Skrivpuff - 5 augusti 2014 - del 1

Naken
*
~ Paradise, California. Våren 2011 ~

Denny Jackson satt i skolkafeterian och skulle just börja äta sin lunch när hans kompis Scott och några äldre killar kom fram till bordet.
"Är du redo för dagens uppdrag?" frågade Scott.
Grabbarna brukade få utföra vissa uppdrag, som de fick poäng för. De mest galna eller riskfyllda upptågen fick mest poäng.
Denny nickade.
"Bra." flinade Scott. "Du har två alternativ. 1: Svara på lärarnas frågor med ordet 'bird brain'..."
"Ja, förolämpa lärarna är ju en bra idé..." avbröt Denny. "om jag vill framstå som en fullkomlig idiot på lektionerna, plus ha kvarsittning resten av veckan."

Scott suckade, förmodligen tyckte han att hans yngre kamrat ibland var den mesigaste småungen i hela världen.
Denny himlade sig åt att Scott blev lätt så stöddig när han umgicks med de äldre och "tuffa" killarna.
"Ta alternativ nummer två annars." sa en av de äldre killarna och skrockade.
Han lade armen om Dennys magra axlar.
"Vad sägs om att gå in i tjejernas omklädningsrum efter idrottslektionen?"
Denny hann inte svara innan killen flinande lade till:
"Naken."

Scott dunkade glatt Denny i ryggen.
"Törs du det?"
Denny skruvade besvärat på sig. Han ville ju helst inte utföra någon av de här uppdragen...
Men å andra sidan kändes det viktigt att få de äldre grabbarnas respekt och beskydd. Och det kunde vara kul att bli intagen i deras gäng, deras lilla "klubb". Det fanns tjejer i klubben också och de var supertrevliga, rara och schysta.

"Ni undrar alltså om jag vill skämma ut mig inför tjejerna istället...?"
Scott skrattade.
"Säg till när du har bestämt dig. Du har lunchrasten på dig som betänketid."
Denny fick ännu en dunk i ryggen och sedan satt han ensam kvar när Scott och de andra skrockande lämnade kafeterian.
Denny suckade tungt och en lång stund blev han sittande, fundersam, med hakan vilande i ena handen.
Hur fan ska jag göra...

Skrivpuff - 4 augusti 2014

*
Röja
*
Ocean Beach, Delphi, California
1971


"Se vad jag hittade när jag rensade på vinden, Ryan, dina skor."
Kate McKenzie såg nostalgisk ut när hon kom ut på terassen och höll fram ett par små rutiga gymnastikskor.
"Ja, visserligen är jag liten och har små fötter för min ålder, men dom där är väl lite väl små - till och med för mig...?" flinade 14-årige Ryan.
Kate log.
"Du hade dom när du var fyra-fem år, din lilla skojare."
Rebecca tittade upp från boken hon höll på att läsa.
"Har lillbrorsan nånsin haft skor på sig...?" sa hon med låtsad förvåning och fnissade.
Kate skrattade mjukt.
"Vid väldigt sällsynta tillfällen. Eller hur Ry?" sa hon och rufsade om i Ryans hår.
Pojken nickade.
"Jaaa... fast inte ofta."
Rebecca klappade en av sin lillebrors nakna fötter.
"Nej, man får ju antingen tvinga dig eller muta dig för att du ska bära skor."

Ryan funderade.
"Jag har aldrig fått nån av dom där mutorna. Jag menar, i form av pengar eller så..."
Rebecca log och kramade lillebror.
"Knasiga gullunge! Är det så jobbigt med skor?"
Ryan nickade igen, ivrigt.
"Man är mycket friare utan skor och det är skönare att gå på gräs och i sand barfota."
"Det har du rätt i." instämde Rebecca. "Men du får tvätta fötterna ofta, så lortig som du blir när du röjer omkring."
Ryan tog tag i en av sina fötter i kikade lite på den.
"Inte så lortigt..." mumlade han truligt.
"Inte nu nej." skrattade Rebecca och klappade hans fot igen.
Lillebror gjorde en grimas mot henne och så lade sig han raklång ner på de solvarma terassbrädorna. Han satte händerna bakom huvudet, som en provisorisk kudde och blundade mot solskenet.
Han log förnöjt.
"Men det är skönt att känna naturen under fötterna. Det kan ni inte förneka."
Nej, det kunde inte mamma och storasyster förneka.

Familjens vän och granne Maggie kom upp på verandan. Hon log mot den bedårande pojken som låg där i solskenet. Han såg så lugn och harmonisk ut och tycktes njuta av livet.
Maggie kunde inte låta bli att kittla honom lite.
Ryan satte sig fnissande upp och såg upp på sin mammas väninna.
"Hej, Aunt Maggie."
"Hej, raring. Får man ingen kram idag?"
Ryan skakade på huvudet.
"Glöm det." flinade han och reste sig upp. "Jag ska gå och kolla om Maureen och Sunny är hemma."
Pojken dundrade nerför verandatrappan och ut på stranden.

"Ry, ta på dig skor!" ropade Kate efter sin son.
"Glöm det också!" ropade Ryan tillbaka. "Förresten ska vi bara vara här, på stranden. Då behövs inga skor."
Kate skrattade och skakade på huvudet åt sin envisa lilla son.
"Ja, spring iväg då, busunge!"
Och Ryan rusade iväg så fort att sanden sprutade omkring hans fötter.
Han hade bråttom till sina bästa vänner.

Skrivpuff - 3 augusti 2014

*
Horisont

Paradise, California. Våren 2011

"Hej! Är det här nere du är?"
Cheryl slog sig ner intill den brunhåriga killen på stocken vid klipporna och lade armen om honom.
"Vad tänker du på då, sötnos?" frågade hon.
Tonårskillen log och ryckte lätt på axlarna.
"Aha!" utbrast Cheryl. "Du tänker på att du längtar efter mig!"
Hon masserade retsamt den yngre Dennys axlar och nacke, bara för att se honom skruva generat på sig.
Han såg på henne och flinade glatt.
"Näää, jag kollar på solnedgången bara." sa han oskyldigt.
Han pekade ut mot horisonten, där himlen stoltserade med sina brandgula, guldskimrande aftonfärger.

Cheryl lade huvudet lite på sned och log åt Denny, som om han var en söt liten kattunge.
"Vaddå...?" sa Denny. "Som om inte du bryr dig om solnedgångar."
Han fick en puss på kinden som svar. Sedan drog Cheryl ner honom så att han låg med huvudet i hennes knä.
"Nu, mitt lilla charmtroll, får du berätta vad du tänker på." sa hon och strök honom över håret.
Denny såg fundersamt på sin vän.
"Vet du... jag tänker nog egentligen inte på nånting just nu. Jag bara... är."
Han log.
"Det låter skönt." sa Cheryl. "Så du bara 'är' och så tittar du på solnedgången."
Denny nickade.
"Yep. Det är skönt att sitta här nere vid havet."

Cheryl smekte hans kind.
"Men du, det är väl inget som har hänt igen?" frågade hon oroligt. "Nåt som oroar dig eller gör dig ledsen eller så...?"
Denny satte sig upp och såg på henne.
"Nej då, ingen fara. Jag är okej."
"Vad bra."
Cheryl drog in honom i famnen, kramade och pussade honom.
Denny skruvade generat på sig igen och fnissade.
"Äh, kolla på solnedgången nu istället, innan solen går och lägger sig."
Han är så söt! tänkte Cheryl och skrattade.
"Solnedgången är fin, men jag sitter hellre här och pratar med dig, Denny."
"Ja, du är inte riktigt klok." flinade Denny.
Cheryl kunde inte motstå frestelsen att ge honom en puss till.

☁ ☀ ☁

Skrivpuff - 31 Juli 2014

* 
Det enda som fanns kvar av deras älskade lärare var hans ytterrock och bruna, slitna portfölj.

Marcin tog portföljen, bar den som den vore något mycket värdefullt och ömtåligt.
”Varför tar du med den?” undrade Magda.
Marcin såg sorgsen ut.
”Jag tänkte ta hand om den tills professor Kaminski kommer tillbaka.” sa han. ”Han kommer att vilja ha sin portfölj då.”
Magda nickade. Och så tog hon ner rocken från galgen och vek varsamt ihop den.
”Då är det bäst att vi tar hand om denna också.”

Flickan snyftade till.
"Marcin, jag förstår inte varför de tog honom... Han hade ju inte gjort något ont."
Pojken skakade på huvudet.
"Jag förstår inte heller. En gång hörde jag honom säga att många hatar 'såna som han'. Det kan jag inte heller förstå... professor Kaminski är ju världens snällaste människa."

Magda kramade rocken, som vore den ett älskat gosedjur.
"Tror du att de där männen i uniform som var här och tog professor Kaminski gör honom illa?"
Marcin torkade varsamt bort en tår från Magdas kind.
"Jag är rädd för det." sa han tyst.

••••••••••••••••••••••••

László Kaminski såg ut genom järnstängerna i tågvagnens lilla fönsterlucka.
Sakta sträckte han ut armen och fyllde plåtmuggen med regnvatten, detta underverk från Gud.
Han såg noga till att inte spilla när han satte sig ner på huk och gav muggen till de två små barnen som stod intill honom.

Dörren till boskapsvagnen öppnades och i ljuset där ute syntes två uniformsklädda män med hårda ansikten.
De slet ut László från vagnen och började slå honom med sina vapen.
Efter flera slag, sparkar och osägbara tillmälen kastade de in honom i vagnen igen.

Den lilla flickan som fått plåtmuggen med vatten grät.
Hur kan de vara så hemska mot någon som är så snäll...?
Hon satte sig ner intill den gamle mannen och gav honom det sista av vattnet.

••••••••••••••••••••••••

Angivaren stegade fram till mannen i uniform och höga blanka stövlar.
"Han är borta nu, kommendant. De skickade iväg honom med tåget igår."
Angivaren var mycket nöjd med sig själv och han väntade på en fet belöning.

Uniformsmannen med de blanka stövlarna log kallt. Om angivaren hade uppfattat den kyliga ondskan i det leendet hade han nog blivit rädd, men nu märkte han ingenting av ondo.
Det enda som rörde sig i hans huvud var belöningen.
Det var fattiga tider nu, pengar behövdes alltid.

"Du har varit till stor hjälp för oss." sa kommendanten. "Gå in där så ska du få det du förtjänar."
Han pekade mot en liten innergård.
Angivaren gick in där och började prata med en annan man i någon minut. 
Snart hördes den hårda knallen av ett pistolskott. 

Kommendantens ondske-leende växte sig bredare. Han gick in på innergården för att titta.
"Ingen gillar en angivare. Även om man har en viss nytta av sådana." sa han.
Och så sparkade han till på angivarens livlösa kropp som låg på kullerstenarna.

© dsgk / flickr

Skrivpuff - 29 Juli 2014 - del 10

*
Edward Blake följde med sin son till skolan nästa morgon. De gick raka vägen till rektorns kontor och där pratade Mr. Blake och rektorn länge om vad som hänt dagen innan.
"Jag anser att Mr. Thornton går för långt med sina bestraffningar," sa rektorn. "och det sa jag också till honom igår när han straffat lille Brandon. Jag sa till honom att en vacker dag blir han stämd av en förälder, särskilt om han slår ett oskyldigt barn."
Sedan tog rektorn med sig Brandon och pojkens far till lärrarummet, där krävde han att Mr. Thornton skulle be om ursäkt för det han gjort.
Flera av de andra lärarna log skadeglatt när den äldre läraren tvingades be pojken Blake om förlåtelse.
Även om många av dem trodde på disciplin och lydnad gick de aldrig så långt som att spöa upp ett barn. Skicka dem till rektorn eller ett allvarligt samtal var bättre.

När Mr. Thornton skulle ta Brandon i hand och säga förlåt vägrade Brandon. Han ville inte skaka hand med den här elake gubben.
Pappa puffade lätt på honom.
"Skaka hand nu, Brandon." viskade han i pojkens öra.
Men pojken vägrade ändå. Han sprang ut i korridoren.
När pappa kom ut till honom såg han både ledsen och förrådd ut.
"Du skulle ju stämma honom, pappa. Och nu vill du att jag ska skaka hand med honom...!"
Mr. Blake lade händerna på Brandons axlar och såg honom i ögonen.
"Jag står fast vid mitt ord, min pojke. Jag tänker prata med min advokat i eftermiddag."

Vid dessa ord sken Brandon upp.
"Ja pappa!" jublade han.
Sedan såg han truligt butter ut.
"Men jag tänker inte skaka hand med en barnmisshandlare iallafall. För det säger Allie att han är - en barnmisshandlare."
Pappa kramade om honom.
"Okej, grabben, du behöver inte. Kila iväg till lektionen du. Vi kan prata mer om allt det här i eftermiddag."
Brandon skyndade till sitt hemklassrum. Medan han sprang vände han sig om och vinkade till sin pappa.
"Hej då pappa! Du är toppen!"
Edward Blake blev varm om hjärtat. Han skrattade och vinkade tillbaka.
"Du är också toppen, pojken min!"

Skrivpuff - 29 Juli 2014 - del 9

*
”Vad hände med flickan Salerno då?” frågade mamma. ”Du sa att nån gjorde henne illa.”
Brandon hade just druckit upp sin varma mjölk när han fick frågan.
Han rodnade lite och tittade ner i muggen en stund innan han svarade.
”Jo… det var en äldre kille med oss där, på stranden. Han började röra Allie, över hela kroppen.”
”Åh herregud…” flämtade mamma, som om hon anade var som hände därnäst.
”Ja.” sa Brandon. ”Allie gillade inte det, så klart. Hon blev arg. Men den där killen, han… la sig över Allie och vill ta av henne kläderna. Han var så äcklig och låg där på henne och lät konstigt.”
Både mamma och pappa såg förfärade ut.
”Stackars lilla Allie…” sa mamma.

”Det här måste ni berätta för polisen.” sa pappa. ”Det som den där killen gjorde mot Allie var väldigt fel.”
”Jag vet.” sa Brandon. ”Det var därför jag klippte till honom med en brädbit.”
Pappa lyfte upp honom igen.
”Modiga lilla kille. Du räddade Allie.”
Brandon blev stolt och generad på en och samma gång.
”Ja… inte kunde jag låta honom göra så där med henne heller…! Hon var rädd och tyckte det var äckligt. Sedan fixade hon till sina kläder och vi sprang hem. Allie grät och jag tyckte så synd om henne.”

”Jag går och pratar med Allies föräldrar om detta morgon.” sa Mrs. Blake.
”Men hon kanske inte vill att dom ska veta…!” sa Brandon förskräckt. ”Om hennes pappa är full kanske han blir arg…”
Mr. Blake skakade på huvudet.
”Han kan inte bli arg på lilla Allie, det är inte hennes fel att det hände. Och Mr. Salerno är ju polis, han kan sätta dit den där killen så att han inte kan skada fler små flickor.”

Mamma och pappa stoppade Brandon i säng och talade om för honom att han var modig som berättat allt det här. Och så försäkrade de honom om att allt skulle bli bra.
De lovade också att han skulle få slippa skolan morgon, eftersom det var så sent nu. Klockan var ju nästan ett på natten.

Brandon var totalt utmattad av dagens och kvällens händelser.
Och lugnad av mors och fars kärlek och av deras löften somnade han fort.

Skrivpuff - 29 Juli 2014 - del 8

*
”Vad har du haft för dig hela kvällen då?” ville pappa veta.
Brandon tvekade. Men sedan berättade han:
”Vi hade ett bål på stranden där vi eldade upp Mr. Thorntons gamla träpaddel.”
”Vi?” undrade mamma.
”Jag och Allie Salerno.” förklarade Blake.
Och plötsligt såg det ut som han skulle börja gråta.
”Vi rymde från skolan när Mr. Thornton hade spöat mig. Därför eldade vi upp ’Old Spanky’ i ett bål på stranden. Och så var det en annan kille där. Och han… han gjorde Allie illa…”
Nu började pojken gråta, stora tårar, och det fick mamma Susan att också börja gråta.

Pappa Edward lyfte upp sonen ur vattnet, svepte i honom i ett stort badlakan och gick ut i köket med honom. Han satte sig ner på en köksstol och höll sin pojke som ett gråtande litet bylte i famnen.
”Nu måste du berätta mer, lilla gubben.” sa pappa. ”Spöade Mr. Thornton dig…?!”
Brandon nickade och torkade sina tårar.
Han berättade att läraren hade blivit hemskt arg på honom under lektionen och att han sedan hade givit honom stryk, inför hela klassen.

”Han blev arg för nåt jag inte ens hade gjort!” tillade Brandon. ”Han bara antog att det var jag som skickade den där lappen… Sedan hämtade han ’Old Spanky’ och sa att jag skulle stå ut och böja mig framåt. Och så slog han. Det gjorde så ont.”
Den lilla pojkkroppen skakade till av gråt.

Pappa kramade om honom igen.
”Jag ska gå till din skola morgon och säga Mr. Thornton ett par sanningens ord. Och sedan ska jag stämma fanskapet!”
Brandon såg beundrande på sin far.

Skrivpuff - 29 Juli 2014 - del 7

*
”Brandon! Åh Herregud, älskling…!”
Brandon hade knappt kommit innanför dörren hemma förrän mamma Susan rusade fram och tryckte honom intill sig. Hon höll om honom så att han knappt kunde andas.
”Var i all sin dar har du varit, pojk?!”
”Uuumm…” mumlade Brandon.
Han visste inte riktigt vad han skulle säga… Men framförallt var det svårt att prata, eftersom mamma inte släppte honom ifrån sig.
Till slut fick Brandon med milt våld knuffa sig ur mammas famn.
”Vad är det frågan om?” sa han.
Mammas överväldigande ömhetsbetygelser gjorde honom en aning generad.
”Åh... din olycksaliga unge!”
Först lät mamma lite arg, men sedan log hon och kramade om honom igen.
"Din far och jag har varit så oroliga, det förstår du väl?"
Jo, det förstod Brandon.
"Var är pappa då?" frågade han.
”Pappa är ute och letar efter dig.” sa mamma och såg med allvarlig blick på honom.
”Oj då…” mumlade Brandon.
Han tittade skamset ner i golvet.

”Men Brandon, vad har du haft för dig egentligen?” frågade mamma plötsligt. ”Du luktar ju brandrök…”
”Lägereld.” muttrade Brandon. ”Mamma, kan jag få ta en smörgås? Jag är lite hungrig.”
Susan puffade sin son mot badrummet.
”Du ska få smörgås och varm mjölk.” sa hon och log mjukt. ”Men först ska du få ta ett bad.”

Susan hade just klätt av pojken alla de rökluktande kläderna och stoppat ner honom i badkaret när de hörde ytterdörren öppnas.
”Pappa!” hojtade Brandon. ”Jag är hemma nu!”
Edward Blake skyndade in i badrummet. Han såg nästan svimfärdig ut av lättnad när han såg sin lilla pojke i det skummande badet.
”Åh tack och lov…” suckade han.
Han strök pojken över håret.
”Du skrämde livet ur oss, grabben, har du nån aning om det? Hur sjutton kunde du få för dig att stanna ute så länge?”

Brandon skruvade lite olustigt på sig, sedan ryckte han på axlarna.
”Mamma sa att jag fick.” sa han osäkert och sneglade på Susan, som höll på att skrubba honom på ryggen med en frotté-tvättlapp.
”Nej du, unge man.” sa Susan. ”Jag sa inte att du fick ränna ute till klockan elva.”
”Oj då…” sa Brandon fåraktigt. ”Det var inte meningen att det skulle bli så sent.”
Han såg på båda sina föräldrar. De var både arga och glada på samma gång.
"Förlåt om jag gjorde er oroliga. Jag ska inte göra så mer."
Pappa log lite.
"Nej, det ska du verkligen inte."

Skrivpuff - 29 Juli 2014 - del 6

*
”Var i helvete har du varit…?!”
Sergio Salerno var röd i ansiktet av ilska.
Han grabbade tag om sin dotters överarmar och såg henne stint i ögonen.
”Ute.” sa Allie bara och frigjorde sig ur faderns hårda grepp.
”Småflickor ska inte springa ute på kvällarna!” röt Sergio. ”Vad är det du har sysslat med idag egentligen, va…? Skolan ringde och sa att du skolkade från sista lektionen.”
Allie spände blicken i sin berusade far.
”Jag har haft en usel dag och vill bara gå och lägga mig.”
Allies mor, Carmela steg fram.
”Kan du inte berätta varför du har haft en usel dag, älskling?”
”Hon ska berätta vem hon ränner ute på gatorna med!” sa Mr. Salerno. ”Och så kan du berätta varför du stinker brandrök.”
Allie suckade bara och började gå mot badrummet.
”Jag ska ta en dusch innan jag går och lägger mig.”

Mr. Salerno började dra av sig sitt bälte.
”Nu berättar du - annars ska jag se till att din bakdel också får en usel dag!”
Då brast det för Allie.
Hon orkade inte hålla uppe sin tuffa fasad längre. Hon rasade ihop på golvet och skakade av gråt.
”En liten kille i skolan fick stryk av Mr. Thornton idag, så jag hjälpte honom. Och för en stund sedan blev jag närapå våldtagen! Är ni nöjda nu?”
Efter detta utbrott kunde hon inte prata mer, hon bara grät hjärtskärande.

Mr. Salerno stirrade på sin taniga lilla dotter som nu satt där och grät så att tårarna flödade.
”Vad är det du säger…?!”
Det lät som han nyktrade till på nolltid. Kanske var det på grund av chocken han fick av dotterns ofattbara ord.

Han släppte ner sitt bälte på golvet och i stället lyfte han - med mycket ömhet - upp Allie i famnen.
”Alessia, vem gjorde dig illa? Berätta för pappa, älskling.”
Men Allie bara grät. Hon orkade inte berätta, inte ikväll iallafall.
”Snälla pappa… jag vill bara duscha och sova.” var det enda hon fick fram.
Mr. Salerno nickade och satte ner henne.
”Visst älskling, gör så. Mamma hjälper dig. Du får berätta morgon istället.”
Mamma Carmela ledde dottern till badrummet.
”Jävla unge…” mumlade pappa Sergio. ”Springa ute om nätterna så där… du fattar väl att du hamnar i trubbel då?”
Allie bara snörvlade och gav honom en mörk blick.

När Allie hade somnat tog sig Mr. Salerno en öl till.
”Imorgon är det jag som tar reda på vem som nästan våldtog min unge. Han kommer att ångra den dagen han föddes.”
Han drack upp sin öl och knycklade ihop ölburken. Kanske han föreställde sig att det var Allies förövare han knycklade ihop.

Skrivpuff - 29 Juli 2014 - del 5

*
Ungdomarna satt och tittade på elden en stund och drack läsk ur flaskor som bensinmacks-killen, Garvey, hade haft med sig. Men det började bli sent och de hade inte tid att vänta tills elden slocknat av sig själv, så Allie föreslog att de kunde kväva elden med sand och sedan hälla på vatten, för säkerhets skull.
"Nej, vänta," sa Garvey. "vi behöver inte släcka än."
Han lade armen runt Allies axlar.
Allie tog bort Garveys hand och flyttade sig en bit bort från honom.
"Jo, det behöver vi. Det är väldigt sent och vi kan inte låta elden brinna hur länge som helst. Vi måste hem."
Hon sneglade på Brandon, tänkte att hans föräldrar nog inte ville att han var ute så här dags. De var säkert oroliga för honom nu...
Brandon hade hittat en övergiven plasthink på stranden. Han började fylla den med sand som han slängde över elden. När brasan var kvävd hällde han över några hinkar vatten också.
"Bra jobbat, Brandon." log Allie.

Garvey tog tag i Allies axel.
"Vad får jag nu då när jag har hjälpt er?"
Allie fick en irriterad liten rynka mellan ögonbrynen.
"Vaddå? Du har blivit lovad min tystnad, vad mer ska du ha? Jag kan betala för dom två Eskimo Pies vi åt idag och för gasolinet och läsken också, om du vill?"
Garvey skrockade, lite elakt, ungefär som om han tyckte att Allie var en barnslig liten unge.
"Nej... inte pengar." sa han och skrockade igen.
Detta skrockandet sände kalla kårar över Allies ryggrad, det lät så... obscent och upphetsat.
Hennes misstanke fick fäste när Garvey lade en hand mellan hennes lår och lät den vandra en bit upp.
"Lägg av!" fräste Allie och såg ut som hon tänkte bita Garvey.

Garvey bara flinade och flyttade upp handen till hennes bröst istället.
Allie var tunn och ganska outvecklad, men det verkade inte hindra Garveys upphetsning.
"Ta bort dina äckliga händer från mig. Nu." morrade Allie.
"Lugn Al, jag bara tar betalt för mina tjänster."
Han lade Allie ner i sanden, lade sig ovanpå henne och försökte knäppa upp hennes jeansshorts. Upphetsningen kändes tydligt genom hans byxor och det gjorde Allie illamående.

Nu lyckades han knäppa upp hennes jeans, gjorde likadant med sina egna och pressade sig sedan mot Allies kropp. Han knådade hennes småflicksbröst och stönade av välbehag.
"Bort från henne, ditt jävla pervo!"
Det var Brandon som skrek.
Den lille pojken stod nu lutad över Garvey. I händerna höll han en övergiven brädbit. Han höll den som ett slagträ och försökte se så hotfull ut som möjligt.
Tack vare Brandons överraskningsmanöver blev Garvey helt paff och det gav Allie en chans. Snabbt knuffade hon bort honom från sin kropp, reste sig upp och knäppte sina byxor.
Garvey försökte ge sig på honom igen, men det skulle han inte ha gjort. Brandon vrålade av ursinne och anföll honom med brädbiten.
Ett par hårda smällar lyckades han ge Garvey innan Allie tog tag i hans handled och skrek att de skulle springa därifrån.

Allie torkade tårar och saliv från Garveys slemmiga försök till kyssar från sitt ansikte. Brösten ömmade och hon kände sig så äcklig.
Men tack vare Brandons mod hade hon iallafall inte blivit våldtagen. Åtminstone inte penetrerad.
Hon stannade upp, lutade sig en aning framåt och med händerna på knäna försökte hon hämta andan.
"Du skulle han låtit mig slå honom mera." sa Brandon. "Han gjorde dig illa."
Allie brast i gråt och omfamnade honom.

Skrivpuff - 29 Juli 2014 - del 4

*
Strax innan middagsdags gick Brandon hem och frågade om han fick äta hos en kompis.
Mamma Susan var, precis som Brandon gissat, fullt upptagen med ett av sina bokprojekt. Hon var därför väldigt disträ. Hon frågade bara vilken kompis, lyssnade inte särskilt noga på svaret, och sa åt honom att uppföra sig väl.
"Och ha det så trevligt, älskling." tillade hon samtidigt som Brandon lämnade lägenheten.
Brandon var för en gångs skull glad att mamma var så här upptagen, det hade inte gått att smita ut så här lätt annars.
Pappa var nog på tidningen där han jobbade ibland, så han kunde inte protestera eller ställa besvärliga frågor.

Allie väntade nere på gatan och tillsammans gick de till ett snabbmatsställe nära stranden. De åt cheeseburgers med pommes och drack milkshake till.
"Old Spanky", den gamla förhatliga träpaddeln, låg nu i en tygkasse vid Allies fötter. Brandon gissade att hon hade varit hemma, eller någon annanstans, och hämtat kassen.
Strax före halv åtta hade ätit klart. Allie sneglade på klockan.
"En timme kvar till solnedgång. Vi ska nog vänta tills då."
Brandon nickade. Det var nog bäst att vänta till halv nio, då skulle det vara mörkt och området runt stranden skulle vara folktomt.

En timme senare hade Allie, Brandon och bensinmacks-killen samlat ihop material till en brasa. En röd dunk med gasolin stod och väntade på dem.
När elden flammade upp tog Allie upp "Old Spanky" ur tygkassen.
"Ska vi förgöra den tillsammans?" frågade hon Brandon.
Ivrigt sa Brandon att det skulle de.
"Nu du, Mr. Thornton, nu har du inte ditt kära gamla barnmisshandlar-verktyg till förfogande längre längre." sa Allie med hat och hetta i rösten.

Brandon fnissade till.
"Åh du milde, vad förbannad han skulle bli om han såg oss nu...!"
Allie fnissade också.
"Han skulle gråta över sin favoritleksak! Men nu sänder vi den till Helvetet!"
Barnen slungade in träpaddeln i elden och såg på hur den slickades och slukades av flammorna.

Skrivpuff - 29 Juli 2014 - del 3

*
Allie och Brandon promenerade till parken och slog sig ner på varsin däckgunga.
Brandon satte sig väldigt försiktigt, eftersom hans bak fortfarande ömmade efter behandlingen med ”Old Spanky”.
Deras Eskimo Pie-glassar var uppätna och Brandon började redan fundera på vad de skulle ha till middag där hemma. Han funderade också på om han fick gå ut i kväll. Han hoppades det, annars kunde han ju inte följa med Allie till stranden.
”Ska du hem och äta innan vi går till stranden?” frågade han.
Allie skakade på huvudet.
”Nej... jag tror inte det. Jag tar nog en hamburgare eller nåt ute. Häng med, om du vill, jag bjuder. Eller så kan vi ses nånstans senare, om du vill gå hem och äta.”
Brandon ville verkligen äta hamburgare med Allie på stan.

Kanske kunde han göra det?
Om mamma satt och skrev på något projekt skulle hon ändå inte märka om han kom hem eller inte. Inte förrän det blev sent i alla fall. Mamma var noga med hans läggtider, särskilt när det var skola dagen därpå.
"Jag går hem lite snabbt bara, senare alltså," sa Brandon. "och så säger jag till mamma och pappa att jag äter hos en kompis i kväll."
Allie log.
"Okej, gör det du."
"Ska inte du säga till dina föräldrar?"
Allie skakade på huvudet.
"Näää, dom... eh... dom är ändå inte hemma i kväll."
Brandon lade huvudet på sned och studerade henne noga. Hon ljög.
Men det var inte hans ensak. Hon fick väl göra som hon ville utan att han kom här och lade sig i.

"Farsan umgås med sina ölburkar i kväll." sa Allie plötsligt.
Hon sa det så tyst att det knappt hördes.
"Oh..." sa Brandon.
Han kom inte på något smartare att säga.
"Så då skiter han i om jag är hemma eller inte." fortsatte Allie. "Morsan blir väl lite orolig förstås, men... Äh... skit samma."
Sedan slog hon ner blicken och såg ner i sanden under gungorna.
Stackars Allie... tänkte Brandon.
Men mitt i alltihop kunde han inte låta bli att tänka på hur vacker hon var.
Han samlade mod och så lade han sin hand på hennes.

Skrivpuff - 29 Juli 2014 - del 2

*
"Du är Allie Salerno, va?" frågade han när de gick ute i sommarsolens gassande värme.
"Yep." sa Allie.
Hennes pappa var polis här i den lilla förstaden, så alla visste vem hon var.
"Och du är Brandon Blake."
"Yep." sa pojken och nickade.
De log mot varandra.
"Hur gammal är du?" frågade Brandon.
"14." sa Allie. "Om några månader. Du då, 10?"
Brandon nickade.’
"Ja, fast alltså... jag fyller 11 i år." sa han och sträckte lite på sig.
Han ville inte att den här tjejen skulle tycka att han var en liten barnunge.
Allie var söt faktiskt, kanske till och med lite... snygg.
Hon hade mörkt hår och blågröna ögon (som havet) och fräknar över näsan. Hon var inte mycket längre än han själv, ganska liten alltså. Men hennes ben var rätt så långa, slanka.
Brandons hjärta bultade lite extra när han tittade på henne. Och det det var något han gärna gjorde.
Fast han tittade snabbt bort när hon såg att han tittade på henne. Han ville ju inte att Allie skulle tro att han var pervers eller så, för det var han ju verkligen inte.
Han var inte som de stora grabbarna som tyckte om att kolla på tjejer i duschen efter gympan.

De gick till bensinstationen.
Killen bakom disken var cirka 20 år. Han tuggade tuggummi och såg lätt uttråkad ut.
Han log dock när han fick syn på Allie, flinade rent av upp sig riktigt ordentligt. Brandon tyckte inte om hans uppsyn.
Bensinmacks-killen började sjunga för Allie:

Allie, Allie, bo ballie
Banana fana fo fallie 
Fee fi mo mallie 
Allie!

Allie himlade med ögonen.
"The Name Game... Det där blir ju aldrig gammalt." muttrade hon sarkastiskt.
"Du älskar när jag sjunger för dig." flinade killen. "Vad vill du ha idag då? Glass, eller läsk?"
"Två Eskimo Pies." sa Allie.
Från frysboxen plockade hon upp två Eskimo Pies, vaniljglass med chokladöverdrag. Hon gav den ena till Brandon och vände sig till bensinmacks-killen igen.
"Och så vill jag att du kommer ner till stranden ikväll med..."
Hon kollade att ingen hörde henne.
"Nåt som brinner bra. Gasolin typ.”
Bensinmacks-killen skrattade.
"Har lilla fröken Salerno blivit pyroman?"
"Stranden, borta vid klipporna. Klockan åtta." sa Allie, rösten ganska hård och bestämd nu.

Bensinmacks-killen lutade sig över disken, så att han kom nära Allie.
"Och vad får jag då? Du har fått glass och min hjälp."
Allie flinade och blicken mörknade.
"Du kan få min tystnad. Båtbranden nere vid hamnen, du vet..." sa hon menande.
Den äldre killen svalde hårt.
"Okej Allie, stranden klockan åtta - och du håller käft."
Allie nickade glatt.
"Bra, då är vi överens! Kom Brandon, så går vi till parken."
De två barnen lämnade bensinstationen, mumsandes på sina glassar.

Skrivpuff - 29 Juli 2014 - del 1

*
Dunk

Oak Park, New York. Sommaren 1964

Beslutet hade varit lätt att ta.
Det de gjorde kanske var överilat och dumdristigt, ja, till och med farligt.
Men det spelade ingen roll. Det måste göras bara.

Det var när Alessia "Allie" Salerno gick genom en varm skolkorridor och hörde ett yngre barn snyfta inne i ett av klassrummen som hon bestämde sig för vad som måste göras.
Hon gick in i klassrummet och fick syn på en liten pojke, ett par år yngre än hon själv. Han satt lutad över en bänk med huvudet vilande mot armarna.
"Vad har hänt?" frågade Allie.
Pojken lyfte sakta på huvudet och såg på henne. Då kände hon igen honom, det var lille Brandon Blake. Hans föräldrar var kända författare och konstnärer.
Brandon torkade tårarna och pekade på ett föremål som låg borta på katedern.
Det knöt sig i magen på Allie när hon såg vad det var.
Träpaddeln, även kallad "Old Spanky", som en del lärare använde när de ville disciplinera stökiga barn.
Hon hade själv fått smaka på den.
Hårt trä mot baken, förnedringen och smärtan var inget man glömde i första taget.

Med ilska och hat som drivkraft gick Allie fram till katedern och slet åt sig träpaddeln. Hon tog av sig sin kofta och lindade in "Old Spanky" i den.
Hon gick fram till en storögd Brandon och lade armen om honom.

"Var det Thornton som spöade dig?" frågade Allie.

Pojken nickade.

Allie bet ihop tänderna, hårt.

"Han borde få smaka på sin egen medicin."

Brandon snörvlade.

"Akta dig, han kommer tillbaka vilken minut som helst nu. Han skulle bara gå och hämta rektorn."

"Då går vi." sa Allie. "Vill du vara med och begrava 'Old Spanky'?"

Pojken såg frågande på henne. Vad menade hon?

Nyfiken som han var reste han sig från sin stol (det var en lättnad att slippa sitta på sin onda bak mer) och så gick han med Allie, ut från skolan.

Skrivpuff - 28 Juli 2014

Fortsättning på puffen från 24 juli
*
Handled

Brandon visste inte riktigt var han befann sig när han vaknade upp.
Han såg sig omkring och så kom han på att han befann sig i den stora, ljusa sjuksalen med flera sängar.
Det är inte hemma... Men jag slipper åtminstone den där helvetes-djungeln...

Förstrött kliade han på ett stort myggbett som satt på undersidan av handleden.
En amerikansk sköterska kom fram till honom.
"Jag ska stryka på lite salva på det där bettet, så känns det lite bättre." sa hon, rösten mjuk och vänlig.
Hon lade på salva och satte sedan en tunn gasbinda över handleden.
"Du har kliat sönder nästan allihop."
Brandon nickade.
"Jag vet, betten gör mig galen. Var det dom som gjorde mig sjuk också?"
Nu var det sköterskans tur att nicka.
"Ja, bland annat. Du har ett magvirus också, det har gjort dig ganska uttorkad och utmärglad."
Brandon stönade.
"Mmmm... man kan lugnt påstå att jag har mått bättre."
Sköterskan frågade om han ville ha något att äta, men Brandon skakade på huvuvdet. Han skulle nog ändå inte få behålla maten.

En kille som bar på en bunt med kuvert kom gående mot Brandons säng.
"Brandon Blake? Du har fått post."
Förvånat tog Brandon emot kuvertet. Han vände på det för att kolla avsändaren.
Det var från en S. Blake i Oak Park, New York.
Post hemifrån!
Brandon slet upp kuvertet och plockade ut ett vykort över den lilla förstaden där han var uppvuxen och där hans familj fortfarande bodde.
Han läste på baksidan vykortet, mamma Susans prydliga handstil. Det stod inte mycket, men det behövdes inte heller. Att veta att han fanns i familjens tankar betydde mycket för honom.

Älskade Brandon,
vi saknar dig.

Med kärlek,
Mor, far & lilla Bee

I kuvertet fanns även ett fotografi av en liten babyflicka.
Brandon log och blev alldeles varm i hjärtat. Han visade fotografiet för sköterskan.
"Min lillasyster. Isabel, kallas för Bee."
Han suckade sorgset.
"Bee fyller ett år i år, men jag har aldrig fått se henne i verkligheten, bara på fotografier..."
"Vilken sötnos." sa sköterskan ömt. "Vet du vad, Brandon, jag slår vad om att den här lilla raringen längtar efter att få träffa sin storebror."
Hon strök honom över håret och gick vidare till andra patienter.

Brandon blev mer rörd än han trott av all denna kärlek han nyss fått, både av sköterskans ömhet och hälsningen hemifrån.
Han såg sig om i sjuksalen igen, försäkrade sig noga om att ingen såg honom, och så borrade han ner ansiktet i kudden och snyftade.

Skrivpuff - 27 juli 2014

*
Fort

Silver Beach, Sun City, California. Hösten 2010.

Allt gick väldigt fort.

17-årige Alex var fullt upptagen med att undersöka en mintgrön boogie board som flutit upp till vattenbrynet och såg därför inte den stora skummande vågen som närmade sig och lyfte upp honom.
Han hörde hur hans bästa tjejkompis Holly skrek och sedan slungades hans taniga lilla kropp ner mot våt sand.

Alex fosterföräldrar Joanne och Martin, som var ute och promenerade på stranden, kom rusande emot pojken, som låg alldeles stilla.
Försiktigt lyfte Martin upp sonen ur vattnet och lade honom i sanden.
Då öppnade Alex sina blå ögon och såg på tre oroliga ansikten som tittade på honom.
"Wow..." flämtade Alex.
Han var nog lite chockad och visste inte vad han skulle säga.
"Ja, det kan man säga..." sa Martin. "Hur är det med dig, grabben?"
Alex kände efter.
"Bra." bestämde han sig för och satte sig upp.
Han tänkte ställa sig upp också, men Martin hindrade honom.
"Nej, ta det lite lugnt nu. Vi måste kolla att du inte har brutit några revben eller så."

Alex log och envis som han var reste han sig upp.
Men Herregud, pojk... var försiktig...! tänkte Joanne och ryste.
"Jag är okej, jag lovar. Och om jag hade brutit revben skulle jag väl inte kunna göra så här..."
Han hjulade vigt och vant över sanden.
"Alex...!" utbrast Holly. "Du är ju inte klok!"
Alex gick fram till henne, lade armen om henne.
"Ingen fara Holly, jag har inte brutit nåt och jag har inte hjärnskakning."
Holly skakade på huvudet.
"Det vet du ju faktiskt inte."

"Holly har rätt." inflikade Joanne. "Egentligen borde vi åka upp till sjukhuset..."
"Nej!" avbröt Alex. "Glöm det."
Joanne kramade om honom.
"Lugn älskling, det kanske räcker med att Dr. Kimble undersöker dig när hon kommer till oss på middag ikväll. Hon får avgöra om du behöver åka till sjukhuset, okej?"
Alex suckade.
"Okej då. Men jag mår bra, det gör jag faktiskt. En liten vågusling kan inte knäcka mig."
Pojken log brett.

Holly vände sig till Martin och Joanne. Hon log.
"Det är nog bäst att ni håller den här rackarungen inomhus i fortsättningen, men vet ju aldrig vad han kan ta sig till."
Martin och Joanne skrattade.
"Bra idé Holly."
Alex suckade och såg trulig ut.
"Åh toppen... nu gaddar dom ihop sig igen..."
Skrattande svepte Holly in Alex i sin famn (ganska försiktig var hon dock, ifall han var skadad). Hon kramade honom och överöste honom med pussar.
Alex låtsades svimma, föll mjukt ner i sanden.
Holly satte sig intill honom.
"Du är sååå knasig, vet du det?" skrattade hon och petade honom retsamt i magen. "Supersöt, men knasig."
Alex satte sig upp, även han skrattade.
"Tack så mycket." sa han sött.
Han fick ännu en puss av Holly och då blev hans öron alldeles pionröda, så generad blev han.

•••••••••••••••••••

"Du fining, ta det lite lugnt med havet i fortsättningen, okej?" sa Holly när de gick mot Alex hem en stund senare.

Alex nickade.

"Jag lovar. Oroa dig inte."

Holly log.

"Så farligt som du lever kommer jag alltid att oroa mig för dig."
Alex kände sig lite för blyg för att visa det, men han var så glad och rörd över Hollys fina omtänksamhet.
"Du behöver inte oroa er så mycket. Jag klarar mig alltid, det vet du."
Fylld av ömhet och kärlek till Alex pussade Holly honom på kinden igen och rufsade om lite i hans sandblonda, halvlånga (och nu våta) hår.
Hon fnissade när hans kinder fick små fina ljusrosa rosor och öronen glödde.
Åh Alex... du är det finaste som finns! tänkte hon.

•••••••••••••••••••

☁ ☀ ☁
*