Skrivpuff - 7 augusti 2011

Skriv om osäkerhet.

Crystal Lake, California. Maj 1971

Ryan var uppe i bergen vid Crystal Lake på en liten vandring tillsammans med sin faster Vivienne och hennes man Harry.
De stannande till vid den stora hängbron över forsen.
"Vi ska väl inte gå över där...?" sa Ryan osäkert.
Faster Vivienne höll om pojken. Hon kände mycket väl till sin brorsons rädsla för höga höjder.
"Var inte orolig, min raring, vi kan ta en annan väg."
"Skönt." sa Ryan och andades ut.
"Jag ska bara kika lite." sa Harry.
Harry Jackson var en riktig äventyrare som inte var rädd för någonting, han hade till och med brottats med en krokodil en gång i Australien!
Ryan avgudade och beundrade Harry och önskade att han var lika modig som sin farbror.

"Ska du följa med ut på bron, Ry?" frågade Harry och log. "Testa din äventyrliga sida lite? Jag vet att du har en."
"Vet inte..." sa Ryan.
Harry log mot pojken.
"Jag vill inte tvinga dig, det vet du."
Ryan nickade.
"Jag kan ta några steg."
"Okej." log Harry. "Gå efter mig hela tiden, sakta. Och titta bara rakt fram."
Harry klev ut på hängbron.
Ryan drog ett darrigt andetag och gick efter.
"Du behöver inte göra det här, det vet du gubben." sa Harry.
"Jag vill." sa Ryan.
Harry log när han hörde ivern i pojkens röst.
Ryan tog flera små steg och stegen blev allt säkrare och säkrare.
Innan han visste ordet av stod han på mitten av bron.

Pojken såg förbluffat på farbror Harry.
"Har jag gått ända hit...?" utbrast han.
Harry skrattade och höll om pojken.
"Ja, det har du, din lille äventyrare!"

Faster Vivienne kom efter dem. Hon kramade också om Ryan.
"Du är jättemodig! Vet du om det?"
Ryan log. Han kände sig helt omtumlad.
Aldrig hade han trott att han skulle stå på den här bron som var så högt upp i luften!
"Ingen kommer att tro mig!" skrattade Ryan.
Faster Vivienne log och pekade på sin kamera.
"Joho då, jag har bevis här. Och nu måste få ta ännu en bild av mina äventyrare."
Hon tog en bild av Ryan och Harry som log triumferande in i kameran.

Ryan gick sakta fram till relingen av rep och kikade ner i forsen.
"Wow!" utbrast han. "Jag har aldrig sett forsen på så här nära håll förut!"
"Hallå där!" skrattade farbror Harry. "Försöker du vara modigare än jag nu?"
Ryan skrattade och nickade glatt.
Harry log och kramade pojken.
"Jag är så stolt över dig kompis!"
Ryan log.
"Tack Uncle Harry!"
"Och gissa vad jag ska skryta över dig när vi kommer hem till din pappa och mamma!" fortsatte Harry.
Ryan fnissade.

"Vill du gå tillbaka nu?" undrade faster Vivienne.
Ryan skakade på huvudet.
"Näää, vi kom ju precis hit."
Vivienne och Harry såg på varandra och skrattade.
"Hör du Viv?" sa Harry leende. "Nu är lillgrabben kaxig också! Först bräcker han mig i modighet, sen är han kaxig för det!"
Harry höll om pojken och kittlade honom.
De skrattade glatt alla tre.
Ryan kände sig överlycklig för att han vågat följa med ut på den långa hängbron.

Skrivpuff - 6 augusti 2011

Skriv om något turbulent.

Georgia 1958

Sommarsolen stekte obarmhärtigt över bomullsfältet.
Lika obarmhärtigt vakade fångvaktarna över männen som slet med att plocka bomull denna heta lördagsmorgon. Nåde den som inte jobbade fort nog.
Fångvaktare Baker var värst. Snabb som en kobra var han och rätt som det var kunde någon fånge få ett slag av batongen eller en rejäl spark av Bakers hårda känga.
Det var bara att finna sig i detta, klaga hjälpte föga. Ta en smäll, hålla käften och jobba var det som gällde.

"Nu skulle man ha en kall Cola eller en öl." sa bankrånaren Billy "Cash" Lemon drömmande. "Och en skuggig plats att sitta på. Eller vad säger du, Jimmy D?"
Jimmy, den allra yngste av fångarna, log och nickade.
"Coca-Cola för dig då förstås, grabben." flinade Billy "Cash" Lemon.
Jimmy skrattade.
"Nä, Jimmy D, nu får du sjunga en bit för att muntra upp oss lite." sa en av medfångarna.
Jimmy började sjunga på I Walk the Line av Johnny Cash och snart var bomullsfältet en enda stor scen av sjungande män klädda i sin fängelseuniform; blåjeans, ljusblå skjorta med fångnummer fastsytt på bröstet, och vit T-shirt.

I keep a close watch on this heart of mine
I keep my eyes wide open all the time
I keep the ends out for the tie that binds
Because you're mine, I walk the line

I find it very, very easy to be true
I find myself alone when each day is through
Yes, I'll admit that I'm a fool for you
Because you're mine, I walk the line

Längre hann de inte sjunga. En stor skugga bredde ut sig över Jimmy.
"Det här är inte Broadway! Håll käften och jobba!"
En hård känga sparkade Jimmy i ryggen. Sparken fick honom att falla omkull.
Baker blev mörk i synen av ilska. Han gav pojken en ännu en spark, denna träffade i mellangärdet.
Jimmy flämtade efter luft.
"Sätt dig upp, eller så får du smaka på batongen din lille skit!" vrålade Baker.
Jimmy satte sig upp och började sakta plocka bomull igen.
"Fascistsvin." mumlade han.
Baker var över honom som en hök igen.
"Vad sa du? Kallade du mig fascist?"
Jimmy nickade.
Baker tog tag i pojkens hår och drog hans huvud bakåt. Sedan slog han till Jimmy över munnen.
Smällen fick medfångarna att flämta till.
Jimmy spottade sturskt ut blod på Bakers skor.
Baker vrålade och började besinningslöst slå och sparka pojken.

Billy "Cash" Lemon kastade sig över Baker.
"Du låter bli grabben!" skrek han.
Cash fick hjälp av flera män och Baker hade inte en chans mot dem.
Senare skulle Baker ligga på sjukstugan med krossat näsben, ett brutet revben och något krossad stolthet.

Av denna turbulens märke unge Jimmy ingenting. Han låg utsträckt i solskenet, blodig och medvetslös.
Billy "Cash" Lemon bar själv pojken till ambulansen som stannade till vid vägkanten en stund senare.
"Du är snart på benen igen, Jimmy D." sa han.

Mer om Jimmy

Skrivpuff - 5 augusti 2011

Skriv om ett attribut

Om Ryan.
Av bästa vännen Maureen.

Ocean Beach, Delphi, CA 1971

Ryans främsta attribut har alltid varit hans otroligt blå, stora ögon och långa ögonfransar.
När han var 2-4 år gammal var hans brun-gula napp och mjukishunden Scrappy hans ständiga följeslagare. Han höll alltid nappen, "Binky",
och plysch-vovven i ett ordentligt grepp i vardera handen vart han än gick.

De vackra blå ögonen, de långa ögonfransarna och det rufsiga håret är fortfarande det första man tänker på när man ser Ryan.
Och många lägger även märke till att han är liten och tanig för sin ålder.
(En del tror inte på att han är 14 ½ år.)

Ryan har härlig humor, är alltid pigg och full av energi och han har ett väldigt speciellt skratt när han är glad eller busig - det är ett lyckligt, litet porlande skratt som gör alla i närheten glada.
Han går nästan alltid barfota, han tycker nog att skor är lite överskattade, haha!
Och en grej som vi brukar ha väldigt kul åt är att Ryans öron blir lite röda när han blir generad.
Han blir ofta blyg och generad när vi tjejer (Sunny, Sheila, Jill & jag)
ger honom pussar och kramar och när vi kittlar honom.
Ryan hävdar att han inte alls blir generad – men hans öron avslöjar honom alltid... hihi!

Nu ska jag gå och ge sötnosen, vår lille älsklings-kille, en kram!
Vi ses!

Kram på er!

Maureen

"Binky" ett av Ryans attribut när han var liten

Skrivpuff - 4 augusti 2011

Skriv om ansvar.

Ocean Beach, CA 1971
Storasyster Rebecca minns:

Ända sedan min lillebror Ryan föddes har jag känt ett stort ansvar för honom och ville alltid hjälpa honom med saker.
Ibland blev det nog lite för mycket för Ryan... för en dag när han var 5 år hade jag hjälpt honom med precis allt - vare sig han ville eller inte.
På kvällen sa han till slut ifrån.
Han suckade djupt och sa:
"Becki... idag har du skärit min mat åt mig, knytit mina skor... och du har hjälpt mig att bada, tvätta håret och borsta håret..."
Han ryckte åt sig sin pyjamas som jag nu ville ta på honom och sa bestämt:
"Jag är faktiskt stor pojke nu - jag kan ta ansvar för mig!"

Och så såg mamma och jag fnissande på när lilla Ryan krängde på sig sin pyjamaströja - bakochfram.
Hahaha! Min lillebror är för söt!

Skrivpuff - 3 augusti 2011

Skriv om att byta kanal.

Ocean Beach, California. 1958.

"Titta, pappa är på TV!" ropade 7-åriga Rebecca ivrigt.
Hon skuttade upp i soffan och satt som klistrad medan pappa David syntes i rutan.
2-årige Ryan blev om möjligt ännu mer exalterad. Han sprang fram till TV:n och kramade den.
"Ryans pappa!" utropade han.
Han skuttade upp och ner av glädje.

När David inte syntes i rutan mer gick Rebecca fram till TV:n och bytte kanal.
"Neeeeej!" ylade Ryan förtvivlat.
"Vad är det Ryan?" frågade mamma Kate.
"Borta!" grät Ryan.
Han slog ut med händerna i en typisk "borta"-gest.
"Pappa borta..."
"Nej då, pappa är inte borta," sa Rebecca. "han är inte med på TV längre bara."
Ryan satte sig på sin lilla blöjbak och slog nävarna i mattan.
"Pappaaaaa...!"

Rebecca satte sig ner intill sin lilla gråtande bror och kramade honom.
"Pappa kommer hem senare." försäkrade hon.
Ryan såg på sin storasyster.
"Pappa kommer sen?"
Rebecca nickade.
"Ja, när han slutar jobbet kommer han hem. Han blir inte borta bara för att man byter kanal."
Flickan pussade sin lillebrors mjuka kind.

Ryan reste sig och gick ut på altanen. Han slog sig ner vi krönet av trappan.
"Ryan ska vänta på pappa." meddelade han.
Rebecca såg på sin mamma och log.
"Han kommer nog verkligen att sitta där i fyra timmar och vänta."
Kate log.
"Ja, det tror jag också. Vi kanske ska ta med honom på en liten promenad."

Kate tog ut Ryans snickarbyxor, skor och en varm tröja till altanen och klädde på pojken, som nu satt helt stilla och tittade ner på stranden.
"Ska vi gå ut och gå lite Ryan?" frågade Kate.
"Sen vi ska gå ut." svarade den lille pojken. "Ryan måste vänta på pappa först."

GLAD SOMMAR! :)

Shot with my Hipstamatic for iPhone
Lens: Watts
Flash: Standard
Film: Big Up

Skrivpuff - 2 augusti 2011

Skriv om konkurrens.

Ocean Beach, California 1961.

5-årige Ryan satt högst upp i trappan på familjens veranda och såg dystert ner på stranden, där hans bästa kompis Maureen lekte med Molly - en flicka som var på besök från en annan stad.
"Hur länge ska hon vara här?" muttrade Ryan.
Maggie, Maureens mamma, log mot pojken.
"Molly åker hem imorgon. Varför leker inte du med flickorna då Ryan?"
"Jag vill bara leka med Marie." sa Ryan.
Marie var Ryans smeknamn på Maureen (eftersom Maureen var lite svårare att säga).
"Molly sa att hon inte tycker om pojkar..." fortsatte Ryan truligt. "Och hon sa att jag har baciller."
Ryans mamma Kate höll om sin lille son.
"Men det har du inte, det vet du ju Ryan."
"Jag vill inte att Molly ska vara här iallafall!" utbrast Ryan argt. "Detta är min och Maries strand!"

Maggie och Kate såg på varandra och log.
"Det verkar som Ryan har lite svårt med konkurrens idag." sa Kate.
"Har jag visst inte!" sa Ryan indignerat.
Sedan var han tyst i några sekunder.
"Vad är konkurrens...?"
"Man kan säga att du och Molly tävlar lite om Maureen idag." sa Maggie.
Ryan nickade med eftertryck.
"Mmmm...! Molly kan åka hem, jag vill leka med Marie själv - det är min Marie faktiskt!"
Kate log mot sin son och strök honom över hans mjuka, rufsiga hår.
"Men lilla älskling, du brukar ju vara bra på att vara generös och dela med dig."
Ryan plutade truligt med munnen och vilade hakan i händerna.
"Mmmm.. det är jag, men inte just idag."

Skrivpuff - 1 augusti 2011

Skriv om moln.

California 2005

De mörka molnen släppte sin regntunga last och åskan mullrade likt stora stenbumlingar som rullar ner över berg.
En liten ljusblå bomullspyjamas med ulliga moln på låg nersparkad vid sängens fotända.
Pyjamasen tillhörde 11-åriga Maxine. Den lilla flickan låg darrande under ett lakan i sin säng i det kvava motellrummet. Hon var naken, sånär som på trosorna, hon var så varm.
Maxine lyssnade på åskmullret och väntade på att få se rummet lysas upp av blixtsken.

När den första blixten anlände rusade flickan upp ur sin säng.
"Mamma..." gnydde hon. "jag vill sova hos dig."
Maxines mamma Audrey som redan delade sin smala bädd med sin pojkvän suckade.
"Maxine... vi kan inte sova tre i den här smala sängen - det är trångt nog som det är... Gå tillbaka till din egen säng."
"Men jag är rädd..." sa Maxine.

Audreys pojkvän klev ur sängen och drog upp Audrey.
"Vad håller du på med...?" stönade Audrey, sömnigt och halvt irriterad.
Pojkvännen puttade sängen mot Maxines.
"Voilà! Dubbelsäng!" sa han och log triumferande. "Nu behöver ingen ligga ensam och vara rädd."
Maxine sken upp och kramade sin mors pojkvän.
Audrey log.
"Blir detta bra nu då Maxie?"
Maxine log och nickade.

När Maxine krypit ner under sitt lakan igen kände hon sig inte lika rädd längre.
Mamma Audrey låg intill sin lilla flicka, killade Maxine på ryggen och strök henne över det skruvlockiga håret.
Precis som mamma Jo brukar göra, tänkte Maxine precis innan hon somnade.
Och nu kände hon sig nästan lika trygg som hon gjorde hemma hos sin fosterfamilj.

Molnen ute på natthimlen fick mullra bäst de ville.
I morgon skulle det iallafall bli fint väder och Maxine skulle bara bada och leka i poolen - hela dagen.

Skrivpuff - 31 juli 2011

Dagens ord att skriva om: lyhörd.

Colette, 8 år om ordet lyhörd:

Nu är vi på semester och bor på ett slags hotell. Mamma säger att
vi barn (Tony och jag) helst inte ska prata för högt eller stoja så mycket på rummet - det är inte så snällt nämligen, för det kan vara lyhört här.
Lyhörda väggar. Det betyder att väggarna hör bra.
Det är lite konstigt det där... om en människa är lyhörd är det bra,
men väggar ska helst inte vara det.

Skrivpuff - 28 juli + 30 juli 2011

Skriv om att väsnas + om att abdikera.

2004

”Nej, nu orkar jag inte med er längre! De får ordna en annan lärare åt er, för jag stannar inte här en sekund till!”
Vikarien tog sin väska och lämnade de bångstyriga 12-årigarna ensamma i klassrummet.
”Meh! Orka ha en lärare som blir sur bara för att vi vill lyssna på musik…!” utbrast en av killarna.
”Eller hur!” instämde en av tjejerna. ”Vi får ju alltid sätta på stereon den sista stunden på fredagar för Anders.”
Barnen höjde volymen på stereon och dansade en glädjedans till den härliga fredagens ära.

En lärare stack in huvudet genom dörren.
”Det var förskräckligt vad ni väsnas här inne! Varför är inte er lärare här?”
”Hon orkade inte med oss längre.” svarade Leni.
Läraren fick en förundrad och irriterad rynka mellan ögonbrynen.
”Vad då ’orkade inte med oss längre’…?”
Cecilie log.
”Hon tyckte inte att vi skulle få spela musik - fast vi alltid får det annars… så hon... abdikerade liksom.”

Skrivpuff - 29 juli 2011

Skriv om händer.

Ett litet minne av David McKenzie

Delphi, California 1958

Ryan stack sin lilla varma hand i min när vi var på väg hem från vår kvällspromenad i hamnen.
I sin andra hand höll 2-åringen mjukishunden Scrappy i ett fast grepp.
Ryan släppte bara min hand en gång, för att sömnigt gnugga sig i ögonen.
Jag lyfte upp min lille pojke i famnen.
"Nu ska vi gå hem och sova." sa jag.
Ryan skakade på sitt ljuslockiga huvud.
"Näää... det är inte godnatt." tyckte pojken. "Ryan ska bara titta på båtarna - inget sova."
Men bara några minuter senare sov pojken med huvudet mot min axel och tummen i munnen.
Jag gick hemåt med min dyrbara lilla skatt.

Skrivpuff - 27 juli 2011 – del 4

*

”Är du hungrig förresten?” frågade Mary-Elle efter en stund.
Hon stannade till nära en diner.
”Utsvulten.” sa Jimmy. ”Men jag har inga pengar...”
”Men det har jag!” sa Mary-Elle och klev av cykeln.
Hon tog Jimmys hand och hjälpte honom upp från flaket.
”Kom, så går vi och och käkar.”
”Jag betalar så fort jag kan.” sa Jimmy.
Mary-Elle bara log.
”Tänk inte på det. Jag bjuder dig gärna på lite käk.”

Mary-Elle och Jimmy drog åt sig mångas blickar är de klev in på Laverne's Diner. Och det var inga vänliga blickar.
”Laverne, serverar du småligister och horungar nuförtiden?” skrockade en man.
Laverne gav honom en ogillande blick.
”Sköt du ditt eget liv och sluta hacka på pojken.” sa hon kort. ”Du borde tvätta munnen med tvål.”

Laverne gick fram till Jimmy och gav honom en kram.
”Jimmy Carlin! Vad roligt att se dig igen!”
”Tack Laverne.” sa Jimmy blygt. ”Roligt att se dig också. Du har alltid varit så snäll mot mig.”
”Fattas bara annat!” utbrast Laverne. ”En så fin pojke som du måste man behandla väl.”
Det sista sa Laverne extra högt, så att alla på hennes diner skulle höra.
”Just det!” instämde Mary-Elle.
Hon såg riktigt nöjd ut.

Skrivpuff - 27 juli 2011 – del 3

*

”Du Jimmy... vet din far och gammel-fastrarna om att du är på väg hem?” frågade den äldre bilhandlaren. ”Eller har du rymt?”
Bilhandlaren skrockade elakt.
"Bit dig i tungan fet-arsle." sa Mary-Elle.
Hon satte sig på sig cykel och trampade iväg.
Jimmy skrattade.

De två bilhandlarna stod kvar och såg efter ungdomarna.
”Låt Jimmy vara.” sade den yngre. ”Han är en bra grabb.”
”Bra grabb?” fnyste den äldre. ”En liten ungdomsbrottsling är vad han är.”
”Pojken begick inget brott.” sade den yngre. ”Hans far satte dit honom.”
”Med all rätt.” sa den äldre bilhandlaren. ”Han stal ju sin fars motorcykel.”
Den yngre bilhandlaren suckade.
”Den stackars pojken har alltid behandlats orättvist...”



Mary-Elles specialbyggda trehjulade cykel susade fram på grusvägarna mellan bomullsfälten.
”Jag har aldrig sett en sån här hoj förut.” sa Jimmy.
”Farsan och jag har byggt den.” sa Mary-Elle. ”En bra investering, billig och bra.”
”Den är verkligen cool!” sa Jimmy. ”Du och din farsa är ju jätteduktiga.”
Mary-Elle log och rufsade om i hans sandblonda hår som tack för komplimangen.

Skrivpuff - 27 juli 2011 – del 2

*

”Ska du ha skjuts hem?” frågade Mary-Elle.
”Har du bil?” frågade Jimmy.
Mary-Elle log och skakade på huvudet.
”Nope, men jag har den här lilla skönheten.”
Hon gick fram till en cykel med ett hjul där bak och två där fram. Mellan framhjulen satt ett slags flak, en trälåda.
”Hoppa upp.” sa Mary-Elle och klappade på lådflaket.
”Säkert?” sa Jimmy. "Jag vill inte vara till besvär."
Mary-Elle nickade.
”Självklart är det säkert att jag skjutsar dig hem. Tar evigheter om du ska gå - och det blir ingen behaglig promenad i den här hettan.”
Jimmy log. Han klättrade upp på flaket och satte sig tillrätta.
”Dessutom är vi ju grannar.” fortsatte Mary-Elle.
”Grannar?” sa Jimmy.
Han såg forskande på den söta tjejen.

”Vad dum jag är!” utbrast han. ”Du är ju tjejen som bor i huset intill vårt!”
Mary-Elle skrattade glatt.
”Det är jag det.”
”Förlåt Mary-Elle... jag kände inte igen dig.” mumlade Jimmy generat.
”Det gör inget Jimmy. Vi har ju inte setts på ett tag. Jag reste ju bort efter college och du...”
Jimmy slog skamset ner blicken.
”Jag antar att folk har pratat mycket om det som hände.” sa han.
Mary-Elle nickade.
”Mmmm... men 95 procent av pratet är skitsnack och sånt lyssnar inte jag på.”
Mary-Elle gav Jimmy en uppmuntrande klapp på axeln.
”Du är en fin grabb Jimmy, inte en förhärdad brottsling.”
Jimmy log.
”Tack Mary-Elle.”


Mary-Elle öppnade ett kylskåp som stod utanför bilaffären och tog ut ett 6-pack med Coca-Cola-flaskor.
Hon ställde läsken intill Jimmy på flaket och gav honom ett leende.
”Dr. Pembertons* ordination.” sa hon.
Jimmy skrattade.
”Det är viktigt att dricka mycket när det är så här varmt.” sa Mary-Elle.
Ungdomarna tog varsin Coca-Cola, skålade och drack njutningsfullt av den kalla drycken.

*Dr. Pemberton = Coca-Cola’s grundare

Skrivpuff - 27 juli 2011 – del 1

Skriv om att investera.

Fortsättning på Försonings-puffen


Jimmy stannade till vid en bilfirma. Han hade länge önskat sig en bil.
Hans blick föll på en turkos 1956 Chevrolet Bel Air med vita däcksidor.
”Det där är en bra investering, grabben.”
Jimmy vände sig om och såg på bilhandlaren, en man i 40-års-åldern.
”Vad kostar den?” frågade Jimmy.
Bilhandlaren kliade sig i huvudet.
”Tja… 1500 dollar.”
Jimmy suckade och bet sig bekymrat i läppen. $1500… det var mer pengar än han någonsin hade haft.
Han skulle få spara i evigheter om han ville ha en bil.

”Det där åket kan inte vara värt 1500 längre.” hördes en mjuk röst en bit ifrån dem.
Jimmy fick syn på en tjej i hans egen ålder som satt uppflugen på motorhuven till en gammal Studebaker.
Hon var klädd i jeans, röd och vit baseball-tröja och röda converse-skor.
”Lägg dig inte i våra försäljningar, Mary-Elle.” sa den äldre bilhandlaren, en man med sträng uppsyn. ”Du begriper dig inte på sånt här. Och sitt inte på motorhuven på bilarna - det har jag ju sagt till dig förr, du förstör lacken.”
”Det där är ju inte ens årets modell.” sa Mary-Elle och pekade på den turkosa Chevyn. ”Jag skulle nog säga att den är värd 900-1000 dollar, högst.”
”Lägg dig inte i sånt du inte förstår dig på har jag sagt!" fräste den äldre bilhandlaren.
Han vände sig till Jimmy.
"Och vi säljer ändå bilar inte till ungdomsbrottslingar - så ge dig av härifrån nu, Jimmy Carlin. Gå hem till din suput till far.”
Jimmy bara blängde på bilhandlaren.

Det gjorde Mary-Elle också. Hon hoppade ner från Studebakerns motorhuv och gick fram till Jimmy.
"Kom så drar vi." sa hon.
”Vem? Jag?” sa Jimmy.
Mary-Elle log åt hans förvirring.
”Ja, du. Vem annars?”
Jimmy ryckte på axlarna, fortfarande lite förvirrad.

Skrivpuff - 26 juli 2011

Skriv om att försonas.

Georgia, 1958

Jimmy kramade den svarta telefonluren så att handen blev alldeles svetting.
Flera signaler gick fram och Jimmy skulle just lägga på när han hörde ett skrovligt
”Hallå…?”
i andra änden.
”Det är jag. Jimmy alltså.”
”Hör jag väl. Jag är inte dum. Vad vill du?”
”Jag släpps ut idag… och tänkte fråga om du möjligtvis kunde…”
Pojken dröjde med fortsättningen.
”Om jag kunde vaddå?” hördes rösten i andra änden.
”Hämta mig…?” sa Jimmy försiktigt.
”Hämta dig? Du hittar hem själv.” blev svaret.
Jimmy suckade.
”Men farsan… det är över tre mil.”
”Inte mitt problem. Du har väl ben att gå med? Och förresten är bilen trasig.”

”Trasig…?” sa Jimmy klentroget.
Han skrattade ett litet glädjelöst skratt.
”Mmmm… eller så har du tittat för djupt ner i flaskan…”
”Du din lilla skitunge…” morrade farsan. ”Om jag fick bestämma skulle de aldrig få släppa ut dig!”
Jimmy lade på luren och suckade.
”Jaha… det är väl bara att börja gå då…”

En av vakterna höjde förvånat på ögonbrynen.
”Ska du gå hem grabben...?!”
Jimmy bara ryckte på axlarna.
”Ja ja, sköt om dig då grabben. Och jag hoppas att vi slipper se dig här igen.”
Jimmy log.
”Det ska ni få slippa.”

Jimmy fick tillbaka sina få tillhörigheter och släpptes ut i solskenet.
Ensam i världen och utan en dollar på fickan började den unge pojken att vandra hemåt.
Försonas med farsan skulle han nog aldrig göra.

Skrivpuff - 25 juli 2011

Skriv om att dra en slutsats.

Ett minne av Joanne Clarke

Sun City, California 1999

“Han är söt som en flicka.” säger man ibland om en del pojkar.
Det uttrycket tänkte jag direkt på när jag såg Alex Spencer för första gången. Han var verkligen “söt som en flicka”.
Han tittade på oss med stora glittrande, safirblå ögon, som ramades in av de tjockaste och längsta ögonfransar jag sett på en pojke.
Ansiktet hade mjuka drag, liten söt näsa och antydan till en liten grop i hakan. Och han hade långt hår, en trasslig, men mjuk kalufs.
Maxine stack fram sitt mörklockiga huvud mellan Martin och mig och kikade nyfiket på Alex.
“Vad heter hon?” frågade Maxine och pekade på Alex.
“Han.” rättade jag. Det här är en pojke och han heter Alex.”
“Hej!” hälsade Maxine glatt.
“Hej.” sa Alex och log lite blygt.

“Är denna här pojken en Clarke nu?” frågade Maxine.
Jag nickade.
“Cool!” sa Maxine glatt.
Hon såg på Alex.
“Då är du min bror nu. Hur gammal är du?”
“Nästan sex år.” svarade Alex.
“Jag med!” sa Maxine. “Vill du leka?”
Alex blickade upp på Martin och mig.

Jag log mot vår nye fosterson.
“Lek med Maxie om du vill. Vi äter middag om en halvtimme.”
“Kom, jag kan visa mitt rum!”
Maxine tog tag i Alex hand och drog iväg med honom.
Barnen sprang upp för trappan.
Vi hörde Maxine ropa ivrigt:
“Janie! Vi har fått en pojke som är vår bror nu! Han är också nästan sex år, så nu har du två småsyskon!”
Vi skrattade.
“Alex kommer inte att få en lugn stund med flickorna.” skrockade Martin.
*

Brus – del 16

*

När Alex några minuter senare sov djupt, gick Nora in i Cassies rum för att titta till sin lilla flicka.
Cassie sov också djupt nu.
Nora lade sig intill Cassie och höll om henne. Hon hade ingen lust att gå in till Darryl i sovrummet igen inatt.
“Jag älskar dig så mycket, prinsessan.” viskade Nora i Cassies öra.
Cassie rörde lite på sig i sömnen och lade en arm om Nora, som om hon kände trygghet av sin mammas närvaro.
Nora blev rörd av den kärleksfulla lilla gesten och började tyst att gråta.

Dörren till Cassies knarrade till och Nora kände Darryls närvaro i dörröppningen.
Hans ögon brann när han blängde svartsjukt på Nora och Cassie.
Men Nora ignorerade honom.

Cassie vaknade till och såg förskräckt på Darryl.
“Ignorera honom.” viskade Nora lugnt i Cassies öra. “Jag sover här hos dig inatt älskling.”
"Alex då, är han okej?" frågade Cassie viskande.
"Oroa dig inte, raring. Alex är okej. Han sover nu." viskade Nora och smekte lugnande sin dotters mjuka, rågblonda hår.
Cassie blundade och kurade ihop sig tätt intill sin mamma.

Till slut hördes en suck från Darryl och så gick han in i sovrummet.
Nora log.
Den här natten hade de vunnit över honom.

Brus – del 15

*

Alex skruvade på sig och tog bort hennes händer.
“Nej mamma, gör inte så där...!” fnissade han.
"Kittlas det så mycket?" sa Nora retsamt.
Alex skakade på huvudet.
"Näää... för jag är inte kittlig." sa han truligt.
"Nej just det... du är ju inte ett dugg kittlig..." sa Nora och skrattade.
Alex log och höll i hennes händer.
Nora log tillbaka.
Hon stoppade om sin son och gav honom ännu en kram.
“Jag älskar dig så mycket, min fina pojke.”
“Och jag dig.” sa Alex.Sedan gäspade han och kurade ihop sig under täcket.
Nora kunde inte låta bli att sitta på hans sängkant tills han somnade.

Brus – del 14

*

Nora skrattade mjukt och pussade sin son på huvudet.
”Sov nu älskling. Och ligg inte och grubbla hela natten.”
“Ska försöka.” sa Alex med ett litet leende.
“Det är bra det.” log Nora. “God natt.”
”God natt.” gäspade Alex.
Han lade sig ner i sängen.
Nora stoppade om sin son och kramade honom.
“Mamma...” småskrattade Alex generat.

Nora skrattade.
“Du sötnos, en mamma har faktiskt rätt att krama sina barn lite - och jag får ju träffa dig så sällan.”
Alex stödde sig på armbågen och såg på sin mamma.
“Men isåfall är det väl bra om jag köper ett fint hus till dig? Då kan ju Cassie, du och jag bo där tillsammans - och ses jämt.”
Även om det fanns mycket allvar i det Alex nu sa, log han finurligt mot sin mamma.
“Vad du tjatar.” skrattade Nora och tog busigt tag om Alex midja.

Brus – del 13

*

”Min fina lilla älskling...” sa Nora till slut. ”Jag vill så gärna att allt ska bli bra och jag önskar att vi - du, Cassie och jag - kunde vara en riktig liten familj, på heltid.”
Alex satte sig upp.
”Det kan vi ju bli! Om du bara...”
Nora skakade på huvudet.
”Jo!” sa Alex envist. ”Du behöver inte Darryls pengar! Jag har arvet efter pappa. De pengarna får jag ju i höst, när jag blir arton – och jag har min collegefond.”

Nora strök Alex över kinden.
”Det är dina pengar, lilla gubben. Och du ska gå på college.”
”Men jag hjälper hellre dig än går på college!” sa Alex.
Nora log.
”Min underbara, vackra, envisa lilla unge!”
Hon kramade om sin son.
”Du är fin du, Alex, men du ska gå på college. Och nu ska du sova.”
Nora reste sig för att gå.
”Men du, mamma... jag kanske kan få stipendium till college…?” sa Alex fundersamt.