SkrivPuff: Utmaning 2011:118 - 30 april

Skriv om eld.

Blue Creek. Maj 2010

"Oj då..." sa Elle.
Hon såg storögd på lågorna som slog upp ur brödrosten.
"Vad fan ska jag göra...?!" skrek mamma Louellas pojkvän Freddy.
"Ta fram brandsläckaren." sa Elle.
Freddy letade febrilt efter brandsläkaren.
"Var i helvete är den då?"
Elle rynkade på ögonbrynen.
"Svär inte, elden släcks inte bättre för det. Brandsläckaren står där inne."
Elle pekade på en skåpsdörr.
Freddy baxade ut brandsläckaren ur skåpet och sprutade ut en sky av vitt pulver över brödrosten.
Elle fnissade.
"Vi får nog köpa en ny brödrost."
Freddy blängde på den lilla ungen.
"Tror du det?" sa han sarkastiskt.
Elle nickade glatt.
"Och vet du Freddy... du ska nog inte göra frukost mer."
Freddy gav henne en ilsken blick.
"Ut härifrån."
"Detta här är mitt kök mer än ditt." sa Elle och fnyste. "Och förresten ska du inte vara sur på mig. Det var faktiskt du som eldade upp brödrosten - inte jag."
Elle räckte ut tungan åt moderns pojkvän.
Sedan tog hon fram en sked och en skål ur diskmaskinen och sin special-mjölk ut kylen. Hon klättrade sedan upp på diskbänken och plockade fram flingor.
Sedan hoppade hon ner på golvet och satte sig till bords med sin frukost.

Freddy satte sig mittemot flickan och började läsa morgontidningen.
"Ska inte du äta nåt?" frågade Elle.
Freddy såg på den uppbrända brödrosten och suckade.
Elle sköt fram flingpaketet mot honom.
"Här. Man måste äta frukost faktiskt, annars blir man hungrig i magen hela dagen."
När Freddy inte gjorde någon ansats att ta paketet, gick Elle till diskmaskinen och tog fram en skål och sked.
Hon ställde dem framför Freddy och hällde upp lite flingor åt honom.

Freddy såg med lite road blick på den lilla speciella ungen.
"Ät då." sa Elle.
Hon klappade Freddy i ryggen.
"Du kanske inte blir så himla sur om du får lite frukost i magen."
Ett litet leende ryckte i Freddys mungipor.
Han hällde upp lite flingor och mjölk och började äta.
"Är jag sur?" frågade han.
Elle nickade med eftertryck.
"Nästan hela tiden faktiskt. Och du... man får inte prata med mat i munnen, det är lite otrevligt."
Freddy svalde ner flingorna.
"Jag ska försöka vara lite trevligare emot dig, Elle."
Elle log ett soligt leende.
"Det gör du rätt i."

SkrivPuff: Utmaning 2011:117 - 29 april

Skriv om sötma.

London 1865

"Tycker du om min nya parfym?" frågade Rose. "White Musk."
Hon vände sig från sin spegelbild och såg leende på Sebastian.
Sebastian log och nickade.
"Den är annorlunda." svarade han.
Han brukade inte gilla parfym, den blommiga doften var så falsk och kunde bli kvävande.
Men den här parfymen hade en helt annan sötma, sammetslen och ren på något vis.
Sebastian tyckte kanske om den mest för att doften tillhörde Rose. Hon var så vacker och hade en sådan fin, naturlig skönhet.
"Min favoritdoft." sa Rose.
Sebastian log.
"Fast du behöver inte massa kosmetika," sa han. "du är så vacker ändå."
Sebastian insåg att han tänkt högt och rodnade lite.
Rose log ett strålande leende.
"Åh Sebastian... vad rar du är!"
Rose reste sig från sin stol vid sminkbordet och gav Sebastian en lång kram.
Han doftade tvål och frisk luft. Så rent och äkta.
"Rosie, jag är bara ärlig; du är vacker..." mumlade Sebastian och rodnade på nytt.
Rose strök honom mjukt över kinden.
"Du är fin du."
Sebastian log blygt och skakade på huvudet.
Rose tyckte så mycket om Sebastian och hans mjuka sätt och blyghet. Han var verkligen en riktigt söt raring.
"Jo, Sebastian, du är visst fin." skrattade Rose.
Hon kysste honom på kinden. Sedan tog hon hans hand och kramade den.
"Du, det är vackert väder. Ska vi ta en promenad i parken?"
Sebastian log och nickade.
"Gärna."
Ungdomarna lämnade teatern och gick ut i det strålande solskenet.
Rose höll fortfarande Sebastians hand när de gick in i Hyde Park.

SkrivPuff: Utmaning 2011:116 - 28 april

Skriv om avsmak.

Paris. Juni 1832.

Jules Deveraux såg med avsmak på den store polisinspektören.
Belette var inte alls omtyckt av folket. Han trodde han var något bara för att råkade ha lite mer makt än andra.
Han snokade ofta runt bland studenterna som brukade umgås på caféet. Och han skrämde ju slag på lilla Soleil och lille Bastien, hotade med att ta dem till barnhemmet de rymt ifrån.
Dagens heta diskussion om revolution hade avtagit så fort Inspecteur Belette hade stuckit in sitt fula tryne genom dörren till Café Coeur Rouge.
François började sjunga Sur le pont d'Avignon med Soleil och Bastien istället och de fick hela caféet att sjunga med i den oskyldiga lilla sången.
Jules log när lilla Soleil sjöng versen om de modiga soldaterna lite högre än de andra verserna.
"Det går muntert till här idag." sa Inspecteur Belette.
Jules log ett falskt leende.
Det skulle bli ännu mer muntert om somliga kunde sluta förpesta tillvaron för hederligt folk, tänkte han och  återgick till målningen han höll på med.

Gästerna på caféet tittade nyfiket på vad den unge konstnären målade - och de fick sig ett riktigt gott skratt.
På Jules målarduk glirade en vessla i polisuniform mot dem.
"Vackert Jules!" frustade en en man.
Han höjde sin ölsejdel i en vördnadsfull skål.
"Très bon, mon ami!"
Soleil fnissade när hon såg målningen. Hon kikade upp på Inspecteur Belette och såg sedan på målningen av polis-vesslan igen.
"Väldigt bra Jules." berömde hon. "Mycket portättlikt."




Belette = vessla

Sur le pont d'Avignon

Vikarien på Abe Lincoln High - 9

*
"Men Sir..." sa Clark osäkert. "Morgonsamlingen är ju inför hela skolan..."
Mr. Bottom log ett lite elakt flin.
"Mmmm, just det. Det blir väl skoj?"
Clark svalde.
"Nej..." gnydde han.
Clark började känna sig riktigt nervös.
Han kunde inte riktigt trohetseden till den Amerikanska flaggan och morgonen därpå skulle han recitera den inför hela skolan.
"Vad ska jag ta mig till...?" viskade han.
"Det går bra Clark." sa Ryan lugnande.
"Farsan säger att det är skamligt för en amerikan att inte kunna The Pledge of Allegiance..." sa Clark.
Han suckade.

"Du får plugga tills du kan den." sa Sheila.
"Vi hjälper dig." sa Ryan. "I morgon kommer du slå alla med häpnad."
"Bra att du har drömmar och visioner, Ryan..." suckade Clark.
Ryan log mot sin kompis.
"Du brukar aldrig tvivla på dig själv, Clark. Det ska du inte göra nu heller."
"Lyssna på Ryan." sa Maureen. "Clark, du kan klara allt, bara du vill."
Mr. Bottom harklade sig.
"Får jag fortsätta lektionen nu?"
"Låt inte oss hindra." sa Joe.

Vikarien på Abe Lincoln High - 8

*
"Tänk att Mr. Bottom har stått ut med oss i en hel vecka nu." sa Ryan nästkommande måndag.
"Ja, helt otroligt att han har stått ut med dig Ryan." skrattade Sheila och rufsade om i Ryans hår. "Du som är så bråkig."
Ryan gjorde en liten grimas mot Sheila.
Sheila kramade honom.
"Hur kan han vara så sur hela tiden?" sa Clark. "Här träffar han trevliga unga människor som oss, och han bara tjurar..."
Clark började göra en perfekt imitation av Mr. Bottom. Han gick överdrivet omkring, alldeles spikrak i ryggen och gjorde sura miner.
Klasskamraterna nästan skrek av skratt.
Ända tills de såg vikarien komma gående i andra änden av korridoren.
"Clark..." började Sunshine varnande.
"Mr. B är i antågande." sa Maureen.
Men Clark var så inne i sin Mr. Bottom-imitation att han inte hörde klasskamraternas varningar.

Vikarien bara stirrade på Clark. Sedan gick han, utan ett ord, in i klassrummet.
Klassen gick in och satte sig vid sina bänkar.
"Vi försökte varna dig." sa Maureen.
Clark bara ryckte på axlarna.
"Äsch... det var ju bara lite skoj..."
"Så du gillar att ha skoj du?" frågade Mr. Bottom.
"Ja, Sir," sa Clark. "Det gör livet lättare."
Mr. Bottom log ett halvt leende.
"Eftersom du gillar att stå i centrum ska du få leda The Pledge of Allegiance i aulan, på morgonsamlingen i morgon."

Det gick ett sus genom klassen.
"Aj, aj, aj... vilket straff..." viskade Arthur.
"Jag är så glad att jag inte är Clark just nu..." sa Ryan.

Kolla!

Troys senaste ord är "Kolla". Han säger det nästan hela tiden...
"Kolla, en röd bil!"
"Kolla, en stor vovve!"
"Kolla, Dori åker rullskor!" (= Dorian åker rullskridskor/inlines)

Och så dagens:
"Kolla mamma, vad Troy gör! Jag duktig!"

Mmmm... jätteduktigt att dra ut allt papper från två stycken toarullar... Suck...
Hela badrumsgolvet är nu fullt av extra mjukt Lambi... och min lille telning är mäkta stolt.

Dorians kommentar: "Oj mamma... nu har du att göra."

Det menar du inte...

Isolde var mest bekymrad över att hennes lillebror har "slösat på dyrt toapapper".

Är de inte rara, de små liven?

Message from Coral

*LMAO*
Kyle is having a conversation with the 3-year-old neighbor girl, Lindsay:

LINDSAY: Pretty flower!

KYLE: Yeah.

Lindsay gives the flower to Kyle.

LINDSAY: Say thank you.

KYLE (smiles): Thank you Lindsay.

LINDSAY: What's her name?

KYLE: Um.... I think it's a Anemone...

LINDSAY: No silly! Her name is Betty!

KYLE (laughs) Okay... if you say so...

LINDSAY: I says so.

Pause...

LINDSAY: Little boy, I is hungry.

(Okay, I found it really hilarious that a 3-year old is calling my brother 'Little boy' *lol*
Maybe she can see he is younger and smaller than her own brothers...)

KYLE: Maybe your Mom can give you something to eat, Lindsay.

LINDSAY: Yeah, she can. You and Cori can eat with us.

KYLE: Thanks Linds, maybe some other day. Cori and I already have dinner plans.

LINDSAY: Tomorrow then. Or Lindsay be very sad.

KYLE: Awww... we don't want you to be sad. Maybe we can eat with you tomorrow.

LINDSAY: Yaaaay! Now I is happy girl!

Lindsay hugs and kisses Kyle.

LINDSAY: Little boy, I likes you.

(Hmmm... Lindsay's first crush maybe...? *lol*)

Love,
Coral

27 april 1971: Grattis Maureen

*

Happy Birthday 

Maureen!

*

Message from Maureen

*
Sunny & I are sitting here laughing at Ryan & Sheila... Their little conversations are so funny sometimes!

RYAN: Why do girls like me...? I don't get it...

SHEILA: Gee, I don't know Ry... could your sweetness have something to do with it?

RYAN (shrugs): I dunno...

SHEILA: And your cuteness...?

RYAN (blushes a little): But I'm not...

SHEILA: ... cute? Ryan McKenzie, have you ever looked yourself in a mirror?!

RYAN: Yeah... but...

SUNNY (giggles): You are super cute Ryan! And you are the sweetest guy on this planet!
That's why Jill and Anne, and the other girls at school like you so much.

SHIELA: Ryan, girls tell you all the time how cute you are! When is it gonna sink in?!

RYAN (smiles - the sweetest smile): I don't know. Never...?

SHEILA (laughs): I love you Ryan!

Ryan blushes.

SHEILA: You want a kiss?

RYAN (shy smile): No thanks.

SHEILA: You know I'm gonna give you a kiss anyway, right?

RYAN (nods): Uh-huh...

Alphabet Poem by Cassie

*
A - Alex (best brother ever!)
B - Beach & Butterflies
C - Cassidy (my "real" name, Cassie is just my nickname)
D - Dancing
E - Elephants
F - Finn (one of my best friends)
G - Glitter
H - Holidays
I - Ice cream
J - Joanne & Janie
K - Kit-Kats
L - Lemon Lime soda
M - Maxine & Martin
N - Nora (Mom)
O - Orangutans
P - Pretty outfits
Q - Quests
R - Ricky
S - Singing
T- Tickling ( we always tickle Alex... very nice, huh? *LOL* ;-) )
U - Urchin (sea urchin)
V - Velociraptor (dinosaurs are cool)
W - Waterfalls
X - X-Files (cool show, but Alex has to sit with me - I'm too much of a chicken to watch it on my own...)
Y - Yesterday (Beatles song)
Z - Zoo

SkrivPuff: Utmaning 2011:113 - 25 april

Skriv om ett stöd.

Blue Creek High School. Maj 2010.

Coral stod utanför biologisalen och samlade styrka inför den fruktade dissekeringen hon var tvungen att göra för att inte få underkänt i biologi.
Hennes bästis Darla lade armen om hennes axlar och gav henne en liten kram.
"Du klarar det här älskling."
"Vi tror på dig!" sa deras klasskamrat Brian. "Du klarar allt Cori!"
Biologiläraren Mr. Wheeler såg upp från sin plats vid katedern när Coral, Darla, Brian och några andra från klassen klev in i salen.
"Är du redo att dissekera lite?" frågade han.
"Nej..." mumlade Coral.
Hon var redan vit i ansiktet.
"Hon borde få slippa..." viskade Brian till Darla.
Darla nickade instämmande.
"Mmmm... men tyrannen där borta har aldrig låtit någon slippa göra något på hans lektioner."
Darla blängde argt på Mr. Wheeler som nu lade fram något på elevernas bord.
"Så Miss Collins, nu kan du börja."
Men Coral stod som förstenad och stirrade på det som läraren lagt fram. Hon flämtade och började nästan hyperventilera.
"Inte en orm... Snälla Mr. Wheeler... jag kan inte..."
"Hon har orm-fobi." sa Brian.
Mr. Wheeler förklarade att om Coral inte dissekerade den döda ormen, skulle hon får underkänt.
Coral grät så mycket när hon dissekerade reptilen att det var svårt att se, hon undrade om hon alls gjorde rätt.
Darla grät också nu. Hon hoppades att Mr. Wheeler kände hatet hon utstrålade mot honom.

När Coral var klar sjönk hon ner på golvet. Hennes ansikte var kritvitt.
"Så, det var väl inte så farligt?" sa Mr. Wheeler. "Nu får du ju godkänt i Biologi."
Coral såg upp på läraren med hat i blicken. Sedan började hon att må illa, rakt över Mr. Wheelers blanka skor.
"Bra gjort Coral!" skrattade Brian triumferande.
Coral reste sig på darriga ben och gick mot flickornas toalett.
Darla gick efter henne.

På väg till toaletten mötte de Kyle.
Kyle såg oroligt på sin syster.
"Hur gick det?"
Coral log genom tårarna.
"Jag gjorde det. Jag gjorde det, Kyle!"
Kyle gav sin storasyster en lång kram.
"Yes! Jag visste det Cor! Jag visste att du skulle klara det! Sa jag inte det, att du är min superhjälte?"
Coral skrattade och grät på samma gång.
"Mmmm... fin superhjälte du har till syster, Kyle... jag spydde på Mr. Wheelers skor..."
Kyle skrattade ett porlande skratt.
"Det förtjänade han!"
"Ja, det gjorde han verkligen!" instämde Darla.

Coral log mot sin älskade lillebror och sin bästa vän.
"Tack för allt stöd. Ni är bäst!"
"Nej Cor, du är bäst!" sa Kyle.

SkrivPuff: Utmaning 2011:112 - 24 april

Skriv om panik.

Ocean Beach, CA. 1963

Vi var precis redo att åka på en dagsutflykt till San Francisco, när vi upptäckte att Ryan var försvunnen.
Först letade vi inomhus. Ryan brukade ofta leka kurragömma för sig själv här hemma.
När vi inte hittade honom på övervåningen gick vi ner igen. Vi letade överallt; under matbordet, under soffan - ja, till och med i tvättkorgen.
Ryan har alltid varit en väldigt liten och tanig kille och får plats att gömma sig på de mest underliga ställen.
Men nu fanns han ingenstans.
Vi började känna en viss panik. Var fanns pojken?
"Jag går ut och letar efter honom." sa Maggie.
Vår bästa vän och granne sprang ut och ropade på Ryan.
Kate såg oroligt ut mot havet.
"David, tänk om han har gått ut på bryggan... och ramlat i?"
Jag rusade ut på bryggan, men såg inte vår lille pojke någonstans.
Tänk om han hade ramlat i vattnet...? Ryan var redan mycket bra på att simma, men detta var en kall och blåsig dag och han var inte van att simma i stora vågor.
"RYAN!" skrek jag så högt jag kunde.

Jag hörde steg bakom mig. Sedan kände jag Maggies hand på min rygg.
"Vi har hittat honom." sa Maggie. Hon log. "Kom David, du måste se det här."
Maggie och jag gick mot garaget.
Och där, i baksätet på bilen satt Ryan.
7-åringen log mot oss.
"Hej pappa!" sa han.
Jag lyfte ut Ryan ur bilen och höll honom tätt intill mig.
Paniken rann av mig när min lille son lade armarna om min hals och kramade mig.
"Älskade unge..." suckade jag, av lättnad. "du får inte försvinna sådär."
"Vi var jätteoroliga." sa Kate.
Ryan såg förvånat på oss.
"Men jag försvann inte. Jag har väntat här på er i hela mitt liv nu faktiskt."
Kate och jag såg varandra och skrattade.
Ryan suckade lite otåligt.
"Ska vi åka till San Francisco nån gång...?"
Jag gav Ryan en kram till och satte honom i baksätet.
"Ja, lilla gubben, nu ska vi åka till San Francisco!"
"Yaaaaaay!" jublade Ryan glatt.

Påsk-hälsningar från karaktärerna ;-)

*
Hej alla!

Ät massor med påsk-ägg (med godis i)! Det ska vi göra! :P

Pus o kram

// Melwin & Noel

Glad Påsk & trevlig vår!

önskar Alice, Dorian, Isolde & Troy 

(crazy familijen på Solstigen ;) )

Glad Påsk!!!

Massor med kramar från

Leni, Linus, Ceci, Peter, Indra & Embla

(Lilla O vinkar)

Tony, Colette, Emilia & Dante

önskar alla en super-härlig Påsk 

och världens bästa vår!!!! <3

GLAD PÅSK 2011!!! :)

*

GLAD PÅSK 

ärade läsare & läsarinna!

Kram!

// Dakota

21 april 1971: Grattis Maggie

*

Happy Birthday 

Maggie!

*

Ashlee Grace, 6, om pollen & allergier

*
Ashlee, 6 år, om sina allergier (bla hundar och pollen):

"Jag tycker så här: hundar och alla dumma, äckliga pollen-grejer
kan bli allergiska mot mig, 
så dom får veta hur jobbigt det är att inte tåla saker!"

Hmmm... märks det att min lilla vildängel till syster har humör...? *LOL* ;-)
// (Storebror) Patrick

Starstruck - del 3

*
”Tack så mycket för autografen, Cole - och tack för att du ställde upp på bild.” fick Clara fram. ”Du är verkligen bäst och du är jätte-söt!”
”Det var så lite så.” sa Cole. ”Och tack.”
Clara lade märke till att Cole såg lite blyg och generad ut när hon sa att han var söt, det gjorde honom bara ännu gulligare.

Det såg ut som om Clara ville fråga något, men inte riktigt vågade.
Men det verkade ändå som om Cole förstod, för han böjde sig ner och kramade om Clara.
Sedan gav han henne en puss på kinden.
Clara trodde hon skulle smälta, eller svimma.
Cole Taylor hade givit henne en kram - och en puss!

Jag är den lyckligaste tjejen i hela världen! tänkte Clara. Cole har bråttom iväg, men ändå spenderar han flera minuter med mig! 
Han är den finaste killen som finns! 
Och hans kompis, Nikki, var också jätte-snäll mot mig!


”Mycket empatiska ungdomar.” sa Claras mormor lite senare när Clara glädjerusigt berättade om sin dag på röda mattan.
”Jag kommer aldrig att glömma den här dagen!” sa Clara.

Starstruck - del 2

*
Nikki Danelli såg på den lilla flickan som stod och grät på andra sidan kravall-staketet.
Stackarn, hon ser ju helt förkrossad ut…
Nikki tog tag i Coles arm, viskade något till honom och pekade mot den gråtande flickan.
Cole drog sig snabbt ur den bistre mannens grepp och gick mot kravall-staketet.
Han ställde sig framför Clara och log mot henne.
”Cole, vi måste åka nu.” sa den bistre mannen, som förmodligen var Coles agent eller något liknande.
Cole viftade bort hans kommentar.
”Vänta lite. Jag tror det är nån här som vill prata med mig.”
Han såg på Clara och log.
”Hej tjejen, det blev visst lite bråttom, men min kompis Nikki där borta sa att jag råkade hoppa över dig när jag hälsade på fansen.”
Clara såg storögd på Cole.
”Inte ditt fel. Kan jag få din autograf?” stammade Clara nervöst och sträckte fram autografblocket.
”Självklart.” log Cole.
Han skrev sin namnteckning i flickans block.

Nikki kom fram till dem.
”Ska jag ta en bild av dig och Cole?”
Clara nickade.
”Ja tack.”
Cole böjde sig ner och lyfte Clara över staketet och så poserade de tillsammans.
Nikki tog flera bilder.
Coles agent harklade sig.
”Cole, vi måste åka nu…”
Cole himlade sig.
”Lugn, jag pratar med mitt största fan ser du väl.”
Stjärnan log mot Clara och blinkade åt henne.
Clara fnissade lyckligt.

Starstruck - del 1

New York City
April 2011

Clara hade sett fram emot det här tillfället i flera veckor.
Nu äntligen skulle hon få se Cole Taylor - den söte favorit-stjärnan från TV och film - i verkligheten!
När Clara hade vunnit biljetter till filmpremiären av Coles senaste film hade hon jublat och gråtit av glädje i nästan en timme.
Nu stod stjärnorna på röda mattan och log mot fotografer och skrev autografer och kramade sina fans.
Clara klämde sig fram till kravall-staketet och höll hårt i sin penna, autografblock och lilla digitalkamera.
Nu var Cole alldeles nära henne.
Åh Gud…! tänkte Clara med bultande hjärta. Han är ju ännu sötare i verkligheten!

Clara skulle just ta mod till sig och ropa på Cole, när en man med bister uppsyn ledde Cole åt ett annat håll.
Va... var det över nu?
Skulle hon inte få säga till Cole vilken underbar skådespelare och person han var?
Alla andra fans var alldeles till sig för att de fått krama Cole, men Clara bara stod där och hade inte ens fått en autograf.
Clara visste att det inte var Coles fel, det var inte stjärnorna som bestämde när sådana här tillställningar var över, men Clara trodde hennes 12-åriga hjärta skulle brista.
Hon avskydde den där bistre mannen som förstört hennes chans till ett möte med hennes älsklings-kille.
Stora tårar rann nedför hennes kinder.

Vikarien på Abe Lincoln High - 7

*
Ryan, Maureen, Sunshine och de andra i klassen var fortfarande uppspela när de gick tillbaka till klassrummet efter lunch.
De sjöng Get On the Line av The Archies medan de väntade på att vikarien skulle komma och släppa in dem i klassrummet.

We started somethin'
Gonna get together,
Every man and woman, boy and girl.
Lovin' one another,
All the sisters and the brothers,
Lovin' one another 'round the world.

Get on the line
Get on the line for love, hey.
Get on the line
Get on the line for love, hey.

The sun is risin'
On a brand-new mornin'.
Got to tell the people everywhere.
Got to pass it on
Before the hope is gone.
Let the line go by you if you dare.

Att sjunga Get On the Line var en liten kul grej som klassen börjat med några veckor tidigare.Och Miss Coleman tyckte det var en riktigt trevlig tradition, så hon hade uppmuntrat sina elever till att sjunga den varje dag när de stod på led utanför klassrumet.
Mr. Bottom däremot verkade inte uppskatta den musikaliska lilla traditionen.
Han blängde på ungdomarna när han låste upp klassrumsdörren.
"Nu är rasten slut och ni kan sluta leka." sa han. "Ni kan tysta gå sätta er på era platser."

Clark blängde på vikarien.
"Vem sjutton har tappat ett hus på hans syrra...?" viskade han till sina kamrater.
"Ja, precis, vi sjunger ju varje dag." sa Sheila.
Mr. Bottom harklade sig högt.
"Ni skulle vara tysta, sa vi inte så?"
Joe suckade.
"Jag saknar Miss Coleman..."
Ryan nickade.
"Mmmm... Miss Coleman ser aldrig ut som om hon ska mörda oss bara för vi är lite glada..."

Vikarien på Abe Lincoln High - 6

*
"Vad fint du sjöng Ryan!" sa Jill en stund senare. "Jag skulle så gärna vilja se den där reklam-filmen igen. Har du en kopia av den?"
"Nej." sa Ryan.
Men han såg så pillemarisk ut att ingen trodde på honom.
"Vad du ljuger!" skrattade Maureen och petade Ryan i sidan. "Ni har visst en kopia av den. Kan vi inte kolla på den nån dag?"
Ryan skakade på huvudet.
"Nope, jag ska gömma alla pinsamma filmer på mig, både hemma-filmer och reklam-filmer."
"Finns det mer än en reklam-film?" frågade Sheila.
Ryan insåg att han försagt sig. Han skruvade på sig.
"Eh... det kan hända att jag har gjort en eller två reklam-filmer..." mumlade han.
"Eller fem." sa Maureen.
"Tack Maureen..." mumlade Ryan.
Maureen log och kramade honom.
"Vad har du mer gjort reklam för?" frågade Jill.
Ryan funderade.
"Förutom Animal Crackers, har jag gjort reklam för glass, cyklar, jordnötssmör och..."
"Det där godiset, Peppermint Twist." fyllde Maureen i. "Då dansade ni till låten Peppermint Twist."
"Tack för påminnelsen Maureen..." mumlade Ryan.
"Men Ryan... du ska inte skämmas, du var ju såååå söt i alla de där reklamfilmerna!" sa Maureen och drog in Ryan i sin famn.

"Nu minns jag!" utbrast Jill plötsligt. "Gjorde inte du cykel-reklamen ganska nyligen?"
"Jo..." muttrade Ryan. "för två år sedan... Fördelen var att jag fick behålla cykeln. Och när jag gjorde de andra reklam-filmer fick jag också grejer jag gjorde reklam för."
Maureen log.
"Nej, Ryan, fördelen var att vi fick se ditt söta lilla ansikte i TV!"
Ryan suckade. Men sedan log han.
"Du är knasig Maureen."
Maureen skrattade.
"Akta dig du, om du är kaxig kanske jag pussar dig igen."
Klassen skrattade.
"Pussa mig då om du nu så gärna vill göra det." flinade Ryan.
"Okej Ry, du bad om det." skrattade Maureen.
Hon började pussa Ryan på halsen, precis så där som Sheila retsamt brukade göra.
Ryan kiknade av skratt.
"Nej Maureen... sluta! Det... det..."
"Kittlas...?" föreslog Sunshine fnissande.
"Mmmmm..." pep Ryan.
Han blev röd om kinderna och försökte ta sig ur Maureens famn. Men det gick inte så bra.
"Du kommer inte härifrån nu, Ryan." skrattade Maureen.
"Nej, jag märker det...!" fnissade Ryan.

Vikarien på Abe Lincoln High - 5

*
"Jag förstår inte hur vi ska stå ut med den där sura gubben i två veckor...!" stönade Sheila när klassen satt i gräset och åt sin lunch.
"Vi får muntra upp honom lite." sa Clark.
Sheila suckade.
"Lycka till Clark."
"Vi får väl sjunga lite för honom." föreslog Arthur. "Musik piggar upp folk."
Sheila fick en lurig uppsyn i ansiktet.
"På tal om att sjunga... Ryan, minns du dom här...?"
Sheila höll upp en box med animal crackers.
Ryan suckade.
"Kul Sheila." sa han.
Men sedan log han.
"Jag hade hoppats på att folk hade glömt bort den där gamla reklam-filmen."
Clark såg nyfiket på Ryan.
"Vad då för reklam-film?"
"Ryan gjorde ju reklam för animal crackers när han var sju år." log Maureen. "Den gick på TV jättelänge."
"Vad det du...?!" utbrast Jill. "Åh, jag älskade den reklam-filmen!"
"Kan du inte sjunga den där Shirley Temple-sången som du sjöng i reklamen?" bad Sheila. "Animal Crackers In My Soup."
Ryan log och skakade på huvudet.
"Aldrig i livet."
"Jo, snälla Ryan!" bad Jill.
"Jag... jag har glömt bort texten." sa Ryan.
"Bra försök, Little Monkey Boy." skrattade Maureen och rufsade om i Ryans hår.
Ryan skrattade.
"Okej, som ni vill. Men jag tänker inte sjunga den själv." sa han bestämt.
"Jag sjunger med dig Ry!" sa Sunshine glatt. "Kom, så sjunger vi!"
Sunshine drog upp Ryan på fötter och tillsammans sjöng och dansade de till Animal Crackers In My Soup.

Animal crackers in my soup
monkies and rabbits loop the loop,
Gosh, oh gee, but I have fun,
swallowin' animals one by one.
In every bowl of soup I see,
lions and tigers watching me,
I mae 'em jump right thru a hoop,
those animal crackers in my soup


When I get hold
of the 'Big bad wolf'
I just push him under to drown.
Than I bite him
in a million bits
and I gobble him right down.
When they're inside me
where its dark
I walk around like Noah's ark
I stuff my tummy like a goop
with animal crackers in my soup

"Ni två är underbara!" jublade Sheila.
Klassen jublade och applåderade.
"Sjung mer!" ropade Joe.
"Vi sjunger nåt allihop!" sa Sunshine.
Hela klassen stämde in i The Archies Sugar and Spice.
Coach Henderson gick förbi. Han såg på sina musikaliska elever och log.
"Ni sjunger alltid ni." sa han.
"Yep! Livet blir roligare då." sa Ryan glatt.
Coach Henderson skrattade och gick vidare.
Klassen skrattade när de hörde att han också började sjunga på Sugar and Spice.
"Coach Henderson är verkligen en cool lärare!" sa Sunshine.

Vikarien på Abe Lincoln High - 4

*
"Hur kan man vara så där sur...?!" utbrast Sheila när klassen gick ut i solskenet för att äta lunch.
"Det skulle du också vara om du hette Bottom i efternamn." flinade Clark.
Maureen puffade till honom.
"Skärp dig Clark, han kan ju inte rå för vad han heter."
"Nääää..." sa Clark. "Men lite kul är det."
Maureen log.
"Ja, ja, men akta så att han inte förstår att du skrattar åt honom bara."
Clark log avfärdande.
"Ingen fara Maureen, Mr. B skulle inte förstå sig på nån sorts humor, ens om det hoppade upp och bet honom i baken."
Joe brast ut i gapskratt.
"Baken...! Mr. Bottom...! Hajar ni?"
Maureen suckade och skakade trött på huvudet.
"Ja, Joe, vi hajar."
"Ja, men det var ju roligt!" frustade Joe.
Sheila klappade honom på huvudet.
"Joe och Clark, ni två ska nog inte sitta i solen när vi äter."
Ryan log.
"Oroa dig inte för solsting, Sheil. Dom där två kan knappast bli värre än de redan är."
Sheila skrattade.
"Tack för dom vänliga orden Ry." sa Clark och log.
"Det var så lite så." log Ryan.
"Gud, vad ni killar retas med varandra hela tiden." sa Jill.
Joe nickade.
"Det är roligt förstår du Jilly."
Maureen log mot Jill.
"Du vet hur pojkar kan vara..."
Ryan gjorde en liten grimas mot Maureen.
"Hur kan pojkar vara, Marie...?" sa han leende.
Maureen lade armen om Ryan.
"Du vet... lite galna och oförbätterliga."
"Och det tar några extra år för er pojkar att mogna." flinade Sheila. "Vi tjejer mognar snabbare."
"Mmmm..." sa Ryan tankfullt. "Men jag är faktiskt ett och ett halvt år yngre än de flesta av er här."
Maureen skrattade och gav Ryan en kram.
"Ja, det har du rätt i. Och vi älskar dig precis som du är, Little Monkey Boy. Bli aldrig mogen och tråkig."
Hon gav Ryan en puss på kinden.
Ryan rodnade och torkade bort pussen.
Tjejerna skrattade.
"Du är så söt, Ryan!" sa Jill kärleksfullt.
"Är jag inte alls..." mumlade Ryan blygt.

Vikarien på Abe Lincoln High - 3

*
Mr. Bottom återgick till klasslistan och fortsatte att ropa upp eleverna.
De svarade klart och tydligt när de hörde sitt namn, det gladde den konservative Mr. Bottom.
"Sunshine Robinson?"
Vem vid sina sinnens fulla bruk döper sitt barn till Sunshine...? tänkte Mr. Bottom. Måste vara en sådan där hippie-unge...
"Här Sir!" svarade en liten tjej med långt, lockigt hår.
Runt halsen bar hon en halskedja med ett stort peace-märke och i en annan kedja hängde två army-tags.
Skolan borde se över sina kläd-koder lite bättre, tänkte Mr. Bottom. Ungarna får visst klä sig precis hur de vill nu för tiden...
"Maureen Watson?"
Maureen räckte upp handen och svarade klart och tydligt när hon hörde sitt namn.
Äntligen en normal unge... tänkte vikaren. Normala kläder och normalt namn.


"Ni läser visst Shakespeare nu, va?" frågade Mr. Bottom när han ropa upp allas namn.
"Ja, Sir." svarade Sunshine. "Nu läser vi A Midsummer Night's Dream."
Clark slog handen för munnen för att kväva ett skratt.
"Vi ska läsa om åsnan Bottom..." viskade han.
Ryan såg snabbt ner i sin bänk, även han full med fniss.
Maureen kramade Ryans nacke.
"Ryan... börjar du skratta får du en puss..." viskade hon varnande.
"Jag kanske vill ha det." fnissade Ryan.
Maureen såg leende på Sunshine och Sheila.
"Kom ihåg att han sa så."
Sunshine och Sheila nickade glatt.
"Äh, jag skulle bara få en puss om jag började skratta sa du ju..." sa Ryan.
"Mmmm... men är du kaxig får du också en puss." log Maureen.
Ryan log generat och skakade på huvudet.
"Jo då." sa Maureen. "Vänta bara."

Mr. Bottom gav dem en sträng blick.
"Prata får ni göra på rasten. Nu har vi lektion, då vill jag inte att ni ska hålla på att tjattra som apor!"
"Apor?" sa Joe.
Han började sjunga på (Theme From) The Monkees.

Here we come, walkin'
Down the street.
We get the funniest looks from
Ev'ry one we meet.
Hey, hey, we're the Monkees
And people say we monkey around.
But we're too busy singing
To put anybody down

"Tysta!" röt Mr. Bottom.
Han drämde en trälinjal i katedern.
Smällen fick hela klassen att hoppa till.
"Ooops...." sa Ryan.
"Eh... jag tror inte Mr. B gillar oss så särskilt mycket..." viskade Clark.
Ryan skakade på huvudet.
"Nope..."

Vikarien på Abe Lincoln High - 2

*
Mr. Bottom granskade klassen han nu skulle vara vikarie för i fjorton dagar.
Det verkade vara ett uppspelt gäng...
Han hoppades innerligt att han inte skulle få problem med dem. Tonåringar kunde var riktigt oregerliga.
"Sitt ner, så ska vi ha upprop."
Eleverna satte sig lydigt ner på sina platser.
Mr. Bottom log förnöjt. De här ungarna kanske inte var så oregerliga ändå.
Vikarien började läsa från klasslistan.
"Joseph Anderson."
"Det är jag!" sa Joe och räckte upp handen. "Fast alla säger Joe."
Mr. Bottom ignorerade det sista. Smeknamn var han inte särskilt förtjust i.
"Sheila Bell?"
"Här Sir!" sa Sheila glatt.
Lite för glatt, tyckte Mr. Bottom.
Han såg ut över klassen för att försöka memorera ungdomarnas utseenden och placering.
"Eh... grabben, du kan gå tillbaka till din klass nu." sa han plötsligt.
Klassen såg förundrade på vikarien. Vem pratade han med...?

Ryan, Maureen och Sunshine kom på det först.
De började fnissa. Det var inte första gången någon trodde att Ryan var mycket yngre än vad han var.
"Sir, detta här är Ryans klass." log Sunshine.
Vikarien såg klentorget på Sunshine och sedan på Ryan.
Det var inte möjligt att den här grabben tillhörde den här klassen.
"Jag har alltid gått i den här klassen, Sir." sa Ryan.
"Han har hoppat över en klass." sa Clark malligt. "Han är super-smart."
"Är du säker på att du går i den här klassen?" frågade Mr. Bottom.
"Det hoppas jag verkligen." småskrattade Ryan. "Annars har jag gått till fel klassrum i flera år."
Klassen skrattade.
Ryan gick fram till katedern och pekade på sitt namn på klasslistan.
"Ryan D. McKenzie-Goldman - det är jag det."
Mr. Botton såg på den lille, tanige killen med rufsigt hår (alldeles för långt hår för en pojke, ansåg Mr. Bottom) och pigga blå ögon.
"Hur gammal är du pojk?"
"Fjorton." svarade Ryan.
Sedan tillade han.
"Och ett halvt."
"Hur gammal är ni själv, Mr B?" undrade Sheila nyfiket.
Klassen skrattade.
Mr. Bottom suckade.
Den här klassen hörde tyvärr till den något oregerliga skaran...

Alfabets-dikt - av Dani

*
A - Angela (colleague & friend) & Angel (one of my best friends)
B - (Uncle) Bobby [Nikki's Dad]
C - Charli & Cole
D - Danelli (coolest last name ever! *lol* just kidding)
E - Elephants
F - Fridays
G - Gemini
H - Hollywood
I - Italy
J - Jacob
K - Kick-Ass
L - Logan
M - Marco (Daddy)
N - Nikki
O - Oak Park
P - Pancakes
Q - Queens of Noise
R - Ray
S - SCA
T- Travel
U - USA
V - (Uncle) Vinnie [Charli & Ray's Dad]
W - Wolverine
X - X-Files
Y - Yep
Z - Zits (the comic strip)

Vikarien på Abe Lincoln High - 1

Abraham Lincoln High School, Delphi. 
Maj 1971

"Vem är det där och vad har han gjort med Miss Coleman?" frågade Joe misstänksamt.
Det var första lektionen för dagen och klassen såg förvånat på den främmande mannen vid katedern.
"Han kanske är en alien, från Roswell-crashen..." föreslog Clark. "och han har kidnappat Miss Coleman och nu vill ha ta oss också."
"Ja, så är det nog." sa Maureen torrt och log. "Du tror inte att han är vikarie då?"
"Aliens är roligare." sa Joe.
Ryan nickade.
"Ja, men Joe... tror du verkligen att aliens - som landade i Roswell 1947 - skulle vänta i över tjugo år och sedan komma ända hit till California för att hämta folk...?"
Maureen skrattade.
"Pojkar... ni har fått aliens på hjärnan."

Mannen vid katedern reste sig och kom fram till dörren.
"God morgon." hälsade han. "Ni måste vara Miss Colemans klass."
"Varför måste vi det?" frågade Joe.
Han frågade inte för att vara uppkäftig, han tyckte bara att uttrycket var konstigt.
"Ja, det är vi det." svarade Maureen.
"Jag är er vikarie de närmsta två veckorna." sa mannen. "Mitt namn är Mr. Bottom."
"Bottom..." skrockade Joe tyst.
Clark gav ifrån sig ett läte som varnade om en skratt-attack.
Sunshine gav honom en lätt spark på smalbenet.
"Men Sunny, han heter..." började Clark.
"Jag hörde honom." sa Sunshine mellan sammanbitna tänder. "Tyst nu."

Eleverna gick in i klassrummet och satte sig vid sina platser.
"Du Ryan..." viskade Clark. "vi har en vikarie som heter Bottom...!"
Ryan kvävde ett fniss.
"Åsnan i A Midsummer Night's Dream heter också Bottom..." viskade Ryan.
"Ryan, tyst nu...!" viskade Maureen förmanande.
Men hon hade också svårt att hålla sig för skratt.

Blue Creek Memories #11

Pappa Matthew berättar:

En dag när Ashlee var 4 år tog jag med henne på en shopping-runda i vår supermarket.
Plötsligt kom Ashlee bort i den stora mataffären.
Hon gick länge omkring gråtande och letade efter mig.

När jag äntligen (efter vad Ash tyckte var en evighet) hittade Ashlee,
såg hon på mig med sina stora ögon och sa anklagande:
"Du är faktiskt min pappa, du ska hålla reda på mig."

Alfabets-dikt - av Ryan

Alphabet Poem
By Ryan

A - Adina & Asher (Grandma & Grandpa)
B - Beach
C - Clark (one of my best friends)
D - David (My Dad + my middlename)
E - Esther (Grandma McKenzie)
F - Friday Shows (at school)
G - George (Grandpa)
H - Happiness
I - Ice cream
J - Joe (one of my best friends)
K - Kate (my Mom)
L - Laughing
M - Maureen & Maggie
N - Novels
O - Ocean Beach
P - Popcorn
Q - Quizzes
R - Rebecca
S - Sunny
T- Tigers
U - Unbelievable
V - (Aunt) Vivienne (Dad's older sis)
W - Whales
X - Xylophone
Y - Yellow Submarine
Z - Zebra

Alfabets-dikt - av Maxine

*
A - Alex
B - Beach
C - Cassie
D - Dreams
E - Emily (My middle name)
F - ("Uncle") Frederick "Freddie" (Jo's brother)
G - Golden Mountains
H - Holly
I - Ice cream
J - Joanne & Janie (Mama & sis)
K - Kit-Kat :P
L - Logan (My middle name, used to be my "real" last name)
M - Martin (Daddy)
N - Nora
O - Oz
P - Pizza
Q - Questions
R - Ricky
S - September (My birthday: Sept. 25 ;-))
T- Travel
U - UFO
V - Visions
W - Walkabout
X - X marks the spot
Y - Young & restless (= me *lol*)
Z - Zoo

8 april 2011: Grattis Ricky

*

Happy Birthday 

Ricky!

*