Skrivpuff - 28 augusti 2011 - del 1

Skriv om att måla.

Sommaren 2006

Alex och hans sommarläger-kompisar satt i en båt på väg till flickornas läger på andra sidan sjön. Pojkarna var utrustade med hinkar med vattenballonger.
"Varför har ni hällt färg i ballongerna istället för vatten?" undrade Alex.
Scott, en 15-årig kille flinade brett.
"Det blir roligare så. Dessutom ska vi hämnas på brudarna. Förra året smög dom in i vår stuga mitt i natten och sprayade ner oss med rakskum."
"Och en dag snodde dom våra kläder när vi badade." sa en annan kille.
Han tog upp en färgfylld ballong och vägde den i handen.
"Hämnd ljuva hämnd."

Pojkarna förankrade båten vid bryggan och smög sig på tjejerna.
"Färgglada bomber!" skrek Scott och så slängde han iväg en ballong.
Den landade på gräset intill tjejernas fötter.
"Vad bra du kastar!" skrattade tjejerna.
Sedan överöstes de av ballonger och snart var varenda tjej lika färgglad som ballongerna och deras innehåll.

Alex sprang ner till båten och hämtade två hinkar till. På vägen upp möttes han av några tonårstjejer.
"Hej sötnos, om du ger oss ballongerna får du en puss av oss."
Alex skrattade och skakade på huvudet.
"Glöm det brudar. Ni får skaffa egna vapen."
Tjejerna viskade något till varandra, sedan sprang de skrattande fram mot Alex och fångade in honom.
Alex höll hårt i hinkarnas handtag, men blev tvungen att släppa när tjejerna började kittla honom.
"Nej, sluta!" Alex kiknade av skratt.
Några av tjejerna tog hinkarna och sprang upp till sina kompisar.
"Du får inte ge dig så lätt Alex!" skrattade Scott.
"Dom utövar ju tortyr på mig!" fnissade Alex och försökte vrida sig ur tjejernas grepp.

En stund senare var färgkriget i full gång och det slutade med att både tjejerna och killarna var täckta av färg.
"Kom snart tillbaka!" ropade tjejerna när pojkarna tog båten tillbaka till sitt läger.

---

"Alex hemlighet"-serien

Soundtrack/Låtlista

Romance on Mermaid Beach (del 8)

*
"Vad var det med Lisa idag?" frågade Cole.
Det var kväll och hela kompisgänget, förutom Lisa, satt nere på stranden och grillade.
Ava viftade avfärdande med handen.
"Äsch, bry dig inte om henne. Hon kan vara en riktig drama queen ibland..."
"Men vad har hänt?" frågade Nikki. "Varför stormade hon iväg så där förut...?"
Ava log.
"Det är ingen fara. Lisa har en liten 'crush' på en viss person bara."
"Oooh!" utbrast Nikki insiktsfullt.
Hon och de andra skrattade lite.

Cole såg en aning förvirrad ut.
"En 'crush'? På vem då?"
Tjejerna fnissade.
"Vem tror du?" skrockade Nikki.
Hon satte sig intill Cole och kramade honom.
Cole tuggade fundersamt på underläppen.
Nikki skrattade och gav honom en kram till.
"Men lilla gubben... det är ju dig vi pratar om!"
"Mig?!" utbrast Cole. "Har Lisa en 'crush' på mig? Varför...?"
Nikki bara log och gav Cole en puss.

"Men... är hon verkligen kär i mig?" frågade Cole efter en stund.
Dani skrattade mjukt och lade armen om Cole.
"Men söta lilla Cole... är det verkligen så svårt att förstå...? Du är ju världens finaste kille, med jättefin personlighet!"
"Jag håller med Dani!" sa Nikki.
"Um... tack..." sa Cole lite blygt och log ett generat leende.
Nikki petade honom retsamt i revbenen.
"Rodnar du?"
"Nej..." mumlade Cole.
"Ser så ut." fnissade Charli.
Cole log mot henne.
"Tack du. Men det gör jag inte, det är nog ljuset."
Cole nickade mot horisonten där en magnifik solnedgång målade himlen.
Nikki kollapsade ner i sanden av skratt.
"Yeah right! Cole, baby, det där var nog den sämsta ursäkt jag har hört!"
Cole svarade med att kasta sig ner bredvid henne och började kittla henne.

Ava såg på de andra i gänget och log åt Cole och Nikki.
"Okej, dom kanske inte är ihop... men dom är jäkligt söta tillsammans!"
Dani nickade.
"Yep, det är dom!"

Skrivpuff - 27 augusti 2011 - del 2

Paradise Court House

Alex mamma väntade högst uppe i domstolsbyggnadens vita trappa.
Noras hjärta grät när hon såg sin son komma gåendes upp för trappan.
Hennes älskade pojke var blek och såg ut att ha magrat lite.
Nora gav sin son en hård kram och viskade till honom att han skulle klara det här.

När Alex, Nora, Joanne och Martin kom upp på våningen där deras rättssal fanns, fick de syn på mannen som förgripit sig på Alex.
Han stod utanför rättssalens dörr och samtalade med sin advokat.
Mannen såg på Alex och log lite.
Alex vacklade till och fick ta stöd mot marmorväggen för att inte rasa ihop på golvet.
Martin höll om sin fosterson.
"Titta inte på honom, lilla gubben. Vänd dig bort."
Alex klamrade sig fast vid Martins kavajslag och kved av ångest och illamående.
"Jag måste nog..."
Pojken slog handen för munnen och stapplade in på toaletten.

När han svag i benen klev ut från toaletten en stund senare krockade han nästan med en kvinna som kom ut från damtoaletten.
Alex såg på henne. Hon verkade så bekant...
Och så, helt  plötsligt slog det honom! Hon hade ju varit med. På sommarlägret.
Hon hade varit med och...
Alex kände hur benen vek sig under honom, och den här gången hann Martin inte fram för att fånga upp honom.

"Herregud, Alex...!" skrek Joanne förskräckt.
Hon, Martin och Nora rusade fram till pojken.
Martin drog upp honom på fötter.
"Hur gick det lilla gubben? Vad hände...?"
Alex slickade sina torra läppar.
Hans advokat gav honom en pappersmugg med vatten.
"Tack." sa Alex.
Han slukade vattnet. Sedan såg han på sin familj.
"Jag... jag krockade med mitt förflutna." fick han fram till slut.

---

Alex hemlighet-serien

Skrivpuff - 27 augusti 2011 - del 1

Skriv om att vackla.

Sun City, California. Våren 2011
Måndag

Alex satt och petade på sina frukostpannkakor med gaffeln. I vanliga fall älskade han sin fosterpappas pannkakor, men med en massa ångestknutar i magen gick det inte att få ner en bit.
Alex suckade och släppte gaffeln.
Ricky gick fram till sin fosterbror och klappade honom tröstande på axeln.
"Du ska få mitt Batman-halsband." sa 11-åringen.
På bordet framför Alex lade han en kulkedja med Batman-logon på.
"Batman är super-cool och han tar fast skurkar! Och om du har Batman med dig behöver du inte vara rädd när du är på din rättegång idag."
Alex såg på sin lillebror och lyckades le lite.
"Tack Ricky."
Cassie hängde Batman-kedjan om sin storebrors hals.
"Så där, nu har du Batman med dig - och jag, Maxie och Ricky ska sitta här hemma och heja på dig."
"Morbror Freddy och Janie också." sa Ricky.
Cassie nickade.

Joanne lade armen om sin fosterson.
"Nu måste vi åka. Vi måste vara i domstolsbyggnaden en stund innan rättegången börjar."
Alex nickade och gav ifrån sig en tung suck.
Han reste sig och drog på sig sin munkjacka som hängde på en krok vid köksdörren.
"Det gör inget om Jorden går under idag..." mumlade pojken.
"Jo det gör det." sa Maxine.
Hon hade precis kommit hem från en tuff natt på sjukhuset och låg nu nerbäddad i soffan.
"Du måste få rättvisa."
"Just det!" instämde Ricky. "Alla som har varit dumma mot dig ska få spö idag!"

Maxine vinkade till Alex när han, Martin och Joanne gick ut ur huset.
"Kick ass, baby!" ropade hon.

---

Alex hemlighet-serien

Gästblogg 26/8: Charli

*
Hi people!

Igår var vi på teater och såg en pjäs som Cole är med i. Då hände nåt jättekul som jag måste dela med mig av.
En av Coles medskådespelare, en man som är super-divig och rätt otrevlig mot kollegor (och andra också), kom av sig i en replik.
Nikki jobbar som sufflös i den pjäsen, så hon gjorde sitt jobb och viskade repliken till honom.
Då fräser idioten åt vår Nikki:
"Jag har inte bett om att få nån replik! Jag kan den här pjäsen!"

Det var nästan helt tyst i salongen i typ 2 minuter... Det enda som hörs
är alla i publiken som viskar till varann: "Fy vilken otrevlig man!"
Sedan hördes Nikkis röst, behärskad och cool:
"Så bra. Fortsätt då - skitgubbe."

Jag kan säga att Nikki fick flest applåder och jubel när pjäsen var slut! LOL
Min kusin äger!

I morse läste vi en recension på pjäsen i tidningen. Bästa delen:

Unge Cole Taylor briljerar - som vanligt - i sitt skådespeleri,
men bäst ikväll var lilla sufflösen Nikki, som med besked
gav den store scen-divan svar på tal! Way to go Nikki!

Cole klippte ut recensionen - och har ramat in den åt Nikki! LOL :)


LOVE,
Charli Danelli

New York City, August 26, 2011

Skrivpuff - 26 augusti 2011

Skriv om en fallgrop.

Sommaren 2006

Alex, 12 ½ år, hade sett fram emot att åka på det här sommarlägret länge.
Fritidsgården där Alex brukade vara hade arrangerat lägret, så att ungdomarna som inte hade det så gott ställt skulle få komma iväg några veckor och ägna sig åt allt som hörde sommarläger till: sport, lekar, bad, båtturer, spökhistorier vid lägerelden och hajk.
Maxine hade varit lite avundsjuk när hon fick veta att hennes fosterbror skulle åka på läger, men Joanne och Martin lovade sin fosterdotter att de skulle hitta på något roligt tillsammans med henne.

En regnig dag blev Alex och ett par andra pojkar inbjudna till en av ledarnas stugor för att se på en Baseball-match.
Pojkarna blev glada, för ledaren var något av en idol och extrapappa för dem
och de ville väldigt gärna se matchen.
Alex anlände till stugan först.
"Hej Alex! Kom in du. De andra grabbarna kommer om en stund." sa ledaren. "Sätt dig du."
Ledaren pekade på en av stolarna vid ett matbord.
Alex satte sig.
“Vill du ha en läsk?” frågade ledaren.
Alex nickade.
"Ja tack." sa han artigt.
Ledaren öppnade en Mountain Dew och ställde ner den gröna burken på bordet, framför Alex.
Alex smuttade på den citrussmakande drycken.
“Jag får inte dricka Mountain Dew egentligen. Mina föräldrar säger att det är för mycket koffein i.”
“Jo, men man kan väl få festa ibland?” sa mannen och log.
Alex nickade glatt och tog några klunkar.

Ledaren höll fram en videospels-kontroll mot Alex.
"Vill du spela medan vi väntar på att matchen ska börja?"
"Ja, cool!" sa Alex ivrigt.
“Kom och sätt dig här då.”
Ledaren klappade bredvid sig på sängen.
Alex satte sig och började spela.
Plötsligt började han känna sig dåsig och lite yr.
Konstigt... tyckte Alex. Han var ju inte sjuk... och han hade ätit ordentligt till lunchen.
Men han ruskade av sig känslan av att något kunde vara fel och fortsatte att ägna sig åt videospelet.

Ledaren strök Alex över håret och ner över nacken och ryggen.
Alex skruvade på sig.
Han tyckte att allt började bli obehagligt, men han orkade inte göra motstånd, han kände sig så konstig.
Dåsigheten tog över och pojken sjönk in i en sömnliknande dimma.

---

Alex hemlighet-serien

Alex hemlighet (del 14)

*
Det var inte många i familjen Clarke som sov särskilt bra den natten.
Alex vred sig av och an i sängen och svävade hela tiden mellan mardröms-dimmig sömn och vakenhet.
Martin låg och lyssnade efter om han kunde höra något från barnen, speciellt efter Maxine som hade mått så dålig nu i kväll.
Vid tre-tiden hörde han att Maxine blev dålig igen och sedan hördes ett kvidande
"Pappaaaa...!"
Martin kastade sig upp ur sängen och rusade in i flickans rum. Han tände taklampan och flämtade till.
Maxine satt upp i sin säng och hostade upp blod.
"Åh herregud älskling...!"
"Jag mår inte så bra..." kved Maxine svagt.

Martin lyfte upp henne i famnen och bar ner henne till undervåningen.
Nere i köket ringde han efter ambulans.
"Neeeej..." sa Maxine. "jag ska inte till sjukhuset..."
"Jo hjärtat mitt," sa Martin. "du är så sjuk, så du måste det."
Joanne och Alex kom ner.
Alex såg blek ut och hans ganska långa hår var ett enda rufsigt trassel. Joanne hade sin arm om hans axlar.
"Jag åker med Maxie till sjukhuset." sa Martin. "Stannar du med barnen, Jo."
Joanne nickade.
"Jag vill följa med." sa Alex.
Martin skakade på huvudet.
"Gå upp och lägg dig igen lilla gubben. Maxie får nog stanna över natten."
"Pappa, du måste vara med Alex imorgon." sa Maxine.
"Nej, pappa ska vara med dig." sa Alex.
Maxine skakade bestämt på huvudet och öppnade munnen för att protestera. Men istället hostade hon upp lite mer blod.
"Lilla älskling..." sa Joanne oroligt.
Maxine torkade munnen med pyjamasärmen och såg på Alex med feberblanka ögon.
"Du behöver pappa imorgon. Och säg inte emot mig."

När ambulansens sirener tjöt utanför bestämde Joanne och Martin att de skulle ringa Joannes bror Freddie och be honom vara med Maxine under dagen.
"Det blir bra." sa Maxine belåtet.
Hon såg upp på Martin.
"Då kan du vara med Alex."
Martin nickade.
"Nu åker vi hjärtat."
Joanne och Alex gav Maxine en puss på kinden.
"Se inte ut så där lilla brorsan." sa Maxine när hon såg Alex bedrövade min. "Jag blir okej. Får nog komma hem redan imorgon."
Martin gav Alex en snabb liten kram och skyndade sig ut med Maxine i famnen.

---

Alex hemlighet-serien

Alex hemlighet (del 13)

*
När Martin kom in i sovrummet igen satt Maxine uppkrupen i skräddarställning på sängen och tog små klunkar ur sin Cola-burk.
Hon såg på sin fosterfar och sänkte burken.
"Joanne tittar till Cassie och Ricky." förklarade hon.
Martin nickade och slog sin ner på sängen.
"Känns det bättre, hjälper Coke?"

Maxine nickade.
"Mmmm... lite bättre. Men jag tänker mycket på Alex, på allt han måste gå igenom imorgon..."
"Det gör jag med..." suckade Martin. "Det blir en tuff dag för honom."
Maxine nickade igen.
"Men han klarar det. Brorsan är tuff och stark, han klarar allt. Jag ska sitta här hemma imorgon och heja på honom."
Martin kramade henne.
"Du är en fin syster du."

---

Alex hemlighet-serien

Alex hemlighet (del 12)

*
Joanne kände en lätt beröring på axeln och tittade upp. Där stod Maxine, pyjamasklädd och rufshårig. Flickan såg trött och blek ut.
"Nämen hej min älskling." sa Joanne och lade en arm om Maxines midja. "Jag trodde du sov?"
"Jag gjorde det." sa Maxine lite hest. "Men sen mådde jag illa och var tvungen att gå upp... Pappa Martin är nere och hämtar lite avslagen Coke till mig."
"Awww lilla stackare..."
Joanne drog ner Maxine intill sig och och höll om henne.
"Jag är trött på att vara sjuk..." suckade Maxine. "Jag fattar konceptet nu liksom - och jag gillar det inte..."
"Det gör inte jag heller hjärtat." sa Joanne. "Jag önskar att jag kunde göra dig frisk igen."
Maxine vilade kinden mot sin fostermors axel.
"Tyvärr kan du inte trolla..." sa Maxine.
"Nej..." suckade Joanne. "jag kan ju inte det... Åh Maxine, älskling... jag skulle kunna ge min själv för att du ska bli frisk."
Maxine log blekt och kramade om Joanne.
"Gör inte det. Jag vill ha dig kvar."
Joanne log.
"Älskling, jag beundrar dig och ditt sinne för humor."
Maxine kurade ihop sig intill Joanne.
"Du är världens bästa mamma."
"Och du är världens bästa unge" sa Joanne och strök flickan över ryggen.
Maxine log igen.
"Okej, men säg inget till de andra ungarna."
Joanne skrattade.
Det gjorde Maxine också. Men plötsligt blev hon blekgrön i ansiktet.
"Here we go again..." stönade hon och skyndade sig släpigt ut till badrummet.

Martin som precis kom upp med en burk Coca-Cola till Maxine blev stående med burken i handen.
"Två gånger på en natt..." suckade han. "Stackars lilla unge..."
Joanne nickade.
Martin satte sig bredvid henne på sängen och ställde ner läskburken på bordet.
"Hur är det med andra lilla stackaren då?" frågade han och nickade menande mot Alex rum.
En mörk skugga drog över Joannes ansikte. Hon skakade på huvudet.
"Inte bra... Men han vill inte prata om det..."
"Sover han?" frågade Martin.
Joanne skakade på huvudet.
"Nej, jag tror inte det."
"Jag ska titta till honom." sa Martin och reste sig.
"Gör det," sa Joanne. "jag går och tar hand om Maxine."

Maxine satt med pannan lutad mot badkarskanten när Joanne kom in till henne.
"Jag mår som en överkörd grävling..." sa hon trött. "Men det känns ändå som lite av det sjuka försvinner."
Joanne satte sig på huk framför flickan och strök bort några febervåta lockar ur hennes ansikte.
"Stackars lilla älskling..."
Maxine reste sig darrigt.
"Nu får det vara nog." sa hon med sin speciella Maxine-bestämdhet. "Jag tänker inte vara här inne mer inatt."
Joanne log och lade armen och flickans midja som stöd.
"Nu ska jag dricka lite Coke." sa Maxine.
"Den står inne på mitt sängbord." sa Joanne. "Sitt inne hos oss och drick den om du vill."
"Vill inte ni sova då?" frågade Maxine.
Joanne skakade på huvudet.
"Inte förrän vi vet att ni barn sover lugnt allihop."

Alex hade somnat.
Martin tog försiktigt ur hörlurarna ur pojkens öron, pausade musiken och lade iPhonen på Alex sängbord.
Sedan tog han på pojken täcket och klappade honom ömt på håret.
"Sov gott min fina grabb." viskade Martin innan han smög ut ur rummet.

---

Alex hemlighet-serien

Alex hemlighet (del 11)

*
Söndag kväll

Joanne såg på Alex som låg i sin säng. De tunna vita sladdarna från hans hörlurar ringlade ner på bröstkorgen, där pojkens iPhone låg.
Pojken blundade, men han sov nog inte. Han brukade ligga och blunda när han lyssnade på musik i hörlurar om han behövde koppla av.
Joanne strök honom mjukt över kinden, försiktigt, så att hon inte skulle råka skrämma honom.
Alex tittade upp. Han gav Joanne ett av sina söta små leenden.
"Vad lyssnar du på?" frågade Joanne.
Pojken höll upp sin iPhone så att Joanne kunde se bilden av skivomslaget skärmen. En rund logo med två pistoler och två rosor mot metallicgrå bakgrund.
Guns N' Roses: Sympathy For the Devil.
"Oj då, låter läskigt." skojade Joanne.
Alex skrattade.
"Den är bra."
Joanne rufsade om i hans hår.
"Du hjärtat... vill du prata lite?" frågade hon och smekte försiktigt med tummen över Alex bandagerade handled.
Alex gav ifrån sig en liten suck, som om han hade det tungt att andas, och skakade på huvudet.
"Tack, men jag vill inte prata."
Pojken stoppade in sina hörlurar i öronen igen och lade sig ner. Han vände ansiktet mot väggen.
Joanne suckade sorgset.
"God natt, min fina älskling." sa hon nära hans öra.
Men hon visste inte om han hörde genom musiken.
Hon vände sig för att gå när hon kände Alex hand krama hennes.

Joanne kände sig mycket berörd av den ömma lilla gesten. Hon satte sig på sängen och strök Alex över håret.
Pojken satte sig upp och tog ut hörlurarna. Efter en stund kramade han Joanne.
Joanne höll pojken tätt intill sig och höll om honom länge.
"Jag tänkte inte ta livet av mig." nästan viskade Alex, som om han kände att han behövde försäkra sin fostermor om det. "Jag vill bara..."
Joanne nickade.
"Jag vet älskling. Men du får inte skada dig så, det kunde ha gått riktigt illa... och tanken på att förlora dig..."
Joanne svalde en klump i halsen.

"Det tar bort ångest..." mumlade Alex, knappt hörbart. "Men jag är försiktig."
Han ploppade in hörlurarna igen och vände sig mot väggen.
Han kände Joannes trygga hand klappa honom på ryggen.
"God natt Alex." sa Joanne. "Jag älskar dig så mycket."
"Mmmm..." mumlade Alex sömnigt. "Och jag dig."
Joanne pussade pojken på huvudet och lämnade rummet.
Hon gick in i sovrummet, där sjönk hon ner på sängen och grät.

Alex hemlighet-serien

Skrivpuff - 25 augusti 2011 (del 2)

*
Joanne knackade på badrumsdörren.
"Alex, älskling, det är middag om tio minuter!"
"Okej! Kommer strax." svarade Alex.
Han tömde ut det nu ljusröda badvattnet och klev upp ur karet. Han virade toalettpapper och en liten handduk om handleden och drog en handduk om kroppen.
Sedan skyndade in på sitt rum där han låste in sig medan han försåg sin handled med bandage. 
Han torkade snabbt håret med sin handduk, drog på sig ett par mjukisbyxor och en långärmad T-shirt och sprang ner till köket.

Martin och Joanne lade sista handen vid grytorna med mat.
Alex syskon; Jane, Maxine och Ricky och Cassie satt redan till bords.
"Wow, du har badat i evigheter!" utbrast Ricky.
Alex log mot sin 10-årige fosterbror.
"En halvtimme eller nåt bara." sa Alex.
"Jaaaa..." sa Ricky. "En evighet!"
"En del tror inte att det är farligt att bara." log Maxine.
Alex skrattade.
"Det gör inte jag heller." sa Ricky lite förnärmat. "Men att bada i en halvtimme... det är tokigt."
Den lille killen flinade mot sin bror.
"Alex, ser ditt skinn ut som ett russin nu?"
Ricky gick fram till Alex och tog hans händer.
"Mmmm... som jag trodde; russin-fingrar. Snart blir du en fisk."
Alex log.
"En russin-fisk?"
Ricky fnissade och log.

Martin ställde fram maten på bordet.
"Mmmm... kyckling i currysås, det doftar underbart gott!" sa Jane.
"Mmmmm!" härmade Ricky.
Alla tog för sig av den härliga kycklingen med currysås och ris.
"Alex, akta så att du inte lägger tröjärmen i maten." sa Jane. "Den är lite stor till dig, den där tröjan."
Utan att tänka sig för drog Alex upp tröjärmarna.
Cassie stirrade på bandaget runt broderns handled.
"Vad har du gjort?! Har du gjort illa dig på nåt mer?"
Alex drog snabbt ner ärmen och började peta i sin mat.
"Det är inget." sa han.
"Titta inte på mig så där." tillade han när han såg att hela familjen såg oroligt på honom.
Maxine reste sig, gick fram till Alex och gav honom en hård, lång kram.

Skrivpuff - 25 augusti 2011 (del 1)

Skriv om något omtumlande.

Sun City, California. Våren 2011
Söndag

Alex låg i badet, med endast ansiktet ovan ytan. Han lyssnade till vattnets dova brus när det forsade ur kranen.
Det var ett rätt så speciellt ljud när man lyssnade på det under vattnet. Blundade man kunde man nästan tänka sig att man befann sig nära ett vattenfall i en lagun och inte i ett badkar.
Vattnet var så varmt att spegeln över handfatet var totalt igenimmad.
Efter att ha legat i vattnet i över tjugo minuter kände Alex att huvudvärken äntligen började ge med sig och kroppen kändes mjukare.
Allt Alex kunde tänka på var morgondagen. Då skulle han sitta i en rättegångssal och möta mannen som förgripit sig på honom.
Alla minnen skulle öppnas, slitas upp som djupa sår.
Advokaten skulle lägga fram alla bevis; fotografier och DVDs med filmsnuttar och så skulle alla få veta det som Alex i fem år kämpat för att hålla inlåst
djupt i sin själs kassaskåp.

Känslorna tumlade runt inom pojken.
En del av honom ville att mannen skulle sättas i fängelse, så att han aldrig kunde skada någon mer.
Men en annan del av honom skrek att han inte skulle släppa ut det mörka.
Alex höll sin vänstra hand framför sig, den hand han skadat när han slog den genom en glasruta.
Han petade på ett av stygnen, drog i det. Men smärtan var inte tillräcklig,
den tog inte bort ångesten.
Alex klev upp ur vattnet och gick fram till badrumsskåpet. Från hyllan högst upp tog han ett av sitt fosterfars rakblad. Sedan klev han i badet igen.
Han satte rakbladet mot vänster handled och tryckte till.
Smärtan ilande genom kroppen. Och den här gången hjälpte det lite.

Bokomslag: Alex hemlighet (utkast 1)

Snickrar på omslaget till bokversionen av Alex hemlighet. 
Här är mitt första utkast:
*

Klicka på omslaget om du vill se
en större version ;-)

Blue Butterflies

Maxine's lilla dikt om hennes vistelse på sjukhus

Blå fjärilar svävar
Livets vätska
droppar i en slang

Alex hemlighet (del 10)

*
"Vi fick intressant besök nu ikväll." berättade Martin när han och Joanne låg i sin säng en stund senare.
Joanne såg intresserat på sin man.
"Jaså? Vem?"
"Darryl."
"Vad i all världen gjorde han här?" utbrast Joanne.
Martin suckade.
"Han fick för sig att han skulle ta med sig Alex och Cassie hem."
"Men herregud..." suckade Joanne. "Vi måste göra nåt åt honom."
Martin skrattade till.
"Ska jag skaffa vapenlicens?"
Joanne skrattade.
"Martin... Nej, men skämt åsido, jag vill göra ett nytt försök att övertala Nora att lämna honom."
Martin nickade.
"Du är den klokaste kvinnan jag vet."
Han kysste sin fru.
"Jag tycker också att vi ska övertala henne.

"Bra." sa Joanne. "Då börjar vi med det så fort Alex rättegång är över, helst redan dagen efter."
Martin höll om Joanne.
"Låter bra. Då bjuder vi hit Nora på middag på tisdag."
"Det gör vi." sa Joanne. "Förresten, har du sett att Alex har blåmärken på överarmarna? Darryl måste ha tagit tag i honom."
Martin suckade igen.
"Helvete också...! Får jag höra att Darryl gör illa Nora eller ungarna igen kan jag inte stå till svars för mina handlingar!"
Joanne höll om sin man.
"Nej, inte jag heller. Men Martin, dämpa rösten så du inte väcker barnen."
"Förlåt..." suckade Martin.

Alex hemlighet-serien

Romance on Mermaid Beach (del 7)

*
Gänget spenderade hela dagen på stranden, där njöt de av sol och bad och en god lunch.
Sedan gick de bort till den stora, allmänna stranden och kollade in sandslotts-tävlingen.
En grupp tjejer i 12-års-åldern verkade mer exalterade av att se Cole där, än av att vinna tävlingen med sitt slott.
De frågade om de fick fotograferas tillammans med sin idol. Och till deras stora lycka ställde Cole upp på bild.
"Ungar nuförtiden..." skojade en av Coles killkompisar. "dom ska få vara med i tidningen med sitt tävlingsbidrag - och så är dom mer intresserade av att fotograferas med dig...!"
Cole skrattade.
"Ja... världen är uppochner."
"Knasbollar!" skrattade Nikki.
"Tack." log Cole. "Jag älskar dig också."

Förutom 12-åringarna var det ingen som gjorde något väsen av en känd filmstjärna gick omkring bland dem. De boende på ön hade ju träffat Cole varje år, ända sedan han var liten, så han behandlades som vilken kille som helst.
Flera vänner till Coles föräldrar kom fram och pratade med Cole.
"Alla älskar verkligen Cole!" sa Ava, en av Cole och Nikkis tjejkompisar.
Lisa, tjejen som envist trodde på att Nikki och Cole var ett par nickade.
"Ja, men man förstår dom, Cole är ju en jättefin kille."
Ava såg forskande på Lisa.
"Du gillar Cole va?"
Lisa rodnade.
"Jaaaa, men som kompis bara." sa hon snabbt.
Men avundsjukan som speglade sig i hennes blick när hon nu såg bort mot Nikki och Cole avslöjade henne.

"Du behöver inte vara avundsjuk på Nikki," sa Ava. "Dom är bara kompisar."
"Är alla i det här gänget lika naiva?!" fräste Lisa. "Är det bara jag som inser att dom är ett par?"
Ava såg på Dani och Charli och himlade sig.
"Platonsk kärlek min vän." sa Ava.
Nu var det Lisas tur att himla sig.
"Platon är en idiot!" fräste hon.
Hon lämnade gänget och gick med så ilskna steg att sanden yrde om fötterna på henne.

Cole och Nikki kom fram till Ava och de andra.
"Vad var det med Lisa?" frågade Cole. "Hon såg inte glad ut..."
Ava log.
"Hon gillar inte Platon."
Cole såg frågande på henne.
"Platon...? Vad har den gamle grekiske filosofen med saken att göra...?"
Dani log och lade armen om Coles midja.
"Mer än du kan ana, raring."

Colette 8, om sommarlovet

Colette, 8 ½: "På sommarlovet har vi åkt bil mycket - långt bort
- och vi har fått se roliga saker. Vi har ätit glass varenda dag!
Mjukglass med strössel på.

Tony, 13: (ler) Lyxigt! Du gillar mjukglass va?

Colette: (lyckligt) Jaaaa! Det är mumsigt! Och du, Tony, vi har
badat nästan överallt ju! På äventyrsbad och i sjöar."

Tony: "Ja, vi har badat i många sjöar i sommar."

Colette: "Jaaaa, det har vi. Sjöarna heter roliga saker, som Vänern
och Fryken och sånt.

Colette funderar en stund.

Colette: "Fast... Titicacasjön har jag inte badat i - den ligger
alldeles för långt bort."

Lago Titicaca
Foto: Renato Caniatti

1400!!!

1400 posts! :)

(1401 med denna)

Skrivpuff - 24 augusti 2011

Skriv om välstånd.

Våren 1998

Maxine, 4 ½, hade fått en roll i en musikvideo. Det lilla lockhåriga barnet,
som liknade en renässansängel, var perfekt i videon. Sången sjöngs av Maxines mamma Audrey och handlade om änglar.
Flickungen verkade trivas som fisken i vattnet och följde glatt regissörens instruktioner.
Hon improviserade en del, skuttade omkring i sina fina änglavingar och sjöng en snutt av låten.
Detta var något som video-skaparna fann mycket bedårande, så de lät improvisationerna och Maxines sång vara med i videon.

Men på kvällen, när de hade filmat i flera timmar, började Maxine tröttna.
Hon var sömnig och hungrig. Och hon och var ganska trött på vingarna
och de gammaldags puffiga underbyxorna, det var inte så bekvämt längre.
Hon satte sig bestämt ner i gräset och vägrade resa sig.
Audrey satte sig på huk framför Maxine.
"Vad är det älskling? Är det inte kul att spela in musikvideo?"
"Joooo..." sa Maxine dröjande. "Fast min mage vill ha mat."
Barnet klappade sig på sin nakna mage.
"Vi ska åka och äta om en stund." sa Audrey. "Men du Maxie, du har varit super-duktig idag - alla älskar dig."
"Mmmm..." sa Maxine. "Fast nu vill jag inte göra detta här mera."
"Men lilla raring... vi är strax klara. Och du kommer att få lite egna pengar."
Maxine gick och hämtade sina jeans och drog upp en skrynklig 1-dollarsedel ur fickan.
"Se! Jag är redan rik."

Audrey log.
"Du är fin du." sa hon och satte Maxine i sitt knä.
"Mamma... jag ska säga dig en sak," sa Maxine. "Jag vill inte vara ängel mera."
En ensam liten tår glittrade på hennes persikomjuka kind.
"Åh älskling..." sa Audrey. Hon pussade bort tåren. "Vad vill du vara då?"
"Jag vill vara tiger!" utropade Maxine. "Grrrrr...!"
Hon morrade sött och krökte sina små fingrar till klor.

Audrey skrattade.
"Åh du är min allra sötaste, finaste tiger!"
Audrey överöste sin lilla flicka med pussar.
"Är du kanske en ängla-tiger?" frågade hon sedan.
Maxine skakade på huvudet så att de mörka lockarna yrde om huvudet på henne.
"Nope, nope, nope. Jag är en Maxine-tiger!"

Alex hemlighet (del 9)

*
Alex hade suttit i trappan till övervåningen och sett och hört allt.
Nu gick han ner till Martin.
Martin lade armen och pojken och log.
"Nu är det lugn och ro i huset igen."
"Du sköter alltid allt så bra." sa Alex med beundran i rösten.
Martin kramade om honom.
"Tack grabben. Hur är det med dig då? Vill du gå upp och sova? Eller vill du hellre snacka, eller se på TV?"
Alex funderade.
"TV." sa han bestämt.
Martin log.
"Okej, TV. Vad sägs om filmen som börjar strax, tre timmar långt kostymdrama."
Han blinkade åt pojken.
Alex skrattade.
"Nej tack, jag vill inte sova sa jag ju."
Martin skrattade och rufsade om pojkens hår.
"Nähä, inte det? Då får det väl bli nattens rysare då."
Alex log och nickade.
Martin plockade fram läsk och godis och så gick de in i vardagsrummet och slog sig ner i soffan.

En timme senare kom Joanne och Jane hem.
De gick in till grabbarna i vardagsrummet.
Martin satt och såg på filmen, men Alex hade somnat.
Joanne kysste sin man och sedan strök hon Alex över håret.
Alex vaknade till och kikade upp på sin fostermor med endast ett öga öppet.

Joanne och Jane log åt honom.
"Hej älskling." sa Joanne. "Ska du gå upp och sova istället?"
"Jag sov inte." sa pojken. "Jag kollar på filmen."
Jane skrattade.
"Du måste lära mig hur man ser på film med stängda ögon."
Alex satte sig upp och såg nyvaket på sin fostersyster.
"Janie... jag sov inte."
Jane log.
"Lilla brorsan, du är för söt!" skrattade hon.
Hon sträckte sig fram över Alex och kittlade honom under armen.
Alex gav ifrån sig ett litet pip.
"Hey! Man får inte göra så!" fnissade han.

Jane skrattade och kramade honom.
"Jo lillbrorsan, det får man. Och du, Alex... du såg super-söt ut när du sov."
Alex skakade på huvudet och räckte ut tungan åt Jane.
"Jag går upp och sover." muttrade han.
Martin log och rufsade om hans hår.
"God natt grabben."
"God natt." sa Alex och gäspede.
"Jag går med upp och tittar till de andra älsklingarna." sa Joanne.
Hon lade armen om Alex och så gick de upp för att se om Maxine, Ricky och Cassie sov lugnt och tryggt.

"Har ni haft en bra kväll?" frågade Joanne när Alex kröp ner i sin säng.
"Man kan säga att den var intressant." sa Alex.
Joanne såg frågande på honom.
"Intressant?"
"Martin kan berätta." sa Alex med en gäspning.
"Okej." sa Joanne och log.
Hon stoppade om Alex och klappade honom på kinden.
"Sov gott lilla gubben."
"Mmmm..." sa Alex sömning.
Redan när Joanne var på väg ner höll han på att somna.

Alex hemlighet-serien

Alex hemlighet (del 8)

*
Sent på lördagskvällen bankade det på köksdörren hos familjen Clarke.
Martin hade just tittat till Maxine. Nu såg han på den digitala klockan på Maxines skrivbord.
De grönt lysande siffrorna berättade att klockan var 23:15.
Vem kommer hit så här sent...? tänkte Martin och hoppades att bankningarna inte skulle väcka Ricky och Maxine.
Han sprang ner för att öppna dörren.
Alex och Cassie kom ut från vardagsrummet och såg oroligt på Martin.
"Vem är det?" frågade Alex när Martin kikade ut genom fönstret vid dörren.
Martin suckade.
"Det är Darryl. Ska jag öppna?"
Alex nickade.
"Ja, det är bäst. Innan han stör hela grannskapet. Han är förmodligen full eller bakis."
Darryl var det sistnämnda. Efter två dagars drickande såg han långt ifrån fräsch ut.

"Jag ska hämta mina ungar." sa Darryl och klev in i köket.
Cassie klamrade sig fast vid Martin.
"Ingen fara hjärtat." sa Martin lugnande och lade armen om flickans axlar. "Darryl ska inte ta med sig er."
"Det är inte dina ungar!" röt Darryl.
"Inte dina heller." sa Martin lugnt. "Alex och Cassie ska vara här i helgen, så du kan lugnt åka hem igen."
Darryl stängde dörren och lutade sig tungt mot den.
"Nora längtar efter sina ungar."
Darryl såg på Cassie.
"Prinsessan, du vill väl åka hem till mamma?"
"Hon är ju inte hemma ikväll." sa Cassie. "Hon är hos moster Vendela tills imorgon eftermiddag."

Martin vände sig till Alex och Cassie.
"Gå upp och gör er redo för natten ni."
"Jag lägger mig och läser en stund." sa Cassie.
Martin log.
"Gör det du älskling." sa han och gav Cassie en kram.
Sedan viskade han till Alex:
"Jag kommer upp när det har lugnat ner sig här."
Alex log och nickade. Han och Cassie skyndade sig upp.

Martin gav Darryl en bestämd blick.
"Darryl, nu får du gå härifrån. Barnen behöver lugn och ro, dom har det jobbigt just nu."
"Jag går inte förrän jag får med mig ungarna!" röt Darryl.
"Darryl, jag har två ungar som ligger däruppe och sover. En av dom är väldigt sjuk och behöver verkligen få sova, så dämpa dig. Och Alex och Cassie ska inte följa med dig. Jag skjutsar hem Cassie till Nora imorgon."
Darryl blev mörk av ilska i ansiktet.
"Du ska inte tala om för mig att jag ska dämpa mig!"
Martin svarade inte.
Han gick fram till telefonen och ringde ett samtal.

Fem minuter senare kom en manlig polis som familjen Clarke var vän med.
Han tog med sig ut i bilen och skjutsade hem honom till huset i Paradise.

Alex hemlighet-serien