SkrivPuff 20 maj 2011

Skriv om en maktkamp.

Blue Creek, maj 2010

Smärtan i magen fick honom att vika sig dubbel.
Kyle visste inte vad han hade sagt eller gjort för att väcka faderns vrede den här gången... men plötsligt hade han fått en spark som fick honom att tappa andan.
"Kom ihåg vad jag har lärt dig, Kyle."
Kyle svarade inte. Han kved och flämtade efter luft.
Fadern tog tag om sin sons hår, drog hans huvud bakåt och såg honom i ögonen.
Kyle visste att han inte hade något val, han nu måste upprepa mottot som fadern så många gånger präntat in i honom.
"Pojkar gråter inte." sa Kyle sammanbitet.
"Just det, pojkar gråter inte." sa fadern milt. "Duktig pojke."
Han släppte taget om sin sons hår och rufsade om i det istället.
Sedan drog han upp Kyle från golvet och lade armen om pojkens magra axlar.
"Tråkigt bara att jag måste ta i lite för att du ska lyssna på mig." sa fadern med en liten suck. "Men du vet att jag inte gör det för att vara elak, inte sant, min pojke?"
"Ja, Sir, det vet jag..." sa Kyle, nästan ohörbart.

Kyle hatade sig själv för att han inte kunde stå emot faderns makt.
Ibland önskade han att han inte var en liten tanig 14-åring...
"Det är ju för ditt eget bästa." fortsatte fadern (så sa han alltid). "Du och din syster måste lära er att inte vara uppkäftiga. Och så ont gjorde det väl inte, va?"
Det gjorde det visst, men Kyle skakade på huvudet.
Faderna smekte pojken över ryggen.
"Då behöver du väl inte se så bedrövad ut?"
"Nej..." mumlade Kyle.
Fadern log.
"Bra lilla gubben. Jag ska åka iväg till bowlinghallen nu och hämta din syster. Och du går och lägger dig, du ska ju upp till skolan i morgon."
Fadern tog på sig sin jacka och gick ut till bilen.

Pojken gick in på sitt rum och kröp ner i sin säng.
Han snyftade i kudden.

SkrivPuff: Utmaning 19 maj 2011 - del 2

*
Några minuter senare kom doktor Craven tillbaka med några små platskoppar med grön Jell-O.
Brianna tog glatt emot en Jell-O-kopp och gav sedan en till Maxine.
Maxines goda humör kom tillbaka och hon tog några tuggor av den gröna gelé-desserten.
"Visst hjälper det?" log Brianna.
Maxine log och nickade.

"Får jag sätta ditt dropp nu Maxine?" frågade sköterskan.
"Sluta tjata." sa Maxine. "Vi äter Jell-O."
"Jaaa, vi äter magisk Jell-O ser du väl?" fnissade Brianna.
Sköterskan såg på doktor Craven för att få lite medhåll.
Men doktor Craven bara log och åt lite av sin Jell-O.
"Det är ingen brådska." sa han lugnt. "Låt flickorna ha en trevlig stund."
"Just det, sedan kan du få misshandla min andra arm." sa Maxine med munnen full av magisk Jell-O.

Sköterskan log och strök Maxine över kinden.
"Så du hatar inte mig?"
Maxine himlade med ögonen.
"Jag hatar inte dig, dummer... vad får du allt ifrån?"
Det kärleksfulla leendet slocknade plötsligt.
"Jag hatar det här sjukhuset" förklarade flickan. "och jag hatar Leukemi. Och jag hatar alla nålar och mina dumma, svårfunna blodådror!"

Brianna gav henne en kram och en puss på kinden.
Och Doktor Craven strök tröstande Maxine över håret.
"Jag hatar också allt det där." sa han.
Maxine såg länge på sin läkare, som hon tyckte så mycket om.
Sedan svalde hon gråten och log tappert.
"Finns det mer Jell-O?"
Brianna gav henne ännu en liten plastkopp.

Doktor Craven log ömt mot flickorna, sedan räckte han sköterskan en kopp med Jell-O.
"Nej tack, det är bra." sa sköterskan."
"Men den är magisk!" sa Brianna och Maxine exakt samtidigt.
Flickorna brast ut i ett ohejdbart fnitter.



Uppdaterad: 24/11 2015

SkrivPuff: Utmaning 19 maj 2011 - del 1

Skriv om något svårfunnet

Sun City Hospital. Januari 2011

"Oj, det var inte lätt att hitta några blodådror här." sa sköterskan. "Jag tror dom gömmer sig."
Maxine såg på sitt vänstra armveck, blått och prickigt av nålstick. Hon suckade. Det såg ut som hennes armveck hade blivit misshandlat.
"Vi gör ett nytt försök, eller vad säger du Maxine?" frågade sköterskan och höll upp en ny droppnål.
Maxine drog åt sig armen.
"Sluta misshandla mig!" fräste hon.
Sköterskan såg på tonårsflickan och log milt.
"Men lilla Maxine... jag måste sätta ett dropp."
"Rör mig inte!" skrek Maxine.
Sköterskan suckade.
"Droppet ger dig näring, det behöver du eftersom du inte vill äta mat längre."

Doktor Craven kom in i Maxines sjukrum. Han log mot flickan och sköterskan.
"Vad är ni oense om idag då?"
"Maxine låter mig inte sätta ett dropp." suckade sköterskan.
"Du misshandlar min arm!" fräste Maxine.
"Sätt droppet i höger armveck istället," sa doktor Craven till sköterskan. "det vänstra behöver få vila lite."
"Grön Jello-O hjälper." sa en liten röst från dörröppningen.

Doktor Craven, Maxine och sköterskan vände sig mot dörren och fick syn på
8-åriga Brianna.
Den lilla flickan bar en liten virkad mössa på sitt kala huvud och kramade en fjärilsformad kudde i famnen.
"Kroppen blir glad om man äter Jello-O," fortsatte flickan. "för den är magisk, och då blir man inte så rädd för nålar."
Doktor Craven log. Det var han själv som hade kommit på det där med magisk Jello-O en dag när Brianna inte ville ta sina sprutor.
"Då ska se om jag hitta lite magisk Jell-O." sa han.
Han lämnade rummet.



Del 2

19 maj 2011: Grattis Kevin

*

Happy Birthday 
Kevin!

*

SkrivPuff: Utmaning 17 maj 2011

Skriv om främlingsskap

Jag satt på trappan utanför vårt hus och klottrade lite i mitt ritblock, tecknade ner mina tankar. Det var någon terapigrej min mamma kommit på.
"Om du inte vill prata om dina tankar och känslor kan du väl rita dem?" sa hon en gång och så gav hon mig skissblock och pennor.
Det var en bra idé, för jag gillar att rita.
När jag till slut såg ner på mitt verk fick jag se detta: En lång väg kantad av spöklika träd.
På vägen stod en alien med äggformat huvud och enorma ögon som stirrade på mig. I bakgrunden en månskenshimmel och ett UFO.
Jag skrattade lite glädjelöst.
Mamma kom ut och tittade på min teckning.
"Är det så här du känner dig nu?" frågade hon. ”Som en alien?”
Jag nickade och tittade på min alien-teckning igen.
"Extra-terrestrial. Visste du att det betyder ungefär 'inte av denna värld'?" sa jag.
”Det visste jag inte.” sa mamma.
Hon strök mig över håret.
"Du kan och vet så mycket, min älskling."
Det vet jag inte om jag gör, men jag känner mig ofta som en alien, en främling.
Jag passar inte in någonstans.
Mitt namn, Lonely, betyder ju till och med ‘ensam’ - och mitt efternamn, Wallace, betyder ‘främling’.
Ensam Främling.
Vilken människa vid sina sinnens fulla bruk ger sitt barn ett så konstigt namn? Går inte det under kategorin barnmisshandel?
Enda sedan jag var liten har jag försökt övertala min mamma att låta mig byta namn, till ett lite mer normalt än Lonely.
"Det är väl kul med ett unikt namn?" sa min mamma en gång.
Mmmm… jättekul.

Kära mamma, det är inte så kul att bli inlåst i sitt skåp i skolan eller slängd i en papperskorg... eller få glåpord kastade efter sig i korridorerna, bara för ens skolkamrater inte fattar grejen med ett unikt namn.
När jag börjar på college ska jag nog i alla fall hitta på ett nytt namn och börja ett helt nytt liv.

"Lone, vi åker iväg och äter lunch om en halvtimme."
Jag ryckte till när mammas röst väckte mig ur mina tankar.
"Okej." sa jag.
Mamma kysste mig på huvudet och så gick hon in i huset igen.

Jag satt ensam igen och funderade på vad jag skulle teckna härnäst.

♪ Alien - Tokio Hotel

SkrivPuff: Utmaning 2011:129 - 12 maj

Skriv om återvinning.

"Ursäkta, vad håller du på med?" undrade Justin.
Han stirrade på sin tvillingsyster.
Mackenzie såg oförstående på honom och sedan på läskburken hon just tagit från köksbordet.
"Jag ska lägga den här i återvinningstunnan." sa hon och pekade på den ljusblå återvinningstunnan för burkar borta vid diskbänken. "Vad trodde du jag skulle göra?"
Justin tog tillbaka burken.
"Bra att du återvinner, men får jag dricka upp min läsk först?"
"Vem hindrar dig?" sa Mackenzie, en aning irriterad.
"Du!" sa Justin, ännu mer irriterad.
Tvillingarnas äldre bror Leonard såg på dem och suckade.
"Ni har bråkat hela veckan... det börjar bli lite tröttsamt."
Men varken Mackenzie eller Justin hörde på. De fortsatte att blänga på varandra.

Henry Jennings kom in i köket. När han såg sina yngsta barn blänga på varandra suckade han.
"Är ni två igång nu igen? Hur länge ska ni tjafsa med varandra?"
"Jag tjafsar inte," sa Mackenzie. "jag återvinner."
"Jag märker det." sa hennes pappa. "Ni två återvinner samma dumma bråk hela tiden. Gå upp på ert rum och stanna där tills ni blir sams igen."
"Jag längtar tills vi flyttar till California," sa Justin. "då får vi eget rum."
"Ja, för när vi kommer till Cali ska jag mata dig till hajarna." kontrade Mackenzie tjurigt.
Henry Jennings slog handflatan i bordet.
"Mackenzie och Justin, nu räcker det! Ni får utegångsförbud i en vecka båda två!"
"Utegångsförbud igen...?" stönade Justin.
Han och Mackenzie hamnade ofta i trubbel.
"Just det min son." sa Henry. "Utegångsförbud - igen. Då har ni tid att tänka lite på saker och ting."
"Pappa och hans dumma återvinnings-idéer..." muttrade Mackenzie.
Justin skrattade.
"Syrran! Den var bra!"
Mackenzie besvarade leendet.
"Tack brorsan."
Tvillingarna gjorde en high-five.

"Vad har vi bråkat om den veckan egentligen?" frågade Justin.
Mackenzie ryckte på axlarna.
"Ingen aning... nåt heldumt förmodligen."
"Jag är inte så trött på att dela rum med dig." sa Justin. "Det var bara nåt jag vräkte ur mig."
Mackenzie log.
"Jag vet. Och jag ska inte mata dig till hajarna."
"Puh, då kan jag andas ut nu." skrattade Justin.
"Vad skönt att ni är sams igen." sa Henry och kramade sina barn. "Det måste vi fira. Jag ska laga lite god mat."
Justin, Mackenzie och Leonard utbytte förfärade blickar.
Barnen Jennings tyckte att deras far var den sämste kocken i delstaten.
"Pappa..." sa Mackenzie och la armen om Henrys axlar. "Vi vill gärna behålla middagen nere, inte... eh... 'återvinna' den..."
Justin och Leonard skrattade.
"Du ska få för återvinning." sa Henry.
Han drog till sig sin dotter och började kittla henne.
"Hjälp!" skrek Mackenzie.
"Nej tack..." sa Justin. "det här vill inte jag bli inblandad i."
"Justin, du är hajmat..." morrade Mackenzie mellan fniss-attackerna.

SkrivPuff: Utmaning 2011:128 - 11 maj

Skriv om ett läger.
*
Silver Beach, Sun City, CA. 1 Januari 2011

"Ser du fram emot foto-lägret nästa vecka?" frågade Joanne.
Alex skakade på huvudet.
Hans fostermamma såg förvånat på honom.
"Inte...? Men älskling, du älskar ju fotografering."
"Jo, det gör jag," sa Alex. "men det känns inte bra att jag ska åka till Camp Topeka med klassen medans Maxine måste vara på sjukhuset för behandling..."
Cassie lade armen om sin storebror.
"Men Alex, jag tror att Maxine vill att du ska ha kul."
Maxine kom in i köket.
"Klart jag vill att du ska ha kul, dummer." sa hon och log mot Alex. "Vad är det med dig? Vill du inte ha kul?"
Alex log lite.
"Jag tror inte att jag ska följa med klassen på foto-lägret nästa vecka."
Maxine stirrade klentroget på sin fosterbror.
"Say what...? Du älskar foto! Och du får inte kasta bort en kul resa."
"Han vill inte åka för att du måste vara på sjukhuset nästa vecka." förklarade Cassie.
Maxine suckade.
"Alex, du får inte missa en underbar foto-resa bara för att jag råkar vara sjuk...! Du ska åka med till Camp Topeka - annars får vi tvinga dig! Förstått?"

Alex skrattade.
"Okej då, jag åker väl med då. Och vem skulle ge tvinga mig förresten... du?"
Maxine nickade.
"Jag har mina metoder..." varnade hon.
Cassie fnissade.
"Tur att Alex är så kittlig!"
Flickorna fnissade konspiratoriskt.
"Jag tror jag går ut härifrån nu." sa Alex. "Innan ni hittar på nåt..."
Cassie klamrade sig fast vid sin storebror.
"Gå inte, vi ska inte kittla dig."
Sedan tillade hon lurigt:
"Inte så mycket iallafall."
Maxine fnissade.
Alex log.
"Hmmm... undrar om man kan åka upp till lägret redan nu...?" sa han fundersamt.
Hans fostermamma och systrar skrattade.

Dark Games - 6

*
Jordan såg sorgset efter den store mannen.
Saknaden Mr. Granger känner efter sin frus och lilla dotters död måste vara enorm... tänkte Jordan.
Två år tidigare hade Tracy och lilla Bailey Granger brutalt mördats när de ertappade en inkräktare i huset.
Mr. Granger hade för längesedan friats från misstankarna om att han skulle varit mördaren, men han hade ändå valt att flytta från deras fina hus och flytt till skrotupplaget där han arbetade.
Nu bodde han i sin husbil permanent med hunden Spartacus som enda sällskap.
Det gick rykten om att Granger var galen och brutal, men Jordan visste bättre och han avskydde att folk spred rykten och uttalade sig om saker de inte hade en aning om.

Jordan gick sakta hemåt.
Han var så uppfylld av sina tankar att han inte märkte att han var iakttagen.
Från en skuggig gränd följde åtta par ögon varenda steg han tog.
Alldeles för sent upptäckte Jordan att de fyra stora killarna bevakade honom.

Dark Games - 5

*
"Ska du följa med in och ta en läsk?" frågade Mr. Granger efter en stund.
"Tack, men jag borde gå hem och göra läxorna nu. Jag har en hel del att läsa tills i morgon."
"Vad läser ni nu?"
"To Kill A Mockingbird." svarade Jordan.
"Ah, klassiker. Filmen är också bra."
Jordan log och nickade.
"Ja."
Jordan hade sett filmen To Kill A Mockingbird tillsammans med Quinn och deras kompis Veronica.
Jordan suckade och fick något drömskt i blicken när han tänkte på sina kompisar och alla deras filmkvällar och allt annat kul de brukade göra tillsammans.

Spartacus husse log mot pojken.
"Du saknar dom va?"
"Va…?" frågade Jordan.
"Quinnessa och Veronica. Du saknar dom va?"
Jordan nickade.
Han hade saknat dem varje dag sedan de båda flyttade till den där internatskolan.
"Bra tjejer." log mannen. "Dom brukade sitta barnvakt till min lilla flicka."
"Ja, just det." sa Jordan. "Det minns jag."
Mannen suckade och hans blick fylldes av smärta.
"Men hon är borta nu, min lilla flicka."
”Jag är så ledsen Mr. Granger…” sa Jordan. "Det som hände är så fruktansvärt..."
Mr. Granger nickade.
”Det är därför jag dricker så mycket, för att döva smärtan… eller försöka glömma… Jag vet inte…"
Mr. Granger skakade på huvudet.
"Jag borde nog inte tynga dig med mina mörka minnen, Jordan... Ta hand om dig grabben.”
Mr. Granger vände sig bort från Jordan och började gå bort mot sin husbil.

Dark Games - 4

*
"Dra åt helvete ungjävlar innan jag skjuter er!" vrålade Granger.
De fyra bråkstakarna sprang därifrån.
De hade inte lust att få baken full av hagel eller vad nu tokgubben hade laddat bössan med.

Jordan satte på sig sin ryggsäck och reste sig för att springa iväg han med.
"Nej, stanna du grabben."
Mannens röst lät vänlig nu.
Han lade ner geväret på marken och satte sig ner intill Spartacus och kliade hunden bakom öronen.
"Du är den där grabben som ger min hund mat och vatten och grejer. Eh… Jordan heter du, va?"
Jordan nickade.
"Ja Sir."
"Tack ska du ha grabben." sa mannen. "Det är bra att du ser till Spartacus.”
”Han är en fin hund.” sa Jordan.
Mr. Granger nickade.
”Ibland när jag dricker för mycket glömmer jag bort att jag har något att ta ansvar för… och ibland blir jag lite knäpp av spriten och gör dumma saker."
Jordan nickade.
"Men det var bra att du skrämde bort de där idioterna."
Mr. Granger skrockade.
"Ja vad fan, de ska inte komma till mitt skrotupplag och tro de är något. Och bråkar man med Spartacus kompis får man med mig att göra. Eller hur Spartacus? Ingen får vara dum mot Jordan."
"Vaff vaff!" skällde Spartacus instämmande.

Dark Games - 3

*
Men det kom ingen smäll.
Jordan öppnade förvånat ögonen.
De tre berlockerna i silver som hängde på Jordans halskedja tycktes fånga gängledarens intresse.
"Vad har vår lilla loser för tönt-halsband på sig då?"
Ledaren studerade de silverberlockerna.
En liten kula av blå Topas. Ädelstenen var ett beskydd, bland annat för onda makter.
Och många trodde att Topas kunde förhindra mardrömmar och sömngång om man lade ädelstenen under huvudkudden.
Jordan hade fått Topas-kulan av sin bästa vän Quinn, eftersom hon visste att Jordan alltid hade haft stora problem med mardrömmar och nattskräck. Och han var dessutom en sömngångare.
De andra berlockerna var av silver.
Symbolen för Libra - Jordans stjärntecken - och en Davidsstjärna.
Ledaren för gänget hånlog när han såg stjärnan.
"Aha, en jude-stjärna."
"Davidsstjärna heter det." rättade Jordan.
"Du ska bara prata när du bli tilltalad." sa ledaren. "Förstått."
Han snärtade till Jordan på näsan.
Spartacus morrade nu ännu mer och började skälla högt.

En dörr slogs upp någonstans inne på skrotupplaget och Spartacus ägare rusade fram mot stängslet.
”Oh shit…!” utbrast en av killarna i gänget. ”Det är galne gubben Granger…!
Den store mannens ansikte var plufsigt av för mycket alkolhol och sömn och ögonen var rödsprängda.
I händerna höll han ett gevär.

Dark Games - 2

*
Jordan hade inte sett till någon av de fyra killarna på hela dagen, så de måste ha skolkat från skolan.
Skolan Jordan gick i var liten och det märktes direkt när någon elev fattades. Det märktes i synnerhet när det här lilla uppbådet inte var i skolan, då var det lugn och tryggt för eleverna.
Det lilla uppbådet bestod av fyra bråkstakar som sedan första klass hade förpestat livet för sina skolkamrater, de roade sig med att terrorisera, hota och skrämmas.
Jordan förstod inte varför rektorn aldrig tog sitt förnuft till fånga och gjorde något åt dem, relegering eller vad som helst.
Spartacus tyckte nog som Jordan, för nu lade han öronen bakåt och morrade.

"Man borde skjuta ihjäl det där fula, jävla missfostret till hund!" sa en killarna.
Han gav stängslet en hård spark.
Spartacus gnydde lite.
”Håll käft ditt fula missfoster!” skrek killen som sparkat på stängslet.
"Spartacus är inget missfoster!" sa Jordan.
Han visste bättre än att reta upp eller säga emot gänget, och han brukade heller inte tilltala dem, men nu var han så arg.
Jordan avskydde när någon var elak mot djur - och hans medmänniskor också för den delen.
Ledaren för gänget böjde sig över Jordan och grep tag om Jordans axel.
"Sa du nåt, din lilla loser?"
"Ja, det gjorde jag." sa Jordan.
"Vi får nog lära den här lille skiten att hålla käft." sa ledaren.
Han tog tag i linningen till Jordans T-shirt och fick samtidigt grepp om den tunna kedjan i silver som Jordan alltid bar om halsen.
Han knöt näven och måttade ett slag mot Jordans näsa.
Jordan blundade och förberedde sig på smärtan och blodet som snart skulle komma.

Dark Games - 1

Maine. Juni 2010

Efter allt som hände den där stekheta sommar-eftermiddagen ångrade Jordan Rosman bittert att han tagit vägen förbi skrotupplaget.
Men han hade så gärna velat titta till Spartacus, den stora hunden som bodde inne på skrotupplaget.
Spartacus ägare var ofta full och brukade glömma bort sin stackars hund, så Jordan brukade sticka till hunden lite mat och ge honom vatten ur en flaska.
Spartacus hade för längesedan lärt sig att känna igen Jordans doft och röst och kom alltid ivrigt rusande mot det höga, rutiga stängslet varje gång den snälla tonårspojken kom för hälsa på.

Hundens svans svängde hit och dit av glädje när Jordan nu kom fram till stängslet.
Jordan satte sig på huk och pratade med hunden.
"Hej Sparty! Vad glad du var idag."
Spartacus stack ut nosen genom en av romberna i stängslet för att kunna ge Jordan en glad hundpuss.
"Jag önskar att jag kunde ta med mig dig." sa Jordan. "Du skulle nog trivas jättebra hemma hos mig."
"Vaff!" instämde Spartacus.
Jordan drog upp en flaska med vatten ur sin ryggsäck och gav Spartacus lite.
"Det är varmt idag Sparty, du måste dricka mycket."
Spartacus gav Jordan en tacksam slick på fingrarna som höll flaskan.

Plötsligt såg Jordan hur den soliga marken skuggades av fyra långa gestalter.
Jordan vände sig om och tittade upp på fyra killar som gick i samma skola som han.
"Men titta, vad gulligt, lilla mesen Jordan kan prata med djuren." sa en av killarna.
Jordan blundade och suckade tugnt.
Åh nej… inte dom…

SkrivPuff: Utmaning 2011:127 - 10 maj

Skriv om en oumbärlig pryl.

Ocean Beach, CA 1971

Ryans bästa vän Maureen berättar:

När Ryan var liten gick han alltid omkring med sin plysch-hund Scrappy.
"Scrappy är oumbärlig." sa Ryan en dag när han var 5 år.
Hans storasyster hade nämligen precis frågat om Ryan verkligen var
tvungen att ta med sig vovven till fiskmarknaden.
En fundersam paus uppstod.
"Vad betyder oumbärlig egentligen?" frågade Ryan.
"Att man inte kan vara utan något." svarade Ryans pappa David.
"Där ser ni, det var ju det jag sa!" sa Ryan. "Jag kan inte vara utan Scrappy! Och han gillar att titta på fiskmarknaden."

Haha! Vår lille Ryan är rolig han.
Jag tycker att han är oumbärlig. Jag skulle aldrig i livet vilja vara utan honom!
Han är så rolig, snäll och så himla gullig, man vill krama honom hela tiden.
Och det gör vi också, våra kompisar Sunny, Sheila och jag... hihi!
Ryan är 14 nu och blir ganska blyg när vi kramar honom och då mumlar han något om att
'tjejer bara kramas hela tiden...'
Men han är ju så söt, så vi kan inte låta bli att gosa med honom!

Gästblogg 10 maj: Alice

Dagens....

Dagens Troy:
Troy sjunger med i "She's Madonna":
".. Seee isss donna.
La la la la ...
Mamma!"

Dagens Isolde:
Isolde: Idag råkade jag låsa in mig på toaletten i skolan.
Morfar Björn: Oj då... Kom du ut igen då?
Isolde: Jaaaa... annars hade jag väl inte suttit här nu...?

Dagens Dorian:
På sommarlovet får jag vara uppe sent och äta glass varje dag, det är frihet.

SkrivPuff: Utmaning 2011:126 - 9 maj #2

Skriv 5 favoritord på L och en berättelse där minst två av dem är med.

Några karaktärer ville berätta om sina favoritord på L ;-)

Melwin, 7 år:
Mitt favoritord på L heter Lördag - för då för vi godis

Noel 7 år:
Lammungar börjar på L. Dom är gulliga.
En gång klappade jag en. Jag tror han tyckte om mig.

Lova 8 ½:
Min storebrors namn börjar på L, men jag säger Lakrits som favoritord, för det är gott.

Ryan 14 år:
Love (All you need is love)

SkrivPuff: Utmaning 2011:126 - 9 maj

Skriv 5 favoritord på L och en berättelse där minst två av dem är med.

*
Blev inte direkt några favoritord på L... men Maxine och hennes fostersyskon 
ville berätta en liten historia (och deras vilja är min lag... 
och man kan nog hitta små L-ord här och där...)
*
Silver Beach, Sun City. 31 December 2010

"Maxine, berätta om lymfo... vad det nu hette." sa Ricky.
"Du menar lymfocyter." sa Maxine. "Det är vita blodkroppar, alla har såna i kroppen, till exempel i blodet och benmärgen. Men min kropp har gjort för många."
"Det är därför du är så sjuk." sa Ricky.
Maxine nickade.
"Det är Nyårsafton..." suckade Alex. "ni kan väl prata om nåt trevligt?"
"Men Alex, jag måste ju svara på lillebrors frågor." sa Maxine. "Jag kan inte bara ignorera honom."
Alex svarade inte. Han öppnade köksdörren och gick ner mot stranden.
Dit brukade han alltid gå när han behövde samla sina tankar.
"Jag vill inte att han ska vara ledsen." sa Ricky. "Kan vi inte gå ner och trösta honom?"
Maxine log.
"Jo, det gör vi."

Maxine och Ricky hittade Alex uppe på den lilla klippan på stranden. Han såg ut över havet.
Maxine satte sig nära sin bror och vilade kinden mot hans rygg.
"Är du ledsen?"
Alex suckade.
"Jag bara hatar när du pratar om... du vet..."
Maxine kramade Alex.
"Mmmm... jag vet det Alex, men..."
Maxine avbröts av Ricky som höll fram en donut mot Alex.
"Janies donuts är så goda att man blir alldeles glad i magen." sa 10-åringen.
Alex tittade upp på sin lillebror och log.
"Tack Ricky."
"Men ät den då!" sa Ricky. "Annars tar jag den."
"Det är magiska donuts," sa Maxine leende. "man blir lycklig av dem."
Alex skrattade. Den här gången lät han riktigt glad.
"Magiska donuts? Maxie, det låter som du har haft i... en väldigt speciell ingrediens..."
Maxine skrattade.
"Du är ju knasig brorsan! Det är Janie som har bakat dom - och förresten har man 'gräs' i Brownies, inte i donuts."
Ricky såg förbryllad på sina äldre syskon.
"Vad då för gräs? Man använder väl inte gräs när man bakar... Man kan inte äta gräs."
Maxine och Alex brast ut i gapskratt.
Ricky mumlade att de var knasiga och gick hem för att bygga med sitt Lego.

Det var skönt att få skratta så här tillsammans med Maxine, tyckte Alex.
Skönt att få glömma bort allt det jobbiga, även om det bara var för ett litet tag.
"Jag tycker om att sitta här vid havet med dig brorsan." sa Maxine.
Alex kramade henne.
"Och jag tycker om att sitta här med dig."
"Jag vill aldrig lämna er." sa Maxine.
"Det vill inte jag heller att du ska..." mumlade Alex.

Legenden om labyrinten - 5

*
Lysia suckade.
”Gwion! Vad tänker du på egentligen?! Du vet ju hur farlig labyrinten är!”
”Jag gick inte in!” sa Gwion. ”Jag är väl inte galen heller!”
”Lite oförvägen bara…” skrockade Alderon.
Gwion gjorde en liten grimas mot honom.
”Så han gick alltså in i labyrinten?” suckade Lysia.
”Bara ett par steg.” sa Alderon. ”Jag drog ut honom i tid.”
”Måste du skvallra på mig?” muttrade Gwion.
Han gick och satte sig vid elden och tjurade lite.

Lysia satte sig intill Gwion och kramade honom.
”Nej Gwion… nu ska du inte sitta här och vara sur. Vi är faktiskt bara rädda om dig. Vi har bara en Gwion.”
”Så sa Alderon också.” muttrade Gwion.
”Alderon är en klok man.” sa Lysia.
”Så säger du bara för att är förälskad i honom.” sa Gwion retsamt.
Alderon log roat mot Lysia.
Lysias kinder hettade.
Hon såg på Gwion som nu fnissade åt henne.
”Din lilla odåga.” skrattade Lysia. ”Du hör alldeles för mycket av våra samtal!”
De andra kvinnorna skrattade instämmande.
"Ja, du är verkligen nyfiken du Gwion." sa Orla.
”Ha inte så intressanta samtal då.” fnissade Gwion.
”Uppför dig, man kan ju tro att du har uppfostrats av trollen.” log Lysia.
Gwion såg busigt på Lysia och de andra.
”Har jag inte det då?”
Alderon och de andra skrattade.
Lysia kramade Gwion och gav honom en stor puss på kinden.
”Du är söt du, älskade lilla busunge. Men akta dig, så att vi inte visar Morganas specialitet på dig.”
”Trolldomskvinnan Morgana…? Men hon är ju expert på kittlings-tortyr…!” sa Gwion och svalde nervöst.
Lysia log och rufsade om Gwions hår.
”Just det…”

Legenden om labyrinten - 4

*
”Jag lyser upp er väg.” sa Luna.
Månflickan flög upp till sin månskära igen och lyste upp stigarna med glimrande månstrålar.
Gwion vinkade till henne.
”God natt Luna! Tack för att du lyser upp vår väg!”
Luna slängde ner lite månglitter på honom och fnissade glatt.

Månflickans glädje smittade av sig på Gwion och för ett tag glömde han alla faror som lurade i de mörka skuggorna.
”Det är roligt att vara ute på äventyr.” sa han.
”Mmmm… gör aldrig om det bara, lille äventyrare…” sa Alderon. ”Du hade tur nu i kväll, men nästa gång kanske ingen är här och räddar dig ur farorna…”
”Jag klarar mig nog.” sa Gwion sturskt.
Alderon log och rufsade om i Gwions hår igen.


Snart nådde Alderon, Elora och Gwion platsen där de hade sin lägereld.
Lysia och de andra unga kvinnorna rusade fram till Gwion.
”Var har du varit?” frågade Lysia. ”Vi har varit så oroliga!”
Hon kramade Gwion.
Gwion drog sig generad ur hennes famn.
”Jag har bara utforskat den mörka delen av skogen.” sa han.
”Säg inte att du gick till labyrinten…” sa Lysia.
Hon lät nästan sträng nu.
Gwion slog ner blicken och skrapade lite med foten i sanden.

Legenden om labyrinten - 3

*
Alderon skrattade roat och rufsade om Gwions sandfärgade kalufs.
"Det var inte min mening att förödmjuka dig, Gwion." sa han sedan allvarligt. "Jag blev bara så rädd när jag såg dig gå in i labyrinten. Du har alltid varit som en lillebror för mig och om något hände dig skulle jag aldrig förlåta mig själv. Och de andra skulle heller aldrig förlåta mig. Vi håller av dig så mycket."
"Är det sant...?" frågade Gwion, nästan häpet.
Alderon drog in pojken i en kram.
"Så klart att vi gör! Har du aldrig märkt det?"
Gwion log och nickade.
"Joooo... jag har väl det."
Alderon log.
"Ja men då så. Då förstår du kanske varför vi alla är så rädda om dig. Det finns bara en Gwion."
Gwion log och plirade upp mot Alderon.
"Om inte Merrick trollar, så det blir två av mig."
Elora och Alderon skrattade.
"Försöker du göra dig lustig nu va?" sa Alderon och körde retsamt in ett pekfinger i midjan på Gwion.
"Nej! Gör inte så!" fnissade pojken.
Han hoppade utom räckhåll för Alderon.


”Nu måste vi faktiskt gå tillbaka.” sa Alderon någon minut senare. ”Lysia och dom andra är väldigt oroliga för dig.”
”Och dom svartklädda spejarna kan komma när som helst…” sa Luna med vaksamhet i rösten. ”Dom smyger ofta omkring här i skogen.”
Gwion ryste. Den Mörke Härskarens spejarna ville han inte träffa på, även om modige Alderon var med.
Alderon tyckte känna pojkens oro, för han lade armen om hans magra axlar och sade:
”Ingen fara, Gwion, inget händer dig så länge vi är med. Nu går vi och värmer oss vid lägerelden.”

Legenden om labyrinten - 2

*
Månflickan Luna som satt på sin månskära, spred lite månljus-glitter över dem.
I ljuset av månstrålarna syntes tårar i Gwions mörka, täta ögonfransar. Tårar av förödmjukelse.
Han skulle nog inte ha känt sig riktigt så förödmjukad om Alderon kommit ensam, men nu var Elora med.
Elora var ett par år äldre än Gwion och han var rädd att hon också skulle se honom som en löjlig liten unge.
Luna flög ner från sin måne och landade framför Gwion. Hon fnissade.
"Varför gråter du, lilla pojke? Gick du vilse där inne?"
Gwion blängde på månflickan.
Hon var vacker med sin månvita hy, hår och klänning. Och väldigt rar, men ack så retsam när andan föll på.
"Jag är faktiskt längre är du, Luna!" fräste Gwion. "Och jag gick inte vilse!"
Luna bara fnittrade.
"Du har små tårar här."
Hon sträckte sig upp mot Gwions ansikte och strök med sitt pekfinger bort en tår från hans ögonfransar.
Gwion slog bort hennes hand.
”Jag gråter inte!” fräste han.
Luna lade huvudet på sned och såg medlidsamt på honom.
”Hmmm…” sa hon tankfullt.
Elora log mot Gwion och lade armen om honom.
"Kom Gwion, nu lämnar vi de här retstickorna och går tillbaka till lägerelden."
Gwion log tacksamt mot Elora.
Sedan vände han sig om och räckte ut tungan åt Alderon.