Road trip, Burger Boy & Surprises! 1

*
Juli, 2000

Det var en solig och het sommardag. Matthew och Selma Hayden var på bilresa med Patrick och lilla Ashlee.
De skulle åka ända ner till Georgia, en resa de gjorde varje sommar.
Eftersom resan tog över 20 timmar stannade de flera gånger på vägen så att de kunde sträcka på benen, äta, fika och titta på omgivningarna - och bada om vädret tillät.

Vid lunchtid stannade de till vid en Burger Boy för att få lite mat i magarna.
Som alltid när de kom till Burger Boy hälsade Ashlee på restaurangens maskot, en två meter hög pojke med runt, leende ansikte.
Första gången hon såg Burger Boy var hon drygt två år gammal, då gick hon fram till statyn och omfamnade den.
Sedan hade hon tittat upp på dess glada ansikte och sagt:
”Du är snäll, dig är jag inte rädd för.”

Ronald McDonald’s däremot hade hon blivit livrädd för och vägrade att titta på den långe clownen.
”Nej, han är farlig!” hade hon sagt en gång. ”Ta bort honom!”

Det var ren tur att Ashlee inte fått syn på killen som gick omkring utklädd till Ronald McDonald’s just den dagen och delade ut ballonger.
”Hennes rädsla hade nog inte blivit botad av att få se en levande clown.” hade Patrick senare sagt till sina föräldrar.
Och det hade han nog rätt i.
*

Hollywood Kidz – kapitel 10

*
”Äh, strunta i honom.” sa Logan och hoppade ner från bordet han satt på. ”Han ska alltid göra sig tuff.”
”Ja, bry dig inte om honom, Gemini.” sa den 13-årige killen.
Det skulle Gemini verkligen inte göra. Sådana surisar ville hon inte umgås med!
”Han är nog så'n för man inte ska märka att han har känslor.” trodde Logan.
Den 13-årige killen och Gemini log mot den lille killen.

”Cool tröja du har förresten.” sa Gemini till Logan.
Han bar en T-shirt med en grön drake med små lila vingar - ett motiv från en Disney-film.
”Tycker du?”
Logan sken upp. Han drog i tröjan så att motivet bredde ut sig.
”Det är Elliot, från Pete's Dragon.”
Gemini log.
”Jag såg den filmen en gång. Den var bra.”
Logan nickade ivrigt.
Gemini och Logan började pratade om filmen.
”Jag önskar att jag hade en vän som draken Elliot.” sa Logan drömmande.
”Jo, det vore coolt.” tyckte Gemini.
Logans lilla ansikte sprack upp i ett lyckligt leende när han lade armen om Gemini och sa:
”Fast vi har ju varann. Och det är lika bra!”

Gemini log brett. Hela hon kände sig lycklig.
Hon hade fått en ny vän!
*

Hollywood Kidz – kapitel 9

*
Gemini Winters hade bott på Rainbow House Orphan Shelter i två veckor nu och hon stortrivdes.
Det var väldigt skönt att slippa vara hemlös och hungrig jämt.
Och här fanns suverän personal och super-trevliga kompisar i alla åldrar.
Det fanns alltid någon att leka eller snacka med.

Idag hade Gemini introducerats för ett spel hon aldrig sett förut: Air hockey.
Man skulle slå en plastpuck över ett speciellt bord och försöka göra mål på motståndaren. Det var ett riktigt roligt spel.

Gemini dansade en liten glädjedans när hon för tredje gången i rad vann.
”Shit vad bra du är på det här!” utbrast hennes motståndare, en 13-årig kille. ”Jag tyckte du sa att du aldrig hade spelat air hockey förut?”
”Det har jag inte.” sa Gemini.
”Det kan man inte tro, du är superbra ju!” utbrast Logan, en liten kille i 10-årsåldern.
”Ja, hon är bra – för att vara tjej.” sa en äldre kille med tuff uppsyn.
Han hånskrattade.
Gemini satte händerna i sidan och blängde på killen.
”Ursäkta, vad menar du med det?”
”Ja, vad menar du...?” sa Logan. ”Tjejer kan väl vara lika bra på sport och spel och sånt som killar!”
Killen med tuff uppsyn bara fnös.
”Småungar...” muttrade han.
Han lämnade spelrummet.
”Vi tror visst att vi är märkvärdiga bara för att vi råkar vara tolv år va?” ropade Gemini efter honom.
*

Teatern

*
När skolan var slut för dagen gick Emily till teatern, där hennes far arbetade som regissör och dramatiker.
Emily älskade teatern och alla underbara människor som jobbade där, alla var så snälla.
Det bästa var att sitta i en av de mjuka röda stolarna och titta på en repetition av en föreställning.
Hjälpa till att plocka fram rekvisita på scenen var också något Emily tyckte mycket om att göra, då brukade hon låtsas att hon själv var med i en pjäs.

Nu smög Emily in i salongen och sjönk ner i en fåtölj i raden längst fram.
På scenen repeterades en spännande pjäs.
De två huvudrollsinnehavarna stannade till och vinkade glatt till den lilla flickan.
Emily vinkade tillbaka.
Hennes sargade fingrar ömmade fortfarande efter Mr. Pottsworths hårda slag med linjalen.
Emily kände sig gråtfärdig.

Rose, den unga kvinnliga huvudrollsinnehaverskan, såg att den lilla flickan såg ledsen ut.
"Ursäkta mig." sa hon till sina medskådespelare.
Hon klev ner från scenen och gick fram till Emiliy.
"Hur är det fatt vännen?"
"Åh, det är ingenting." sa Emily svagt.
Den unge manlige hudrollsinnehavaren, Sebastian, kom också fram till Emily. Han fick syn på hennes såriga fingrar och tog försiktigt Emilys hand på sin handflata.
"Vad har hänt, vännen?"
Emilys röst darrade när hon svarade.
"Min lärare slog mig för att jag inte hade med mig en bok han sagt att vi alla ska ha."
Rose flämtade förfärad till.
"Den uslingen!" morrade Sebastian. "Han borde få smaka på sin egen medicin."
"Ja." snyftade Emily. "Men det är ingen som vågar säga åt honom. Till och med vuxna är rädda för honom!"
"Jag är inte rädd för honom!"
Emily, Rose och Sebastian vände sig om och fick syn på William Hamilton, Emilys far, som kom gående i gången mellan stolarna.
Emily kastade sig i sin fars famn och grät.
"Se på Emilys fingrar, Sir." sa Rose med gråt i rösten.
William Hamilton såg på sin dotters sårade fingrar och kokade av ilska.
"Det ska bli mig ett sant nöje att få säga den satans pottan vad jag tycker om honom!"
"Bravo Mister Hamiltion!" jublade Sebastian upprymt.
*

Solstigen 12 - 12

*
Isolde och Dorian skuttar in i köket.
"Hej!" säger jag glatt. "Är hungriga?"
"Jag är så hungrig att jag skulle kunna äta en gnu!" säger Dorian.
"Jag med!" säger Isolde.
Jag plockar fram paketet med köttfärs ur kylen.
"Vad bra," säger jag. "för jag ska precis göra köttbullar."
"Söttbuuuuulle! Vill ha söttbulle!" ropar Troy som redan sitter i sin höga barnstol vid bordet.
Dorian drar fram en stol till diskbänken.
"Får jag hjälpa till att rulla köttbullar?"
"Det får du gärna göra." ler jag. "Gå och tvätta händerna först."
"Jag vill också göra köttbullar!"
Isolde drar också fram en stol till diskbänken och sedan springer tvillingarna iväg mot badrummet för att desinficera sig.

När de kommer tillbaka rullar vi söta små "söttbullar", kokar makaroner, skär grönsaker och dukar.
Vi skrattar högt när Isoldes mage kurrar och låter som en jordbävning.
"Oj då!" fnissar hon. "Min mage är visst jättehungrig!"
"Min med." säger Dorian.
Troy säger ingenting. Men jättehungrig är han säkert - för han har börjat smaka på vaxduken.
*

Hollywood Kidz – kapitel 8

*
”Nästan allt låter som an offer I can't refuse.” sa Cole. ”Min lägenhet är ett enda kaos av olika manus och papper med idéer...”
”Cool!” sa Nikki.
Cole nickade.
”Jo, det är skitkul - men jag vet inte om jag ska välja komedi, drama, thriller, skräck eller musikal.”
Han suckade lite.
”Och jag vet inte om jag ska vara kvar här i New York, eller om jag ska åka tillbaka till L.A. ...”
”Vilket dilemma.” skrattade Nikki.
Cole skrattade också.
"Mmmm..."

Nikki satte sig bredvid Cole och lade armen om honom.
”No worries, C - vi ska nog hitta nåt åt dig. Vi kanske kan göra en omröstning på din hemsida och se vad dina fans helst vill se dig i.”
Cole log.
”Ja, vi kan prova det.”
Sedan log han ännu bredare och tillade:
”Eller så börjar jag köra motorcykel i Europa.”
Moose gav honom en blick.
”Ingen fara Moose, jag skämtade bara.” skrattade Cole.
Moose grymtade – som för att säga:
”Bäst för dig det.”
*

Hollywood Kidz – kapitel 7

*
Nikki stirrade klentroget på sin bästis i flera minuter.
”C, du driver med mig...”
Cole skakade på huvudet.
”Nej. Det kan väl vara bra med lite förändringar.”
Nikki gav honom en varnande blick.
”Cole Zachary Taylor, om du förändrar dig på det sättet vet jag inte vad jag gör med dig.”
Ett okynnigt leende spreds sig i Coles ansikte.
”Sen när blev du lättlurad, Nik?”

Nikki låtsades bli sur och kastade en brödbit på honom.
”Skräms inte så där!”
Cole bara skrattade.
”Oroa dig inte Nikki, jag skulle aldrig förändra mig – inte på det sättet..”
”Tur för dig.” sa Nikki.
Hon log mot honom.

”Däremot behöver jag din hjälp med att välja bland alla erbjudanden jag har fått.” sa Cole.
”Nåt bra?” frågade Nikki intresserat. ”Any offers you can't refuse...?”
Cole skrattade roat åt Gudfadern-referensen.
Nikkis far och farbröder var välkända i maffiakretsar.
*

Hollywood Kidz – kapitel 6

*
Cole Taylor tog av sig sina solglasögon och skannade restaurangen med blicken.
Han fick syn på den han letade efter i ett av båsen längst in.
”Hej Nik!”
Han gav sin bästa vän ett brett leende och en stor kram.
Nikki Danelli log tillbaka och besvarade kramen.
”Hej C! Välkommen hem från Hollyweird!”
Cole log.
”Tack.”
”Hur är läget?” frågade Nikki.
Cole gled in på vinylsoffan mittemot Nikkis.
”Kan inte klaga.” sa han.
Nikki såg granskande på honom.
”Du tänker på något.”
Cole stirrade på sin bästis.
”Hur vet du det...?!”
Nikki skrockade.
”Snälla Cole... vi har känt varandra sedan vi var två år! Den dagen jag inte kan läsa av dina tankar får jag undersöka huvudet!”
Cole skrattade.
”Ja, det har du nog rätt i.”
”Så...” sa Nikki uppmanande. ”Vad är det som tynger ditt hjärta?”
Cole såg allvarligt på Nikki och drog en liten suck.
”Jag funderar på att förändra mig."
Nikki höjde på ögonbrynen.
"Oh...? Tell me."
"Tja..." sa Cole. "Jag funderar på att klippa av mig håret, skaffa slarvigt skägg, sluta med showbiz och istället börja köra motorcykel i Europa.”
*

Hollywood Kidz – kapitel 5

*
Ingen av gästerna på Frankie's Ristorante reagerade när den unge killen i solglasögon släntrade in med den kolossale mannen tätt bakom sig.
Gästerna var nämligen vana vid att den kände film- och TV-stjärnan Cole Taylor besökte restaurangen.
Det var aldrig någon som, med kamera och autografblock i högsta högg, trängdes vid hans bord för att få en glimt av honom.
På Frankie's var Cole Taylor som vem som helst och han uppskattade att folk lät honom vara i fred.
Om en journalist eller paparazzi skulle våga sig in efter Cole, skulle Frankie själv ge dem på porten – handgripligen – om så krävdes.

Cole såg på sin koloss till livvakt och suckade.
”Moose... du behöver inte gå så nära.”
Moose tog ett steg tillbaka.
”Sorry Cole. Gammal vana.”

Maurice ”Moose” Higgins hade känt sin unge skyddsling i hela hans liv och skulle aldrig låta något hända honom.
Han skulle till och med kunna dö för grabben!
Moose tenderade att bli en aning överbeskyddande ibland, det var han fullt medveten om, men då sa Cole ifrån och Moose gav grabben lite andrum.
*

Blue Creek Memories #8

*
Pappa Matthew minns:

Vi flyttade från Georgia till Blue Creek i början av maj 1999.
Patrick var då 13 år och Ashlee 3 ½.
Ashlee tyckte att Ravenville Airport i Georgia var en väldigt spännande plats.
Hon tittade storögd på allt och hälsade glatt på alla människor som gick förbi oss och frågade dem en massa olika frågor.
"Ska ni åka flygplan?"
"Vart ska ni åka?"
"Har ni åkt flygplan förut?"
"Har ni hund/katt/kanin/råtta/sköldpadda?"
Om folk svarade ja på djurfrågan, kom givetvis följdfrågor om djuret:
"Vad heter han?"
"Hur gammal är den?"
"Ska den flyga?"
Folk log mot den lilla flickan och svarade tålmodigt på hennes frågor.

Vid ett ögonblick stannade Ashlee till och pekade på en stor skylt.
"Vad är Baggage claim?"
"Det är där man hämtar sina väskor." svarade jag.
Sedan hajade jag till och stirrade på vår lilla dotter.  Hade jag verkligen hört rätt, läste flickungen på skylten...?

Jag såg på Selma och Patrick. De hade reagerat på samma sätt.
"Läste du på skylten Ashlee...?" frågade Patrick sin lillasyster.
Ashlee nickade och pekade på skylten.
"Man hämtar sina väskor där. Ska vi göra det?"
"Inte där." sa Patrick. "Våra väskor ska ju till en annan flygplats."
"Jaha." sa Ashlee.

Patrick var otroligt förbluffad och imponerad. Han testade sin systers läsförmåga genom att ideligen peka på posters och skyltar och bad henne läsa vad som stod på dem.
Ashlee förbluffade oss mer och mer när hon läste på allt hennes storebror pekade på.
Vi hade ingen aning om att hon kunde läsa!
"Min lillasyster kan läsa!" utropade Patrick stolt. "Hon är bara tre och ett halvt!"

Ashlee verkade inte så imponerad av sin talang.
Hon gäspade och kramade sitt gosedjur.
Sedan såg hon på Selma och mig.
"Kan jag få en glass nu?" bad hon.

*

Blue Creek Kids on formspring.me

*

Hey y'all!
Love us like crazy? Can't get enough of us?
Follow us on formspring.me and ask us questions ;)
http://www.formspring.me/bluecreekies
*
// Ashlee

Blue Creek Kids (bluecreekies)
Ashlee, Coral, Kyle, Elle & Kevin
+ Max, Chris, Darla, Angel & Nick

*

Sunny's historia: kapitel 51-54

*
Kapitel 51-54 av Sunny's egen historia, En annorlunda sommar,
finns uppe nu!
*

Solstigen 12 - 11

Midsommarafton

Det hörs glada fniss från trädgården.
"Det här bli bra!" hör jag en nöjd Dorian säga.
Sedan följer fnitter från tvillingarna och ett
"Oj oj... Fint." från Troy.

Vad håller de små liven på med nu?
Jag går ner i trädgården och ser efter vad de gör.
Vilken syn jag möts av!
Hör och häpna:
Ungarna har lyckats få ut julgranen av plast och har med flera hopprep bundit fast den runt flaggstången.
I granen har de hängt godishalsband, annat hängbart godis och påskpynt...!

"Visst har vi gjort fint mamma!" säger Isolde.
"Fint!" gastar Troy.
Jag är fortfarande i häpet tillstånd, så jag har inte riktigt hittat de rätta orden.
"Tada!"
Dorian slår dramatiskt ut med armarna mot jul-påsk-majstång-saken.
"En 'missommar-gran'!" säger han stolt.
"Jo, den var ju tjusig." säger jag och ler mot barnen.
"Aaaa, men vad tycker du mer...?" säger Isolde, som tydligen inte tycker att "tjusig" räcker för att beskriva "missommar-granen".
"Jag måste säga att detta är den allra finaste Midsommar-granen jag någonsin har sett!"
Dorian och Isolde skiner ikapp med självaste solen.
Troy är nu upptagen med att smaka på plastgranen.


Gla' Missommar önskar tokfamiljen Bergdahl! :-)

*

Swings and Roundabouts - 6

*

”Men seriöst;” sa Ashlee efter en stund. ”de där skitungarna borde åka på en propp!”
”De får nog ett välförtjänt straff av rektorn.” sa Darla.
”Det hoppas jag verkligen!” sa Ashlee.
Hon knöt händerna ännu hårdare, så upprörd var hon.
”Elle kunde ha skadat sig jättemycket!"
Ashlee gav sin lillebror en öm blick.
"Kevin och Blake också! Och skadar man min lillebror och hans kompisar - då jävlar...!"
"Ash.. du svor..." förebrådde Kevin.
"Mmmm, jag gjorde det." sa Ashlee. "Men om nån bråkar med min lillebror blir det så."
"Jag säger inget till mamma och pappa." lovade Kevin och gav Ashlee en kamratlig dunk i ryggen.
Ashlee fnissade.
"Tack Kevin." sa hon.
Sedan tillade hon.
"Det är skönt att ha en lillebror som inte skvallrar på en."
Kevin flinade.
"Jag får din efterrätt ikväll va...?"
Ashlee började jaga honom.
*

Swings and Roundabouts - 5

*
Nick tog karusell-odågorna till rektorn.
Ashlee, Kyle, Coral, Darla och Kevin sa hej då till Nick och Blake och gjorde sig redo att gå hem.
Blake skyndade sig att följa med Angel och Elle in.
Han ville inte vara ensam på skolgården, eftersom han aldrig visste när hans plågoandar - mobbarna som alltid var på honom - kunde dyka upp.


”Jag har lust att ge de där skitungarna en omgång!” sa Ashlee när de gick hemåt.
Hon knöt nävarna.
”Två av dom är längre än du.” påpekade Kevin.
”Tack så mycket för påminnelsen.” sa Ashlee. Hon himlade sig. ”Kul att vara mindre än en tolvåring…!”
”Du är bara fjorton, så du är bara lite äldre än dom.” sa Kevin.
”Fjorton och ett halvt om jag får be.” sa Ashlee.
”Är det där halva året fortfarande viktigt, Ash?” skrattade Kyle.
”Jaaa, det är det!” sa Ashlee - som en fyraåring som försöker övertala folk om att det är en jätteviktig grej.
Kyle skrattade mer och lade armen om Ashlee.
"Det är inte roligt. Det där halva året är viktiga grejer." sa Ashlee truligt.
"Mmmm, jätteviktigt." fnissade Kyle.
Ashlee räckte ut tungan åt honom.
Men sedan började hon också att skratta.

Swings and Roundabouts - 4

*

Elle kravlade upp ur sanden och ställde sig upp. Hon spottade ut lite sand.
”Blä!” hostade hon.
Sedan såg hon bort mot karusellen där Nick nu skällde ut odågorna.
”Oooh, dom ligger så risigt till nu…!” sa Elle.
Den lilla flickan såg mäkta nöjd ut.

”Elle, hur är det med dig?” frågade Angel oroligt.
”Det är okej.” sa Elle kavat och borstade av sig lite sand.
"Är det säkert...?" undrade Coral.
Elle nickade.
”Jag slog mig inte så mycket. Bara små skrubbsår kanske.”
Hon såg ner på sina trasiga byxknän.
Angel kramade om Elle.
”Jag tar med dig till skolsköterskan i alla fall.”
”Oki doki.” sa Elle.
Elle och Angel sa hej då till de andra och gick mot skolbyggnaden.
*

Swings and Roundabouts - 3

*

Ashlee, Kyle, Coral och Darla, som kommit för att hämta Kevin, kom också springande.
Sekunden efter kom även Angel Mancini och Nick Malone springande.
Angel och Nick var poliser på Blue Creeks polisstation, men de brukade även jobba i Elle och Blakes klass.
Angel som lärarassistent och Nick som en slags livvakt för 10-åriga Amy, som var på flykt från sin våldsamme far.
De hade alla sett Elle flyga av karusellen.

”Herregud!” skrek Darla och Coral unisont. ”Vad hände?!”
”Vi fick för hög fart.” sa Kevin. ”Vi ville inte snurra men…”
Kevin såg bort mot de äldre barnen som givit karusellen fart.

De äldre barnen hade stått vid karusellen och bara stirrat. Men nu när de såg att Nick och Angel var där också, gjorde en ansats att smita.
De hade ingen lust att prata med två poliser.
”Ni stannar där!” vrålade Nick.
Han stormade fram mot dem.
*

Swings and Roundabouts - 2

*

”SLUTA!” skrek Kevin.
En av tjejerna låtsades höra fel.
”Ja visst är det kul?” skrattade hon. ”Vi springer fortare!”
Och de sprang fortare.
Karusellen fick nästan samma fart som en centrifug.
”STANNA!” vrålade Elle och Kevin.

Blake och Kevin såg nu lätt gröna ut i ansiktet.
Lilla Elle var blek och fick allt svårare att hålla sig kvar. Hon gled närmare och närmare kanten.
Innan någon riktigt hann förstå vad som hände tappade hon greppet om stålstängerna hon höll i.
Kevin och Blake skrek av fasa när den lilla flickan flög av plattformen och landade i sanden en bra bit därifrån.

De stora barnen stannade karusellen.
Sedan stod de bara och stirrade på Elle - som låg orörlig med ansiktet i sanden.

Kevin och Blake kravlade av plattformen darrbenta och vimmelkantiga.
Blake kräktes.
Han såg skamset på Kevin.
”Det gör inget.” sa Kevin till sin äldre kompis. ”Kom, vi måste se till Elle!”
Kevin och Blake sprang fram till Elle och slängde sig ner på knä intill henne.
*

Swings and Roundabouts - 1

*

Karusellen stod ett hörn av skolgårdens lekplats. Plattformen var uppdelad i fyra tårtbitsliknande sittplatser; blå, rosa, gul och grön.
Elle, Kevin och Blake klättrade upp och satte sig i varsin tårtbit.
Fyra äldre barn kom gående emot dem, två killar och två tjejer.
Elle, Kevin och Blake trodde att de gick i femte - eller kanske till och med sjätte - klass. De var dubbelt så stora som Elle eftersom hon var väldigt liten för sin ålder.

”Vill ni snurra?” frågade en av pojkarna.
Han väntade inte på svar, utan tog tag i ett av karusellens stålräcken och gjorde en gest mot sina kamrater som betydde att de skulle göra samma sak.
”Hallå, vi ska inte snurra.” sa Elle. ”Vi ska bara sitta här.”
”Men detta är ju en karusell, då ska man snurra.” sa en av de stora pojkarna.
Han använde en ton som tydde på att han tyckte att han pratade med ett mycket litet och korkat barn.
”Vi vill inte snurra.” sa Elle.
”Det vill ni visst.” flinade en av de stora tjejerna.
De fyra stora barnen höll nu i varsitt stålräcke och började springa runt.
Karusellen började rotera, snabbare och snabbare.
*

A Sunshine Day - del 5

*
Sheila satte sig bakom Ryan och slog armarna om hans midja.
”Ryan, det är inte Maureen du ska vara rädd för.” sa hon. ”Du minns väl att jag lovade dig att ge igen - för att du kallade mig chicken…?”
”Han stänkte vatten på dig också.” påminde Maureen.
”Du är en riktig liten busunge du Ryan.” sa Maggie.
”Yep!” sa Ryan glatt.
Maureen tog hans fötter igen.
”Nej Maureen…!” pep Ryan.
Den här gången hann Ryan inte dra undan fötterna. Han höll andan när Maureens fingrar rörde sig över fotsulorna.
Sedan kände han hur Sheilas fingrar retsamt började leka längs hans rygg och revben.
Ryan kiknade av skratt och försökte slingra sig ur flickornas grepp.
”Ska vi hjälpa till?” frågade Maggie.
Frågan var riktad till tjejerna.
”Nej!” pep Ryan. ”Hjälp mig!”
”Nej, jag hjälper Sheila!” sa Sunshine glatt.
”Vänta bara tills jag kommer loss härifrån…” mumlade Ryan.
Sekunden efter kiknade han av skratt igen när alla tre tjejerna, samt Maggie, attackerade honom.
”Det här är inte snällt alls!” pep han.
”Joho då!” skrattade Sheila. "Det är jättesnällt."
*

A Sunshine Day - del 4

*
”Undrar om han har fått gälar och simfötter än.” sa Sheila till Maureen och Sunshine.
De satt på de solvarma plankorna på Maureen och Maggies terass.
Maureen och Sunshine fnissade.
”Det har det säkert.” sa Maureen.
Ryan gav dem förundrad blick.
”Gälar och simfötter…? Vad pratar ni om?”
”Maureen sa förut att du är född till liten fisk.” log Sunshine.
”Ja, och så sa jag att det inte skulle förvåna mig om det börja växa ut gälar och simfötter på dig snart.” sa Maureen.
Ryan skrattade och skakade på huvudet, som om tjejerna var knasiga.
Han låtsades inspektera sina fötter.
”Nope, inga simfötter.” sa han och log ett soligt leende.
”Får jag se?” sa Maureen.
Hon tog tag i hans fötter.
Ryan ryckte undan dem.
Maggie och tjejerna fnissade.
”Jag ska inte göra det du tror att jag ska göra...” skrattade Maureen.
”Och det vill du att jag ska tro på...?” frågade Ryan.
”Mmmm, det vill jag.” sa Maureen och pussade honom på näsan.
*