Invidia (Avund) - 2

*
Åh vad Charli hatade skolan och skolkamraterna! Hon trakasserades för att hon hade en pappa som satt i fängelse och nu kallades hon lögnare också!
Nu skiter jag i det här!
Charli torkade ilsket bort tårarna och reste sig ur fåtöljen. Nu hade hon ingen lust att gå i skolan mer. Hon var 16 år och utled på allt som hade med skolan att göra!
Om mamma vill att jag ska gå i skolan får hon ordna hemundervisning åt mig. Här tänker jag inte stanna!

Skolkamraterna befann sig i kafeterian och åt lunch och lärarna satt på sina rum eller i lärarrummet vid det här laget, så det var ingen som såg när Charli smet ut från skolan.


Charli strosade omkring på stan en stund, men det var inte så roligt att gå och titta i affärer själv och nu kände hon sig hungrig, så hon bestämde för att strunta i shopping och gick mot Frankie's Ristorante istället.
Frankie's Ristorante ägdes av en god vän till Charlis pappa och farbröder.

Utanför restaurangen träffade Charli sin kusin Dani.
Dani såg både glad ut över att se Charli. Men hon verkade inte alls så förvånad över att se sin kusin på stan under skoltid.
Hon log och kramade om Charli.
”Hej Charl! Rymmer du från skolmaten?”
Charli nickade.
”På sätt och vis.”
Hon berättade för Dani om hur skolkamraterna behandlade henne och att de trodde hon ljög om att hon kände Cole.
Charli såg att Dani blev upprörd. Hon suckade tungt och knöt nävarna och muttrade något om hur många idioter det fanns i den här världen.
”Jag hatar dom!” sa Charli. ”Jag tänker inte gå till skolan mer!”
”Vi går in och äter, så ska jag fundera ut en plan.” sa Dani.
Hon lade armen om Charlis axlar och ledde in henne i restaurangen.
*

Invidia (Avund) - 1

Oak Park School, NY. Maj 2007

”Varför ljuger du om att du känner Cole Taylor?”
Charli Danelli lade in matteböckerna i sitt skåp, sedan vände hon sig om och såg oförstående på sin skolkamrat.
”Vad menar du? Jag har inte ljugit om någonting.”
”Gör du ju. Du har sagt att du känner Cole Taylor.”
”Det gör jag.” sa Charli. ”Han är min kusin Nikkis bästa kompis.”
Flera par kritiska ögon såg nu skeptiskt på Charli.
”Du är full av skit.” sa en av tjejerna.
”Bara för att din pappa sitter inne är du rädd att du inte ska vara omtyckt och populär.” sa en annan.
Fler tjejer instämde.
”Precis, och därför hittar du på en historia om att du känner en världsberömd stjärna.”

Charli stängde igen sitt skåp med en smäll.
”Varför skulle jag hitta på något sånt?!”
”Jag sa just det, för att din pappa sitter inne.”
”Ni är ju patetiska!” suckade Charli. ”Jag har inget behov av att vara ‘populär’ - det är väl inget speciellt med det…”

En av tjejerna hånflinade.
”Om du känner Cole får du bevisa det. Bjud in honom till vårmusikalen.”
”Han är nog inte i New York nu...” sa Charli.
”Han är nog inte i New York nu…” härmade en av tjejerna och knuffade till Charli. ”Du känner honom inte, din lilla nolla!”
Charli knuffade tillbaka.
”Vad fan vet du om det?” fräste hon.

Charli lämnade skolans populära tjej-grupp och gick med arga steg mot biblioteket.
Hon sjönk ner i en stor läsfåtölj och lät tårarna strömma nedför kinderna.
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:321 - 25 november

Skriv om skuld.

Blue Creek. November 2000.
*
6-åriga Ashlee sträckte fram sin spargris mot storebror Patrick.
"Du är skyldig Piggy en dollar som du lånade av oss." sa hon allvarligt.
"Ja visstja." 14-årige Patrick tog fram en sedel ur jeansfickan och tryckte ner den i spargrisen. "Tack för lånet Ashie."
"Fast du får ge honom två pengar." fortsatte Ashlee. "För du betalar för sent."
Patrick log åt sin rara lilla syster.
"Förlåt mig Ashlee, det var inte meningen. Vad sägs om att jag bjuder på en milkshake, som kompensation?"
Ashlee funderade.
"Piggy vill ha femtio cent till och jag vill ha en choklad-milkshake, en stoooor!"
Patrick skrattade och tog fram ett par mynt.
"Okej, en stor choklad-milkshake ska du få. Och här får Piggy sin straffavgift. Nästa gång jag lånar pengar av dig ska jag betala i tid, jag lovar."
Ashlee log.
"Okej. Men du... om du ger mig milkshake varje gång du betalar tillbaka för sent blir jag inte arg på dig."
Patrick log och skakade på huvudet.
"Nja... jag betalar nog hellre i tid, bjuda på milkshake blir dyrare för mig vet du."
"Jag vet." sa Ashlee glatt. "Men milkshake är mumsigt."
"Det tycker jag med." log Patrick. "Vad sägs om att du och jag går ut och tar en milkshake varje fredag?"
Ashlee sken upp som en sol och kastade sig om halsen på sin storebror.
"Du är världens bästaste bror!"
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:319 - 23 november

Skriv om en gruppering.

Oak Park School, NY. Juni 2003

”Nikki, är det sant att du känner Cole Taylor?”
Klasskamraterna stod i en tät ring runt Nikki Danelli.
”Ja, vi har varit bästisar sen vi var typ två år.” svarade Nikki.
Klasskamraterna suckade avundsjukt. Och sedan utbröt ett tjatter utan dess like:
”Cole är såååå söt!”
”Du kan väl be honom signera ett foto åt mig?”
”Åh, kan inte du be honom att komma hit och sjunga på skolfesten? Om han är hemma från Hollywood nu alltså?”
”Alltså Cole är ju bara såååå fin! Jag skulle döööö om jag fick träffa honom!” tjöt en annan tjej.
”Ja, snälla gör det - då blir det i alla fall lugn och ro här…” muttrade någon bakom Nikki.
Nikki vände sig om och gav sin kusin och bästa tjejkompis Dani ett brett flin.

Nikki och Dani lämnade gruppen av kärlekskranka tjejer och gick mot skolmatsalen.
”Yikes…” flämtade Nikki. ”Bara för att man råkar vara bästis med en filmstjärna blir dom helt galna…!”
”Ja, dom är lite för mycket ibland.” höll Dani med.
Sedan gav hon sin kusin ett pillimariskt leende.
”Så du tänker inte berätta för dom att Cole, i denna stund, sitter hemma hos dig och äter lunch med farmor?”
Nikki skrattade.
”Nej jag tror inte det du. Jag vill bespara Cole chocken han skulle få om de där tjattrande hyenorna kom rusande hem till mig.”
”Ja herregud… stackars pojk…” suckade Dani teatraliskt.
”Nu låter du som farmor, inte som min sextonåriga kusin.” fnissade Nikki.
Dani fnissade också.
”Du, Nik, jag hänger med och träffar Cole efter skolan. Jag har inte träffat honom på evigheter.”
”Självklart.” sa Nikki. ”Men bara om du låter bli att berätta för honom om…”
Hon pekade bort mot gruppen av tjejer som avgudade Cole.
”Du vet hur generad han blir av sånt.”
Dani log och hennes ögon glittrade busigt.
”Ska försöka att inte berätta, men jag kan inte lova nåt.”
Nikki suckade, men log.
”Du kommer att berätta för honom, va? Och retas lite med honom om det?”
Dani låtsades fundera, sedan kom den busiga uppsynen fram igen. Hon nickade.
”Yep, det kommer jag definitivt att göra!”

*

SkrivPuff: Utmaning 2010:318 - 22 november

Skriv om ett utmanande uppdrag.

Special Crime Agency, juni 2010

”Dani, jag har ett uppdrag åt dig.”
Dani Danelli kunde inte undgå att se ett aningens illvilligt flin i Agent Daleys ansikte.
”Det är inte du som delar ut uppdrag här Daley,” sa hon. ”men okej, vad är vill du?”
Agent Daley såg på sina kollegor som också flinade.
”Du kan gå upp på mitt kontor och hitta min iPhone åt mig, okej lilla gumman?”
Några av kollegorna garvade som om Daley hade sagt något hysteriskt kul.
Danis partner Jacob Linz suckade. Han avskydde att vissa kollegor behandlade Dani så här bara för att hon var tjej och den yngsta agenten.
Jacob såg på Dani för att se hur hon tog Daleys nedsättande "skämt".
Dani log ett milt, änglalikt leende.
”Daley, jag vet var din iPhone är." sa hon lent. "Den är på samma ställe som ditt huvud - uppe i a…”

Dani blev avbruten när en av cheferna kallade på henne och Jacob för att ge dem ett verkligt uppdrag, men alla kollegor hade förstått i vilken kroppsöppning Daley skulle leta efter sin telefon och de hade mycket roligt åt det.
Daley var den ende som inte skrattade. Han lomade in på sitt kontor, butter över att ha blivit tillintetgjord av en liten flicksnärta som inte ens fyllt 23 år.

Agent Angela Wood kikade in till Daley.
”Hittade du din iPhone?” flinade hon.
Daley gav henne en sur blick.
”Kom igen nu,” sa Angela. ”du måste faktiskt lära dig att inte behandla Dani så där. Det är varken roligt eller trevligt - bara jäkligt idiotiskt.”
”Okej… jag ska försöka skärpa mig.” suckade Daley.
Angela log.
”Duktig ponke! Nu går vi ut och äter lunch. Du bjuder.”
Daley höjde på ögonbrynen.
”Gör jag?”
Angela log brett.
”Yep, om du inte vill att jag ska berätta för Marco Danelli hur du behandlar hans dotter?”
Daley svalde ljudligt. Det var det sista han ville. Marco Danelli var inte en man som man retade upp.
Angela njöt när hon såg nervositeten i sin kollegas ansikte.
”Hur blir det med den där lunchen?” sa hon.
Daley lyckades pressa fram ett leende.
”Vad sägs om P.J. Clarke’s?”
”Perfekt!” log Angela.
Hon skrattade hela vägen till restaurangen på 3rd Avenue.
*

Superbia (Högmod/Hybris) - 2

*
Marco trodde att tystnaden berodde på att hans äldre bror skämdes.
Men när Vinnie till slut öppnade munnen sa han bara:
”Men jag missar ju inget i Charli och Rays liv, de börjar bli stora nu, de klarar sig. Och de har sin mor… och mormor...”
Marco suckade så hårt att en teckning som Ray gjort till sin pappa flög ner från bordet.
Han reste sig och skakade på huvudet.
”Vet du Vin… jag går och pratar med betongväggen här borta istället, jag får nog bättre svar av den.”
Marco gick mot dörren.

Vinnie gapade som en fisk.
”Ska du gå nu…?”
Marco vände sig om och gav sin bror en trött blick.
”Nej, jag ska bara sträcka på benen lite… vad tror du? Ja, Vinnie jag ska gå nu!”
Marco mumlade några, inte helt fina, fraser på sitt modersmål och så lämnade han anstalten där hans bror skulle få sitta i kanske fem år.
*

Superbia (Högmod/Hybris) - 1

2006

”Hur kan man bli så jävla dum, Vinnie?!”
Marco Danelli stirrade på sin bror som satt mitt emot honom vid ett bord i det stora besöksrummet.
”Åka dit på grund av skattefusk…! Al Capone-kopia...”

Vinnie Danelli öppnade munnen för att uttala sig, men Marco höjde handen, ett tecken som talade om att Vinnie gjorde bäst i att hålla tyst.
”Du har tur om du kommer ut innan Charli fyller tjugo.” fortsatte Marco.
Han suckade tungt.
”Hajar du, på grund av att du fick hybris, och började tvätta pengar och skattefuska, ska Charli och Ray vara utan farsa.”
”Men dom har ju fortfarande en farsa…” sa Vinnie lamt. ”Jag slutar ju inte vara deras farsa bara för att jag sitter här.”
Marco suckade igen.
”Hur kul tror det det är för Charli och Ray i skolan nu? Tror du inte skitungarna där snackar? Fan Vinnie! Först fick Nikki genomlida det här när Bobby åkte in - och nu dina ungar!”
”Vad bra att du är den gode brodern då.” sa Vinnie.
Marco skakade på huvudet.
”Nej, Vin. Jag är inte den gode brodern. Jag har gjort idiotiska saker jag också, det hymlar jag inte med, det vet du.”
Marco såg bedrövad ut.
”För tusan, Vinnie - tror inte du att jag varje dag ångrar att jag missade de tre första åren i Danis liv?”
Vinnie sa inget på flera minuter.
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:317 - 21 november

Skriv om ett namn.

I första klass gjorde vi namnskyltar som skulle stå på våra bänkar. Jag skrev så fint jag kunde.

CECILIE

En klasskamrat såg kritiskt på min skylt.
"Du har stavat fel."
Jag fattade inte vad hon pratade om... jag hade visst inte stavat fel.
"Nej, det stavas så." sa jag på min då knaggliga svenska.
"Nääää!" nästan skrek min nemesis. "Det ska vara Cecilia!"
"Jag heter Cecilie." sa jag.
Hon gav sig inte.
"Cecilia!"
"Cecilie!" skrek jag tillbaka.
"Varför heter du så konstigt?" ville nemesis veta.
Konstig kan du vara själv, tänkte jag.
"För min pappa är från Danmark."
"Heter man så i Danmark?" Besserwisser-ungen pekade på min namnskylt.
Mmmm, precis - alla i Danmark heter Cecilie.
"Några flickor gör det." sa jag. "Och min mor och far ville att jag skulle heta det."
"Varför?" ville nemesis veta.
"De gillar väl namnet." svarade min bästis Leni.
"Varför?" tjatade Besserwisser-ungen.
"Därför." svarade Leni utan att titta upp från sin namnskylt.
Nu höll Besserwisser-ungen på att få spader. Två ovanliga namn var lite mer än hon kunde ta den här dagen tydligen, för hon spände blicken i Leni och sa:
"Du har också stavat fel. Det ska vara ett A där."
"Jag vet vad jag heter." sa Leni kaxigt. "Jag heter Leni, inte Lena."
"Varför heter ni så konstiga namn?" undrade hon.
Leni himlade sig.
"För att du ska ha nåt att fråga om så klart."
Vår envisa besserwisser-nemesis gav sig inte. Hon rynkade pannan.
"Men varför?" tjatade hon. "Varför heter ni konstiga saker?"
Det var vid den här tidpunkten Leni och jag önskade att skolan kunde dela ut öronproppar.

Leni och jag blev aldrig vänner med Besserwisser-ungen. Och hon verkar ha haft problem med våra namn under hela skoltiden. När vi gick i 7:an frågade hon oss:
"Önskar ni aldrig att ni hette nåt namn som är lättare att stava? Skulle ni aldrig vilja byta stavning, typ till Cecilia istället?"
"Jo visst," sa jag. "Om du byter namn till Harald."

Hon ville tydligen inte heta Harald, så jag stavar fortfarande med E på slutet och jag delar namnsdag med Cecilia.
Och mina smeknamn är Ceci och Sille. Några puckon till skolkamrater har alltid kallat mig Rödluvan (ja, jag är rödhårig) och Danska Wienerbröd.
Vad säger man? Kärt barn har många namn.
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:316 - 20 november

Skriv om en famn.

Av Coral J. Collins

Jag var 12 ½ och Kyle 11 ½ när vi fick reda på att vår älskade morfar
skulle dö. Vi var förkrossade.
Morfar Harry kramade oss och sa:

"Så här är det, älskade Coral och Kyle, att ibland
måste gamla skruttiga gubbar, som levt ett långt liv som jag,
fara upp till himlen för att lämna plats åt nytt liv på jorden."

Morfar såg på mina tårar, som droppade ner på mina skor och på marken,
och så berättade han en saga för oss.
En liten saga som han kom på i den stunden, om en prinsessa med kopparfärgat hår som grät och grät förtvivlade tårar en hel natt. På morgonen hade tårarna förvandlats till små mjuka vackra blommor.

Nästa gång min lillebror och jag träffade morfar hade hans hälsa och minne försämrats obönhörligt mycket.
När vi kom in i hans sjukrum kallade han mig Joy. Han trodde att jag var hans lilla dotter.
Jag är lik mamma - en kopia - och Joy är dessutom mitt mellannamn, så det var inte så underligt att morfar var lite förvirrad.
Kyle och jag hade plockat små blommor som vi ställde på hans sängbord.
Morfar såg på blommorna och sedan på mig.
”Coral Joy.” sa han och lät plötsligt hur klar som helst. Han pekade på blommorna. ”Dina tårar.”
Då grät Kyle och jag och morfar höll hos i sin famn.

Det var sista gången min lillebror och jag träffade morfar Harry.
Nästa morgon fick vi veta att morfar dött under natten. Han hade somnat in i lugn och ro.
Det sista morfar sagt till sköterskan på kvällen var:
”Martha, såg du de små älvorna som var här?”
”Menar du barnen?” frågade Martha. ”Dina barnbarn, Coral och Kyle.”
Morfar hade givit syster Martha ett brett leende och sa med massor med kärlek i rösten:
”Mmmm… mina små älvor. Var rädd om blommorna Martha, det är en liten älvas tårar.”

Syster Martha tog hem blommorna när morfar somnat in.
Hon berättade senare att de stod i sin lilla vas jättelänge.
Martha hade aldrig sett vildblommor blomma så länge. Det var nästan magiskt, sa hon.

Nu tänker jag alltid på morfar Harry när jag ser små mjuka vildblommor.

(Spotify: Chris Isaak - I Wonder)

*

SkrivPuff: Utmaning 2010:315 - 19 november

Skriv om utslag.

Ocean Beach, 1959

”Titta, Ryan är prickig!” 3-årige Ryan klappade glatt på sin mage som var full av röda utslag.
”Hela du är prickig.” sa hans 7-åriga storasyster.
Rebecca sprang till köket där pappa David stod och gjorde i ordning lunch.
”Pappa, Ryan är prickig!” flämtade hon. ”Jag tror att han kanske är sjuk.”
David såg på Ryan som sprungit efter sin syster in i köket.
”Toppen Ryan…” suckade han när han såg alla röda prickar som täckte hans lille sons kropp och ansikte. ”Det ser ut som du har fått Chicken Pox.”
Ryan fnissade.
”Chicken Poss.”
”Han tror att man får det av en kyckling.” sa Rebecca. ”Knasigt va?”
David skrattade.
”Kommer det inte från en kyckling då?” sa han.
Rebecca himlade sig.
”Larva dig inte pappa. Kommer Ryan att bli frisk?”
”Ja då.” sa David. ”Om han inte förvandlas till en kyckling först.”
Rebecca suckade.
”Pappa… dig kan man ju inte ta på allvar idag. Du ska inte bli en kyckling Ryan.”
Hon klappade sin lillebror på huvudet för att lugna honom.
Men Ryan verkade inte det minsta orolig. Han började hoppa grodhopp över golvet.
”Ryan är inte kyckling, Ryan är gwoda!” sa han glatt.
Rebecca log.
”Nu har han fått grodsjukan också.”
Ryan fnissade lyckligt. Han grod-skuttade fram till Rebecca och kramade och pussade henne.
Snart kommer vi ha två barn med Chicken Pox... tänkte David.

Han hade rätt.
Två dagar senare var även Rebecca full med röda utslag.
”Tack så mycket Ryan.” suckade Rebecca och kliade sig irriterat på armen.
Ryan, som satt i soffan hos mamma Kate och åt isglass, gav sin syster ett sött, änglalikt leende à la Ryan. Hans stora blå ögon glittrade.
”Vassågod.” sa han glatt, som om Rebecca hade tackat för en fin present.

*

SkrivPuff: Utmaning 2010:314 - 18 november

Skriv om ett undantag.

Av Coral Joy Collins

När jag var 8 ½ år skulle vi göra Father’s Day-kort i skolan.
Vår fröken tyckte det var ett jättebra sätt för oss att visa hur mycket vi älskar våra pappor.
Alla i klassen ansträngde sig mycket och gjorde fina kort.
Jag kände verkligen inte för att göra något till min pappa. Han förtjänade inget kort.
Men till slut ritade jag iallafall ett kort till honom. Jag ville inte vara något undantag och fröken skulle bara fråga varför jag inte ritade...
”Vilket fint kort du gör, Coral!” berömde fröken. ”Nu blir nog din pappa glad.”
Jag fick lust att måla över allt med svart krita. Men jag behärskade mig.

Alla mina klasskompisar gick hem med sina kort där de skrivit hälsningar som
”Världens bästa pappa” och ”Jag älskar dig pappa!” eller ”Min pappa är bäst!”.
Min pappa fick aldrig sitt kort.
När jag kom hem slängde jag det i soptunnan utanför huset.
Jag berättade det för Kyle när vi gick och lade oss på kvällen.
”Jag gjorde inte något kort alls.” sa min lillebror, som då var 7 ½. ”Det gjorde för ont att rita, så fröken lät mig läsa istället.”
Kyle petade på gipset på sin högra arm.

Jag ångrade att jag gjort ett kort. Men jag var glad att det vid det här laget låg hopknycklat i soporna.
Jag tänkte aldrig mer rita något till pappa.
*

Crystal Lake - 8

*
"Kan jag få lite hjälp här?!" fick Ryan fram mellan fnissattackerna.
"Nej du grabben, du får klara dig själv." skrattade David.
Ryan kämpade en stund och lyckades sätta sig upp.
"Ni ska få för det här." sa han till tjejerna.
Maureen skrattade och gav honom en kram.
"Är vi hemska?"
Ryan såg trulig ut och nickade.
Men sedan log han.
"Nej. Jag kan hantera er. Och jag kommer ge igen. Sov med ett öga öppet inatt."
Tjejerna skrattade.
"Du är för söt, Ryan!" sa Maureen.
"Jag fattar inte varför alla säger det hela tiden." sa Ryan.
"För att du är söt såklart!" fnissade Sunshine och pussade Ryan på näsan.
"Äh lägg av." sa Ryan generat.
Sunshine bara fnissade och hon och Maureen kramade om Ryan.
De trodde att Ryan skulle protestera, men Ryan besvarade kramen.
Sunshine och Maureen höll fast honom i sin kram.
"Du vet att du inte kommer att komma ifrån oss nu på hela kvällen, va?" sa Maureen.
"Mmmm." sa Ryan.
Han log och såg riktigt nöjd ut.
*

Crystal Lake - 7

*
"Ni fryser väl inte?" frågade Kate när Ryan och Sunshine slog sig ner vid elden en stund senare.
Sunshine skakade på huvudet.
"Nej, nu är jag lite varmare." sa hon.
"Jag med." sa Ryan.
Maggie kramade om dem.
"Sitt här och värm er så ni blir ordentligt varma."
Maureen såg på Sunshine och Ryan.
"Ni ser fortfarande frusna ut. Bada var väl inte en så bra idé?"
Sunshine skrattade lite.
"Nej, jag har haft bättre idéer."
Maureen skrattade.
"Jag håller fullständigt med dig, Sunny."
"Det var inte så kallt." sa Ryan.
Maureen skrattade.
"Din lilla lögnare, du skakade ju när du kom upp ur vattnet."
"Och du var iskall." påpekade Maggie.
Ryan log sitt charmiga leende.
"Det är ju bara för att jag är så cool."
De andra skrattade.
"Ja, du är super-cool."skrattade Maureen. "Och super-söt."
Hon pussade Ryan på kinden.
Ryan rodnade.
"Nu är dina öron varma iallafall." fnissade Sunshine.
Ryan kastade en marshmallow på henne.
"Ryan..." sa Rebecca i en låtsas-sträng ton. "man kastar inte godis på folk."
Ryan kastade en marshmallow på sin syster också.
"Vad sa jag precis...?" skrattade Rebecca.
Ryan flinade busigt.
"Du sa att man inte kastar godis på folk. Men du är väl inte folk, Rebecca?"
I nästa sekund blev Ryan nerbrottad av Rebecca, Maureen och Sunshine.
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:313 - 17 november

Skriv om ett tillslag.

1999

”Polisen har gjort ett tillslag mot Andersens växthus.”
Kristian Olsen visade sin fru dagens tidning.
Rebecka suckade.
”Nu igen?”
”Ja,” sa Kristian. ”de tog en jäkla massa gräs den här gången.”
7-åriga Cecilie såg med höjda ögonbryn på sin pappa.
”Tog dom gräs…?”
Flickungen tittade ut genom fönstret och såg oroligt på gräsplätten borta vid lekparken. Hon flämtade till.
”Nej! Tänk om dom tar vårans gräs också!”
Kristian och Rebecka skrattade.
”Nej, skatt,” log Kristian och rufsade om Cecilies koppar-röda lockar. ”det gräset vill dom nog inte ta.”
Cecilie såg ändå missbelåten ut.
”Polisen får väl skaffa eget gräs om dom så gärna vill ha, man får inte ta andras gräs! Mitt gräs låter dom bli!”
De vuxna i rummet fick plötsligt väldigt svårt att hålla sig för skratt.
Cecilie gav dem en arg blick.
”Det är inte roligt. Jag ska rita en skylt och sätta på gräsmattan.”

En stund senare stod Cecilie nere på gräsmattan och tejpade upp sin skylt på en av lyktstolparna.
Alla som kände till Andersens växthus och tillslaget fick sig ett gott skratt när de gick förbi och läste.

Snella polisen

Rör inte vårans gräs! Vi vill ha det själva!

*

SkrivPuff: Utmaning 2010:312 - 16 november

Skriv om ett tilltag.

"Hmmm...? Jo, nu vet jag! Ett tilltag kanske är
det här som man håller i på spaden."

Noel, 6 (håller upp en spade och pekar på handtaget)



"Min farmor brukar använda ordet tilltag
om någon har gjort nåt lite dumt,
så ordet kanske betyder 'dumt påhitt', eller något liknande?"

Emilia, 12



"Jag frågade mamma vad tilltag betyder och hon sa 'påhitt'.
Jag tycker påhitt är ett mycket bättre ord, det är mer förklarande:
Påhitt - något man hittar på liksom.

Tony, 12

*

Crystal Lake - 6

*
Joanne såg på Rebecca.
"En dum fråga kanske... men varför får inte Ryan bli kall?"
"Han har bara en njure." sa Rebecca.
Joanne slog sig i pannan.
"Ja visst ja, vad dum jag är! Han blev jättesjuk när han var liten va?"
Rebecca nickade.
"Det är därför vi blir lite oroliga och överbeskyddande ibland."
"Det är inte så konstigt." sa Joanne. "Klart man blir orolig när han har varit så sjuk."
"Mmmm," höll Rebecca med. "men ibland glömmer man bort det, för nu är han så livlig och har massor med energi."
"Ja, det har han verkligen." instämde Joanne och log. "Din lillebror är verkligen helt underbar."
Rebecca log stolt.
"Jag är nog lite partisk, men Ryan är verkligen en underbar lillebror."
*

Crystal Lake - 5

*
Sunshine och Maureen gick upp till de andra vid lägerelden.
"Kom så får jag känna på dig." sa Maggie. Hon slog armarna om Sunshine. "Men älskade barn... du är ju kall som en isglass. Gå in och ta på dig något varmt."
Sunshine nickade och gick in.
"Ryan, jag tycker att du också borde komma upp nu!" ropade Maggie.
Sedan sa hon till David och Kate:
"Sunny var iskall."
"Lyssna på Maggie!" ropade David. "Kom nu, du får inte bli nerkyld!"
Ryan gick upp till de andra.
"Jag är inte nerkyld." sa han.
Maureen kände på honom.
"Du är en isglass."
"Bra," flinade Ryan. "jag gillar isglass."
David såg lite oroligt på sin son.
"Ryan, gå in och ta på dig varma kläder du med."
Ryan suckade lite.
"Vad vuxna tjatar."
"Jag menar allvar Ryan." sa David. "Du får inte bli kall."
"Jag vet pappa. Jag ska ta på mig nåt varmt."
David reste sig och kramade om Ryan.
"Jag vill inte vara tjatig och jobbig, men vi är bara oroliga. Vi vill inte ju att du ska bli sjuk igen."
"Jag vet det, pappa. Ni är inte jobbiga."
Ryan kramade sin pappa.

David log och föste in Ryan i huset.
"In och klä på dig nu din lilla isbjörn."
Ryan skrattade och sprang in.
*

Crystal Lake - 4

*
"Maureen, ska inte du bada?" ropade Ryan när han och Sunshine hade varit i vattnet en stund.
"Nej tack!" ropade Maureen tillbaka. "Jag gillar inte isbad!"
Ryan skrattade.
"Så kallt är det inte!"
Maureen gick ner till stranden och kände försiktigt på vattnet med handen. Hon ryste.
"Hur kan ni bada i det här...?! Till och med ni måste tycka att det är iskallt?"
Sunshine nickade.
"Jo, det var lite väl kallt faktiskt. Jag går upp nu."
Frusen gick hon upp ur sjön.
Rebecca sprang ner till stranden med två stora badlakan. Hon gav det ena till Sunshine.
Sedan såg hon på sin lillebror som var kvar i vattnet.
"Ry, kom upp du också. Du har varit i ganska länge nu."
"Ja, kom nu Ry." sa Sunshine. "Du kommer att vara genomfrusen snart."
"En minut till bara." sa Ryan.
Rebecca skrattade.
"Gud vad envis du är! Upp nu brorsan, annars kommer det väl isbjörnar och tror att du är deras kompis."
Ryan skrattade och stänkte vatten på henne.
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:310 - 14 november

Skriv om drag.

”Ingen ger sig, så vi drar och drar och sliter… Grrrr!
Och oj... till slut står vi bara där
med var sitt stackars hund-öra i handen…
Vovven ser rätt sorglig ut utan öron.”

- Noel, 6 år, om hans och tvillingbrorsan Melwins
dragkamp om en gose-hund.

*

14 november 2010: Grattis Emilia!

*

Grattis på namnsdagen Emilia! :)

önskar Tony & Dante

*

Crystal Lake - 3

*
"Såg ni några björnar?" frågade Maggie när Ryan, Sunshine och Maureen kom tillbaka till stugan lite senare.
Ryan nickade.
"Mmmm, det gjorde vi."
"Vad du ljuger." skrattade Rebecca.
"Nej, vi såg en björn!" sa Ryan.
Sedan log han och lade till:
"Det var en sten. Som såg ut som en björn."
"Du har alltid haft livlig fantasi du Ryan." skrattade David och rufsade om sin sons hår.
"På tal om björnar," sa Maureen. "jag är hungrig som en."
"Då passar det ju bra att vi precis ska grilla lite korv." log Maggie.
"Vem vill tända lägerelden?" frågade David och skramlade med en ask tändstickor.
"Jag." sa Ryan.
Han tog tändsstickasken ur sin fars hand.

"Undrar om det är kallt i vattnet..." sa Ryan fundersamt när de hade ätit. Han såg ut över den lilla sjön.
"Den där sjön är alltid iskall." sa Rebecca med en rysning.
Ryan log.
"Nån som vill bada lite sen?"
"Aldrig i livet." sa Rebecca.
"Fegis." retades Ryan.
Rebecca log mot sin lillebror och petade honom i sidan.
"Jag tycker du ska känna på vattnet innan du är kaxig, brorsan."
Ryan sprang mot vattnet och sparkade av sig skorna.
"Jag har aldrig varit rädd för vatten!" ropade han.
"Han tänker väl inte bada...?" frågade Joanne.
Rebecca såg på sin kompis och nickade.
"Du känner väl Ryan?" flinade hon. "Den ungen älskar ju vatten."
"Jo," sa Joanne. "men den där sjön är ju som en bytta full med isvatten."

Ryan såg upp mot de andra som satt vid den varma elden.
"Kom nu fegisar!"
"Du ska få för fegis!" ropade Sunshine. Hon sprang ner till vattnet.
"Dom är galna båda två." sa Maureen.
*