Skrivpuff - 20 augusti 2011

Skriv om ett välkommet förslag.

Sun City Hospital, våren 2011

Maxine såg på glasen med allsköns drycker på sitt sjukhussäng-bord;
vatten, juice, lemonad, Kool-Aid, chokladmjölk.
Flickan hade tagit en liten klunk av varje, men ingen av dryckerna smakade särskilt bra.
"Dom här jäklarns medicinerna förstör allting!" sa Maxine och suckade uppgivet. "Inget smakar som det ska."
"Jag vet raring," sa Doktor Craven. "men du måste dricka nånting."
Maxine sköt undan bordet. Hon ville inte se dryckerna mer - de verkade bara håna henne.

"Hej Maxie."
Maxine tittade upp när hon hörde sin fosterbrors röst borta vid dörröppningen. För första gången på hela dagen sken hon upp.
"Hej Alex! Ska inte du vara i skolan?"
Alex log ett snett litet leende och kom fram och satte sig intill Maxine på sängen.
"Jo, egentligen ska jag det, men jag... tog lite ledigt..."
Maxine log.
"Naughty little boy."
Alex ryckte lätt på axlarna.
"Jag är hellre här hos dig."
"Ja, du är knäpp..." sa Maxine och log. "Vad skulle ni ha för lektion nu?"
"Sex ed*." mumlade Alex.
*Sex ed - förkortning för sexual education = sexualupplysning.

"Oh..." sa Maxine och nickade förstående.
Sexualupplysning måste vara extra känsligt för Alex just nu, med allt han varit med om... tänkte hon.
Klasskamraterna brukade vanligtvis inte ta sexualupplysning på allvar, de brukade istället flamsa och komma med grova skämt.
Sådana skämt skulle nu inte göra saken bättre för Alex, så Maxine förstod mycket väl att han hade valt att skolka.
Alex sneglade på bordet med alla drycker.
"Oj... samlar du på saker att dricka eller?" flinade han.
Maxine skrattade och kramade sin bror. Hans humor fick henne alltid att må bra.
"Det är som att dricka medicin..."
"Hmmm..." sa Alex fundersamt.
Han drog upp en burk Dr Pepper ur en brun papperspåse.
"Det här kanske smakar lite bättre."
Maxine tog emot den mörkröda läskburken, öppnade den och tog en liten klunk.
Hon log och nickade.
"Mmmm... detta smakar lite bättre faktiskt."
"Vad bra." sa Alex och log.
Han tog burken.
"Drick inte." sa Maxine. "Det smakar nog medicin..."
Hon lade fingret på sina läppar.
Alex log igen.
"Burken ja, inte läsken. Förresten har vi delat på läskburkar när vi har varit riktigt förkylda, minns du det?"
Syskonen skrattade åt minnet.
De hade varit 7 år och de brukade dela på allt; isglass, läsk och godis och den julen hade både Alex och Maxine blivit vrålförkylda av diverse delade baciller.
"Men den här gången kan jag iallafall inte smitta dig..." sa Maxine.
Hon tog Dr Pepper-burken och drack njutningsfullt av den välkomna drycken.
"Ibland önskar jag att jag kunde ta över din sjukdom..." sa Alex. "Så att du fick vara frisk."

Maxine boxade till honom på armen.
"Aj...!" sa Alex. "Vad slåss du för?!"
"För att du pratar korkat." sa Maxine.
Sedan log hon och kramade om sin bror.
"Sött - men korkat. Tror du jag skulle må bra om du var sjuk - även om jag var frisk menar jag...?"
Alex skakade på huvudet.
"Nääää..." sa han tyst.
"Näää, just det. Sluta prata dumheter då, sötnos." sa Maxine och kramade Alex hårdare.

Home is where the heart is

Sun City, California. Sommaren 2001

Mamma Joanne minns:

Sommaren 2001 var Maxine med sin mamma på turné i drygt en månad.
En augusti-dag när Maxine kom hem yrde hon in till Martin och mig i köket, strålande av lycka.
Vår älskade unge rusade fram till oss och överöste oss med pussar och kramar.
"Hej älskling!" sa Martin och lyfte upp vårt lilla yrväder i famnen. "Har du haft det bra."
8-åringen nickade.
"Ja, roligt. Men jag har längtat efter er, super-mycket!"

Efter puss- och kram-kalaset yrde Maxine runt i vardagsrummet och hälsade på alla möbler, kuddar och leksaker.
Sedan sträckte hon ut sig på mattan och suckade lyckligt:
"Aaaaah! Detta här är mitt hem."
Efter att ha flackat omkring i flera stater och städer, och efter många nätter på motell och hotell, kände lilla Maxine att hon äntligen var hemma.
Bilden av den lilla flickan utsträckt där på mattan kan fortfarande få Martin och mig att le.

Eftersom Alex för tillfället var hos sin mamma och Janie var på sommarläger skulle Maxine få några dagar ensam med Martin och mig.
Maxine blev lite ledsen när hon upptäckte att Alex och Janie inte var hemma. Och visst var det tomt utan dem, men det var faktiskt ganska bra att vi bara hade Maxine hos oss nu, får då skulle flickan få komma i balans innan hennes syskon kom hem.
Hon reste sig från mattan och gick fram till kylskåpet.
"Får jag ta en macka med jordnötssmör?"

"Javisst älskling." sa jag. "Jag hjälper dig."

"Är det skönt att vara hemma, peanut?" sa Martin leende.
Maxine nickade. Hon klättrade vant upp på köksbänken, så att hon kunde nå burken med jordnötssmör uppe i skåpet.
"Home is where the heart is." log Martin.
Maxine log och nickade.
"Och jordnötssmöret." sa hon. Och så fnissade hon så att hon nästan kiknade.
Martin och jag skrattade gott åt henne. Hon såg så söt och lycklig ut.

På kvällen, när Maxine var nybadad och klädd i pyjamas, tog den obligatoriska energi-tröttheten över. 
Maxine kröp upp hos oss där vi satt i soffan.
"Jag vill kramas." sa hon.
Och det gjorde hon.
Sedan gäspade hon stort.
"Får jag sova nu?" frågade hon. "Jag är lite sömnig."
Hon lade sig i mitt knä och somnade nästan meddetsamma.
Martin och jag satt länge och bara såg på vårt lilla hjärtegryn. Hon var så bedårande söt.
Janie brukade alltid säga: "Min lillasyster Maxie ser ut som en docka."
Martin skrattade till.
"Vad skrattar du åt?" frågade jag.
Martin log.
"Home is where the heart is - and the peanut butter."
Vi skrattade. Tyst, så att vi inte skulle väcka vår lilla sovande docka.

Dystopia 2033

Ny blogg:
Följ skrivprocessen för mitt novell-tävlingsprojekt Dystopia 2033

Klicka på headern nedan för att komma till Dystopia 2033-bloggen

Alex hemlighet (del 5)

*
Nora höll om pojken hårdare och kramade honom.
"Du behöver inte berätta mer nu, älskling." sa Nora mjukt. "Bara sitt här, så att jag får krama och trösta dig lite..."
Alex sjönk ihop i sin mammas famn och lät henne krama och stryka honom över håret.
Nora grät.
"Jag skulle aldrig ha låtit dig gå till fritidsgården, till honom... Om jag hade varit en bättre mamma hade det här aldrig hänt... Då hade det där äcklet aldrig fått göra dig illa..."
"Du får inte klandra dig själv för det här, Nora." sa Joanne. "Det finns bara en som bär skuld, och den mannen ska åka in i fängelse nu."
Alex kramade Nora.
"Det är inte ditt fel mamma, säg inte så."
"Nej, det är absolut inte ditt fel." sa Joanne.
Hon kramade om Nora och sedan höll hon om Alex.
Cathy tänkte att pojken hade tur som hade en så fin och trygg familj. Han skulle få mycket stöd från dem.

Just då kom Martin och Maxine hem från sjukhuset.
Maxine såg trött och blek ut, men var glad över att vara hemma. Hon såg oroligt på Cathy och sedan på Alex som satt uppkrupen i soffan.
"Vad gör Cathy här? Vad har hänt...?!" frågade hon förskräckt.
Maxine pressade sig ner mellan Alex och Joanne.
"Alex... är du okej?"
Alex såg på sin syster och skakade på huvudet.
"Du vet när vi var på sjukhuset hos dig häromdagen, och du märkte att det var nåt jag inte ville berätta...?" sa han.
Maxine nickade.
"Jag ljög lite..." mumlade Alex.
Maxine strök sin bror mjukt över kinden. Han var brännhet.
"Jag visste att du ljög..." sa Maxine. "Märkte det på dig. Vad har hänt?"
"Det hände när jag var 12..." sa Alex. "Du vet på den tiden när jag brukade hänga på Paradise Recreation Center."
Maxine stirrade på honom.
"Var det nån som gjorde dig illa...?"
Alex kved och nickade sakta.
Maxine drog in honom i sin famn och strök honom över håret.
"Herregud... min fina lilla bror... Har du gått och burit på det i fem år...?"
Alex kved igen och nickade. Han såg gråblek ut i ansiktet nu.
"Jag mår illa..." sa han kvävt.
Joanne reste sig snabbt och drog försiktigt upp Alex ur soffan.
"Kom älskling, jag hjälper dig till badrummet."

Maxines ögon fylldes med tårar och hon knöt nävarna.
"Åh Gud vad jag vill döda den som har gjort Alex illa...!" sa hon.
Cathy lade armen om Maxines axlar.
"Vi ska se till att mannen får ett rejält straff, det lovar jag."
"Vill döda honom iallafall..." mumlade Maxine.

Alex hemlighet (del 4)

Alex hemlighet är fortsättning på skriv-puffarna från
17/8 (del 1), 18/8 (del 2) & 19/8 (del 3)

Sun City, CA. Våren 2011

"Måste jag vittna i rätten?" frågade Alex.
Pojken satt mellan Nora och Joanne i soffan hemma hos Joanne och Martin och petade nervöst på sitt klockarmband.
"Du måste inte." sa polisen Cathy. "Jag kan inte tvinga dig, men om fler av er som blev utsatta vittnar, kan vi lättare sätta dit förövaren."
Alex suckade.
"Men jag minns inte så mycket..."
Cathy drog fram en köksstol mot soffan och satte sig mittemot Alex.
"Är du säker på det, vännen...?"
Alex svarade inte. Han bet ihop käkarna och stirrade ner på mattan.
Nora strök Alex över ryggen.
"Älskling, hur mycket minns du?"
Alex ryckte på axlarna.
"Ibland var vi flera där och ibland var det bara jag och... han..."
Pojken skruvade lite på sig av obehag. Det märktes tydligt att han mindes mycket mer än han ville säga.

"Häromdagen nämnde du att han drogade dig." sa Cathy. "Kan du berätta lite om det?"
"Han la nåt i läsk, så man blev lite dåsigt. Man var liksom bara vaken till hälften..."
Cathy nickade.
"Hände detta fler gånger?"
Alex nickade.
"Berätta mer." bad Cathy.
Alex drog efter andan.
"Första gången så... klädde han av mig, andra gånger ville han av vi skulle klä av oss själva, medan han tittade på. Och så tog han bilder."
Alex kröp ihop i soffan. Han böjde ner huvudet och drog upp knäna till hakan.
Cathy tänkte att det var som ett beskydd, som när en igelkott rullar ihop sig till en boll.
"Det var allt." tillade Alex snabbt.
"Du är verkligen modig som berättar allt det här." sa Cathy.
"Jag ville inte var med på dom där bilderna eller filmerna...!" mumlade Alex utan att titta upp.

De vuxna såg på varandra. Hade han sagt filmer också...?
"Sa du filmer, Alex?" sa Cathy. "Filmade han er...?"
Alex tittade snabbt upp. Han rodnade häftigt.
"Bilder." sa pojken snabbt.
Han blev alldeles stel i kroppen när han insåg att han avslöjat det han inte vill berätta.
"Jag sa bilder!"
"Du sa bilder och filmer, vännen." sa Cathy mjukt.
Alex ansikte blev ännu varmare och han skakade häftigt på huvudet.
Nora höll om sin skakande son.
"Jag vill inte prata mer!" sa Alex.
Han försökte resa sig för att rusa upp på sitt rum.
Som han brukar göra när han är upprörd, tänkte Joanne.
"Jag vill inte komma ihåg eller prata om det här! Fattar ni inte det!" skrek Alex.

Skrivpuff - 19 augusti 2011

Skriv 5 favoritord på M och en berättelse där minst två av dem är med.

Makaber, Magisk, Magasin (tidning), Miserabel, Myteri

Fortsättning på puffarna från 17/8 och 18/8

Sun City Hospital, våren 2011

Maxine satt i sjukhussängen och bläddrade i ett glossigt magasin när Joanne och Alex kom in i rummet. Hon hade känt sig miserabel och krasslig hela dagen, men nu när hon såg sin fostermamma och bror sken hon upp.
Joanne satte sig på Maxines säng och kramade henne.
"Hej min fina flicka."
"Hej mamma." sa Maxine glatt. "Hur hade ni det uppe vid Crystal Lake?"
"Bra." sa Alex. Han satte sig också på sängen.
Maxine log.
"Bra...? Du vill inte utveckla det lite...?"
Alex flinade.
"Okej, väldigt bra."
Maxine suckade, men det var en suck full av fniss.
"Visst, var kaxig du bara." sa hon och lade armen om Alex midja. "Berätta nu, innan jag tvingar dig."

Alex skruvade på sig när Maxine kittlade honom lite.
"Lägg av," fnissade han. "jag ska berätta. Vi hade det jättebra och vi såg flera coola djur. Kolla här."
Alex drog upp ett foto ur sin ryggsäck och visade Maxine en tvättbjörn som stod på bakbenen och såg nyfiket in i kameran.
"Awwww! Vilken söt!" sa Maxine förtjust. "Du tar jättefina bilder brorsan!"
"Jag antar det..." sa Alex lite blygt.
"Får jag ha bilden här?" frågade Maxine. "Jag vill ha nåt fint att titta på när jag ligger här."
Alex suckade.
"Hur länge ska du ligga här?"
"Jag får komma hem på torsdag, tror jag..." sa Maxine.
Hon sneglade frågande på Doktor Craven.
Doktor Craven log och nickade.
"Ja, på torsdag."
Maxine flinade brett.
"Om jag inte gör myteri och rymmer redan ikväll..."
"Gör det!" skrattade Alex.
Joanne log. Det var så härligt att se ungarna glada.
Hon beundrade alltid deras förmåga att finna små korn av glädje även när de hade det jobbigt.

Rätt som det var såg Maxine allvarligt och forskande på Alex.
"Vad har hänt?"
Alex rynkade ögonbrynen.
Va...? Vad menar du?"
"Det är nåt du inte berättar..." sa Maxine.
Alex och Joanne utväxlade en blick.
"Det är inget." sa Alex lågt.
Maxine höll om honom.
"Du vet var jag bor. Om du vill prata."
Hon pussade sin bror på kinden.

Joanne vände sig bort för att barnen inte skulle se att hon var nära att börja gråta.
Men Maxine, som hade haft lätt för att uppfatta folks känslor ända sedan hon var mycket liten, drog ur sin droppslang och klev ur sängen. Sedan gick hon fram till sin fostermamma och kramade om henne.
Alex kom fram till dem och lät sig dras in i kramen.
Doktor Craven visste att han borde ta Maxine till sängen och sätta i droppslangen igen. Men han tänkte att Maxine behövde få lite närhet med sin familj, så han väntade en stund.

Maxine verkade uppfatta sin läkares tankar, för hon såg upp på honom och flinade.
"Jag dör nog inte av att vara utan dropp i en minut va?"
Alex suckade.
"Var inte så makaber Maxie." sa han, sorgsen och lite arg.
Han kramade sin syster hårt och länge.
"Jag vill inte släppa dig." mumlade han.
"Gör inte det då." log Maxine. Hon höll om honom och strök honom över håret. "Men om du inte vill släppa mig får du stanna här inatt."
Alex skakade på huvudet.
"Nääää, du får följa med hem."
Maxine fnissade.
"Funkar bra för mig."
Hon rufsade om Alex hår.

Grattis Angel! 19 augusti 2011

*

Happy Birthday 
Angel!

Peace Piece

Entry for: Foster the People → "Torches - Ignite Your Life"

Klicka på länken ovan för att

se en större version av bilden

Och pssst...! Rösta gärna på mitt bidrag! :)

Puss & kram

Dakota

Skrivpuff - 18 augusti 2011

Skriv om skogen.
Fortsättning från gårdagens puff

Crystal Lake, våren 2011

Joanne

Jag var fortfarande chockad över det Nora berättat om Alex när jag kom och hämtade honom igår kväll och jag mådde dåligt över att vi inte hade märkt att något hade hänt med honom.
På fem år borde vi ha sett tecken...
"Ni har haft annat att tänka på." sa Alex till mig när jag sa god natt till honom sent igår. "Maxine och hennes sjukdom. Och jag är ju rätt bra på att hålla saker inom mig..."
"Ja, det är du ju, men ändå..."
"Må inte dåligt mamma Jo," sa Alex och kramade mig. "det är inte ditt fel."
Sedan sa han bara att han inte vill prata mer om saken.

Nästa morgon tog jag med mig Alex och Ricky på en 3-dagars-resa till Crystal Lake. Eftersom Nora skulle på AA-möte över helgen, tog vi med oss Cassie också.
Jag hyrde en liten stuga åt oss. Barnen hade alltid älskat den vackra naturen här uppe vid floden och skogen och de mådde bra av att vara där. Och det var skönt att resa bort lite ibland.
Nu såg jag på Alex där han satt på en stock nere vid vattnet. Pojken var djupt försjunken i sina egna tankar.
Cassie gick fram och lade armen om sin storebror.
"Oj, du har fått jättemånga myggbett."
Alex nickade.
"Jag vet... jag blir galen på de jäklarna!"
Cassie fnissade.
"Dom tycker att ditt blod smakar gott."
Alex log.
Men sedan blev han allvarlig igen och suckade. Han drog upp knäna till hakan och dolde ansiktet i armarna.

Cassie höll om honom och klappade honom på håret.
"Min fina lilla storebror... hur är det fatt...?"
"Allt är bara skit ibland..." mumlade Alex. "Maxine måste tillbringa helgen på sjukhus och så de där jävla..."
Han tystnade.
"Jag är så ledsen och arg för det där hemska som hände dig..." sa Cassie.
Hon snyftade till.
Cassie hade fått veta vad som hänt Alex när han var 12 år, men hon hade inte sett bilderna.
Att få veta var tillräckligt för en 13-åring.
Nora och jag hade berättat det svåra för henne. Cassie skulle ändå få reda på allt förr eller senare, det gick inte att hålla det hemligt.
Dessutom skulle Alex på förhör hos polisen nästa vecka och det skulle förmodligen bli rättegång.

Ricky kom ut från skogen. 10-åringen såg vilt ivrig ut.
"Alex, Cassie! Skynda er! Jag såg en jättegullig kanin!"
Alex snappade åt sig sin kamera och så skyndade barnen in i skogen.
Jag log åt deras livlighet och glada iver över djur och natur. Jag slog mig ner på stocken där Alex suttit, vände upp ansiktet mot solen och blundade.
Men jag var tvungen att genast öppna ögonen. Bilderna av Alex jag sett igår var brutalt inetsade i mitt minne och det gjorde så ont att tänka på vad vår lille kille hade utsatts för.

En stund senare kom barnen fram till mig. De var rödkindade och andfådda och deras ögon glittrade.
"Du skulle ha varit med!" sa Alex extatiskt. "Vi såg en vildkanin, en tvättbjörn och en stor falk! Det var såååå coolt! Vänta tills du får se mina bilder!"
Jag reste mig upp och drog in pojken i min famn.
"Min fina unge..." viskade jag. "Jag älskar dig så mycket. Och jag önskar att jag kunde skydda dig från allt ont."
Alex svalde.
"Man kan inte skydda barn från allt... Du är ingen gud..."
Alex såg på mig och log.
"Men vet du vad? Du är världens bästa förälder."

Behöver jag säga att det var svårt att hålla tillbaka tårarna...? 

© Dakota Diamond

Taken with Hipstamatic

Lens: Salvador 84

Film: DreamCanvas

Flash: Dreampop

Klicka på bilden för större version! ;)

---

Coltso: Novelltävling Metro 2033

Hittade en spännande tävling som jag ska försöka få ihop ett litet alster till:

Novelltävling Metro 2033

Skriv din egen 2033-novell.
Det stora kärnvapenkriget år 2011 utraderade inte endast Ryssland från jordens yta, utan hela världen, ja, till och med Sverige.
Precis som i Moskva råkade ett fåtal svenskar befinna sig under jorden
och lever än i dag, år 2033.
Som bekant är Sverige fullt av underjordiska strukturer, bara i Stockholm finns tunnelbanan (särskilt den blå linjen ligger riktigt djupt under jorden), Södersjukhuset med kilometervis av korridorer och salar under Södermalm, Skeppsholmen, och så vidare.
Kort sagt, berätta om människorna som lever i underjorden i det land
som en gång var Sverige. Låt fantasin flöda!

Vinnaren mottar ett diplom ur Dmitrij Gluchovskijs hand den
12 september 2011 på SF-Bokhandeln i Stockholm och erhåller
fem valfria böcker ur Coltsos utgivning.


Kriterier
• Högst 100.000 tecken inklusive blankslag.
• Novellen ska utspela sig i en underjordisk miljö i Sverige efter ett kärnvapenkrig, i samma »värld« som i Gluchovskijs romaner.
• Deadline 20 augusti.
• Alla bidrag skickas till info@coltso.se

Jury
Anna Bengtsson, förläggare på Coltso
Maths Claesson, SF-Bokhandeln
Erik Granström, författare

Lycka till!

C O L T S O

Skrivpuff - 17 augusti 2011

Skriv om att förhöra.

Paradise, California. Våren 2011

Alex

Jag stannade till i dörröppningen när jag såg mamma sitta vid köksbordet och prata med en kvinnlig polis.
Det var Cathy, en polis som vi känner, men eftersom Cathy nu bar uniform, förstod jag att hon inte var där för att ta en fika...
"Hej Alex!" hälsade Cathy.
Hon log mot mig, men något ångestladdat dolde hennes glädje.
"Vad har hänt frågade jag? Är det nåt med Cassie...?"
Tanken på att något hänt min lillasyster gjorde mig skakig och illamående.
Polisen skakade på huvudet.
"Det är ingen fara med Cassie. Det jag är här för handlar om dig."
"Mig. Vad har jag gjort...?"
"Du har inte gjort något älskling." sa mamma. "Kan du sätta dig här lite, vi måste prata om något."
Hon klappade med handen på en av stolarna.
Mamma lät så konstig. Liksom ledsen, förfärad och äcklad på samma gång.
Jag satte mig sakta ner. Då fick jag syn på dem, fotografierna.
De låg på bordet framför Cathy och mamma höll ett av dem i handen.
"Vad är det där för bilder...?" frågade jag.
Precis när jag ställt frågan insåg jag vilken bild mamma höll i och vilka de andra bilderna var.
Ångesten slog sin stora klibbiga knytnäve i magen på mig. Jag började bli skakig och yr.
I fem år, sedan jag var 12, hade jag försökt glömma bort de där bilderna och allt som hände i samband med fotosessionen.
Jag ville inte att någon skulle få veta! Men nu hade burken öppnats och det var maskar överallt, som ordspråket* säger.

Jag slet fotografiet ur mammas hand och de som låg på bordet vände jag på, så att baksidan hamnade uppåt. Ville inte att de skulle se mig så där.
Det hade de i och för sig redan gjort - men man handlar inte alltid rationellt när man är chockad och upprörd.
"Alex, du kan väl berätta om när det här hände?" frågade Cathy.
Jag reste mig från stolen och skakade på huvudet.
"Det är viktigt raring." sa Cathy mjukt. "Ju mer du berättar desto lättare blir det att sätta dit kräket som gjort detta med dig."
Jag svalde grötigt.
"Jag... jag minns ingenting..." sa jag och hoppades att hon inte genomskådade min lögn. "Jag var drogad."

Mamma började gråta.
Jag hade sagt för mycket. Jag ville ju inte att någon skulle veta vad som hänt de där gångerna!
I ett dåligt försök att inte avslöja något blev jag arg istället.
"Jag tänker inte bli förhörd!" skrek jag och störtade ut ur huset.



Nora

Jag gick ut och hittade Alex på trappan.
Han satt uppkrupen, med armarna om benen och hakan lutad mot knäna.
Jag höll om min älskade pojke och strök honom över ryggen.
Han var stel som en pinne och skakade lite.
"Min älskling... varför har du inte berättat något för mig...?"
Alex bara kved.
"Kan inte berätta..." nästan viskade han. "Då får ju alla veta..."

* Open a can of worms = att skapa en situation som kommer att 
orsaka problem eller vara obehaglig/otrevlig

Skrivpuff - 16 augusti 2011

Skriv om att underhålla.

Sun City School, Sun City, California. Oktober 2000.

"Maxine, nu får du sätta dig ner på din plats och sitta still."
Den lilla 7-åringen såg med stora ögon på sin lärare.
"Men fröken... du sa att vi fick leka rockstjärnor."
Fröken nickade.
"Jo, men bara en stund, det räcker nu. De andra barnen sitter på sina platser, ser du det?"
Maxine knep ihop ögonen.
"Nope, jag ser ingenting."
Fröken suckade.
"Maxine, sätt dig på din plats nu. Jag vill inte säga till dig fler gånger."
Barnet gick slokörad och satte sig vid sin bänk. Men hon reste sig snart upp igen.
"Vad håller du på med nu då Maxine?"
"Mina ben är lite 'springiga'." förklarade Maxine. "Jag kan inte sitta still."
Fröken suckade.
Tänk att det alltid skulle vara så här när Maxine hade varit hos sin biologiska mamma...
En helg med massor av godis, läsk och sockrig mat gjorde flickungen hyperaktiv och vid slutet av dagen kom alltid humörsvängningar och till slut brukade Maxine kollapsa av trötthet.

Maxine tog en liten promenad runt klassrummet, sjungades på en sång.
"Maxine, sitt ner!" sa fröken.
"Nääää, jag underhåller!" fnissade Maxine.

Fröken gick efter henne och försökte få tag i henne. Flickungen gick bara fortare och fortare.
Klasskamraterna skrattade åt underhållningen.
Till slut fick fröken tag på Maxine. Hon tog med sig flickan in i klassrummet intill - ett vilorum som var utrustat med mjuka kuddar, madrasser och en stereo som spelade lugn musik.
"Du får vara här och vila lite." sa fröken.
Maxines glädje rann av henne.
"Neeeej! Jag vill inte vila! Jag är inte trött!"
"Du får stanna här en stund iallafall. Jag kan hämta en bok åt dig, du gillar ju att läsa."
"Jag vill inte ha nån jäklarns bok!" skrek Maxine.
Hon började springa runt i vilorummet och kastade kuddar och filtar omkring sig och hon försökte slita ner de mörka sammetsgardinerna från fönstren.
Hela tiden skrek hon hysteriskt.

Fröken tog upp sin mobil och ringde Maxines fostermamma Joanne och förklarade situationen.
Joanne lovade att komma för att hämta Maxine direkt.
Efter en mamma-helg behövde Maxine lugn och ro och flickan brukade uppskatta lite ensamtid med mamma Jo.
Maxine bara for runt och skrek.
Fröken gick in till sin klass för att titta till de andra barnen.

När Joanne och fröken kom in i vilorummet en halvtimme senare, hittade de Maxine hopkrupen bland några extra mjuka kuddar.
Den lilla flickan sov djupt.
Spår av arga, salta tårar gjorde hennes mjuka kinder strimmiga.
Några tårar hängde fortfarande i flickans långa, täta ögonfransar.
Försiktigt, utan att väcka barnet, lyfte Joanne upp Maxine i famnen.
"Min lilla älskling... nu åker vi hem."

All You Need Is Love!

Entry for: Foster the People → "Torches - Ignite Your Life"

Klicka på länken ovan för att

se en större version av bilden

Och pssst...! Rösta gärna på mitt bidrag! :)

Puss & kram

Dakota

Skrivpuff - 15 augusti 2011

Skriv om att stava.

Sun City School, oktober 2000.

De små andraklassarna skulle skriva en uppsats om vad de skulle göra under höstlovet.
Maxine brukade ha lätt för sig i skolan, men nu satt hon och kämpade med sin uppsats.
Hon stavade ett ord högt för sig själv, stakade sig fram. Flickan suckade djupt flera gånger.
Barnens lärare gick fram till flickans bänk.
"Hur går det lilla gumman?"
"Jag ska åka bort med mamma och hennes kille på lovet. Mamma är ju sjungerska och ska sjunga på en stor scen."
"Vad skojigt." sa fröken.
"Nä!" sa 7-åringen häftigt. "Det är i Albuquerque...!"

Fröken log.
"Ska det inte bli spännande att åka till New Mexico?"
"Joooo..." sa Maxine.
Sedan himlade hon sig och slog uppgivet ut med händerna.
"Men varför kan inte mamma sjunga i Boston istället...?" suckade den lilla flickan. "Den staden kan man iallafall stava till!"

Huh?
En förvirrad Ior får illustrera lilla Maxines förvirring
över den inte helt lätta stavningen... 

Skrivpuff - 14 augusti 2011

Skriv om något heligt.

Paradise, California. 
Februari 2011.

"Mamma, kan vi åka till kyrkan i Delphi imorgon?" bad Cassie.
"Ja, älskling." sa Nora. "Vi åker direkt efter frukost imorgon bitti."
Cassie sken upp.
"Yes!" jublade hon.
"Vad ska ni i kyrkan och göra?" fnyste Darryl hånfullt. Han såg på sin sambo Nora och hennes två tonåringar. "Ni är inte religiösa."
"Nej, det är vi inte," sa Nora. "men Cassie gillar historia och barnen vill åka dit och fotografera."
"Och vi ska lyssna på en föreläsning och se en utställning om bibliska personer och saker." sa Cassie.
13-åringens ögon glittrade av iver.
"Vi ska få en en kopia av Den Heliga Graal! Det är ju hur coolt som helst!"
Darryl skakade på huvudet åt flickans lycka.
"En trist kopia av en gammal bägare... tror ni att ni kan hitta nåt heligt där...?"
Cassies leende slocknade. Darryl kunde verkligen förstöra glada stunder.

"Vi hittar nog mer helighet i en Graal-kopia än vad du hittar i botten på din flaska..." sa Alex.
Pojkens blick föll på en tom flaska som stod på diskbänken.
"Alex..." viskade Nora snabbt.
Att provocera Darryl var ingen bra idé, särskilt inte när han var bakis.
Darryl reste sig snabbt från sin stol och störtade fram till Alex.
"Vad sa du, din lille skitunge."
"Jag sa att vi nog hittar mer helighet i en Graal-kopia än vad du hittar i botten på din flaska..." upprepade Alex med hetta i rösten.
Darryl grabbade tag i Alex hår och drog pojkens huvud bakåt.
"Det kommer gå riktigt illa för dig om du ska fortsätta att vara så här näsvis mot vuxna...!"
Alex blundade och bet ihop. Och räknade till tio, något han var tvungen att göra om han behövde lugna ner sig.

"Släpp honom Darryl!"
Nora knuffade undan Darryl.
När Darryl släppte taget om Alex hår följde några sandblonda hårslingor med.
Alex grimaserade och gnuggade sig i hårbotten.
"Åh Alex..."
Cassie snyftade och omfamnade sin storebror. Hon strök honom över håret.
"Jag är okej Cassie." sa Alex.
Han log mot sin syster och lade armen om henne.
Nora gick fram till sin son och höll om honom. Hon pussade honom på kinden.
"Nu åker vi till Sea Breeze Diner och äter lunch. Darryl behöver nog vara ensam lite..."

När Nora och hennes älskade barn gick ut till Noras bil, mumlade Alex:
"Om Den Heliga Graal råkar vara magisk kan vi önska att Darryl försvinner."

Farhågor... del 8

JOANNE

När vi kom hem gick Maxine direkt upp på sitt rum, utan att ens säga hej till sina syskon.
Janie och Alex kom ut från vardagsrummet.
“Hur gick undersökningen?” frågade Janie.
Martin suckade djupt.
“Benmärgsprov.”
“Åh Gud… lilla Maxie…” sa Janie. “Jag går upp till henne.”
Janie sprang upp till andra våningen.
“Jag går ut.” mumlade Alex.
Han öppnade köksdörren och gick ner mot stranden.

Farhågor... del 7

JANIE

Jag stannade hemma med Alex och Ricky nästa dag, medan mamma och pappa åkte till sjukhuset med Maxine.
Vi satt i vardagsrummet och tittade på TV.
Alex verkade helt frånvarande och han tuggade nervöst på en tumnagel.
Jag tog ner hans hand och höll den i min.
Han såg på mig.
“Janie… tänk om Maxie är sjuk igen…”
“Då får hon medicin.” sa Ricky utan att ta blicken från TV:n.
“Mmmm… då får hon medicin.” sa Alex.
Han lät inte på långa vägar lika övertygande och förhoppningsfull som sin yngre bror.

Farhågor... del 6

JOANNE

“Om vi åker till sjukhuset, måste de göra en sån där benmärgsbiopsi då,
som förra gången?” frågade Maxine.
Det var kväll och jag hade gått in till henne för att säga god natt.
“Jag är rädd för det, älskling.” sa jag.
Maxine borrade ner ansiktet i kudden och drog täcket över sig.
Jag drog bort täcket och strök flickan över ryggen och kände att hon skakade.
Åh... min fina lilla älskling...
Jag drog Maxine intill mig och höll om henne.

Maxine såg på mig. Ansiktet var tårstrimmigt och blekt.
“Det är en sak jag inte har berättat för er.” nästan viskade hon. “De är tillbaka.”
“Vad är tillbaka?” frågade jag, fastän jag nästan kunde gissa vad hon menade.
Maxine drog hon upp ärmen på sin T-shirt och höll fram sin överarm mot mig.
Mycket riktigt; där fanns flera små blåmärken.
Jag drog efter andan.
Blåmärken, näsblod… det var precis som förra gången.

Maxine klamrade sig fast vid mig.
“Mamma…” sa hon svagt.
”Ja, baby?” sa jag och höll om henne.
Maxine drog efter andan.
Sedan sa hon med så svag och tunn röst att den knappt hördes:
“Jag är rädd.”

Farhågor... del 5

MARTIN

Jag insåg plötsligt att Maxine nämnt ordet återfall.
Kände hon på sig något…?
Ville hon prata om det?
Jag fick en tjock, orolig klump i magen.

Maxine kramade min hand.
“Pappa…”
“Ja, vad är det älskling?”
“Vad får vi till middag?”
Jag såg lite förvånat på henne.
“Middag?”
Maxine skrattade till.
“Jaaaa… vi får väl middag? Jag är hungrig.”
Hon studsade upp ur sängen och sprang ner mot köket.

Farhågor... del 4

MARTIN

“Vem?" frågade jag. "Är det Gregory du pratar om?”
Gregory var en kille som Maxine gillade.
De hade varit på några små dejter och man kan väl säga att de var ett par.
Maxine nickade.
“Men nu har han kommit på att han gillar Tiffany bättre. Han dumpade mig.”
“Åh älskling… jag är så ledsen…”
“Var inte det.” sa Maxine sturskt. “Skönt att slippa idioten.”
“Maxie, du förtjänar en bättre kille.” sa jag och kramade om henne.
“Äh, vem behöver killar.” fnyste Maxine. “De bara tänker ändå på tuttar och såna grejer.”

Jag log.
“Inte alla killar är sådana. Tro det eller ej, Maxie, men det finns bra grabbar där ute också. En dag kommer de stå i kö för en så fin tjej som du.”
Maxine skakade på huvudet.
“Nej… om jag har fått ett återfall nu kommer ingen att vilja vara med mig.
Inga killar och inga vänner. Förra gången stack alla, det var bara Holly kvar… och Gregory - men sedan tyckte han tydligen att tjejer med tuttar är roligare…”
Maxine suckade.

Farhågor... del 3

MARTIN

“Jag vill inte prata om sjukhus.” sa Maxine när hon öppnade dörren och släppte in mig.
Hon stängde av musiken och satte sig på sin säng.
Jag satte mig bredvid henne.
“Vad vill du prata om?” frågade jag. “Skolan, bilar, pojkar…”
Maxine såg på mig och ett snett litet leende växte fram i hennes ansikte.
“Pojkar…” sa hon med en liten föraktfull fnysning och himlade med ögonen.
Jag skrattade.
“Vad är det för fel på pojkar nu då? Jag är en pojke.”
Maxine log bredare och skakade på huvudet.
“Nä, du är ingen pojke, du är… pappa.”
“Dina bröder då?” sa jag. “De är väl pojkar?”

“Det är skillnad.” sa Maxine. “Alex och Ricky är inga vanliga, dumma pojkar,
de är… Alex och Ricky helt enkelt.”
“Så alla andra pojkar är dumma?” frågade jag.
Maxine suckade.
“En del.”
“Någon speciell?” frågade jag nyfiket.
“Verkligen ingen speciell.” sa Maxine.
Jag anade en giftig ton i hennes röst.
“Har någon kille varit taskig mot dig?”
“Som om jag bryr mig…” mumlade Maxine.
Mer för sig själv än till mig.
“Han gillar ändå henne bättre än mig… inget att göra något åt…”