Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 12

*
12 December

Natten går tunga fjät...

Aulan på Änggårdens skola var fylld av förväntansfyllda föräldrar, släktingar, lärare och skolkamrater som andaktsfullt tittade på skolkören - dagen till ära ett vackert Lucia-tåg - som skred fram på scenen.

Först kom Emilia som ljusbärerskan och efter henne kom tärnorna med sina vita stearinljus.
Efter flickorna gick en stolt Tony, med sin stjärngossestrut på huvudet och guldstjärna i handen.
De andra pojkarna som var stjärngossar bar inte strut och stjärna, utan vita ljus, som tärnorna.
Det var körens egen idé; att de bara skulle ha en Staffan stalledräng - kung Herodes egen stallpojke som sedemera blev helgon.
Sist gick pepparkaksgubbarna; Dante, Matilda och Kristoffer och lilla Colette - som var en en söt liten gammaldags hustomte.

Kören bjöd på många stämningsfulla julsånger och en del humor.
Ungdomarna fick stående ovationer när konserten var slut - och massor med beröm.

* * *

"Det här var skoj!" sa Dante när de bytte till vanliga kläder bakom scenen en stund senare. "Men nu vore det fint att få gå hem och lägga sig..."

Han gäspade stort.

Emilia fnissade.

"Inte kan du sova nu... vi ska ju ha lussefika i klassrummet."

Dante log snett.

"Jag ska lusse-sova."

"Bra," flinade Tony. "då tar jag din lussebulle."

Vid omnämnandet av lussebullar vaknade Dante till.

"Nej du, det låter du bli!" skrattade han. "Jag ska äta lussekatter först - sen ska jag somna sött."

Lilla Colette, fortfarande klädd som gammaldags tomte, fnissade.

"Tänk om du börjar snarka då...!"

Emilia och Tony skrattade.

Dante satte stjärnstruten på Tonys huvud och dunkade honom broderligt i ryggen.

"Kom nu, stjärn-pojken, så går vi och fikar. Jag är vrålhungrig."

Pojkarna skyndade ut ur aulan.

Emilia lade armen om Colette.

"Vad säger du då, lilla tomten, vill du följa med vill vårt klassrum - eller vill du fira med din klass?"

Colette funderade.

"Med er!" sa hon bestämt.

Emilia log mot den yngre flickan.

"Kul! Då går vi och ser till så att inte Dante och Tony äter upp alla våra lussebullar..."

De fnittrande flickorna gav sig också iväg till klassrummet.

De blev glada när de såg att Tony och Dante väntade på dem utanför aulan.

"Vad nu?" log Emilia. "Har ni inte kommit längre?"

Tony lade huvudet på sned och log sött.

"Äh... vi ville väl vara gentlemen, förstår du väl..."

Emilia gav honom en puss på näsan.

"Awww... det var sött av er."

Tony nickade.

"Eller hur?" skrattade han.

Och så lade han armen om Emilia.

"Glad Lucia - i förskott." sa han mjukt.

"Glad Lucia." svarade Emilia och kramade om honom.

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 11

*
11 December

Busschauffören suckade åt den darrhänta och lite smutsiga mannen som insisterade på att få betala sin bussbiljett med enkronor.
"Man kan inte betala kontant på bussen längre." förklarade han.
"Men jag ska bara ha en biljett." sa mannen hest och lite sluddrigt. "Vad kostar det till sjukhuset?"
Busschauffören blängde, otåligt, och suckade ännu ljudligare.
"Du kan inte betala kontant. Du får ladda på ett sånt där kort, vet du."
Den stackars mannen skakade uppgivet på huvudet.
"Näää... jag har inte råd med det va... Jag har bara stålars till två bussresor. Jag ska till sjukan."
Flera människor i busskön suckade och stönade irriterat åt att de hindrades från att gå på bussen.
Några började till och med puffas, i hopp om att komma fram fortare.
En gänglig tonårskille blängde på dem.
"Meh...! Orka ha så jävla bråttom hela tiden..." muttrade han och himlade med ögonen.
Till busschaufören sa han:
"Låt han gå på, för fan! Han är väl typ hemlös... ofta man har pengar då."
Den hemlösa mannen nickade instämmande. Äntligt någon som förstod honom!
Men busschauffören var principfast. På hans buss betalade man, punkt slut.

Johan Simonsson och hans sexåriga dotter Olivia stod strax bakom den stackars mannen.
Johan räckte fram ett blått busskort.
"Ta det här, det finns ett par resor kvar på det."
Mannen stirrade på kortet och sedan på Johan.
"På riktigt...? Ger du mig ett busskort...?"
Johan nickade.
"Du måste ju få komma till sjukan, eller hur?"
Mannen sken upp och tog alldeles salig emot det blå plastkortet.
"Alltså... tack så mycket!"
Han visade upp kortet för busschauffören och tryckte det sedan mot kortavläsaren.
Han tittade på kortet medan han gick och satte sig på en plats långt fram.
"Ha! Ett eget busskort!"
När Johan och lilla Olivia gick förbi log han brett.
"Tack för julklappen, grabben!" sa han och gjorde tummen upp.
"Det var så lite." sa Johan.

Olivia klättrade upp på ett säte vid fönstret och såg på sin pappa som satte sig bredvid henne.
"Du gedde honom mammas kort."
Johan nickade.
"Ja, jag gjorde det, Lilla O... men det var bara några resor kvar på det. Jag köper ett nytt till mamma om hon behöver ett."
Lilla Olivia log.
"Han farbrorn blev jätteglad, pappa."
Flickan funderade.
"Han får inte så många julklappar va? Kanske inga alls..."
Hon öppnade sin ryggsäck och tog upp en julgranskula av papier-mâché.
Den hade hon gjort på sexårs-verksamheten idag när de julpysslade.
"Pappa, får jag ge den här som julklapp till stackars farbrorn?"
Johan log ömt.
"Så klart du får, älskling."
Han lyfte ner sin dotter på golvet och såg hur hon gick fram till den hemlösa mannen.

"Här får du en julklapp, farbrorn." sa Lilla Olivia och räckte fram sin present.
Mannen tog emot julgranskulan och såg beundrande på den.
"Vilken vacker tingest. Har lilla flickan gjort denna?"
Olivia nickade.
"Och den vill du ge till mig...?" frågade mannen förvånat.
Olivia nickade igen.
"Aaaa... det vill jag. God jul, farbrorn."
Några tonårsflickor såg ömsint på det lilla barnet och log mot henne.
"Guuud, vad söt...!" utbrast de.
Johan kunde inte sluta att le. Han var så rörd och stolt över sin lilla tjej.
Den hemlösa mannens ögon blev blanka.
"Åh... God jul, lilla flickan. Och tack."
Han höll i julgranskulan som om den vore en ömtålig, dyrbar skatt.
"Det finns änglar..." sa han. "Det finns änglar..."
Tårar rann nerför hans kinder.
"Pappa," sa Olivia när Johan lyfte upp henne på fönsterplatsen igen. "han sa jag var en ängel."
Johan kramade flickungen.
"Det är du, fina unge."
"Du med, pappa." sa Lilla Olivia stolt.

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 10

*
10 December

Natten till onsdagen vaknade Emilia av ett brakande ljud, något som föll i golvet.
"Inte nu igen...!" suckade Emilia.
Skulle hon våga gå upp och se efter vad det var...?
Hon satte sig motvilligt upp och vek den varma, sköna duntäcket åt sidan.
Usch... vad kallt det var...!
Nej, gå upp nu hade hon verkligen ingen lust med.
Emilia lade sig ner och drog täcket över sig.

En stund senare kände hon en hand smeka henne över håret och hon flämtade förskräckt till.
Hon vågade knappt öppna ögonen och titta på spöket.
Men hon öppnade ögonen ändå.
Då såg hon att det inte var något spöke som stod där vid sängen, utan pappa.
"Somna om du, älskling," sa pappas trygga stämma. "det var bara duschdraperiet och stången som dråsade ner."
Emilia log.
Ah... bara det dumma duschdraperiet...
Hon gav pappa en kram och kände sig mycket bättre till mods när hon kände hans armar om sig och hans lugnande värme.
"God natt, Emilia." sa pappa och stoppade om henne.

* * *

När Emilia på onsdagsmorgonen drog upp sin rullgardin flämtade hon till av förskräckelse igen.
För mitt på fönsterrutan, i imman, hade någon skrivit ett ord.
Ett litet ord. Felstavat.
Men det fick Emilias hjärta att bulta hårt i bröstet på henne.

H J E L P !

Happy Birthday Dylan! 10 December 2014

Grattis på namnsdagen Malena! 10/12 2014

*

Grattis på namnsdagen 

Malena!

Puss & kram till mamma!

// Leni, Linus, Noel & Melwin

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 9

*
9 December

"Nu vill jag höra om dom mystiska ljuden du har hört här den senaste tiden."
Moster Maja såg intresserat på sin systerdotter över kanten på sin stora tekopp.
Emilia tvekade. Hon ville helst inte tänka på otäcka saker just nu.
Men så ändrade hon sig. Moster Maja var genuint intresserad och hon trodde ju på andar och andra övernaturliga saker.
"Det låter som om någon, eller några, går omkring här ibland. Och jag känner liksom en närvaro..."
Emilia ryste till.
"Det är kusligt."

Hon tog ett litet bett av sin rågfralla, tuggade och funderade.
När hon ätit klart sneglade hon på sin moster.
"Vad tror du, kan det vara spöken?"
Moster Maja nickade.
"Det låter så, raring. Prata med dom, fråga vad dom vill."
Emilia log och skakade på huvudet.
"Helst inte."

Flickan såg på klockan och fick plötsligt bråttom.
"Oj, jag måste gå nu, vill ju inte komma för sent till skolan."
Hon gav moster en kram och skyndade ut till tamburen och sina ytterkläder.
"Ha en bra dag, älskling!" ropade Maja efter henne.
"Tack, detsamma!" svarade Emilia och klev ut i decembermorgonens kyliga vintervärld.

Prata med spökena... tänkte Emilia. Vad ska jag säga till dom då - att de ska hemsöka nån annans herrgård...? Nej, usch... jag vill inte befatta mig med spöken alls...
Hon skakade av sig obehagskänslorna och satte ett par hörsnäckor i öronen.
Lite musik kanske skulle skingra hennes tankar.

Musik hjälpte faktiskt och när hon såg Tony och Dante vid bussen som skulle ta hela klassen in till stan, och simhallen, mådde hon ännu bättre.
Hon kramade om sina favoritkillar och vinkade till Matilda.
"God morgon, ma chérie!" sa Dante.
"God morgon." log Emilia. "Mår ni bra?"
Dante nickade och log brett.
"Solsken, gnistrande snö - och endast nio dagar kvar till jullovet! Klart vi mår bra!"
Tony nickade instämmande och Emilia skrattade.
Killarna var ju för härliga!

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 8

*
8 December

Klockan var bara halv fem på eftermiddagen, men det var redan mörkt ute.
Emilia var glad att hon hade sällskap av Matilda idag, nu slapp hon gå ensam
i vintermörkret - något hon tyckte var rätt så kusligt.
Hon skulle även slippa vara ensam hemma på herrgården idag. Mamma och pappa skulle komma hem sent, men Matilda skulle stanna på middag och flickorna skulle öva lite till Lucia-konserten.
"Det är kul med skolkonserter," sa Matilda. "men det är såååå drygt att vi måste vara i skolan klockan sju på fredag...!"
Emilia instämde.
"Jag vet, det är nästan lite taskigt att vi måste gå upp så tidigt... Men, men... det är ju bara för en dag - och på lördag kan vi sova hela dagen om vi vill."
Matilda sa att det skulle hon banne mej göra också - plus hela söndagen.

"Är du pirrig inför Jul-konserten den 18:e förresten?" frågade Matilda. "Du har ju flera solon."
Emilia funderade.
"Lite kanske... Men det ska bli kul också - även om det blir många texter att memorera."
Hon hade blivit förvånad när deras musiklärare bett henne sjunga solo, i flera låtar. Men hon hade förstås känt sig hedrad också.
"Och så ska du ju sjunga duett med Tony..." sa Matilda retsamt och puffade sin kompis i sidan.
Emilia skrattade.
"Ja, än sen då...?"
Matilda hade inget svar på det. Hon hade nog trott att Emilia skulle bli generad, men hon såg hur lugn ut som helst.
"Ingenting..." mumlade Matilda. "ni är så fina ihop bara."
"Tack!" sa Emilia.

Plötslig stannade Emilia till.
Hon stirrade storögd in i mörkret och skogsbrynet intill landsvägen.
Matilda lade armen om henne.
"Vad är det...?"
"Jag vet inte..." nästan viskade Emilia. "Det känns som nån tittar på oss..."
Matilda spanade in i skogen.
"Jag ser ingen. Men du, det kanske är bäst om vi skyndar oss."
Det tyckte Emilia också.
Flickorna gick lite snabbare och de andades inte ut förrän de stod innanför dörren på herrgården.

Det var varmt och skönt hemma.
Flickorna hörde hur det sprakade från en brasa inne i allrummet och det doftade ljuvligt av nybakade kanelbullar och varm choklad med vispgrädde och kanel.
"Vem har bakat...?" undrade Emilia medan hon krånglade av sig sina tjocka ytterkläder.
"Slottsspöket kanske?" fnissade Matilda.
Emilia ryste. Hon ville inte tänka på spöken nu.
Men så fick hon syn på en grön kappa och en tjock halsduk som hängde på en av de stora krokarna i tamburen. Hon sken upp.
"Moster Maja!"
En kvinna i fyrtioårsåldern uppenbarade sig i dörröppningen till allrummet.
Hon log brett.
"Emilia... mosters lilla stjärna!" ropade hon och skyndade fram till henne.
Moster Maja kramade om Emilia, länge. Sedan kramade hon om Matilda också.

"Vad gör du här?" frågade Emilia.
"Din mamma bad mig komma hit." förklarade Moster Maja.
Emilia strålade av glädje.
"Stannar du länge? Säg att du gör det!"
Maja log.
"Veckan ut i alla fall. Jag vill ju inte missa min älskade lilla systerdotters Lucia-konsert."
Emilia kramade sin älskade moster hårt.
"Åh, vad jag är glad att du är här! Jag har saknat dig!"
"Och jag har saknat dig min älskling." sa moster Maja ömt.
Hon lade armen om flickorna.
"Nu går vi in i allrummet och mular i oss bullar." sa hon ivrigt. "Och så måste ni tjejer berätta vad ni har haft för er den senaste tiden."
Emilia log.
"Det har hänt ganska mycket."
Moster Maja log också.
"Nåväl, jag ska stanna här hela veckan, så vi har tid till berättelser."

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 7

*
7 December

Colette tände andaktsfullt, och mycket koncentrerat, adventsljus nummer två.
Hennes små händer darrade när hon lade ner tändsticksasken på soffbordet
och den utbrunna tändstickan i en liten glasskål med vatten.
Pappa Krister hade försäkrat henne om att det räckte med att blåsa ut tändstickan, men Colette hade insisterat på att få lägga den i vatten,
för säkerhets skull.
"Jag klarade det!" jublade flickan. "Jag använde tändstickor - själv!"
Hon såg lyckligt tårögd ut.
"Bravo syrran!" berömde Tony och kramade sin lillasyster.
Han var stolt över henne.
För första gången i sitt 12-åriga liv hade Colette vågat handskas med tändstickor utan att känna en panisk rädsla inför elden.

Tony hade också respekt för eld. Det skulle man visserligen ha, så det var inget konstigt.
Men för Tony och Colette handlade det mer om  djup rädsla än bara vanlig respekt för eldens makt.
Ända sedan den där olycksaliga händelsen för snart sex år sedan hade Tony knappt ens tittat åt tändstickor eller cigarett-tändare, än mindre använt sådana.

Nu bestämde sig pojken för att berätta om händelsen. Det hade han aldrig gjort för någon förut.
Men han tyckte att det kunde vara bra om mamma Helena, pappa Krister
och storasyster Frida fick veta så mycket som möjligt om hans och Colettes förflutna.
Samtidigt som det var jobbigt att prata om sådana saker, kändes det skönt
att få det ur sig.
Han såg allvarligt på sina älskade, trygga familjemedlemmar som satt i soffan, på varsin sida om honom.
Och så började han berätta:

"Det var några dagar före julafton. Fjärde advent måste det ha varit.
Våra fostersyskons farmor var på besök den dagen, för att hjälpa till med julstädning och sånt. Vi blev alltid behandlade bra så länge hon var där."
Tony pillade lite förstrött på en av soffkuddarna och svalde innan han fortsatte.
"Jag fick äran att tända sista adventsljuset. Det gick bra, men precis innan jag skulle blåsa ut tändstickans låga, hoppade Mårten fram och skrämde mig på nåt sätt. Jag ryckte till och tappade kontrollen över tändstickan..."
Pojkens röst bröts, som av gråt och Colette började snyfta.
"Jag råkade tända eld på en av gardinerna." sa Tony lågt.
Och nu brast han i gråt.
Frida gick fram till sin lillebror och höll om honom.
"Men det var ju inte ditt fel, älskling. Det var ju den där förbannade Mårtens fel. Han skulle aldrig ha skrämt dig."
Tony torkade tårarna och skakade på huvudet.
"Näää... Men det struntade våra fosterföräldrar i. Dom skyllde på mig, eftersom det var jag som höll i tändstickan."
Pappa Krister kramade också om Tony.
"Hur gick det sen då?"
"Nån hämtade en brandsläckare och släckte elden." sa Tony. "Och det blev lite hysterisk stämning i huset. Men farmor... hon var så himla snäll och underbar, hon bara lugnade ner alla och gjorde saft åt oss barn."
Tony blundade och han snyftade till.
Hans familj förstod att minnet var väldigt smärtsamt för honom.

"Du behöver inte berätta mer om du inte orkar, älskling." sa Krister.
Tony nickade och såg på sin pappa.
"Jo, det går bra. Som jag sa behandlades Colette och jag bra så länge
'vår' farmor var där. Men dagen efter åkte hon hem till sig. Och så fort hon åkt började vår fosterpappa skrika åt oss. Han sa att om nån av oss nånsin befattade oss med eld igen skulle han först spöa upp oss, så att vi inte kunde sitta på en vecka - och sedan skulle han låta oss brinna inne..."
Frida flämtade till.
"Men herregud... vilket sjukt monster han var...!"
Tony nickade.
"Mmmm... Det var första gången han hotade även Mårten och Madeleine
- sina egna ungar."
Lilla Colette, som nu storgrät, nickade.
"Ja, men det var bara Tony som fick spö. Våran fosterpappa tog ner min bror till källaren och slog honom..."
"Jag kunde inte sitta på tre dagar..." mumlade Tony.

Nu var det ingen i familjen Hasselgren som kunde hålla gråten borta.
De satt länge i soffan och bara höll om varandra.
"Det är starkt av er att prata om er mardrömslika uppväxt." sa Frida till slut
och strök sina småsyskon över håret.
Tony log blekt och torkade tårarna igen.
"Det blir lite som terapi, du vet. Fast ingen tar betalt för att lyssna på ens problem."
Frida gav honom en extra stor kram.
"Du är världens modigaste lilla kille, vet du det?"
Tony bet sig i hårt i underläppen, för att han inte skulle riskera att börja gråta igen.
Han tittade på adventsljusen.
"Det är vackert med tända ljus." sa han. "Tänk att nåt som kan vara läskigt också kan vara vackert..."
Han såg på sin familj igen.
"När jag bodde i det där huset trodde jag att jag alltid skulle behöva vara rädd och otrygg... Men så plötsligt fick vi komma hit, till er."
Colette kramade Tonys hand.
"Vet du vad, jag tror vi har skyddsänglar som ville att vi skulle vara trygga
och lyckliga."
Tony log ömt.
"Det är jag säker på att vi har."

Happy Birthday Justin! 7 December 2014

Happy Birthday Mackenzie! 7 December 2014

Grattis Leni! 6 December 2014

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 6

*
6 December

"Är allt bra med dig, Tony? Du har varit så tyst sen i går kväll..."
Helena Hasselgren lade armen om sin sons axlar och såg lite bekymrat på honom.
"Jag berättar senare." viskade Tony. "Vill inte göra Colette orolig."
Pojken sneglade på sin 12-åriga lillasyster som stod borta vid spisen och vispade mjölk och chokladpulver i en kastrull.
Colette var en känslig liten flicka och hon var stundtals ganska ängslig,
på grund av den mörka tiden de levde i, innan de räddades av Helenas bror
och adopterades av familjen Hasselgren.
Helena gav sin son en liten kram.
"Jag förstår." sa hon och kysste honom på hjässan. "Du är en fin och omtänksam bror, du."
Tony log, lite blygt.

Colette lyfte nu bort kastrullen från spisen och stängde av plattan.
"Chokladen är klar!" sa hon stolt.
Hon hällde över den varma drycken i en fin kanna som hon sedan bar bort till köksbordet.
"Vad fint du gör, syrran." sa Tony, stolt. "Jag brukar bara hälla upp chokladen direkt ur kastrullen."
Colette fnissade.
"Mmmm... men jag gillar att göra fint, vet du." sa hon mjukt och klappade kärleksfullt sin bror på huvudet.
Tony log.
"Till skillnad från mig, menar du?" skojade han.
Colette fnissade igen.
"Meh...! Frukost-fint pratade jag om ju. Det är liksom inte din grej."
Tony skakade på huvudet.
"Näää, duka fint och sånt är inte min grej. Laga mat är roligare i så fall."
Pappa Krister rufsade om pojkens hår.
"Så bra, då kanske unge herrn vill göra lunchen idag...?" sa han skämtsamt.
Tony skrattade.
"Tyvärr pappa, jag ska till Emilia senare, så ni får äta lunch utan mig."

Colette slog sig ner vid bordet och mamma Helena hällde upp varm choklad i allas muggar.
Tony satt länge och såg på sin familj, människorna han älskade av hela sitt hjärta: Mamma, pappa, storasyster Frida och lillasyster Colette.
I det här hemmet mådde han bra. Han kände sig trygg här - och oftast glad.
Det kändes nu lättare att tränga undan gårdagens möte med före detta fosterbrodern.
Senare skulle han berätta om det för mamma, pappa och Frida.
Men just nu ville han inte tänka på något jobbigt och hemskt, för han ville inte förstöra familjens mysiga lördagsfrukost.

Lillasyster puffade lätt på hans arm.
"Är du försjunken i tankar igen nu, drömmaren?" frågade hon.
Tony nickade.
"Mmmm..."
Colettes bruna ögon glittrade och hon log busigt.
"Tänker du på Emilia...?"
Tonys kinder blev varma.
"Ja... kanske det." sa han och log hemligt.

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 5

*
5 December

Efter klassens studiebesök till den katolska kyrkan bestämde sig Emilia, Tony och Dante för att gå på bio. Det var smart att passa på nu när de
ändå var inne i stan (och därmed hade ett bredare urval av filmer att välja mellan).
"Vi kanske ska gå ner till bion och köpa biljetter och biogodis redan nu?" föreslog Emilia. "Och så kan vi äta en tidig fredagsmiddag sedan."
Det var en bra idé, tyckte pojkarna.
"Låter bra." sa Tony. "Vi kan ju gå till nåt ställe här i närheten och äta -
så slipper vi stressa."
Emilia nickade och gjorde tummen upp.
"Vänner, ni tänker smart." sa Dante och log.
"Ja, visst gör vi!" skrattade Emilia.

Några minuter senare hade vännerna köpt sina biljetter och godis.
"Det gick ju snabbt." sa Dante, överraskad över att det inte hade varit så långa köer som han trott.
"Eller hur!" instämde Emilia. "Kom nu grabbar, så går vi och käkar hamburgare. Jag är vrålhungrig."
När de gick mot utgången råkade en ganska lång kille i 18-19-årsåldern gå in i Emilia.
"Oj, sorry." sa killen.
"Ingen fara." log Emilia.
Tony och den främmande killens blickar möttes och de stirrade på varandra i flera sekunder.
Den äldre killen och hans kompisar gick mot en av köerna, men Tony stod kvar, som fastfrusen i golvet.
Hans blod frös till is och han hjärta bankade våldsamt.
Och i minnet fördes Tony tillbaka till en tid som numera bara existerade i hans mardrömmar.
Han försökte andas, men det kändes plötsligt instängt inne på biografen - trots att den var ganska stor och luftig.
"Hur är det...?" frågade Emilia med oro i rösten.
"Jag måste ut och ta lite frisk luft..." flämtade Tony.
Emilia och Dante skyndade med honom ut.

Efter ett par djupa andetag att iskall vinterluft kände sig Tony klarare i huvudet.
Emilia kramade honom och undrade om han mådde bättre nu.
Tony nickade och log lite.
"Jadå. Jag fick en liten chock där inne bara."
"Den där killen?" frågade Dante och pekade med tummen in mot biografen. "Vem var det?"
Tony svalde.
"Man skulle kunna säga att det var en demon från min förflutna..."
Emilia flämtade till.
"Åh herregud..." var enda hon kom på att säga.
Dante såg bestört på Tony.
"Du menar... han som var din fosterbror i din förra familj...? Skiten som mobbade och slog dig jämt, han som tänkte strypa dig?"
Tony nickade.
"Mmmm... det var han, min... plågoande."
Emilia kramade honom igen.

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 4

*
4 December

Klockan var nästan tre på natten när Emilia vaknade av underliga ljud.
Det lät som om någon öppnade dörren till hennes rum, klev in och sedan gick omkring där inne.
Hjärtat ökade tempo när flickan satte sig upp i sängen och tände sin sänglampa.
"Hallå...?" viskade hon med darrande röst.
Men ingen svarade.
Det enda som hände var att Emilia kände ett iskallt vinddrag mot huden
och i nästa sekund blev det hemskt kallt i hennes sovrum.

Inte nu igen... tänkte hon och var nära att börja gråta. Det är precis som 
i somras...
Emilia visste ju att de flesta gamla herrgårdar hade spöken och osaliga andar, men hon önskade att de kunde låta bli att hemsöka just herrgården där hon bodde...

Illa till mods, och ganska frusen, kröp Emilia ner under sitt varma duntäcke.
Hon släckte sänglampan och försökte somna om.
Måste ju få lite sömn, annars kommer jag att vara dödstrött i skolan i morgon...
Hon skulle just sluta ögonen när de skrämmande ljuden hördes igen.
Den här gången var det någon - eller något - som gick i den lilla korridoren utanför sovrummen.
De släpande stegen hördes tydligt mot den tjocka heltäckningsmattan.

"Låt mig vara." sa Emilia lågt. "Ge er av."
Hon kurade ihop sig i sängen och hoppades att vem som än som orsakade denna obehagliga kyla och de läskiga ljuden verkligen skulle ge sig av.

December 4: Happy Birthday, Sunshine!

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 3

*
3 December

"Jag ska aldrig pyssla mer i hela mitt liv...!" pustade Dante.
Den gängliga tonåringen torkade dramatiskt bort imaginär svett ur pannan.
Hans bästa vänner Emilia och Tony förstod honom så väl.
Visst tyckte de mycket om sina konstnärliga skolämnen, men de var faktiskt ganska mätta på pyssel just nu.
Hela dagen hade de sysslat med miniatyrer och små landskap i flera ämnen.
Bildlektionen och religionslektionen hade tillfälligt slagits ihop och där var det jultema som gällde nu: julkrubba, Jesus-bebis och allt.
På historielektionen hade klassen gjort en replika av Franska revolutionen.

Elevernas verk skulle ställas ut i skolan, för alla att beundra.
Kanske var det av den anledningen historieläraren "Vesslan" Västergren hade varit så energisk och drivande idag.
Det var åtminstone Emilia, Tony och Dante säkra på.
"Han var ju grymt jobbig..." suckade Dante.
Tony nickade instämande.
"Eller hur...! Allt skulle ju vara perfekt..."
Ja, "Vesslans" perfektionism och petiga kommentarer om elevernas miniatyrer hade lyckats förstöra nöjet med skapandet.
Och bildlärararen och religionsläraren hade varit så entusiastiska idag att det nästan blivit tröttsamt för ungdomarna.

Nu var de tre vännerna på väg hem efter en lång skoldag.
Vinterluften bet i deras kinder och det var väldigt kallt. Men det gjorde inte så mycket, det var skönt att andas lite frisk och klar luft.
Dessutom luktade vintern så rent och gott.
"Förresten föddes väl Jesus i en grotta...?" sa Tony fundersamt. "Inte i ett stall."
Dante stannade upp och stirrade på honom.
"Nämner du nåt om julpyssel en gång till knuffar jag ner dig i snödrivan där borta...!" varnade han och pekade på en stor snödriva någon meter framför dem.
Tony bara skrattade och ryckte oskyldigt på axlarna.
"Jag funderade bara." log han.
Dante log brett.
"Gör inte det. Funderingar kan ge en huvudvärk."

Emilia fnissade till.
"Ska du säga, som funderar jämt och ständigt."
Hon lade armen om pojkarna och de fortsatte att gå.
"Vill ni hänga med mig hem och äta mellanmål?" frågade hon.
Det ville pojkarna.
Emilia såg lurigt på dem och tillade:
"Oroa er inte, vi har inte satt upp några juldekorationer där hemma än."
Dante pustade ut för andra gången den här eftermiddagen.
"Mon Dieu! Vilken tur!" utbrast han och skrattade.

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 2

*
2 December

Emilia och Tony njöt av brasvärmen inne på Lisas Café, det lilla mysiga, gammaldags fiket inne i byn och frossade i hallonpaj med marzansås.
De hade precis kommit från skolan och firade nu att de skulle vara läxfria resten av veckan.
"Vad önskar du dig i julklapp då?" frågade Emilia.
Tony drack lite av sin läsk och funderade.
"Jag vet inte..." sa han till slut. "Har inte tänkt så mycket på det."
Emilia lade huvudet på sned, lite fundersamt.
"Men det är ju bara tre veckor kvar..."
Tony skrattade till.
"Mmmm... jag vet. Men ibland glömmer jag liksom bort att man faktiskt får önska sig saker när man fyller år och till jul."
Pojken tystnade och tittade ner i sitt glas med Coca-Cola.
Emilias ögon blev blanka av tårar, som alltid när Tony pratade om sitt förflutna.
Nu bodde han i en trygg och varm familj, men det hade inte alltid varit så...

För bara sex år sedan hade Tony och hans lillasyster Colette bott i ett fosterhem i Stockholm, under mardrömslika förhållanden. Hot, förnedring, misär och misshandel hade varit en stor del av deras vardag.
Det hade tagit lång tid för Tony att förstå att han inte var värdelös, oönskad och ful.
Emilia tackade gudarna för Helena, Krister och deras dotter Frida - de underbara människorna som tagit Tony och Colette under sina beskyddande vingar.
De två små sargade själarna hade inte kunnat få bättre föräldrar och storasyster.
De hade fått massor med kärlek och trygghet, redan från allra första dagen. Och den nya familjen hade fått barnen att känna sig värdefulla och önskade.

"Gråter du...?" utbrast Tony och såg storögd på Emilia.
Han sträckte fram handen och strök bort en tår från hennes kind.
Emilia log blygt och fick ett lika blygt leende tillbaka.
"Vad är det?" frågade Tony.
Emilia log lite.
"Jag bara tänkte lite på ödet, och livet."
Tony nickade.
Han förstod precis vad hon hade tänkt på.
"Vet du..." sa han lågt. "Det har snart gått sex år sedan Colette och jag kom till Helena och Krister, men det känns fortfarande som en fantastisk dröm."
Han bet sig i underläppen och ett stråk av själslig smärta syntes i hans ögon.
"Ibland blir jag så rädd att jag ska vakna upp ur den där underbara, trygga drömmen och vakna upp till min gamla mardröm..."
Emilia snyftade till.
Stackars Tony... han har haft det så ofattbart hemskt...
Emilia kramade Tonys hand och såg honom i ögonen.
"Men det kommer du inte att göra, älskling." sa hon allvarligt. "Dom där monstren från ditt förflutna ska aldrig få skada dig mer."
"Tack, Emilia." sa han och log mjukt.
Sedan kramade han henne.

Snart lekte ett litet leende på hans läppar.
"Vad önskar du dig i julklapp då?"
Emilia kunde låta bli att skratta och hon skakade på huvudet.
"Jag frågade faktiskt först." sa hon och kysste Tony mjukt på kinden.
Tony log och rodnade.
"Hmmm... jag får väl skriva en önskelista då." sa han fundersamt.
Emilia nickade förnöjt.
"Det tycker jag verkligen att du ska göra."
De två 16-åringarna log varmt mot varandra.

☕

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 1

*
1 December

Två mjuka snöbollar landade vid Emilia och Matildas fötter.
Tjejerna vände sig om och såg leende på Tony och Dante som stod där och log änglalikt.
"Och vad sysslar ni med, om jag får fråga?" sa Emilia.
Hon satte händerna i sidorna och försökte se sträng ut.
Det var svårt - eftersom hon var så full i skratt.
Dessutom tyckte hon att Tony såg så himla söt ut, med sina glittrande ögon och kinder som blivit röda som juläpplen i decemberkylan.
Tony ryckte på axlarna och fortsatte att se ut som en oskyldig ängel.
"Vi tänkte bara hjälpa er med snölyktan."
Han pekade på den ofärdiga snölyktan som stod på ena sidan av herrgårdens stentrappa.
Emilia skakade på huvudet åt sin bästa vän.
"Okej, säger du det så... Men kastar ni en endaste liten snöboll till mular vi er."

Pojkarna flinade brett. Och så tog de upp lite mer snö, som de formade varsin vit boll av.
"Anfall!" hojtade Dante.
Han och Tony siktade mot tjejerna och kastade.
"Nä nu jäklar...!" skrattade Emilia och Matilda.
De började jaga snöbollsmarodörerna och slängde sig över dem.
"Ät snö!" sa Emilia och mulade Tony.
Ungdomarnas glada skrik och skratt klingade som kyrkklockor i vintereftermiddagen.
Intill den snölykta som var färdigbyggd stod en liten snögubbe och log glatt åt dem.

Grattis Colette! 30/11 2014

Grattis Cecilie! 29/11 2014

29/11 - Happy Birthday Ryan!