Varsel - 2

*
På tågstationen, där hettan var näst intill outhärdlig, gick det nästan inte
att komma fram på grund av trängseln.
Mae knuffades hit och dit av förbipasserande människor där hon gick strax bakom sin mamma Diane.
Flickan tyckte inte alls om att ha mycket folk så nära inpå sig. Hon greps nästan av panik av det.
Hennes andning blev tyngre och nu började hon få huvudvärk också.
Smärtan skar som knivar i huvudet och hon kände sig yr.

Mae drog lite försiktigt i sin mors arm för att få hennes uppmärksamhet.
Diane Winters tittade på sin dotter som nu var mycket blek och våt av svett i ansiktet.
”Mår du dåligt, raring?” frågade hon oroligt.
”Jag vill gå hem.”

Varsel - 1

*
Prolog

New York City
Sommaren 2001

11-åriga Mae Winters vred och vände på sig i sin säng. Trasslade in sig i lakanen. Hon drömde mardrömmar som kändes fruktansvärt verkliga 
- som vanligt när hon drömde. 
Mae vaknade med ett ryck. 
Hennes huvud värkte och en våg av illamående sköljde över henne.

Hon var vaken nu, men ändå såg hon drömsekvenser framför sig.
Hon hörde en högtalarröst:
”Tåg mot Bedford med avgång klockan 12:30 ankommer nu till spår 12.”
Folk skyndade sig mot plattformen.

Ett ilsket gnisslande ljud. Ett starkt vitt ljussken.
Ännu ett ont varsel.

Farlig natt...

*
Sen kväll i London. Rose och Sebastian tittade beundrande på fullmånens spegelbild nere i River Thames nattmörka vatten när vingslag hördes högt uppe i luften.
”Hörde du det där?” frågade Sebastian.
Han spanade upp mot himlen och flämtade till när en vingbeklädd varelse flög förbi månen.
”Jag har aldrig sett en så stor fladdermus, den är nästan lika stor som en falk!” utbrast Sebastian, häpnad och skräck i hans mjuka röst. ”Ingen kommer att tro oss när vi berättar detta.”

I nästa sekund dök fladdermusen ner mot dem och flög förbi.
Rose skrek till när varelsens vinge nuddade Sebastians kind och rev upp en skråma. Små blodpärlor sipprade fram i huden.
”Märkligt…” sa Sebastian uppskakat.
Han kände försiktigt med fingertopparna på kinden.

Rose räckte honom en liten vit näsduk av tyg, men Sebastian skakade på huvudet.
”Tack, men det behövs inte. Men vi kanske borde gå nu.”
Rose som kände sig riktigt illa till mods log blekt.
”Det är nog bäst.” sa hon och lade armen om Sebastians midja.

Ungdomarna stannade en droska och åkte till teatern, där skulle de äta kvällsmat med sina teater-vänner.
”Farlig natt.” mumlade mannen på kuskbocken. ”Tag er i akt.”
Sebastian kramade Roses hand.

Nyckelpigorna...

*
Syskonen Alex, 13, och Cassie, 9, hade åkt på utflykt med mamma Nora
och Noras sambo Darryl till en liten strand som låg några mil hemifrån, belägen nedanför en magnifik klippa.
Höstdagen var en solig, varm och lite blåsigt - härligt California-väder.
Barnen hade sett fram emot att få utforska stranden. De rusade som ystra små kalvar ner för den hårt trampade sanden på den ganska branta gångstigen
som ledde från klippavsatsen.

”Gå försiktigt så att ni inte ramlar!” ropade Nora efter dem.
”Jadå!” svarade Alex och Cassie, utan att sakta ner.
Nora skyndade ikapp dem och tog milt tag i Alex.
”Inte springa, det är så lätt att ramla här.”
Alex log och suckade lite åt mammas oro, men han tog sin lillasyster i handen och gick försiktigt istället.

Den här dagen såg man inte stranden, den var helt täckt av nyckelpigor
och det var omöjligt att gå utan att kliva på dem.
Det krasade otäckt när insekterna krossades under skosulorna.
Ljudet fick Alex att må illa och Cassie grät.

Det kändes som de hade hamnat i en skräckfilm om en nyckelpige-invasion.
”Veklingar.” muttrade Darryl åt barnen.
Den store mannen fortsatte att gå.
Nora och barnen stod kvar.

Natt-dikt

*
Sval nattluft strömmar in
genom det öppna fönstret.

Natten är stilla och tyst,
det enda som hörs 
är vindens sus.

Trädens blad rör sig 
i sakta takt,
långsamt, sömnigt.

Himlen mörknar,
överallt syns svarta siluetter.
Nattens skuggor ruvar
i den sena timmen.

Sömnens gud rår över oss 
en stund
medan vi väntar 
på en glittrande ny dag.
*

Bubblor, kärlek & regnbågar

*
Det var en otroligt varm och solig vårdag i den lilla staden Sun City, California. Solskenet förstärkte färger i föremål och natur. Allt blev vackrare;
Hollys röda hår och Cassies blonda, Alex blå ögon, gräsets grönska och de små regnbågarna i bubblorna som flög runt ungdomarna.

Cassie (Alex 13-åriga lillasyster) blåste bubblor och såg fascinerat på de fantasifulla konstellationerna som den enkla såpbubblemaskinen skapade.
Alex hade fått en kamera i julklapp och fångade det vackra på bild.
”Du måste också vara med på bild!” sa Cassie ivrigt och tog kameran.
”Här, blås lite bubblor.”
Hon gav sin bror såpbubblemaskinen.

”Okej, som du vill.” sa Alex.
Han tog emot leksaken och log mot sin syster.
”Blås åt rätt håll,” skojade Holly. ”så du inte sväljer bubblorna.”
Cassie fnissade glatt.
Alex räckte ut tungan åt tjejerna.
”Ni ska då alltid gadda ihop er…” muttrade han truligt.
”För att vi älskar dig sötnos!” skrattade Holly och gav honom en mjuk dask
i baken.
”Tack så mycket.” log Alex och gav sin bästis en kram.

Cassie tog snabbt en bild av dem.
”Hey! Lilla papparazzi!” skrattade Alex.
”Sorry, men ni är så fina ihop.” fnissade Cassie.
Alex blåste ett gäng bubblor på henne.

Jennings Jewels: Daddy’s Little Painter

*
”No, no, no Mackenzie! Don’t do that!”
Henry Jennings rushed to the family room where his daughter, 4-year-old Mackenzie used one of the white walls as a coloring book, colorful crayon lines and smiley faces everywhere.
”We painted in here last week…” Henry sighed.
Mackenzie nodded and smiled.
”Now it’s pretty. White walls are boring.”
Henry shook his head no and scooped Mackenzie up from the floor.
”Drawing with crayons on walls is a big no-no.”
”Okey dokey.” Mackenzie smiled.

Henry looked around, scanned the room.
”Honey… where is your brother?”
Mackenzie shrugged.
”I don’t know…”
Then Henry saw the open window in the kitchen.
”Oh no, I forgot to close the window! Justin probably snuck out to the fire escape again…”
”Yeah, fire ’scape.” Mackenzie agreed.

Henry rushed out to get Justin, Mackenzie’s twin brother.
Little Justin wasn’t happy when Henry carried him inside, but he cheered up when Daddy promised him ice cream.

Back inside, Henry let out a big sigh. Mackenzie was drawing on the wall again - but this time she was holding a red felt-tip pen - a permanent marker.
”Mackenzie! Nooo!”
The little curly-head girl grinned.
”You said no crayons Daddy.”

Att stjäla en kyss

*
Holly och Alex stod nära varandra och såg ut över havet och solnedgången.
”Undrar varför man har mistel på julen egentligen…” sa Alex plötsligt.
Han såg väldigt tankfull ut.
Holly såg roat på sin bäste vän.
”Jag älskar dina små funderingar! Hur kom du att tänka på mistel nu...?
Julen var för tre månader sedan.”
Alex skrattade lite.
”Jag vet inte hur mina tankar fungerar… Men jag bara funderade på varifrån traditionen med mistel och kyssar kommer ifrån.”

Holly visste inte heller, men hon sa att hon tyckte det var ganska mysigt
att kyssa någon under en mistel.
”Om man får kyssa rätt person förstås.” tillade hon och kramade Alex hand.
Alex log och nickade.

Han såg fundersam ut en stund, sedan log han charmigt mot Holly.
"Har vi kvar nån mistel från i julas?"
Holly skrattade.
"Du kan få en puss ändå." sa hon.
Sedan kysste hon Alex mjukt på munnen.
Alex såg blyg, men nöjd ut.

”Smart sätt att stjäla en kyss på, va?” log han.
Hans blå ögon glittrade okynnigt.
”Mmmm… mycket smart, lilla filur.” skrattade Holly och stack fingrarna i sidorna på honom.
”Sluta...! pep Alex och drog sig kittligt undan.
Holly log och kramade honom.

Grattis Kevin! 19/5 2012

*

Happy 10th Birthday 
Kevin!

We love u! <3
Mom & Dad
Patrick & Ashlee
Grandma & Grandpa
Elle, Coral, Kyle & Darla

Starfish & Love

*
Holly blev alldeles varm om hjärtat när Alex varsamt plockade upp sjöstjärnan som låg i sanden och lade ner den i havet.
”Den dör om den inte får vara i vattnet.” förklarade Alex när han kände att bästisen tittade på honom.
Holly nickade och log. Alex var för söt!
”Bedårande.” sa hon.
Alex log också. Han reste sig och torkade bort sand och havsvatten på sina jeans.
”Bedårande vet jag inte, men sjöstjärnor är fina.”
Holly skrattade och och rufsade om hans hår. Sedan lade hon armen om hans midja.
”Jag pratar om dig! Du är bedårande.”

Alex log blygt och skruvade generat på sig.
”Svalde du för mycket saltvatten när vi simmade förut?” retades han och flinade.
Holly skrattade.
Så typiskt Alex att skämta bort en komplimang. Han undrar alltid varför tjejer jämt säger att han är söt...

Det var gulligt att han blev så blyg.
Alex fick flera gånger om dagen höra av sina tjejkompisar hur fin och charmig han var - ändå blev han aldrig stöddig, tvärtom.
Holly drog Alex intill sig och kysste honom på kinden.
Alex rodnade och log. Hans blå ögon glittrade.
”Varför pussas du?”
Holly log.
”För att du är världens mest underbara kille.”

Förnimmelser - 12

*
Ingen lade märke till männen med bister uppsyn som stod en bit ifrån
Lucy’s Diner och såg på Esther och Zachary genom den stora glasrutan.

”Tösen anar redan något, det ser jag på henne”, sa ledaren.
”Och pojken? Kommer han att bli ett hinder för våra planer?” frågade en av männen.

Ledaren skakade på huvudet.
”Nej då, inte alls”, skrockade han sinistert. ”Snarare en tillgång.
Men nu går vi, innan ungdomarna upptäcker oss.”
Männen klev in i en bil och åkte iväg.

Förnimmelser - 11

*
När han frågade vad som var fel skakade hon bara på huvudet.
”Det har bara varit lite jobbigt den senaste tiden”, sa hon.
Sedan tittade hon ner på det höga glaset med choklad-milkshake som
Lucy just ställt ner på bordet och rörde om med sugröret i den kalla glassörjan.

”Okej”, sa Zachary ”men du vet att jag finns här om du behöver mig.”
Han lade sin hand på Esthers.
Esther log ett tacksamt, men blekt litet leende.
Hon började tyst och försiktigt att nynna på en sång.
Zachary log när han hörde texten till Not While I'm Around, en fin låt
ur musikalen Sweeney Todd *.
Han sjöng med och det fick Esther att le stort.

Nothing's gonna harm you, not while I'm around.
Nothing's gonna harm you,
no sir, not while I'm around.

Demons are prowling everywhere, nowadays,
I'll send 'em howling,
I don't care, I got ways.

No one's gonna hurt you,
No one's gonna dare.
Others can desert you,
Not to worry, whistle, I'll be there.

* Utdrag ur Not While I'm Around, från musikalen Sweeney Todd
av Stephen Sondheim (musik och sångtexter) och Hugh Wheeler (manus).

Förnimmelser - 10

*
Esther torkade tårarna och gav sin älskade barndomsvän ett generat leende.
”Förlåt. Här kommer du på besök efter flera år och så beter jag mig som en idiot.”
Zachary log varmt.
”No worries, jag har träffat betydligt värre idioter än du.”
Han kysste Esther på kinden.
”Mår du bättre nu förresten? Ska vi gå in och äta en bit mat?”

Esther nickade och försäkrade att hon mådde bra.
Hon reste sig på skakiga ben och såg leende på hennes vän när han
höll upp dörren åt henne.
”Din mormor har uppfostrat dig väl”, skrattade hon.
Zachary log. Han tyckte att Esther redan såg piggare ut.

Men det var något som kändes fel.
Det var något som skrämde henne så till den milda grad att hon inte ville
prata om det.

Förnimmelser - 9

*
”Är du okej?” frågade han oroligt.
Esther nickade.
”Jadå, jag svimmade bara.”
”Jo, jag märkte det.” sa Zachary. ”Brukar du alltid svimma när killar
kommer på besök?”
Han log.
Esther skrattade mjukt och omfamnade sin barndomsvän.
”Nej, det är bara inför dig”, sa hon.
Plötsligt slocknade Esthers leende.
Hennes ögon, som hade samma färg som den mörkaste smaragd,
såg på Zachary med rädsla.

Zachary strök henne över kinden.
”Hur är det fatt…?”
Men Esther svarade inte.
Istället började hon gråta och slog armarna om honom.
”Du borde inte vara här Zackie. Det kan vara farligt.”

Zachary såg skakad ut. Han drog Esther intill sig och höll om henne.
”Oroa dig inte vännen. Jag ska beskydda dig.”

Förnimmelser - 8

*
Till sin stora lättnad befann hon sig inte i en mörk natt på majsfältet,
utan i dagsljus och trygghet på stadens gamla diner.
Och den som vidrört henne var Lucy, den snälla äldre kvinnan som ägde
den lilla restaurangen.
”Du slumrade visst till raring.”
Esther nickade.
Det var inte första gången det hände. Dålig nattsömn gjorde henne så trött.
Hon var alldeles torr i munnen och hjärtat bankade.
Hon hade haft en fruktansvärd dröm.

Nej, inte en dröm - en förnimmelse.
Något ont skulle ske. Hon hade varit med om det förr.

Esther ryckte till igen när en bildörr stängdes där ute.
”Åh herregud…! Det är ju Zachary Parker!” utbrast Lucy glädjestrålande.
”Jag svär, den pojken blir allt vackrare för varje dag som går!”
Lucy sprang ut och omfamnade Zachary.

Esther gick också ut, sakta, som i trans.
Benen kändes mjuka som gelé och allt började snurra.
Just som hon skulle falla till marken rusade Zachary fram och fångade upp henne.

Förnimmelser - 7

*
Iowa

Fågelskrämmans ögon iakttog henne där hon flydde genom majsfältet.
Hon sprang fortare än hon egentligen orkade. 
Hjärtat bankade alldeles för hårt och luften i lungorna var knappt andningsbar längre.

De stora gröna bladen på fältet gav ifrån sig otäckt ett gnisslande och knarrande ljud.
Hon vände sig skräckslagen om.
Det var kolsvart ute nu, men hon visste att de som var efter henne kom allt närmare.

”Äh låt henne springa.” sa en av männen. ”Hon återvänder snart. Hon kommer inte att vilja lämna det som är henne kärt.”
Männen sneglade på byltet som låg på den fuktiga jorden.
”Det blir visst två offer till gudarna i natt.” sa ledaren belåtet.

Esther Brennan ryckte plötsligt till och tittade förskräckt upp när hon kände en hand röra vid hennes axel.

Förnimmelser - 6

*
”Men mormor… se inte så ledsen ut …” sa Zachary och log sitt söta leende.
”Vi ses om någon vecka eller så.”
”Precis så sa din far när …” började Lorraine.
Men hon kunde inte säga klart meningen. Minnet av den hemska dagen
då hon förlorade sin dotter och svärson i den där bilolyckan skar som en kniv
i hennes hjärta.

”Älskling … du måste förstå att jag blir rädd varje gång du sätter dig i din fars gamla bil. Du var den ende som överlevde olyckan. Du är mitt allt.”
Zacharys ögon blev blanka och hans händer kramade ratten hårt.
”Jag tänker inte köra ihjäl mig.” sa han, lite för skarpt.

Lorraine log. Hon öppnade bildörren och tog pojken i sin famn.
”Förlåt din gamla överbeskyddande mormor. Men utan dig vill jag inte leva.”
”Inget ska hända mig. Du mormor, jag ringer dig så ofta jag kan, så att du vet att jag mår bra, okej?”

Lorraine såg på sin vackra dotterson och log.
”Okej min skatt. Ha det så bra på din resa. Och ge Esther en stor kram från mig.”
Zachary nickade.
”Det ska jag”, sa han.
Sedan åkte han.
Lorraine stod länge kvar på gatan, ensam med sina tankar och sin oro.

Förnimmelser - 5

*
”Esther är i fara”, förklarade han till slut.
”I fara… vad menar du?” undrade mormor oroligt.
”Vet inte. Det är det jag ska ta reda på.”
Innan mormor fick för sig att övertala honom att stanna hemma gav Zachary henne en snabb kram och satte sig i bilen.
Han vred om nyckeln i tändlåset. Men han dröjde sig kvar, vinkade och gav
sin mormor en slängkyss.
”Var inte orolig för mig”, sa han och log.

Lorraine strök honom över kinden.
”Jag älskar dig min skatt.”
”Och jag älskar dig mormor. Men nu måste jag faktiskt åka.”
Lorraine suckade och hennes ögon fylldes av tårar.
Avsked var det värsta hon visste.

Förnimmelser - 4

*
Lorraine Janison såg bekymrat på sitt enda barnbarn när han gjorde sig klar att resa på måndags-morgonen.
”Var försiktig på din resa min älskling.”
”Oroa dig inte mormor, jag är alltid försiktig.” sa Zachary och slängde in sin sportbag i bilens baksäte.

Lorraine höll mjukt dottersonens ansikte mellan sina händer.
”Du förstår väl varför jag blir orolig? Du är allt jag har…” sa hon med sorg
i rösten.
Zachary förstod mycket väl varför mormor var orolig och han fick en klump
i halsen när han tänkte på olyckan.

”Jag måste åka.” sa han snabbt, som om han var rädd att mormor snart skulle säga något som hindrade honom. ”Esther behöver mig.”
Lorraine sken upp.
”Esther Brennan… vilken rar tös. Och du som var så kär i henne.”
”Mormor…” mumlade Zachary.
Han kände till sitt förtret att han rodnade.

Förnimmelser - 3

*
På fredagen hade han fått ett mail från Ike, en annan barndomsvän i Iowa som berättade att han var rädd att det var något i Esthers liv som inte stod rätt till.
Hon hade börjat avskärma sig från omvärlden och hade flyttat tillbaka hem till sina föräldrar och nu var Esthers farbror spårlöst försvunnen.

”Det är värsta Arkiv X-stämningen här Zac, du kan få uppslag till värsta romanen!” hade Ike skrattat.
”Nej, skämt åsido, du måste komma hit. Vem vet, Esther kanske öppnar sig
om hon får träffa dig igen.”

Zachary sa att han skulle fundera på saken. Fast i själva verket hade han bestämt sig i samma stund som Ike hade uttryckt sin oro över Esther.
Så nu var det bestämt. Tidigt på måndag morgon skulle han starta sin resa
mot Iowa.

Förnimmelser - 2

*
”Men Zackie, jag älskar ju dig...!” gnällde Arlene när han gjorde slut på deras nästan tvååriga kärleksförhållande.
”Jag måste säga att du visar din kärlek på ett väldigt… eh… annorlunda sätt.” svarade Zachary, med iskyla i sin vanligtvis mjuka och varma röst.

Arlene hade lindat sina armar om hans hals och försökt förtrolla honom med kyssar.
Det tricket brukade få Zachary att bli alldeles varm, pirrig och nästan andlös.
Men nu stålsatte han sig.
”Lägg av nu Arlene. Det är slut!” sa han och så föste han henne ifrån sig
och lämnade festen.

När han kom ut på gatan, ut till den svala sommarkvällen kände han hur skönt det skulle bli att lämna den här partyvärlden - för alltid!
Han ville ägna sig åt att vidga sina kreativa sinnen; foto, musik och kanske lite skrivande.

En roadtrip till Iowa kändes inte helt fel, men vännerna hade verkat redo att spärra in honom i en madrasserad cell när han sagt att han skulle åka bil ända dit.
De kunde inte förstå hur man frivilligt kunde göra en bilresa som tog över
18 timmar - ensam dessutom …
”Frihet.” var Zacharys svar.

Men det fanns något i Iowa som Zachary inte hade berättat för New York-vännerna om - eller rättare sagt någon.
Esther Brennan. Hans barndomsvän och allra första kärlek.
Zachary hade börjat känna en plötslig längtan efter Esther.
Men längtan fördunklades av en gnagande oro.