Julkalendern 2017 - Del 21

*
New York
Söndag, 21 December 2003

Aidan Brewster hade varit fosterbarn hos familjen Reyes en vecka nu. Han försökte vänja sig vid den nya miljön så gott det gick och han svarade att han hade det bra om någon frågade honom.
Men Karen och Paul hade hört hur pojken grät ibland på nätterna och längtade efter sin mamma.
De förstod att han älskade sin mor, även om deras hemförhållanden inte varit de tryggaste för ett barn - eller för Hope.
"Hur länge måste man bo i fosterhem innan man får åka hem?" frågade Aidan på lördagskvällen när de ätit middag.
Karen svarade att det var upp till socialarbetarna att bestämma.
Aidan godtog svaret och nickade bara förstående. Sedan meddelade pojken att han skulle gå upp på sitt rum och leka lite.
Senare hörde Paul hur pojken pratade med sitt gosedjur och tröstade det.
"Vi måste vänta tills social-tanterna bestämmer att vi får åka hem. Mamma måste sluta med sina dumma mediciner först - och poliserna kanske måste säga åt dom där farbröderna att dom inte får komma hem till oss mer."

På söndagsförmiddagen frågade Karen om Aidan ville följa med till Manhattan för lite spontan sista-minuten-julshopping och brunch och det ville han gärna sa han.
Pojken var ganska tyst under bilresan in till stan, han tittade mest ut genom bilfönstret, på omgivningarna och vägskyltar.
Men väl inne på Manhattan levde han upp. Det var rörande att se hur mycket pojken fascinerades av alla juleljus, julskyltningar och dekorationer ute på stan. Hans ögon var stora och glittrande när han såg på allt och han log nästan hela tiden.
Då var det en tanke som slog Karen: trots att Aidan bott i New York City i hela sitt 9-åriga liv, hade han inte varit ute mycket. Nu var det som om pojken såg allt för första gången.

De gick till Le Pain Quotidien, ett mysigt bageri/restaurang med sina rötter i Belgien, och åt brunch. Aidan var helt överförtjust över att få våfflor med bär och vispad grädde och varm choklad att dricka.
"Detta var min bästa frukost i hela mitt liv tror jag!" utbrast han och lyste som en sol med hela ansiktet.
Karen blev så rörd att hon bara ville krama honom.
Innan hon hann fundera klart på om en kram så här offentligt skulle genera pojken, kom Aidan fram till henne och slog armarna om henne.
"Jag tycker om dig." sa han ömt. "Du är den bästa inte-riktiga-mamma som finns!"
"Åh lilla hjärtat..." sa Karen med gråt i rösten. "Jag tycker om dig också, jättemycket."
Aidan log. Men han blev snart allvarlig och såg tankfullt på sin fostermor.
"Och du, jag måste säga dig en viktig grej: om jag inte får komma hem till mamma Hope vill jag inte bo nån annanstans än hos dig och Paul. Kan du säga det till social-tanterna?"
Karen kunde bara nicka, så rörd var hon. Men till slut fick hon fram att hon lovade att framföra Aidans önskan till socialtjänsten. Och sedan kramade hon om pojken.
"Jag tycker om mamma-kramar." sa Aidan. "Då känner jag mig trygg."

Senare den dagen råkade Aidan gå in i någon när han kämpade sig fram i en folkmassa.
"Ursäkta..." flämtade han.
När han tittade upp på personen han krockat med stod han bara och gapade.
Det var jultomten!
"Jultomten, hej!" sa pojken glatt och slog armarna om Tomten stora mage.
"Hej lilla gubben." sa jultomten vänligt. "Vad kul att få träffa på dig här. Vill du önska dig något?"
Karen nickade uppmuntrande åt Aidan, som fortfarande var lite överväldigad.
"Jag önskar mig att jag får träffa mamma igen till jul." sa pojken. "Kan du ordna det, Tomten?"
Jultomten blev helt ställd och Karen visste inte heller vad hon skulle säga.
"Om det inte går att ordna skulle jag vilja ha några Teenage Mutant Ninja Turtles." tillade Aidan och log rart.
"Tomten ska göra allt han kan." sa Tomten och klappade pojken på håret.
Aidan sken upp.
"Det visste jag väl!"
Pojken korsade sina pek- och lång-fingrar för att få tur, och studsade ivrigt på stället.
"Jag kanske får vara med mamma igen till jul...!"
Jultomten hoppades av hela sitt hjärta att den här lilla rara ungen skulle få sina önskningar uppfyllda.
"Här får du en tidig liten julklapp." Tomten gav pojken ett litet paket. "Att öppna före julafton."
"Wow!" sa Aidan. "Tack så mycket! God jul!"
"God jul, lille vän." sa Tomten och gav pojken en kram.

I bilen på väg hem öppnade Aidan sin tidiga julkapp.
"Åh kolla! En julgransprydnads-tomte! Awesome!"
De hade stannat vid ett rödljus, så Karen fick en chans att kasta en snabb blick på julgransprydnaden.
"Vilken jättefin! Vill du hänga den i julgranen när vi kommer hem?"
"Yep!" sa Aidan glatt. "Vet du Karen, idag har varit en jättebra dag!"

*

Julkalendern 2017 - Del 20

*
Blue Creek, Minnesota
Onsdag, 20 December 2006

16-åriga Jenny Malone skakade av sig snö från sina ytterkläder och stampade med stövlarna på trappan innan hon gick in i huset. Det var skönt att komma in, ute var det kallt och snön yrde.
Hemma kändes det varmt och inbjudande, som alltid.
Pappa stod vid spisen och lagade middag, något som doftade gott. Mamma höll på att lägga undan rullar med presentpapper och presentsnören. Vid köksbordet stod två papperskassar fyllda med paket.
Vid köksbordet satt hennes storebror Nick och hjälpte deras 10-årige fosterbror Bailey med skoluppgifter.
Astrid Malone log när hon fick syn på sin dotter.
"Hej, älskling! Hur har dagen varit?"
"Bra." sa Jenny snabbt, kanske lite för snabbt. "Den har varit bra. Men jag ser att ni är väldigt upptagna nu, så vi ses sen..."
Jenny började gå mot sitt rum, med skyndsamma steg.
Bailey tittade upp.
"Hon var nervös." sa han, observant som han var.
Nick hade också märkt det. Han vinkade till sig sin lillasyster.
"Jenny, kom hit och berätta hur dagen har varit." sa han och log.

Jenny vände sig om mitt i ett steg. Hon skrattade lite nervöst.
"Bara en helt vanlig dag i skolan. Sista dagen innan jullov. Hur har ni haft det?"
Nick såg med undrande blick på henne.
"Vad är det, hjärtat? Har det hänt något?"
"Har du träffat Jamie idag?" frågade mamma.
Jamie var en snäll och blyg pojke som varit vän med Jenny i många år. Och sedan ett år tillbaka hade han varit Jennys pojkvän.
Jenny nickade. Sedan började hon gråta.
"Men lilla gumman... vad är det...?" sa Nick oroligt.
Han gick fram till sin lillasyster och höll om henne.
"Är det nåt med Jamie? Har ni gjort slut?"
Jenny nickade, men sedan skakade hon på huvudet.
"Inte direkt." snyftade hon. "Men jag måste berätta en sak."
Flickan andades ut dramatiskt.
"Åh Gud... hur ska jag säga det här...? Ni kommer att freaka ut..."
"Älskling, inget är så illa att du inte kan berätta för oss." sa hennes pappa.
Han lämnade matgrytorna på spisen och gick också fram och kramade henne.
Jenny samlade sig.
"Okej, här kommer det. Jag säger det nu innan jag fegar ur."
Familjen såg andlöst och oroligt på henne.
Jenny log samtidigt som hon snyftade till.
"Jag är gravid."

Det blev alldeles tyst i huset. Jenny såg länge på sina föräldrar, sedan på sin storebror och sist på fosterbrodern och bet sig oroligt i underläppen.
"Säg nåt..." bad hon.
Och så började hon gråta igen.
"Jag vet att jag är för ung och att jag verkar oansvarig och dum i huvudet nu. Men nu är jag gravid... Kom igen - skäll ut mig nu!"
Flickan skakade av gråt.
Astrid Malone ledde sin dotter till soffan och slog sig ner och höll om henne.
"Det är ingen här som blir arg. Vi blev lite chockade bara, Jenny. Men nu får vi göra det bästa av situationen."
Jennys pappa slog sig också ner i soffan.
"Mamma har rätt, älskling. Nu ska vi hjälpas åt så mycket vi kan med barnet. Det blir mycket ansvar för dig, Jenny. Att vara tonårsförälder är inte lätt. Men vi fixar detta tillsammans."
Bailey såg på Nick.
"Så vi ska bli morbröder till Jennys bebis nu alltså?"
"Ja..." svarade Nick, fortfarande lite chockad. "det ska vi bli."
Bailey lyste upp.
"Yessss! Jag ska bli morbror!"

"Hur tog Jamie allt det här?" frågade mamma.
Jenny ryckte på axlarna.
"Ganska bra, tror jag. Han skämdes lite, för att vi är så unga. Men han ville hjälpa till. Fast..."
Flickan började storgråta.
"Men hans föräldrar vill inte ha med bebisen att göra. Och dom har förbjudit Jamie att träffa mig mer...!"
Nu såg Jennys familj chockad ut igen.
"Va...?!" utbrast Nick.
"Dom tycker att jag är en dålig flicka som har dåligt inflytande på Jamie. Och nu ska vi aldrig få ses mer..."
Astrid Malone suckade.
"Men Herregud... Och jag som trodde att paret Doyle var resonabla människor."
Jenny himlade med ögonen.
"Mmmm... det var dom - tills deras sons flickvän blev på smällen...!"
Astrid strök flickan tröstande över ryggen.
"Jag åker dit och pratar med dom i morgon. Det låter som de skuldbelägger dig - och Jamie - och det gillar jag inte."

Bailey gick fram till Jenny.
"Varför är dom arga för att ni ska få en bebis...?! Bebisar är ju gulliga."
Jenny log.
"Jamies föräldrar tycker nog att vi är för unga för att ha en bebis."
Bailey funderade på detta.
"Jo, ni är ju bara 16... men både du och Jamie är jättesnälla ungar och ni är hur kärleksfulla som helst! Jag tror eran bebis blir jätteglad över att få er två som mamma och pappa."
Pojken kramade sin fostersyster.
"Awww... tack Bailey, vad gullig du är." sa Jenny ömt. "Och tack för att ni inte blir arga."
Pappa William log.
"Att bli arg hade ju inte hjälpt alls. Det som har hänt har hänt, nu får vi bara göra allt vi kan för att den här babyn ska få det bra!"
Jenny slog armarna om sin far.
"Åh, jag älskar er alla så mycket!"

Julkalendern 2017 - Del 19

*
New York City
Torsdag, 19 December 2002

"Vi kanske ska att ta in julgranen från balkongen idag." sa Jack.
Hans sambo Jeffrey skrattade.
"Ja, det kanske är dags nu."
3-årige Zack började studsa av lycka när han hörde ordet "julgran". Han gillade alla färglada och glittrande saker i granen. När han några veckor tidigare hade fått se den stora julgranen vid Rockefeller Center hade han sett alldeles hänförd ut.
"Inte en dag för tidigt, om ni frågar Zack." sa 15-åriga Angel och skrattade åt sin lillebrors iver.
"Julgran!" jublade Zack och pekade mot balkongen. "Juuul!"
Lillkillens glädje gjorde Angel lycklig.
För några månader sedan hade Zack knappt pratat alls och han hade varje ganska ängslig. Om det berodde på autistiska drag eller traumatiska upplevelser var läkarna lite osäkra på. Förmodligen på grund av båda dessa faktorer.
Men för var dag i Jack och Jeffreys beskydd utvecklades Zack mer och mer och under den senaste månaden hade han börjat leva upp och var oftast en väldig sprallig liten unge.
Under det senaste läkarbesöket hade läkaren sagt att pojken hade kunnat utvecklas så här bra tack vare Jack och Jeffrey som tog hand om honom så bra. Och storasyster Angel förstås.

Angel lyfte upp nu upp lillebror i famnen.
"Tur att du är så liten och oskyldig och älskar allt med julen fortfarande." sa hon, nästan sorgset, och kramade lillebror.
Tårar glittrade i Angels ögon.
Jack gick fram och höll om henne.
"Älskling..." sa han ömt och kysste sin guddotter på kinden. "Du får säga till om det blir för mycket för dig."
Angel skakade på huvudet och försökte le.
"Nej. Jag vill fira jul i år. Jag vill inte förstöra julen för er andra i år igen. Se hur upprymd Zackie är...!"
"Angel, lilla hjärtat..." sa Jeffrey, mycket berörd av flickans ord. "Du förstör ingenting för nån. Vi förstår att julen är en jobbig högtid för dig - och vi vill inte att du ska bli ledsen."
De senaste åren hade varit svåra för Angel.
Förra sommaren, när hon fyllde 14 år, blev hennes pappa dödad av en rånare och den här sommaren hade hon blivit utsatt för övergrepp och väldigt svår misshandel av sin mammas pojkvän, hon hade närapå dött.
Nu höll flickan som bäst på att läka sina fysiska och själsliga sår.

Zack klappade sin storasyster på kinden. Han förstod inte riktigt vad som hänt med henne, men han uppfattade hennes sorgsna känslor.
"Angel lessen..." sa han.
Och så pussade han henne på munnen.
Angel tryckte lillebror intill sig.
"Tack, baby." sa hon och och började snyfta.
Zack såg storögd på henne och strök henne över kinderna.
"Baby." ekade han, det var så han lärde sig ord, genom att härma dem. "Min baby."
Angel log.
"Är jag din baby?"
Zack nickade.
"Min baby!" sa han glatt.
Och så pekade han ivrigt mot balkongen igen.
"Där! Julgran!"
Angel gav honom en puss.
"Vet ni vad, jag vill nog fira jul i år."
Jack och Jeffrey omfamnade henne.
"Vi firar på vårt sätt och tar det bara lugnt." tyckte Jeffrey. "Inte en massa stress och tonvis med mat, utan bara sånt vi verkligen vill äta. Och så ska vi bra umgås och han det trevligt."
Det lät bra, tyckte Angel. Nu kändes julen plötsligt bra igen.
Det skulle aldrig bli som förr, nu när inte pappa var med dem längre... Men hon skulle i alla fall få fira jul med människorna hon älskade mest; sin lillebror och sina underbara gudfäder. Och det betydde mycket för henne.
"God jul!" sa Zack.
"Inte än...!" skrattade Angel. "Det är några dagar kvar."
"God jul!" sa Zack och gav henne en blöt puss.

Julkalendern 2017 - Del 18

*
Paradise, California
Fredag, 18 December 2009

16-årige Alex Spencer-Clarke blängde på den halvdruckna vodkaflaskan som stod på köksbordet.
Pojken visste att hans styvpappa drack mer än normalt och Alex önskade han kunde sluta med det. Darryl blev ingen bra person när han drack.
Mamma rufsade om hans hår och log åt att han bara stod där och såg tankfull ut.
"Skönt att du har jullov nu, gubben."
Alex nickade.
"Ja, äntligen. Jag ska inte tänka på, eller prata om skolan en enda sekund det här lovet."
Alex 12-åriga lillasyster Cassie, som satt vid köksbordet och målade med vattenfärger, flinade.
"Du gjorde ju precis det." retades hon och fnissade åt grimasen Alex gav henne som svar.

Nora log mot sina barn.
"Vad härligt att få ha er båda här hemma ett par dagar." sa hon och kramade om Alex.
Pojken bodde mest hos sin fosterfamilj i grannstaden och kom bara hem till Nora och Cassie ibland.
"Och härligt att vi ska fira jul tillsammans allihop!" sa Cassie lyckligt.
Alex såg också lycklig ut.
"Verkligen! Jag tror vi blir tolv personer på julafton...!"
"Jösses..." skrattade Nora. "Tur att Jo och Martin har mycket plats i deras hus."
Alex skrattade också.
"Mmmm... vi skulle aldrig få plats här..." sa han sedan fundersamt och svepte med handen över det lilla enplanshuset. "Då skulle vi få trängas som i en sardinburk."
Nora log och kittlade pojken.
"Hörru du,,, dissa inte ditt barndomshem." sa och låtsades låta sträng.
Alex skrattade och skruvade på sig.
"Nej då, det skulle jag aldrig göra. Jag älskar det här hemmet."
Nora kysste sin son på kinden, sedan tog hon upp glaset som stod intill vodkaflaskan och tog en klunk.

Alex flämtade till och han stirrade på glaset och på den genomskinliga vätskan.
"Du lovade..." sa han med tunn röst.
Nora såg frågande på honom.
"Vad sa du, älskling?"
"Du lovade!" röt Alex. "Du skulle aldrig dricka mer!"
Han pekade ilsket på glaset.
Nora såg häpet på glaset.
"Det här... Men Alex det är..."
Alex lyssnade inte. Han slet glaset ur sin mammas hand, gick fram till diskhon och tömde glaset. När han sedan dängde ner det på diskbänken gick det nästan sönder.
"Försiktigt...!" utropade Nora förskräckt.
"Du lovade..." mumlade Alex, nu med sårat tonfall i rösten.
Nora försökte krama honom, men han slet sig loss och gick in på sitt rum.
"Åh lilla älsklingen..." suckade Nora och lät gråtfärdig.

Cassie lämnade sina vattenfärger och gick in till sin bror.
Han satt på golvet, nedanför sin säng. Han såg ledsen och övergiven ut.
Cassie satte sig intill Alex och lade armen om sin storebror.
"Mamma har inte börjat dricka igen." sa den lilla flickan. "Trodde du det...?"
Alex nickade och tårar glittrade nu i hans ögonfransar.
"Lilla gubben..."
Nora kom in i rummet. Hon satte sig också ner på golvet och så drog hon Alex intill sig.
"Jag kan förstå varför du trodde att det var alkohol i glaset, det stod ju bredvid vodkaflaskan. Men det är Darryls vodka. Jag dricker inte sånt längre, ingen alkohol alls. Det vet du väl att jag aldrig skulle göra...?"
Då insåg Alex sin misstag. Mamma hade ju inte druckit på över tre år - och ändå hade han misstänkt henne för att stå framför sina barn och hälla i sig vodka...
Ångesten grep om hans hjärta och han började gråta.
"Hur kunde jag tror det om dig...?" sa han med kvävd röst. "Jag hatar mig själv!"

Nora kramade honom hårdare.
"Alex, du ska inte hata dig själv."
Alex såg länge på sin mamma.
"Hur kan du inte vara arg eller besviken på mig...? Jag anklagade ju dig för att ha fallit tillbaka i alkoholism...! Du borde vara skitsur..."
Nora skrattade mjukt och kramade om pojken igen.
"Men jag är inte skitsur. Inte arg eller besviken heller. Jag klandrar dig inte, Alex, vatten kan ju se ut som vodka."
Hon strök pojken över håret.
"Och jag vet att du är rädd att jag ska falla tillbaka. Men jag tänker inte göra det."
Alex torkade snabbt bort sina tårar, som om de var något att skämmas vet, och såg med storögd blick på sin mamma.
"Förlåt." sa han plågat.
Nora nickade.
"Så klart förlåter jag dig." log hon.
Alex suckade, som om alla hans känslor hade tröttat ut honom.
"Trots att jag är ett pucko?"
"Det är du inte." sa Cassie och kramade sin älskade bror.
Sedan reste hon sig och drog i sin brors hand för att han också skulle ställa sig upp.
"Kom brorsan, så ställer vi undan den dumma vodkaflaskan."
Alex tvekade.
"Låter bra. Men Darryl lär bli skitförbannad om vi rör hans älskade flaska...."
Cassie skakade leende på huvudet.
"Nope, för Darryl är bortrest i helgen."
Alex log brett. Han studsade nästan upp från golvet.
"Då så! Då ställer vi undan hans jävla flaska!" sa han ivrigt.
Sekunden efter vände han sig mot sin mamma och flinade lite.
"Ursäkta språket..."
Nora bara skrattade.

 

Julkalendern 2017 - Del 17

*
New York
Fredag, 17 December 2010

23-åriga Tessa Frye mötte sin bästa vän Dani Danelli vid Strawberry Fields, John Lennons minnesmärke, i Central Park.
"Förlåt att jag är lite sen..." sa Dani och andades ut.
Tessa log.
"Ingen fara. Svårt att komma ifrån idag?"
Dani nickade.
"Mmmm... svårt på grund av dom stackars ungarna, de klamrade sig fast vid mig som om jag var det sista dom har kvar."
"Och det är du ju, på sätt och vis." påpekade Tessa. "Du är som deras livboj på deras stormande hav."
Dani log. Tessas beskrivning av hennes jobb och betydelse för barnen i SCA:s senaste fall var så fin.
SCA var en förkortning för Special Crime Agency. Dani var den yngsta agenten där och de senaste dagarna hade hon och hennes kollegor jobbat med ett otäckt fall där flera barn i en familj var offer.
"Det var svårt att släppa Noah och hans syskon och bara gå, trots att dom är trygga på barnhemmet nu." suckade Dani. "Jag fick nästan lust att ta med dom hit...!"
"Ja, det skulle du ha gjort!" skrattade Tessa.
Hon tillade:
"Men allvarligt talat, dom små stackarna kunde väl gott få fira min födelsedag och äta en stor middag med oss."
Nu var det Dani som skrattade till.
"Fem ungar som är ovana vid att vistas bland folk... inte den mest ultimata tillställningen."
Nej, det förstod ju Tessa också. Men precis som Dani ömmade hennes hjärta för folk som hade det svårt.

Dani suckade tungt.
"Men nu ska vi inte prata jobb och otäckheter mer i kväll. Grattis på födelsedagen!"
Hon kramade om sin vän.
"Tack, sissy!" sa Tessa lyckligt. "Det ska bli härligt att fira lite med våra familjer och några vänner!"
Det höll Dani med om. En lugn och trevlig familjefest var en skön avslutning på en tuff vecka.
"Blue kommer också förresten." sa Dani. "Pappa åkte och hämtade honom för en stund sedan."
Blue var Danis tvillingbror. Han bodde på en psykiatrisk institution utanför stan, på grund av svåra mardrömmar som han traumatiserats av sedan barndomen.
Tessa strålade av glädje när hon fick höra att han också skulle vara med i kväll.
Blue hade alltid haft svårt för stora sociala tillställningar, det visste hon, så hon blev väldigt rörd och hedrad över att han ville komma på hennes fest.
"Vilken fin överraskning! Bästa presenten jag kunde få faktiskt."

Dani kramade henne igen.
"Han ser verkligen fram emot att träffa dig igen och har peppat sig själv hela veckan för att klara av att träffa folk."
Tessa fick tårar i ögonen.
"Åh Blue... min älskade fina Blue. Jag måste betyda en hel del för honom?"
Dani nickade ivrigt.
"Det vet du att du gör, Tessa!" sa hon med emfas. "Du har alltid haft en speciell plats i Blues hjärta."
"Åh Gud... nu börjar jag nästan att gråta när du säger så..." sa Tessa och kramade Dani hårt.
Dani log.
"Awww... men det är ju sant och ingen överdrift heller. Men jag blir också rörd av det."
Tessa såg länge på sin bästa vän.
"Vet du vad, Dani? Jag har världens bästa vänner!"
"Ja, det har du!" skrattade hon.
Sedan lade hon armen om Tessa.
"Nej, nu står vi inte här och hänger längre... det är kallt. Nu åker vi hem till dig och har en riktigt awesome födelsedagsfest!"
"Wohooo!" ylade Tessa.

Julkalendern 2017 - Del 16

*
New York City
Tisdag, 16 December 2003

I lekparken funderade Selena på om hon skulle välja gungorna först, eller den stora granit-rutschkanan.
Det sistnämnda var helt klart roligast, men det var det tydligen fler barn som tyckte, för det var lång kö till rutschkanan. Hon skulle få vänta länge på sin tur, särskilt då de flesta ungarna ville åka flera gånger.
Selena vände sig mot gungorna och då fick hon syn på en liten pojke, i hennes egen ålder gissade hon, som satt på en av gungorna. Han satt helt stilla och såg ensam ut.
Nu blev valet lätt. Gungorna fick det bli.
"Hej." hälsade Selena glatt.
Pojken tittade upp när han hörde hennes röst.
"Hej." sa han, ganska tyst.
"Är den gungan ledig?" frågade Selena och pekade på den bredvid pojkens.
Pojken tittade på den tomma gungan en stund. Och hade han varit sarkastiskt lagd hade han kanske svarat något i still med "Näää, min osynliga kompis sitter där".
Men något sådant svar vräkte han inte ur sig. Han nickade.
"Ja, det är den."
Selena slog sig ner på gungan och gav den lite fart. Hon tittade hela tiden på pojken. Han var gullig.
"Vad heter du?" frågade hon.
"Aidan."
"Fint namn. Jag heter Selena. Hur gammal är du?"
"Nio." svarade Aidan.
Selena log. De var lika gamla, hon hade gissat rätt!

"Bor du här?" frågade Selena.
"I parken?" sa Aidan.
Selena fnissade till, men slutade snabbt med det. Tänk om pojken var helt allvarlig? Han kanske trodde att hon bokstavligt talat undrade om han bodde i parken.
Men då såg hon en liten antydan till leende i Aidans mungipa.
"Egentligen bor jag här, i New York alltså. Men för tillfället bor jag nån annanstans."
Han tystnade och började se sorgsen ut igen.
Selena såg ömsint och lite fundersamt på honom. Och plötsligt förstod hon! Aidan var fosterbarn!
Den sorgsna blicken och hur han pratade om sitt boende kände hon mycket väl igen, både från hennes kompisar från barnhemmet och andra fosterbarn.
"Vill du veta en hemlighet?" sa hon.
Aidan nickade.
"Jag är också fosterbarn." sa Selena och log varmt.
Aidan öppnade munnen för att protestera, men så stängde han den igen.

En man med vänligt utseende kom fram till dem.
"Hej, gubben. Har du fått en kompis?"
Aidan hoppade av gungan och tryckte sig nära mannen, som Selena antog var pojkens fosterpappa.
"Ja. Det är Selena." berättade Aidan. "Hon gillar gungor och är också fosterbarn."
Paul Reyes log och strök pojken över håret. Sedan hälsade han på Selena.
"Du har varit med på nån fosterfamiljs-picnic va? Jag tycker jag känner igen dig."
Selena nickade och log glatt.
"Ja! I somras. Jag kände igen dig med. Du och din fru har flera ungar, va?"
Paul nickade.
"Det stämmer. I somras hade vi tre stycken. Vilket minne du har."
"Men Aidan är ny?" sa Selena.
Paul såg ömt på Aidan.
"Ja, Aidan är ny."
Pojken borrade in ansiktet i sin fosterfars varma överrock.
"Vi ska nog gå nu." sa Paul. "Men det var kul att träffa dig igen, Selena."
"Dig med!" sa Selena.

Paul lade armen om Aidans axlar.
"Vill du gå och dricka varm choklad. I koppar stora som guldfiskskålar?"
Aidan började le ett snett litet leende och höjde en aning på ögonbrynen, skeptisk.
"Okej, dom är inte stora som guldfiskskålar..." erkände Paul. "Men som våra flingskålar i alla fall. Låter det bra? Varm choklad med massor med vispgrädde?"
Aidan skrattade och nickade.
"Awesome!" sa han och gjorde tummen upp.
Paul rufsade om den lille pojkens mörkblonda hår, som det nu hade landat snöflingor i.
"Du, grabben... var är din mössa...?"
Aidan såg sig om.
"Nånstans..." sa han osäkert.
Paul skakade på huvudet, men han var inte arg, mest road.
"Jaha du. Men då får vi gå runt och leta efter mössan. Det är för kallt att gå utan."
Selena tog skutt av sin gunga.
"Jag hjälper till att leta!"
De två barnen sprang iväg.
Kvar stod Paul och såg efter dem.
"Vad ska jag göra då?" skojade han.
"Du kan leta efter mina vantar!" ropade Aidan som svar, helt allvarligt.

Paul skakade på huvudet igen och började skratta.
Då såg han en ganska stor ekorre som nyfiket tittade på honom.
"Den här ungen får vi hålla koll på, eller vad tror du...?" sa han till ekorren.
Och hur otroligt det än verkade, såg det ut som att ekorren verkligen lyssnade intresserat på honom.
Efter en stund kom Aidan och Selena tillbaka. Pojken viftade med sin mössa och vantarna.
"Upphittade!" flämtade han.
Sedan fick pojken syn på ekorren och beundrade den ett tag.
"Lilla gubben, varm choklad...?" påminde Paul.
Han ville inte stressa pojken, men det började bli kallt nu. Han tog på Aidan mössan, lade armen om honom igen och så började de att gå.
De vände sig om och vinkade till Selena.
"Vi ses en annan gång!" ropade Aidan.
Han hoppades verkligen det. Selena var snäll och kul att hänga med. Och det kändes bra att ha en kompis.

Julkalendern 2017 - Del 15

*
Stockholm
Måndag, 15 December 2008

"Tipp tapp. Tipp tapp."
"Tippe tippe tipp tapp!"

16-åriga Leni vaknade av att hennes små bröder, 4-åriga tvillingarna Melwin och Noel, studsade i hennes säng och sjöng en glad liten julsång.
"Nämen god morgon små tomtenissar." sa hon och log åt att de hade sina tomte-pyjamasar på sig.
De hade fått tomtedräkterna för två dagar sedan, på Lucia, och hade vägrat ta av dem sedan dess.
På förskolan hade de på sig vanliga kläder, men så fort de kom hem åkte tomte-pyjamasarna på.
"Snart jultomten kommer åsså." sa Melwin.
Leni kramade honom.
"Ja, om några dagar."
Melwin nickade.
"Mmmm... sen." sa han, som om han väntade sig att jultomten skulle dyka upp idag.
"En annan dag." sa Noel, som hade lite bättre koll på dagarna än sin tvilling.

Melwin nickade och såg riktigt glad ut.
"Ja! Och då äter vi fiskbullar."
Fiskbullar...?! Var får ungen allt ifrån...? tänkte Leni och kunde inte låta bli att skratta.
"Äter man fiskbullar på julen verkligen?" frågade hon.
Noel skakade på huvudet.
"Näää... inte fiskbullar på julen, Melwin. Bara på dagis när det är onsdag. På julen har man lutande fisk. Gillar du lutande fisk?"
Leni skakade på huvudet.
"Nej, jag gillar inte lutfisk. Köttbullar och prinskorv är nog mer min grej."
"Min med!" sa Noel förnöjt och kröp upp i storasysters knä.

Melwin satte sig intill sin bror.
"Vad vill du äta på på julen då?" frågade Leni.
Melwin funderade.
"Lussebullarna!" sa han glatt.
Leni förstod honom. Lussebullar var ju en av de bästa sakerna med julen.
Och i helgen skulle hon baka just lussebullar med tvillingarna. Det skulle bli kul.

Julkalendern 2017 - Del 14

*
New York
Söndag, 14 December 2003

9-årige Aidan Brewster satt på den slitna mattan och lekte med några små leksaker som han hade fått av en snäll granne för ett tag sedan.
Mattan var inte ny, men rätt så mjuk och ren. Mamma hade lagt den under soffbordet för att han skulle slippa sätta fötterna på ett kallt golv när han klev ur soffan. Det kom in ganska mycket kall luft från fönstren nu när det var vinter och mamma ville inte att han skulle bli sjuk.
Själv snörvlade mamma ibland och så brukade hon säga att hon bara var lite förkyld och att hon måste ta medicin.
Fast det var konstig medicin, tyckte Aidan. Ibland kunde mamma bli knasig i humöret, men andra gånger ville hon gå på fest och då kunde Aidan få vara ensam hemma. Det hände att hon sov mycket också.
Nej, det var inte förkylnings-medicin, det kunde inte mamma lura i honom.
Han kanske bara var nio år (och lite omogen och naiv, som skolfröken brukade säga om honom på kvartsamtalen)  - men inte dum...!

Idag var mamma glad. Och hon ville krama och gosa med Aidan, sa hon.
Aidan log, lite generad, och skakade på huvudet.
"Jo, kom och gosa lite..." bad mamma.
Och så drog hon upp honom i sin famn och kröp upp i soffan. Sedan pussade och kramade hon honom.
"Mamma...!" fnissade Aidan och skruvade på sig. "Jag är ingen bebis, sluta pussas så där!"
Men mamma bara fnissade och fortsatte att busa med honom.
Just som Hope höll på att kittla sin son som mest hördes en knackning på dörren.
Aidan krånglade sig ur mammas famn och stirrade på den gröna ytterdörren och sedan på Hope.
"Vem är det...?"
Han hoppades att det inte var nån av farbröderna som brukade följa med mamma in i sovrummet... Hon var inte som vanligt när de varit här.
"Mamma, vem är det...?!" upprepade Aidan.
Hope ryckte på axlarna.
"Jag vet inte, älskling."
Hon pussade Aidan i nacken och reste sig och gick mot dörren.
Aidan gömde sig under en filt som låg i soffan. Ja, det var lite barnsligt, det fick han medge, men han kände sig rädd helt plötsligt. Han kikade ut, lagom mycket, så att han kunde se vem som knackat.

Mamma öppnade dörren.
Ute i korridoren stod en kostymklädd kvinna. Aidan kände igen tanten, hon hade varit hemma hos dem förut. Hon jobbade på något som kallades Child Protective Services.
Bakom henne stod två män i uniform. Poliser. NYPD.
CPS-kvinnan och poliserna pratade ganska länge med mamma och sedan kom de fram till soffan.
"Hej, Aidan." sa kvinnan och drog försiktigt bort filten från honom. "Vill du följa med oss?"
Aidan stirrade på kvinnan och sedan på poliserna.
"Nej." sa han med grötig och rädd röst och skakade på huvudet.
Men dessa vuxna var tydligen dåliga på att lyssna, för de tog honom ändå. En av poliserna lyfte upp honom i famnen när han stretade emot.

Till mamma sa de att hon vanvårdade och försummade honom - och de sa att hon försatte honom i fara.
"Neeeej!" skrek Aidan. "Mamma är inte farlig! Släpp ner mig!"
Både han och mamma grät, men det hjälpte inte.
"Jag kan väl få ha kvar honom till efter jul åtminstone...?" bad Hope.
Den ena polisen skakade på huvudet.
"Du har fått flera chanser, Mrs. Brewster." sa kvinnan. "Aidan far illa här. Grannar har berättat om droger och främmande män."

CPS-tanten och poliserna tog alltså Aidan ifrån mamma. De satte honom i en bil och körde en bit, bort från stan. De stannade utanför ett radhus och ringde på dörren där.
En kvinna som såg snäll ut öppnade dörren.
"Hej, Karen." sa CPS-tanten. "Det här är Aidan, ert nya fosterbarn."
Aidan sjönk ner på trappan och snyftade.
"Det här är inte rättvist...!"
Karen Reyes satte sig på huk och lade försiktigt armen om den lille pojken. Hon var beredd på att han kunde slita sig loss.
Men det gjorde han inte. Istället slängde sig Aidan i hennes famn och grät.
"Varför tog dom mig från min mamma...?!"
Pojken skakade av snyftningar en stund. Sedan såg han länge och med allvarlig blick på Karen.
"Dom säger att jag far illa hemma, men jag blir bara lite rädd dom gånger jag är ensam hemma - och när farbröderna är i mammas sovrum och låter konstigt. Och ibland vill några av farbröderna krama mig - och det är lite äckligt..."
Han snyftade till igen.
"Men mamma är snäll mot mig."

Karen blev både illa berörd och gripen av den oskyldiga lille pojkens ord.
"Raring," sa hon lugnt. "även om din mamma är snäll mot dig, så utsätts du för saker som barn inte ska vara med om. Förstår du?"
Aidan funderade. Sedan nickade han sakta.
"Du menar mammas konstiga 'förkylnings-mediciner'...?" sa pojken och gjorde citattecken i luften. "Och farbröderna som vill krama mig och röra mig under min pyjamas...?"
Karen hade varit fostermamma i många år och hade haft hand om många barn som utsatts för vidriga saker. Hon vande sig aldrig vid deras berättelser.
"Ja, lilla gubben." sa Karen. "Det är sånt du måste skyddas ifrån."
Aidan såg länge på henne igen.
"Och det är du som skyddar mig?" undrade han.
Karen log och nickade.
"Jag kan prova att vara ditt barn ett litet tag i så fall." sa pojken.
Och så kröp han in i Karens varma famn.

Julkalendern 2017 - Del 13

*
New York
Onsdag, 13 December 2000

Egentligen skulle tvillingarna Danelli gå till skolan den här onsdagsmorgonen, precis som alla andra tråkiga vardagar. Men när de närmade sig skolbyggnaden vände Dani och gick i riktning mot busshållplatsen istället.
Blue följde efter sin syster.
"D, vart ska vi?"
"Manhattan, baby!" sa Dani och log brett.
Blue tycktes fundera.
"Men skolan då...?"
Dani himlade sig.
"Vill du gå till skolan?"
Blue skakade på huvudet.
"Helst inte..."
Nu log Dani brett igen.
"Näää, då så. Då åker vi in till stan istället."

Efter Nyår skulle Blue läggas in på en psykiatrisk institution, där han skulle få hjälp med sina svåra mardrömmar och demoner som så ofta hemsökte honom, och Dani ville därför få så mycket tid som möjligt med sin bror innan dess.
Så att skolka lite och dra in till stan med sin tvillingbor - på deras 13-årsdag - var inte för mycket begärt, tyckte Dani.
Detta sa hon också till Blue när han började fundera på vad pappa skulle säga när skolan ringde och meddelade att de inte varit i skolan idag.
"Men Blue, kom igen... du tror väl inte på allvar att pappa blir arg?" tillade Dani och log lugnande. "Han förstår. Han vet ju hur vi har det i skolan."
"Ja, du har rätt. Pappa förstår." sa Blue och kände sig genast lite lugnare.
Dani nickade.
"Så klart jag har."

Blue skrattade åt sin systers kaxighet och lade armen om hennes axlar.
Dani var hans trygghet och styrka. Hon var den som gjorde hans liv bra och roligt.
Utan henne skulle han varken våga eller vilja skolka. Då skulle han nog bara stannat kvar i skolan och känt sig miserabel.
"Jag klarar mig inte utan dig heller, brorsan." sa Dani ömt.
Blue ryckte till. Men egentligen borde han inte bli förvånad, det var inte första gången Dani läste hans tankar.
Det var en av deras tvilling-krafter, som Dani brukade säga.
Blue och Dani hade alltid stått varandra nära och ibland behövde de bara titta på varandra för att veta vad den ena tänkte eller tyckte.
Och om Blue mådde dåligt kunde Dani känna det på sig och vice versa - även om de befann sig flera mil från varandra.
"Vi har väl blivit bitna av nån radioaktiv spindel och fått superkrafter..." skojade Blue en gång när de pratade om hur det var möjligt att de besatt dessa krafter.
Och så satte han sig vid sitt skrivbord och gjorde sin egen serietidning om tvillingar med superkrafter.

När bussen stannade i New York började det snöa, stora snöflingor som landade mjukt på den redan vintervita marken.
Dani sträckte upp armarna i skyn, som om hon ville omfamna vintern. Blue gjorde samma sak.
De tyckte om att det snöade så här mycket. Det blev fint ute och snön dämpade ljuden på något speciellt, nästan magiskt sätt.
"Grattis på födelsedagen, syrran." sa Blue.
"Tack detsamma, brorsan!" sa Dani.

Julkalendern 2017 - Del 12

*
New York City
Fredag, 12 December 2008

Det var en väldigt sömnig Eli som vaknade av sin väckarklocka denna kyliga vintermorgon. Han gäspade stort och försökte gnugga sömnen ur ögonen.
Han såg bort mot sitt fönster. Det vackra iskristall-mönstret var kvar.
Eli tyckte om mönstret. Men det gjorde att han inte kunde titta ut, och det gick inte att torka bort iskristallerna, ens med varmt vatten på en trasa, eller fönsterputs (hans syster hade provat det igår), så han var tvungen att öppna fönstret.
Brrr...! Vad kallt det var när decemberköld strömmade in i rummet. Det kändes nästan som fötterna skulle frysa fast i golvet.

"Men jösses, Eli... det känns ju som vinter inomhus...!"
Annie skyndade fram och stängde fönstret.
"Jag vet," log Eli. "men det där gör ju att man inte ser nåt."
Han pekade på iskristall-mönstret.
"Jag fattar inte varför det inte går att torka bort..." funderade Annie och höll om sin lillebror för att värma honom lite. "Det är ju som om det är nåt magiskt med det..."
Eli spratt till. Han stirrade på fönstret och sedan på sin storasyster.
"Det är för att det är magiskt!" utropade han. "Jag har sett nåt liknande förut - på Blue Creek Hill. Det är Dylan som har gjort detta! Dylan har varit här!"

Eli började nästan dansa av glädje.
"Dylan har varit vid mitt fönster!"
Annie skrattade.
"Älskling, du skriker..."
"Ja, ja... men fattar du inte? Min Dylan har jag varit här - vid mitt fönster - vid mitt rum!" jublade Eli.
Annie kramade honom.
"Åh, jag är så glad för din skull, brorsan!"

Elis ansikte strålade av glädje.
"Jag måste hålla mig vaken i natt, ifall hon kommer tillbaka!" sa Eli.
Annie bara log.
"Vi får väl se."
Eli rynkade på näsan.
"Vad menar du? Får jag inte stanna uppe eller? Det är faktiskt fredag!"
"Lugn." sa Annie, vänligt men bestämt. "Jag menar bara att du brukar vara väldigt trött på fredagskvällar, efter långa skoldagar."
Eli ryckte på axlarna.
"Jo, det förstås... Men nu gäller det Dylan. För hennes skull ska jag nog lyckas hålla mig vaken."
Åh, vad han längtade efter Dylan! Hans allra bästa vän och favorit-spökflicka.

Julkalendern 2017 - Del 11

*
Stockholm
Torsdag, 11 December 2008

Det var torsdag morgon. 6-åriga Colette och hennes klasskamrater satt i skolbiblioteket med sin fröken och lyssnade när bibliotekarien läste en saga för dem.
Sagan var bra och hade en mysig julstämning som Colette älskade. Men den tunna lilla flickan mådde inte helt bra idag, det kändes konstigt snurrigt i huvudet och magen hade börjat kurra.
En hungrig mage var hon van vid, men snurret i huvudet var otäckt.
Colette blev lite rädd och plötsligt började hon att gråta hjärtskärande.
Klasskamraterna spärrade oroligt upp ögonen och ville trösta henne.
Fröken kramade om Colette.
"Men älskade lilla barn... hur är det med dig...?"
"Förlåt..." snyftade Colette. "men jag är så hungrig. Vi hinner inte äta frukost idag."

Bibliotekarien lade ner boken och lyfte upp den lilla flickan i famnen.
"Lilla hjärtat... du måste ju få frukost. Ska vi gå bort till matsalen och se om dom kan ordna nåt till dig?"
Colette såg storögd på den snälla bibliotekarien.
"Får man det? Det är inte lunch än..." sa flickan oroligt.
"Jadå, det får man." sa bibliotekarien bestämt.
Hon bar Colette till matsalen och pratade en stund med bespisningspersonalen. De blev också oroliga för det bleka och svimfärdiga barnet och tog med sig henne in i köket.
"Nu ska vi laga nåt till dig, lilla gumman. Tycker du om mannagrynsgröt, med kanel och mjölk?"
Colette nickade sakta.
"Det är min bästa gröt." sa hon och kände hur magen knorrade ännu mer.

En av mattanterna kokade mannagrynsgröt och de andra dukade fram tallrik, sked och så kanel och ett paket mjölk.
Sedan fick Colette sitta i lugn och ro och äta frukost i matsalen, som så här dags var tom på andra barn.
"Tack." sa flickan de alla de snälla tanterna som brydde sig så mycket om henne. "Det här var min godaste frukost."
Det fanns oro i de vuxnas blickar när de nu såg på varandra.
Hur hade hon det hemma egentligen, den här lilla tösen...?
I tyst samförstånd bestämde mattanterna och bibliotekarien att de skulle göra allt som stod i deras makt för att hjälpa lilla Colette.
Inget barn skulle behöva må dåligt på den här skolan!
Bibliotekarien kramade om flickan.
"Allt kommer att bli bra, lilla hjärtat."
Colettes ögon fylldes med tårar.

Julkalendern 2017 - Del 10

*
New York City
Onsdag, 10 December 2008


Högt uppe på ett hustak satt en tonårsflicka och såg ut över den stora staden som nu var glittrande upplyst av gatlyktor och juleljus.
Dylan älskade detta mysiga diamant-skimmer. Men hon önskade att hon kunde dela denna magiska upplevelse med någon. Speciellt med hennes bästa (och enda) vän Eli, pojken som hon träffat på barnhemmet i Blue Creek, Minnesota för ett par månader sedan.
Men Eli tillhörde en annan värld än Dylan, de levandes värld, så det var inte helt lätt för de unga vännerna att ses så ofta som de önskade. Dylan och Eli hade inte setts sedan den där ödesdigra natten på Blue Creek Hill i höstas.

"Dylan, är det här du sitter...?"
En vänlig arm lades om hennes axlar och Dylan såg in i Fathers isblå ögon.
"Hej, Father." sa Dylan och log lite mot mannen.
Han var inte flickans far, men han kallades "Father" eftersom han var Spökvärldens patriark och beskyddare.
"Vad gör du här uppe, liten?" frågade Father.
Dylan suckade.
"Drömmer mig bort. Längtar..." sa hon sorgset.
Father nickade förstående.
"Ja, älskade barn, jag vet att du vill besöka din vän, Eli. Men du är inte helt frisk än Dylan. Ditt system försvagades avsevärt när du slogs mot Demonerna i höstas och du får inte anstränga dig."
Dylan suckade igen och skakade ogillande på huvudet.
"Men jag vill ju bara se att Eli har det bra! Det är inte så ansträngande!"
Father strök flickan över det mörkbruna, nästan svarta, håret.
"Ett par veckor till får du hålla ut, Dyl. Men nu vill jag att du kommer ner till oss andra."
Father log uppmuntrande.
"Vi ska ju fira din födelsedag, har du glömt det?"
Dylan såg ut över Manhattan igen.
"Några minuter till bara...?" bad hon.
Father tillät detta. Han gav den lilla spökflickan en faderlig puss på kinden och gick sedan ner från taket.

Jag måste få träffa Eli...! tänkte Dylan.
Hon reste sig upp på huskanten, tog ett djupt andetag och kastade sig ut.
Först killade de till lite i magen, men sedan gick det bra. Hon var ganska van vid att flyga nu och behärskade konsten bra, efter ett par år som spökflicka.
Hon svävade lätt över staden och stannade inte till förrän hon var framme vid byggnaden där Eli och hans storasyster bodde.
Vilken tur att jag vet vilken lägenhet Eli bor i... tänkte hon leende. Det hade varit tråkigt att flyga runt hela byggnaden och kika in i över 65 lägenheter.
Dylan visste dock inte vilket rum som var Elis, men det skulle inte vara så svårt att hitta. Hon visste ju åtminstone vilken våning hon skulle till.
Hon flög en bit till och landade på en av de franska balkongerna.
Dylan var väldigt försiktig när hon kikade in genom fönstren, för nu hade hon använt en av sina krafter - den som gjorde henne synlig för levande människor. Eli kunde visserligen se henne som spöke, men hon ville för en gångs skull känna sig lite mer mänsklig den här kvällen.

Åh, där var han ju! Hennes älskade Eli!
Dylan skrek nästan till av lycka, men behärskade sig.
Eli låg i sin säng och verkade sova djupt. Det var lite synd att han inte var vaken... men nu hade Dylan ändå fått se honom.
Hon skickade en slängkyss till honom och sedan satte hon händerna mot fönsterrutan och använde ännu en av sina specialkrafter.
Ett vackert iskristall-mönster spred sig över fönstret och Dylan log, nöjd med sitt lilla spök-trolleri.
Nu vet han att jag har varit här, sa hon för sig själv.
En liten stund till stod spökflickan på balkongen och såg på Eli.
En tår rann nedför hennes kind och blev till is i decemberkylan.
"Vi ses snart igen Eli, jag lovar..." viskade Dylan.
Och så klev hon upp på järnbalkong-räcket och flög ut över staden igen.

Julkalendern 2017 - Del 9

*
Stockholm
Tisdag, 9 December 2008

"Vad ska ni hitta på för kul i jul då?" frågade läraren i klass 5A.
Barnen började prata i munnen på varandra, ivriga över att få berätta om alla deras jullovsplaner.
Läraren skrattade och gjorde en lugnande gest med händerna.
"Så ja, lugn. Nu tar vi en i taget."
Klassen lugnande sig och en och en började de berätta; om skidresor, resor till soliga och exotiska platser och en massa annat spännande.
Tony slutade lyssna. Inte för att han var ointresserad, det var han inte. Men han hade börjat drömma sig bort...

Vi ska fira jul på landet. Det är jättemycket snö där och vi ska bygga snögubbar och stora snölyktor, som vi sätter ett riktigt ljus i, så det skiner jättevackert när det är mörkt ute.
Jag ska leka med min bästa kompis och kanske gör vi snöänglar. Och jag ska lära min lillasyster att göra snöänglar, hon har alltid velat det. 
På julafton får vi god mat, godis och lussebullar. Och vi ska ha det mysigt och titta på julfilm och "Kalle Anka och hans vänner". Vi barn får nog massor med julklappar också.

"Tony... är du med oss...?"
Frökens röst och klasskamraternas fniss fick Tony att vakna till.
"Eh... ja..." mumlade han och rodnade.
Fröken log snällt.
"Vad ska du du göra på jullovet då?"
Tony blev alldeles torr i munnen.
"Eh... vi har nog inte bestämt nåt än."
Det där var en lögn. Men bara en liten vit en. Sådana var väl inte lika allvarliga?
Tony skulle inte fira jul på landet, fosterfamiljen hade inget lantställe. De skulle bara vara hemma i huset på Solstigen.
Och han hade ingen bästis att göra snögubbar med. Den enda vännen han hade var Jakob, men han skulle också resa bort.
Så till jul skulle Tony bara ha sig själv. Och lillasyster Colette förstås.
Om han och lillasyster skulle få god mat, eller ens någon mat alls, på julafton visste han inte.
Godis, lussebullar och julklappar skulle de nog inte få, han och Colette.

"Jaha," sa fröken. "men du får nog en skön jul ändå ska du se."
Tony lyckades le mot den vänliga kvinnan, men inom honom rotade en varelse vid namn Ångest omkring i magen.
Jullov innebar flera veckor hemma med fosterfamiljen. Ingen skola att fly till. Inget varmt skolbibliotek att drömma sig bort i.
Bara sällskap med Ångest och Rädsla.
Jakob petade på honom.
"Vad synd att inte du också ska åka till Kroatien i jul. Då kunde vi haft skitkul tillsammans, bada och snorkla - och åka båt och kolla på delfinerna."
Tony nickade och lyckades får fram ett blekt leende igen.
"Nästa år kanske din familj också kan åka dit." sa Jakob förhoppninsfullt.
"Kanske." sa Tony. "Men jag hoppas du får kul ändå."
Jakob log.
"Jag ska köpa nåt coolt till dig i Kroatien - och nåt till lilla Colette med."
Tony kunde inte svara. Då skulle han bara börja gråta.
Jakob var bra snäll han!

Jag kanske ska berätta för Jakob om hur jag har det hemma...?
Tony slog genast bort den tanken. Han vågade inte berätta.
Det fick man inte. Då kunde man råka illa ut.
Fröken började läsa ur spännande en kapitelbok. Den var bra.
Men Tony kunde bara sitta och tänka på hur julen skulle bli.

Julkalendern 2017 - Del 8

*
Solstigen 12
Måndag, 8 December 2008
*
Alice

"Troy, sitt still i soffan!" försökte jag.
"Neeej...!"
Min 2-åring ålade sig ur soffan och gled ner på mattan och vidare in under soffbordet.
"Kom, Troy. Vi ska fotograferas ju. Till julkorten." försökte Isolde, min 7-åring.
Troy vred sig så att han kunde se sin syster ordentligt.
"Jul?"

Isolde nickade ivrigt.
"Ja, vi ska ju skicka julkort - som vi är med på! Kom sitt hos mig här i soffan."
Hon klappade på soffdynan intill sig.
"Jul! Sitta Isse!" sa Troy glatt och kravlade sig, med lite hjälp av storasyskonen, upp i soffan.
"Ja, det är bra," sa min syrra Jennie, som dagen till ära var vår fotograf. "sitt mellan Isolde och Dorian."
Troy sken som en sol.
"Nu jul." sa han och lutade sig kaxigt bekvämt tillbaka i den mjuka soffan.

"Det är inte riktigt jul idag..." skrattade Dorian, min andra 7-åring. "Vi ska fotograferas bara. Sen blir det jul, om många dagar."
Troys solskens-leende slocknade och han gled ur soffan igen.
"Inge' jul." snyftade han i mattan.
Jag lyfte upp min minsta telning, satte honom i mitt knä och torkade hans tårblöta ansikte.
"Såja gubben, nu tittar vi på moster."
Jag pekade på Jennie och hennes kamera.
"Maaamma?"
Troy såg storögd på mig.
"Ja, älskade unge?"
"Var julen är...?" undrade han och slog frågande ut med händerna, så där på småbarns vis.

"Julen kommer sen, om du sitter still en stund och tittar på mosters kamera." försökte Dorian.
Troy nickade glatt.
"Julen kommer sen." sa han förnöjt.
Jennie och jag såg på varandra och skrattade tyst åt barnen.
Sedan satte jag och barnen och tillrätta i soffan och log (någorlunda) normalt mot kameran. Nu var vi äntligen redo för julkorts-fotografering!
"Mamma..." sa Isolde lite plågat. "jag måste kissa..."
Hon pinnade iväg mot toaletten.
Dorian stönade. Och nu var det hans tur att trött glida ur soffan och in under bordet.
Jag slog ut med armarna och skakade på huvudet åt alltihop.
"Jaha... det går ju bra det här."
En mjuk och varm liten hand strök mig över kinden och Troy log mot mig.
"Mamma inte lessen." tröstade han. "Julen kommer sen."

Julkalendern 2017 - Del 7

*
Greenville, California.
Måndag, 7 December 2009

"På ens 15:e födelsedag, visst får man bestämma själv om ska gå till skolan eller inte då?"
Mackenzie Jennings såg förhoppningsfullt på sina föräldrar.
Hennes tvillingbror Justin såg lika förhoppningsfull ut.
Henry Jennings skrattade.
"In your dreams, Moppet." sa han och rufsade om sin dotters hår. "Vi åker om ungefär en tjugo minuter."
Mackenzie suckade och slog ut med händerna.
"Men pappa, vi fyller år - och solen skiner. Det är nyttigt med solsken och frisk luft. Sitta inne i en dammig skola en hel dag däremot... inte nyttigt."
Pappa bara log och började glatt sjunga på en julsång.

"Vad värdelöst att fylla år på en måndag...!" suckade Justin.
Mamma Mary strök honom över håret.
"Ni får säkert en trevlig dag ändå. Och i eftermiddag, när ni kommer hem äter vi tårta och så får ni öppna era presenter."
Hon log uppmuntrande och gav tvillingarna varsin puss på kinden innan hon gick upp på övervåningen för att se till att inte äldsta sonen Matty hade somnat om.

Mackenzie såg drömmande ut genom fönstret.
"Nog för att jag gillar California, värme och solen... men ibland är det dumt att bo i en stat där man inte har snow days."
Justin höll med henne.
"Ja, jag saknar också snow days, för om det hade varit värsta snöovädret nu hade vi sluppit skolan..." suckade han.

Henry kom fram till sina yngsta telningar.
"Ni har visst glömt bort att ni ska på skolutflykt idag."
Nu sken Mackenzie och Justin upp.
"Åh just det, skolutflykt idag!" sa Mackenzie glatt. "Det ser ut att bli en bra dag i alla fall."
Henry kramade om dem.
"Grattis, mina små rackarungar!"

Julkalendern 2017 - Del 6

*
Stockholm.
Lördag, 6 December 2014

"Men oj... vad fint ni har gjort!" utbrast Leni, rörd och överraskad när hon kom ut i köket hemma hos sin pappa och bonusmamma på lördagsförmiddagen.
Hon hade nyss vaknat och trodde knappt sina ögon. 
Vackert inslagna paket, en vas med blommor och massor med fikabröd tog upp varenda yta av köksbordet. Och vid en av stolarna svävade en färgglad heliumballong med ordet "GRATTIS!" i stora silvriga bokstäver, plus två silvriga ballonger i form av 2:or.

6-åriga Lilla O sprang emot sin storasyster.
 "Idag är ingen vanlig dag, för det är Lenis fölsedaaaag, så det så!" sjöng hon och kramade Leni. 
Lilla O pekade på ballongerna. 
"Ser du. Två tvåor. För du fyller ju 22." log hon. 
"Tack, gullunge!" sa Leni och lyfte upp sin lillasyster i famnen. "Det är du som har valt ballongerna va?" 
Lilla O nickade stolt. 
"Jag förstod det," sa sa Leni kärleksfullt. "för du väljer alltid extra fina ballonger." 
Lilla O nickade glatt.

Camilla, Lenis bonusmamma, kramade också om Leni. 
"Grattis, älskling. Din pappa kommer strax, han var tvungen att gå ut och fixa en grej." 
Leni skrattade. 
"Just idag...?" sa hon skeptiskt och ställde ner lillasyster på golvet. "Typ som 'måste ut och köpa tidningen', på julafton, som farfar brukade göra när jag och kusinerna var små." 
Camilla log. 
"Mmmm... kanske det."
"Fölsedags-fika!" utropade Lilla O ivrigt och studsade som en studsboll på köksgolvet. 
"Kan vi fika nu och äta tårta?" 
Den lilla flickan satte sig på sin vita tripp-trapp-stol vid köksbordet. Hon var helt klart redo för fika. 

Just då kom pappa Johan hem. Han log stort och gav sin äldsta dotter en kram. 
"Grattis på din dag, min älskade unge." sa han och pussade henne på pannan. 
Sedan såg han finurlig ut. 
"Leni, det står något i hallen som jag tror är ditt." 
Leni gick förundrat ut i hallen och fick syn på sin bästa vän Cecilie. 
"Pappa, snällt att du kallar Ceci för 'något'..." sa hon och flinade. 
Cecilie skrattade. 
"Jag tror din pappa syftade på den där." sa hon och pekade på en splitter ny resväska. 
"Vilken cool väska!" sa Lilla O som också kommit ut i hallen. "Alldeles blank - och rosa!"

Leni hade önskat sig en sådan ganska länge. 
"Tack så mycket!" Hon kramade om pappa och Camilla. 
"Nu får vi hoppas att jag får användning snart bara." tillade hon sedan och log. 
Då såg pappa så där lurifaxig ut igen. 
"Kolla i väskan, Leni. Det kan finnas något mer där..." 
Leni lade ner väskan på golvet och fällde upp locket. Där, i väskan låg ett glittrande guldkuvert. 
Förvånad tog Leni upp kuvertet och öppnade det. När hon insåg vad det var däri skrek hon till av lycka. 
"Oh my God...! Det är en flygbiljett!"

Cecilie fnittrade till och lade armen om sin bästis. 
"Jepp! Två stycken till och med." 
Det stämde. Det var två flygbiljetter. En med Lenis namn på och en med Cecilies. 
"London, baby!" jublade Cecilie. 
"Jag tror jag svimmar...!" sa Leni. 
Fast det gjorde hon inte, men hon grät nästan av glädje. Hon kramade Cecilie och sedan pappa och Camilla. 
"Var det en bra present, gumman?" log Johan. 
"Ja, vad tror du...?" skrattade Leni och kramade sin pappa igen. 
"Vi åker den 14:e December." sa Cecilie. "Och kommer hem den 21:a." 
"Wow! En vecka i London! Åh, det ska bli sååå kul!" utropade Leni upprymt.

Julkalendern 2017 - Del 5

*
Stockholm.
Onsdag, 5 December 2008

Joel började bli ganska svettig. Den turkosblå overallen med svarta förstärkningslappar på knäna var varm och tät - ett perfekt plagg att bära i vinterkyla, men inte så värst perfekt inne på en ICA-butik.
Joel drog undan kragen från halsen, för att lufta sig lite. Men det hjälpte inte tillräckligt mycket, så han började dra ner dragkedjan.
Men han koncentrerade sig lite för mycket på dragkedjan, den var nämligen inte helt lätt att pyssla med, att han inte riktigt tänkte på hur han gick.
Klonk. Han hade lyckats gå rakt på någons kundvagn.

"Men, Joel...!"
Det var mamma som röt. Nu såg hon så där irriterad och arg ut som hon brukade göra när hon tyckte att Joel gjorde något fel eller var i vägen.
"Se dig för - du kan ju inte gå in folk så där!"
Nu kände sig Joel alldeles gråtig.
"Det var inte meningen..." fick han fram trots gråtklumpen i halsen.

Kvinnan som körde kundvagnen kom fram till honom.
"Gick det bra, lilla gubben? Gjorde du dig illa?"
Joel skakade på huvudet.
"Förlåt att jag gick på dig vagn. Jag sågde mig inte för."
"Åh, det gör ingen. Jag förstår att det inte var med flit. Det är inte alltid så lätt att gå och handla när det är mycket folk, eller hur?"
Hon log mjukt och vänligt mot honom.
Joel log tillbaka. Han gillade den här kvinnan, hon var snäll.

Mamma drog i hans arm. Det var dags att skynda vidare.
Joel vinkade till den snälla kvinnan och snubblade efter mamma.
"Mamma," flämtade han. "får jag ta av mig overallen...? Jag svettas ihjäl lite..."
Men nej, han fick inte ta av det varma plagget, sa mamma bestämt. 
Varför förstod han inte... det var ju inget svårt eller jobbigt. Och han kunde ju själv. Han var fem år nu faktiskt. 
Kanske ville mamma bestämma lite bara. Sådana kunde ju vuxna vara ibland, förklarade inte varför man inte fick göra vissa saker, utan svarade bara "för att jag säger det!". 
Men så skulle Joel aldrig få svara. Då skulle mammas ögonbryn se så där arga ut och hennes röst skulle vara irriterad.

Jättemånga minuter senare stod Joel och mamma i kön. De skulle betala sina varor. Det var många som ville betala, så kön var lång som en tusenfoting. 
Detta gjorde mamma ännu mer irriterad. Men hon sa inget argt till människorna framför. Hon var bara stressigt ilsken mot Joel.
När han kikade ner i deras röda kundkorg tillexempel, för att se om där fanns något kul till honom, då drog mamma i hans overall så att han åkte bakåt och skällde på honom igen.
"Rör ingenting nu!"
"Men jag ville bara titta..." sa Joel oskyldigt och pekade förklarande på kundkorgen.
"Skärp dig nu!" sa mamma. "Annars kommer inte tomten!"

Joel såg med stora blanka ögon på mamma och hennes nu arga ögonbryn.
Först kändes det som han skulle börja gråta. Men så blev han arg istället.
"Johooo då. Tomten kommer visst!" nästan skrek han. "Inte till dig bara - för du bara är dum och skriker...!"

Malena Ekdahl, kvinnan med kundvagnen som Joel dunsat in i, stod bakom den stressade mamman med sin lilla rara pojke. Nu log hon stort.
Det var inte mer än rätt att pojken sa ifrån.
"Du har så rätt, självklart kommer tomten till dig på julafton." sa Malena.
Den lilla pojkens varmröda ansikte sprack upp i ett brett, lyckligt leende och hans ögon glittrade.
Ur sin overall-ficka tog han upp en röd papperslapp, i vykort-storlek, och räckte den till Malena.
"God jul!" sa han med kärlek i rösten.
Malena tog mot papperslappen och såg leende på den. Pojken hade ritat några tecken, som nog skulle föreställa ord, och han hade även klistrat fast glitter och några juliga paljetter.
Malena blev alldeles varm om hjärtat.
"Tack så mycket, raring! God jul!"

Joel såg på sin mamma och log soligt.
"Fröken på dagis hade rätt - människor blir glada av julkort! Och nu har jag gjort nån glad!"
Pojken fick ingen respons från mamma. Hon stod nu och betalade.
Men Joel log ändå. Han hade gjort den där snälla kvinnan glad.
Han gav Malena en kram.
"Du är snäll." sa han ömt.
I en stund som denna fick man vara ganska hjärtlös för att inte röras till tårar. Malena gjorde det åtminstone. Och de som stod närmast dem i de två långa köerna såg inte heller helt oberörda ut.
Två tonårstjejer såg länge på Joel och log.
"Gulligaste ungen ju!" utbrast den ena.
"Ja, verkligen!" instämde hennes väninna.
Joel såg blygt på dem och log mjukt. Sedan tog han upp två mindre julkort ur overall-fickan och gav dem till tonårstjejerna.
"Till er." sa han. "God jul."