Silverstjärnan - 24

*
Kate och Maggie kom ut till dem.
”Hur är det pojkar?” frågade Maggie.
Hon lade armen och både David och Ryan.
”Vet inte…” sa Ryan. ”Det är skönt med frisk luft… men... jag känner mig bara konstig...”
”Det är inte så underligt raring.” sa Maggie och pussade Ryan på håret. ”Du har haft en hemsk dag och en jobbig natt.”
”Mmmm…” sa Ryan.
Han såg på Kate.
”Mamma, jag är så ledsen att jag påminner dig och morfar och mormor om…”
Kate avbröt Ryan genom att krama honom.
”Inte ditt fel älskling.”
Ryan kände att han var nära att börja gråta igen.
Han vände sig bort från de andra och såg ut mot havet istället.

Kate rufsade honom i håret.
”Vad säger du, ska vi gå in och dricka lite varm choklad?”
Ryan vände sig om. Han log lite och nickade.
”Det tror jag vi alla behöver nu.” log David.
”Jag hämtar de andra.” sa Maggie och gick upp.
*

Silverstjärnan - 23

*
David höll om Ryan.
Pojken skakade fortfarande av den hemska mardrömmen.
David kände ett rent och vitglödgat hat mot Kane som skrämt Ryan idag och därmed rivit upp minnena av allt det ofattbara och fruktansvärda som hänt Kate, hennes syster och föräldrar.

Ryan verkade känna av Davids känslor, för han såg upp på sin far med stora feberblanka ögon och frågade:
”Du hatar honom också va, pappa?”
”Ja, grabben, det gör jag. Jag brukar inte hata folk, men med Kane känner jag så mycket hat att skulle kunna explodera.”
Ryan höll om sin pappa.
”Så känner jag med.” sa Ryan.
*

Silverstjärnan - 22

*
Maggie kom tillbaka någon minut senare med en liten handduk som hon sköljt under kallt vatten.
Hon baddade Ryans feberheta ansikte, sedan gav hon Ryan en kram.
”Känns det bättre nu älskling?”
Ryan, som hade börjat andas mer normalt, nickade.
”Lite bättre. Men jag vill inte sova mer nu. Tänk om drömmen kommer tillbaka..!”
”Du behöver inte somna om än.” lugnade David. ”Ta det bara lugnt du och tänk på annat en stund.”
Ryan såg på sin mamma och pappa och sedan på de andra.
”Förlåt att jag väckte er.” mumlade han skamset.
”Men älskade, finaste lilla Ryan…” sa Maggie. ”Du hade en otäck dröm!”
”Precis.” sa Sunshine. ”Det var ju inte så att du väckte oss med flit.”
”Men ni behöver sova… vi ska upp tidigt i morgon…”
”Ryan…” Sheila ställde sig framför Ryan och gav honom en kram. ”det gör inget. Vi tycker om dig ändå.”
Sheila log och rufsade om Ryans hår.
Ryan besvarade matt leendet.
”Tack Sheila.”
”Är det säkert att du mår bättre nu?” frågade Sheila oroligt.
Ryan nickade.
”Jag tror det… Men jag skulle nog behöva lite luft.”
”Ska vi gå ut en stund?” frågade David.
Ryan nickade igen.
Han och David gick ner tillsammans och så gick de ut på terassen.
*

Silverstjärnan - 21

*
Kate, David, mormor och morfar och Maggie kom in i rummet.
Kate och David satte sig ner hos sin son och höll om honom.
”Det var bara en dröm älskling.” tröstade Kate.
”Det var så verkligt…!” grät Ryan. ”Det kändes som vi var där på riktigt.”
Kate behövde inte fråga vad ”där” var för ställe. Hon förstod.
”Men det var en dröm, pyret.” lugnade pappa David.
”En otäck dröm, men den är över nu och inget farligt kommer att hända dig.” sa morfar.
Ryan klamrade sig fast vid sin mamma.
”Dom skulle ta dig.” snyftade han. ”Jag skrek och försökte hindra dom… men dom bara drog iväg dig…”
Kate höll Ryan intill sig och strök pojken över håret.
Ryan skakade och snart började han nästan hyperventilera.
”Ryan, försök andas lite lugnare nu.” sa David mjukt.
”Brukar han göra så här?” frågade mormor Adina oroligt.
”Ja,” sa David. ”men det brukar gå över efter en stund.”
”Andas, raring.” viskade Maureen.
Hon strök Ryan över kinden.
”Gud, vad varm du är.”
Kate kände på Ryans panna.
”Ja, stekhet. Du håller på att få feber, Ryan.”
Kate gjorde en ansats att resa sig.
”Jag går och hämtar en våt handduk att badda ansiktet med.”
”Nej, Kate, jag gör det.” sa Maggie. ”Stanna hos Ryan du.”
Kate log tacksamt.
”Tack Maggie.”
*

Silverstjärnan - 20

*
”NEEEEEJ!!! Mamma...!!!”

Ryan vaknade med ett kraftigt ryck och satte sig upp i sängen.
Andningen var tung och svetten rann om honom. Lakanet och täcket hade snott ihop sig som två rep.
Inte förrän en lampa tändes och han såg Sunshine och Maureen sätta sig intill honom i sängen förstod han att han hade drömt.

Sheila satt på sin madrass och såg oroligt på honom.
Sunshine strök bort en hårslinga ur Ryans ansikte.
”Du hade en mardröm, Ry. Men det är okej nu. Du är hemma med din familj och du är trygg.”
Sunshine kramade Ryan som skakade av feberfrossa.
*

Silverstjärnan - 19

*
Omkring honom fanns bara skräck och kaos.
Han såg rader av baracker, höga ståltrådsstängsel laddade med el, 
och höga skorstenar som spydde ut tjock, sötklibbig rök.
Arga män med vapen röt order åt magra människor med slitna kläder. 
De arga männen slet i de stackars rädda och gråtande människorna, 
knuffade och slog.
En lägervakt skrek åt några av sina fångar att skynda på, de skulle få 
gå och duscha nu sade han.
Fångarna livrädda, grät och bad om nåd. 
Lägervakten skrek högre och slog alla som inte lydde fort nog.

Bland alla rädda fångar fanns han själv, mamma, morfar och mormor.
Hans arm värkte av tatueringsnålen och han var livrädd för vad skulle hända nu.
Han klamrade sig fast vid mamma. Hon försökte lugna honom med mjuka ord, men han hörde att hon var lika rädd som han.

En lägervakt med stålgrå ögon kom fram till dem. 
Kane. Han bar ett elakt flin i ansiktet.
Kane slet tag i mamma och drog henne bort mot byggnaden där duscharna fanns.
”Nej! Låt bli henne! Ni får inte ta henne ifrån mig! MAMMA!”

Kanes ondsinta skratt ekade runtomkring dem.
*

Silverstjärnan - 18

*
Ryan kämpade länge för att inte somna, men till slut blev det omöjligt att hålla ögonen öppna. Han gäspade stort och somnade, hoprullad som en liten boll.
Sunshine, Maureen och Sheila såg på honom och log.
”Den grabben är det sötaste som finns.” tyckte Sheila.
”Ja, det är han verkligen.” log Maureen.
Hon tog på Ryan täcket och pussade honom på kinden.
Ryan rörde sig en aning, men han fortsatte att sova djupt.
”Hoppas verkligen att han får sova i natt.” sa Sunshine.
Hon tillade sorgset:
”Utan mardrömmar.”
Sedan gav hon också Ryan en puss.
Sheila gjorde likadant.
”Om han visste hur många pussar han får nu skulle han bli super-generad.” fnissade Sheila.
Sunshine och Maureen nickade instämmande och fnissade.
*

Silverstjärnan - 17

*
Det var en trött samling som satt kring familjen McKenzie-Goldmans köksbord och åt middag den kvällen. Särskilt Ryan såg slut ut.
”Lilla gubben…” sa Maggie. ”du ser ut som om du helst av allt vill gå och sova.”
Ryan nickade.
”Jag är jättetrött, men jag tror inte jag kommer att kunna sova i natt…”
Ryan hade alltid haft lätt att få mardrömmar och han tvivlade inte en sekund på att den här dagens händelser skulle ge honom mardrömmar en lång tid framöver.
Trots tröttheten kände Ryan inte att han ville gå och lägga sig. Men han visste att han var tvungen för att orka upp till skolan nästa dag.

Redan klockan halv tio gick Ryan upp och lade sig.
Sunshine, Maureen och Sheila följde med honom upp. Flickorna skulle sova i Ryans rum, som de alltid gjorde när de sov över.
Kates mor och far skulle sova i gästrummet och Maggie i Rebeccas gamla rum.
Ryan tyckte det var väldigt mysigt att alla skulle spendera natten hos dem - som en enda stor familj.
Och den här natten skulle det bli extra skönt att ha sällskap.
*

Födelsedags-special 30/8: Kristian

Grattis Kristian!

*

(Klicka på bilden för större version)

*

Huset som Gud glömde - 34

Kyle

Vi fick som tur var inga grodor till middag.
Men det var nära att vi fick något som var ännu värre…
Farfar frågade om vi ha kaningryta till middag.
Kaningryta...
Jag trodde Coral skulle kräkas eller svimma... och jag kände mig rätt spyfärdig själv.

”Vi äter inte det…” var det enda Coral fick fram.
Som tur var sa farfar:
”Nej, jag trodde väl inte det heller. Vi kan beställa pizza till er.”
Vi andades lättade ut.
Darla och Ashlee verkade också glada över att slippa äta kanin.
Stort tack till den som uppfann pizza!


Jo, jag vet, det kan verka som dubbelmoral att inte äta vissa djur när vi faktiskt äter kött från ko och gris och så…
men har man som barn tvingats äta sitt husdjur (som Coral och jag tvingades göra en gång), så blir man nog lite känslig för vissa maträtter.

Farfars syster Gertrude, som kommit hem till huset idag efter en resa, muttrade något om att farfar och farmor inte skulle skämma bort oss och att alla borde äta samma maträtt vid en måltid.
Men vi struntade i henne och mumsade på våra goda pizzor istället!
*

Silverstjärnan - 16

*
Adina såg ut att fundera på något. Ryan satte sig intill henne i soffan och vilade kinden mot hennes axel.
”Vad tänker du på mormor?”
Mormor Adina lade armen om pojkens axlar och log mot honom.
”Jag tänkte på att ikväll ska vi be till Gud och tacka för att vi har en så fin och stark familj.”
”Ja, det var en bra idé, mor.” log Kate.
”Ja, vi har världens bästa familj!” sa Ryan.
Han såg på Maggie, Maureen och Sunshine.
”Och jag räknar med er också, det vet ni va?”
Maggie gav Ryan en lång kram.
”Ja, lilla älskling, det vet vi. Tack.”
Maureen och Sunshine kramade också Ryan.
Ryan log generat, sedan såg han på Sheila.
”Sheil, du tillhör också familjen så klart, tro inte att jag glömde dig.”
Sheila log.
”Ja, jag är väl ungefär din jobbiga storasyster?”
Ryan skrattade.
”Ja, som en storasyster är du, fast du är inte jobbig.”
Shelia log och rufsade om Ryan hår.
”Inte ens när jag retas med dig eller gör så här…”
Hon kittlade Ryan.
Ryan skruvade på sig och fnissade.
”Okej då, lite jobbig är du.”
De andra skrattade.
*

Silverstjärnan - 15

*
”Tänk om alla kunde vara lika förståndiga som Sunny.” sa Ryan. ”Då skulle världen se bättre ut.”
De andra log och höll med Ryan.
Sunshine kände sig rörd och jättegenerad.

”Förstånd är viktigt.” sa Asher. ”Far gelt bakumt men alts, nor keyn seykhl nit.”
Ryan log och nickade.
”Vad ler du för?” undrade Sheila. ”Vad betyder det…?”
Asher såg på Ryan.
”Lite Jiddisch kan du, min pojke - översätt till Sheila.”
”Okej.” log Ryan. ”Det betyder: ’För pengar får man allt, utom förstånd’.”
”Mycket klokt sagt, Asher.” log David.
”Tack min son.” sa Asher och log brett mot sin svärson och kramade om honom.
*

Silverstjärnan - 14

*
”Nej… nu får jag sluta gråta…!” sa Ryan skamset när han lugnat ner sig lite några minuter senare.
”Nu ska du lyssna på mig, mormors finaste pojke,” sa mormor Adina och höll Ryans ansikte mellan sina händer. ”om du är ledsen ska du gråta och det ska du inte skämmas för.”
Hon torkade sin dottersons tårar och höll om honom.
”Din mormor har rätt, Ryan.” sa Sunshine. ”Det är inget fel att visa känslor.”
”Lyssna på kloka flickan här.” sa morfar Asher och kramade om Sunshine. ”Det händer hemska saker ibland i ens liv och då blir man ledsen och arg och ibland rädd, och då kommer känslor - och det gör absolut ingenting, Ryan!”
”Att visa känslor är bra, lilla gubben.” sa David.
”Ja, det bevisar ju bara att man är stark!” sa Sunshine.
Kate kramade om Sunshine.
”Du är förståndig du, lilla Sunny.”
Sunshine log generat.
*

Silverstjärnan - 13

*
En stund senare kom Ryan på en sak:
”Mormor och morfar kommer ju om en stund! Hur ska vi kunna berätta för dom…?”
Kate kramade om Ryan.
”Dom har nog redan fått höra det.” trodde Maureen. ”Saker sprids snabbt i den här lilla stan.”

Adina och Asher Goldman hade mycket riktigt fått höra om sin dottersons otäcka möte med Kane.
De såg mycket skakade ut när de kom.
”Finaste barnen, hur mår ni?” frågade morfar Asher oroligt.
”Jag är mest ledsen för att ni och mamma har blivit påminda om alla hemskheter...!” sa Ryan.
”Jag med!” sa Sunshine.
Adina och Asher kramade Ryan och Sunshine hårt.
Ryans ögon svämmade över igen.
*

Silverstjärnan - 12

*
Mitt i alltihop kom Maureen och Sheila in genom dörren.
”Vi mötte Miss Coleman på stan.” sa Maureen. ”Hon berättade vad som hänt. Det är ju fruktansvärt!”
Maureen kramade om Sunshine och Kate och sedan strök hon Ryan över ryggen.
Sheila kramade också om Sunshine och Kate och hon strök Ryan över håret.
Ryan tittade upp och såg sig omkring en stund.
Sedan torkade han tårarna med tröjärmen.
”Förlåt…” mumlade han generat.
”Vad ber du om ursäkt för?” frågade Sheila. ”För att du gråter…?”
Ryan nickade.
”Men älskade lilla Ryan…!” utbrast Maggie. ”Inte ska du be om ursäkt för att du gråter!”
”Du har varit med om läskiga saker idag.” sa Sheila. ”Kan ju knäcka vem som helst.”
”Pinsamt.” mumlade Ryan.
”Inte då.” sa Sheila. Hon gav Ryan en stor kram. ”Du är ledsen, och då får du gråta hur mycket du vill! Är det förstått?”
Ryan nickade och torkade bort resten av tårarna med tröjärmen.
”Bra sötnos!” sa Sheila.
Hon gav Ryan en puss på kinden.
Ryan log ett blekt, trött och lite generat leende. Sedan såg han på sin pappas tårdränkta skjortbröst.
”Förlåt.” mumlade han igen.
David log och rufsade om Ryans hår..
”Du skulle ju inte be om ursäkt för att du gråter.”
"Nej..." mumlade Ryan. "Men din skjorta är alldeles blöt."
"Vatten." log David. "Det torkar vet du."
Han drog in Ryan i famnen och kramade honom.
”Vilken dag…!” suckade Ryan trött.
*

Silverstjärnan - 11

*
”Ryan, vad sa Kane till dig?” frågade David.
”Jag vill inte prata om det sa jag ju!” sa Ryan.
Kate strök sin son över ryggen.
”Jo, få det ur dig Ryan,” sa hon mjukt. ”då försvinner lite av den onda känslan du känner nu.”
Ryan såg på sin mamma.
”Hur ska jag kunna prata om det, mamma…? Han pratade om så hemska saker! Hemskheter som hände dig och moster Rachel och mormor och morfar…!”
”Men det är okej att prata om det älskling.” sa Kate och strök Ryan mjukt över kinden.
Ryan skakade på huvudet.
”Men jag ville inte påminna dig om allt det!”
Ryans ögon svämmade över av tårar igen och han begravde åter ansiktet i sin fars skjorta.
David och Kate höll tröstande om sin son.
David såg förkrossad ut och Kate grät också.
”Må Fan ta det där monstret Kane!” morrade Maggie.
*

Silverstjärnan - 10

*
Ryan såg fundersam ut en stund. Sedan sa han:
”Pappa, vi säger inget om det här till mamma…”
David hann inte säga vad han tyckte om det, för i nästa sekund dök Kate och Maggie upp på verandan.
”Vad ska ni inte säga till mig…?” undrade Kate.
Sedan fick hon syn på Ryan och Sunshines rödgråtna ansikten.
”Men älsklingar, vad är det som har hänt…?!” utbrast hon oroligt.
”Vi går in och pratar om det.” sa David lågmält.

De gick in och satte sig i soffan.
”Ryan och Sunny stötte på Kane.” förklarade David.
”Herregud…!” sa Kate.
Det var just det hon varit så orolig för.
”Jag vill inte prata om det!” sa Ryan. ”Han var så vidrig! Han sa en massa hemska saker…!”
Ryan begravde ansiktet i Davids skjorta och började snyfta igen.
”Hur kan en människa vara så ond…?” snyftade Sunshine.
Kate höll om flickan.
”Jag vet inte min flicka…” sa Kate stilla.
”Det är ofattbart…” sa Maggie.
”Jag får ont i magen bara jag tänker på såna människor.” sa Sunshine.
*

Silverstjärnan - 9

*
När Sunshine och Ryan kom hem gick de direkt upp till Ryans rum.
Ryan sjönk ner på sängen och drog en djup suck. Hans blå ögon var blanka och Sunshine såg att han kämpade mot gråten.
Gråten vann kampen och stora tårar rann nedför Ryans kinder.
David stack in huvudet genom dörröppningen.
”Hej, jag tyckte väl att jag hörde någon.”
Hans leende slocknade när han såg att hans son grät.
”Men lilla gubben… vad har hänt?”
David rusade in i rummet och drog in Ryan i sin famn.
Sunshine såg också gråtfärdig ut.
David drog in även henne i famnen.
”Men älskade barn, nu måste ni berätta vad som har hänt!” sa David oroligt.
”Vi träffade Kane!” fick Sunshine fram.
”Åh herregud…” mumlade David.

David satt länge på sängen och höll om Ryan och Sunshine som var helt förstörda, de bara snyftade.
Ryan skakade och snyftade så mycket att David var rädd att pojken snart skulle börja hyperventilera. Det hade hänt förut när Ryan var väldigt uppskakad.
”Ryan, du måste lugna ner dig lite och andas. Ska vi gå ut och ta lite luft?”
Både Ryan och Sunshine nickade.
De gick på skakiga ben med David ner till terassen.
Havsluften var skön att andas in.
Ryan kände snart sig bättre till mods och det var skönt att vara hemma i tryggheten igen.
*

Silverstjärnan - 8

*
Miss Coleman, Ryan och Sunshines klassföreståndare, gick fram till Ryan och Sunshine.
Hon gav Sunshine en liten kram, sedan lade hon armen om Ryans magra axlar.
”Vill ni ha skjuts hem?” frågade hon.
”Nej tack Miss Coleman.” sa Ryan. ”Vi går hem.”
”Är det säkert?”
Ryan nickade.
”Ja, jag behöver lite luft.”


När de var nästan hemma stannade Ryan plötsligt till. Han var alldeles blek och han flämtade efter luft.
”Är du okej, Ry…?” frågade Sunshine oroligt.
Ryan nickade.
Men i nästa sekund kräktes han i en papperskorg. En sen reaktion på mötet med Kane.

Efteråt satte han sig ner på trottoarkanten.
Sunshine visste inte riktigt vad hon skulle göra. Skulle hon krama honom eller låta honom vara ifred?
Hon bestämde sig för att krama honom.
Hon satte sig intill honom och lade armen om hans midja.
Ryan lade sin arm om Sunshine.
”Följer du med hem?” frågade Ryan efter stund, blygt och tyst. ”Om mamma och pappa inte har kommit hem vill jag inte vara ensam...”
”Självklart följer jag med dig hem, Ry!” sa Sunshine. "Det behöver du inte ens fråga! Jag hade följt med dig vare sig du vill eller inte."
Hon gav Ryan en lång kram.
*

Silverstjärnan - 7

*
Ryan och Sunshine stod tätt intill sin lärare. Det kändes tryggt att ha store Coach Henderson här. Nu vågade inte Kane göra någonting med dem.
Sunshine höll om Ryan, kärleksfullt och beskyddande.
Ryans hand hade omedvetet farit upp till Davidsstjärnan och nu slöt han fingrarna runt den.
Coach Henderson lade armen om grabben och kände att han skakade.
”Såja Ryan, det är över nu.” lugnade han.
Kane började le igen. Det såg ut som om han fått en briljant idé.
”Jag och min församling kan göra nytta i den här stan...”
Han såg från Ryan till de två poliserna och fick ett drömskt uttryck i ansiktet.
”Jag varnar dig Kane…” morrade Coach Henderson. ”Dina brott mot mänskligheten är förbi nu! Jag begriper inte hur du har klarat dig så länge…”
”Vi var fler som klarade oss undan straff efter kriget.” flinade Kane.
Coach Henderson visste att fler nazister än Kane hade klarat sig undan rättegångarna i Nürnberg 1945, eftersom de flytt utomlands.
”Det aldrig för sent för att straffas.” sa en man i folkmassan.

Folkmassan skrek nu åt Kane att ge sig av. En del tyckte att han skulle få sitta och ruttna i fängelset resten livet.
”Din tid i frihet är slut nu Kane.” sa Officer Perlman.
Poliserna anhöll Kane, eftersom de ansåg att han hotat Ryan och skrämt den stackars pojken. Och för att Kane spred nazistiska åsikter, vilket var strängt förbjudet i Delphi.
Folkmassan jublade när Kane fördes till polisbilen.
Någon spottade föraktfullt efter nazisten.
Äntligen kunde Ryan slappna av.
*

Silverstjärnan - 6

*
Flera vuxna kom springande när de hörde Sunshines skrik.
Bland annat Ryan och Sunshines idrottslärare Coach Henderson.
Coach Henderson spände blicken i Kane och röt:
”Låt bli barnen ditt vidriga kräk!”
”Och ge dig av med ditt nazi-gäng! Vi vill inte ha er här!” röt en annan man.

En polisbil kom körande och två poliser skyndade fram.
”Vi fick precis veta att Kane slagit upp sitt tält och skyndade oss hit.” sa en av poliserna.
Kane såg föraktfullt på poliserna.
”Släpper de in niggrer i kåren nu?”
Han blickade på den andre polisen.
”Och jag antar att du är en sån där äcklig jude?”
"Jag har judiskt påbra, ja, om det är det ni undrar." sa Officer Perlman med stadig röst. "Var det nåt mer ni undrade?"
Kane vrålade:
”Vet ni vad man borde göra med smutsigt avskum som ni! Man skulle…”
”Håll tyst din vidriga gamla gubbe!” vrålade Sunshine.
Kane kom av sig lite när den lilla flickungen skrek åt honom.
”Man ska inte vara oartig mot äldre människor lilla vän.” var det enda han fick fram. Han log ett elakt grin.
”Jag sa åt dig att lämna barnen ifred!” skrek Coach Henderson.
Han drog in Sunshine bakom sig som för att skydda henne mot Kanes ondska.
"Är du okej, raring?" frågade Officer Perlman. Han lade en hand på flickans axel.
Sunshine nickade. Men sedan skakade hon på huvudet.
Hon knöt nävarna hårt, så arg var hon.
*