Denny och Indie i Christmasland

*
En liten ”teaser” från en av mina kommande jul-stories

Christmasland • New York. December 2006

Torget i den idylliska lilla förstaden Christmasland pryddes av en enorm julgran, en sådan där i perfekt Disney-stil, och överallt myllrade förväntansfulla, jul-peppade barn och deras föräldrar.

15-åriga Indiana, aka Indie, sjöng glatt med i julsångerna, när hon inte sjöng pratade hon oavbrutet.
Hon flinade brett när hennes yngre bästis, 14-årige Denny, gav henne en blick.
"Vad?" frågade hon och torkade bort en blöt snöflinga som precis landat på Dennys näsa. "Gillar du inte julen?"
Denny log tillbaka.
"Jodå. Jag undrar bara vad du åt till frukost...?" retades han. "Du är ju super-peppad!"
Indie skrattade.
"Det är en del av min personlighet - en del som du älskar."
Denny skakade skrattande på huvudet.
"Om du säger det så..." muttrade han.
Men han tyckte mycket om Indie. Hon var så härlig, rolig och påhittig. Man hade aldrig en tråkig stund när hon var med.

Indie tog tag i Dennys hand och drog bort honom mot julgranen.
"Kom, nu går vi och hälsar på Jultomten!" sa hon ivrigt.
Hon skuttade nästan bort mot den rödklädda mannen, som en ivrig 5-åring och Denny snubblade efter henne.
Jultomten delade ut rödochvit-randiga pepparmintkäppar till alla barn.
Då märkte Denny något underligt.
Ivern hos alla småbarn tycktes rinna av dem så fort de såg Tomten. De tog emot godiset och drog sig sakta bort från honom.
När Tomten vände sig mot Denny förstod han varför. 
Mannen såg inte frisk ut, så där som tomtar brukar göra. Nej, den här var blek, nästan lite gråaktig som deg, i ansiktet. Och blicken var inte alls vänlig och ögonen var rödkantade.
Det kändes som att möta en märklig tomte från en skräckfilm... tyckte Denny.

Jultomten blickade ner på den lille taniga, brunhårige pojken som nu såg storögd på honom.
"God Jul, lilleman." sa Tomten, med torr och lite hes stämma.
"Ja... visst..." stammade Denny.
Tomten räckte fram en pepparmintkäpp plus ett litet paket.
"Här har du grabben." sa han och blinkade lite halvbusigt med ena ögat.
Tomtens leende gjorde inte Denny lugnare, tvärtom - han började känna sig riktigt illa till mods.
Han stirrar ju nästan på mig... tänkte Denny.
Han tog, lite motvilligt, emot gåvorna. Sedan tog han tag i Indies arm och skyndade bort från Jultomten och folkmassan.

"Såg du vilken creepy Tomte...?!" utbrast Denny när de var utom hörhåll från de andra.
Indie bara log och lade huvudet på sned, så där som hon alltid gjorde när hon tyckte att Denny var söt eller sa något gulligt.
"Awww..." sa hon, med mjuk retsamhet i tonfallet. "är lille Denny rädd för Jultomten...?"
Denny skruvade generat på sig.
"Alltså... jag sa inte att jag var rädd - jag sa att han var creepy..." mumlade han.
Indie fnissade. Sedan lindande hon armarna om han magra lilla pojkkropp och kramade honom.
"Ska vi gå till Murphy's Café och äta nåt gott - eller är du skraj för Cholocolate Chip Cookies också...?"
Denny suckade. Men han kunde inte låta bli att le.
"Jag är inte skraj...!" protesterade han.
Indie fortsatte att fnissa.
"Lilla Denny... du är för söt!" sa hon glatt och försökte kittla honom i nacken.
"Sluta...!" fnissade Denny generat. "Nu går till Murphy's - och du bjuder!"
Denny skyndade sig bort till det mysiga fiket.
"Jag älskar den där sötnosen!" log Indie och sprang efter honom.

Photo © annikamirene

Grattis på namnsdagen Emilia! 14/11 2015

Grattis Emilia!

Skrivpuff - 29 oktober 2015

*
Tömma

Sun City, California. Våren 2011

"Du tar väl hand om stygnen ordentlig, Alex?"
17-åriga Alex såg storögd på skolsköterskan, som satt mittemot honom. 
Han nickade sakta.
"Ja..." sa han och grimaserade lite åt hur tveksam och ynklig han lät.
Skolsköterskan såg forskande på den magra pojken medan hon lindade ett nytt  bandage om hans handled. Hennes blick var vänlig och lite bekymrad.
"Hjärtat... har du dragit i stygnen...?"
Alex rodnade lite. Han sög in underläppen mellan tänderna och vägrade svara.
Jag hoppades att ingen skulle se att det har blivit lite rött omkring stygnen... tänkte han.

Han nickade igen.
"Mmmm... fast förut tog ju Philip Brower tag i armen också, det är nog därför skadan är lite irriterad..."
Alex grimaserade igen, av smärta den här gången, när han förnam känslan av Browers elaka blick när han omilt greppade tag om den sårade handleden tidigare idag.
"Och det var han som slet loss det gamla bandaget." tillade Alex.
Skolsköterskan nickade förstående.
"Jag ska prata med Philip sedan." sa hon allvarligt. "Men Alex, du måste verkligen vara rädd om dina skador."
Alex svarade inte. Han nickade bara.

Pojken skämdes lite för att han ibland skadade sig själv och det var alltid lika jobbigt att prata om det.
Han tittade ner i golvet.
Och till slut suckade han och mumlade nästan fram:
"Jag vill inte hålla på att skada mig själv... men ibland är det bara det som hjälper mot ångesten och mörkret..."
Han suckade igen, uppgivet.
"Skulle vilja kunna tömma min hjärna på mörka tankar, men det går ju inte..."
Alex hatade hur gråtig hans röst lät nu.

När han tittade upp på sköterskan igen såg han att hon hade tårar i ögonen.
"Om du behöver prata om din ångest och allt du har varit med om kan du komma till mig, när du vill. Okej?"
Som vanligt när folk var så här snälla mot honom fick Alex en liten klump av gråt i halsen. Han blev så rörd över alla som ville honom väl.
Han svalde klumpen och pep fram ett litet:
"Tack."
Sedan log han blekt.
"Jag vill helst inte prata om allt det hemska mer nu. Men jag uppskattar så klart att ni finns här för mig."
Skolsköterskan log ömt och gav pojken en kram.
"Lova att du tar hand om dig ordentligt i fortsättningen."
Alex lovade att han skulle försöka med det.

Happy Birthday Riley! 28/10 2015

Happy Birthday Ashlee! 28/10 2015

Skrivpuff - 26 oktober 2015

*
Ta med

Paradise High School.
Paradise, California. Våren 2011

"Jag önskar att du kunde ta mig med när du flyttar över till Sun City High..."
Marissa ser så övergiven och ledsen ut att Cassie nästan börjar gråta.
"Det önskar jag med." säger hon.
Sedan suckar hon och tillägger:
"Fast det är ju inte säkert att jag får byta skola. Det verkar ju inte hända nåt direkt..."
Flickorna sitter tysta en stund.
Ett gäng rosaklädda tjejer går förbi dem i korridoren. De sneglar på Cassie och Marissa, viskar och fnissar lite.
"Vad gör ni?" frågar en av de rosaklädda.
Rösten är bedrägligt sirapslen och leendet är inte precis vänligt.
Cassie tänker först att hon inte ska svara. Pink Girls Club-tjejerna vill ju egentligen inte veta - de vill bara göra narr av det hon säger.

Men Cassie vill inte verka arrogant, så hon säger bara:
"Vi väntar på att lektionen ska börja."
Rösten svajar lite och hon blickar ner på sin skrivbok, hennes diktbok, som hon håller i handen.
Ingen härmar henne med löjliga röster, så där som de brukar göra, och Cassie känner sig lite lättad.

Pink Girls Club-tjejerna får syn på Cassies diktbok.

"Vad är det för bok?" frågar Sabrina.

Cassie trycker boken mot sig, som för att skydda den.

"En anteckningsbok bara." mumlar hon.

"'En anteckningsbok bara'." härmar Hilary.
Där kom det... tänker Cassie och suckar tungt.

Och nu hörs nya små fniss från Pink Girls Club-tjejerna.

Fniss-ljuden skär som små elaka nålar i Cassie och Marissa.

Varför håller dom på så här hela tiden...? tänker Cassie. Vad har vi gjort dom...?
Hon tror att hon vet svaret.
För att vi är vi. Det räcker uppenbarligen som anledning för The Pink Girls Club.
Klumpen i halsen gör ont. Men Cassie vill inte börja gråta.
Inte här och nu.

Skrivpuff - 24 oktober 2015

*
Rektangel


Blue Creek, Minnesota. Hösten 1992.


Michelle var trött på alla tester.
Varför höll de på så här hela tiden? Trodde de att hon var dum...?
Doktors-tanten hade frågat om färger och djur och allt möjligt.
Nu lade hon upp träklossar på bordsskivan.
"Michelle, kan du visa mig en kvadrat?"
5-åringen suckade lätt, men hon tog en kvadratisk kloss och höll fram den.
"Bra!" sa doktors-tanten uppmuntrande.
Det var väl inget svårt... tänkte barnet. Varför blir hon så glad över en dum gammal kloss...?!

"Kan du visa en rektangel nu?" frågade kvinnan.
Michelle svarade genom att ge psykologen en uttråkad blick.
Sedan valde barnet ut två kvadratiska klossar och satte dem intill varandra.
Leendet som nu lekte på flickans läppar var lite försmädligt.
Den unge polismannen som övervakade sessionen undertryckte ett leende.
Det här var en intelligent och kreativ unge.
Hon hade på sitt eget lilla vis gjort en rektangel.

Psykologen höll upp en verkligt rektangel-formad klass.
"Raring, det här är en rektangel."
Michelle lutade sig fram, satte armbågarna på bordet och vilade hakan i händerna.
"Klossar är för bebisar..." suckade hon. "Har du inga pussel?"
Nu log psykologen.
"Jo, jag har pussel. Vill du lägga ett?"
Michelle nickade.
Kvinnan gick fram till en hylla och plockade fram en kartong med ett pussel med Disney-motiv.
"Blir detta bra?" frågade hon när hon lade kartongen framför den lilla flickan.
Michelle studerade skeptiskt kartongen. Hon såg inte nöjd ut.
"Ge henne ett med fler bitar." föreslog polismannen. "Jag tror hon klarar pussel för 6-8-åringar."

Men nu brydde sig inte Michelle om pussel längre.
Hon började gå runt i rummet och såg sig omkring.
"Varför har du så många leksaker?"
"För att barnen som kommer till mig ska kunna leka med dom." förklarade psykologen vänligt. "Leksaker kan vara viktiga när jag ska hjälpa barn."
Lilla Michelle studerade länge den vänliga kvinnan.
Sedan sa hon med allvarlig och saklig röst:
"Men du kan nog inte hjälpa mig."

Skrivpuff - 23 oktober 2015

*
Mörkt

Paradise, California. Våren 2011.

Det var alldeles tyst och mörkt i huset nu, när alla fest-gäster hade gått hem.
Cheryl satt på kanten av madrassen och såg på Denny som nu sov djupt.
Hon kunde inte förstå hur Dennys så kallade "kompisar" kunde vara så idiotiska som de hade varit på festen i kväll...
De visste ju att deras yngre (och mycket mindre) kamrat vare sig gillade eller tålde alkohol (han var näst intill allergisk mot det) - och ändå hade de tvingat i Denny mängder genom den där förbannade slangen...!

"Det är ett under att du inte mår sämre än vad du gör..." sa Cheryl ömt till den sovande tonårspojken och smekte lätt hans feber-varma rygg.
Så tunn han var... nästan mager.
Denny hade alltid varit liten för sin ålder. Folk brukade tro att han skämtade när han sa att han faktiskt var 18 år (+ ett par månader) nu.
Denny rörde lite på sig, men han vaknade inte. Han var helt utslagen.
Cheryl, som alltid hade varit en omhändertagande ung tjej, bestämde sig för att ligga på en madrass intill honom på golvet - så att hon kunde ha lite koll på om han blev dålig under natten.

***

Senare på natten vaknade Denny till. Han mådde illa.
Han stapplade upp från madrassen och skyndade in i badrummet.
När han kom ut igen hade Cheryl tänt en lampa.
"Stackars liten..." sa hon, kärleksfullt och omtänksamt.
Cheryl gav honom en kram.
Denny såg lite generad ut och log sömnigt.
Han nästan segnade ner på sin madrass igen och lade sig ner.

Efter en stund kände han hur Cheryls svala hand smekte hans överkropp.
Han blev lite blyg och generad... Men det kändes skönt att känna hennes mjuka, och nästan helande, beröring.
Han log mot henne igen. 
Och leendet talade om för Cheryl att det var okej att fortsätta.
"Känns det bra, sötnos?" log hon.
"Mmmm..." svarade Denny blygt.
Sedan somnade han om.

Skrivpuff - 22 oktober 2015

*
Till salu

Paradise California. Våren 2011.

Tonårspojkens blick flackar oroligt och hans hjärta pickar obehagligt snabbt mot den tunna bröstkrogen.
De tre männen står så nära. Alldeles för nära...

Den största mannen håller sin hand om hans axel och en iskall känsla sprider sig i den magra pojkkroppen.
Någon av männen prasslar lockande med ett par dollar-sedlar, stoppar ner dem i pojkens jeansficka.
Pojken mår illa. Nu är han såld.
Han vill inte tänka på vad männen vill göra med honom...
Den tredje mannens fingrar börjar famla vid hans T-shirt, försöker ta den av honom.

Denny sträcker provande ut sin fria arm, famlar efter ytterdörrens runda knopp-handtag. Han vrider och till hans lättnad glider dörren upp.
Pojken samlar mod. Sedan sliter han sig ur den stora mannens grepp och rusar ut.
Han springer så snabbt och långt han orkar, tills astman stoppar honom.
Denny kräks lite i en papperskorg, sedan drar han upp sedlarna ur sin ficka och slänger ner dem i papperskorgen.
Sedan sjunker han ner på marken och blir sittande där, med knäna uppdragna till hakan och armarna om benen.
Han flämtar och gör sitt bästa för att inte börja gråta.

När han känner någons hand på sitt knä rycker han förskräckt till och tittar upp.
Men det är ingen av de tre männen. Det är Tom, en kille som jobbar på en bar i närheten.
Denny blir glad över att se honom. Tom är jätte-schysst och omtänksam.
Nu sätter han sig intill Denny och lägger armen om pojkens axlar.
"Vad har hänt, grabben...?" säger Tom oroligt. "Har nån gjort dig illa? I så fall ska jag..."
Tom knyter nävarna av ilska.
Denny skakar på huvudet. Han vill inte prata om det.
Han vet att Tom skulle hjälpa honom om han berättade, men han säger ändå inget.
Ingen får veta...
*

Skrivpuff - 20 oktober 2015

*
Besvärlig

Sun City School. Sun City, California.
December 2006

"Nå, vad är definitionen av 'besvärlig'?"
Den nya vikarien på Sun City School såg förhoppningsfullt ut över åttondeklassarna.
Ett litet gäng 13- och 14-åringar såg tillbaka på henne.
Några räckte ivrigt upp handen, några andra verkade mest intresserade av sina nagelband.
Vikarien pekade på en tunn liten tjej med vackra blå ögon och en lockig hårkalufs.
"Ja...?"

Flickan skulle just svara när en av pojkarna skyndade sig att säga.
"Maxine!"
Flera av barnen skrattade.
Vikarien såg frågande på pojken.
"Ursäkta?"
"Maxine." sa pojken, en självklart tonfall i rösten och pekade på flickan med det lockiga håret. "Hon är helt klart definitionen av 'besvärlig'."
Fler skrattsalvor utbröt och många i klassen gav pojken medhåll.

"Jättekul..." sa Maxine.
Hon log, men det var uppenbart att hon inte var road alls.
"Du är ju det." flinade en av flickorna.
Den flinande flickan såg, en aning uppnosigt, på vikarien.
"En del lärare brukar varna våra vikarier för Maxine."
Vikarien gav henne en trött blick.
"Nu räcker det."
"Men så är hon ju fosterbarn också..." fortsatte den uppnosiga. "Och det vet man ju hur dom är... Besvärliga."
En tanig liten kille med halvlångt - ganska rufsigt - hår, slog handen hårt i bänken.
"Håll käften!" fräste han. "Ni ska inte prata om min syrra så där!"

Vikarien gav honom en varnande blick.
"Sånt där språk använder vi inte här i skolan."
Den uppnosiga flickan och hennes vänner hånlog.
"Alex är också fosterhems-unge." förklarade någon. "Dom har lite svårt att uppföra sig ibland."
Nu ställde sig den lilla taniga killen, som hette Alex, upp och hans blå ögon brann av ilska.
"Det var ju för fan ni som började...!" skrek han.

Efter flera minuters käbbel och skrikande från flera av barnen, skickade vikaren bråkstakarna till rektorn.
"Jag har nog fått definitionen av 'besvärlig' nu..." suckade vikarien när de väntade på att rektorn skulle komma ut från sitt kontor.
Alex blängde på henne.
"Jag får alltid skulden..." muttrade han och sparkade argt på ett stolsben.
Vikarien satte sig på stolen bredvid den söta pojken och strök honom försiktigt över håret.
"Åh... jag menar inte dig, hjärtat."
Alex himlade med ögonen.
"Det gör alla." sa 13-åringen, allvarligt och sakligt. "Bara för att man är fosterbarn är man per definition besvärlig i folks ögon, så är det bara."

Grattis Alex! 4/10 2015

Skrivpuff - 15 Augusti 2015

*

Ta en bok.

Slå upp sidan 97. 

Skriv en text baserad på tredje meningen på sidan.

”Vi körde vidare en stund under tystnad, sedan tittade jag på henne igen.”

Sun City, California.
Hösten 2006

Joanne

"Maxie, vad hände egentligen...?"
I ögonvrån sneglade jag på min 13-åriga fosterdotter, som satt tyst och sammanbiten i passagerarsätet.
Flickan suckade.
"Jag försvarade mig ju bara...!" utbrast hon ilsket.
Jag lade min hand på hennes knä.
"Lugn älskling... jag vill bara veta vad som hände på höstmarknaden."

Jag hade varit på höstmarknaden med barnen och nu var vi på väg hem.
Maxine bubblade av undertryckt vrede, så jag förstod att något allvarligt hade hänt medan barnen gick omkring själva på marknaden.
Plötsligt hade folk blivit alldeles upprörda och de pekade och såg mot ett marknads-bord som hade vält omkull.
Alla tjattrade i munnen på varandra och anklagande blickar såg på Maxine.

"Alla blev jättearga, men jag gjorde inget fel...!" sa Maxine nu.
Till slut fick jag ur henne att en kille i barnens parallellklass hade försökt kyssa henne.
"Han vill ju alltid hångla med tjejer. Men det gick inte jag med på." förklarade Maxine. "Jag gillar ju inte honom ens..."
Hon gjorde en liten grimas.
"Så jag knuffade undan honom - och så råkade det där marknadsbordet välta, när han for in i det..."
Jag strök flickan över håret och log.
"Det är bra att du försvarar dig när nån behandlar dig fel, Maxie. Men nästa gång kanske du ska ta det lite lugnare, så att saker inte blir förstörda?"

Jag anade ett snett litet leende i tösungens söta ansikte.
"Jag kan väl inte hjälpa att det stod ett jäklarns bord i vägen heller... Och förresten skulle jag hellre kyssa en snigel än den där typen...!"
Nu kunde jag inte låta bli att skratta.
Lilla Fröken Envis...
Men jag var stolt över att mina ungar alltid stod upp för sig själva.
"Min söta lilla tuffing..." log jag. "det är starkt att du talar om när något är fel."
Maxine nickade med eftertryck.
"Tack!" sa hon och log brett.

---

Skrivpuff - 14 Augusti 2015

*
Brevhög
*
Våren 2011
*
*
DENNY
*
Paradise, California.

Jag skyndade mig att lägga det senaste brevet från Indie, min "gamla" barndomsvän i New York, i min brevhög, som jag förvarade i nedersta skrivbordslådan.
Scott, plus några andra kompisar från skolan, skulle vara här när som helst nu. Vi skulle ha skräckfilms-kväll.
Det var inte så att jag städade mitt skrivbord inför deras besök.
Nej, för en lite halvstökig yta bekommer inte mina killkompisar särskilt mycket. Deras rum ser ut som en smärre jordbävnings-katastrof...
Jag lade undan brevet för min egen skull; om de äldre killarna fick veta att jag brevväxlade med en tjej skulle de reta mig i all evinnerlighet.
Det lilla nöjet tänkte jag inte ge dem.

Just som jag stängde igen skrivbordslådan kom Scott in i rummet.
"Tjena!" hälsade han glatt. "Vad sysslar du med då?"
Jag ryckte på axlarna.
"Inget..." sa jag oskyldigt.
Scott gav mig en lite skeptisk blick.
Men sedan blev han (som tur var) distraherad av en chipspåse - vilken han öppnade.

Indies brev fick vänta. Tills i morgon.
Jag skulle läsa det när jag var ensam.

INDIE

*

New York, NY.

Jag knöt ett sidenband runt brevhögen och såg leende på alla kuverten.
Denny och jag hade brevväxlat i flera år nu och sparade varenda brev och vykort han skickade.
"Har Denny skrivit alla dom där...?" frågade min kompis Charli.
Jag nickade.
"Yep! Gulligt va?"
Charli log.
"Sååå fint!"

Jag log när jag tänkte på dagen då jag hade föreslagit för Denny att vi kunde börja brevväxla. 
Det är nästan sju år sedan. Denny skulle fylla 12 år på hösten och jag var 13.
Han rynkade på sin söta näsa och sa lite tveksamt:
"Nja... jag vet inte om killar gör sånt..."
Jag lyckades övertala honom om att brevskrivande inte var någon "tjejgrej" - och trots att han varit lite tveksam hade jag fått ett långt brev och coola teckningar han hade gjort.
I fortsättningen brukade han även skicka med små berättelser som han skrivit.
Och han berättade ofta att en del i hans klass tyckte att brevskrivning var bland det fånigaste som fanns, medan att han själv tyckte att det var kul att skriva.

Denny har länge blivit retad för att han vågar vara annorlunda.
Men jag beundrar honom för det.
Han är cool för att han vågar vara sig själv - och han kan bli så gulligt generad när man talar om för honom vilken fin kille han är.

"Kommer Denny hit till sommaren?" frågade Charli.
Jag nickade.
"Ja, han ska ju hälsa på sin storebrorsa också."
Jag längtade till Dennys besök.
Vi hade alltid haft så roligt tillsammans och han hade skrivit i det senaste brevet att han hade mycket spännande att berätta för mig.
Nu var jag nyfiken och förväntansfull!
Måtte det bli sommar snart!

14/7 2015 - Grattis Tony!

*

Grattis Tony
17 år
*

Scar Story - Cassie

*
Ett av de ärr som syns tydligast på mig fortfarande sitter vid/på min mun, nära ena mungipan.
När jag var 15 månader gammal föll jag mot en ganska vass bordskant och skadades ordentligt. Det var blod typ överallt och mamma blev nästan hysteriskt uppskakad.

Morfar tog med mig till sjukhuset. Alex, som var 5 år då, krävde att få följa med oss.
Stackars morfar… han fick två chockade småbarn att släpa på…
Mamma kunde inte komma med till akuten, hon mådde inte bra vid det här tillfället.
Men morfar är hur cool som helst. Han satte Alex och mig i bilen och körde iväg till sjukhuset - utan att stressa det minsta.

På akuten fick vi komma in till en läkare före alla andra. Alla i väntrummet var helt: ”Men gå före, för Guds skull - hon är ju bara en baby…!”
Snällt av dem!

Lilla Alex var väldigt vaksam gentemot läkaren och sjuksköterskan som tog emot oss. Han bevakade allt de gjorde.
När läkaren tog fram instrument som hon behövde för att sy ihop jacket på min mun vrålade Alex: ”Ni får inte göra några stygn på min baby!”

Haha! Han är för söt, min storebror! ♥
(Ja, Alex är väldigt beskyddande mot mig - och mot våra andra syskon)

// Cassie Spencer-Clarke

Scar Story - Alex

*
Mina ärr:

• Blindtarms-ärr (opererades när jag var nästan 13 år, en hemsk upplevelse). Min mage pryds nu av ett väldigt fult operationsärr.
  Min vän Libby frågade mig en gång: ”Alex, vem sjutton opererade dig egentligen - Freddy Krueger...?!”
• På min vänstra hand och underarm finns också rätt fula märken
  (olycka + självskada)
• Ett (nu ganska svagt) ärr efter ett stort skrubbsår på ena knät.
  Jag blev jagad av en rätt crazy vovve när jag var 13 år - och jag föll på asfalt.
• Mina ben har en del ärr efter sönderkliade myggbett
  (Nej, jag kan inte låta bli att klia, men kom igen... man blir ju galen av myggor…!)
• Har även en del märken efter diverse olyckor och slagsmål…

Jag kommer att berätta mer om alla mina ärr/”krigsskador” 
(och mycket annat förstås) i några berättelser framöver ;-)
// Alex Spencer-Clarke

Scar Story - Maxine

*
När någon frågar min brorsa Alex och mig om vi har några ärr, brukar vi
se på varandra och le lite.
Sedan säger (alltid) någon av oss, eller ibland säger vi unisont:
”Hur mycket tid har du?”

Några av mina ärr (eller ”krigsskador”, som Alex brukar kalla märkena efter våra skador):

• Ärr under nyckelbenet, efter min CVK.
• Litet ärr vid underläppen, efter ett slagsmål med Betty "the Bully" (min fiende) när jag var 13.
• Bortopererad-mjälte-ärr.
• Några små ärr på armarna och händerna. Man blir en nåldyna efter åratal av sjukhus-nålar och dropp...
• Benmärgsprov-ärr
• Ärrvävnad i underläppen. Ramlade ner från en vinglig träbänk en gång, när jag var liten, och skadade munnen. Fick åka till sjukhuset och sy (ouch!)

Nu ska jag inte trötta ut er med fler ärr-svammel.
Men tro mig, jag (& Alex) samlar på ärr ;-)

// Maxine Logan Clarke

Scar Story - Coral

*
Jag har ett ärr på näsan, fick det när jag var 11 år och rev mig på en gren i skogen.
Min bästis Darla fick en liten reva på kinden vid samma tillfälle.
Jösses... som vi såg ut...! *lol*
Darla och jag och några ungar till (Kyle & Ashlee mfl) hade sett filmen
The Village på DVD och vi skojade om att ”Those We Don’t Speak of”
- de otäcka varelserna i skogen i den filmen - hade jagat och rivit Darla och mig.

För övrigt kan jag ju erkänna att vi var alldeles för unga för en barnförbjuden skräckfilm… Vi såg den i smyg ;-)
Och ja, vi var rädda ett bra tag efteråt.
Kyle, som var 10 år då, hade till och med mardrömmar. Jag minns att han vakande upp en natt och skrek: ”Those We Don’t Speak of kommer och äter mig!” Stackars lillebror.
Till pappa sa vi inget om att vi sett den läskiga filmen olovandes, så han trodde bara att Kyle hade en vanlig mardröm.

// Coral Collins

19/5 2015 - Happy Birthday Kevin!

Skrivpuff - 17 Maj 2015

*
Gå ut

Fortsättning från 16 Maj

Luna Bay Beach, Paradise, California. Sommaren 2002.

"Vi har haft så kul här idag att jag nästan inte vill åka hem." sa Cassie när det var dags att lämna stranden sent på eftermiddagen.
Alex nickade instämmande.
"Jaaa... men nästa helg när vi är hos Jo och Martin kan vi leka på stranden där."
Cassie sken upp.
Det var lyxigt att ha en fosterfamilj som bodde endast några meter ifrån havet.
"Och så kommer vi ju hit flera gånger." tillade Alex tröstande. "Det är ju inte sååå långt hemifrån."
"Näää... och det är ju bra förstås." instämde Cassie.

De små syskonen höll varandra i handen och såg sig om på havet och den fina stranden där de lekt hela dagen.
Barnens nakna små tår grävde ner sig i den mjuka sköna sanden när de gick.
"Det är allt bra att det finns såna här här platser..." sa Alex drömmande. "Dom får mig att må bra."
Cassie nickade.
"Jaaaa! Och man blir alldeles lycklig och sprallig!"
Barnen vinkade adjö till stranden och skyndade sedan bort till mamma, morfar och mormor som gick en bit framför dem.
"We love Luna Bay..." sjöng lilla Cassie. "We love Luna Bay... Hey baby, hey!"

Skrivpuff - 16 Maj 2015

*
Smörja

Luna Bay Beach, Paradise, California. Sommaren 2002.

"Alex, kom hit nu, så får jag smörja in dig med lite solskyddskräm."
Nora Spencer höll fram en flaska med solskyddskräm mot sin lille son.
Alex ruskade på huvudet.
”Nej tack, jag vill inte ha sånt där kladd.”
Nora kunde inte låta bli att le åt att pojken lyckades visa artighet och envishet på samma gång.
"Jo, lilla gubben, du måste ha solkräm när solen är så här stark, annars kan du bli jättebränd."
Lillasyster Cassie, (snart) 5 år, som satt i sanden och byggde sandslott, tittade bort mot sin bror.
"Och då får du jätteont i skinnet..." sa hon och rynkade bekymrat ögonbrynen.
Cassie hade redan blivit insmord, men Alex hade beslutat sig för att han inte skulle ha solkräm.

"Alex, även om du ska fylla nio år i höst måste du skydda dig mot solen." sa mamma Nora, som mycket väl förstod att hennes lilla telning tyckte att bara småbarn behövde bli insmorda.
Alex suckade djupt och grimaserade.
"Men all sand kommer ju fastna på mig..." knorrade han. "och sen, när jag badar kommer ju ändå all smörja rinna bort..."
Nora gick fram till Alex och fångade in honom i sin famn.
"Den här solkrämen sitter kvar även om du badar i havet." förklarade hon.
Och så började hon smörja in den motvilliga ungen.
"Så, nu slipper du bli alldeles bränd, älskling. Nu kan du leka och bada hur mycket du vill."
Nora kysste pojken på pannan och släppte iväg honom.

"Där kommer morfar med glass!" jublade Cassie.
Barnen sprang deras älskade morfar till mötes och fick varsin glass, som de glatt började slicka på.
"Vad bra att ni har smort in er." sa morfar.
"Mamma smörjade in oss." berättade Cassie.
Morfar log.
"Er mamma är mycket klok."
Cassie nickade glatt.
"Fast ganska besvärlig..." suckade Alex.
Morfar skrattade och rufsade om sin dottersons hår. Han kände till pojkens ovilja mot "kladdiga smörjor", som Alex uttryckte det.
"Är inte du också lite besvärlig då?" skojade morfar.
Alex såg på honom en stund och tycktes fundera.
"Jo..." sa han till slut och log lite fåraktigt. "Förmodligen är jag ännu mera besvärlig."
"Jag tycker du är bästast!" sa Cassie med eftertryck.
Hon tog sin lilla storebrors hand och kramade den.

Skrivpuff - 15 Maj 2015

*
Harmoni

California. Hösten 2000.

"Mamma, kolla på mig!"
Audrey Logan lade in de sista matvarorna i kylskåpet, sedan vände sig om för att se vad hennes lilla 7-åriga dotter Maxine fnissade åt.
Audrey blev alldeles iskall när hon fick se barnets senaste påhitt.
Där, framför henne, stod Maxine med en plastpåse över över huvudet.
"Maxine...!" skrek Audrey och slet bort platspåsen.
En rödkindad och lätt andfått liten sötnos med rufsigt, lockigt hår, såg storögd på henne.
Hon verkade förvånad över att mamma inte skrattade.
Audrey satte sig på huk för att komma i jämnhöjd med Maxine och tog milt, men ändå bestämt tag om hennes överarmar.
"Du får absolut inte göra så där mer!"
Maxines underläpp började darra.
"Jag skulle bara skoja..." mumlade hon.
"Det är livsfarligt att göra så!" utbrast Audrey, nästan argt.
Tårar började tränga fram ur lilltösens stora blå ögonen.
"Jag skulle bara skoja, sa jag ju...!" grät hon och rusade bort från sin mamma.
I ett hörn av den lilla lägenheten sjönk hon ner och ylade av gråt.

Audrey andades ut och försökte hämta sig från chocken. Hon kände sig fortfarande lite darrig.
Hon såg på Maxine som satt på golvet och grät. Tösen verkade helt förstörd.
Audrey gick fram till henne och strök henne över håret.
Maxine tittade upp.
”Du skrikade åt mig…!” sa hon anklagande och snyftade dramatiskt.
"Åh älskling..." suckade Audrey.
Hon lyfte upp Maxine, gick bort till soffan och satte sig ner med flickan i famnen.
"Mamma blev så rädd, förstår du." förklarade hon. "Och ibland när mammor blir rädda blir dom lite arga samtidigt."
Maxine funderade på detta.
"Men jag visste inte att en plastpåse på huvudet är så farligt..."
"Nej, men nu vet du, älskling. Man kan faktiskt kvävas om man gör så."
Maxine såg storögd ut igen.
"Oj..." flämtade hon. "Då är det jättedumt."

Audrey nickade och kramade om tösen.
"Ja, det är verkligen jättedum, och farligt. Men nu vet jag ju att du aldrig gör om det igen."
Maxine ruskade på huvudet.
"Aldrig i livet!"
Audrey smekte henne över kinden.
"Och du, Maxie, jag är ledsen om jag skrek åt dig."
Maxine gav sin mor en stor kram.
"Och jag är ledsen om jag skrämde dig, mamma... det ville jag inte göra."
Mamma log.
"Det vet jag att du inte ville, sötnos." svarade hon och gav flickan en kram till.
Nu log Maxine också.
"Vet du, mamma... jag ska lära dom andra barnen att plastpåsar på huvudet är jättefarligt."
Med de andra barnen menade Maxine sina fostersyskon som hon bodde med när hon inte hälsade på hos sin mamma.
"Vad bra, Maxie." sa Audrey stolt.
Hon satt länge kvar i soffan med sin lilla unge i knät.
Alla deras rädda och upprörda känslor var nu borta och en trivsam harmoni sänkte sig över den lilla lägenheten.

Skrivpuff - 14 Maj 2015

*
Rättighet

Ocean Beach, Delphi, California. Sommaren 1968

Ryan McKenzie 11 ½ år cyklade omkring på stranden nedanför huset där han bodde.
Nyfiken som han var, styrde den taniga lille killen sakta ut cykeln på bryggan - bara för att testa något spännande och lite förbjudet.
Pappa David, som stod uppe på terassen, fick syn på sin son ute på bryggan.
"Ry, inte cykla där!" ropade han förmanande.
Han skyndade ner till bryggan för att hämta hem pojken.
"Kom nu gubben, vi ska gå hem och äta middag."
”Men pappa, har jag inte rättigheter att cykla varhelst jag vill?” undrade pojken.
Frågan var inte alls ställd på ett näsvis manér, utan mjukt och nyfiket.

David log och skakade på huvudet.
”Nja… jag tycker nog snarare att din mamma och har rätt att få hem vår unge välbehållen.”
Ryan funderade på detta och log strålande.
”Okej då pappa.” sa han och klev av cykeln. ”Jag ska inte cykla på bryggan mer.”
”Duktig pojke.” sa David. ”För du vet Ryan, det är skillnad på att vara modig och äventyrlig och dumdristig.”
Ryan nickade förståndigt.
”Ja ja, pappa… jag ska inte vara dumdristig.” lovade han.
Sedan såg han på sin far med finurlig blick.
"Pappa... gjorde du aldrig några dumdristiga saker när du var i min ålder...?"
David låtsades tänka, sedan log han oskyldigt.
"Inte jag inte."
Ryan fnyste till.
"Skulle jag tro på det där...? Jag ska minsann fråga farmor och farfar om dig."
"Gör det du." skrattade David. "Men jag var inte hälften så busig som du."

Nu skrattade Ryan också.
"Ha! Vad du ljuger, pappa...!"
David lyfte händerna i en kapitulerande gest.
"Okej grabben, du har genomskådat mig. Rackartygs-generna har du fått från mig."
Ryan såg nästan stolt ut.
"Jag tycker om att vara en unge med rackartyg."
David log ömt mot sin lille busunge.
"Du är en helt underbar unge, Ry. Även om dina små äventyr gör oss oroliga ibland..."
Han lade armen om sin sons axlar och så gick de mot trappan som ledde upp till deras terass.
"Jag klarar mig alltid." sa Ryan kavat. "Det har jag gjort sen jag föddes."

Skrivpuff - 13 Maj 2015

*
Fjär

Fortsättning från 12 Maj 2015

Rainbow House Orphan Shelter
New York. December 1989.

Dr. Friedman

Dagen före Nyårsafton gick jag till Rainbow House, barnhemmet där mina yngsta patienter någonsin; Blue Danelli, hans tvillingsyster Dani och deras kusin Nikki, nu bodde.
Blue var inte alls lika tillmötesgående som vid vår första session. Pojken satt på golvet i lekrummet och ritade och han tittade bara upp på mig en gång.
Dani var också avståndstagande och fjär. Hon ville inte låta mig komma nära hennes bror till en början. Hon var vaksam och mycket bestämd.
Nikki tog skydd hos barnhemsförståndaren och verkade alldeles förskräckt.
Stackars små ungar... alla främlingar måste te sig hotfulla efter allt de varit med om...

Jag slog mig ner på golvet, en liten bit ifrån Blue. Jag tittade intresserat på hans teckning.
"Blue älskar att rita." berättade en ung tjej, en av barhemmets pedagoger. "Jag slår vad om att han blir konstnär en vacker dag. Och för att bara vara två år är hans teckningar väldigt bra och sofistikerade."
Hon strök Blue över håret.
"Vad ritar du idag, Blue?"
Pojken såg ner på sin teckning, något som påminde om en drake, eller kanske ett monster. De långa spetsiga på varelsen detaljerna tolkade jag som huggtänder.
Hans bild var verkligen sofistikerad.
Jag ryste...

Då kom Dani fram till mig. Hon lade en tygdocka i min famn och såg allvarligt på mig.
Sedan satte hon fingret till läpparna och gav ifrån sig ett Ssssh-ljud, sådär som man gör när man vill att någon ska vara tyst - eller hålla en hemlighet...
Det knöt sig i magen på mig och jag undrade om mördaren hade gjort så åt henne.
Blue tittade upp, såg på oss länge, och fortsatte sedan med sin teckning.
"Vad fint du ritar." berömde jag.
Då såg pojken på mig med rädda ögon. Han blottade tänderna och krökte sina små fingrar till klor. Sedan morrade han.
Jag ryckte till.
Han ville uppenbarligen säga något med sin teckning och det monsterliknande lätet. Men vad?

"Mammas monster." sa Dani plötsligt.
Jag ryste igen. Var det mördaren som Blue höll på att rita?
Blue stoppade tummen i munnen och började gunga fram och tillbaka.
Deras unga pedagog höll om barnen och tröstade dem.
"Älsklingar..." sa hon med gråten i halsen. "Ni har sett alldeles för mycket."
Dani slog händerna för ögonen och gnydde.
"Pappa...!" snyftade hon bedjande.
Pedagogen såg på mig.
"Deras pappa kommer och hälsar på i morgon."
Jag nickade.
"Det är bra. Kommer deras far kunna ta hand om dom snart?"
Pedagogen skakade på huvudet.
"Jag vet inte. Det kommer nog dröja ett tag... och vi får se vad sociala myndigheterna beslutar."

Dani tog bort händerna från sitt ansikte och såg sig omkring.
"Gå pappa nu."
Lilltösen reste sig och började gå mot dörröppningen.
När hon blev upplockad av en annan pedagog skrek och grät hon.
"Dani ha pappa!" vrålade hon.
Blue började också gråta.
Jag satte honom i mitt knä och försökte trösta den ledsna och rädda pojken.
Men förgäves... under resten av mitt besök på barnhemmet storgrät tvillingarna.
Aldrig under mina sju år som psykolog hade jag blivit så skakad av några patienters öden som jag var nu.
Skulle jag någonsin kunna hjälpa barnen Danelli?