Coltso: Novelltävling Metro 2033

Hittade en spännande tävling som jag ska försöka få ihop ett litet alster till:

Novelltävling Metro 2033

Skriv din egen 2033-novell.
Det stora kärnvapenkriget år 2011 utraderade inte endast Ryssland från jordens yta, utan hela världen, ja, till och med Sverige.
Precis som i Moskva råkade ett fåtal svenskar befinna sig under jorden
och lever än i dag, år 2033.
Som bekant är Sverige fullt av underjordiska strukturer, bara i Stockholm finns tunnelbanan (särskilt den blå linjen ligger riktigt djupt under jorden), Södersjukhuset med kilometervis av korridorer och salar under Södermalm, Skeppsholmen, och så vidare.
Kort sagt, berätta om människorna som lever i underjorden i det land
som en gång var Sverige. Låt fantasin flöda!

Vinnaren mottar ett diplom ur Dmitrij Gluchovskijs hand den
12 september 2011 på SF-Bokhandeln i Stockholm och erhåller
fem valfria böcker ur Coltsos utgivning.


Kriterier
• Högst 100.000 tecken inklusive blankslag.
• Novellen ska utspela sig i en underjordisk miljö i Sverige efter ett kärnvapenkrig, i samma »värld« som i Gluchovskijs romaner.
• Deadline 20 augusti.
• Alla bidrag skickas till info@coltso.se

Jury
Anna Bengtsson, förläggare på Coltso
Maths Claesson, SF-Bokhandeln
Erik Granström, författare

Lycka till!

C O L T S O

Skrivpuff - 17 augusti 2011

Skriv om att förhöra.

Paradise, California. Våren 2011

Alex

Jag stannade till i dörröppningen när jag såg mamma sitta vid köksbordet och prata med en kvinnlig polis.
Det var Cathy, en polis som vi känner, men eftersom Cathy nu bar uniform, förstod jag att hon inte var där för att ta en fika...
"Hej Alex!" hälsade Cathy.
Hon log mot mig, men något ångestladdat dolde hennes glädje.
"Vad har hänt frågade jag? Är det nåt med Cassie...?"
Tanken på att något hänt min lillasyster gjorde mig skakig och illamående.
Polisen skakade på huvudet.
"Det är ingen fara med Cassie. Det jag är här för handlar om dig."
"Mig. Vad har jag gjort...?"
"Du har inte gjort något älskling." sa mamma. "Kan du sätta dig här lite, vi måste prata om något."
Hon klappade med handen på en av stolarna.
Mamma lät så konstig. Liksom ledsen, förfärad och äcklad på samma gång.
Jag satte mig sakta ner. Då fick jag syn på dem, fotografierna.
De låg på bordet framför Cathy och mamma höll ett av dem i handen.
"Vad är det där för bilder...?" frågade jag.
Precis när jag ställt frågan insåg jag vilken bild mamma höll i och vilka de andra bilderna var.
Ångesten slog sin stora klibbiga knytnäve i magen på mig. Jag började bli skakig och yr.
I fem år, sedan jag var 12, hade jag försökt glömma bort de där bilderna och allt som hände i samband med fotosessionen.
Jag ville inte att någon skulle få veta! Men nu hade burken öppnats och det var maskar överallt, som ordspråket* säger.

Jag slet fotografiet ur mammas hand och de som låg på bordet vände jag på, så att baksidan hamnade uppåt. Ville inte att de skulle se mig så där.
Det hade de i och för sig redan gjort - men man handlar inte alltid rationellt när man är chockad och upprörd.
"Alex, du kan väl berätta om när det här hände?" frågade Cathy.
Jag reste mig från stolen och skakade på huvudet.
"Det är viktigt raring." sa Cathy mjukt. "Ju mer du berättar desto lättare blir det att sätta dit kräket som gjort detta med dig."
Jag svalde grötigt.
"Jag... jag minns ingenting..." sa jag och hoppades att hon inte genomskådade min lögn. "Jag var drogad."

Mamma började gråta.
Jag hade sagt för mycket. Jag ville ju inte att någon skulle veta vad som hänt de där gångerna!
I ett dåligt försök att inte avslöja något blev jag arg istället.
"Jag tänker inte bli förhörd!" skrek jag och störtade ut ur huset.



Nora

Jag gick ut och hittade Alex på trappan.
Han satt uppkrupen, med armarna om benen och hakan lutad mot knäna.
Jag höll om min älskade pojke och strök honom över ryggen.
Han var stel som en pinne och skakade lite.
"Min älskling... varför har du inte berättat något för mig...?"
Alex bara kved.
"Kan inte berätta..." nästan viskade han. "Då får ju alla veta..."

* Open a can of worms = att skapa en situation som kommer att 
orsaka problem eller vara obehaglig/otrevlig

Skrivpuff - 16 augusti 2011

Skriv om att underhålla.

Sun City School, Sun City, California. Oktober 2000.

"Maxine, nu får du sätta dig ner på din plats och sitta still."
Den lilla 7-åringen såg med stora ögon på sin lärare.
"Men fröken... du sa att vi fick leka rockstjärnor."
Fröken nickade.
"Jo, men bara en stund, det räcker nu. De andra barnen sitter på sina platser, ser du det?"
Maxine knep ihop ögonen.
"Nope, jag ser ingenting."
Fröken suckade.
"Maxine, sätt dig på din plats nu. Jag vill inte säga till dig fler gånger."
Barnet gick slokörad och satte sig vid sin bänk. Men hon reste sig snart upp igen.
"Vad håller du på med nu då Maxine?"
"Mina ben är lite 'springiga'." förklarade Maxine. "Jag kan inte sitta still."
Fröken suckade.
Tänk att det alltid skulle vara så här när Maxine hade varit hos sin biologiska mamma...
En helg med massor av godis, läsk och sockrig mat gjorde flickungen hyperaktiv och vid slutet av dagen kom alltid humörsvängningar och till slut brukade Maxine kollapsa av trötthet.

Maxine tog en liten promenad runt klassrummet, sjungades på en sång.
"Maxine, sitt ner!" sa fröken.
"Nääää, jag underhåller!" fnissade Maxine.

Fröken gick efter henne och försökte få tag i henne. Flickungen gick bara fortare och fortare.
Klasskamraterna skrattade åt underhållningen.
Till slut fick fröken tag på Maxine. Hon tog med sig flickan in i klassrummet intill - ett vilorum som var utrustat med mjuka kuddar, madrasser och en stereo som spelade lugn musik.
"Du får vara här och vila lite." sa fröken.
Maxines glädje rann av henne.
"Neeeej! Jag vill inte vila! Jag är inte trött!"
"Du får stanna här en stund iallafall. Jag kan hämta en bok åt dig, du gillar ju att läsa."
"Jag vill inte ha nån jäklarns bok!" skrek Maxine.
Hon började springa runt i vilorummet och kastade kuddar och filtar omkring sig och hon försökte slita ner de mörka sammetsgardinerna från fönstren.
Hela tiden skrek hon hysteriskt.

Fröken tog upp sin mobil och ringde Maxines fostermamma Joanne och förklarade situationen.
Joanne lovade att komma för att hämta Maxine direkt.
Efter en mamma-helg behövde Maxine lugn och ro och flickan brukade uppskatta lite ensamtid med mamma Jo.
Maxine bara for runt och skrek.
Fröken gick in till sin klass för att titta till de andra barnen.

När Joanne och fröken kom in i vilorummet en halvtimme senare, hittade de Maxine hopkrupen bland några extra mjuka kuddar.
Den lilla flickan sov djupt.
Spår av arga, salta tårar gjorde hennes mjuka kinder strimmiga.
Några tårar hängde fortfarande i flickans långa, täta ögonfransar.
Försiktigt, utan att väcka barnet, lyfte Joanne upp Maxine i famnen.
"Min lilla älskling... nu åker vi hem."

All You Need Is Love!

Entry for: Foster the People → "Torches - Ignite Your Life"

Klicka på länken ovan för att

se en större version av bilden

Och pssst...! Rösta gärna på mitt bidrag! :)

Puss & kram

Dakota

Skrivpuff - 15 augusti 2011

Skriv om att stava.

Sun City School, oktober 2000.

De små andraklassarna skulle skriva en uppsats om vad de skulle göra under höstlovet.
Maxine brukade ha lätt för sig i skolan, men nu satt hon och kämpade med sin uppsats.
Hon stavade ett ord högt för sig själv, stakade sig fram. Flickan suckade djupt flera gånger.
Barnens lärare gick fram till flickans bänk.
"Hur går det lilla gumman?"
"Jag ska åka bort med mamma och hennes kille på lovet. Mamma är ju sjungerska och ska sjunga på en stor scen."
"Vad skojigt." sa fröken.
"Nä!" sa 7-åringen häftigt. "Det är i Albuquerque...!"

Fröken log.
"Ska det inte bli spännande att åka till New Mexico?"
"Joooo..." sa Maxine.
Sedan himlade hon sig och slog uppgivet ut med händerna.
"Men varför kan inte mamma sjunga i Boston istället...?" suckade den lilla flickan. "Den staden kan man iallafall stava till!"

Huh?
En förvirrad Ior får illustrera lilla Maxines förvirring
över den inte helt lätta stavningen... 

Skrivpuff - 14 augusti 2011

Skriv om något heligt.

Paradise, California. 
Februari 2011.

"Mamma, kan vi åka till kyrkan i Delphi imorgon?" bad Cassie.
"Ja, älskling." sa Nora. "Vi åker direkt efter frukost imorgon bitti."
Cassie sken upp.
"Yes!" jublade hon.
"Vad ska ni i kyrkan och göra?" fnyste Darryl hånfullt. Han såg på sin sambo Nora och hennes två tonåringar. "Ni är inte religiösa."
"Nej, det är vi inte," sa Nora. "men Cassie gillar historia och barnen vill åka dit och fotografera."
"Och vi ska lyssna på en föreläsning och se en utställning om bibliska personer och saker." sa Cassie.
13-åringens ögon glittrade av iver.
"Vi ska få en en kopia av Den Heliga Graal! Det är ju hur coolt som helst!"
Darryl skakade på huvudet åt flickans lycka.
"En trist kopia av en gammal bägare... tror ni att ni kan hitta nåt heligt där...?"
Cassies leende slocknade. Darryl kunde verkligen förstöra glada stunder.

"Vi hittar nog mer helighet i en Graal-kopia än vad du hittar i botten på din flaska..." sa Alex.
Pojkens blick föll på en tom flaska som stod på diskbänken.
"Alex..." viskade Nora snabbt.
Att provocera Darryl var ingen bra idé, särskilt inte när han var bakis.
Darryl reste sig snabbt från sin stol och störtade fram till Alex.
"Vad sa du, din lille skitunge."
"Jag sa att vi nog hittar mer helighet i en Graal-kopia än vad du hittar i botten på din flaska..." upprepade Alex med hetta i rösten.
Darryl grabbade tag i Alex hår och drog pojkens huvud bakåt.
"Det kommer gå riktigt illa för dig om du ska fortsätta att vara så här näsvis mot vuxna...!"
Alex blundade och bet ihop. Och räknade till tio, något han var tvungen att göra om han behövde lugna ner sig.

"Släpp honom Darryl!"
Nora knuffade undan Darryl.
När Darryl släppte taget om Alex hår följde några sandblonda hårslingor med.
Alex grimaserade och gnuggade sig i hårbotten.
"Åh Alex..."
Cassie snyftade och omfamnade sin storebror. Hon strök honom över håret.
"Jag är okej Cassie." sa Alex.
Han log mot sin syster och lade armen om henne.
Nora gick fram till sin son och höll om honom. Hon pussade honom på kinden.
"Nu åker vi till Sea Breeze Diner och äter lunch. Darryl behöver nog vara ensam lite..."

När Nora och hennes älskade barn gick ut till Noras bil, mumlade Alex:
"Om Den Heliga Graal råkar vara magisk kan vi önska att Darryl försvinner."

Farhågor... del 8

JOANNE

När vi kom hem gick Maxine direkt upp på sitt rum, utan att ens säga hej till sina syskon.
Janie och Alex kom ut från vardagsrummet.
“Hur gick undersökningen?” frågade Janie.
Martin suckade djupt.
“Benmärgsprov.”
“Åh Gud… lilla Maxie…” sa Janie. “Jag går upp till henne.”
Janie sprang upp till andra våningen.
“Jag går ut.” mumlade Alex.
Han öppnade köksdörren och gick ner mot stranden.

Farhågor... del 7

JANIE

Jag stannade hemma med Alex och Ricky nästa dag, medan mamma och pappa åkte till sjukhuset med Maxine.
Vi satt i vardagsrummet och tittade på TV.
Alex verkade helt frånvarande och han tuggade nervöst på en tumnagel.
Jag tog ner hans hand och höll den i min.
Han såg på mig.
“Janie… tänk om Maxie är sjuk igen…”
“Då får hon medicin.” sa Ricky utan att ta blicken från TV:n.
“Mmmm… då får hon medicin.” sa Alex.
Han lät inte på långa vägar lika övertygande och förhoppningsfull som sin yngre bror.

Farhågor... del 6

JOANNE

“Om vi åker till sjukhuset, måste de göra en sån där benmärgsbiopsi då,
som förra gången?” frågade Maxine.
Det var kväll och jag hade gått in till henne för att säga god natt.
“Jag är rädd för det, älskling.” sa jag.
Maxine borrade ner ansiktet i kudden och drog täcket över sig.
Jag drog bort täcket och strök flickan över ryggen och kände att hon skakade.
Åh... min fina lilla älskling...
Jag drog Maxine intill mig och höll om henne.

Maxine såg på mig. Ansiktet var tårstrimmigt och blekt.
“Det är en sak jag inte har berättat för er.” nästan viskade hon. “De är tillbaka.”
“Vad är tillbaka?” frågade jag, fastän jag nästan kunde gissa vad hon menade.
Maxine drog hon upp ärmen på sin T-shirt och höll fram sin överarm mot mig.
Mycket riktigt; där fanns flera små blåmärken.
Jag drog efter andan.
Blåmärken, näsblod… det var precis som förra gången.

Maxine klamrade sig fast vid mig.
“Mamma…” sa hon svagt.
”Ja, baby?” sa jag och höll om henne.
Maxine drog efter andan.
Sedan sa hon med så svag och tunn röst att den knappt hördes:
“Jag är rädd.”

Farhågor... del 5

MARTIN

Jag insåg plötsligt att Maxine nämnt ordet återfall.
Kände hon på sig något…?
Ville hon prata om det?
Jag fick en tjock, orolig klump i magen.

Maxine kramade min hand.
“Pappa…”
“Ja, vad är det älskling?”
“Vad får vi till middag?”
Jag såg lite förvånat på henne.
“Middag?”
Maxine skrattade till.
“Jaaaa… vi får väl middag? Jag är hungrig.”
Hon studsade upp ur sängen och sprang ner mot köket.

Farhågor... del 4

MARTIN

“Vem?" frågade jag. "Är det Gregory du pratar om?”
Gregory var en kille som Maxine gillade.
De hade varit på några små dejter och man kan väl säga att de var ett par.
Maxine nickade.
“Men nu har han kommit på att han gillar Tiffany bättre. Han dumpade mig.”
“Åh älskling… jag är så ledsen…”
“Var inte det.” sa Maxine sturskt. “Skönt att slippa idioten.”
“Maxie, du förtjänar en bättre kille.” sa jag och kramade om henne.
“Äh, vem behöver killar.” fnyste Maxine. “De bara tänker ändå på tuttar och såna grejer.”

Jag log.
“Inte alla killar är sådana. Tro det eller ej, Maxie, men det finns bra grabbar där ute också. En dag kommer de stå i kö för en så fin tjej som du.”
Maxine skakade på huvudet.
“Nej… om jag har fått ett återfall nu kommer ingen att vilja vara med mig.
Inga killar och inga vänner. Förra gången stack alla, det var bara Holly kvar… och Gregory - men sedan tyckte han tydligen att tjejer med tuttar är roligare…”
Maxine suckade.

Farhågor... del 3

MARTIN

“Jag vill inte prata om sjukhus.” sa Maxine när hon öppnade dörren och släppte in mig.
Hon stängde av musiken och satte sig på sin säng.
Jag satte mig bredvid henne.
“Vad vill du prata om?” frågade jag. “Skolan, bilar, pojkar…”
Maxine såg på mig och ett snett litet leende växte fram i hennes ansikte.
“Pojkar…” sa hon med en liten föraktfull fnysning och himlade med ögonen.
Jag skrattade.
“Vad är det för fel på pojkar nu då? Jag är en pojke.”
Maxine log bredare och skakade på huvudet.
“Nä, du är ingen pojke, du är… pappa.”
“Dina bröder då?” sa jag. “De är väl pojkar?”

“Det är skillnad.” sa Maxine. “Alex och Ricky är inga vanliga, dumma pojkar,
de är… Alex och Ricky helt enkelt.”
“Så alla andra pojkar är dumma?” frågade jag.
Maxine suckade.
“En del.”
“Någon speciell?” frågade jag nyfiket.
“Verkligen ingen speciell.” sa Maxine.
Jag anade en giftig ton i hennes röst.
“Har någon kille varit taskig mot dig?”
“Som om jag bryr mig…” mumlade Maxine.
Mer för sig själv än till mig.
“Han gillar ändå henne bättre än mig… inget att göra något åt…”

Farhågor... del 2

JOANNE

När vi på eftermiddagen frågade Maxine om näsblodet såg hon nästan skyldig ut.
“Eh… jag tänkte tvätta örngottet, men vi fick så bråttom till skolan. Förlåt.
Är det förstört?” babblade hon på.
“Nej, tänk inte på det älskling.” sa jag. “Men vi måste få veta: har du blött mycket näsblod på sistone?”
Maxine skakade sakta på huvudet.
När hon förstod varför jag frågade, såg hon rädd ut.
“Jag är inte sjuk.”
Hon sa det snabbt och bestämt.
Ett försök att dölja sin rädsla.
“Jag mår bra, jag lovar!”

“Vi får åka till sjukhuset, så de får titta på dig och ta några prover.” sa Martin.
“Nej! Jag mår bra säger jag ju…!” skrek Maxine, som om vi anklagat henne för något.
Hon stormade upp på sitt rum och smällde igen dörren.
Sedan hördes popmusik på ganska hög volym.

Alex såg oroligt på oss.
“Har hon fått ett återfall…?”
“Vi vet inte, lilla gubben.” sa Martin. “Vi måste till sjukhuset så de får ta lite blodprover.”
Alex skakade på huvudet.
“Maxie kommer aldrig att gå med på det.” suckade han.
“Jag går upp och pratar med henne.” sa Martin.

Farhågor... del 1

Sun City, CA


September 2008

JOANNE

En morgon när barnen åkt till skolan gick jag in i deras rum för att byta lakan och deras sängar.
Annars bäddade barnen sina sängar själva, men om de blev sena till skolan och var tvungna att skynda sig iväg, brukade Martin och jag bädda åt dem.
När jag nu lyfte på en av Maxines kuddar såg jag några mörkröda fläckar på örngottet.

Maxine måste ha blött näsblod under natten och sedan vänt på kudden när hon gick upp, för att dölja fläckarna.
Jag stirrade på det torkade blodet och kände hur ren skräck började skölja över mig som isande vatten.
Hade det som vi fruktat blivit verklighet nu…?

En fredag på Silver Beach - del 5

*
Polisassistent Rich Glossy log igen.
“Nej lilla vän, du är inte i trubbel. Men vi måste hitta dina föräldrar. De är säkert väldigt oroliga.”
Maxine skakade på huvudet.
“Nej, min mamma tycker nog att det är skönt att jag är borta lite. Hon brukar vara trött på måndagar.”
“Jobbar hon sent?” frågade Polisassistent Glossy.
Maxine nickade.
“Hon sjunger i baren på hotell och lite andra ställen när det är helg, hon är sjungerska. Och sedan måste hon koppla av med en stark juice. Och sedan sover hon hela nästa dag.”
“Åh herrejävlar…” mumlade Polisassistent Glossy.
“Du sa ett fult ord.” sa Maxine.

En fredag på Silver Beach - del 4

*
“Vad heter du?” frågade Polisassistent Glossy.
“Maxine.” svarade flickan.
“Vad heter du mer än Maxine?”
“Emily.”
Rich Glossy log.
“Och i efternamn?”
“Logan.”
“Maxine Emily Logan,” sa Polisassistent Rich Glossy. “hur gammal är du?”
“Jag blir fem i september.”
Barnet höll upp en liten hand och spretade med alla fem fingrarna.

“Vet du vad, Maxine?” sa Polisassistent Glossy. ”Vi ska se till att du får i dig lite mat och så ska vi se till att du blir varm.”
Maxine nickade.
“Okej. Är jag i trubbel?”

En fredag på Silver Beach - del 3

*
“Hur hamnade du under verandan?” frågade Polisassistent Glossy.
“Jag gick.” svarade flickan, som om det var det mest självklara i hela världen.
Polisassistent Rich Glossy log.
“Jo, men varför gömde du dig där?”
“För jag var rädd att poliserna skulle ta mig igår, när jag knyckte mat.”
Flickan pekade upp på verandan.
“Jag var hungrig och det fanns pommes frites kvar på en tallrik. Jag tog dom och åt dom.”
Hon blickade ner, som om hon skämdes.
“Sedan såg jag två poliser på stranden och jag blev rädd.”

“Varför blev du rädd?” frågade polisassistent Glossy.
Den lilla flickan såg allvarligt på honom.
“Trodde polisen tar folk som stjäler mat.” svarade hon. “Man får inte knycka grejer.”
Hon skakade allvarligt på huvudet och tillade:
“Så jag gömde mig där under.”
Hon pekade på sitt gömställe under verandan.
“Stackars liten…!” utbrast någon.

En fredag på Silver Beach - del 2

*
Det var en liten flicka, inte äldre än fyra-fem år, med kastanjebruna skruvlockar uppsatta i två råttsvansar på huvudet. Hon var klädd i turkosa cykelbyxor, en turkos T-shirt och rosa plastsandaler.
Barnet låg hopkrupen i sanden, som om hon försökte skydda sig mot den kyliga morgonluften.

Polisassistent Glossy kröp närmare barnet och kände på hennes puls.
Han andades lättat ut.
Tack Gode Gud, hon lever.
Han lyfte försiktigt upp flickan och tog sig ut från hennes mörka gömställe.

Matgästerna stod nu uppradade vid veranda-räcket och såg andlösa ner på polismannen och den lilla flickan han höll i sina armar.
Flickan hade nu vaknat och blickade yrvaket upp på alla främmande människor.

“Hon lever!” ropade Polisassistent Glossy till dem. “Ni kan sluta glo nu, detta är inget zoo.”
Den unge mannen som hittat henne, och först trott att hon var död, tog av sig sin svarta munkjacka och svepte den om flickan.

En fredag på Silver Beach - del 1

Silver Beach, Sun City
1998

“God morgon Sun City och Silver Beach!”
hälsade den glade programledaren på Sun Radio.
“Klockan är halv sju och solen har just stigit upp över Silver Beach denna härliga fredagsmorgon. Vi ska spela lite skön musik. Mina damer och herrar, 
för att fira att det äntligen är fredag, bjuder vi nu på ’Friday, I’m In Love’ 
av The Cure. Lyssna och njut.”

I luften blandades tonerna av The Cure-låten med dofter av salt vatten, tång och lockande dofter av frukostmat från Sea Breeze Diner.
“Det är en riktigt härlig morgon, eller hur?” sa servitrisen glatt.
Polisassistent Rich Glossy ryckte likgiltig på axlarna.
“Det är väl en vanlig dag, som alla andra dagar.” svarade han.
Hans kollega himlade med ögonen och log urskuldande mot servitrisen.
“Du får ursäkta min partner, han vaknade på fel sida i morse.”
Rich Glossy blängde på sin partner.
Servitrisen log.
“I så fall kanske jag får bjuda på en kopp kaffe?” frågade hon med mycket värme i rösten.
Polisassistent Glossy skulle just svara den söta servitrisen att han mycket gärna ville ha en kopp starkt kaffe, när en förskräckt röst nerifrån stranden bröt morgonlugnet:
“Åh söte jesus! Det ligger ett dött barn under verandan!”

Frukostgästerna ute på verandan kom av sig.
Bestick lades ner på tallrikar, glas ställdes ner på plast-borden och ett oroligt mummel fortplantade sig.
“Sa han ett dött barn…?”

Polisassistent Rich Glossy hoppade över räcket till verandan och ner i sanden.
Han kröp in under verandan och fick genast syn på barnet.

Skrivpuff - 13 augusti 2011

Skriv om fullmånen.

London 1865

Rose och Sebastian såg storögda på den bevingade varelsen som flaxade förbi framför fullmånen.
"Jag har aldrig sett en så stor fladdermus någon gång...!" flämtade Sebastian.
"Jag har hört gamle Grimston på kyrkogården prata om dom..." sa Rose. "Han säger att det är något övernaturligt och skumt med dom där stora fladdermössen."
Sebastian nickade.
"Jag har också hört det. Mörkrets varelser kallar han dom... Han säger att en del människor kan förvandlas till..."

Sebastian avbröts av knastrande steg som hördes i gruset på en av gångvägarna i parken.
Rose tryckte sig närmare Sebastian.
"Vi går!" sa hon. "Vi borde inte vara ute så här sent."
"Det vore spännande att se om det är någon kan förvandlas." sa Sebastian.
Rose kunde inte undgå att höra en viss ton av upphetsad spänning i hans röst.
"Det vore inte spännande alls. Du ska inte vara så äventyrslysten hela tiden, Sebastian."
Sebastian log.
Han började gå längre in i parken, där två lågmälda röster nu hördes.
"Nej Sebastian! Det kan vara farligt!"
Rose tog tag i Sebastians handled och drog honom med sig ut ur parken.

~

Nästa morgonen satt Sebastian på teaterns scen och läste i tidningen.
"En man blev dödad i Hyde Park sent igår kväll." sa han.
"Åh Herregud!" utbrast Rose förfärad.
Hon rusade fram till Sebastian och slog armarna om honom.
"Det kunde ha varit du!"
"Jag vill inte att ni går ute sent om kvällarna mer." sa Desmond.
Sebastian tyckte att Desmond lät ovanligt stram och ansträngd... Men han kanske bara var orolig.

En isande rysning rann längs Sebastians ryggrad när han läste vidare om den mördade mannen.

De mystiska små märkena på mannens hals är ett mysterium för polisen.
Det ser ut som om något har punkterat huden och sugit ut blod.

Sebastian kastade en blick på Rose.
"Mörkrets varelser..." viskade han mystiskt.
Desmond log och rufsade om Sebastians hår.
"Du har livlig fantasi du pojk."
Sebastian log.
"Vad tror du att det var då?"
Desmond svarade inte. Hans leende hade slocknat.
Han tog tidningen från Sebastian och började läsa artikeln om parkmordet.

Foto: Exsodus / FreeDigitalPhotos.net

Martin och Maxine fredags-shoppar - del 8

*
Maxine återgick till Pez-automaterna.
Hon tvekade länge mellan Pink Panther och Garfield.
“Hmmm… vilken ska följa med hem…?” funderade hon.
“Idag är det en speciell dag,” viskade jag hemligt och blinkade åt henne. “man måste välja två Pez-automater.”
“Får vi två…?”
Jag log och nickade.

Maxine kastade sig i min famn.
“Tack snälla pappa! Du är bästast!”
Jag lyfte upp henne i famnen och kramade henne.
“Du är också ‘bästast’ älsklingen min.”