Julkalendern 2017 - Del 13

*
New York
Onsdag, 13 December 2000

Egentligen skulle tvillingarna Danelli gå till skolan den här onsdagsmorgonen, precis som alla andra tråkiga vardagar. Men när de närmade sig skolbyggnaden vände Dani och gick i riktning mot busshållplatsen istället.
Blue följde efter sin syster.
"D, vart ska vi?"
"Manhattan, baby!" sa Dani och log brett.
Blue tycktes fundera.
"Men skolan då...?"
Dani himlade sig.
"Vill du gå till skolan?"
Blue skakade på huvudet.
"Helst inte..."
Nu log Dani brett igen.
"Näää, då så. Då åker vi in till stan istället."

Efter Nyår skulle Blue läggas in på en psykiatrisk institution, där han skulle få hjälp med sina svåra mardrömmar och demoner som så ofta hemsökte honom, och Dani ville därför få så mycket tid som möjligt med sin bror innan dess.
Så att skolka lite och dra in till stan med sin tvillingbor - på deras 13-årsdag - var inte för mycket begärt, tyckte Dani.
Detta sa hon också till Blue när han började fundera på vad pappa skulle säga när skolan ringde och meddelade att de inte varit i skolan idag.
"Men Blue, kom igen... du tror väl inte på allvar att pappa blir arg?" tillade Dani och log lugnande. "Han förstår. Han vet ju hur vi har det i skolan."
"Ja, du har rätt. Pappa förstår." sa Blue och kände sig genast lite lugnare.
Dani nickade.
"Så klart jag har."

Blue skrattade åt sin systers kaxighet och lade armen om hennes axlar.
Dani var hans trygghet och styrka. Hon var den som gjorde hans liv bra och roligt.
Utan henne skulle han varken våga eller vilja skolka. Då skulle han nog bara stannat kvar i skolan och känt sig miserabel.
"Jag klarar mig inte utan dig heller, brorsan." sa Dani ömt.
Blue ryckte till. Men egentligen borde han inte bli förvånad, det var inte första gången Dani läste hans tankar.
Det var en av deras tvilling-krafter, som Dani brukade säga.
Blue och Dani hade alltid stått varandra nära och ibland behövde de bara titta på varandra för att veta vad den ena tänkte eller tyckte.
Och om Blue mådde dåligt kunde Dani känna det på sig och vice versa - även om de befann sig flera mil från varandra.
"Vi har väl blivit bitna av nån radioaktiv spindel och fått superkrafter..." skojade Blue en gång när de pratade om hur det var möjligt att de besatt dessa krafter.
Och så satte han sig vid sitt skrivbord och gjorde sin egen serietidning om tvillingar med superkrafter.

När bussen stannade i New York började det snöa, stora snöflingor som landade mjukt på den redan vintervita marken.
Dani sträckte upp armarna i skyn, som om hon ville omfamna vintern. Blue gjorde samma sak.
De tyckte om att det snöade så här mycket. Det blev fint ute och snön dämpade ljuden på något speciellt, nästan magiskt sätt.
"Grattis på födelsedagen, syrran." sa Blue.
"Tack detsamma, brorsan!" sa Dani.

Julkalendern 2017 - Del 12

*
New York City
Fredag, 12 December 2008

Det var en väldigt sömnig Eli som vaknade av sin väckarklocka denna kyliga vintermorgon. Han gäspade stort och försökte gnugga sömnen ur ögonen.
Han såg bort mot sitt fönster. Det vackra iskristall-mönstret var kvar.
Eli tyckte om mönstret. Men det gjorde att han inte kunde titta ut, och det gick inte att torka bort iskristallerna, ens med varmt vatten på en trasa, eller fönsterputs (hans syster hade provat det igår), så han var tvungen att öppna fönstret.
Brrr...! Vad kallt det var när decemberköld strömmade in i rummet. Det kändes nästan som fötterna skulle frysa fast i golvet.

"Men jösses, Eli... det känns ju som vinter inomhus...!"
Annie skyndade fram och stängde fönstret.
"Jag vet," log Eli. "men det där gör ju att man inte ser nåt."
Han pekade på iskristall-mönstret.
"Jag fattar inte varför det inte går att torka bort..." funderade Annie och höll om sin lillebror för att värma honom lite. "Det är ju som om det är nåt magiskt med det..."
Eli spratt till. Han stirrade på fönstret och sedan på sin storasyster.
"Det är för att det är magiskt!" utropade han. "Jag har sett nåt liknande förut - på Blue Creek Hill. Det är Dylan som har gjort detta! Dylan har varit här!"

Eli började nästan dansa av glädje.
"Dylan har varit vid mitt fönster!"
Annie skrattade.
"Älskling, du skriker..."
"Ja, ja... men fattar du inte? Min Dylan har jag varit här - vid mitt fönster - vid mitt rum!" jublade Eli.
Annie kramade honom.
"Åh, jag är så glad för din skull, brorsan!"

Elis ansikte strålade av glädje.
"Jag måste hålla mig vaken i natt, ifall hon kommer tillbaka!" sa Eli.
Annie bara log.
"Vi får väl se."
Eli rynkade på näsan.
"Vad menar du? Får jag inte stanna uppe eller? Det är faktiskt fredag!"
"Lugn." sa Annie, vänligt men bestämt. "Jag menar bara att du brukar vara väldigt trött på fredagskvällar, efter långa skoldagar."
Eli ryckte på axlarna.
"Jo, det förstås... Men nu gäller det Dylan. För hennes skull ska jag nog lyckas hålla mig vaken."
Åh, vad han längtade efter Dylan! Hans allra bästa vän och favorit-spökflicka.

Julkalendern 2017 - Del 11

*
Stockholm
Torsdag, 11 December 2008

Det var torsdag morgon. 6-åriga Colette och hennes klasskamrater satt i skolbiblioteket med sin fröken och lyssnade när bibliotekarien läste en saga för dem.
Sagan var bra och hade en mysig julstämning som Colette älskade. Men den tunna lilla flickan mådde inte helt bra idag, det kändes konstigt snurrigt i huvudet och magen hade börjat kurra.
En hungrig mage var hon van vid, men snurret i huvudet var otäckt.
Colette blev lite rädd och plötsligt började hon att gråta hjärtskärande.
Klasskamraterna spärrade oroligt upp ögonen och ville trösta henne.
Fröken kramade om Colette.
"Men älskade lilla barn... hur är det med dig...?"
"Förlåt..." snyftade Colette. "men jag är så hungrig. Vi hinner inte äta frukost idag."

Bibliotekarien lade ner boken och lyfte upp den lilla flickan i famnen.
"Lilla hjärtat... du måste ju få frukost. Ska vi gå bort till matsalen och se om dom kan ordna nåt till dig?"
Colette såg storögd på den snälla bibliotekarien.
"Får man det? Det är inte lunch än..." sa flickan oroligt.
"Jadå, det får man." sa bibliotekarien bestämt.
Hon bar Colette till matsalen och pratade en stund med bespisningspersonalen. De blev också oroliga för det bleka och svimfärdiga barnet och tog med sig henne in i köket.
"Nu ska vi laga nåt till dig, lilla gumman. Tycker du om mannagrynsgröt, med kanel och mjölk?"
Colette nickade sakta.
"Det är min bästa gröt." sa hon och kände hur magen knorrade ännu mer.

En av mattanterna kokade mannagrynsgröt och de andra dukade fram tallrik, sked och så kanel och ett paket mjölk.
Sedan fick Colette sitta i lugn och ro och äta frukost i matsalen, som så här dags var tom på andra barn.
"Tack." sa flickan de alla de snälla tanterna som brydde sig så mycket om henne. "Det här var min godaste frukost."
Det fanns oro i de vuxnas blickar när de nu såg på varandra.
Hur hade hon det hemma egentligen, den här lilla tösen...?
I tyst samförstånd bestämde mattanterna och bibliotekarien att de skulle göra allt som stod i deras makt för att hjälpa lilla Colette.
Inget barn skulle behöva må dåligt på den här skolan!
Bibliotekarien kramade om flickan.
"Allt kommer att bli bra, lilla hjärtat."
Colettes ögon fylldes med tårar.

Julkalendern 2017 - Del 10

*
New York City
Onsdag, 10 December 2008


Högt uppe på ett hustak satt en tonårsflicka och såg ut över den stora staden som nu var glittrande upplyst av gatlyktor och juleljus.
Dylan älskade detta mysiga diamant-skimmer. Men hon önskade att hon kunde dela denna magiska upplevelse med någon. Speciellt med hennes bästa (och enda) vän Eli, pojken som hon träffat på barnhemmet i Blue Creek, Minnesota för ett par månader sedan.
Men Eli tillhörde en annan värld än Dylan, de levandes värld, så det var inte helt lätt för de unga vännerna att ses så ofta som de önskade. Dylan och Eli hade inte setts sedan den där ödesdigra natten på Blue Creek Hill i höstas.

"Dylan, är det här du sitter...?"
En vänlig arm lades om hennes axlar och Dylan såg in i Fathers isblå ögon.
"Hej, Father." sa Dylan och log lite mot mannen.
Han var inte flickans far, men han kallades "Father" eftersom han var Spökvärldens patriark och beskyddare.
"Vad gör du här uppe, liten?" frågade Father.
Dylan suckade.
"Drömmer mig bort. Längtar..." sa hon sorgset.
Father nickade förstående.
"Ja, älskade barn, jag vet att du vill besöka din vän, Eli. Men du är inte helt frisk än Dylan. Ditt system försvagades avsevärt när du slogs mot Demonerna i höstas och du får inte anstränga dig."
Dylan suckade igen och skakade ogillande på huvudet.
"Men jag vill ju bara se att Eli har det bra! Det är inte så ansträngande!"
Father strök flickan över det mörkbruna, nästan svarta, håret.
"Ett par veckor till får du hålla ut, Dyl. Men nu vill jag att du kommer ner till oss andra."
Father log uppmuntrande.
"Vi ska ju fira din födelsedag, har du glömt det?"
Dylan såg ut över Manhattan igen.
"Några minuter till bara...?" bad hon.
Father tillät detta. Han gav den lilla spökflickan en faderlig puss på kinden och gick sedan ner från taket.

Jag måste få träffa Eli...! tänkte Dylan.
Hon reste sig upp på huskanten, tog ett djupt andetag och kastade sig ut.
Först killade de till lite i magen, men sedan gick det bra. Hon var ganska van vid att flyga nu och behärskade konsten bra, efter ett par år som spökflicka.
Hon svävade lätt över staden och stannade inte till förrän hon var framme vid byggnaden där Eli och hans storasyster bodde.
Vilken tur att jag vet vilken lägenhet Eli bor i... tänkte hon leende. Det hade varit tråkigt att flyga runt hela byggnaden och kika in i över 65 lägenheter.
Dylan visste dock inte vilket rum som var Elis, men det skulle inte vara så svårt att hitta. Hon visste ju åtminstone vilken våning hon skulle till.
Hon flög en bit till och landade på en av de franska balkongerna.
Dylan var väldigt försiktig när hon kikade in genom fönstren, för nu hade hon använt en av sina krafter - den som gjorde henne synlig för levande människor. Eli kunde visserligen se henne som spöke, men hon ville för en gångs skull känna sig lite mer mänsklig den här kvällen.

Åh, där var han ju! Hennes älskade Eli!
Dylan skrek nästan till av lycka, men behärskade sig.
Eli låg i sin säng och verkade sova djupt. Det var lite synd att han inte var vaken... men nu hade Dylan ändå fått se honom.
Hon skickade en slängkyss till honom och sedan satte hon händerna mot fönsterrutan och använde ännu en av sina specialkrafter.
Ett vackert iskristall-mönster spred sig över fönstret och Dylan log, nöjd med sitt lilla spök-trolleri.
Nu vet han att jag har varit här, sa hon för sig själv.
En liten stund till stod spökflickan på balkongen och såg på Eli.
En tår rann nedför hennes kind och blev till is i decemberkylan.
"Vi ses snart igen Eli, jag lovar..." viskade Dylan.
Och så klev hon upp på järnbalkong-räcket och flög ut över staden igen.

Julkalendern 2017 - Del 9

*
Stockholm
Tisdag, 9 December 2008

"Vad ska ni hitta på för kul i jul då?" frågade läraren i klass 5A.
Barnen började prata i munnen på varandra, ivriga över att få berätta om alla deras jullovsplaner.
Läraren skrattade och gjorde en lugnande gest med händerna.
"Så ja, lugn. Nu tar vi en i taget."
Klassen lugnande sig och en och en började de berätta; om skidresor, resor till soliga och exotiska platser och en massa annat spännande.
Tony slutade lyssna. Inte för att han var ointresserad, det var han inte. Men han hade börjat drömma sig bort...

Vi ska fira jul på landet. Det är jättemycket snö där och vi ska bygga snögubbar och stora snölyktor, som vi sätter ett riktigt ljus i, så det skiner jättevackert när det är mörkt ute.
Jag ska leka med min bästa kompis och kanske gör vi snöänglar. Och jag ska lära min lillasyster att göra snöänglar, hon har alltid velat det. 
På julafton får vi god mat, godis och lussebullar. Och vi ska ha det mysigt och titta på julfilm och "Kalle Anka och hans vänner". Vi barn får nog massor med julklappar också.

"Tony... är du med oss...?"
Frökens röst och klasskamraternas fniss fick Tony att vakna till.
"Eh... ja..." mumlade han och rodnade.
Fröken log snällt.
"Vad ska du du göra på jullovet då?"
Tony blev alldeles torr i munnen.
"Eh... vi har nog inte bestämt nåt än."
Det där var en lögn. Men bara en liten vit en. Sådana var väl inte lika allvarliga?
Tony skulle inte fira jul på landet, fosterfamiljen hade inget lantställe. De skulle bara vara hemma i huset på Solstigen.
Och han hade ingen bästis att göra snögubbar med. Den enda vännen han hade var Jakob, men han skulle också resa bort.
Så till jul skulle Tony bara ha sig själv. Och lillasyster Colette förstås.
Om han och lillasyster skulle få god mat, eller ens någon mat alls, på julafton visste han inte.
Godis, lussebullar och julklappar skulle de nog inte få, han och Colette.

"Jaha," sa fröken. "men du får nog en skön jul ändå ska du se."
Tony lyckades le mot den vänliga kvinnan, men inom honom rotade en varelse vid namn Ångest omkring i magen.
Jullov innebar flera veckor hemma med fosterfamiljen. Ingen skola att fly till. Inget varmt skolbibliotek att drömma sig bort i.
Bara sällskap med Ångest och Rädsla.
Jakob petade på honom.
"Vad synd att inte du också ska åka till Kroatien i jul. Då kunde vi haft skitkul tillsammans, bada och snorkla - och åka båt och kolla på delfinerna."
Tony nickade och lyckades får fram ett blekt leende igen.
"Nästa år kanske din familj också kan åka dit." sa Jakob förhoppninsfullt.
"Kanske." sa Tony. "Men jag hoppas du får kul ändå."
Jakob log.
"Jag ska köpa nåt coolt till dig i Kroatien - och nåt till lilla Colette med."
Tony kunde inte svara. Då skulle han bara börja gråta.
Jakob var bra snäll han!

Jag kanske ska berätta för Jakob om hur jag har det hemma...?
Tony slog genast bort den tanken. Han vågade inte berätta.
Det fick man inte. Då kunde man råka illa ut.
Fröken började läsa ur spännande en kapitelbok. Den var bra.
Men Tony kunde bara sitta och tänka på hur julen skulle bli.

Julkalendern 2017 - Del 8

*
Solstigen 12
Måndag, 8 December 2008
*
Alice

"Troy, sitt still i soffan!" försökte jag.
"Neeej...!"
Min 2-åring ålade sig ur soffan och gled ner på mattan och vidare in under soffbordet.
"Kom, Troy. Vi ska fotograferas ju. Till julkorten." försökte Isolde, min 7-åring.
Troy vred sig så att han kunde se sin syster ordentligt.
"Jul?"

Isolde nickade ivrigt.
"Ja, vi ska ju skicka julkort - som vi är med på! Kom sitt hos mig här i soffan."
Hon klappade på soffdynan intill sig.
"Jul! Sitta Isse!" sa Troy glatt och kravlade sig, med lite hjälp av storasyskonen, upp i soffan.
"Ja, det är bra," sa min syrra Jennie, som dagen till ära var vår fotograf. "sitt mellan Isolde och Dorian."
Troy sken som en sol.
"Nu jul." sa han och lutade sig kaxigt bekvämt tillbaka i den mjuka soffan.

"Det är inte riktigt jul idag..." skrattade Dorian, min andra 7-åring. "Vi ska fotograferas bara. Sen blir det jul, om många dagar."
Troys solskens-leende slocknade och han gled ur soffan igen.
"Inge' jul." snyftade han i mattan.
Jag lyfte upp min minsta telning, satte honom i mitt knä och torkade hans tårblöta ansikte.
"Såja gubben, nu tittar vi på moster."
Jag pekade på Jennie och hennes kamera.
"Maaamma?"
Troy såg storögd på mig.
"Ja, älskade unge?"
"Var julen är...?" undrade han och slog frågande ut med händerna, så där på småbarns vis.

"Julen kommer sen, om du sitter still en stund och tittar på mosters kamera." försökte Dorian.
Troy nickade glatt.
"Julen kommer sen." sa han förnöjt.
Jennie och jag såg på varandra och skrattade tyst åt barnen.
Sedan satte jag och barnen och tillrätta i soffan och log (någorlunda) normalt mot kameran. Nu var vi äntligen redo för julkorts-fotografering!
"Mamma..." sa Isolde lite plågat. "jag måste kissa..."
Hon pinnade iväg mot toaletten.
Dorian stönade. Och nu var det hans tur att trött glida ur soffan och in under bordet.
Jag slog ut med armarna och skakade på huvudet åt alltihop.
"Jaha... det går ju bra det här."
En mjuk och varm liten hand strök mig över kinden och Troy log mot mig.
"Mamma inte lessen." tröstade han. "Julen kommer sen."

Julkalendern 2017 - Del 7

*
Greenville, California.
Måndag, 7 December 2009

"På ens 15:e födelsedag, visst får man bestämma själv om ska gå till skolan eller inte då?"
Mackenzie Jennings såg förhoppningsfullt på sina föräldrar.
Hennes tvillingbror Justin såg lika förhoppningsfull ut.
Henry Jennings skrattade.
"In your dreams, Moppet." sa han och rufsade om sin dotters hår. "Vi åker om ungefär en tjugo minuter."
Mackenzie suckade och slog ut med händerna.
"Men pappa, vi fyller år - och solen skiner. Det är nyttigt med solsken och frisk luft. Sitta inne i en dammig skola en hel dag däremot... inte nyttigt."
Pappa bara log och började glatt sjunga på en julsång.

"Vad värdelöst att fylla år på en måndag...!" suckade Justin.
Mamma Mary strök honom över håret.
"Ni får säkert en trevlig dag ändå. Och i eftermiddag, när ni kommer hem äter vi tårta och så får ni öppna era presenter."
Hon log uppmuntrande och gav tvillingarna varsin puss på kinden innan hon gick upp på övervåningen för att se till att inte äldsta sonen Matty hade somnat om.

Mackenzie såg drömmande ut genom fönstret.
"Nog för att jag gillar California, värme och solen... men ibland är det dumt att bo i en stat där man inte har snow days."
Justin höll med henne.
"Ja, jag saknar också snow days, för om det hade varit värsta snöovädret nu hade vi sluppit skolan..." suckade han.

Henry kom fram till sina yngsta telningar.
"Ni har visst glömt bort att ni ska på skolutflykt idag."
Nu sken Mackenzie och Justin upp.
"Åh just det, skolutflykt idag!" sa Mackenzie glatt. "Det ser ut att bli en bra dag i alla fall."
Henry kramade om dem.
"Grattis, mina små rackarungar!"

Julkalendern 2017 - Del 6

*
Stockholm.
Lördag, 6 December 2014

"Men oj... vad fint ni har gjort!" utbrast Leni, rörd och överraskad när hon kom ut i köket hemma hos sin pappa och bonusmamma på lördagsförmiddagen.
Hon hade nyss vaknat och trodde knappt sina ögon. 
Vackert inslagna paket, en vas med blommor och massor med fikabröd tog upp varenda yta av köksbordet. Och vid en av stolarna svävade en färgglad heliumballong med ordet "GRATTIS!" i stora silvriga bokstäver, plus två silvriga ballonger i form av 2:or.

6-åriga Lilla O sprang emot sin storasyster.
 "Idag är ingen vanlig dag, för det är Lenis fölsedaaaag, så det så!" sjöng hon och kramade Leni. 
Lilla O pekade på ballongerna. 
"Ser du. Två tvåor. För du fyller ju 22." log hon. 
"Tack, gullunge!" sa Leni och lyfte upp sin lillasyster i famnen. "Det är du som har valt ballongerna va?" 
Lilla O nickade stolt. 
"Jag förstod det," sa sa Leni kärleksfullt. "för du väljer alltid extra fina ballonger." 
Lilla O nickade glatt.

Camilla, Lenis bonusmamma, kramade också om Leni. 
"Grattis, älskling. Din pappa kommer strax, han var tvungen att gå ut och fixa en grej." 
Leni skrattade. 
"Just idag...?" sa hon skeptiskt och ställde ner lillasyster på golvet. "Typ som 'måste ut och köpa tidningen', på julafton, som farfar brukade göra när jag och kusinerna var små." 
Camilla log. 
"Mmmm... kanske det."
"Fölsedags-fika!" utropade Lilla O ivrigt och studsade som en studsboll på köksgolvet. 
"Kan vi fika nu och äta tårta?" 
Den lilla flickan satte sig på sin vita tripp-trapp-stol vid köksbordet. Hon var helt klart redo för fika. 

Just då kom pappa Johan hem. Han log stort och gav sin äldsta dotter en kram. 
"Grattis på din dag, min älskade unge." sa han och pussade henne på pannan. 
Sedan såg han finurlig ut. 
"Leni, det står något i hallen som jag tror är ditt." 
Leni gick förundrat ut i hallen och fick syn på sin bästa vän Cecilie. 
"Pappa, snällt att du kallar Ceci för 'något'..." sa hon och flinade. 
Cecilie skrattade. 
"Jag tror din pappa syftade på den där." sa hon och pekade på en splitter ny resväska. 
"Vilken cool väska!" sa Lilla O som också kommit ut i hallen. "Alldeles blank - och rosa!"

Leni hade önskat sig en sådan ganska länge. 
"Tack så mycket!" Hon kramade om pappa och Camilla. 
"Nu får vi hoppas att jag får användning snart bara." tillade hon sedan och log. 
Då såg pappa så där lurifaxig ut igen. 
"Kolla i väskan, Leni. Det kan finnas något mer där..." 
Leni lade ner väskan på golvet och fällde upp locket. Där, i väskan låg ett glittrande guldkuvert. 
Förvånad tog Leni upp kuvertet och öppnade det. När hon insåg vad det var däri skrek hon till av lycka. 
"Oh my God...! Det är en flygbiljett!"

Cecilie fnittrade till och lade armen om sin bästis. 
"Jepp! Två stycken till och med." 
Det stämde. Det var två flygbiljetter. En med Lenis namn på och en med Cecilies. 
"London, baby!" jublade Cecilie. 
"Jag tror jag svimmar...!" sa Leni. 
Fast det gjorde hon inte, men hon grät nästan av glädje. Hon kramade Cecilie och sedan pappa och Camilla. 
"Var det en bra present, gumman?" log Johan. 
"Ja, vad tror du...?" skrattade Leni och kramade sin pappa igen. 
"Vi åker den 14:e December." sa Cecilie. "Och kommer hem den 21:a." 
"Wow! En vecka i London! Åh, det ska bli sååå kul!" utropade Leni upprymt.

Julkalendern 2017 - Del 5

*
Stockholm.
Onsdag, 5 December 2008

Joel började bli ganska svettig. Den turkosblå overallen med svarta förstärkningslappar på knäna var varm och tät - ett perfekt plagg att bära i vinterkyla, men inte så värst perfekt inne på en ICA-butik.
Joel drog undan kragen från halsen, för att lufta sig lite. Men det hjälpte inte tillräckligt mycket, så han började dra ner dragkedjan.
Men han koncentrerade sig lite för mycket på dragkedjan, den var nämligen inte helt lätt att pyssla med, att han inte riktigt tänkte på hur han gick.
Klonk. Han hade lyckats gå rakt på någons kundvagn.

"Men, Joel...!"
Det var mamma som röt. Nu såg hon så där irriterad och arg ut som hon brukade göra när hon tyckte att Joel gjorde något fel eller var i vägen.
"Se dig för - du kan ju inte gå in folk så där!"
Nu kände sig Joel alldeles gråtig.
"Det var inte meningen..." fick han fram trots gråtklumpen i halsen.

Kvinnan som körde kundvagnen kom fram till honom.
"Gick det bra, lilla gubben? Gjorde du dig illa?"
Joel skakade på huvudet.
"Förlåt att jag gick på dig vagn. Jag sågde mig inte för."
"Åh, det gör ingen. Jag förstår att det inte var med flit. Det är inte alltid så lätt att gå och handla när det är mycket folk, eller hur?"
Hon log mjukt och vänligt mot honom.
Joel log tillbaka. Han gillade den här kvinnan, hon var snäll.

Mamma drog i hans arm. Det var dags att skynda vidare.
Joel vinkade till den snälla kvinnan och snubblade efter mamma.
"Mamma," flämtade han. "får jag ta av mig overallen...? Jag svettas ihjäl lite..."
Men nej, han fick inte ta av det varma plagget, sa mamma bestämt. 
Varför förstod han inte... det var ju inget svårt eller jobbigt. Och han kunde ju själv. Han var fem år nu faktiskt. 
Kanske ville mamma bestämma lite bara. Sådana kunde ju vuxna vara ibland, förklarade inte varför man inte fick göra vissa saker, utan svarade bara "för att jag säger det!". 
Men så skulle Joel aldrig få svara. Då skulle mammas ögonbryn se så där arga ut och hennes röst skulle vara irriterad.

Jättemånga minuter senare stod Joel och mamma i kön. De skulle betala sina varor. Det var många som ville betala, så kön var lång som en tusenfoting. 
Detta gjorde mamma ännu mer irriterad. Men hon sa inget argt till människorna framför. Hon var bara stressigt ilsken mot Joel.
När han kikade ner i deras röda kundkorg tillexempel, för att se om där fanns något kul till honom, då drog mamma i hans overall så att han åkte bakåt och skällde på honom igen.
"Rör ingenting nu!"
"Men jag ville bara titta..." sa Joel oskyldigt och pekade förklarande på kundkorgen.
"Skärp dig nu!" sa mamma. "Annars kommer inte tomten!"

Joel såg med stora blanka ögon på mamma och hennes nu arga ögonbryn.
Först kändes det som han skulle börja gråta. Men så blev han arg istället.
"Johooo då. Tomten kommer visst!" nästan skrek han. "Inte till dig bara - för du bara är dum och skriker...!"

Malena Ekdahl, kvinnan med kundvagnen som Joel dunsat in i, stod bakom den stressade mamman med sin lilla rara pojke. Nu log hon stort.
Det var inte mer än rätt att pojken sa ifrån.
"Du har så rätt, självklart kommer tomten till dig på julafton." sa Malena.
Den lilla pojkens varmröda ansikte sprack upp i ett brett, lyckligt leende och hans ögon glittrade.
Ur sin overall-ficka tog han upp en röd papperslapp, i vykort-storlek, och räckte den till Malena.
"God jul!" sa han med kärlek i rösten.
Malena tog mot papperslappen och såg leende på den. Pojken hade ritat några tecken, som nog skulle föreställa ord, och han hade även klistrat fast glitter och några juliga paljetter.
Malena blev alldeles varm om hjärtat.
"Tack så mycket, raring! God jul!"

Joel såg på sin mamma och log soligt.
"Fröken på dagis hade rätt - människor blir glada av julkort! Och nu har jag gjort nån glad!"
Pojken fick ingen respons från mamma. Hon stod nu och betalade.
Men Joel log ändå. Han hade gjort den där snälla kvinnan glad.
Han gav Malena en kram.
"Du är snäll." sa han ömt.
I en stund som denna fick man vara ganska hjärtlös för att inte röras till tårar. Malena gjorde det åtminstone. Och de som stod närmast dem i de två långa köerna såg inte heller helt oberörda ut.
Två tonårstjejer såg länge på Joel och log.
"Gulligaste ungen ju!" utbrast den ena.
"Ja, verkligen!" instämde hennes väninna.
Joel såg blygt på dem och log mjukt. Sedan tog han upp två mindre julkort ur overall-fickan och gav dem till tonårstjejerna.
"Till er." sa han. "God jul."

Julkalendern 2017 - Del 4

*
Magnolia, Alabama.
Måndag, 4 December 1967

Sunshine Robinson sprang på fjärilslätta fötter ner för trappan och fortsatte in i köket.
"God morgon, moster Ruth." gäspade hon.
Moster Ruth, som stod och lagade frukost, vände sig leende om mot flickan.
"God morgon, lilla Sunny. Och grattis på födelsedagen."
Sunshine log brett.
"Tack! Vad får vi till frukost?"
"Eftersom det är din födelsedag får du våfflor." sa moster Ruth och log åt flickans överraskade och glada uppsyn.
"Våfflor!" utbrast Sunshine. "Jag måste fylla år oftare!"

Nu kom morbror Roy och kusin Tina också in i köket. De kramade om Sunshine och gratulerade henne på 12-årsdagen.
Familjen satte sig till bords och njöt av den sällsynta födelsedagsfrukosten.
"Vad hoppas du på att få i födelsedagspresent då?" frågade Tina.
Sunshine såg finurligt på sin morbror och moster.
"Slippa skolan idag kanske..." sa hon förhoppningsfullt.
Morbror Roy skrattade.
"Bra försök, Sunny. Men jag är ledsen... inte ens på din födelsedag får du skippa skolan."
Sunshine trutade lite besviket på munnen, men hon blev inte sur på allvar, det blev hon väldigt sällan. Arg, ledsen och väldigt glad kunde hon bli, men sur eller grinig... nej, det var inte någon större del av Sunshines personlighet.

"Nu vet jag vad jag önskar mig!" utbrast Sunshine ivrigt. "Att mamma kommer hit! Även om det bara är för en tag, eller några timmar."
Allas leenden slocknade och Tina såg besvärat sin yngre kusin och sedan på sina föräldrar. Det här skulle inte sluta bra...
Morbror Roy strök Sunshine över kinden.
"Sunny, raring... jag vet att du vill att din mamma ska vara här och fira med dig, men det..."
"... går inte." fortsatte Sunshine meningen.
Tårar fyllde hennes ögon och hon försökte se hård och bestämd ut, ett tappert försök att inte börja gråta.
"Kan ni inte ringa White Oaks igen och förklara för de dumma läkarna att mamma måste få vara hos sin lilla flicka - på hennes 12-årsdag åtminstone...?"
Flickungens stora bruna ögon såg bedjande på morbror Roy.
"Det kan ni väl...?"
Hennes morbror skakade sorgset på huvudet.

Sunshine började storgråta.
"Men det är ju min födelsedag! Och mamma ska inte vara på mentalsjukhus - hon ska vara hos mig! Varför fattar ingen det..?!"
Moster Ruth kramade om det förtvivlade lilla barnet.
"Älskling," sa hon lugnande. "din mamma kanske får permission till jul istället. Och det är ju bara några veckor kvar dit."
Tina log.
"Och det blir väl bra, Sunny?" sa hon vänligt, för hon ville göra sin lilla kusin glad igen.
Sunshine log tappert genom tårarna och nickade.
"Ja, det blir väl det..." sa hon drömmande.

Julkalendern 2017 - Del 3

*
Paradise, California.
Söndag, 3 December 2006

Cordelia

Denny kom inte hem från Camp Orion förrän strax efter klockan tio på kvällen. Min lillebror såg trött, men glad ut.
"Ni har inte fått så mycket sömn i natt va...?" gissade jag och rufsade om lillebrors hår.
Denny ryckte på axlarna.
"Nja... inte så värst mycket. Vi kollade på flera filmer och så berättade vi spökhistorier."
Lillkillen gäspade stort.
"Dags för dig att sova nu kanske." skrattade jag och kramade honom.

Pappa tackade Grady som skjutsat hem Denny.
"Har ni haft det bra, grabben?" frågade pappa.
Denny nickade bara.
Pappa lade en hand på hans axel.
"Gubben, vi behöver nog prata lite om det som hände igår."
Denny ryckte på axlarna igen, nästan lite uttråkat - eller uppgivet - den här gången.
"Okej. Kan jag ta en snabb dusch först bara?"
Pappa nickade.
"Så klart du kan." log han. "Jag går och fixar lite sen kvällsmat så länge."
Pappa gick ut i köket och Denny gick in i badrummet.

En kvart senare satt min lillebror, pyjamasklädd och ganska sömnig vid köksbordet.
Pappa ställde fram en tekanna och rostad bröd på bordet och slog sig ner på stolen bredvid Dennys. Han lade armen om pojken.
"Jag är ledsen att du blev så upprörd i går, gubben." sa pappa mjukt. "Men vad jag försökte säga var att anledningen till att mamma och Cameron inte kommer hit..."
Denny suckade och blängde surt på pappa.
"Nej, lyssna på mig nu." sa pappa. "Du kommer att gilla det här."
Jag log brett mot min söta och truliga lillebror och nickade instämmande.
"Bara hör på vad pappa har att säga." manande jag.
Nu såg Denny förvånad ut.
"Vaddå...?" sa han.
Och minsann, hörde jag inte lite iver i hans röst.
Pappa gjorde en konstpaus. Sedan berättade han nyheten:
"Vi ska åka till New York till jul."
Jag och pappa såg på varandra, log och väntade på en reaktion.

Vi behövde inte vänta länge.
Ett glädjetjut hördes från Denny och han studsade upp från sin stol i ren iver.
"Är det sant, ska vi till New York...?! Och fira jul med mamma, Cameron, Virginia och Indie...?"
Virgina är vår brors flickvän och Indie är hennes 15-åriga lillasyster.
Pappa skrattade åt Dennys lyckorusiga iver.
"Ja, älskling, det är sant. Vi åker dit några dagar före julafton - med bil."
Det kom ett nytt glädjetjut från Denny. Han hade tjatat om en roadtrip hur länge som helst nu.
"Jaaaa...!" nästan sjöng Denny.
Han tog ett glädjevarv runt köksbordet och sedan kastade han sig i pappas famn.
"Åh, jag vill ha jullov nu!" suckade Denny av längtan.
Pappa kramade gullungen länge.

Julkalendern 2017 - Del 2

*
Paradise, California.
Lördag, 2 December 2006

"Kommer mamma och Cameron hem till jul?"
14-årige Denny såg förhoppningsfullt på sin pappa och väntade andlöst på svaret. Förhoppningen och glittret i pojkens ögon försvann dock när pappa skakade på huvudet.
"Nej, det gör dom inte..." började Mitch Jackson.
Det räckte för Denny. Med ett argt brak for köksstolen i golvet när han reste sig och tryckte undan den.
"Nähä... vilken jävla kul jul det blir då...! Vi här och mamma och Cam ända borta i New York..." fräste pojken och störtade mot ytterdörren.
Han slet åt sig sin ryggsäck och öppnade dörren.
"Denny, vänta...!" ropade storasyster Cordelia efter honom, men han ville inte höra på.
Han smällde igen dörren efter sig och gick med snabba steg bort från huset, bort från kvarteret.
Vart skulle han ta vägen?
Det visste han inte riktigt. Han visste bara att han inte ville vara hemma nu.

Jävla mamma... tänkte Denny och sparkade till en liten sten som han tyckte låg i vägen för honom. 
Varför måste hennes jobb i New York vara viktigare än mig...?
Visst, det var ju inget fel på pappa, inte på syrran heller. Dem älskade han ju också, såklart.
Men han saknade mamma. Och storebror, som hade bott på andra sidan landet i ett par år nu.
Och Denny kunde inte rå för det, men han kände sig faktiskt en aning avundsjuk på Cameron som kunde träffa mamma Dinah närhelst han ville, medan han själv fick nöja sig med att kommunicera med henne via datorns webbkamera, chat på MSN och brev.
Orättvist...!
Pojken sparkade till ännu en sten, sedan gick han ännu fortare, av ren ilska.

• • •

"Nämen, Denny, vad gör du här alldeles ensam...?"
Denny ryckte till och vände sig förvånad om mot ljudet av den bekanta rösten.
Där, vid sin svarta SUV, stod Grady, en av ledarna för Paradise Recreation Center* och sommarlägret Denny hade varit på i somras.
"Ska du hänga med upp till Camp Orion?" frågade Grady. "Wendy, och min dotter och några av hennes kompisar är redan där. Och jag ska hämta upp Scott och Johnny också."
En underlig känsla rann genom pojkens tunna kropp och hans hjärta pickade lite snabbare innanför bröstkorgen.
Grady märkte att han tvekade.
"Det blir en kul helg, grabben. Skräckfilms-maraton, läsk och godis och lite party..." sa han med lockande röst.

Om Denny inte hade hungrat så mycket efter uppmärksamhet, och något roligt att göra, den här ensamma dagen hade han nog inte velat eller känt behov av att följa med till det gamla sommarlägret.
Men nu kändes det som han kanske ville hänga med ändå. 
Kompisen Scott skulle ju vara med - och Johnny.
Han bestämde sig snabbt.

Men först kontrollerade han att han hade med sig det allra nödvändigaste i sin ryggsäck.
Och jodå grejerna fanns där: astmamedicinerna, en PET-flaska med vatten, mobilen, plånbok, lilla kameran, Trident-tuggummi med kanelsmak.
"Jag har ingen tandborste." mumlade han.
Grady log.
"Det kan du få en på Camp Orion. Tandkräm med."
Denny nickade. Sedan kom han på en sak till.
"Jag har ju ingen pyjamas med mig."
Grady skrattade lite.
"Då får du sova i kallingarna, som stora grabbar gör. Eller så kan du sova naken." sa han och rufsade om den lille pojkens mörkbruna hår.
Dennys kinder hettade och han skakade på huvudet. 
Aldrig i livet att han skulle sova naken - särskilt inte om det skulle vara äldre tjejer i samma rum.
"Jag sover i kallingarna i så fall." sa han bestämt och fnissade generat till.
Grady lade armen om pojkens axlar.
"Så du hänger med till Camp Orion...?" sa han glatt.
Denny nickade sakta.
"Ja, jag gör väl det. Det kan nog bli kul med skräckfilm och allt."
"Härligt grabben!" sa Grady och lyfte upp pojken i den stora bilens passagerarsäte.

När Denny tagit på sig säkerhetsbältet tog han fram sin mobiltelefon och knappade in ett kort men informativt textmeddelande till sin pappa.

Hej pappa!
Jag hänger med Scott till Camp Orion - det blir övernattning där. Grady kör oss.

Har alla mina mediciner, så oroa dig inte.

xoxo din son, Denny

Pojken suckade när hans pappa ringde. Men han svarade.
"Fick du mitt meddelande?" frågade han.
Pappa bekräftade att han läst textmeddelandet.
"Är det okej att jag följer med till Camp Orion då?" undrade Denny. "En natt bara. Jag kommer hem i morgon kväll."
"Jadå. Jag ringer Grady sedan." sa pappa. "Ha det så kul, lilla gubben. Och du, jag älskar dig."
Denny log lite blygt.
"Mmmm... och jag älskar dig pappa. Krama syrran från mig."
Leende tryckte han av samtalet och stoppade ner mobilen i ryggsäcken igen.

Grady log och smekte pojken över ryggen.
"Redo för lite skoj, lillgrabben?"
Den där underliga känslan rann plötsligt över honom igen när Grady rörde vid honom.
Men den känslan skakade han av sig.
Varför är jag så jäklarns ängslig? Det är ju bara en liten övernattning... tänkte han. Gradys dotter hennes och tjejkompisar - och Scott - ska ju också vara där. Så det finns väl inget att oroa sig för...? Vi ska ha kul!
Denny nickade och log.
"Yep, jag är redo för vinter-sommar-läger!"
Grady skrattade.
"Bra. Då åker vi då."

_____________________________
* Recreation Center ≈ fritidsgård