Skrivpuff - 22 november 2011 - del 1

Skriv om tristess.

Matteläraren slog hårt med sin linjal i Joeys bänk.
"Jag är ledsen att mina lektioner är så tråkiga att de söver dig, Mr. Frye." sa han torrt och spydigt.
Joey vaknade ur sin slummer och skruvade besvärat på sig. Han blev varm om kinderna när han såg att hela klassen tittade på honom.
"Förlåt Mr. Gordon..." mumlade han. "Jag sov inte så bra i natt och..."
Matteläraren höll upp handen som för att visa att han inte hade någon lust att höra vad Joey hade att säga.
"Vill du gråta ut får du göra det i TV hos Oprah."
"Bra idé, då kan han passa på att tala om för hela landet vilken skitstövel till lärare han har." hördes en röst bortifrån den nu öppna dörren.

Joey och de andra i klassen vände sig om och fick syn på Joeys äldre syster Tessa.
Mr. Gordon suckade när han fick se sin före detta elev.
"Nej men vad trevligt," muttrade han. "ännu en unge i klanen Frye."
Tessa log sött.
"Din glädje överväldigar mig, Mr. G."
Matteläraren kramade en vit tavelkrita i sin hand, så hårt att kritan gick av på mitten.
"Lektionen är slut nu." morrade han, trots att det var tio minuter kvar.
College-eleverna stirrade på sin magister. Han lät dem aldrig sluta tidigare...
"Det är krit-doften," log Tessa. "den gör honom lite..."
Tessa gjorde några små cirkelrörelser vid sin tinning.
Klassen skrattade. Joeys syrra var ju en underbart härlig tjej!

Joey tog tag i sin systers handled och drog ut henne ur klassrummet.
"Tack för avbrottet Tessa," log han. "vi höll på att dö av tristess där inne!"
Tessa log och gav sin lillebror en kram.
"Det var så lite så." sa hon glatt. "Jag räddar gärna min lillebror från torre Mr. Gordon."
Syskonen Frye lämnade skolbyggnaden och klev ut för att njuta av krispig, frisk luft och den ljuvliga novembersolen.

*

Skrivpuff - 20 + 21 november 2011

Skriv om att glömma + om att medverka.

Camp Orion. Sommaren 2006

Efter en session med Gradys "lekar" kände Alex att han behövde vara ifred.
Så fort pojkarna fick klä på sig smet Alex iväg och satte sig under det stora trädet nära sjön.
Det kröp i kroppen på den lille pojken, det var en underligt äcklig känsla - som om lägerledarens händer fortfarande rörde vid hans kropp.

När han hade suttit där under trädet en stund ringde hans mobil.
Alex såg på displayen och svarade.
"Hej mamma Jo!"
"Hej min älskade unge!" sa Joanne glatt. "Vad skönt att höra din fina lilla röst! Hur mår du?"
Alex skakade i hela kroppen när han började prata med sin fostermor. För första gången på veckor fick han hemlängtan.
Fösrst tänkte Alex säga att han ville komma hem... men han ändrade sig och gjorde istället allt för att låta som vanligt - trots det vidriga han just varit med om.
För vad skulle han säga när mamma Jo frågade varför han ville komma hem...? Gradys "lekar" kunde han ju inte berätta om.
Ingen ska nånsin få veta...! tänkte pojken.

"Vi har det jättebra!" sa Alex glatt.
"Vad bra min älskling." sa Joanne. "Det gör mig glad. Fast vi saknar dig här hemma."
Alex log.
Han älskade sin fostermor så mycket. Hon var alltid så snäll och hennes mjuka röst gjorde att han snart kände sig bättre till mods.
Pojken trängde undan det hemska och pratade med Joanne om allt det roliga de gjorde på sommarlägret och han frågade hur hans syskon hade det där hemma.

En stund senare pratade han med sin jämnåriga fostersyster Maxine. Hon berättade en massa roliga och spännande saker hon varit med om.
Alex skrattade och pratade länge med Maxine.
Alla hans tankar på stunderna av övergrepp förpassades långt in i glömskans mörka vrå.
Och Alex tänkte aldrig ta fram de minnena mer - aldrig i hela sitt liv!

---

"Alex hemlighet"-serien

Soundtrack/Låtlista

*

Skrivpuff - 19 november 2011

Skriv om en besvikelse.

Ocean Beach, California. Sommaren 1961

"Hej då! Nu ska jag rymma hemifrån!"
Ryan vinkade till mamma och pappa och klättrade upp på sin röda Radio Flyer-trehjuling.
Kate och David McKenzie log mot sin lille pojke. Trots att Ryan skulle fylla 5 år om några månader verkade trehjulingen stor för honom.
"Varför ska du rymma hemifrån?" frågade Kate.
Ryan såg på sin mor med trulig uppsyn.
"För att ingen vill leka med mig idag." sa han besviket.
"Ville Rebecca och hennes kompisar vara ifred?" frågade David.
Ryan såg ännu mer trulig ut och nickade.
David kunde inte låta bli att le åt sonens buttra min. Ryans 9-åriga syster ville inte alltid att lillebror skulle vara med och leka, så nu hade hon förmodligen kört ut honom från sitt rum.
Sådant brukade göra Ryan på riktigt dåligt humör.

Pojken började cykla iväg.
David såg på Kate och log. Sedan stoppade han Ryan.
"Vänta lilla gubben! Ry... du kan väl låta bli att rymma? Vi skulle sakna dig jättemycket."
Ryan funderade.
"Skulle ni verkligen sakna mig jättemycket?"
Kate lyfte upp sin lille pojke.
"Ja, det skulle vi verkligen! Vi skulle gråta varenda kväll om du rymde från oss."
Ryan slog armarna om halsen på sin mor.
"Gråt inte mamma, jag rymmer väl inte då."

"Vad bra min älskling." sa Kate och log.
Pojken gav Kate en puss på kinden. Sedan log han och sa:
"Mamma, vet du? Min mage vill ha kakor, för den är lite hungrig."
Kate skrattade.
"Din mage ska få lite lunch först, sedan kan du få kakor."
Ryan jublade.
"Det var nog bra att jag inte rymde." sa han när Kate bar honom uppför trappan till deras terrass. "För om man är på rymmen får man inga mumsiga kakor. Och jag gillar ju kakor."

Grattis Jordan! 18/11 2011

Happy Birthday Jordan!

*

Skrivpuff - 14 november 2011 - del 4

*
Joey och Tessa sjöng Cherie Currie & Marky Ramones version av Cherry Bomb.
Barbara och Grant väntade tålmodigt tills de hade sjungit klart, sedan sa de vänligt, men bestämt, åt Tessa att gå upp till gästrummet och sova ruset av sig - eller så fick hon lämna huset.
"Ni kan inte köra ut Tessa!" sa Joey.
"Det är lugnt brorsan." sa Tessa och kramade honom. "Jag vill ändå inte stanna här - det finns inget gott käk."

Tessa log, men Joey såg ändå den sårade minen i sin systers ansikte.
"Jag hajar att jag inte är välkommen..." muttrade Tessa. "trots att jag har bott i det här skithuset i hela mitt liv..."
Hon tog för sig av några gurk-smörgåsar från ett fat och gick mot dörren.
Joey gav sin far och styvmor en mordisk blick. Sedan klev han upp på närmsta bord för att bättre kunna se sin syster bland alla gäster.
"Tessa!" ropade han.

"Joey! Vad tar du dig till...?!" utbrast Grant.
Han slog armarna om sin sons midja och lyfte resolut ner honom från bordet.
Grant kunde inte låta bli att le en aning när han såg förvåningen i sonens ansikte.
Joey log inte. Han var alldeles för arg. Och lite generad över att bli nedlyft sådär... som en liten småunge...
"Släpp mig!" fräste Joey och slet sig ur sin fars armar.
"Tessa!" ropade han igen och rusade efter sin syster.

*

Skrivpuff - 14 november 2011 - del 3

*
Grant föste irriterat undan sin son och lade sin hand på Tessas axel.
"Min flicka, du är välkommen hem till oss, det vet du - men du måste vara ren och nykter."
Tessa nickade.
"Jag fattar. Nu är jag utsvulten. Vad har ni för käk på det här stället?"
Hon gick bort till långbordet med alla små förrätter, höll upp ett av faten och studerade det som fanns på det. Hon rynkade på näsan.
"Sniglar till förrätt...? Vad får vi till middag, överkörd ekorre?"
Några av gästerna skrattade, en andra såg med avsmak på Tessa.

Barbara skyndade fram till sin styvdotter.
"Snälla Tessa... du skämmer ut både dig själv och oss."
Joey blängde på sin styvmor.
"Du kan väl gå upp och ta en dusch" fortsatte Barbara. "och du kan få sova i gästrummet i natt."
Tessa skakade på huvudet.
"Jag är inte trött."

Joey lade armen om sin systers axlar.
"Tess, du kan väl sjunga med mig? Det finns mikrofon och allting - vi kan rocka loss."
Tessa log glatt och rufsade om i sin lillebrors hår.
"Ja! Kom, så rockar vi röven av det här stället!"
"Åh Herregud...!" suckade Barbara. "Joey, ni kan väl ta det lite lugnt när ni sjunger?"
Joey skrattade till.
"Ta det lugnt...? Kom igen 'morsan' - det är rock - inte en vaggvisa."
Syskonen gjorde skrattande sig redo att sjunga.

*

Skrivpuff - 14 november 2011 - del 2

*
Barbara vinkade till sig sin man.
"Grant, din dotter är här..." sa hon lågt i hans öra. "Du borde kanske..."
Hon sökte efter rätt ord.
"Se hur hon mår..." sa hon till slut.
Grant nickade och stegade fram till sin dotter.
"Hej min flicka. Hur är det med dig?"
Tessa log och gjorde tummen upp.
"Hej farsan! Jag mår toppen!"

Joey skyndade fram till dem.
"Syrran!" sa han glatt. "Kul att se dig!"
Han kramade Tessa.
"Kul att se dig med lillebror!" sa Tessa och besvarade kramen. "Schyst party ni har här!"
Joey log.
"Ja, visst... om man gillar att ha långtråkigt..." mumlade han.
Syskonen skrattade.

Grant såg forskande på Tessa.
"Raring... är du hög...?"
"Hög? Vem, jag...?" sa Tessa oskyldigt.
Hon skrattade och viftade avvärjande med handen.
"Nej, inte jag inte! Jag är född så här glad!"
Hon slog ut med händerna i en yvig gest för att visa hur glad hon var.
"Lite för glad..." sa Grant. "Vad har du tagit idag Tessa?"
Tessa ryckte på axlarna.
Grant gav sin dotter en sträng blick.
"Du är hög som ett hus!"
"Vilket hus?" frågade Tessa utmanande.
Joey låtsades hosta för att maskera ett skratt.

*

Skrivpuff - 14 november 2011 - del 1

Skriv om att sabotera.

Barbara sippade på sin Champagne och såg belåtet ut över den stora matsalen där kvällens middagsbjudning skulle äga rum.
Hennes dukning på långborden var perfekt och all mat såg lyxig och delikat ut. Gästerna minglade och verkade trivas.
Barbara log mot sin 20-årige styvson Joey som satt och spelade ett klassiskt stycke på pianot.
Joey log tillbaka, men han såg inte ut att trivas så bra på festen.
Lite mer fina middagsbjudningar var inte Joeys "cup of tea". Han var uppväxt med dem, men det betydde ju inte att han gillade det...

Jag kanske ska låta honom sjunga och spela en mer rockig låt ikväll... tänkte Barbara.
Hon gick fram till Joey och pratade med honom om det och hon blev varm om hjärtat när pojken sken upp. Hans vackra ögon glittrade mer än julgranen vid Rockefeller Center.
Allt var rätt och slätt perfekt med den här kvällen.
Inget kan gå fel nu. tänkte Barbara.

Just som hon tänkt klart tanken slogs dörrarna till matsalen upp och en mycket upprymd Tessa steg in.
"Hey party people!" utropade hon glatt.
"Åh Gud... jag tar tillbaka min tanke..." muttrade Barbara. "Allt kan gå fel ikväll."

*

Skrivpuff - 13 november 2011

Skriv om att närma sig.

Sun City School. November 1999

Julen närmade sig och under morgonsamlingen pratade barnen ivrigt om allt kul som skulle hända.
"Har ni skrivit önskelistor till Tomten än då?" frågade fröken.
Maxine viftade med handen.
"Fröken, fröken! Jag har det!" sa den lilla 6-åringen glatt. "Och jag har gjort ett halsband till Tomten."
Lärarinnan log mot den lockhåriga lilla yrhättan.
"Tomten blir nog jätteglad för halsbandet, Maxine."
Maxine nickade.
"Det tror jag med!" sa hon förnöjt.

En av Maxines klasskamrater räckte upp handen och sträckte viktigt på sig.
"Fast det finns ingen Tomte. Han är bara ett påhitt."
Maxine reste sig häftigt upp från den runda mjuka mattan och knöt sina små nävar.
"Tomten finns visst, din dummer!"
"Nähä, det gör han inte, Tomten är på låtsas!" sa klasskompisen.
Hon fnös och tillade i giftig ton:
"Han är en bluff, det hajar du väl, Maxine...? Det är bara fånigt att tro på nåt sånt."

Maxine kokade av ilska. Hon kröp in i ett hörn och där satt hon och skakade av gråt.
"Det är inte fånigt... Tomten finns visst." mumlade hon tyst för sig själv. "Det gör han."
Men den lilla flickan blev alltmer osäker. Tänk om klasskompisen hade rätt?
Tomten kanske inte finns...? tänkte Maxine.
Hon snyftade till.
Och jag som har gjort ett halsband till honom och allt...

Grattis Quinn! 9/11 2011

*
Happy Birthday Quinn!

*

Skrivpuff - 8 november 2011 - del 2

*
Tessa såg fundersamt på mannen som stod framför henne. Han hade nu fått ett äckligt lystet flin i ansiktet.
Floyd var 49, nästan dubbelt så gammal som hon, och en riktig kåtbock.
Han kunde säkert få många unga flickor i säng, i utbyte mot diverse tjänster... Men Tessa skulle aldrig i livet låta Floyd besudla hennes kropp - även om pillren och det andra i "dröm-paketet" lockade.

"Gå in i sovrummet och gör dig redo, Floyd." sa Tessa så förföriskt hon kunde. "Jag fixar drinkar åt oss så länge."
Floyd nästan flög in i sitt sovrum av ren lycka och åtrå.

Tessa hade ett stort leende på läpparna när hon gick mot ytterdörren.
"Åh Floyd..." sa hon tyst för sig själv. "kåthet gör dig sååå korkad..."
När Tessa passerade hallbordet snappade hon åt sig "dröm-paketet" och lät det glida ner i sin jackficka.
"En liten tidig julklapp..."
Hon kände sig riktigt belåten när hon gick hemåt.

*

Skrivpuff - 8 november 2011 - del 1

Skriv om att få något på köpet.

Tessa vägde de små påsarna i handen och räknade antalet.
"Förolämpa mig inte," sa Floyd. "jag skulle aldrig blåsa Hal, det vet du."
"Du menar att du inte gör om det misstaget." rättade Tessa.
Hon log ett snett leende och stoppade ner påsarna i innerfickan på sin jacka. Hon tillade:
"Nej, du blåser inte Hal om du är rädd om livhanken."
"Just det." sa Floyd. "Du Tessa... om du vill kan du få det här på köpet, mitt 'dröm-paket' - det är sånt du gillar."
Floyd höll fram en platt liten låda som innehöll några färgglada piller och en karta med små frimärken.
Mannen brett log när Tessa såg på "dröm-paketet".
"Det blir en kul liten fredagskväll för dig och dina vänner, eller vad säger du Tess?"
Tessa tuggade på underläppen.
"Man får inget gratis Floyd..." sa hon misstänksamt. "vad vill du ha?"

Floyd lade ifrån sig "dröm-paketet" på hallbordet som stod innanför ytterdörren och pekade med tummen mot sovrummet.
"En timme?"

*

Skrivpuff - 7 november 2011 - del 2

*
Matthew pussade den lilla flickan på kinden.
"Men Ashlee... du kan ändå inte klappa hundar, du är ju allergisk."
Ashlee började gråta.
"Men pappa... jag gillar att krama djur!" snyftade hon.
Hon gled ur sin fars famn och satte sig nära hunden.
Hunden gav den lilla flickan en försiktig slick på kinden, sedan började den gny igen - som om den tyckte synd om Ashlee.

"Se pappa, vovven är snäll!" sa Aslee glatt.
Hon började klia sig i ögonen och gnuggade näsan mot tröjärmen.
"Ja, vovven är jättesnäll lilla gumman." sa Matthew. "Men du tål honom inte, så vi måste tyvärr säga adjö nu."
Lilla Ashlee storgrät när pappa Matthew tog henne i handen och gick in i den stora mataffären. Hon nös och snyftade om vartannat.
"Pappa... jag ska beställa en egen vovve. En som jag inte är allergisk mot."
Matthew lyfte upp flickan i famnen igen.

När de passerade gången med leksaker fick Matthew syn på en hylla med gosedjur. Han plockade ner en mjuk hund och visade den för Ashlee.
"Titta här, lilla hjärtat, den här vovven tål du. Och vet du, jag tror han vill följa med dig hem."
Ashlee torkade sina rödgråtna ögon och studerade gosedjuret. Sedan tog hunden i sin famn och kramade den.
"Jag hörde också att den sa det, att den vill följa med mig hem." sa hon.
Matthew log.
"Då är det bäst att den får det då."
Ashlee nickade och hennes lilla ansikte sprack upp i ett soligt leende.
"Ja, den blir glad då. Och jag blir glad!"

*

Skrivpuff - 7 november 2011 - del 1

Skriv om att beställa.

Blue Creek. Hösten 1999

4-åriga Ashlee såg storögd på hunden som satt fastbunden utanför mataffären.
"Pappa, titta vilken söt vovve!"
Hunden tittade upp på den lilla flickan med de mörka korkskruvarna och de stora gröna ögonen. Den gnydde förtvivlat.
"Och han gråter...!" sa Ashlee sorgset. "Han vill nog ha sin mamma och pappa."
Matthew Hayden nickade.
"Ja, det vill han nog. Hans husse eller matte är nog inne och handlar."
Ashlee såg inte glad ut över detta.
"Man ska inte lämna vovvar. Dom blir jätte-lessna då! Pappa, får jag stanna här och klappa vovven så att han inte behöver vara ensam?"

Matthew skakade på huvudet.
"Nej, Ashlee. Man ska inte bara gå fram till främmande hundar, det vet du. Och man måste fråga ägarna om man får klappa först."
Ashlee plutade fundersamt med munnen.
"Jag kom på en jätte-smartig sak! Jag frågar vovven om jag får klappa honom!"
Matthew skrattade mjukt och lyfte upp sin lilla dotter i famnen.
"Men hundar kan ju inte prata..."
Ashlee log.
"Näää... det förstås... men han kan lära sig! Och så säger han att han vill bli klappad. Och vet du pappa, jag kan se på djur om dom vill kramas."

foto: Robin M. Ashford

*

Skrivpuff - 4 + 5 november 2011 - del 2

*
Maureen satte sig intill Ryan och gav honom en puss på kinden.
"Lilla stackare... Jag är så glad att du är tillbaka. Mår du mycket dåligt?"
Ryan skakade på huvudet. Sedan log han.
"Men jag behöver nog en puss till."
De andra skrattade.
"Du är för söt Ryan!" skrattade Maureen. "Självklart ska du få en puss till."
Hon gav honom en stor puss på kinden.
"Känns det bättre nu Ry?"
"Ja, nu känns det bättre." sa Ryan.
Han log och rodnade lite.

Maureen strök en hårslinga ur ansiktet på Ryan.
"Ry, lovar du att vara försiktig med maneter hädanefter?"
Ryan nickade. Han kände försiktigt på sin arm.
"Mmmmm... för bränn-manter och feber kan jag klara mig utan...!"
David drog in sin son i famnen och kramade honom länge.
Kate såg att hennes man var riktigt skakad. Och utan att David behövde säga något förstod hon att deras älskade unge hade varit riktigt illa däran ett tag.

"Vet ni att man faktiskt kan dö av en sån brännmanet som jag träffade på?" sa Ryan plötsligt.
"Mmmm... vi vet det lilla gubben..." sa David.
Det var nära att vi fick uppleva det idag..." tänkte han.
Tanken gjorde honom darrig och illamående.
"Vad tänker du på pappa?" undrade Ryan.
"Jag tänker på vilken tur vi har som har en så fin grabb som du." sa David.
Ryan log sömnigt.
"Nu blir farsan sentimental..."
David log och kramade sin lille son ännu hårdare.

Soundtrack/Låtlista

Ryan & The Jellyfish

*

Skrivpuff - 4 + 5 november 2011 - del 1

Skriv om att komma tillbaka + om det man klarar sig utan.

Direkt-fortsättning på kapitlen från 3/11: Del 1 & Del 2

Ocean Beach, Delphi, California 1971

Maureen och Sunshine satt på terassen med Ryans mamma Kate och Maureens mamma Maggie när David och Ryan kom hem från sjukhuset.
Ryan såg väldigt medfaren ut.
"Jag spydde i väntrummet..." sa han skamset. "Det var riktigt pinsamt."
Kate gick fram och kramade sin son.
"Det ska du inte vara skamsen för älskling, du kunde ju inte hjälpa det."
"Och jag svimmade nästan på sjukhuset... mumlade han.
"Svimmade...?" suckade David. "Du tappade nästan medvetandet och höll nästan på att sluta andas."

Maggie såg oroligt på Ryan och Kate flämtade förskräckt till.
"Mamma och Maggie..." sa Ryan. "Oroa er inte så mycket. Jag mår faktiskt okej."
"Kom så går vi in och bäddar ner dig på soffan." sa Kate.
De andra gick med Kate och Ryan in i huset.
David ställde en burk med Tylenol (smärtstillande och febernedsättande tabletter) på soffbordet. Sedan hämtade han ett glas vatten.
"Har du feber älskling?" frågade Maggie.
Hon strök Ryan över pannan.
Ryan nickade och sjönk trött ner på soffan.

David plockade upp en Tylenol ur burken och räckte den till sin son.
"Usch vad jag hatar medicin och tabletter..." sa Ryan och gjorde en liten grimas.
"Jag vet, men du behöver ta den, så att febern går ner." sa Kate och strök Ryan över ryggen.
Pojken tog motvilligt emot tabletten och sköljde ner den med vatten.

Soundtrack/Låtlista

Ryan & The Jellyfish

*

Skrivpuff - 3 november 2011 - del 2

*
"Gör det ont...?" frågade Sunshine.
Ryan skakade på huvudet.
Men flickorna såg på honom att han ljög.
"Jag hämtar din pappa!" sa Maureen och rusade iväg.
Hon tänkte att det var tur att de bara bodde ett par steg från havet.
"Ni behöver inte göra en sån stor affär av det här..." suckade Ryan. "Jag mår fint."
Sunshine lade armen om Ryan.
"Man kan faktiskt bli jätte-dålig av en brännmanet Ryan... Jag tror till och med att man kan bli medvetslös..."
"Men jag mår bra...!" sa Ryan.
Fast han började se blek och medtagen ut.

Maureen och Ryans pappa David kom rusande.
"Lilla gubben..." suckade David och undersökte sin sons arm. "Vad har du nu råkat ut för...?"
"En elak brännmanet..." sa Ryan.
Pojken försökte att le tappert, trots att han nu såg svimfärdig ut.
"Vi måste åka till sjukhuset." sa David.
"Nej...!" gnydde Ryan. Han avskydde sjukhus. "Jag behöver nog bara vila lite."
Pappa David skakade på huvudet.
"Du håller på att bli riktigt dålig Ryan... och du har nog redan fått feber."
"Åh... stackars Ryan..." sa Sunshine. Hon såg gråtfärdig ut.
David kramade om henne.
"Oroa dig inte raring." sa han lugnande. "Ryan kommer att bli bra. Vi ses om en stund okej?"
Sunshine nickade.

David ledde sin son till garaget.
"Hallå...! Jag tänker inte åka till sjukhuset i badbyxor...!" mumlade Ryan truligt.
Maureen log. Inte ens när Ryan var sjuk förlorade han sin söta humor.
"Här Ry."
Hon räckte honom hans shorts och T-shirt som hon burit med sig från stranden.
Ryan log tacksamt och klädde på sig.
Han fick en kram av Sunshine och Maureen innan han och David satte sig i bilen och åkte till sjukhuset.

"Vår lilla Ryan är verkligen en olycksfågel..." suckade Maureen sorgset.
"Mmmm..." sa Sunshine. "Jag hoppas allt går bra på sjukhuset..."
Maureen nickade.
"Vet du vad Sunny? Jag hatar maneter nu...!" muttrade hon.

Soundtrack/Låtlista

Ryan & The Jellyfish

*