SkrivPuff: Utmaning 2011:27 - 27 januari

Skriv om miljöombyte

Helena: Neeeej,  säg inte att det regnar nu!

Tony, 12 ½ år: Jo, tyvärr lilla mamma - det regnar.

Helena: Vad tråkigt, då försvinner ju all den fina snön...

Colette, 8 år: Mmmm, det är miljöombyte nu.

(Colette funderar någon sekund)

Colette: Hmmm... miljöombyte... Man kan nästan säga
att det är vädret som byter om, eller hur?

*

SkrivPuff: Utmaning 2011:26 - 26 januari

Dagens ord: Walkabout.

Golden Mountain, California, juli 2006

Golden Mountain, med sin fantastiska och vidsträckta utsikt, hade fått sitt namn av att kvällsolen gav berget och dess omkringliggande områden ett gyllne sken.
Alex och Maxine fantiserade om att det kanske fanns riktigt guld i grottan i berget.
De hade varit inne i grottan flera gånger nu under deras lilla utflykt, men de hade inte funnit något guld. I grottan fanns inte så mycket alls, förutom en källa med vatten.
Vattnet var iskallt och smakade ganska gott, så Maxine och Alex hade inte behövt vara törstiga under de fyra dagarna de tillbringat i och runt grottan.
Däremot började deras proviant ta slut nu, så barnen funderade på om det var dags att ge sig iväg hemåt.

De plockade upp sina ryggsäckar och gick mot vandringsleden.
"Titta, där kommer poliser!" utbrast Alex.
Vad spännande, tyckte 13-åringarna. Tänk om de skulle ta fast några "bad guys"!
"Vad har hänt?" frågade Maxine poliserna. "Ska ni ta fast nån?"
Poliserna log.
"Är ni Maxine och Alex?" frågade den äldre av poliserna.
"Uh-oh..." mumlade Alex.
Den äldre poilsmannen nickade.
"Era fosterföräldrar har letat efter er i flera dagar, de är väldigt oroliga. Kom nu ungar, så åker vi hem."

Joanne och Martin stod på trappan när poliserna kom hem med Alex och Maxine.
När barnen klev ur bilen sprang de fram och omfamnade dem.
"Har ni en aning om hur oroliga vi har varit?!" utbrast Joanne.
Alex hängde skamset med huvudet.
"Nu vet vi det..." mumlade han.
Martin kunde inte låta bli att le.
"Var har ni varit alla de här dagarna?" frågade han.
"Golden Mountain." sa Maxine. "Vi ville göra en walkabout."
"Ja," inflikade Alex. "en sån där spirituell resa, ni vet. En sån som dom gör i Australien."
"Herregud, vilka idéer ni ungar får...!" skrockade Martin.
"Är ni arga?" undrade Maxine.
"Mest oroliga." sa Joanne. Men vi får prata mer om det senare, nu ska ni göra en spirituell resa upp till badrummet och sedan ska ni äta lite middag."

Alex gav sin fostermamma ett charmigt litet flin.
"Walkabout till badrummet...? Vad kan man lära sig av det?"
Joanne skrattade och drog in Alex i ännu en kram.
"Du kan lära dig var tvålen finns din lilla rackarunge." log hon och kittlade pojken.
"Nej jag vill inte hitta nån tvål." flinade Alex, som nu nästan kiknade av skratt.

Poliserna åkte skrattande från familjen Clarke, glada och lättade över att de två barnen återfunnits oskadda.
Nu var de hemma i sin trygga familj efter ett spännande äventyr.
*

SkrivPuff: Utmaning 2011:25 - 25 januari

Skriv om hemlängtan.

Juli 2004

”Jag har hemlängtan.”
Audrey såg förvånat på sin 11-åriga dotter.
”Hemlängtan…? Men Maxine… vi är här nere i Florida för att titta på hus. Vi ska ju bo här nu.”
”Vi har varit här i tre veckor, men vi har bara tittat på två fula hus och vi har inte varit på Sea World - som du lovade!” sa Maxine bittert. ”Du går ut och har roligt med den där snubben och jag får sitta här på hotellet hela kvällarna, ensam! Jag vill åka hem till mamma och pappa - nu!”
Audrey såg en aning sårad ut.
”Maxine, jag är din mamma. Joanne och Martin är bara dina fosterföräldrar.”
”Dom beter sig i alla fall som föräldrar!” skrek Maxine. ”Och dom bryr sig om mig!”

Audrey drog Maxine intill sig.
”Jag bryr mig om dig.”
Maxine slet sig loss.
”Nej, det gör du inte! Och du bryter dina löften hela tiden! Du skulle tillexempel inte dricka nåt nu när jag är med dig - men jag vet att du dricker när du går ner till baren.”
Audrey suckade uppgivet. Men sedan morskade hon upp sig och sa glatt:
”Vi kan gå på Sea World imorgon. Vad säger du om det, älskling?”
Maxine svarade inte.

Senare på kvällen, när Audrey gick på date med sin nya kille, packade Maxine sin resväska och sin ryggsäck och lämnade hotellet.
Inte förrän hon kom till busstationen kom Maxine på att barn inte fick åka själva på en så lång resa.
Hon suckade och sjönk ner på en bänk i väntsalen.
Vad skulle hon göra nu? Tillbaka till hotellet ville hon inte. Lifta kunde hon ju inte göra…
Allt var hopplöst.
Maxine kramade sin gula ryggsäck och började gråta.
*

Montana Memories: Little Wildcat - del 3

*
Hela dagen satt Sebastian med Red Thunder ner vid floden.
När solnedgången kom och den lille pojken somnade, utmattad efter en lång svår dag, bar Red Thunder hem honom.
Sebastians far stod utanför huset och såg på den store indianen som kom bärandes på hans pojke.
Den gamle hövdingen såg fadern djupt i ögonen och sade allvarligt:
”Den här lille pojken har haft en svår dag. Ta väl hand om din son. Ni behöver varandra nu.”
Sebastians far stod bara stilla och såg handfallen ut.
Red Thunder räckte fram pojken mot honom.
”Unge Sebastian behöver sin fars famn nu. Sträck fram armarna och ta honom.”
”Jag vill inte se honom mer.” sa fadern skrovligt.
Red Thunders blick blev mörk.
”Det här är din lille son - inte din fiende! Avvisa honom inte.”
Sebastian vaknade och gnydde lite.

Med darrande händer tog fadern till slut Sebastian i sin famn.
”Så, nu håller jag min son! Är du nöjd nu?”
”När det här huset fylls med värma och kärlek igen är jag nöjd.” sa Red Thunder. ”Ta hand om Little Wildcat. Ge honom all din kärlek och respekt. Han är en fin pojke och är allt du har.”
Med de orden som adjö vände Red Thunder om och började vandra hemåt.
*

Montana Memories: Little Wildcat - del 2

*
”Du har dödat din mor och din ofödda syster!”

Orden ekade om och om igen när Sebastian sprang upp mot Wildcat Hill.
Montanas morgonsol fick tårarna, som satt i hans ögonfransar och rann på kinderna, att glittra.
Inte förrän Sebastian såg indianhövdingen nere vid Crystal River stannade han.
Red Thunder såg på pojken och sträckte ut handen mot honom.
”Little Wildcat, vad gör du här så här tidigt?”
Sebastian kastade sig i den gamles famn.
”Red Thunder…” snyftade han. ”Mor är död! Jag har dödat min mor och min syster…!”

Red Thunder höll om den gråtskakande pojken.
”Little Wildcat… du har inte dödat någon. Den som påstår det är inte vid sina sinnen.”

Den gamle indianhövdingen såg på den stackars sorgfyllda pojken.
”Det händer hemska saker i våra liv, och de sakerna kan inte vi människor råda över. Så Little Wildcat, du får aldrig säga att du är skulden till din mors död, vad folk än säger. Det är inte sant! Det krossar mitt gamla hjärta att någon kan säga något så grymt till en liten pojke.”
*

Montana Memories: Little Wildcat - del 1

Silver Falls, Montana. 1855

Stolen och dess läderbeklädda sits knakade när en nyvaken Sebastian vred på sig och försökte sätta sig bekvämt. Hans kropp kändes stel och öm efter en hel natt i den hårda stolen.
Men det enda som fanns i pojkens tankar var det som fanns bakom den stängda dörren:
Doktorns mottagningsrum. Hans älskade mor som låg i sjuksängen.
Hela natten hade Sebastian suttit utanför sjukrummet. Vakat och bett till Gud.

Bilderna av hur mor sprang fram för att rädda honom undan den vansinniga hästens hårda hovar, och hur hon istället skrikande hamnade i dödsfällan,
var bilder som etsat sig fast i Sebastians inre. Varje sekund forsade de fruktade minnena förbi.

Doktorn hade funnits hos mor hela dagen och hela natten och försökt rädda henne och Sebastians ofödda lillasyster. Men nu öppnade han dörren och såg på Sebastians far med smärta och sorg i blicken.
Han skakade på huvudet.
”Beklagar… men det fanns ingenting jag kunde göra för Anna och barnet…”

Sebastians far stirrade bestört på doktorn, sedan mörknade blicken när han såg på sin lille son.
Med två hårda kliv var han framme vid pojken.
Örfilen ekade i det lilla tomma väntrummet och den brände som eld på Sebastians kind.
Men den brände inte lika mycket som orden som forsade fram över faderns läppar.
”Du… din lilla usling… du har dödat din mor och din ofödda syster!”
Tårar steg upp i pojkens stora blå ögon.
”Men far… jag…”
Fadern knuffade hårdhänt ut Sebastian ur doktorns hus.
”Försvinn, ditt satans lilla avskum så jag slipper se dig!”
*

SkrivPuff: Utmaning 2011:22 - 22 januari

Skriv om ett piller.

Sun City Hospital, januari 2009

”Hej Maxine. Hur är det? Syster Wilkins säger att du vägrar ta ditt piller.”
Maxine Clarke såg in i Doktor Cravens vänliga ögon.
”Jag hatar piller! Jag kan inte svälja dom.”
Stackars flicka, tänkte Doktor Craven. Det ser ut som om hon blir illamående bara hon tänker på att svälja tabletten.
Doktor Craven klandrade henne inte, det var inget litet piller direkt.
Maxine studerade bläckpennan som var nedstucken i bröstfickan på doktorns vita rock.
”Ni borde inte gå omkring med pennan i bröstfickan så där, Doktor Craven - om ni ramlar kan pennan skada er.”
Doktor Craven log mot den bleka tonårsflickan i sjuksängen.
”Jag borde kanske skaffa ett sånt där fodral att sätta mina pennor i?”
Maxine nickade. Sedan såg hon på pillret, som låg i en liten veckad pappersbägare, liknande en sån man tar ketchup i på hamburger-restauranger.
Hon tog upp pillret och höll det mellan tummen och pekfingret en stund. Sedan suckade hon dystert.
”Måste jag ta det...?”
”Syster Wilkins gav dig det så du ska slippa nålarna." svarade Doktor Craven. "Är inte ett piller bättre än nålarna...?”
Maxine grimaserade och skakade på huvudet.
”Jag hatar nålarna också, men tabletterna… dom är så stora…”
Doktor Craven log och nickade.
”Vill du veta en hemlighet?” viskade han förtroligt. ”Jag hatar också att ta piller. Ibland väntar jag för länge med att svälja, så att tabletten liksom smälter i munnen.”
Maxine grimaserade igen och hon fnissade lite.
”Urk! Det är ju såååå vidrigt! Jag hatar när det blir så.”
Flickan blev allvarlig igen. Hon såg fundersamt på sin läkare.
”Doktor C… ni tycker väl jag är vrickad som väljer sprutor istället för piller?”
”Ja, lite faktiskt.” sa Doktor Craven.
Han blinkade leende åt flickan och klappade henne på kinden.

”Doktor C, kan ni sätta nålen idag? Ni är bättre på det än Syster Wilkins.”
”Det ska bli en ära, Miss Clarke.” log Doktor Craven.
Maxine log tillbaka.
”Tack Doktor C. Och du… glöm inte att sätta pennorna i ett sånt där fodral.”
”Det ska jag inte glömma, Maxine. Tack för tipset och omtanken.”
”Ni är den bästa doktorn på hela sjukhuset, Doktor C.” sa Maxine.
”Awww, tack raring!" Doktorn Craven blev alldeles rörd. Han log lite skämtsamt mot flickan. "Tycker du det även när jag måste ge dig läskiga sprutor?”
Maxine log svagt.
”Nja... kanske lite mindre då. Men ni får mig alltid att känna mig bättre till mods och jag kan glömma det otäcka lite.”
Doktor Craven log och gjorde i ordning en nål.
Den lilla veckade pappersbägaren med det hatade pillret åkte bestämt ner i papperskorgen.
*

20/1: Grattis Rebecca!

January 20, 1971

Happy Birthday Rebecca!

We love you!

Love & kisses,

Mom & Dad

Ryan

Maggie & Maureen

Sunny

Grandma & Grandpa McKenzie

Grandma & Grandpa Goldman

The Clarke Family Xmas Calendar - 26

26 december

"När är det Nyårsafton?" frågade Ricky.
"På fredag." svarade Alex.
Ricky sken upp.
"Då ska vi kolla på fyrverkeri och jag får vara uppe jätte-sent!" sa han ivrigt.
Jane skrattade.
"Har mamma och pappa sagt att du får vara uppe jätte-sent, eller har du bestämt det själv?"
Ricky gav sin äldsta fostersyster en lite sur min.
"Jag får det!"
Jane log.
"Okej, bli inte arg Ricky. Jag skojade bara lite. Ser du fram emot Nyårsafton?"
Ricky glömde bort att vara arg. Han nickade ivrigt.
"Jag tycker fyrverkerier är super-coolt! Och vi ska äta jättegod mat och massor med godis!"

Jane sneglade på Alex som satt och läste på flingpaketet.
"Är det spännande?" log hon och rufsade om Alex hår.
"Va?" sa Alex frånvarande.
Jane skrattade.
"Är det spännande att läsa om frukost-flingor?"
Alex log lite.
"Mmmm... jätte-spännande."
"Man ska inte läsa om flingor Alex, man ska äta dom!" sa Ricky.
Han drog åt sig paketet med de färgglada flingorna och hällde upp en rejäl portion i sin skål.
Jane och Alex skrattade.
"Du gillar att äta, va?" fnissade Jane.
"Mmmmm!" sa Ricky med munnen full av flingor. "Särskilt godis!"
*

A Danelli Xmas: Noelle In Wonderland - 5

22 December

Dani och Jacob var på väg in i rummet där SCA-agenterna brukade ha dagliga möten och dela ut uppdrag.
Dani stoppade Marco Danelli.
”Farsan, jag måste fråga en grej.”
Marco Danelli såg intresserat på sin dotter.
”Visst gumman, fråga på du.”
”Är det okej att Jacob bor hos oss ett tag?” frågade Dani. ”Hans lägenhet är inte klar än.”
Marco Danelli såg på Jacob och log faderligt.
”Självklart får du bo hos oss Jacob! Du hör ju nästan till familjen nu.”
Jacob log tacksamt.
”Tack så mycket, Mr. D! Jag vet inte hur jag ska kunna återgälda er gästfrihet…”
Marco Danelli skakade på huvudet.
”Tänk inte på det, grabben. I vår familj gillar vi att hjälpa till.”
Marco vände sig till sin dotter.
”Dani, varför har du inte sagt nåt tidigare?!”

Dani skrockade och gav Jacob en vad-var-det-jag-sa-min.
”Vad fnissar du åt?” frågade Marco.
”Dig.” svarade Dani glatt och gav sin far ett brett flin.

*

A Danelli Xmas: Noelle In Wonderland - 4

22 December

Jacob Linz stod vid handfatet i omklädningsrummet och rakade sig och sjöng med i The Drifters version av White Christmas.
”Fin sång, Jacob.” log Dani. ”Och raklöddret får dig att likna Tomten.”
Jacob skrattade.
Dani såg forskande på sin partner.
”Har du sovit här igen?”
Jacob log lite fåraktigt.
”Ja… på soffan på mitt rum. Renoveringen av min lägenhet kommer att ta längre tid än jag trodde och hotell blir så dyrt i längden…”
Dani skakade på huvudet.
”Jacob… du ska inte bo på hotell - och inte på din soffa heller. Du kan bo hos mig och farsan tills din lägenhet är klar.”
”D, jag kan inte begära det…” sa Jacob.
”Kan du visst.” sa Dani bestämt. ”Vi har massor med plats. Det är självklart att du ska bo hos oss! Och jag vet precis vad farsan kommer säga: Dani, varför har du inte sagt nåt tidigare?!”
Jacob log mot sin yngre partner.
”Det är verkligen jättesnällt Dani!”
”Äsch, det är bara kul att kunna hjälpa till.” sa Dani. ”Kom nu, dags att jobba lite.”

Dani och Jacob skulle just lämna omklädningsrummet när Dani fnissade och såg på Jacob.
”Eh… du kanske ska torka bort raklöddret.”
”Bra idé!” skrattade Jacob.
Han tog sin handduk och torkade bort resterna av rakkrämen ur ansiktet.
”Bra nu?” frågade han.
Dani log och gjorde tummen upp.
*

A Danelli Xmas: Noelle In Wonderland - 3

21 December

Cole Taylor, Nikki Danelli och några av barnen från barnhemmet Rainbow House hade precis uppträtt på en stor julkonsert. Nu skulle Cole och Nikki fira succén med en god middag tillsammans med sina familjer, samt Gemini och Logan.
”Ni var fantastiska!” utbrast Coles mamma. ”Jag är så stolt över er!”
”Jag slår vad om att du grät.” retades Cole.
Hans mamma log.
”Ja, jag grät kanske lite. Men jag blev så rörd när ni sjöng.”
Hon kramade om Cole.

”På tal om sång…” Cole vände sig till Nikki. ”Har du funderat nåt om Les Misérables?”
Cole skulle spela Enjolras i en uppsättning av den klassiska musikalen. Gemini skulle spela lilla Cosette och Logan den lille gatpojken Gavroche.
”Snälla, säg att du vill vara med!” sa Gemini.
”Ja, det vore superkul om du också vill vara med!” sa Logan.
Nikki log.
”Okej, jag ska fundera på saken.”
”Bra.” log Cole. ”Vi börjar repetera i februari.”
Nikki skrattade.
”Cole, jag sa att jag skulle fundera – inte att jag har bestämt mig.”
”Men vi behöver en Eponine – och du skulle vara perfekt!” sa Cole.
”Ja, vi var ju med i Les Mis när vi var små och det var jättekul.” log Nikki. ”Okej, jag är med!”
”Yaaaay!” jublade Gemini och Logan.
*

10 januari 2011 - Grattis Jane

*

Happy Birthday Janie!

Love,
Maxine, Alex, Ricky & Cassie
Mom & Dad

Födelsedags-special 31/12 2010: Elle

Grattis Elle!

(Klicka på bilden för större version)

*

A Danelli Xmas: Noelle In Wonderland - 2

20 December

"Vad är det där...??"
Dani Danelli stirrade klentroget på den två meter höga, taniga granen som stod mitt i lobbyn på SCA.
"Det kallas för julgran Dani." sa en av hennes kollegor.
Dani skakade på huvudet.
"Jag har döda växter hemma som är finare än det där."
"Den ser ganska hemsk ut faktiskt." instämde Angela Wood.
Jacob Linz såg forskande på julträdet.
"Men den kanske ser bättre ut sen, när den har fått på sig alla dekorationer."
"Ha inte för höga förhoppningar nu Jacob." log Dani. "Den stackars granen tappar ju barr bara man tittar på den."
"Den är väl rädd för dig." skrockade Agent Daley.
Dani vände sig om och såg leende på sin kollega.
"God Jul till dig också Daley."

"Wow Dani, jag är imponerad." sa Jacob när Daley gått mot hissarna. "Du bad honom inte köra upp granen nånstans eller så."
Dani skrattade.
"Jag kan faktiskt vara en snäll flicka."
Sedan tillade hon med ett litet okynnigt flin:
"Ibland."
*

Födelsedags-special 28/12 2010: Kyle

Grattis Kyle!

(Klicka på bilden för större version)

*

The Clarke Family Xmas Calendar - 25

25 December

"Idag är jag glad." sa Ricky. "För alla är här, Maxine är hemma igen och jag har fått många fina julklappar! Jag måste dansa glädjedans!"
Han skuttade runt och dansade sin lilla glädjedans tillsammans med sin enorma flodhäst som Maxine och Jane köpt till honom.
"Jag vill ta en bild." sa Alex. "På hela familjen. Sätt er i soffan allihop."
"Jag också?" frågade Nora.
Alex log.
"Ja, dummer. Jag sa ju hela familjen!"
Nora skrattade och tog tag om Alex midja.
"Säger man dummer till sin mamma, va?"
"Mmmm... det gör man." fnissade Alex och vred sig ur hennes grepp.

Alex tog flera bilder av sin familj.
"Vi måste skriva ut en och rama in den." sa Joanne.
Alex log och nickade.
"Mmmm, det måste vi göra."
Joanne kramade honom.
"God jul min älskling."
"God jul Joanne."

"Det här är en bra jul." sa Cassie. Hon satte sig nära Alex och höll om honom. "För vi får alla vara tillsammans."
"Det var väldigt fint sagt Cassie." sa Martin.
"Hallå!" sa Ricky ivrigt. "Jag vill också säga en grej! Jag tycker också att det är en bra jul! Och vet ni, jag fick allt jag önskade mig av Tomten!"
"Det är toppen Ricky." log Maxine.
Ricky nickade lyckligt.
"Jag hoppas den största önskningen slår in också."
"Vilken är den största önskningen då?" frågade Martin.
Ricky satte sig nära Maxine i soffan och slog armarna om henne.
"Att Maxie blir frisk såklart!"
Maxine såg så väldigt tunn, blek och orkeslös ut. Hon log blekt mot Ricky.

Familjen fick tårar i ögonen.
Alex tittade bort, för att ingen skulle se tårarna som hängde i hans långa, mörka ögonfransar.
Maxine tog Alex hand och kramade den och Joanne strök honom över håret.
"Mina önskningar brukar slå in," fortsatte Ricky. "så du blir nog frisk Maxie!"
Han pussade sin fostersyster på kinden.
"På julen brukar det hända mirakel." sa han med full övertygelse.
*

The Clarke Family Xmas Calendar - 24

24 December. Julafton

Det var en tyst familj som åt frukost på Julaftons morgon.
"Det är ingen rolig Jul." sa Ricky och drog tjurigt bort små bitar ur sin smörgås. "För Maxine är inte hemma."
"Ja, det känns tomt." höll Joanne med. "Men hon kommer nog hem snart, ska du se?"
"Annars kan hon ju inte få sina julklappar imorgon bitti." sa Ricky.
Och den lille pojken kom att tänka på en ännu värre sak:
"Tänk om hon är där ute någonstans alldeles ensam... och tänk om hon är jättesjuk!"
Martin reste sig.
"Jag åker ut och letar igen. Jag får ingen ro."
Han skulle just hämta sina bilnycklar när det knackade på köksdörren.
Martin öppnade. Där ute stod en man i 35-årsåldern. I sina armar bar han Maxine.

"Maxine!" skrek Ricky.
Alla sprang fram till mannen och Maxine. Flickan såg väldigt trött och svag ut.
"Du är Marvin va?" sa Alex. "Maxine berättade om dig."
Marvin log.
"Det stämmer det grabben."
Marvin vände sig till Martin och Joanne.
"Jag känner Maxine från sjukhuset. Min fru låg där."
"Trevlig att träffas." sa Ricky artigt.
"Tack snälla för att du kom hem med henne!" sa Joanne.
"Inga problem." sa Marvin. "Hon sa att hon ville hit."
"Jag ville hem. Inget sjukhus." kraxade Maxine.
Martin tog sin fosterdotter från Marvin. Sedan tog han Marvin i hand.
"Jag vet inte hur vi ska kunna tacka dig!"
Marvin log.
"Hjälp Maxine att må så bra som möjligt bara, då blir jag glad."
"Det ska vi göra." sa Joanne.

Marvin stannade en stund och berättade mer om medicinsk marijuana och att han jobbade på ett slags center dit sjuka personer kom och behandlades med marijuana.
Han visade en DVD som de spelat in på centret förra året, där några patienter berättade hur "gräs" hjälpte dem och så berättade han att Maxine kommit till centret dagen innan.
"Då ville jag inte hem." sa Maxine trött. Hon låg på soffan under en filt. "Men idag ville jag hem."
"Det är vi jätteglada för älskling!" sa Joanne och pussade Maxine på kinden.

En stund senare sa Marvin adjö och reste sig för att gå.
"Vill du inte stanna lite längre och äta frukost med oss." frågade Joanne.
"Tack, men jag måste iväg till centret nu." sa Marvin. "Förresten, låt Maxine ta lite 'gräs' ibland, hon mår lite bättre då. Det är inte det att hon vill ta droger..."
Martin log.
"Vi vet. Vi är övertygade nu och ska lyda ditt råd. Tack för allt!"

"God jul!" ropade Ricky efter Marvin när han gick till sin bil. "Tack för att du kom hem med Maxine!"
Marvin vinkade glatt till Maxines familj.
*

Födelsedags-special 24/12 2010: Coral

Grattis Coral!

(Klicka på bilden för större version)

*

Födelsedags-special 24/12 2010: Eden

Grattis Eden!

(Klicka på bilden för större version)

*

The Clarke Family Xmas Calendar - 23

23 December

När Martin och Joanne åkte runt och letade efter Maxine, åkte Alex hem till Nora och Cassie för att ta med sig Cassie ut på lunch.
När han kom in i sin mammas kök knöt det sig i magen av oro på honom. Cassie satt på golvet vid kylskåpet med knäna uppdragna till hakan och armarna om huvudet. Hon storgrät.
Nora satt bredvid och försökte trösta henne.
"Vad har hänt?!" frågade Alex och sprang fram till dem.
Cassie bara snyftade. Hon kastade sig i sin storebrors famn.
"Vad har hänt?!" upprepade Alex.
Då såg han den stora blåtiran vid Noras ena öga.
"Vi grälade." sa hon tyst. "Darryl och jag. Allt jag gjorde var att fråga varför han inte åkt till Washington..."
Nu började även Nora gråta.
"Men det värsta var att Cassie kom i vägen för honom! Hon ville gå emellan för att hjälpa mig och då slet Darryl tag i henne och kastade henne mot kylskåpet! Hon slog i bakhuvudet."

Alex fylldes av ilska. Han andades tungt och skakigt. Nora såg hur han knöt nävarna.
"Jag ska döda honom!"
Nora höll honom intill sig och höll fast honom.
"Nej Alex... om du letar upp honom nu råkar du också illa ut."
"Det skiter jag i!" vrålade Alex. "Man skadar inte min mamma och min lillasyster!"
Cassie höll hårt om sin bror.
"Snälla Alex, gå inte. Stanna här hos oss nu."
"Nej." sa Alex bestämt. "Ni två följer med mig hem till Joanne och Martin nu. Där är ni trygga."

En stund senare, när de hade lugnat ner sig lite, lade Cassie armen om sin bror och frågade:
"Alex, hur blir med vår lunch?"
"Vi kan självklart gå ut och äta om du vill, om du inte har ont?"
Cassie log.
"Det gör inte så ont längre. Jag blev nog mest rädd. Men du, jag har sett fram emot vår lunch hela veckan. Jag vill ha pizza."
Alex skrattade för förta gången på två dagar.
"Okej, pizza it is, men du betalar."
Han blinkade busigt åt Cassie.
"Nej du." fnissade Cassie och kittlade honom. "Du betalar! Och det är bäst för dig att du bjuder på dessert också."
Alex skrattade ett porlande skratt.
"Oki doki, you're the boss. Pizza och glass får det bli. Vill du ha glass på pizzan, eller pizza i glassen?"
"Blääää!" fnissade Cassie."
"Vaddå?" flinade Alex. "Gillar du inte pizza och glass?"
I nästa sekund kiknade Alex av skratt när både Cassie och deras mamma överöste honom med kittlingsattacker.
*