(Klicka på bilden för större version)
*
söndag, februari 28, 2010
söndag, februari 21, 2010
Ode To Snow
*
Snowflakes in the air.
Light and happy dance.
I catch 'em on my tounge.
Then we skip away
my snow angel friend
and me
Poem by Elle*
torsdag, februari 18, 2010
"Vilken bitchig mamma..." del 3
*
När de satt i bilen och var på väg hem sa Kevin:
"Vilken bitchig mamma..."
Han såg lite skamset på de andra.
"Jag vet att jag inte får säga bitch... men hon var det."
Matthew Hayden log.
"Idag låtsas jag att jag inte hörde din svordom, Kevin. Damen var verkligen bitchig."
"Vi har tur som har dig och mamma som föräldrar." sa Kevin, med mycket värme i rösten. "Ni skulle aldrig nånsin skrika åt oss så där!"
"Verkligen inte." sa Matthew Hayden. "Jag älskar och respekterar mina barn."
Kevin såg på sin syster.
"Ash, visst har vi världens bästa föräldrar."
Ashlee nickade.
"Vi har verkligen tur, Kevin."
*
När de satt i bilen och var på väg hem sa Kevin:
"Vilken bitchig mamma..."
Han såg lite skamset på de andra.
"Jag vet att jag inte får säga bitch... men hon var det."
Matthew Hayden log.
"Idag låtsas jag att jag inte hörde din svordom, Kevin. Damen var verkligen bitchig."
"Vi har tur som har dig och mamma som föräldrar." sa Kevin, med mycket värme i rösten. "Ni skulle aldrig nånsin skrika åt oss så där!"
"Verkligen inte." sa Matthew Hayden. "Jag älskar och respekterar mina barn."
Kevin såg på sin syster.
"Ash, visst har vi världens bästa föräldrar."
Ashlee nickade.
"Vi har verkligen tur, Kevin."
*
"Vilken bitchig mamma..." del 2
*
Pojken fann sig i att han inte fick köpa godis, men han höll i en serietidning han ville köpa.
"Fast det fattas lite pengar, mamma. Får jag låna av dig?" frågade han försiktigt.
"Det fattar du väl att du inte kan köpa en massa grejer när du inte har tillräckligt med pengar!" röt mamman. "Är du en idiot?"
Nu kunde in Matthew Hayden hålla sig längre. Han gav kvinnan en hård blick.
"I den här stan kallar vi inte våra barn idioter."
Kvinnan blängde surt på honom.
Matthew Hayden ignorearde henne. Istället såg han på grabben.
"Hur mycket fattas det?"
"Sjuttiofem cent..." mumlade pojken.
Matthew grävde i sin ficka. Han fick upp en en-dollarsedel och gav den till pojken.
"Här har du, grabben."
Pojkens ögon blev stora som tefat.
"Får jag den?"
Matthew log och nickade.
"Köp du din tidning."
Pojken strålade av lycka.
"Åh... tack så mycker Sir! Mamma, jag fick en hel dollar! Var inte det jättesnällt?"
Mamman bara fnyste.
När de gick mot parkeringen blängde pojkens mamma åter på Matthew Hayden. Han svarade med att le ljuvt mot henne.
Elle räckte ut tungan åt pojkens dumma mamma.
"Det är bra, Elle!" sa Ashlee och Coral.
*
Pojken fann sig i att han inte fick köpa godis, men han höll i en serietidning han ville köpa.
"Fast det fattas lite pengar, mamma. Får jag låna av dig?" frågade han försiktigt.
"Det fattar du väl att du inte kan köpa en massa grejer när du inte har tillräckligt med pengar!" röt mamman. "Är du en idiot?"
Nu kunde in Matthew Hayden hålla sig längre. Han gav kvinnan en hård blick.
"I den här stan kallar vi inte våra barn idioter."
Kvinnan blängde surt på honom.
Matthew Hayden ignorearde henne. Istället såg han på grabben.
"Hur mycket fattas det?"
"Sjuttiofem cent..." mumlade pojken.
Matthew grävde i sin ficka. Han fick upp en en-dollarsedel och gav den till pojken.
"Här har du, grabben."
Pojkens ögon blev stora som tefat.
"Får jag den?"
Matthew log och nickade.
"Köp du din tidning."
Pojken strålade av lycka.
"Åh... tack så mycker Sir! Mamma, jag fick en hel dollar! Var inte det jättesnällt?"
Mamman bara fnyste.
När de gick mot parkeringen blängde pojkens mamma åter på Matthew Hayden. Han svarade med att le ljuvt mot henne.
Elle räckte ut tungan åt pojkens dumma mamma.
"Det är bra, Elle!" sa Ashlee och Coral.
*
"Vilken bitchig mamma..."
*
Ashlee, Kevin, Elle, Coral och Kyle var i Blue Creeks supermarket med Ashlee och Kevins pappa.
Plötsligt hörde de en mamma skrika på sin lille son, som var 8-9 år. Kvinnans röst hördes i hela affären.
Kevin och Elle stirrade storögda på kvinnan.
"Stackars barn..." mumlade Mr. Hayden.
"Jag hatar föräldrar som skriker på sina barn." sa Kevin.
"Det gör jag med." Matthew Hayden gav sin son en liten kram.
När de stod vid kassorna för att betala, såg de pojken och hans arga mamma i kön intill.
Hon fortsatte att gapa på sin son.
"Varför valde du de där onyttiga flingorna?!"
"Lägg tillbaka godiset! Inget godis på en vardag, det vet du!"
Elle såg nu ännu mer storögd på kvinnan.
"Oj då..." sa hon. "Damen vill verkligen göra sin åsikt hörd."
Ashlee, Coral, Kyle och Matthew Hayden och folk omkring dem log mot den lilla flickans något vuxna formulering.
"Ja, det kan man säga..." sa Kyle.
Han chockad och bedrövad över att en förälder kunde förnedra sin son på det sättet, inför alla människor.
*
Ashlee, Kevin, Elle, Coral och Kyle var i Blue Creeks supermarket med Ashlee och Kevins pappa.
Plötsligt hörde de en mamma skrika på sin lille son, som var 8-9 år. Kvinnans röst hördes i hela affären.
Kevin och Elle stirrade storögda på kvinnan.
"Stackars barn..." mumlade Mr. Hayden.
"Jag hatar föräldrar som skriker på sina barn." sa Kevin.
"Det gör jag med." Matthew Hayden gav sin son en liten kram.
När de stod vid kassorna för att betala, såg de pojken och hans arga mamma i kön intill.
Hon fortsatte att gapa på sin son.
"Varför valde du de där onyttiga flingorna?!"
"Lägg tillbaka godiset! Inget godis på en vardag, det vet du!"
Elle såg nu ännu mer storögd på kvinnan.
"Oj då..." sa hon. "Damen vill verkligen göra sin åsikt hörd."
Ashlee, Coral, Kyle och Matthew Hayden och folk omkring dem log mot den lilla flickans något vuxna formulering.
"Ja, det kan man säga..." sa Kyle.
Han chockad och bedrövad över att en förälder kunde förnedra sin son på det sättet, inför alla människor.
*
tisdag, februari 16, 2010
Best of Noel & Melwin XI
*
Mamma storhandlar med twinsen.
Melwin: Mamma, jag vill få tomater.
Mamma: Vi har tomater.
Melwin tittar ner i shoppingvagnen.
Melwin: Näää... vi har inga tomater...
Mamma (ler): Jag menar hemma, gubben. Vi köpte tomater igår.
Noel: Igår...?! Meh! Vi vill ju ha färska tomater!
***
Noel & Melwin tittar på Lilla O (Olivia), 17 månader, som leker i sandlådan.
Melwin: Livia är bäbis.
Leni: Mmmm.
Noel: Det är liksom lite läskigt när dom är så där små.
Leni: Varför då?
Noel: Jo, för om man bär henne kan man tappa henne - och då går hon ju sönder...!
***
Lilla O (pekar): Titta!
Noel: Vad ska jag titta på, Lilla O?
Lilla O: Titta!
Noel: Vaddå?
Lilla O: Titta!
Noel (vänder sig mot mig): Asså... Leni, ser hon nåt som jag inte ser...?
*
Mamma storhandlar med twinsen.
Melwin: Mamma, jag vill få tomater.
Mamma: Vi har tomater.
Melwin tittar ner i shoppingvagnen.
Melwin: Näää... vi har inga tomater...
Mamma (ler): Jag menar hemma, gubben. Vi köpte tomater igår.
Noel: Igår...?! Meh! Vi vill ju ha färska tomater!
***
Noel & Melwin tittar på Lilla O (Olivia), 17 månader, som leker i sandlådan.
Melwin: Livia är bäbis.
Leni: Mmmm.
Noel: Det är liksom lite läskigt när dom är så där små.
Leni: Varför då?
Noel: Jo, för om man bär henne kan man tappa henne - och då går hon ju sönder...!
***
Lilla O (pekar): Titta!
Noel: Vad ska jag titta på, Lilla O?
Lilla O: Titta!
Noel: Vaddå?
Lilla O: Titta!
Noel (vänder sig mot mig): Asså... Leni, ser hon nåt som jag inte ser...?
*
söndag, februari 14, 2010
Ocean Beach Memories #5 - del 5
*
När Maggie och Maureen gick började Ryan gråta.
"Marie inte gå!"
"Maureen kommer tillbaka imorgon." tröstade David. "Då får ni leka hela dagen."
"Ja." sa Ryan. "Det vill jag."
Den lille pojken log. Sedan gnuggade han sig sömnigt i ögonen och gäspade lite.
"Oj, vad du är trött." sa David och log mot sin lille son. "Det får bli ett snabbt bad och sen får vi bädda ner dig i din säng."
När Ryan badat och fått på sig pyjamas somnade han i samma stund som David lade ner honom i sängen.
Rebecca var lite besviken över att hennes lillebror somnat så fort.
"Nu hann jag ju inte säga godnatt." mumlade hon.
David strök henne över håret.
"Du kan ge honom en liten puss fast han sover, älskling."
Rebecca sken upp. Hon gav Ryan en mjuk puss på kinden.
"Sov gott, fina lilla bror."
Rebecca gav Ryan hans napp.
"Han brukar bli lessen utan den." förklarade hon.
David log varmt. Han lyfte upp sin dotter.
"Vet du att du är världens bästa storasyster?"
Rebecca log stolt.
*
När Maggie och Maureen gick började Ryan gråta.
"Marie inte gå!"
"Maureen kommer tillbaka imorgon." tröstade David. "Då får ni leka hela dagen."
"Ja." sa Ryan. "Det vill jag."
Den lille pojken log. Sedan gnuggade han sig sömnigt i ögonen och gäspade lite.
"Oj, vad du är trött." sa David och log mot sin lille son. "Det får bli ett snabbt bad och sen får vi bädda ner dig i din säng."
När Ryan badat och fått på sig pyjamas somnade han i samma stund som David lade ner honom i sängen.
Rebecca var lite besviken över att hennes lillebror somnat så fort.
"Nu hann jag ju inte säga godnatt." mumlade hon.
David strök henne över håret.
"Du kan ge honom en liten puss fast han sover, älskling."
Rebecca sken upp. Hon gav Ryan en mjuk puss på kinden.
"Sov gott, fina lilla bror."
Rebecca gav Ryan hans napp.
"Han brukar bli lessen utan den." förklarade hon.
David log varmt. Han lyfte upp sin dotter.
"Vet du att du är världens bästa storasyster?"
Rebecca log stolt.
*
Ocean Beach Memories #5 - del 4
*
"Ryan, lilla gubben, ät inte med fingrarna," förmanade Kate. "du har en sked där."
"Neeej..." 2-åringen log pillemariskt och kastade ner sin sked på golvet.
Sedan fortsatte han förnöjt att äta fiskbitar från soppan med fingarna.
"Du har soppa i hela ansiktet." påpekade Rebecca.
"Mmm..." sa Ryan. "Gott."
"Det var nog en bra idé att låta honom bada efter maten istället." sa David till Kate med ett litet skratt.
Kate log och nickade instämmande. Hon hämtade en ny sked och satte den i Ryans lilla näve.
"Ät med skeden nu."
Ryan åt lydigt och ordentlig med skeden.
"Vilken duktig pojke du är!" berömde Rebecca.
När Ryan tyckte att han ätit klart, ställde han sig upp i sin barnstol och sträckte sig mot Kate; ett tecken på att han ville gå ner.
"Mätt." sa Ryan.
Kate torkade Ryan runt munnen och lyfte sedan ned honom från den höga stolen.
David reste sig och tog upp Ryan i famnen.
"Nu ska vi gå upp och ordna ett bad åt dig, grabben."
"Bada!" jublade Ryan, rätt i örat på sin pappa.
"Han älskar att bada." fnissade Rebecca. "Han brukar blöta ner hela badrummet."
"Det brukar Maureen också göra." sa Maggie.
"Vatten är roligt." sa 3-åriga Maureen glatt. "Jag skvätter vatten på mamma!"
"Ja, det brukar du göra, din lilla busunge." skrattade Maggie. "Vi måste nog börja ta på oss regnställ och gummistövlar när våra ungar badar."
"Det var en bra idé!" skrattade David.
"Mamma, jag vill också bada." sa Maureen.
"Ja, det ska du få." sa Maggie. "Vi ska gå hem, så du får bada och sedan sova."
"Ryan ska inte sova!" sa Ryan bestämt och ruskade intensivt på huvudet.
"Ska du vara uppe och busa hela natten?" sa Maggie.
"Jaaa!" sa Ryan. "Marie och Ryan ska busa!"
"Du och Maureen får busa imorgon." sa Kate. "Nu är klockan mycket."
"Hej då Ryan." Maureen vinkade till sin lille kompis.
"Krama Marie!" Ryan gled ur Davids famn, sprang fram till Maureen och kramade henne.
"Vad söta dom är! Det här måste jag föreviga!"
Kate skyndade sig att hämta kameran, som tur var stod den i närheten.
Hon knäppte några bilder på Ryan och Maureen.
Sedan sade Maggie och Maureen hej då och god natt och gjorde sig redo att gå hem.
*
"Ryan, lilla gubben, ät inte med fingrarna," förmanade Kate. "du har en sked där."
"Neeej..." 2-åringen log pillemariskt och kastade ner sin sked på golvet.
Sedan fortsatte han förnöjt att äta fiskbitar från soppan med fingarna.
"Du har soppa i hela ansiktet." påpekade Rebecca.
"Mmm..." sa Ryan. "Gott."
"Det var nog en bra idé att låta honom bada efter maten istället." sa David till Kate med ett litet skratt.
Kate log och nickade instämmande. Hon hämtade en ny sked och satte den i Ryans lilla näve.
"Ät med skeden nu."
Ryan åt lydigt och ordentlig med skeden.
"Vilken duktig pojke du är!" berömde Rebecca.
När Ryan tyckte att han ätit klart, ställde han sig upp i sin barnstol och sträckte sig mot Kate; ett tecken på att han ville gå ner.
"Mätt." sa Ryan.
Kate torkade Ryan runt munnen och lyfte sedan ned honom från den höga stolen.
David reste sig och tog upp Ryan i famnen.
"Nu ska vi gå upp och ordna ett bad åt dig, grabben."
"Bada!" jublade Ryan, rätt i örat på sin pappa.
"Han älskar att bada." fnissade Rebecca. "Han brukar blöta ner hela badrummet."
"Det brukar Maureen också göra." sa Maggie.
"Vatten är roligt." sa 3-åriga Maureen glatt. "Jag skvätter vatten på mamma!"
"Ja, det brukar du göra, din lilla busunge." skrattade Maggie. "Vi måste nog börja ta på oss regnställ och gummistövlar när våra ungar badar."
"Det var en bra idé!" skrattade David.
"Mamma, jag vill också bada." sa Maureen.
"Ja, det ska du få." sa Maggie. "Vi ska gå hem, så du får bada och sedan sova."
"Ryan ska inte sova!" sa Ryan bestämt och ruskade intensivt på huvudet.
"Ska du vara uppe och busa hela natten?" sa Maggie.
"Jaaa!" sa Ryan. "Marie och Ryan ska busa!"
"Du och Maureen får busa imorgon." sa Kate. "Nu är klockan mycket."
"Hej då Ryan." Maureen vinkade till sin lille kompis.
"Krama Marie!" Ryan gled ur Davids famn, sprang fram till Maureen och kramade henne.
"Vad söta dom är! Det här måste jag föreviga!"
Kate skyndade sig att hämta kameran, som tur var stod den i närheten.
Hon knäppte några bilder på Ryan och Maureen.
Sedan sade Maggie och Maureen hej då och god natt och gjorde sig redo att gå hem.
*
lördag, februari 13, 2010
Ocean Beach Memories #5 - del 3
*
Rebecca och Kate behövde inte laga gummistövel till middag; David och George hade fått flera stora fiskar.
"Nu får vi äta fisk i flera veckor." log David.
Rebecca spärrade upp ögonen.
"Inte varje dag väl...?"
"Jo," log David. "varje dag. Till frukost också."
Rebecca fnissade.
"Pappaaa... du bara skojar hela tiden."
David lyfte upp henne i famnen.
"Fy pappa, du luktar fisk!"
Rebecca gled ur hans famn.
David skrattade.
"Det gör nog din bror också, han ville prompt krama varenda fisk vi tog upp i båten."
"Kramade du fiskarna Ryan?" frågade Rebecca fnissande.
Ryan nickade.
"Mmm, Ryan krama fisk."
Rebecca satte sig på huk framför sin lillbror och sniffade i luften.
"Ja, du luktar som en fisk. Fy! Ryan, nu måste du bada."
Ryan sken upp som en liten sol.
"Ja! Bada! Ryan fisk!"
"Kommer han prata om fiskar varje dag nu...?" sa Rebecca med en liten suck.
Kate log.
"Nej, det tror jag inte. Imorgon hittar han säkert någonting han blir tokig i."
"Bra," sa Rebecca. "för fisk är inte särskilt kul, tycker jag."
"På tal om fisk..." sa David och flinade mot Rebecca. "Jag tänkte göra en fisksoppa till middag."
Rebecca gav Kate en finurlig blick.
"Nä, mamma och jag ska laga gammal gummistövel, visst mamma?"
Kate skrattade.
"Ja, det ska vi."
David såg roat och lite oförstående på sin fru och dotter.
"Gammal gummistövel...?"
"Jaaaa," sa Rebecca. "har du aldrig hört talas om den rätten?"
David såg på Ryan.
"Grabben, har du hört talas om maträtten gammal gummistövel?"
Ryan log med hela ansiktet och nickade, precis som om han förstod vad hans pappa pratade för tokigheter.
"Jaaa!" sa han glatt.
*
Rebecca och Kate behövde inte laga gummistövel till middag; David och George hade fått flera stora fiskar.
"Nu får vi äta fisk i flera veckor." log David.
Rebecca spärrade upp ögonen.
"Inte varje dag väl...?"
"Jo," log David. "varje dag. Till frukost också."
Rebecca fnissade.
"Pappaaa... du bara skojar hela tiden."
David lyfte upp henne i famnen.
"Fy pappa, du luktar fisk!"
Rebecca gled ur hans famn.
David skrattade.
"Det gör nog din bror också, han ville prompt krama varenda fisk vi tog upp i båten."
"Kramade du fiskarna Ryan?" frågade Rebecca fnissande.
Ryan nickade.
"Mmm, Ryan krama fisk."
Rebecca satte sig på huk framför sin lillbror och sniffade i luften.
"Ja, du luktar som en fisk. Fy! Ryan, nu måste du bada."
Ryan sken upp som en liten sol.
"Ja! Bada! Ryan fisk!"
"Kommer han prata om fiskar varje dag nu...?" sa Rebecca med en liten suck.
Kate log.
"Nej, det tror jag inte. Imorgon hittar han säkert någonting han blir tokig i."
"Bra," sa Rebecca. "för fisk är inte särskilt kul, tycker jag."
"På tal om fisk..." sa David och flinade mot Rebecca. "Jag tänkte göra en fisksoppa till middag."
Rebecca gav Kate en finurlig blick.
"Nä, mamma och jag ska laga gammal gummistövel, visst mamma?"
Kate skrattade.
"Ja, det ska vi."
David såg roat och lite oförstående på sin fru och dotter.
"Gammal gummistövel...?"
"Jaaaa," sa Rebecca. "har du aldrig hört talas om den rätten?"
David såg på Ryan.
"Grabben, har du hört talas om maträtten gammal gummistövel?"
Ryan log med hela ansiktet och nickade, precis som om han förstod vad hans pappa pratade för tokigheter.
"Jaaa!" sa han glatt.
*
fredag, februari 12, 2010
Best of Noel & Melwin X
*
Mamma: Melwin och Noel, vill ni ha semla?
Noel: Ja! Med mycket grädde och marsipan-gegga!
Linus: Du menar mandelmassa?
Noel: Aaaa, mycket mandelmassa tack!
Melwin: Jag också vill ha mycket mandelmatta-gegga!
Noel: Och sånt där vitt på toppen - mjöl.
Mamma (skrattar lite): Det är florsocker.
Noel: Aha... Men iallafall vill jag ha massor med sånt vitt.
Melwin: Jag med vill ha mycket vit mjöl-socker!
(Tvillingarna & Linus äter sina semlor. Plötsligt slutar tvillingarna att äta och studerar mig)
Noel: Får Leni ingen semla?!
Mamma: Hon tycker inte om semlor.
Noel: Meh! Då kan du väl ge henne godis istället! Något gott kan hon väl få!
Melwin: Jaaa! Mycket godis till Leni!
***
Melwin, Noel, Colette & Tony pratar om vad de vill bli när de är stora.
Tony: Jag ska nog bli polis eller lärare.
Noel: Jag med! Polis.
Colette: Jag vill bli en som skriver böcker, eller ritar och målar eller nåt. Jag tycker om kam'ror också.
Tony: Aha! Du vill bli författare eller konstnär eller fotograf, typ! Vad coolt!
Melwin: Jag ska bli 'piderman!
Noel: Man kan inte bli Spiderman, det är liksom inget yrke...
Melwin: Meh!! O'ättvist! Du får ju bli "pilis"!
***
Mamma: Melwin och Noel, vill ni ha semla?
Noel: Ja! Med mycket grädde och marsipan-gegga!
Linus: Du menar mandelmassa?
Noel: Aaaa, mycket mandelmassa tack!
Melwin: Jag också vill ha mycket mandelmatta-gegga!
Noel: Och sånt där vitt på toppen - mjöl.
Mamma (skrattar lite): Det är florsocker.
Noel: Aha... Men iallafall vill jag ha massor med sånt vitt.
Melwin: Jag med vill ha mycket vit mjöl-socker!
(Tvillingarna & Linus äter sina semlor. Plötsligt slutar tvillingarna att äta och studerar mig)
Noel: Får Leni ingen semla?!
Mamma: Hon tycker inte om semlor.
Noel: Meh! Då kan du väl ge henne godis istället! Något gott kan hon väl få!
Melwin: Jaaa! Mycket godis till Leni!
***
Melwin, Noel, Colette & Tony pratar om vad de vill bli när de är stora.
Tony: Jag ska nog bli polis eller lärare.
Noel: Jag med! Polis.
Colette: Jag vill bli en som skriver böcker, eller ritar och målar eller nåt. Jag tycker om kam'ror också.
Tony: Aha! Du vill bli författare eller konstnär eller fotograf, typ! Vad coolt!
Melwin: Jag ska bli 'piderman!
Noel: Man kan inte bli Spiderman, det är liksom inget yrke...
Melwin: Meh!! O'ättvist! Du får ju bli "pilis"!
***
torsdag, februari 11, 2010
Matsals-diktatorn - del 2
*
Eva reste sig hastigt och gick mot lunchvakten.
"Du kan ju inte tvinga barn att äta mat! Det är barnmisshandel!"
Colette hulkade och kräktes på golvet.
"Men älskade barn!" Eva höll den lilla flickan intill sig.
En pojke i Colettes klass sprang fram till bordet där Tony satt.
"Tony, lunchtanten tvingar din syster att äta ärtsoppa!"
Tonys blick blev vild.
Han rusade upp från sin plats och sprang fram mot sin lillasyster.
Hans blick sköt blixtar mot lunchvakten.
"Tvinga inte min syster att äta mat, jävla kärring! Hon blir sjuk av soppa! Du fattar ingenting!"
Tony tog Colettes sopptallrik och kastade den på lunchvakten.
Tonys lärare kom springande. Han lade en lugnande hand på Tonys axel.
"Lugn nu Tony." sa han vänligt. "Berätta nu vad som händer här."
"Colette blev tvingad att äta ärtsoppan, som hon avskyr." förklarade Eva.
Hon såg med en hatisk blick på lunchvakten.
Tonys lärare såg också ilsket på lunchvakten.
"Du kan ju inte tvinga barn att äta upp maten!" sa han med hård och hatiskt ton. "Vi går och pratar här utanför."
Lunchvakten och Tonys lärare gick ut ur matsalen.
"Det finns en anledning till att Colette inte klarar av att äta ärtsoppa." sa Tonys lärare. "Familjen hon bodde i förut tvingade i henne mat, på ett väldigt vidrigt sätt."
"Det visste inte jag." sa lunchvakten.
"All personal på den här skolan vet vad Colette och Tony Hasselgren har gått igenom!" röt Tonys lärare. "Och all lunchpersonal har fått veta vad de inte klarar av att äta! Fy fan, det du håller på med är barnmisshandel! Om jag hade befogenhet skulle jag ge dig sparken!"
Tony kom ut till dem.
"Lasse, får jag fråga en sak?"
"Självklart Tony."
"Jo... Colette ska få åka hem, eftersom hon blev sjuk. Får jag följa med?"
Lasse såg in i pojkens blanka ögon.
"Självklart får du det grabben. Kommer mamma eller pappa och hämtar?"
"Eva ska ringa mamma."
"Vad bra." sa Lasse. "Ni kan få gå och leka med datorn i vårat klassrum medans ni väntar."
Tony sken upp.
"Tack Lasse! Du är verkligen bästa läraren i hela världen!"
*
Eva reste sig hastigt och gick mot lunchvakten.
"Du kan ju inte tvinga barn att äta mat! Det är barnmisshandel!"
Colette hulkade och kräktes på golvet.
"Men älskade barn!" Eva höll den lilla flickan intill sig.
En pojke i Colettes klass sprang fram till bordet där Tony satt.
"Tony, lunchtanten tvingar din syster att äta ärtsoppa!"
Tonys blick blev vild.
Han rusade upp från sin plats och sprang fram mot sin lillasyster.
Hans blick sköt blixtar mot lunchvakten.
"Tvinga inte min syster att äta mat, jävla kärring! Hon blir sjuk av soppa! Du fattar ingenting!"
Tony tog Colettes sopptallrik och kastade den på lunchvakten.
Tonys lärare kom springande. Han lade en lugnande hand på Tonys axel.
"Lugn nu Tony." sa han vänligt. "Berätta nu vad som händer här."
"Colette blev tvingad att äta ärtsoppan, som hon avskyr." förklarade Eva.
Hon såg med en hatisk blick på lunchvakten.
Tonys lärare såg också ilsket på lunchvakten.
"Du kan ju inte tvinga barn att äta upp maten!" sa han med hård och hatiskt ton. "Vi går och pratar här utanför."
Lunchvakten och Tonys lärare gick ut ur matsalen.
"Det finns en anledning till att Colette inte klarar av att äta ärtsoppa." sa Tonys lärare. "Familjen hon bodde i förut tvingade i henne mat, på ett väldigt vidrigt sätt."
"Det visste inte jag." sa lunchvakten.
"All personal på den här skolan vet vad Colette och Tony Hasselgren har gått igenom!" röt Tonys lärare. "Och all lunchpersonal har fått veta vad de inte klarar av att äta! Fy fan, det du håller på med är barnmisshandel! Om jag hade befogenhet skulle jag ge dig sparken!"
Tony kom ut till dem.
"Lasse, får jag fråga en sak?"
"Självklart Tony."
"Jo... Colette ska få åka hem, eftersom hon blev sjuk. Får jag följa med?"
Lasse såg in i pojkens blanka ögon.
"Självklart får du det grabben. Kommer mamma eller pappa och hämtar?"
"Eva ska ringa mamma."
"Vad bra." sa Lasse. "Ni kan få gå och leka med datorn i vårat klassrum medans ni väntar."
Tony sken upp.
"Tack Lasse! Du är verkligen bästa läraren i hela världen!"
*
Matsals-diktatorn
Änggårdens Skola. Lunchtid.
"Colette, tycker du inte om soppa?" frågade Eva, som var vikarie i Colettes klass.
Colette, som satt och petade i soppan, skakade på huvudet.
"Nej, jag hatar ärtsoppa." sa Colette tyst. "Jag kan inte äta det."
"Då kan du få gå bort och slänga den." sa Eva. "Du kan äta dina pannkakor bara."
Colette log mot vikarien som var så snäll. Hon tog sin tallrik och gick bort till slaskhinkarna där de slängde mat.
En lärare som brukade vara lunchvakt såg på Colette och sedan på den djupa tallriken med soppa.
"Du får inte slänga så mycket mat." sa hon strängt.
Colette skakade i hela sin lilla kropp när hon såg upp på den stränga lärarinnan.
"Jo, Eva sa att jag fick det. Jag kan inte äta ärtsoppa."
"Du får äta lite." sa lunchvakten. Hon ledde tillbaka Colette till bordet.
"Vad nu då?" sa Eva förvånat. "Slängde du inte maten gumman?"
Colette skakade på huvudet och satte sig på sin stol.
"Jag fick inte."
Lunchvakten såg bister ut.
"Ungarna här slänger alldeles för mycket mat."
"Men Colette avskyr ärtsoppa!" sa en av Colettes klasskamrater.
"Ja, jag jag kan inte äta ärtsoppa!" sa Colette. Hennes röst lät tjock.
"Man måste äta lite." sa lunchvakten. "Det är inget att diskutera!"
Colettes ögon fylldes med tårar. Men hon tvingade i sig två skedar soppa, bara för att undvika bråk.
Hon kved och fick svåra kväljningar. Nu rann stora tårar nedför hennes bleka kinder.
*
"Colette, tycker du inte om soppa?" frågade Eva, som var vikarie i Colettes klass.
Colette, som satt och petade i soppan, skakade på huvudet.
"Nej, jag hatar ärtsoppa." sa Colette tyst. "Jag kan inte äta det."
"Då kan du få gå bort och slänga den." sa Eva. "Du kan äta dina pannkakor bara."
Colette log mot vikarien som var så snäll. Hon tog sin tallrik och gick bort till slaskhinkarna där de slängde mat.
En lärare som brukade vara lunchvakt såg på Colette och sedan på den djupa tallriken med soppa.
"Du får inte slänga så mycket mat." sa hon strängt.
Colette skakade i hela sin lilla kropp när hon såg upp på den stränga lärarinnan.
"Jo, Eva sa att jag fick det. Jag kan inte äta ärtsoppa."
"Du får äta lite." sa lunchvakten. Hon ledde tillbaka Colette till bordet.
"Vad nu då?" sa Eva förvånat. "Slängde du inte maten gumman?"
Colette skakade på huvudet och satte sig på sin stol.
"Jag fick inte."
Lunchvakten såg bister ut.
"Ungarna här slänger alldeles för mycket mat."
"Men Colette avskyr ärtsoppa!" sa en av Colettes klasskamrater.
"Ja, jag jag kan inte äta ärtsoppa!" sa Colette. Hennes röst lät tjock.
"Man måste äta lite." sa lunchvakten. "Det är inget att diskutera!"
Colettes ögon fylldes med tårar. Men hon tvingade i sig två skedar soppa, bara för att undvika bråk.
Hon kved och fick svåra kväljningar. Nu rann stora tårar nedför hennes bleka kinder.
*
Ocean Beach Memories #5 - del 2
*
Kate och Rebecca följde med David och Ryan ner till bryggan för att vinka av dem när farfar George kom med båten.
David tog på Ryan en flytväst. Ryan tittade intresserat på.
"Ryan, nu måste du sitta still i båten och inte busa." förmanade Kate.
"Jag är snäll pojke." sa Ryan.
"Ja, det är du." sa Kate. Hon log mot sin lille pojke. "Får mamma en puss?"
Ryan skakade på huvudet.
"Nä, Ryan ska fiska nu. Hej då."
Kate, David och Rebecca skrattade.
"Han har visst bråttom att komma ut på havet." skrattade George och lyfte ner sin sonson i båten. "Ska du inte följa med Rebecca?"
Rebecca skakade på huvudet.
"Nej, jag tycker inte om att fiska. Jag ska hjälpa mamma att framkalla fotografier."
"Vad trevligt." sa farfar George.
Rebecca nickade glatt.
"Åka båååt!" ropade Ryan otåligt. "Kom pappa!"
"Oj, bäst att vi åker." skrattade David. Han pussade Kate och Rebecca, sedan klev han ner i båten.
Kate och Rebecca såg efter dem när de åkte iväg.
"Tänk om dom inte får nån fisk...!" fnissade Rebecca.
"Vem vet, dom kanske bara får en gammal gummistövel." skojade Kate.
Rebecca skrattade.
"Då får vi laga gummistövel till middag!"
*
Kate och Rebecca följde med David och Ryan ner till bryggan för att vinka av dem när farfar George kom med båten.
David tog på Ryan en flytväst. Ryan tittade intresserat på.
"Ryan, nu måste du sitta still i båten och inte busa." förmanade Kate.
"Jag är snäll pojke." sa Ryan.
"Ja, det är du." sa Kate. Hon log mot sin lille pojke. "Får mamma en puss?"
Ryan skakade på huvudet.
"Nä, Ryan ska fiska nu. Hej då."
Kate, David och Rebecca skrattade.
"Han har visst bråttom att komma ut på havet." skrattade George och lyfte ner sin sonson i båten. "Ska du inte följa med Rebecca?"
Rebecca skakade på huvudet.
"Nej, jag tycker inte om att fiska. Jag ska hjälpa mamma att framkalla fotografier."
"Vad trevligt." sa farfar George.
Rebecca nickade glatt.
"Åka båååt!" ropade Ryan otåligt. "Kom pappa!"
"Oj, bäst att vi åker." skrattade David. Han pussade Kate och Rebecca, sedan klev han ner i båten.
Kate och Rebecca såg efter dem när de åkte iväg.
"Tänk om dom inte får nån fisk...!" fnissade Rebecca.
"Vem vet, dom kanske bara får en gammal gummistövel." skojade Kate.
Rebecca skrattade.
"Då får vi laga gummistövel till middag!"
*
Ocean Beach Memories #5
Ocean Beach. Maj 1958.
"Ska du åka och fiska med farfar nu, pappa?" frågade Rebecca.
"Ja, vi kommer hem senare i eftermiddag."
Ryan, 2 ½ år, kom springande.
"Pappaaa! Ryan vill också ha fisk!"
"Vill du ha fisk?" frågade David. "Menar du att du vill följa med?"
"Jaaa!" sa 2-åringen glatt. "Vill åka båt och titta på fisk!"
David skrattade och lyfte upp sin lille son i famnen.
"Okej, du får följa med. Men först ska vi hämta skor och lite varmare kläder åt dig."
"Sen ska vi åka båt!" sa Ryan.
"Ja, sedan ska vi åka båt." bekräftade David. "Med farfar."
Ryan nickade.
"Ja. Farfar. Och fisk."
"Ryan gillar verkligen fisk." fnissade Rebecca.
"Tycker du om att äta fisk, grabben?" sa David.
Ryan nickade igen.
"Jag hoppas ni får mycket fisk, så att vi får middag ikväll." sa Kate och log mot sin man.
"Vem vet..." sa David och log. Han tog på Ryan en tjock tröja och gummistövlar. "Ryan kanske blir vår lilla lyckomaskot."
"Ja, det bli han nog." sa Rebecca förtjust.
*
"Ska du åka och fiska med farfar nu, pappa?" frågade Rebecca.
"Ja, vi kommer hem senare i eftermiddag."
Ryan, 2 ½ år, kom springande.
"Pappaaa! Ryan vill också ha fisk!"
"Vill du ha fisk?" frågade David. "Menar du att du vill följa med?"
"Jaaa!" sa 2-åringen glatt. "Vill åka båt och titta på fisk!"
David skrattade och lyfte upp sin lille son i famnen.
"Okej, du får följa med. Men först ska vi hämta skor och lite varmare kläder åt dig."
"Sen ska vi åka båt!" sa Ryan.
"Ja, sedan ska vi åka båt." bekräftade David. "Med farfar."
Ryan nickade.
"Ja. Farfar. Och fisk."
"Ryan gillar verkligen fisk." fnissade Rebecca.
"Tycker du om att äta fisk, grabben?" sa David.
Ryan nickade igen.
"Jag hoppas ni får mycket fisk, så att vi får middag ikväll." sa Kate och log mot sin man.
"Vem vet..." sa David och log. Han tog på Ryan en tjock tröja och gummistövlar. "Ryan kanske blir vår lilla lyckomaskot."
"Ja, det bli han nog." sa Rebecca förtjust.
*
onsdag, februari 10, 2010
Dumma simskola...!
*
"Jag behöver ingen simskola har jag sagt! Jag kan simma!"
Elle stampade ilsket med sin lilla fot mot badhusets kakelgolv.
Hon stod vid den djupa delen av stora bassängen tillsammans med Kyle, Coral, Max, Darla och Ashlee - och hon totalvägrade att lyda sin simlärare.
"Elle, nu kommer du hit innan jag tappar tålamodet!" ropade simläraren.
"Pedagogisk kvinna den där." sa Ashlee.
Darla, Kyle, Coral och Max skrattade.
"Kolla på mig nu! Cannonball!" jublade Elle.
Hon hoppade i vattnet med benen uppdragna mot bröstkorgen.
Sedan simmade hon som om hon aldrig sysslat med annat.
"Kolla på ungen!" utropade Max. "Hon simmar ju bättre än en sjöjungfru!"
"Elle Jenlin! Kom genast upp ur poolen!" ropade simläraren argt. "Du får inte vara där!"
Simläraren såg på Kyle och Max som stod närmast poolkanten.
"Hoppa i och hämta henne då!"
"Jag drunkar inte!" ropade Elle lugnande. "Jag simmar ju!"
För att inte simläraren skulle explodera av ilska hoppade Kyle i vattnet och lyfte upp Elle ur vattnet.
Sedan hoppade han själv upp och satte sig på kanten.
Elle kramade honom.
"Se, det är ingen fara! Kyle är min hjälte! Han räddar mig om jag är i fara!"
"Det är bra. Tack Kyle!" sa simläraren. "Men Elle, du kommer hit bort nu!"
Elle himlade med ögonen.
"Mycket väsen för ingenting."
"Det är bäst att du går dit," sa Kyle. "innan hon förvandlas till en arg jättebläckfisk eller nåt. Ser ut som det är väldigt nära."
Han log och blinkade åt Elle.
Elle fnissade och skyndade bort mot barnbassängen.
"När jag ropar på dig så kommer du hit." förmande simläraren. "Vi har ansvar för dig när du är här."
"Dumma simskola!" sa Elle. "Jag behöver inte vara här!"
"Du är bara sju år, Elle. Alla barn under tio år här i Blue Creek ska lära sig att simma." sa simläraren lugnt och sakligt.
"Men jag kan ju simma! Det såg ni väl själv!"
"Ja, hon kan ju simma." sa Kevin. Han lade armen om Elle. "Jag vill inte heller vara på simskola idag. Kom så går vi bort till Ashlee och dom andra."
Elle och Kevin gick bort till Ashlee, Kyle, Coral, Max och Darla.
"Imorgon måste ni vara med på simskolan!" ropade simläraren efter dem.
"Äh, det är lugnt, fröken fisk!" ropade Ashlee. "Jag kan simma!"
Kevin och Elle kollapsade av skratt.
*
"Jag behöver ingen simskola har jag sagt! Jag kan simma!"
Elle stampade ilsket med sin lilla fot mot badhusets kakelgolv.
Hon stod vid den djupa delen av stora bassängen tillsammans med Kyle, Coral, Max, Darla och Ashlee - och hon totalvägrade att lyda sin simlärare.
"Elle, nu kommer du hit innan jag tappar tålamodet!" ropade simläraren.
"Pedagogisk kvinna den där." sa Ashlee.
Darla, Kyle, Coral och Max skrattade.
"Kolla på mig nu! Cannonball!" jublade Elle.
Hon hoppade i vattnet med benen uppdragna mot bröstkorgen.
Sedan simmade hon som om hon aldrig sysslat med annat.
"Kolla på ungen!" utropade Max. "Hon simmar ju bättre än en sjöjungfru!"
"Elle Jenlin! Kom genast upp ur poolen!" ropade simläraren argt. "Du får inte vara där!"
Simläraren såg på Kyle och Max som stod närmast poolkanten.
"Hoppa i och hämta henne då!"
"Jag drunkar inte!" ropade Elle lugnande. "Jag simmar ju!"
För att inte simläraren skulle explodera av ilska hoppade Kyle i vattnet och lyfte upp Elle ur vattnet.
Sedan hoppade han själv upp och satte sig på kanten.
Elle kramade honom.
"Se, det är ingen fara! Kyle är min hjälte! Han räddar mig om jag är i fara!"
"Det är bra. Tack Kyle!" sa simläraren. "Men Elle, du kommer hit bort nu!"
Elle himlade med ögonen.
"Mycket väsen för ingenting."
"Det är bäst att du går dit," sa Kyle. "innan hon förvandlas till en arg jättebläckfisk eller nåt. Ser ut som det är väldigt nära."
Han log och blinkade åt Elle.
Elle fnissade och skyndade bort mot barnbassängen.
"När jag ropar på dig så kommer du hit." förmande simläraren. "Vi har ansvar för dig när du är här."
"Dumma simskola!" sa Elle. "Jag behöver inte vara här!"
"Du är bara sju år, Elle. Alla barn under tio år här i Blue Creek ska lära sig att simma." sa simläraren lugnt och sakligt.
"Men jag kan ju simma! Det såg ni väl själv!"
"Ja, hon kan ju simma." sa Kevin. Han lade armen om Elle. "Jag vill inte heller vara på simskola idag. Kom så går vi bort till Ashlee och dom andra."
Elle och Kevin gick bort till Ashlee, Kyle, Coral, Max och Darla.
"Imorgon måste ni vara med på simskolan!" ropade simläraren efter dem.
"Äh, det är lugnt, fröken fisk!" ropade Ashlee. "Jag kan simma!"
Kevin och Elle kollapsade av skratt.
*
300 ängsliga sekunder...
*
Coral satt på toalettlocket i ett av båsen på badhuset. Hjärtat bultade obehagligt hårt medan hon stirrade på strecken som började framträda på plastbiten hon höll i handen.
Om ett plus dök upp skulle det hon befarade vara sant.
Hon försökte önska fram ett minus-tecken, trots att hon visste hur lönlöst det var. Hon hade ju ingen makt att ändra på någontig.
Tankarna for runt som höstlöv i storm i huvudet på henne.
En tanke som malde extra mycket var hur hon skulle kunna berätta för Kyle om plus-tecknet visade sig...
Skulle hon överhuvudtaget kunna berätta för lillebror? Hur skulle han ta ett sådant besked?
Coral ryckte till när det knackade på dörren till det låsta båset.
Darlas röst hördes genom dörren.
"Cor, är du okej?"
"Ja, allt är bra." sa Coral och försökte låta så normal som möjligt. "Jag kommer snart."
"Okej." sa Darla. "Jag går ut till bassängerna."
"Okej. Vi ses där om en stund."
Coral hörde hur Darla lämnade tjejtoaletten.
Fem minuter hade gått. Hjärtat vill inte sluta bulta och magen knöt sig. Men hon måste få veta!
Coral drog ett djupt, darrigt andetag och tittade åter ner på testet.
När hon såg resultatet började hon gråta.
Men det var lättnadens tårar som rann nedför kinderna.
Aldrig hade hon tyckt så mycket om ett minus-tecken som nu!
Hon tittade på testet om och om igen, ville försäkra sig om att hon sett rätt.
När hon verkligen insett att hon gjort det, lindade hon in testet i toalettpapper, klev ur båset och slängde testet i papperskorgen.
Sedan tvättade hon händerna och sköljde ansiktet med kallt vatten.
Hjärtat bultade fortfarande lite hårt, men nu kändes det inte så obehagligt längre.
Coral log inombords när hon gick ut till bassängerna och mötte Kyle, Darla, Ashlee och Max.
*
Coral satt på toalettlocket i ett av båsen på badhuset. Hjärtat bultade obehagligt hårt medan hon stirrade på strecken som började framträda på plastbiten hon höll i handen.
Om ett plus dök upp skulle det hon befarade vara sant.
Hon försökte önska fram ett minus-tecken, trots att hon visste hur lönlöst det var. Hon hade ju ingen makt att ändra på någontig.
Tankarna for runt som höstlöv i storm i huvudet på henne.
En tanke som malde extra mycket var hur hon skulle kunna berätta för Kyle om plus-tecknet visade sig...
Skulle hon överhuvudtaget kunna berätta för lillebror? Hur skulle han ta ett sådant besked?
Coral ryckte till när det knackade på dörren till det låsta båset.
Darlas röst hördes genom dörren.
"Cor, är du okej?"
"Ja, allt är bra." sa Coral och försökte låta så normal som möjligt. "Jag kommer snart."
"Okej." sa Darla. "Jag går ut till bassängerna."
"Okej. Vi ses där om en stund."
Coral hörde hur Darla lämnade tjejtoaletten.
Fem minuter hade gått. Hjärtat vill inte sluta bulta och magen knöt sig. Men hon måste få veta!
Coral drog ett djupt, darrigt andetag och tittade åter ner på testet.
När hon såg resultatet började hon gråta.
Men det var lättnadens tårar som rann nedför kinderna.
-
Aldrig hade hon tyckt så mycket om ett minus-tecken som nu!
Hon tittade på testet om och om igen, ville försäkra sig om att hon sett rätt.
När hon verkligen insett att hon gjort det, lindade hon in testet i toalettpapper, klev ur båset och slängde testet i papperskorgen.
Sedan tvättade hon händerna och sköljde ansiktet med kallt vatten.
Hjärtat bultade fortfarande lite hårt, men nu kändes det inte så obehagligt längre.
Coral log inombords när hon gick ut till bassängerna och mötte Kyle, Darla, Ashlee och Max.
*
tisdag, februari 09, 2010
Ocean Beach Memories #4 - del 2
*
"Ryan, NEJ!" skrek David och Kate när de förstod vad deras lille son hade i kikaren.
Men det var försent.
Ryan och cykeln for nedför trappstegen.
"Det här är roligt!" jublade Ryan.
Men det roliga fick ett abrupt slut.
När det var tre trappsteg kvar flög Ryan av cykeln och landade hårt på golvet.
"Vad hittar du på för dumheter!" utbrast David.
Han försökte behärska sig, men det hördes att han var arg.
"Min arm..." snyftade Ryan. Han pekade på sin vänsterarm. "Det gör ont!"
Kate satte sig intill Ryan och tog av honom hjälmen. Sedan undersökte hon hans vänstra arm.
"Rör den inte!" grät Ryan. "Det gör oooont!"
"Jag tror den är bruten." suckade Kate. "Vi måste åka till sjukhuset."
"Det vill jag inte!" skrek Ryan.
"Doktorn måste gipsa din arm." sa Kate.
"Neeej!" Ryan grät nu hysteriskt.
David lyfte upp Ryan i famnen.
"Varför hittar du på såna här tokigheter, grabben?" frågade David.
"Det gick bra för han på TV." snyftade Ryan.
"Men lilla gubben, det var ju en stuntman, det vet du väl." sa David.
"Jag ville bara vara lite cool..." mumlade Ryan skakigt.
"Du skrämde oss rejält." sa Kate. "Du får aldrig göra så mer!"
"Jag lovar." sa Ryan.
Han började gråta igen.
"Lilla gubben..." Kate pussade Ryan på kinden och torkade hans tårar. "Nu ska vi åka till sjukhuset så att doktorn kan fixa din arm."
*
"Ryan, NEJ!" skrek David och Kate när de förstod vad deras lille son hade i kikaren.
Men det var försent.
Ryan och cykeln for nedför trappstegen.
"Det här är roligt!" jublade Ryan.
Men det roliga fick ett abrupt slut.
När det var tre trappsteg kvar flög Ryan av cykeln och landade hårt på golvet.
"Vad hittar du på för dumheter!" utbrast David.
Han försökte behärska sig, men det hördes att han var arg.
"Min arm..." snyftade Ryan. Han pekade på sin vänsterarm. "Det gör ont!"
Kate satte sig intill Ryan och tog av honom hjälmen. Sedan undersökte hon hans vänstra arm.
"Rör den inte!" grät Ryan. "Det gör oooont!"
"Jag tror den är bruten." suckade Kate. "Vi måste åka till sjukhuset."
"Det vill jag inte!" skrek Ryan.
"Doktorn måste gipsa din arm." sa Kate.
"Neeej!" Ryan grät nu hysteriskt.
David lyfte upp Ryan i famnen.
"Varför hittar du på såna här tokigheter, grabben?" frågade David.
"Det gick bra för han på TV." snyftade Ryan.
"Men lilla gubben, det var ju en stuntman, det vet du väl." sa David.
"Jag ville bara vara lite cool..." mumlade Ryan skakigt.
"Du skrämde oss rejält." sa Kate. "Du får aldrig göra så mer!"
"Jag lovar." sa Ryan.
Han började gråta igen.
"Lilla gubben..." Kate pussade Ryan på kinden och torkade hans tårar. "Nu ska vi åka till sjukhuset så att doktorn kan fixa din arm."
*
Ocean Beach Memories #4
*
Ocean Beach. Maj 1965.
"Mamma, jag har tråkigt." klagade Ryan, 8 ½ år.
"Du får du hitta på något att göra då." sa Kate.
"Men jag får ju inte gå ut, det regnar ju alldeles för mycket."
"Du kan leka inne." föreslog David. "Eller vill du hjälpa mig att måla om köksstolarna?"
"Nä, det är tråkigt." sa Ryan surmulet.
"Är allting tråkigt idag?" frågade David och log mot sin son.
"Mmm..." sa Ryan. "När kommer Rebecca hem?"
"Om en timme." sa Kate.
Ryan suckade.
"En timme? Det är ju evigheter tills dess!"
"Vet du vad du kan göra, Ry?" sa David. "Jag har köpt nya streamers till din cykel."
Han tog fram de röda, vita och blå plastremsorna ur en kökslåda och gav dem till Ryan.
Ryan sken upp.
"Precis dom jag ville ha! Tack snälla pappa!"
"Varsågod, lilla gubben." David log varmt när han såg hur glad Ryan blev. "Du kan sätta fast dem nu om du vill. Det kan du själv, va?"
"Ja." sa Ryan ivrigt. "Är min cykel där uppe?"
"Ja, i förrådet." sa David.
Ryan sprang upp på övervåningen och rullade ut sin blå cykel ur förrådet.
Ett par minuter senare såg han glad och nöjd på banden som hängde ner från cykelns handtag.
Sedan fick han en idé. En mycket bra idé, tyckte han.
Det var något Ryan sett någon göra på TV och han ville nu gärna prova samma sak.
Han tog på sig sin cykelhjälm och cyklade sedan fram till trappavsatsen.
"Mamma, pappa! Kolla på mig! Ni ska få se nåt jättehäftigt!"
*
Ocean Beach. Maj 1965.
"Mamma, jag har tråkigt." klagade Ryan, 8 ½ år.
"Du får du hitta på något att göra då." sa Kate.
"Men jag får ju inte gå ut, det regnar ju alldeles för mycket."
"Du kan leka inne." föreslog David. "Eller vill du hjälpa mig att måla om köksstolarna?"
"Nä, det är tråkigt." sa Ryan surmulet.
"Är allting tråkigt idag?" frågade David och log mot sin son.
"Mmm..." sa Ryan. "När kommer Rebecca hem?"
"Om en timme." sa Kate.
Ryan suckade.
"En timme? Det är ju evigheter tills dess!"
"Vet du vad du kan göra, Ry?" sa David. "Jag har köpt nya streamers till din cykel."
Han tog fram de röda, vita och blå plastremsorna ur en kökslåda och gav dem till Ryan.
Ryan sken upp.
"Precis dom jag ville ha! Tack snälla pappa!"
"Varsågod, lilla gubben." David log varmt när han såg hur glad Ryan blev. "Du kan sätta fast dem nu om du vill. Det kan du själv, va?"
"Ja." sa Ryan ivrigt. "Är min cykel där uppe?"
"Ja, i förrådet." sa David.
Ryan sprang upp på övervåningen och rullade ut sin blå cykel ur förrådet.
Ett par minuter senare såg han glad och nöjd på banden som hängde ner från cykelns handtag.
Sedan fick han en idé. En mycket bra idé, tyckte han.
Det var något Ryan sett någon göra på TV och han ville nu gärna prova samma sak.
Han tog på sig sin cykelhjälm och cyklade sedan fram till trappavsatsen.
"Mamma, pappa! Kolla på mig! Ni ska få se nåt jättehäftigt!"
*
måndag, februari 08, 2010
Ocean Beach Memories #3 - del 3
Ocean Beach. Februari 1971.
Kate, David, Rebecca, Maggie, Maureen och Sunshine satt på familjen McKenzies terass och tittade på Kates gamla fotografier och pratade gamla minnen.
Ryan kom upp från stranden.
"Hej! Vad gör ni för kul?"
"Jag hade rätt!" sa Rebecca och pekade menande på Ryan som var barfota. "Jag sa ju att vi aldrig skulle få på honom skor! Jag var klok redan när jag var sex år."
Ryan, som inte visste att hans familj hade suttit och pratat gamla minnen, såg förbryllat på sin syster.
"Vad har jag gjort?"
De andra skrattade.
"Vi går igenom gamla bilder och pratar om att du aldrig ville ha skor eller strumpor på dig när du var liten." sa Kate.
"Inte nu heller." fnissade Rebecca.
"Så klart att jag inte vill det - gå barfota är skönare." sa Ryan bestämt.
"Jag brukade alltid gå barfota när jag var yngre." sa Sunshine. "Tyckte bara skor var jobbiga."
"Där ser ni!" sa Ryan triumferande till de andra. "Sunny och jag är kloka."
"Gud, vad envis du är!" skrattade Rebecca.
Ryan bara log.
"Sätt dig här nu, envisa lilla unge och titta på bilder med oss." sa Maggie.
Ryan slog sig ner mellan Kate och Maggie i träsoffan.
"Det finns väl inga pinsamma bilder på mig?" frågade han.
"Nej, inga pinsamma bilder alls." sa Maggie och rufsade om hans hår. "Bara supersöta bilder på dig!"
"Jag ska hämta kameran." sa Kate och reste sig. "Så får vi fler supersöta bilder på ungarna."
"Ungar, ställ er borta vid räcket, så ska jag ta några bilder." sa Kate när hon kom ut med kameran.
Rebecca, Maureen och Sunshine ställde lydigt upp sig vid verandaräcket.
"Kom hit nu Ryan." sa Maureen.
"Måste jag vara med...?" sa Ryan.
"Ja, det måste du!" sa Sunshine och Maureen unisont.
"Lyssna på Sunny och Maureen." sa David och log. "Klart du ska vara med, Ry, det blir ju inga familjebilder utan dig."
"Okej då, jag är med." Ryan klättrade upp och satte sig på verandaräcket.
"Little Monkey Boy...!" fnissade Sunshine och Maureen.
"Du, Little Monkey Boy, ska vi muta dig med godis, som vi fick göra när vi skulle fotografera dig när du var liten?" sa Rebecca.
Ryan nickade.
"Mmm... mycket godis."
*
Kate, David, Rebecca, Maggie, Maureen och Sunshine satt på familjen McKenzies terass och tittade på Kates gamla fotografier och pratade gamla minnen.
Ryan kom upp från stranden.
"Hej! Vad gör ni för kul?"
"Jag hade rätt!" sa Rebecca och pekade menande på Ryan som var barfota. "Jag sa ju att vi aldrig skulle få på honom skor! Jag var klok redan när jag var sex år."
Ryan, som inte visste att hans familj hade suttit och pratat gamla minnen, såg förbryllat på sin syster.
"Vad har jag gjort?"
De andra skrattade.
"Vi går igenom gamla bilder och pratar om att du aldrig ville ha skor eller strumpor på dig när du var liten." sa Kate.
"Inte nu heller." fnissade Rebecca.
"Så klart att jag inte vill det - gå barfota är skönare." sa Ryan bestämt.
"Jag brukade alltid gå barfota när jag var yngre." sa Sunshine. "Tyckte bara skor var jobbiga."
"Där ser ni!" sa Ryan triumferande till de andra. "Sunny och jag är kloka."
"Gud, vad envis du är!" skrattade Rebecca.
Ryan bara log.
"Sätt dig här nu, envisa lilla unge och titta på bilder med oss." sa Maggie.
Ryan slog sig ner mellan Kate och Maggie i träsoffan.
"Det finns väl inga pinsamma bilder på mig?" frågade han.
"Nej, inga pinsamma bilder alls." sa Maggie och rufsade om hans hår. "Bara supersöta bilder på dig!"
"Jag ska hämta kameran." sa Kate och reste sig. "Så får vi fler supersöta bilder på ungarna."
"Ungar, ställ er borta vid räcket, så ska jag ta några bilder." sa Kate när hon kom ut med kameran.
Rebecca, Maureen och Sunshine ställde lydigt upp sig vid verandaräcket.
"Kom hit nu Ryan." sa Maureen.
"Måste jag vara med...?" sa Ryan.
"Ja, det måste du!" sa Sunshine och Maureen unisont.
"Lyssna på Sunny och Maureen." sa David och log. "Klart du ska vara med, Ry, det blir ju inga familjebilder utan dig."
"Okej då, jag är med." Ryan klättrade upp och satte sig på verandaräcket.
"Little Monkey Boy...!" fnissade Sunshine och Maureen.
"Du, Little Monkey Boy, ska vi muta dig med godis, som vi fick göra när vi skulle fotografera dig när du var liten?" sa Rebecca.
Ryan nickade.
"Mmm... mycket godis."
*
Ocean Beach Memories #3 - del 2
*
När de var nere på stranden gled Ryan ur sin mammas famn.
"Nu ska Ryan springa i sanden!" sa han glatt.
"Vart ska du springa då?" frågade Rebecca.
"Hämta Marie!" sa Ryan ivrigt.
Han skyndade mot Maureen och Maggies hus.
Maggie fångade upp Ryan när han kom springande.
"Hej på dig sötnos! Har du inga skor? Var är dom då?"
Ryan slog ut med händerna.
"Borta."
Maureen, 3 ½ år, såg på sin lille kompis.
"Ryan gillar inte skor." sa hon tankfullt.
"Nej." log Maggie. "Du tar alltid av dig dina skor du, Ryan."
"Ja!" sa Ryan glatt, som om det var en jättebra sak att göra. "Vill inte ha skor!"
"Men nu måste du ha skor," sa Rebecca. "för vi ska ju gå på asfalt. Du blir smutsig om du går barfota."
"Ja! Smutsig!" skrattade Ryan.
Rebecca skakade på huvudet.
"Dig kan man ju inte ta med nånstans - envisa unge..."
Maureen tog också av sig sina skor.
"Kom Ryan, vi springer i sanden!"
"Ja! Ryan och Marie ska springa!" Ryan sprang lyckligt efter Maureen. "Hej då mamma! Hej då skorna!"
Rebecca suckade myndigt.
"Mamma, vi kommer aldrig få på den ungen skor..."
*
När de var nere på stranden gled Ryan ur sin mammas famn.
"Nu ska Ryan springa i sanden!" sa han glatt.
"Vart ska du springa då?" frågade Rebecca.
"Hämta Marie!" sa Ryan ivrigt.
Han skyndade mot Maureen och Maggies hus.
Maggie fångade upp Ryan när han kom springande.
"Hej på dig sötnos! Har du inga skor? Var är dom då?"
Ryan slog ut med händerna.
"Borta."
Maureen, 3 ½ år, såg på sin lille kompis.
"Ryan gillar inte skor." sa hon tankfullt.
"Nej." log Maggie. "Du tar alltid av dig dina skor du, Ryan."
"Ja!" sa Ryan glatt, som om det var en jättebra sak att göra. "Vill inte ha skor!"
"Men nu måste du ha skor," sa Rebecca. "för vi ska ju gå på asfalt. Du blir smutsig om du går barfota."
"Ja! Smutsig!" skrattade Ryan.
Rebecca skakade på huvudet.
"Dig kan man ju inte ta med nånstans - envisa unge..."
Maureen tog också av sig sina skor.
"Kom Ryan, vi springer i sanden!"
"Ja! Ryan och Marie ska springa!" Ryan sprang lyckligt efter Maureen. "Hej då mamma! Hej då skorna!"
Rebecca suckade myndigt.
"Mamma, vi kommer aldrig få på den ungen skor..."
*
Ocean Beach Memories #3
Ocean Beach. Hösten 1958
"Ryan, du ska ha skor på dig."
6-åriga Rebecca var beredd att sätta på sin 2-årige lillebror skor.
"Nä!" protesterade Ryan.
"Jo! Vi ska ut på promenad, då måste man ha skor." sa Rebecca. "Nej, ta inte av dig strumporna!"
"Inte strumpa! Yucky!" Ryan drog av sig sockarna och slängde dem på golvet.
Rebecca suckade.
"Mamma, du får ta hand om det här nu." suckade Rebecca uppgivet. "Han bara tar av sig strumporna och han vill inte ha skor!"
Kate skrattade.
"Har ditt tålamod tagit slut gumman?"
Rebecca nickade.
"Ja, lite. Han är lite hopplös!"
Ryan såg på sin syster och på sin mamma och log ett strålande leende. Han pekade mot terassen.
"Ut och gå!" sa han glatt. "Hämta Marie!"
Kate log.
"Ja, vi ska hämta Maureen och Maggie. Men då måste du ha skor och strumpor på dig."
"Nä!" Ryan skakade på huvudet så att lockarna yrde. Han reste sig och gick ut på terassen. "Ryan gå nu. Hej då!"
Han vinkade till Kate och Rebecca och började gå mot trappan som ledde ner till stranden.
"Mamma, får han verkligen gå i trappan själv?" frågade Rebecca klentroget.
"Nej, den är för brant." sa Kate.
Kate tog hans strumpor och skor och så skyndade hon och Rebecca efter.
"Stanna där Ryan, du får inte gå i trappor själv." sa Rebecca.
Kate lyfte upp honom och bar ner honom.
"Ryan kan gå själv!" sa Ryan bestämt.
"Du kan ramla då." sa Rebecca. "Och då gör du illa dig. Det är inte bra."
Ryan skakade på huvudet.
"Inte bra. Ryan ska inte ramla."
"Nej, det tycker inte jag heller." sa Kate och pussade Ryan på kinden.
*
"Ryan, du ska ha skor på dig."
6-åriga Rebecca var beredd att sätta på sin 2-årige lillebror skor.
"Nä!" protesterade Ryan.
"Jo! Vi ska ut på promenad, då måste man ha skor." sa Rebecca. "Nej, ta inte av dig strumporna!"
"Inte strumpa! Yucky!" Ryan drog av sig sockarna och slängde dem på golvet.
Rebecca suckade.
"Mamma, du får ta hand om det här nu." suckade Rebecca uppgivet. "Han bara tar av sig strumporna och han vill inte ha skor!"
Kate skrattade.
"Har ditt tålamod tagit slut gumman?"
Rebecca nickade.
"Ja, lite. Han är lite hopplös!"
Ryan såg på sin syster och på sin mamma och log ett strålande leende. Han pekade mot terassen.
"Ut och gå!" sa han glatt. "Hämta Marie!"
Kate log.
"Ja, vi ska hämta Maureen och Maggie. Men då måste du ha skor och strumpor på dig."
"Nä!" Ryan skakade på huvudet så att lockarna yrde. Han reste sig och gick ut på terassen. "Ryan gå nu. Hej då!"
Han vinkade till Kate och Rebecca och började gå mot trappan som ledde ner till stranden.
"Mamma, får han verkligen gå i trappan själv?" frågade Rebecca klentroget.
"Nej, den är för brant." sa Kate.
Kate tog hans strumpor och skor och så skyndade hon och Rebecca efter.
"Stanna där Ryan, du får inte gå i trappor själv." sa Rebecca.
Kate lyfte upp honom och bar ner honom.
"Ryan kan gå själv!" sa Ryan bestämt.
"Du kan ramla då." sa Rebecca. "Och då gör du illa dig. Det är inte bra."
Ryan skakade på huvudet.
"Inte bra. Ryan ska inte ramla."
"Nej, det tycker inte jag heller." sa Kate och pussade Ryan på kinden.
*
söndag, februari 07, 2010
Heartbreak Radio - kapitel 1
*
En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.
”Börja” #34.
Jag hade tagit ett tidigare plan och tänkte överraska henne.
Snubblade över skorna i hallen, storlek 45.
De var definitivt för stora för henne.
Jag hörde ljud inifrån sovrummet. För ett kort ögonblick trodde jag att det var TV:n, men sedan hörde jag att det var Valerie som pratade med någon.
Sedan, ett bullrande skratt.
Det var inte svårt att fatta att skrattet tillhörde 45:orna i hallen.
Nästa vecka skulle Valerie och jag fira att vi varit tillsammans i ett år.
Nu var mitt första seriösa förhållande över.
Allt vi haft tillsammans hade hon bara kastat iväg - som om det inte varit värt någonting!
Jag öppnade ytterdörren och smällde igen den hårt.
45:ornas bullerskratt tystnade och sedan hörde jag Valerie nästan viska:
”Oh my God…! Jack…”
När jag hörde min före detta flickväns nakna fötter springa över parkettgolvet lämnade jag lägenheten.
I morgon, när hon är på jobbet, tänker jag gå dit och hämta mina saker.
Kanske jag ska skriva en liten söt lapp åt henne och lägga den på köksbordet?
Tack för den här tiden, Val.
Dra åt helvete.
Puss & kram
// Jack
*
En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.
”Börja” #34.
Jag hade tagit ett tidigare plan och tänkte överraska henne.
Snubblade över skorna i hallen, storlek 45.
De var definitivt för stora för henne.
Jag hörde ljud inifrån sovrummet. För ett kort ögonblick trodde jag att det var TV:n, men sedan hörde jag att det var Valerie som pratade med någon.
Sedan, ett bullrande skratt.
Det var inte svårt att fatta att skrattet tillhörde 45:orna i hallen.
Nästa vecka skulle Valerie och jag fira att vi varit tillsammans i ett år.
Nu var mitt första seriösa förhållande över.
Allt vi haft tillsammans hade hon bara kastat iväg - som om det inte varit värt någonting!
Jag öppnade ytterdörren och smällde igen den hårt.
45:ornas bullerskratt tystnade och sedan hörde jag Valerie nästan viska:
”Oh my God…! Jack…”
När jag hörde min före detta flickväns nakna fötter springa över parkettgolvet lämnade jag lägenheten.
I morgon, när hon är på jobbet, tänker jag gå dit och hämta mina saker.
Kanske jag ska skriva en liten söt lapp åt henne och lägga den på köksbordet?
Tack för den här tiden, Val.
Dra åt helvete.
Puss & kram
// Jack
*
Ocean Beach Memories #2
Ocean Beach, 1961.
"Jag vill gå och sova nu." 5-årige Ryan gnuggade sig sömnigt i ögonen och gäspade. "Jag orkar nog bara stanna uppe i två sekunder till."
"Två sekunder till?" sa David. "Ojdå, då är det bäst att vi går upp och lägger dig i din sköna säng."
Ryan gäspade igen och nickade.
"Jaaa, jag vill inte sova här på stolen."
"Nej, det förstår jag att du inte vill." skrattade David. "Kom, så bär jag upp dig."
Ryan hann somna redan innan de var uppe i hans rum.
David och Kate tog på honom pyjamas och stoppade om honom. Sedan såg de på sin lille sovande son.
9-åriga Rebecca, som precis kommit hem från en kompis, kom insmygande i sin lillebrors rum.
"Sover Ryan redan...?" frågade hon förvånat. "Klockan är ju bara sju."
"Det tar på krafterna att vara ute i båten med farfar." sa David.
"Ja, verkligen," höll Kate med. "det här var första gången han bad om att få gå upp och sova."
"Pappa kanske får ta med honom ut på sjön lite oftare." skojade David.
David, Kate och Rebecca gick ner och spelade spel tillsammans.
"Jag tycker jättemycket om min lillebror," sa Rebecca. "men jag tycker det är skönt att vi kan sitta så här för oss själva ibland också."
"Det tycker vi också, älskling." sa Kate och log mot sin dotter.
"Jag menar inte att Ryan är jobbig eller så, jag är jätteglad för att han finns - det är bara det att jag tycker om att det bara är vi ibland också."
"Man får tycka så, Rebecca." sa David. "Så tycker mamma och jag också."
"Så jag är ingen dålig storasyster som säger så?" undrade Rebecca lite skamset.
"Absolut inte!" sa David. Han lyfte upp Rebecca i famnen. "Du är världens bästa storasyster!"
"Det är du verkligen." sa Kate. "Du är alltid så snäll mot Ryan och du tar hand om honom och lär honom saker."
"Ibland tycker jag att Ryan kan vara lite jobbig, om jag ska vara ärlig." sa Rebecca efter en stund. Hon log lite.
David och Kate log förstående mot henne.
"Men ibland när jag är någonstans, tillexempel i skolan, kan jag inte vänta på att få komma hem så att jag kan jag leka och busa med Ryan igen!"
"Så tycker Ryan om dig också." sa Kate. "Förra veckan blev han jättearg för att jag inte hämtade dig från skolan när han ville leka med dig!"
Rebecca skrattade hjärtligt.
"Han är så knasig min lilla bror!"
*
"Jag vill gå och sova nu." 5-årige Ryan gnuggade sig sömnigt i ögonen och gäspade. "Jag orkar nog bara stanna uppe i två sekunder till."
"Två sekunder till?" sa David. "Ojdå, då är det bäst att vi går upp och lägger dig i din sköna säng."
Ryan gäspade igen och nickade.
"Jaaa, jag vill inte sova här på stolen."
"Nej, det förstår jag att du inte vill." skrattade David. "Kom, så bär jag upp dig."
Ryan hann somna redan innan de var uppe i hans rum.
David och Kate tog på honom pyjamas och stoppade om honom. Sedan såg de på sin lille sovande son.
9-åriga Rebecca, som precis kommit hem från en kompis, kom insmygande i sin lillebrors rum.
"Sover Ryan redan...?" frågade hon förvånat. "Klockan är ju bara sju."
"Det tar på krafterna att vara ute i båten med farfar." sa David.
"Ja, verkligen," höll Kate med. "det här var första gången han bad om att få gå upp och sova."
"Pappa kanske får ta med honom ut på sjön lite oftare." skojade David.
David, Kate och Rebecca gick ner och spelade spel tillsammans.
"Jag tycker jättemycket om min lillebror," sa Rebecca. "men jag tycker det är skönt att vi kan sitta så här för oss själva ibland också."
"Det tycker vi också, älskling." sa Kate och log mot sin dotter.
"Jag menar inte att Ryan är jobbig eller så, jag är jätteglad för att han finns - det är bara det att jag tycker om att det bara är vi ibland också."
"Man får tycka så, Rebecca." sa David. "Så tycker mamma och jag också."
"Så jag är ingen dålig storasyster som säger så?" undrade Rebecca lite skamset.
"Absolut inte!" sa David. Han lyfte upp Rebecca i famnen. "Du är världens bästa storasyster!"
"Det är du verkligen." sa Kate. "Du är alltid så snäll mot Ryan och du tar hand om honom och lär honom saker."
"Ibland tycker jag att Ryan kan vara lite jobbig, om jag ska vara ärlig." sa Rebecca efter en stund. Hon log lite.
David och Kate log förstående mot henne.
"Men ibland när jag är någonstans, tillexempel i skolan, kan jag inte vänta på att få komma hem så att jag kan jag leka och busa med Ryan igen!"
"Så tycker Ryan om dig också." sa Kate. "Förra veckan blev han jättearg för att jag inte hämtade dig från skolan när han ville leka med dig!"
Rebecca skrattade hjärtligt.
"Han är så knasig min lilla bror!"
*
Best of Noel & Melwin IX
*
Mamma: Noel, gå inte där, det är fullt med vatten där.
Noel: Jag borde ha gummistövlar på mig om det nu är så blött.
Mamma: Det är för kallt för gummistövlar. Du får helt enkelt undvika att gå där det är blött.
Noel: Meh! Det är ju slaskigt överallt! (ser strängt på mamma) Ska inte vuxna ta ansvar för att barnen har skor som tål slask?
***
Förskolefröken: Melwin, ät inte snö. Du kan få mask i magen.
Melwin: Nä, finns inga maskar här. Maskar inte gillar snö, dom fruser då.
***
Noel: I augusti börjar jag sexårs - det är skolan. Då ska jag få ny ryggsäck och nya jeans. Men jag ska inte ha läxor.
Leni: Varför vill du inte ha läxor?
Noel: Man blir deprimerad.
Linus: Vet du vad deprimerad är?
Noel: Aaaa, du blir det när du har läxor. Man suckar mycket och blir trött och sur. Och ibland svär man lite när inte dom vuxna hör.
***
Melwin: I maj jag fyller sex år. En annan gång jag fyller tio.
Mamma: Nej, nästa år fyller du sju.
Melwin (i en det-vet-jag-väl-ton): Aaa, jag sa inte nästa år, jag sa en annan gång!
*
Mamma: Noel, gå inte där, det är fullt med vatten där.
Noel: Jag borde ha gummistövlar på mig om det nu är så blött.
Mamma: Det är för kallt för gummistövlar. Du får helt enkelt undvika att gå där det är blött.
Noel: Meh! Det är ju slaskigt överallt! (ser strängt på mamma) Ska inte vuxna ta ansvar för att barnen har skor som tål slask?
***
Förskolefröken: Melwin, ät inte snö. Du kan få mask i magen.
Melwin: Nä, finns inga maskar här. Maskar inte gillar snö, dom fruser då.
***
Noel: I augusti börjar jag sexårs - det är skolan. Då ska jag få ny ryggsäck och nya jeans. Men jag ska inte ha läxor.
Leni: Varför vill du inte ha läxor?
Noel: Man blir deprimerad.
Linus: Vet du vad deprimerad är?
Noel: Aaaa, du blir det när du har läxor. Man suckar mycket och blir trött och sur. Och ibland svär man lite när inte dom vuxna hör.
***
Melwin: I maj jag fyller sex år. En annan gång jag fyller tio.
Mamma: Nej, nästa år fyller du sju.
Melwin (i en det-vet-jag-väl-ton): Aaa, jag sa inte nästa år, jag sa en annan gång!
*
lördag, februari 06, 2010
En liten hackkyckling - del 6
*
Blue Creek Elementary School.
Tisdag eftermiddag.
De yngsta barnen på Blue Creek Elementary var ute på skolgården och väntade på att bli hämtade av föräldrar eller syskon.
Elle och Kevin satt i snön och lekte.
"Vad gör ni?"
Elle och Kevin tittade upp på Lisa och Emma.
"Bygger en snögubbe." svarade Elle.
"Vad ful den är." sa Lisa.
"Han säger samma sak om dig." sa Kevin.
Han reste sig och satte fast en sten som skulle föreställa snögubbens ena öga.
Lisa knuffade till Kevin så att han vacklade bakåt mot snögubben.
Snögubben föll ihop på marken.
Elle lade sig dramatiskt intill den trasiga snögubben.
"Ah, vår kära vän är död och trasig. Vi måste rädda honom."
"Du är ju störd." sa Lisa och rynkade på näsan.
"Takes one to know one." svarade Elle lugnt.
"Just det!" sa Kevin.
Lisa knuffade till honom igen.
"Vad fan håller du på med?! Varför puttar du min lillebror?"
Ashlee kom springade mot dem.
"Han sa att jag var ful!" sa Lisa.
"Det sa jag inte," sa Kevin. "jag sa att han tyckte det."
Kevin pekade på den trasiga snögubben.
Ashlee himlade sig.
"Lägg av Kevin."
"Men Lisa är dum mot Elle hela tiden!" sa Kevin.
"Blir det bättre av att du säger att nån är ful då eller?" sa Ashlee. "Visa hur man ska bete sig istället. Be the bigger person."
"Okej, du har rätt." mumlade Kevin.
"Som vanligt!" sa Ashlee. Hon log. Sedan såg hon på Kevin och Elle. "Kom nu, ni ska till simskolan."
"Mot badhuset!" skrek Kevin och Elle.
De sprang i förväg.
Lisa gav Ashlee en sur blick.
"Min storasyster säger att du är störd."
"Din syster snackar för mycket skit." sa Ashlee. Och så skyndade hon ifatt Kevin och Elle.
"Min syster snackar inte skit!" skrek Lisa gällt.
"Joho!" ropade Ashlee tillbaka. "Så det stinker! Hej då!"
*
Blue Creek Elementary School.
Tisdag eftermiddag.
De yngsta barnen på Blue Creek Elementary var ute på skolgården och väntade på att bli hämtade av föräldrar eller syskon.
Elle och Kevin satt i snön och lekte.
"Vad gör ni?"
Elle och Kevin tittade upp på Lisa och Emma.
"Bygger en snögubbe." svarade Elle.
"Vad ful den är." sa Lisa.
"Han säger samma sak om dig." sa Kevin.
Han reste sig och satte fast en sten som skulle föreställa snögubbens ena öga.
Lisa knuffade till Kevin så att han vacklade bakåt mot snögubben.
Snögubben föll ihop på marken.
Elle lade sig dramatiskt intill den trasiga snögubben.
"Ah, vår kära vän är död och trasig. Vi måste rädda honom."
"Du är ju störd." sa Lisa och rynkade på näsan.
"Takes one to know one." svarade Elle lugnt.
"Just det!" sa Kevin.
Lisa knuffade till honom igen.
"Vad fan håller du på med?! Varför puttar du min lillebror?"
Ashlee kom springade mot dem.
"Han sa att jag var ful!" sa Lisa.
"Det sa jag inte," sa Kevin. "jag sa att han tyckte det."
Kevin pekade på den trasiga snögubben.
Ashlee himlade sig.
"Lägg av Kevin."
"Men Lisa är dum mot Elle hela tiden!" sa Kevin.
"Blir det bättre av att du säger att nån är ful då eller?" sa Ashlee. "Visa hur man ska bete sig istället. Be the bigger person."
"Okej, du har rätt." mumlade Kevin.
"Som vanligt!" sa Ashlee. Hon log. Sedan såg hon på Kevin och Elle. "Kom nu, ni ska till simskolan."
"Mot badhuset!" skrek Kevin och Elle.
De sprang i förväg.
Lisa gav Ashlee en sur blick.
"Min storasyster säger att du är störd."
"Din syster snackar för mycket skit." sa Ashlee. Och så skyndade hon ifatt Kevin och Elle.
"Min syster snackar inte skit!" skrek Lisa gällt.
"Joho!" ropade Ashlee tillbaka. "Så det stinker! Hej då!"
*
Friday Show at Abe Lincoln High - del 7
*
"Yay! Ryan är tillbaka!" utbrast Sunshine när Ryan kom in i dramasalen på tisdagen.
"Välkommen tillbaka, Ryan." sa Miss Wallace. "Är du frisk nu?"
"Yep!" sa Ryan glatt.
Han satte sig på golvet mellan Sunshine och Maureen.
"Åh, vad skönt att du är frisk igen!" sa Maureen och kramade honom.
Sheila kände på hans panna.
"Normal temperatur." konstaterade hon. "Alldeles sval."
"Det är för att jag är så cool." sa Ryan lite kaxigt.
Klassen skrattade.
"Ja, du är verkligen cool!" skrattade Maureen och kramade honom igen.
"Kan någon berätta för Ryan vad vi ska göra för show denna veckan?" sa Miss Wallace.
Clark, Joe och Sheila började berätta - i munnen på varandra.
"Okej, kan någon berätta så att Ryan förstår...?" skrattade Miss Wallace.
"Jag kan." sa Maureen. "Vi ska sjunga låtar från Hair och My Fair Lady."
"Coolt!" sa Ryan.
Maureen nickade ivrigt.
"Visst är det! Sunny, Jill, Clark, Joe och jag ska spela hippies."
"Och du, Arthur, Macy och jag ska spela rika ungdomar." sa Sheila till Ryan. "Men du vill hellre umgås med hippie-gänget."
"Låter verkligen som en cool show." tyckte Ryan.
På svarta tavlan hade Miss Wallace, som vanligt, skrivit upp de låtar som skulle vara med i showen.
"Vi ville ha med Initials också - från Hair," sa Clark. "men den texten innehåller ju LSD så det får vi nog inte..."
"Nej, den låten känns lite olämplig, eftersom ni är så unga." sa Miss Wallace.
"Det blir nog en bra show ändå." flinade Clark."
"Den blir bäst!" sa Sheila.
*
"Yay! Ryan är tillbaka!" utbrast Sunshine när Ryan kom in i dramasalen på tisdagen.
"Välkommen tillbaka, Ryan." sa Miss Wallace. "Är du frisk nu?"
"Yep!" sa Ryan glatt.
Han satte sig på golvet mellan Sunshine och Maureen.
"Åh, vad skönt att du är frisk igen!" sa Maureen och kramade honom.
Sheila kände på hans panna.
"Normal temperatur." konstaterade hon. "Alldeles sval."
"Det är för att jag är så cool." sa Ryan lite kaxigt.
Klassen skrattade.
"Ja, du är verkligen cool!" skrattade Maureen och kramade honom igen.
"Kan någon berätta för Ryan vad vi ska göra för show denna veckan?" sa Miss Wallace.
Clark, Joe och Sheila började berätta - i munnen på varandra.
"Okej, kan någon berätta så att Ryan förstår...?" skrattade Miss Wallace.
"Jag kan." sa Maureen. "Vi ska sjunga låtar från Hair och My Fair Lady."
"Coolt!" sa Ryan.
Maureen nickade ivrigt.
"Visst är det! Sunny, Jill, Clark, Joe och jag ska spela hippies."
"Och du, Arthur, Macy och jag ska spela rika ungdomar." sa Sheila till Ryan. "Men du vill hellre umgås med hippie-gänget."
"Låter verkligen som en cool show." tyckte Ryan.
På svarta tavlan hade Miss Wallace, som vanligt, skrivit upp de låtar som skulle vara med i showen.
Aquarius (Hippies: Sunny, Maureen, Jill, Clark & Joe)
Why Can't the English? (Arthur + Sheila, Macy & Sunny)
Air (Sunny & Jill)
Just You Wait (Sunny)
I Got Life (Ryan + hippies)
With a Little Bit of Luck (Clark & hippies)
Hair (Hippies)
The Rain in Spain (Sunny & Arthur + kören)
On the Street Where You Live (Ryan)
I Could Have Danced All Night (Macy)
Three-Five-Zero-Zero (Ryan & Sunny + hippies)
Good Morning Starshine (Alla)
"Vi ville ha med Initials också - från Hair," sa Clark. "men den texten innehåller ju LSD så det får vi nog inte..."
"Nej, den låten känns lite olämplig, eftersom ni är så unga." sa Miss Wallace.
"Det blir nog en bra show ändå." flinade Clark."
"Den blir bäst!" sa Sheila.
*
En ångestfylld natt - del 5
*
Lite senare satt Kate, Ryan och Maggie vid soffbordet och spred ut massor av fotografier framför sig.
"Svårt att välja vilka som ska vara med på utställningen." sa Ryan. "Alla är så fina."
Kate log.
"Tack min älskling."
"Men Gud, den här bilden hade jag nästan glömt bort!" utbrast Maggie.
Kate och Ryan såg på bilden och började skratta.
På bilden stod Ryan och Maureen, sju respektive åtta år gamla, på piren och log brett mot kameran.
Maureen hade tappat båda sina framtänder och såg riktigt glad ut för det.
Ryan hade lite glass på näsan och plåster på båda knäna.
Båda barnen hade Looney Tunes-motiv på sina T-shirts; Maureens hade Tweety Bird och Ryans Bugs Bunny.
"Har jag verkligen sett ut så här?!" utbrast Ryan.
"Ja, det har du." skrattade Maggie. "Ni var så söta! Kate, den här bilden måste du ha med på utställningen!"
"Det kan du lita på." log Kate. "Den här bilden är underbar."
"Den här var också underbar." sa Maggie.
Hon gav Kate en bild.
En 2-årig Ryan satt på stranden i bara blöja och T-shirt. Han såg ut att prata med en stor Golden Retriever.
"Jag kommer ihåg den hunden!" sa Ryan. "Den bodde granne med farmor och farfar. Han var jättefin."
"Ja, det stämmer." sa Kate. "Vilket minne du har. Hunden var världens snällaste och han älskade er barn. Han hette Scrappy, men du kallade honom Kompis. Varje gång du var hos farmor och farfar ville du leka med Kompis."
"Så det är därför min plysch-hund heter Scrappy!" sa Ryan.
Kate nickade.
"Du döpte den när du var två år. Rebecca frågade vad den hette och du svarade, som om det var det mest självklara i världen; 'Scwappy! Kompis!'"
Ryan skrattade.
"Scwappy... kul att jag kunde prata..."
Kate och Maggie skrattade också.
Ryan hade nästan glömt bort sin feber nu. Det var så kul att titta på alla bilder och prata om alla gamla minnen.
*
Lite senare satt Kate, Ryan och Maggie vid soffbordet och spred ut massor av fotografier framför sig.
"Svårt att välja vilka som ska vara med på utställningen." sa Ryan. "Alla är så fina."
Kate log.
"Tack min älskling."
"Men Gud, den här bilden hade jag nästan glömt bort!" utbrast Maggie.
Kate och Ryan såg på bilden och började skratta.
På bilden stod Ryan och Maureen, sju respektive åtta år gamla, på piren och log brett mot kameran.
Maureen hade tappat båda sina framtänder och såg riktigt glad ut för det.
Ryan hade lite glass på näsan och plåster på båda knäna.
Båda barnen hade Looney Tunes-motiv på sina T-shirts; Maureens hade Tweety Bird och Ryans Bugs Bunny.
"Har jag verkligen sett ut så här?!" utbrast Ryan.
"Ja, det har du." skrattade Maggie. "Ni var så söta! Kate, den här bilden måste du ha med på utställningen!"
"Det kan du lita på." log Kate. "Den här bilden är underbar."
"Den här var också underbar." sa Maggie.
Hon gav Kate en bild.
En 2-årig Ryan satt på stranden i bara blöja och T-shirt. Han såg ut att prata med en stor Golden Retriever.
"Jag kommer ihåg den hunden!" sa Ryan. "Den bodde granne med farmor och farfar. Han var jättefin."
"Ja, det stämmer." sa Kate. "Vilket minne du har. Hunden var världens snällaste och han älskade er barn. Han hette Scrappy, men du kallade honom Kompis. Varje gång du var hos farmor och farfar ville du leka med Kompis."
"Så det är därför min plysch-hund heter Scrappy!" sa Ryan.
Kate nickade.
"Du döpte den när du var två år. Rebecca frågade vad den hette och du svarade, som om det var det mest självklara i världen; 'Scwappy! Kompis!'"
Ryan skrattade.
"Scwappy... kul att jag kunde prata..."
Kate och Maggie skrattade också.
Ryan hade nästan glömt bort sin feber nu. Det var så kul att titta på alla bilder och prata om alla gamla minnen.
*
En ångestfylld natt - del 4
*
Ryan hade fortfarande feber på måndagsnorgonen.
"Du får vara hemma och vila idag." sa Kate.
"Nej, det går kanske över." försökte Ryan. "Jag ska ta det lugnt i skolan, jag lovar."
"Nej," sa David. "du vet hur det blir om du inte vilar - febern går inte över då."
Ryan suckade.
"Är det så tråkigt att vara hemma?" frågade Kate.
"Ja, om jag måste vila hela tiden." sa Ryan truligt.
"Kan du inte hjälpa mig och Maggie att välja ut foton till fotoutställningen?" föreslog Kate.
Ryan såg gladare ut. Han tyckte om att hjälpa sin mamma med allt som hade med fotografering att göra och titta på fotografier var alltid roligt.
"Jo, det kan jag." sa han.
"Ha så kul idag." sa David. "Nu åker jag till jobbet. Vi ses till middagen."
*
Ryan hade fortfarande feber på måndagsnorgonen.
"Du får vara hemma och vila idag." sa Kate.
"Nej, det går kanske över." försökte Ryan. "Jag ska ta det lugnt i skolan, jag lovar."
"Nej," sa David. "du vet hur det blir om du inte vilar - febern går inte över då."
Ryan suckade.
"Är det så tråkigt att vara hemma?" frågade Kate.
"Ja, om jag måste vila hela tiden." sa Ryan truligt.
"Kan du inte hjälpa mig och Maggie att välja ut foton till fotoutställningen?" föreslog Kate.
Ryan såg gladare ut. Han tyckte om att hjälpa sin mamma med allt som hade med fotografering att göra och titta på fotografier var alltid roligt.
"Jo, det kan jag." sa han.
"Ha så kul idag." sa David. "Nu åker jag till jobbet. Vi ses till middagen."
*
Blue Creek Kids on Twitter
Hey! Follow us on Twitter! :-)
Love,
Coral, Kyle, Ashlee, Darla, Elle, Kevin, Eli & Dylan!
Eli & Dylan har även eget "Twitter space":
http://twitter.com/GhostWorld_212
*
fredag, februari 05, 2010
En liten hackkyckling - del 5
*
Blue Creek Elementary School.
Tisdag eftermiddag.
Lisas pappa och Emmas mamma kom till mötet med sina döttrar på eftermiddagen.
Elles mamma kunde inte komma, men Selma Hayden, Kevin och Ashlees mamma, hade erbjudit sig att följa med Elle, för hon ville inte att den lilla flickan skulle behöva gå ensam till mötet.
Lisa och Emmas föräldrar var minst sagt upprörda över det som hänt.
"Först och främst ber ni Elle om ursäkt." sa Emmas mamma.
"Förlåt." mumlade Emma och Lisa.
"Försök igen." sa Emmas mamma. "Låt som om ni menar det den här gången."
"Förlåt." sa Emma och Lisa motvilligt.
"Och ni ska köpa nya vantar till Elle." sa Lisas pappa.
Han tog upp en 5-dollar-sedel ur sin plånbok och gav den till Elle.
"Varsågod lilla gumman. De här pengarna är från Lisa."
Elle stoppade pengarna i sin byxficka.
"Tack." sa hon.
"Pengarna är från Emma också." sa Emmas mamma. Hon såg på Lisas pappa. "Vi betalar hälften var."
Hon gav Lisas pappa två dollar och femtio cent.
Lisas pappa såg på sin dotter.
"Jag kommer att dra pengarna från din veckopeng, Lisa."
"Men pappa..." protesterade Lisa.
"Två dollar och femtio cent är ingenting att gnälla om!" sa hennes pappa bestämt. "Tänk på vad du har gjort mot Elle. Nu när jag tänker efter borde du bli utan veckopeng hela den här månaden!"
"Bra idé." sa Emmas mamma. "Det gäller dig också Emma."
"Jag hatar dig pappa!" skrek Lisa med ilskna tårar i ögonen.
"Mmm, det gör du säkert. Men nu kanske du tänker på hur du behandlar dina skolkamrater i fortsättningen. Nu går vi hem."
Elle och Mrs. Hayden lämnade mötet sist.
"Hur gick mötet tycker du?" frågade Mrs. Peters.
"Bra, väldigt bra." sa Elle och log. "Rättvisan har vunnit!"
*
Blue Creek Elementary School.
Tisdag eftermiddag.
Lisas pappa och Emmas mamma kom till mötet med sina döttrar på eftermiddagen.
Elles mamma kunde inte komma, men Selma Hayden, Kevin och Ashlees mamma, hade erbjudit sig att följa med Elle, för hon ville inte att den lilla flickan skulle behöva gå ensam till mötet.
Lisa och Emmas föräldrar var minst sagt upprörda över det som hänt.
"Först och främst ber ni Elle om ursäkt." sa Emmas mamma.
"Förlåt." mumlade Emma och Lisa.
"Försök igen." sa Emmas mamma. "Låt som om ni menar det den här gången."
"Förlåt." sa Emma och Lisa motvilligt.
"Och ni ska köpa nya vantar till Elle." sa Lisas pappa.
Han tog upp en 5-dollar-sedel ur sin plånbok och gav den till Elle.
"Varsågod lilla gumman. De här pengarna är från Lisa."
Elle stoppade pengarna i sin byxficka.
"Tack." sa hon.
"Pengarna är från Emma också." sa Emmas mamma. Hon såg på Lisas pappa. "Vi betalar hälften var."
Hon gav Lisas pappa två dollar och femtio cent.
Lisas pappa såg på sin dotter.
"Jag kommer att dra pengarna från din veckopeng, Lisa."
"Men pappa..." protesterade Lisa.
"Två dollar och femtio cent är ingenting att gnälla om!" sa hennes pappa bestämt. "Tänk på vad du har gjort mot Elle. Nu när jag tänker efter borde du bli utan veckopeng hela den här månaden!"
"Bra idé." sa Emmas mamma. "Det gäller dig också Emma."
"Jag hatar dig pappa!" skrek Lisa med ilskna tårar i ögonen.
"Mmm, det gör du säkert. Men nu kanske du tänker på hur du behandlar dina skolkamrater i fortsättningen. Nu går vi hem."
Elle och Mrs. Hayden lämnade mötet sist.
"Hur gick mötet tycker du?" frågade Mrs. Peters.
"Bra, väldigt bra." sa Elle och log. "Rättvisan har vunnit!"
*
En liten hackkyckling - del 4
*
Blue Creek Elementary School.
Tisdag morgon.
"Har ni köpt nya vantar till Elle?" frågade Kevin Lisa och Emma när de hängde upp sina ytterkläder i kapprummet.
"Hur så?" sa Lisa.
"Mrs. Peters sa ju att ni skulle det." sa Kevin.
"Mrs. Peters sa att ni skulle det." härmade Lisa. "Vi tänker inte köpa några nya vantar till henne."
"Det får väl hennes mamma göra." tyckte Emma.
"Men det var ju ni som kastade dom i toaletten!" sa Kevin.
"Har man så fula vantar får man skylla sig själv!" sa Lisa.
Mrs. Peters kom ut i kapprummet. Hon hälsade barnen god morgon, sedan såg hon på Lisa och Emma.
"Flickor, har ni köpt nya vantar till Elle?"
"Nej." sa Lisa. "Vi har inga pengar att köpa vantar för."
"Då får vi prata med era föräldrar." sa Mrs. Peters. "Vi får ha ett litet möte i eftermiddag."
"Möte?" frågade Emma.
"Ja, ett möte." sa Mrs. Peters. "Jag tänker ha ett möte med er två, Elle och era föräldrar."
Mrs. Peters gick in i klassrummet innan flickorna hann protestera.
När Elle kom in i kapprummet blängde Lisa och Emma på henne.
"Det är ditt fel att vi ska ha möte!" skrek Lisa.
Elle såg oförstående på henne.
"Vaddå möte...?"
"Om dina fula vantar!" sa Emma surt.
"Vad kul!" svarade Elle. "Mina vantar tyckte om små möten. Synd att dom inte kunde vara med."
Lisa och Emma blängde ännu surare på Elle. Men det märkte inte Elle, för hon och Kevin hade redan gått in i klassrummet. De pratade och fnissade glatt med varandra.
*
Blue Creek Elementary School.
Tisdag morgon.
"Har ni köpt nya vantar till Elle?" frågade Kevin Lisa och Emma när de hängde upp sina ytterkläder i kapprummet.
"Hur så?" sa Lisa.
"Mrs. Peters sa ju att ni skulle det." sa Kevin.
"Mrs. Peters sa att ni skulle det." härmade Lisa. "Vi tänker inte köpa några nya vantar till henne."
"Det får väl hennes mamma göra." tyckte Emma.
"Men det var ju ni som kastade dom i toaletten!" sa Kevin.
"Har man så fula vantar får man skylla sig själv!" sa Lisa.
Mrs. Peters kom ut i kapprummet. Hon hälsade barnen god morgon, sedan såg hon på Lisa och Emma.
"Flickor, har ni köpt nya vantar till Elle?"
"Nej." sa Lisa. "Vi har inga pengar att köpa vantar för."
"Då får vi prata med era föräldrar." sa Mrs. Peters. "Vi får ha ett litet möte i eftermiddag."
"Möte?" frågade Emma.
"Ja, ett möte." sa Mrs. Peters. "Jag tänker ha ett möte med er två, Elle och era föräldrar."
Mrs. Peters gick in i klassrummet innan flickorna hann protestera.
När Elle kom in i kapprummet blängde Lisa och Emma på henne.
"Det är ditt fel att vi ska ha möte!" skrek Lisa.
Elle såg oförstående på henne.
"Vaddå möte...?"
"Om dina fula vantar!" sa Emma surt.
"Vad kul!" svarade Elle. "Mina vantar tyckte om små möten. Synd att dom inte kunde vara med."
Lisa och Emma blängde ännu surare på Elle. Men det märkte inte Elle, för hon och Kevin hade redan gått in i klassrummet. De pratade och fnissade glatt med varandra.
*
torsdag, februari 04, 2010
En obehaglig förfrågan...
*
Tartaros Prison.
Lunchtid.
Walter gick fram till en av sina medfångar.
"Grayson, du kommer ut härifrån nästa vecka. Skulle du kunna göra mig en tjänst?"
"Varför inte." svarade medfången. "Vad vill du att jag ska göra? Skrämma någon åt dig?"
Walter log ett brett leende.
"Precis, jag vill att du skrämmer en person som gjorde att jag hamnade här."
Grayson stirrade misstroget på Walter.
"Men det är väl din brorson? En liten grabb? Du vill att jag ska skrämma en unge...?"
"Han är bara en liten gnällig skitunge." sa Walter. "Det är hans fel att jag sitter här nu!"
"Jag är ingen ängel," sa Grayson. "men jag ger mig bara på folk som verkligen förtjänar det. Jag ger mig inte på ungat! Det är den stora skillnaden mellan dig och mig, McKenzie!"
"Men han är en lättskrämd liten grabb," envisades Walter. "du behöver bara säga att du hälsar från mig så pinkar han på sig."
Han flinade brett igen.
Grayson såg på Walter med avsmak.
"Du är för fan sjuk, Walter. Alla här vet vad du gjorde med grabben! Jag tycker riktigt synd om den lille stackaren som måste ha dig till farbror!"
Walter öppnade munnen för att säga något, men Grayson höll upp ena handen i en gest som talade om att han inte ville höra på Walter mer.
"Prata aldrig med mig mer, Walter. Din sjuke jävel."
Med de orden lämnade Grayson matsalen.
Ute på fängelsegården gick Grayson fram till sin cellkamrat.
"Les, hjälp mig att hålla koll på Walter. Han planerar att hämnas på sin brorson - du vet grabben han gav sig på förra åtet."
Graysons cellkamrat Les var en av dem som givit Walter en läxa när han var ny i fängelset.
"Han lärde sig alltså ingenting av det förra lilla mötet1..." sa Les. "Vi får ta ett snack till tror jag."
*
1 I Raseri - del 6 kan du läsa om Walters "lilla möte" med sina medfångar...
*
Tartaros Prison.
Lunchtid.
Walter gick fram till en av sina medfångar.
"Grayson, du kommer ut härifrån nästa vecka. Skulle du kunna göra mig en tjänst?"
"Varför inte." svarade medfången. "Vad vill du att jag ska göra? Skrämma någon åt dig?"
Walter log ett brett leende.
"Precis, jag vill att du skrämmer en person som gjorde att jag hamnade här."
Grayson stirrade misstroget på Walter.
"Men det är väl din brorson? En liten grabb? Du vill att jag ska skrämma en unge...?"
"Han är bara en liten gnällig skitunge." sa Walter. "Det är hans fel att jag sitter här nu!"
"Jag är ingen ängel," sa Grayson. "men jag ger mig bara på folk som verkligen förtjänar det. Jag ger mig inte på ungat! Det är den stora skillnaden mellan dig och mig, McKenzie!"
"Men han är en lättskrämd liten grabb," envisades Walter. "du behöver bara säga att du hälsar från mig så pinkar han på sig."
Han flinade brett igen.
Grayson såg på Walter med avsmak.
"Du är för fan sjuk, Walter. Alla här vet vad du gjorde med grabben! Jag tycker riktigt synd om den lille stackaren som måste ha dig till farbror!"
Walter öppnade munnen för att säga något, men Grayson höll upp ena handen i en gest som talade om att han inte ville höra på Walter mer.
"Prata aldrig med mig mer, Walter. Din sjuke jävel."
Med de orden lämnade Grayson matsalen.
Ute på fängelsegården gick Grayson fram till sin cellkamrat.
"Les, hjälp mig att hålla koll på Walter. Han planerar att hämnas på sin brorson - du vet grabben han gav sig på förra åtet."
Graysons cellkamrat Les var en av dem som givit Walter en läxa när han var ny i fängelset.
"Han lärde sig alltså ingenting av det förra lilla mötet1..." sa Les. "Vi får ta ett snack till tror jag."
*
1 I Raseri - del 6 kan du läsa om Walters "lilla möte" med sina medfångar...
*
onsdag, februari 03, 2010
En liten hackkyckling - del 3
*
"Elle, varför kommer du försent?" frågade Mrs. Peters. Lärarinnan såg en aning strängt på Elle.
"Förlåt." sa Elle.
"Varför kommer du försent?" upprepade Mrs. Peters.
Elle såg på Lisa och Emma.
Lisas ögon smalnade och hon skakade varnande på huvudet för att Elle skulle förstå att hon inte skulle skvallra.
Elle såg på sin lärare istället.
"Någon spolade ner mina vantar i toaletten."
"I toaletten? Men kära barn, vad säger du?" Mrs. Peters såg bekymrad ut. "Vill du berätta vem det var?"
Elle skakade på huvudet.
Lisa räckte upp handen.
"Mrs. Peters, Elle rev mig på kinden förut! Hon är galen!"
"Lisa, nu lugnar du ner dig." sa Mrs. Peters. "Vi kallar inte någon för galen."
"Men Mrs. Peters, jag gjorde ingenting!" gnällde Lisa. "Men det gjorde Elle! Hon bara skrek åt oss och slog och sparkade Emma och mig!"
Mrs. Peters spände blicken i Lisa.
"Var det innan eller efter ni slängde Elles vantar i toaletten?"
Lisa tappade hakan.
Mrs. Peters nickade menande.
"Mmm, jag kan tänka ut en hel del på egen hand, förstår du. Lisa och Emma, ni ber Elle om ursäkt - nu genast. Och jag vill att ni ska köpa nya vantar åt Elle."
"Aldrig i livet!" skrek Lisa och Emma i munnen på varandra.
"Som ni vill," sa Mrs. Peters. "då stannar ni två kvar hos mig efter skolan och så ringer jag era föräldrar."
"Jag ska shoppa med min syster efter skolan!" protesterade Lisa.
"Det skulle du ha tänkt på innan du gav dig på din klasskamrat." sa Mrs. Peters lugnt. "Nu läser vi, tycker jag."
"Du ska få." väste Lisa när Elle gick och satte sig vid sin bänk.
Elle såg på Lisa med stadig blick. Det fanns inte ett uns av rädsla eller oro i hennes blick.
"Efter skolan ska du få..." hotade Lisa.
Elle höjde ena handen och höll handflatan mot Lisa.
"Lisa, tala till handen, för öronen lyssnar inte."
Kevin såg med ett strålande leende på Elle. Han kände sig så stolt och imponerad.
Han gjorde tummen upp.
*
"Elle, varför kommer du försent?" frågade Mrs. Peters. Lärarinnan såg en aning strängt på Elle.
"Förlåt." sa Elle.
"Varför kommer du försent?" upprepade Mrs. Peters.
Elle såg på Lisa och Emma.
Lisas ögon smalnade och hon skakade varnande på huvudet för att Elle skulle förstå att hon inte skulle skvallra.
Elle såg på sin lärare istället.
"Någon spolade ner mina vantar i toaletten."
"I toaletten? Men kära barn, vad säger du?" Mrs. Peters såg bekymrad ut. "Vill du berätta vem det var?"
Elle skakade på huvudet.
Lisa räckte upp handen.
"Mrs. Peters, Elle rev mig på kinden förut! Hon är galen!"
"Lisa, nu lugnar du ner dig." sa Mrs. Peters. "Vi kallar inte någon för galen."
"Men Mrs. Peters, jag gjorde ingenting!" gnällde Lisa. "Men det gjorde Elle! Hon bara skrek åt oss och slog och sparkade Emma och mig!"
Mrs. Peters spände blicken i Lisa.
"Var det innan eller efter ni slängde Elles vantar i toaletten?"
Lisa tappade hakan.
Mrs. Peters nickade menande.
"Mmm, jag kan tänka ut en hel del på egen hand, förstår du. Lisa och Emma, ni ber Elle om ursäkt - nu genast. Och jag vill att ni ska köpa nya vantar åt Elle."
"Aldrig i livet!" skrek Lisa och Emma i munnen på varandra.
"Som ni vill," sa Mrs. Peters. "då stannar ni två kvar hos mig efter skolan och så ringer jag era föräldrar."
"Jag ska shoppa med min syster efter skolan!" protesterade Lisa.
"Det skulle du ha tänkt på innan du gav dig på din klasskamrat." sa Mrs. Peters lugnt. "Nu läser vi, tycker jag."
"Du ska få." väste Lisa när Elle gick och satte sig vid sin bänk.
Elle såg på Lisa med stadig blick. Det fanns inte ett uns av rädsla eller oro i hennes blick.
"Efter skolan ska du få..." hotade Lisa.
Elle höjde ena handen och höll handflatan mot Lisa.
"Lisa, tala till handen, för öronen lyssnar inte."
Kevin såg med ett strålande leende på Elle. Han kände sig så stolt och imponerad.
Han gjorde tummen upp.
*
måndag, februari 01, 2010
En liten hackkyckling - del 2
*
Elle funderade på vart hon skulle ta vägen.
Hon ville inte gå hem, för mamma var på jobbet och Elle ville inte vara ensam hemma.
Till biblioteket kanske? Där kunde hon sitta i timmar.
Men hon kom på att biblioteket inte öppnade förrän klockan elva. Det var över två timmar kvar.
Efter en stunds funderande kom Elle på att hon kunde gå till Daisy’s Diner.
Elle hade visserligen inga pengar, men Daisy var en snäll dam, hon skulle säkert ge Elle någonting mumsigt att äta och dricka.
"Du kommer på bra idéer du Elle!" sa Elle glatt till sig själv.
När Elle var på väg bort från skolan mötte hon Coral och Kyle.
"Hej Elle. Går inte du åt fel håll?" log Kyle.
"Jag vill inte gå till skolan idag." sa Elle. "Jag har tröttnat."
"Vad har hänt?" frågade Coral.
"Två idiot-ungar spolade ner mina vantar i toaletten!" sa Elle argt. "Skolan är full av idioter! Jag vill inte gå kvar där!"
"Låter som våran skola." sa Kyle.
"Har ni också idioter i er skola?" suckade Elle.
Kyle och Coral nickade.
"Tyvärr." sa Coral. "Men du, Elle, vi ska inte låta dom vinna."
"Nej." sa Elle. "Men jag får lust att spola ner alla dumma ungar i toaletten!"
"Jag med." sa Kyle. "Du, vill du att vi ska följa dig tillbaka till skolan?"
Elle såg tveksam ut.
"Vi kan gå med ända till klassrummet." lovade Kyle.
"Vill ni det?" frågade Elle.
"Självklart!" sa Coral.
"Då kan ingen bråka med mig!"
Elle gick mellan Kyle och Coral och höll deras händer i ett stadigt grepp när de gick mot skolan.
"Mormor säger att jag ska ignorera folk när dom är dumma." sa Elle när de stod utanför Elles klassrum. "Då tröttnar dom."
"Det kan vara bra att ignorera dom." sa Coral. "Det försöker vi göra när folk beter sig som idioter."
Kyle nickade instämmande.
"Då ska jag också göra det!" sa Elle.
Hon såg lite gladare ut nu.
"Det är bra Elle!" log Coral.
"Och kom ihåg att du är en bättre människa än dom som är dumma." sa Kyle.
Elle sken upp.
"Vet ni? Jag tycker om er - jättemycket!"
Hon kramade både Coral och Kyle.
Kevin, Ashlees lillebror, kom ut ur klassrummet. Han såg glad ut när han såg Elle.
"Elle! Vi har väntat på dig! Fröken ska läsa ur en spännande bok! Kom nu."
Kevin lade armen om Elles axlar och tillsammans gick barnen in i klassrummet.
Elle vände sig om och log mot Kyle och Coral och vinkade till dem.
Kyle och Coral log och vinkade tillbaka.
*
Elle funderade på vart hon skulle ta vägen.
Hon ville inte gå hem, för mamma var på jobbet och Elle ville inte vara ensam hemma.
Till biblioteket kanske? Där kunde hon sitta i timmar.
Men hon kom på att biblioteket inte öppnade förrän klockan elva. Det var över två timmar kvar.
Efter en stunds funderande kom Elle på att hon kunde gå till Daisy’s Diner.
Elle hade visserligen inga pengar, men Daisy var en snäll dam, hon skulle säkert ge Elle någonting mumsigt att äta och dricka.
"Du kommer på bra idéer du Elle!" sa Elle glatt till sig själv.
När Elle var på väg bort från skolan mötte hon Coral och Kyle.
"Hej Elle. Går inte du åt fel håll?" log Kyle.
"Jag vill inte gå till skolan idag." sa Elle. "Jag har tröttnat."
"Vad har hänt?" frågade Coral.
"Två idiot-ungar spolade ner mina vantar i toaletten!" sa Elle argt. "Skolan är full av idioter! Jag vill inte gå kvar där!"
"Låter som våran skola." sa Kyle.
"Har ni också idioter i er skola?" suckade Elle.
Kyle och Coral nickade.
"Tyvärr." sa Coral. "Men du, Elle, vi ska inte låta dom vinna."
"Nej." sa Elle. "Men jag får lust att spola ner alla dumma ungar i toaletten!"
"Jag med." sa Kyle. "Du, vill du att vi ska följa dig tillbaka till skolan?"
Elle såg tveksam ut.
"Vi kan gå med ända till klassrummet." lovade Kyle.
"Vill ni det?" frågade Elle.
"Självklart!" sa Coral.
"Då kan ingen bråka med mig!"
Elle gick mellan Kyle och Coral och höll deras händer i ett stadigt grepp när de gick mot skolan.
"Mormor säger att jag ska ignorera folk när dom är dumma." sa Elle när de stod utanför Elles klassrum. "Då tröttnar dom."
"Det kan vara bra att ignorera dom." sa Coral. "Det försöker vi göra när folk beter sig som idioter."
Kyle nickade instämmande.
"Då ska jag också göra det!" sa Elle.
Hon såg lite gladare ut nu.
"Det är bra Elle!" log Coral.
"Och kom ihåg att du är en bättre människa än dom som är dumma." sa Kyle.
Elle sken upp.
"Vet ni? Jag tycker om er - jättemycket!"
Hon kramade både Coral och Kyle.
Kevin, Ashlees lillebror, kom ut ur klassrummet. Han såg glad ut när han såg Elle.
"Elle! Vi har väntat på dig! Fröken ska läsa ur en spännande bok! Kom nu."
Kevin lade armen om Elles axlar och tillsammans gick barnen in i klassrummet.
Elle vände sig om och log mot Kyle och Coral och vinkade till dem.
Kyle och Coral log och vinkade tillbaka.
*
En liten hackkyckling
*
Blue Creek Elementary School.
Måndag morgon.
"Vilka fula vantar du har."
"Skitfula. Har du hittat dom på soptippen eller?"
Elle såg på sina skolkamrater Lisa och Emma.
"Låt mig vara." sa Elle.
Hon försökte knuffa undan dem så att hon kunde ta sig fram i korridoren.
"Vantarna är så fula att vi nog måste spola ner dom i toaletten." sa Lisa.
"Bra idé." sa Emma.
De 8-åriga flickorna knuffade in Elle på tjejtoaletten och slet av henne vantarna.
Elle slogs och skrek som ett litet djur. Helt oavsiktligt rev hon Lisa på kinden.
"Aaaj! Kolla vad hon gör!" tjöt Lisa till Emma.
"Jävla snorunge!" skrek Emma.
"Ge mig mina vantar!" skrek Elle.
"Dina vantar ska bada!" sa Lisa.
Hon släppte ner de gula hemstickade vantarna i toaletten. Sedan tryckte Emma på spolknappen.
"Hej då Elles fula vantar!" tjöt Lisa och Emma av skratt.
Elle tjöt av ilska och gav Lisa en spark på smalbenet. Sedan knuffade hon undan Emma och sprang ut från toaletten.
Hon torkade tårarna med sin halsduk och rusade ut från skolan.
Hon tänkte inte gå tillbaka till skolan idag.
Absolut inte!
*
Blue Creek Elementary School.
Måndag morgon.
"Vilka fula vantar du har."
"Skitfula. Har du hittat dom på soptippen eller?"
Elle såg på sina skolkamrater Lisa och Emma.
"Låt mig vara." sa Elle.
Hon försökte knuffa undan dem så att hon kunde ta sig fram i korridoren.
"Vantarna är så fula att vi nog måste spola ner dom i toaletten." sa Lisa.
"Bra idé." sa Emma.
De 8-åriga flickorna knuffade in Elle på tjejtoaletten och slet av henne vantarna.
Elle slogs och skrek som ett litet djur. Helt oavsiktligt rev hon Lisa på kinden.
"Aaaj! Kolla vad hon gör!" tjöt Lisa till Emma.
"Jävla snorunge!" skrek Emma.
"Ge mig mina vantar!" skrek Elle.
"Dina vantar ska bada!" sa Lisa.
Hon släppte ner de gula hemstickade vantarna i toaletten. Sedan tryckte Emma på spolknappen.
"Hej då Elles fula vantar!" tjöt Lisa och Emma av skratt.
Elle tjöt av ilska och gav Lisa en spark på smalbenet. Sedan knuffade hon undan Emma och sprang ut från toaletten.
Hon torkade tårarna med sin halsduk och rusade ut från skolan.
Hon tänkte inte gå tillbaka till skolan idag.
Absolut inte!
*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)