*
Tömma
Sun City, California. Våren 2011
"Du tar väl hand om stygnen ordentlig, Alex?"
17-åriga Alex såg storögd på skolsköterskan, som satt mittemot honom.
Han nickade sakta.
"Ja..." sa han och grimaserade lite åt hur tveksam och ynklig han lät.
Skolsköterskan såg forskande på den magra pojken medan hon lindade ett nytt bandage om hans handled. Hennes blick var vänlig och lite bekymrad.
"Hjärtat... har du dragit i stygnen...?"
Alex rodnade lite. Han sög in underläppen mellan tänderna och vägrade svara.
Jag hoppades att ingen skulle se att det har blivit lite rött omkring stygnen... tänkte han.
Han nickade igen.
"Mmmm... fast förut tog ju Philip Brower tag i armen också, det är nog därför skadan är lite irriterad..."
Alex grimaserade igen, av smärta den här gången, när han förnam känslan av Browers elaka blick när han omilt greppade tag om den sårade handleden tidigare idag.
"Och det var han som slet loss det gamla bandaget." tillade Alex.
Skolsköterskan nickade förstående.
"Jag ska prata med Philip sedan." sa hon allvarligt. "Men Alex, du måste verkligen vara rädd om dina skador."
Alex svarade inte. Han nickade bara.
Pojken skämdes lite för att han ibland skadade sig själv och det var alltid lika jobbigt att prata om det.
Han tittade ner i golvet.
Och till slut suckade han och mumlade nästan fram:
"Jag vill inte hålla på att skada mig själv... men ibland är det bara det som hjälper mot ångesten och mörkret..."
Han suckade igen, uppgivet.
"Skulle vilja kunna tömma min hjärna på mörka tankar, men det går ju inte..."
Alex hatade hur gråtig hans röst lät nu.
När han tittade upp på sköterskan igen såg han att hon hade tårar i ögonen.
"Om du behöver prata om din ångest och allt du har varit med om kan du komma till mig, när du vill. Okej?"
Som vanligt när folk var så här snälla mot honom fick Alex en liten klump av gråt i halsen. Han blev så rörd över alla som ville honom väl.
Han svalde klumpen och pep fram ett litet:
"Tack."
Sedan log han blekt.
"Jag vill helst inte prata om allt det hemska mer nu. Men jag uppskattar så klart att ni finns här för mig."
Skolsköterskan log ömt och gav pojken en kram.
"Lova att du tar hand om dig ordentligt i fortsättningen."
Alex lovade att han skulle försöka med det.
Tömma
Sun City, California. Våren 2011
"Du tar väl hand om stygnen ordentlig, Alex?"
17-åriga Alex såg storögd på skolsköterskan, som satt mittemot honom.
Han nickade sakta.
"Ja..." sa han och grimaserade lite åt hur tveksam och ynklig han lät.
Skolsköterskan såg forskande på den magra pojken medan hon lindade ett nytt bandage om hans handled. Hennes blick var vänlig och lite bekymrad.
"Hjärtat... har du dragit i stygnen...?"
Alex rodnade lite. Han sög in underläppen mellan tänderna och vägrade svara.
Jag hoppades att ingen skulle se att det har blivit lite rött omkring stygnen... tänkte han.
Han nickade igen.
"Mmmm... fast förut tog ju Philip Brower tag i armen också, det är nog därför skadan är lite irriterad..."
Alex grimaserade igen, av smärta den här gången, när han förnam känslan av Browers elaka blick när han omilt greppade tag om den sårade handleden tidigare idag.
"Och det var han som slet loss det gamla bandaget." tillade Alex.
Skolsköterskan nickade förstående.
"Jag ska prata med Philip sedan." sa hon allvarligt. "Men Alex, du måste verkligen vara rädd om dina skador."
Alex svarade inte. Han nickade bara.
Pojken skämdes lite för att han ibland skadade sig själv och det var alltid lika jobbigt att prata om det.
Han tittade ner i golvet.
Och till slut suckade han och mumlade nästan fram:
"Jag vill inte hålla på att skada mig själv... men ibland är det bara det som hjälper mot ångesten och mörkret..."
Han suckade igen, uppgivet.
"Skulle vilja kunna tömma min hjärna på mörka tankar, men det går ju inte..."
Alex hatade hur gråtig hans röst lät nu.
När han tittade upp på sköterskan igen såg han att hon hade tårar i ögonen.
"Om du behöver prata om din ångest och allt du har varit med om kan du komma till mig, när du vill. Okej?"
Som vanligt när folk var så här snälla mot honom fick Alex en liten klump av gråt i halsen. Han blev så rörd över alla som ville honom väl.
Han svalde klumpen och pep fram ett litet:
"Tack."
Sedan log han blekt.
"Jag vill helst inte prata om allt det hemska mer nu. Men jag uppskattar så klart att ni finns här för mig."
Skolsköterskan log ömt och gav pojken en kram.
"Lova att du tar hand om dig ordentligt i fortsättningen."
Alex lovade att han skulle försöka med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar