En känsloladdad söndag - Del 11

*
Jag log.
“Jag tänkte på lite saker som ska ordnas bara.”
“Vuxna ska ordna så mycket hela tiden.” sa Maxine och började förstrött skulptera med allt badskum.
“Ja, det har du rätt i.” log jag och strök lite skum ur ansiktet på henne.
“För då är man ansvarsfull.” sa Maxine.
Jag såg imponerad på den lilla flickan. Hon var så klok och vältalig.
“Du är ansvarsfull.” sa Maxine. “Och pappa Martin är ansvarsfull. Ni kan ta hand om oss; mej och Alex och Janie. Och ni gör så att vi har det bra.”
Jag blev alldeles rörd av hennes ord.

“Vi älskar er så mycket.” fick jag fram. “Och vi vill inget hellre än att ta hand om er.”
“Ni gör ett bra jobb.” sa Maxine och gav mig ett lyckligt litet flin.
Underbara unge!
Jag kunde inte låta bli att skratta åt hennes snusförnuftiga ord.
“Tack så mycket älskling.” sa jag och pussade henne på pannan.

Jag tvättade Maxines ostyriga lockar med schampo som doftade gröna äpplen.
“Mmmm… jag tycker om att lukta på detta här ‘äppliga’ schampot.” sa Maxine och sniffade ner i flaskan. ”På motellet hade dom bara såna här små schampo-flaskor.”
Maxine visade med tummen och pekfingret hur små schampo-flaskorna var.
“Dom räckte knappt till mammas hår. Och jag ville förresten inte duscha där, för det var inte så rent.”
”Låter inte så trevligt.” sa jag.

Maxine rynkade på näsan och skakade på huvudet.
“Näää, jag gillar rena badrum, som detta här…” sa hon. ”och badkar är mycket kuligare än duschar.”
Jag log.
“Jag håller fullständigt med dig.” sa jag.
Maxine nickade.
“Men nu är jag ren och fin.” log hon.

En känsloladdad söndag - Del 10

*
När vi hade ätit stoppade jag Maxine i ett bad - med massor av badskum, precis som hon önskat.
“Min mamma har hår här.” sa Maxine.
Hon lyfte på armen och pekade på sin armhåla.
“Hon brukar raka sig. Det brukar stora tjejer göra, säger mamma.”
Med ‘stora’ menade hon ‘vuxna’.
Jag nickade.
“Och min mamma rakar sina ben ibland,” fortsatte Maxine. “för hon vill inte ha håriga ben.”
Flickan lyfte upp ett magert litet ben ur vattnet, höll upp det i luften och såg forskande på det.
“Jag har inte håriga ben.”
“Nej, du har inte håriga ben.” skrattade jag. “Men du har väldigt lortiga fötter.”

Maxine tog tag om sin högra fot och studerade fotsulan.
“Hmmm…” sa hon fundersamt. “Mina skor funkade inte.”
”Hur då?” frågade jag.
”Det var en jäklarns dubbelknut på snörena och mamma kunde inte knyta upp dem, så jag kunde inte ta på mig skorna.”
”Hade du inga andra skor då?”
Maxine skakade på huvudet.
”Nope, nope, nope. Bara mina sneakers med en jäklarns dubbelknut.”

Jag såg framför mig hur den lilla ungen sprang omkring, barfota, på en motell-parkering - där marken var smutsig och oljig och det kanske fanns glassplitter där också.
Jag gjorde en mental notering om att köpa ny skor till Maxine.
Gymnastikskor med kardborreband, eller andra skor utan snören, som var lätta för flickan att ta på sig själv.

Jag vaknade upp ur mina tankar om nya skor när jag kände en liten våt hand mot min kind.
“Hallå, vad tänker du på?” frågade Maxine.

En känsloladdad söndag - Del 9

*
“Bra jobbat älskling!” sa jag. “Nu kan du komma och sätta dig här, så ska jag lägga upp lite köttbullar och spagetti åt dig.”
Maxine sprang fram till bordet och satte sig på sin stol.
Hon gnuggade sig trött i ögonen.
Jag strök flickan över kinden.
Hennes persikomjuka kinder var varma och lite klibbiga, rester av gråt och ilskna tårar.
“Vad sägs om ett varmt bad efter maten och sedan en ren, skön pyjamas?” frågade jag.
Maxine nickade.
“Massor med badskum ska jag ha i badet,” sa hon bestämt, med munnen full av mat. “och sen ska vi alla sitta i soffan och läsa godnatt-saga.”
“Det ska bli.”
Jag log och kramade den älskade lilla ungen.

“En lång saga.” tillade Maxine.
“Ja, en jättelång saga!” sa Jane.
Maxine nickade och log glatt.
“Hela natten ska vi läsa sagor.”
“Oj då,” skrattade jag. “om jag ska läsa sagor hela natten kommer jag nog tappa rösten.”
“Jaaaa…!” fnissade Maxine. “Vi får mata dig med halstabletter.”

Janie och Alex fnissade också.
”Massor med halstabletter.” sa Alex.
“Konspirerar ungarna mot dig, syrran?” flinade Frederick.
Jag skrattade.

En känsloladdad söndag - Del 8

*
“Jo, det är sant!” sa Martin. “Jag tror den här lilla magen säger att den vill ha köttbullar. Tror du inte det Maxie?”
Maxine log och skakade på huvudet.
”Nääää… Mage pratar inte ju…”
Hon lyfte på tröjan och kikade ner på sin mage.
”Nope, bara en vanlig mage.” sa hon sakligt. ”Som inte kan prata.”
Maxine såg upp på Martin och gav honom ett litet så det så-leende.
”Jo!” insisterade Martin. ”Lyssna, den säger ju: 'Köttbullar, jag vill ha köttbullar!' Hörde du?”
Martin kittlade henne på magen.

Maxine kiknade av skratt och vred sig i hans famn.
”Min mage pratar…!” fnissade hon.
Jag skrattade.
“Maten är klar om några minuter.” meddelade jag.
“Okej,” sa Martin och ställde ner Maxine på golvet. “då får du skynda dig att ställa tillbaka spelet, Maxie, så får du mata din lilla hungriga mage.”
Maxine knotade lite, men hon lade tillbaka schackbrädet på bordet och satte ordentligt tillbaka alla pjäserna, precis så som de skulle stå.

En känsloladdad söndag - Del 7

*
Alex lade sig på knä på mattan och började ställa upp schackpjäser på soffbordet.
“Det är jättesnällt av dig, Alex,” sa jag. “men Maxie ska plocka upp själv, eftersom det var hon som hade ner dem.”
Maxine låg kvar på mattan, armarna och benen rakt ut.
”Ser nästan som hon försöker imitera Leonardo da Vincis Den vitruvianske mannen.” log Frederick.
Maxine kikade nyfiket på honom, som om hon undrade vad han pratade om.
Men när flickan såg att vi tittade på henne, vek hon undan med blicken och tittade upp i taket istället.
”Maxine, vet du vem Leonardo da Vinci är?” frågade Frederick.
Maxine hörde inte på honom, eller så låtsades hon att hon inte hörde.

Flickan grät eller tjöt inte längre, nu kved hon istället, som om hon led av svåra plågor.
“Jag dör av hunger…”
Martin log lite.
“Plocka då upp schackpjäserna och ta fram brädet, så kan du komma och äta sedan.”
“Orkar inte…” gnydde Maxine. “Jag svälter ihjäl av hunger…”
Martin log och lyfte upp Maxine.
“Men lilla älskling… Är du så hungrig?”
“Jaaaa, jag svälter ju snart ihjäl…” snyftade Maxine.

Ilskan hade runnit av flickan, lika fort som den hade flammat upp.
Nu såg Maxine bara väldigt trött och ledsen ut.
“Jag är jättehungrig.” sa hon ynkligt.
Som om det hade varit på kommando, kurrade det i Maxines mage precis då.

“Hörde ni?” sa Martin till oss. “Det är nån härinne!”
“Nääää…!” fnissade Alex, som om det var det tokigaste han hört.
“Jo, jag lovar,” sa Martin. “det är nån som pratar här inne…!”
Han satte örat mot Maxines mage och lyssnade.
“Nääää… dummer!” fnissade Maxine.

En känsloladdad söndag - Del 6

*
Maxine tjöt av smärta och ilska.
”Aj aj aj… lilla raring…” sa Frederick.
Han satte en sprattlande och gråtande liten Maxine i soffan och lyfte upp hennes onda fot.
”Ska morbror Freddie blåsa bort det onda?” frågade han.
Maxine kunde inte svara, hon bara grät.
Frederick blåste på flickans lilla fot och smekte den med tummen.
”Känns det bättre?”
Maxine svarade inte.
Hon gled ner från soffan som en liten klick smör i en stekpanna och lade sig raklång på mattan.
Hon grät hela tiden.

Maxine var ofta hyperaktiv och på dåligt humör när hon hade varit hos sin mamma, som ofta levde ett kringflackande liv på olika hotell och motell.
Några av anledningarna till Maxines humörsvängningar var oregelbundna sovtider, för mycket godis och läsk och rubbade rutiner.
Allt detta var en väldigt dålig kombination, som Maxine hade svårt att hantera.

En känsloladdad söndag - Del 5

*
Men till Maxines stora förtret hade Frederick inga sådana planer.
”Maxie, kom nu, så spelar vi lite.” sa han.
Maxine skakade på huvudet.
”Du kan få spela på ditt sätt om du vill.” sa Frederick.
Men Maxine lät sig inte lockas så lätt.
Hon skakade återigen på huvudet och stampade ilsket med båda fötterna i mattan.
Stackars lilla stumpan… hon började bli rejält övertrött och visste inte vad hon ville längre.

“Jag vill inte spela detta här fula spelet!” skrek Maxine.
Hon välte schackbrädet med sådan kraft och ilska att löpare, bönder och springare flög åt alla håll och spreds över golvet.
Brädet stoppade Maxine in under en av soffdynorna.
Sedan satte hon sig på dynan och lade trotsigt armarna i kors över bröstet.

Martin gick fram till Maxine och satte sig på huk framför henne.
“Du sötnos, det blir väldigt svårt att spela schack när du sitter på brädet.”
Maxine blängde lite på sin fosterfar och plutade truligt med munnen.
“Det är ett dumt spel.” sa hon.
“Må så vara,” sa Martin. “men man får inte slänga spel på golvet för det. Gå nu och plocka upp pjäserna och ställ tillbaka dem på brädet.”
Martin drog upp Maxine ur soffan och satte henne på golvet.
“Jag vill inte!” skrek Maxine.

“Se så, städa upp nu,” sa Martin tålmodigt. “så ska vi sätta oss till bords och äta middag sedan.”
“Jag vill inte, sa jag!” skrek Maxine.
Hon stampade ilsket med fötterna igen och plötsligt råkade hon trampa hårt på en av schackpjäserna.
Eftersom hon var barfota måste det ha gjort väldigt ont.
Stackars liten.

En känsloladdad söndag - Del 4

*
“Åh älskling, vi får gå till parken en annan dag.” sa jag. “Det är en bit att gå och klockan börjar bli mycket. Dessutom ska vi ju snart äta middag.”
“Stranden då? Kan vi gå till stranden?” frågade Maxine förhoppningsfullt.
”Det är nära. Väldigt nära faktiskt.” lade hon menande till och pekade ut mot stranden.
“I morgon, när ni kommer hem från skolan, kan vi gå till stranden en stund.” sa Martin.
“Nej nu!” sa Maxine. “Nu vill jag gå till stranden! Jag vill bygga sandslott till dom…”
Hon pekade på schackpjäserna.
“Schackpjäserna ska inte vara i sanden, älskling.” sa Martin mjukt. “I morgon kan vi gå till stranden och leka - och vi kan bygga sandslott till dina Little People-figurer. Det blir väl kul?”

Maxine skakade på huvudet.
“Vill gå till stranden nu. Inte i morgon, det är jättelänge kvar till i morgon… tretti hundra timmar, minst.” muttrade hon.
Frederick log.
“Tretti hundra timmar? Det är länge det.”
Maxine nickade med eftertryck.
Sedan gav hon Frederick en hoppfull blick.
Kanske skulle ha ge med sig och gå till stranden eller parken med henne?

En känsloladdad söndag - Del 3

*
Frederick och Jane satt vid soffbordet och spelade schack.
Jane vann och dansade segerdans runt soffan.
“Vill du också spela, Maxie?” frågade Frederick.
Maxine nickade.
“Okej, kul. Kom och sätt dig här då.” sa Frederick och ställde i ordning pjäserna.
Maxine satte sig på knä vid soffbordet och började spela.
Nu var Maxine emellertid inte ett barn som spelade schack enligt några traditionella regler.
Hon tog en svart häst och lät den skutta tvärs över schackbrädet, bort mot de vita pjäserrna.
Med ett morrande tog hästen Fredericks vita drottning.
“Mmmm… mumsig vit drottning…” smackade Maxine med en mörk röst som hon tyckte passade till en schack-häst.
Frederick skrattade.
“Äter han drottningar?”
Maxine nickade.
“Mmmhm… han gillar dom.” sa hon.
Sedan flyttade hon sina torn till mitten av brädet.
“Det här är ett vaktar-torn.” meddelade hon. “Nu kan ingen komma förbi. Om nån smiter förbi ändå, kan hästarna äta upp dom.”
“Låter verkligen som ett spännande spel, Maxie.” log Frederick. “Men får jag lära dig att spela på riktigt?”

Maxine skakade på huvudet.
“Nä, det ska vara så här.”
“Låt Freddie lära dig.” sa Jane. “Det är riktigt kul när man kan.”
Frederick ställde på nytt i ordning pjäserna.
“Nej!” protesterade Maxine. “Dom är mina!”
“Maxine… nu tar vi det lite lugnt.” sa Martin.
“Vill du börja?” frågade Frederick.
Maxine nickade.
Hon tog en svart häst och gick tre steg framåt med den.
“Oj… vänta lite hjärtat…” sa Frederick. “Hästen kan bara gå diagonalt.”
Frederick visade hur hästen kunde gå.
“Inte min häst.” sa Maxine. “Han vill inte gå diggonalt, han blir snurrig i huvudet då.”
Frederick skrattade.
“Oj då, stackars krake.”

Maxine grep en löpare, höll den i sin lilla hand och studerade den.
“Vad heter denna här?” undrade hon.
“Det är en löpare.” svarade Frederick. “Men hjärtat, nu är det min tur. Man gör bara ett drag i taget, förstår du.”
“Inte jag.” sa Maxine. “Jag gör inte så.”
“Maxine,” sa jag i mjuk, men ändå bestämt ton. “nu låter du Freddie visa dig hur man spelar. Vill du inte spela, kan du gå och göra något annat.”
Maxine sken upp.
“Då vill jag gå till parken!”
Hon reste sig ivrigt.

En känsloladdad söndag - Del 2

*
“Har du grävt i jord med händerna?” frågade Martin när han såg Maxines smutsiga naglar.
“Sand.” sa Maxine.
“Försökte du hitta vägen till Kina?”
Maxine fnissade.
“Du är knasig, det går inte! Och jag vill i så fall till Mexico. Jag vill se dom där pyramiderna.”
Flickan slog lätt med pekfingret mot läpparna och funderade på fler resmål hon ville se.
Vi skrattade när hon ivrigt rabblade upp en hel radda med ställen hon ville se.
”Och jag vill åka till Australien och klappa en känguru. Och i New York ska jag titta på den jättestora parken med det där slottet! Och man kan åka båt i den parken, roddbåt!”
“Jag vill också åka dit!” sa Alex ivrigt. “När vi blir stora kan vi spara pengar och åka dit!”
“Ja! Det gör vi!” jublade Maxine.
Hon drog på sig sin rena T-shirt och såg på oss.
“Lite bättre va?” flinade hon.
Jag log mot vårt lilla älskade yrväder.
”Ja, en ren tröja var lite bättre.”
”Ja, man kan inte ha mat på kläderna.” sa Maxine. ”Jag gillar att vara ren.”
Martin rufsade om hennes mjuka lockar.

Det mest uppseendeväckande med Maxine nu i kväll var inte att hon var smutsig, eller att hon fått i sig en månads konsumtion av glass och kakor - och det till middag - eller att hennes kläder var fläckiga.
En ovårdad Maxine var tyvärr inga nyheter.
Självklart ogillade vi det starkt och Martin och jag skulle behöva ta ett allvarligt samtal med Maxines mamma om saken, som så många gånger förr.
Men det Martin och jag nu reagerade på var att Maxine hade klippt av sig en stor del av sitt tidigare axellånga hår.
Nu hade hennes luftigt vågiga frisyr förvandlats till en kalufs av ostyriga, mjuka små skruvlockar.

Trots att Maxine klippt sig själv, såg det inte hemskt ut. Tack vare att håret var lockigt kanske.
Jag behövde bara fixa till det en aning. Och den kortare frisyren framhävde bara hennes söta lilla ansikte.

Den nya frisyren hade varit en ren trotshandling.
“Mamma sa att hon tyckte jag var finare i långt hår, så jag klippade av det.” sa Maxine truligt när vi frågade varför hon klippt sig.

En känsloladdad söndag - Del 1

Sun City, CA. September 2000

En söndagseftermiddag när Maxine kom tillbaka från ett helgbesök hos sin mamma, var hon barfota, hade spår av choklad runt munnen och smuts under naglarna. Och hon hade fått en stor röd fläck på sin vita T-shirt.
Jag identifierade det röda som Kool-Aid, vilket Maxine också verifierade.
Kool-Aid hörde till den sortens dryck som Maxine oftast bara fick hos sin mamma, eftersom Martin och jag sällan ger barnen söta drycker och godis.
“Älskling, har du fått någon middag idag?” frågade jag.
Maxine ryckte på axlarna i en fundersam gest.
“Glass. Och Oreos.”
Glass och chokladkakor.
Det förklarade chokladspåren runt hennes mun.
“Men har du inte fått i dig någon mat…?” frågade Martin.
Maxine funderade. Sedan nickade hon.
“Mamma beställde hamburgare och pommes frites till motellrummet. Men jag kunde inte äta hamburgaren - det var lök på den. Lök är äckligt.”
Maxine grimaserade för att förtydliga hur äckligt lök var.
Martin log.
“Jag vet att du hatar lök. Men kunde du inte bara plocka bort den från hamburgaren?”
Maxine stirrade på Martin som om han var en utomjording från Mars.
“Kunde jag ju inte.” sa hon sakligt. “Då skulle den ändå smaka lökigt.”

“Så du har bara ätit glass och Oreos?” frågade Martin.
Maxine skakade på huvudet.
“Pommes frites också. Och ketchup.”
“När åt du?” frågade Martin. “Var det längesedan?”
Maxine tittade upp på köksklockan och började räkna på fingrarna.
“Sex timmar sen kanske. Det var lunch.”
Min bror Frederick var på besök hos oss den här helgen.
Barnen älskar honom. Maxine brukar säga att han är en av hennes bästa kompisar.
“Så du har bara ätit glass och lite pommes frites?” sa Frederick. ”Du måste vara vrålhungrig nu.”
Maxine nickade.
“Det är jag. Vad får vi för mat?”
“Spagetti och köttullar.” sa jag.
Alex och jag stod vid spisen och rullade köttbullar.
Alex log och meddelade:
“Vi lagar inget med läskig lök.”
“Nej, inget lökigt här inte.” log jag.
Maxine log brett.
“Vad bra!”

Jag såg på den smutsiga lilla ungen och tänkte att hon behövde ett långt varmt bad.
Men vi var strax klara med maten, så badet fick vänta.
"Maxie skulle behöva en ren T-shirt." tänkte jag högt.
“Ren T-shirt? Det kan jag hämta!” utbrast Jane och sprang upp på övervåningen.
Jane tyckte om att hjälpa sina yngre fostersyskon med saker och erbjöd sig ofta innan vi ens hann fråga henne.
Hon kom snabbt tillbaka med en ren tröja.
“Tack Janie.” sa jag och log.
“Tack syster!” sa Maxine.
Jane log.
“Det var så lite så.”
Maxine drog av sig sin fläckiga T-shirt.
Martin gick bort till vårt lilla tvättrum och slängde den i tvättkorgen, sedan kom han tillbaka till oss i köket.
Han torkade av Maxines kladdiga ansikte med en våt pappershandduk och lyfte upp henne till diskhon, så att hon kunde tvätta händerna.

Sun City Zoo

Sun City, CA. 1999


JOANNE

En dag tog vi med oss barnen till Sun City Zoo. Plötsligt upptäckte vi att Maxine inte gick med oss längre. Med paniken växande inom oss, sprang vi runt och letade efter henne.
”Jag kan springa själv!” sa Janie och försökte släppa Martins hand.
”Nej, håll i mig nu, så att inte du också kommer bort.” sa Martin.
”Men pappa…” klagade Janie. ”jag hinner inte med - du springer så fort.”
”Förlåt älskling,” sa Martin. ”men vi måste hitta Maxine.”

”Jag ser henne!” hojatde Alex efter en stund.
”Var då?” frågade Martin och såg sig omkring.
”Där!”
Alex pekade.
Och mycket riktigt, där vid djurhägnet vi besökt senast stod Maxine.
Hon hade inte rört sig ur fläcken.
Frågan är om hon alls märkt att vi gått?
Troligen inte.

Maxines blick var som klistrad på en orangutang-hona som ömt höll sin nyfödda unge i famnen.
Mamma Orangutang hade bara ögon för det lilla knytet.
“Titta, hon vet precis hur hon ska ta hand om sin lilla Orangutang-baby!” sa Maxine fascinerat, utan att titta upp på oss.
“Ja, visst är det fantastiskt!” sa jag.
Maxine nickade.
“Hon älskar sin baby.”
“Hur kan hon veta hur hon ska göra?” frågade Alex.
“Mammor vet det nog bara.” sa Martin.
“Är det instinkt?” frågade Alex.
“Precis grabben!” log Martin. “Det är en medfödd förmåga hos djur och människor.”
Maxine tittade upp på oss och skakade på huvudet.
“Min mamma vet inte det. Hon kan inte ta hand om sin baby.”

Skrivpuff - 10 augusti 2011

Skriv om att låna.

Ocean Beach, CA. Hösten 1960

"Mamma, får jag låna dom här och leka med?"
4-årige Ryan höll upp ett paket med tvålflingor.
"Nej, det är ingen leksak." sa Kate.
"Men dom är fina att titta på." sa Ryan.
"Jag ska inte smaka på dom." tillade han snabbt. "Jag är stor pojke nu."
En dag när Ryan var 2 år hade han smakat på tvålflingor - och eftersom han fortfarande var en mycket nyfiken liten pojke, ställde David och Kate nu alltid undan allt som deras son kunde tänkas vilja smaka på.

Ryan lade sitt ljuslockiga huvud på sned och med sina stora blå såg han bedjande på sin mor.
"Snääääälla...?"
Kate log och skakade på huvudet.
Ryan log finurligt.
"Om du får en puss då?"
David skrattade.
"Det där var en riktigt bra taktik, må jag säga. Den måste jag prova nån gång."
Han gav sin hustru ett charmigt leende, som påminde mycket om Ryans.
Kate skrattade och gav sin man en puss.
Sedan såg hon på Ryan igen.
"Jag tar gärna en puss Ryan," sa hon och log. "men du får inte ta tvålflingorna."
Kate tog paketet och ställde undan det så att pojken inte skulle kunna nå det.
Ryans axlar sjönk och han putade truligt med munnen.
"Isåfall är pussarna är slut." meddelade han och gick ut ur köket.

Kate och David stod kvar och skrattade gott åt sitt lilla charmtroll.

(Klicka på bilden för större version)

Skrivpuff - 9 augusti 2011

Skriv om att håna.

"Maxine, lilla vän, så där kan du inte spela piano... det låter inte... så bra."
Underförstått: Dumma unge, det här låter för jävligt. Spela som en normal människa.
"Chopin skulle krevera om han hörde ditt klinkande."
Nä, men den store kompositören skulle nog vrida sig i sin grav om han hörde ditt hemska, konstiga franska uttal. 
"Han heter inte Choupääääään..." påpekade jag 
(för det visste tillochmed jag, som den gången bara var en liten 8-åring)
Jag vill inte skryta, men jag kunde faktiskt uttala folks namn rätt.

"Maxine, du kommer aldrig bli klassisk musiker om du inte lyssnar på mig och lär dig spela rätt."
Jag såg bestämt på min pianolärare.
"Jag ska inte bli klassisk - jag ska bli popstjärna!" meddelade jag glatt.
Pianoläraren såg ut som jag hade kastat rutten fisk i nyllet på henne.
"Popstjärna...?" sa hon med vämjelse i rösten.
Tydligen var popstjärna något otroligt vidrigt för kvinnan.

"Försök att spela igen nu lilla vän." bad hon
- nej, hon bad mig inte - hon beordrade.
Men jag hade fått nog. 
Jag gled av pianopallen och gick mot dörren.
"Jag ska inte spela mer piano. Jag ska hem och bygga sandslott."

Med bestämda små gymnastikskors-steg gick jag ut ur musikskolans byggnad och tog bussen hem till stranden, lämnade min hånfulla pianolärarinna för gott. 
Mig skulle hon iallafall aldrig få mästra och håna mer!
På vår strand hemma byggde jag slott och andra sandkreationer med mina syskon och min bästis Holly och vi satt på bryggan och åt mjukglass - innan middagen. 
Sedan gick vi hem och lekte popstjärnor.

Puss & kram,
Maxine

Spotify: 
The Runaways - Queens Of Noise

Grattis Jacob! 9 augusti 2011

*

Happy Birthday 
Jacob!

 Love,
Dani
Nikki, Charli & Ray
Cole
& your pals at SCA!

Skrivpuff - 8 augusti 2011

Skriv om öppenhet

I det Ekdahlska hemmet går det ofta livat till. Det är mest tvillingarna
Noel & Melwin, mina yngsta brorsor (7 år), som står för livligheterna.
I morse hördes ett herrans liv i och utanför badrummet.
Melwin stod utanför och bankade på den stängda dörren.

Noel: Meh! Lägg av, jag är här inne nu!

Melwin: Jag också behöver toaletten! Släpp in mej!

Noel: Seeeen! Inte nu när jag är här ju!

Noel låter mer och mer irriterad och Melwin blir mer och mer desperat.

Melwin: Jätte-nödig ju! Öppna!

Noel: Ursäkta, kan nån där ute säga åt honom att sluta skrika på mig?!
Jag vill faktiskt inte ha så mycket öppenhet när jag sitter på toa!




Nä, det kan man ju förstå, att Noel inte vill ha "öppenhet" på toa 
- vem vill ha det förresten? 
Men man kan inte låta bli att skratta åt de små liven.

// Storasyster Leni

Bloggutmaning...

från Denise Rudberg's blogg

Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn!
Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord! Du får inte skriva 
samma svar två gånger eller skriva ditt eget namn som svar!

1. Vad heter du? Dakota
2. Ett ord på fyra bokstäver: Dipp
3. Flicknamn: Danielle
4. Pojknamn: Dylan
5. Yrke: Danslärare
6. Färg: Delfingrå
7. Klädesplagg: Damasker
8. Mat: Duchesse-potatis
9. Sak i badrummet: Duschdraperi
10. Plats/stad: Denver
11. En orsak att vara sen: Dimma
12. Något man skriker: Dummer!
13. Film: Det
14. Något man dricker: Dr. Pepper
15. Band: Dixie Chicks
16. Djur: Drake
17. Gatunamn: Dante Street
18. Bil: DeSoto
19. Sång: Downtown
20. Känd person: Donny Osmond

Skrivpuff - 7 augusti 2011

Skriv om osäkerhet.

Crystal Lake, California. Maj 1971

Ryan var uppe i bergen vid Crystal Lake på en liten vandring tillsammans med sin faster Vivienne och hennes man Harry.
De stannande till vid den stora hängbron över forsen.
"Vi ska väl inte gå över där...?" sa Ryan osäkert.
Faster Vivienne höll om pojken. Hon kände mycket väl till sin brorsons rädsla för höga höjder.
"Var inte orolig, min raring, vi kan ta en annan väg."
"Skönt." sa Ryan och andades ut.
"Jag ska bara kika lite." sa Harry.
Harry Jackson var en riktig äventyrare som inte var rädd för någonting, han hade till och med brottats med en krokodil en gång i Australien!
Ryan avgudade och beundrade Harry och önskade att han var lika modig som sin farbror.

"Ska du följa med ut på bron, Ry?" frågade Harry och log. "Testa din äventyrliga sida lite? Jag vet att du har en."
"Vet inte..." sa Ryan.
Harry log mot pojken.
"Jag vill inte tvinga dig, det vet du."
Ryan nickade.
"Jag kan ta några steg."
"Okej." log Harry. "Gå efter mig hela tiden, sakta. Och titta bara rakt fram."
Harry klev ut på hängbron.
Ryan drog ett darrigt andetag och gick efter.
"Du behöver inte göra det här, det vet du gubben." sa Harry.
"Jag vill." sa Ryan.
Harry log när han hörde ivern i pojkens röst.
Ryan tog flera små steg och stegen blev allt säkrare och säkrare.
Innan han visste ordet av stod han på mitten av bron.

Pojken såg förbluffat på farbror Harry.
"Har jag gått ända hit...?" utbrast han.
Harry skrattade och höll om pojken.
"Ja, det har du, din lille äventyrare!"

Faster Vivienne kom efter dem. Hon kramade också om Ryan.
"Du är jättemodig! Vet du om det?"
Ryan log. Han kände sig helt omtumlad.
Aldrig hade han trott att han skulle stå på den här bron som var så högt upp i luften!
"Ingen kommer att tro mig!" skrattade Ryan.
Faster Vivienne log och pekade på sin kamera.
"Joho då, jag har bevis här. Och nu måste få ta ännu en bild av mina äventyrare."
Hon tog en bild av Ryan och Harry som log triumferande in i kameran.

Ryan gick sakta fram till relingen av rep och kikade ner i forsen.
"Wow!" utbrast han. "Jag har aldrig sett forsen på så här nära håll förut!"
"Hallå där!" skrattade farbror Harry. "Försöker du vara modigare än jag nu?"
Ryan skrattade och nickade glatt.
Harry log och kramade pojken.
"Jag är så stolt över dig kompis!"
Ryan log.
"Tack Uncle Harry!"
"Och gissa vad jag ska skryta över dig när vi kommer hem till din pappa och mamma!" fortsatte Harry.
Ryan fnissade.

"Vill du gå tillbaka nu?" undrade faster Vivienne.
Ryan skakade på huvudet.
"Näää, vi kom ju precis hit."
Vivienne och Harry såg på varandra och skrattade.
"Hör du Viv?" sa Harry leende. "Nu är lillgrabben kaxig också! Först bräcker han mig i modighet, sen är han kaxig för det!"
Harry höll om pojken och kittlade honom.
De skrattade glatt alla tre.
Ryan kände sig överlycklig för att han vågat följa med ut på den långa hängbron.

Skrivpuff - 6 augusti 2011

Skriv om något turbulent.

Georgia 1958

Sommarsolen stekte obarmhärtigt över bomullsfältet.
Lika obarmhärtigt vakade fångvaktarna över männen som slet med att plocka bomull denna heta lördagsmorgon. Nåde den som inte jobbade fort nog.
Fångvaktare Baker var värst. Snabb som en kobra var han och rätt som det var kunde någon fånge få ett slag av batongen eller en rejäl spark av Bakers hårda känga.
Det var bara att finna sig i detta, klaga hjälpte föga. Ta en smäll, hålla käften och jobba var det som gällde.

"Nu skulle man ha en kall Cola eller en öl." sa bankrånaren Billy "Cash" Lemon drömmande. "Och en skuggig plats att sitta på. Eller vad säger du, Jimmy D?"
Jimmy, den allra yngste av fångarna, log och nickade.
"Coca-Cola för dig då förstås, grabben." flinade Billy "Cash" Lemon.
Jimmy skrattade.
"Nä, Jimmy D, nu får du sjunga en bit för att muntra upp oss lite." sa en av medfångarna.
Jimmy började sjunga på I Walk the Line av Johnny Cash och snart var bomullsfältet en enda stor scen av sjungande män klädda i sin fängelseuniform; blåjeans, ljusblå skjorta med fångnummer fastsytt på bröstet, och vit T-shirt.

I keep a close watch on this heart of mine
I keep my eyes wide open all the time
I keep the ends out for the tie that binds
Because you're mine, I walk the line

I find it very, very easy to be true
I find myself alone when each day is through
Yes, I'll admit that I'm a fool for you
Because you're mine, I walk the line

Längre hann de inte sjunga. En stor skugga bredde ut sig över Jimmy.
"Det här är inte Broadway! Håll käften och jobba!"
En hård känga sparkade Jimmy i ryggen. Sparken fick honom att falla omkull.
Baker blev mörk i synen av ilska. Han gav pojken en ännu en spark, denna träffade i mellangärdet.
Jimmy flämtade efter luft.
"Sätt dig upp, eller så får du smaka på batongen din lille skit!" vrålade Baker.
Jimmy satte sig upp och började sakta plocka bomull igen.
"Fascistsvin." mumlade han.
Baker var över honom som en hök igen.
"Vad sa du? Kallade du mig fascist?"
Jimmy nickade.
Baker tog tag i pojkens hår och drog hans huvud bakåt. Sedan slog han till Jimmy över munnen.
Smällen fick medfångarna att flämta till.
Jimmy spottade sturskt ut blod på Bakers skor.
Baker vrålade och började besinningslöst slå och sparka pojken.

Billy "Cash" Lemon kastade sig över Baker.
"Du låter bli grabben!" skrek han.
Cash fick hjälp av flera män och Baker hade inte en chans mot dem.
Senare skulle Baker ligga på sjukstugan med krossat näsben, ett brutet revben och något krossad stolthet.

Av denna turbulens märke unge Jimmy ingenting. Han låg utsträckt i solskenet, blodig och medvetslös.
Billy "Cash" Lemon bar själv pojken till ambulansen som stannade till vid vägkanten en stund senare.
"Du är snart på benen igen, Jimmy D." sa han.

Mer om Jimmy

Skrivpuff - 5 augusti 2011

Skriv om ett attribut

Om Ryan.
Av bästa vännen Maureen.

Ocean Beach, Delphi, CA 1971

Ryans främsta attribut har alltid varit hans otroligt blå, stora ögon och långa ögonfransar.
När han var 2-4 år gammal var hans brun-gula napp och mjukishunden Scrappy hans ständiga följeslagare. Han höll alltid nappen, "Binky",
och plysch-vovven i ett ordentligt grepp i vardera handen vart han än gick.

De vackra blå ögonen, de långa ögonfransarna och det rufsiga håret är fortfarande det första man tänker på när man ser Ryan.
Och många lägger även märke till att han är liten och tanig för sin ålder.
(En del tror inte på att han är 14 ½ år.)

Ryan har härlig humor, är alltid pigg och full av energi och han har ett väldigt speciellt skratt när han är glad eller busig - det är ett lyckligt, litet porlande skratt som gör alla i närheten glada.
Han går nästan alltid barfota, han tycker nog att skor är lite överskattade, haha!
Och en grej som vi brukar ha väldigt kul åt är att Ryans öron blir lite röda när han blir generad.
Han blir ofta blyg och generad när vi tjejer (Sunny, Sheila, Jill & jag)
ger honom pussar och kramar och när vi kittlar honom.
Ryan hävdar att han inte alls blir generad – men hans öron avslöjar honom alltid... hihi!

Nu ska jag gå och ge sötnosen, vår lille älsklings-kille, en kram!
Vi ses!

Kram på er!

Maureen

"Binky" ett av Ryans attribut när han var liten

Skrivpuff - 4 augusti 2011

Skriv om ansvar.

Ocean Beach, CA 1971
Storasyster Rebecca minns:

Ända sedan min lillebror Ryan föddes har jag känt ett stort ansvar för honom och ville alltid hjälpa honom med saker.
Ibland blev det nog lite för mycket för Ryan... för en dag när han var 5 år hade jag hjälpt honom med precis allt - vare sig han ville eller inte.
På kvällen sa han till slut ifrån.
Han suckade djupt och sa:
"Becki... idag har du skärit min mat åt mig, knytit mina skor... och du har hjälpt mig att bada, tvätta håret och borsta håret..."
Han ryckte åt sig sin pyjamas som jag nu ville ta på honom och sa bestämt:
"Jag är faktiskt stor pojke nu - jag kan ta ansvar för mig!"

Och så såg mamma och jag fnissande på när lilla Ryan krängde på sig sin pyjamaströja - bakochfram.
Hahaha! Min lillebror är för söt!