Skriv om att glömma + om att medverka.
Camp Orion. Sommaren 2006
Efter en session med Gradys "lekar" kände Alex att han behövde vara ifred.
Så fort pojkarna fick klä på sig smet Alex iväg och satte sig under det stora trädet nära sjön.
Det kröp i kroppen på den lille pojken, det var en underligt äcklig känsla - som om lägerledarens händer fortfarande rörde vid hans kropp.
När han hade suttit där under trädet en stund ringde hans mobil.
Alex såg på displayen och svarade.
"Hej mamma Jo!"
"Hej min älskade unge!" sa Joanne glatt. "Vad skönt att höra din fina lilla röst! Hur mår du?"
Alex skakade i hela kroppen när han började prata med sin fostermor. För första gången på veckor fick han hemlängtan.
Fösrst tänkte Alex säga att han ville komma hem... men han ändrade sig och gjorde istället allt för att låta som vanligt - trots det vidriga han just varit med om.
För vad skulle han säga när mamma Jo frågade varför han ville komma hem...? Gradys "lekar" kunde han ju inte berätta om.
Ingen ska nånsin få veta...! tänkte pojken.
"Vi har det jättebra!" sa Alex glatt.
"Vad bra min älskling." sa Joanne. "Det gör mig glad. Fast vi saknar dig här hemma."
Alex log.
Han älskade sin fostermor så mycket. Hon var alltid så snäll och hennes mjuka röst gjorde att han snart kände sig bättre till mods.
Pojken trängde undan det hemska och pratade med Joanne om allt det roliga de gjorde på sommarlägret och han frågade hur hans syskon hade det där hemma.
En stund senare pratade han med sin jämnåriga fostersyster Maxine. Hon berättade en massa roliga och spännande saker hon varit med om.
Alex skrattade och pratade länge med Maxine.
Alla hans tankar på stunderna av övergrepp förpassades långt in i glömskans mörka vrå.
Och Alex tänkte aldrig ta fram de minnena mer - aldrig i hela sitt liv!
![Sympathy For The Devil</a></div><hr><div align=]()
Camp Orion. Sommaren 2006
Efter en session med Gradys "lekar" kände Alex att han behövde vara ifred.
Så fort pojkarna fick klä på sig smet Alex iväg och satte sig under det stora trädet nära sjön.
Det kröp i kroppen på den lille pojken, det var en underligt äcklig känsla - som om lägerledarens händer fortfarande rörde vid hans kropp.
När han hade suttit där under trädet en stund ringde hans mobil.
Alex såg på displayen och svarade.
"Hej mamma Jo!"
"Hej min älskade unge!" sa Joanne glatt. "Vad skönt att höra din fina lilla röst! Hur mår du?"
Alex skakade i hela kroppen när han började prata med sin fostermor. För första gången på veckor fick han hemlängtan.
Fösrst tänkte Alex säga att han ville komma hem... men han ändrade sig och gjorde istället allt för att låta som vanligt - trots det vidriga han just varit med om.
För vad skulle han säga när mamma Jo frågade varför han ville komma hem...? Gradys "lekar" kunde han ju inte berätta om.
Ingen ska nånsin få veta...! tänkte pojken.
"Vi har det jättebra!" sa Alex glatt.
"Vad bra min älskling." sa Joanne. "Det gör mig glad. Fast vi saknar dig här hemma."
Alex log.
Han älskade sin fostermor så mycket. Hon var alltid så snäll och hennes mjuka röst gjorde att han snart kände sig bättre till mods.
Pojken trängde undan det hemska och pratade med Joanne om allt det roliga de gjorde på sommarlägret och han frågade hur hans syskon hade det där hemma.
En stund senare pratade han med sin jämnåriga fostersyster Maxine. Hon berättade en massa roliga och spännande saker hon varit med om.
Alex skrattade och pratade länge med Maxine.
Alla hans tankar på stunderna av övergrepp förpassades långt in i glömskans mörka vrå.
Och Alex tänkte aldrig ta fram de minnena mer - aldrig i hela sitt liv!
Soundtrack/Låtlista
*
2 kommentarer:
Bra skrivet om ett svårt och hemskt ämne... tycker du beskriver Alex känslor väldigt bra, men förstår verkligen hur dåligt han mår och hur svårt han har det.
@ The Darkest Night: Tack fina du!!
Lilla Alex story blir allt svårare att "leva med"... eftersom den blir mer och mer mörk...
Men jag blir jätteglad av att höra att du tycker att jag beskriver pojkens känslor bra! *kram*
Skicka en kommentar