Blue Creek Memories #1 (Del 2)

*
”Kyle! Morfar är här!” ropade Coral.
Syskonen rusade in i sin morfars famn och Harry Connelly höll skrattande på att ramla omkull.
Han kramade och pussade sina barnbarn.
”Hur har ni haft det idag då?”
”Morfar, vi har fått en ny flicka!” berättade Kyle. ”Hon heter Ashlee.”
”Hon kommer från Georgia.” sa Coral. ”Mrs. Jones visade oss på kartan var det ligger.”
”Vet du var Georgia ligger, morfar?” frågade Kyle.
”Ja, det vet jag.” svarade morfar Harry.
”Visa oss.” Kyle drog bestämt iväg sin morfar mot den stora väggkartan.
Morfar Harry låtsades söka efter staten Georgia på kartan.
”Hmmm... var kan det ligga...? Kan det vara... här!”
”Jaaa!” jublade Coral och Kyle.
”Du är smart, morfar!” sa Kyle imponerat.
”Tackar.” skrattade morfar och svingade upp Kyle i sin famn och sedan Coral. ”Ska vi gå hem och laga lite mat nu?”
”Mac 'n' cheese!” sa Kyle. Han strök undan luggen som fallit ner i ögonen på honom.
”Jag hade nog tänkt mig spagetti och köttbullar.” sa morfar. ”Går det lika bra?”
Kyle och Coral nickade.
”Långa spagettisar, så man kan göra så här...”
Coral imiterade hur hon sög i sig en lång spagetti med ett slurpande ljud.
Kyle gjorde likadant.
”Och så får man basketti-sås på näsan!” fnissade Kyle.
”Basketti-sås på näsan?” skrattade morfar. ”Vill man ha det?”
”Jaaaa!” skrattade Coral och Kyle.
”Då så.” sa morfar. ”Då går vi hem och slurpar i oss 'basketti'. Säg hej då till kompisarna.”
”Hej då kompisarna!” ropade Coral och Kyle och vinkade till de andra barnen.
”Hej då Coral och Kyle!” ropade barnen och vinkade adjö. ”Vi ses imorgon!”
*

Blue Creek Memories #1 (Del 1)

Orchard Avenue Preschool, Blue Creek.
Hösten 1999.


”Kyle, lämna tillbaka kritorna. De tillhör den nya flickan.”
”Jag stjälde dom inte, Mrs. Jones, jag trodde dom var mina...”
Pojken stora blå ögon såg allvarligt upp på förskollärarinnan.
Mrs. Jones log mot den lille pojken.
”Jag vet att du inte stal dem, Kyle. Har du lust att lämna tillbaka dem till Ashlee?”
Kyle nickade.
Han gick fram till den nya flickan och lade kritasken på bordet framför henne.
”Detta här är din kritask.”
”Tack.” Den nya flickan log brett. ”Vill du rita med mig?”
Kyle nickade. Han satte sig bredvid nya flickan och drog till sig ett papper.
”Vad heter du?” frågade flickan.
”Kyle.”
”Jag heter Ashlee.”
Barnen log mot varandra.
”Hur gammal är du?” frågade Ashlee.
Kyle höll upp fyra fingrar.
”Fyra år i december.”
”Jag blir fyra i oktober.” sa Ashlee. ”Då ska vi ha kalas. Du är bjuden!”

Resten av dagen var Kyle, Ashlee, Kyles 5-åriga syster Coral och Corals bästis Darla oskiljaktiga.
De fyra barnen lekte ända tills Ashlees mamma kom och för att hämta Ashlee.
Ashlee sprang ivrigt fram till sin mamma och babblade på om allt som hänt idag.
”Mamma! Mamma! Det här är Kyle. Han är jättesöt och han är min bästa kompis!”
Selma Hayden hälsade på Kyle som blygt och artigt hälsade tillbaka.
”Kyle är också nästan fyra år.” fortsatte Ashlee. ”Och vet du mamma; Kyle och hans syster är bjudna till mitt födelsedagskalas i oktober!”
Ashlees mamma log.
”Låter som om du har haft en bra dag, älskling.”
Hon pussade sin lilla dotter. Sedan vände hon sig mot förskollärarinnan Mrs. Jones.
”Den här lilla damen har en tendens att prata en hel del.”
”Vi har märkt det.” skrattade Mrs. Jones. ”Men det är inga problem alls. Ashlee är också väldigt bra på att lyssna och är otroligt omtänksam. Hon är omtyckt här och har lätt för att få kompisar.”
Selma Hayden log stolt.
Pratsam, bra på att lyssna och omtänksam...
Det var lilla Ashlee i ett nötskal.
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:125 - 5 maj

Skriv om syskonkärlek.
*
Min bror 
(av Noel Ekdahl)

Min bror är min bästa kompis. Han heter Melwin.
Han är nästan 6 år som jag och vi ser likadana ut - för vi är tvillingar. 
Vi fyller år samma dag, det är 6 maj.
I höst ska brorsan och jag börja skolan, sexårs.
Jag blev lite lessen när mamma sa att vi inte ska gå i samma klass. 
Melwin ska gå i en speciell klass, för han är lite speciell.

Melwin är speciell på ett bra sätt tycker jag, för han är inte som alla andra och han är en jättesnäll bror.
När folk skrattar åt Melwin och retas för att det är svårare för honom att prata som andra blir jag vrålarg! Ingen får vara dum mot min brorsa!

I skolan ska Melwin få lite mer hjälp med pratet och han får 
gå i samma klass som barn som också är speciella.
Det är väl bra? Då ska nog inte Melwin känna sig så ensam!

Jag önskar nästan att jag var speciell som Melwin, för då kunde jag 
gå i samma klass som han och det skulle vara skojigt! :)
Då kunde vi prata lite med varandra och skratta lite 
om fröken kanske har roliga strumpor på sig eller nåt! 

*
Hälsningar
NOEL
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:124 - 4 maj

Skriv om att utesluta.

”Till dig, till dig, till dig.”
De rosa inbjudningskorten delades ut när barnen satt sig i ring på den röda mattan strax innan morgonsamlingen.
Pedagogerna på förskolan hade inte kommit in i rummet än och Lotte ville så gärna ge sina kompisar inbjudningarna som hon och mamma hade jobbat länge med dagen innan.
”Vad är det här...?” frågade Noel.
Han vred och vände och granskade det rosa kuvertet med lila hästar på.
”Inbjudningskort.” svarade Lotte i självklar ton. ”Jag fyller sex år på torsdag, så jag ska ha födelsedagskalas på lördag.”
”Jaha.” sa Noel, måttligt intresserad.
”Vi också fyller sex år på tosdag!” sa Melwin ivrigt. "Jag och Noel!"
Lotte ignorerade honom. Hon fortsatte att dela ut inbjudningar.
När hon kom till Melwin sträckte hon fram händerna för att visa att de var tomma.
”Nu har jag inga fler inbjudningar. Jag kan inte bjuda alla barn.”
Flera av flickorna som inte blivit bjudna såg mycket besvikna ut.
”Lotte, varför får inte Melwin komma?” frågade Elvira.
Lotte satte sig ner bredvid Elvira och viskade någonting till henne. Flickorna började fnissa hysteriskt.
Melwin fick tårar i ögonen när han förstod att de viskade om honom.
Noel gick fram till Lotte.
”Du, Melwin vill ändå inte komma på ditt fula kalas. Han ska göra mycket roligare saker på lördag! Och jag med! Jag säger så här till ditt kalas...”
Noel räckte ut tungan och blåste så att han gav ifrån sig ett högt pruttande ljud.
Sedan rev han sönder inbjudningskortet i små bitar och slängde det på Lotte.
Pojkarna som Lotte bjudit gjorde likadant, sedan tre flickor.
En annan flicka gick fram till Melwin. Hon räckte fram sitt inbjudningskort.
”Vill du också göra riva sönder ett kort, Melwin?”
Melwin nickade. Han reste sig, tog kortet och rev det i bitar.
”Jag st'untar i din dumma kalas! Vi ska ha en egen kalas och gå på G'öna Lund!”
Han räckte också ut tungan och gjorde pruttljud mot Lotte.
”Bra Melwin!” ropade Noel stolt.

På golvet satt Lotte och Elvira och tre andra flickor.
Runt omkring dem fanns fullt med konfetti, resterna av det som varit Lottes inbjudningskort.
*

Hollywood Kidz – kapitel 4

*
Korvgubben Irving spärrade upp ögonen.
"Hälsovårds... nämnden...?"
”Just det, Irv.” Miss Danelli log triumferande. ”Jag har kontakter. Ett litet telefonsamtal och du ryker från korvbranschen fortare innan du hinner säga ketchup...”
Irving flinade upp sig, inställsamt.
”Nikki Danelli, du och jag har ju känt varandra länge.”
”Ja, ända se'n jag stal min första varmkorv från dig för tretton år sedan. Men nu är jag lite äldre och lite klokare, så nu skulle jag inte äta nåt från den här vagnen om jag så fick betalt för det. Ciao Irving!”
Nikki Danelli vinkade åt korvgubben och började gå gatan ner.

När Nikki Danelli gått en liten bit, vände hon sig om och ropade på flickan.
”Hungrig?”
Flickan sprang ikapp Nikki Danelli.
”Utsvulten!”
”Bra." sa Nikki Danelli. "Jag vet ett schysst matställe. Min pappas bäste polare äger det. Gillar du italienskt?”
”Jag gillar typ allt utan korvgubbens snorbusar på.” flinade flickan.
Hon och Nikki Danelli brast i skratt.
”Toppen.” sa Nikki. ”Mot Frankie's!”
*

Hollywood Kidz – kapitel 3

*
”Släpp henne Irving!”
Korvgubben och flickan vände sig om och fick syn på en mörkhårig tjej i 20-årsåldern.
Korvgubben flinade upp sig.
”Ah, Miss Danelli! Hur står det till idag?” sa han med lismande stämma.
”Bara fint.” svarade tjejen kort. ”Men släpp ungen nu, innan du krossar armarna på henne.”
”Hon stal en varmkorv.” sa korvgubben.
Tjejen tog upp en sedel och räckte över den till korvgubben.
”Här har du. Låt ungen gå nu.”
Korvgubben släppte taget om den lilla flickan.
Flickan såg på den äldre tjejen med ett tacksamt leende.
”Tack för att du betalade!”
”Det var så lite så.” svarade tjejen leende. ”Nu ska jag göra dig en ännu stor tjänst.”
”Vaddå?” frågade den lilla flickan.
Den äldre tjejen tog hennes varmkorv och slängde den i den intilliggande papperskorgen.
”Tro mig; du vill inte äta mat från en man som petar sig i näsan.”
Flickan gjorde en äcklad grimas.
”Bläää...!”
”Exakt.” flinade tjejen.

Korvgubben snodde runt flera varv för att försäkra sig om att ingen hört henne.
”Snälla, lilla Miss Danelli... jag petar mig inte i näsan... Jag är renlig av mig.”
Tjejen, som enligt Irving hette Miss Danelli, himlade sig.
”Yeah right... and Santa lives with the Toothfairy in Queens.”
Korvgubben öppnade munnen för att säga något, men Miss Danelli höjde en hand för att markera att han skulle vara tyst.
”Irving, vad tror du hälsovårdsnämnden säger om de besöker din lilla korv-vagn...?”
*

Hollywood Kidz - kapitel 2

Klicka här för att läsa Hollywood Kidz - Kapitel 1

New York City

”Kom tillbaka, din lilla tjuv!”
En stor näve grabbade tag i en liten mörkhårig flicka.
”Ha! Nu fick jag dig! Betala eller lämna tillbaka varmkorven du tog!”
”Jag har inga pengar.” sa flickan.
”Så då stjäl du istället?”
”Jag hade tänkt komma tillbaka med pengar imorgon.”
”Ja, visst,” sa korvgubben. ”och jag är Cole Taylor.”
Flickan stirrade på gubben.
Det fanns ingenting hos honom som tillnärmelsevis liknade den unge filmstjärnan han nyss nämnt.
”Ser ut som om du har ätit honom...” mumlade hon.
Lite högre sa hon:
”Jag lovar, imorgon har jag pengar. Snälla, släpp mig nu.”
”Jag kan ropa på en polis istället.” hotade korvgubben. ”Så får de ringa dina föräldrar.”
”Jag har inga föräldrar!” nästan skrek flickan.
Hon försökte ta sig ur de väldiga labbarnas hårda grepp.
”Du kommer inte undan så lätt.” sa korvgubben. ”Inga föräldrar minsann...? Bor du på barnhem eller i nån fosterfamilj?”
”Skit i det du!” morrade flickan.
Sedan mjuknade hennes röst.
”Jag menade inte att stjäla, men jag är så hungrig! Jag ska betala tillbaka!”
”Lilla flicka, om jag fick en cent för varje gång jag hört en unge säga dom orden skulle jag vara rik som ett troll nu. Du kommer inte undan.”
Korvgubbens blick föll på en patrullerande polis på andra sidan gatan.
Korvgubben skrockade och flickan tänkte att skrattet skulle passa på en skurk i någon tecknad film.
”Nu du, lilla tjuv, åker du dit...!”
Han tog ett hårdare grepp om flickan.
Nu är det kört... tänkte hon.
*

Champion! (Del 3)

*
På kvällen åt Ashlee, Kyle, Coral och Darla middag med Darlas föräldrar och Ashlees föräldrar hemma hos Ashlee.
”Vilken härlig fredag!” sa Ashlee. ”Så jäkla underbart att du vann simtävlingen!”
”Extra härligt att du vann med skadade fingrar – och att du vann över Brent!” sa Coral.
"Awesome!" jublade Ashlee.
”Jag fattar knappt att det är sant.” sa Kyle. ”Jag var övertygad om att Brent skulle vinna.”
”Inte jag.” sa Ashlee. ”Jag visste hela tiden att du skulle vinna.”
Hon log brett mot Kyle.
Kyle log tillbaka.
”Tack Ash.”
”Tänk att Coach Hillman lät Brent vara med i tävlingen bara för att han ville se dig vinna över honom!” sa Darla ”Vilken cool lärare vi har!”
”Mmm." skrattade Kyle. "Och Brent och Jerry är relegerade!”
”Bättre än julafton!” jublade Ashlee
De andra skrattade.
”Ja, det var verkligen bra nyheter.” sa Darla.
”Det blir skönt för er att slippa dom nu.” sa Darlas mamma.
Matthew Hayden såg på sin dotter.
”På tal om nyheter... Ashlee, du har väl nåt att berätta?”
”Just det. Vi fick svaret på mitt EEG idag.”
De andra såg spänt på henne.
Ashlee gjorde en konstpaus. Sedan log hon.
”Jag är frisk. Ingen Epilepsi!”
”Åh Gud vad skönt!” sa Darlas mamma. ”Det var verkligen bra nyheter, raring!”
”Den bästa nyheten på länge!” sa Kyle.
”Vad får vi för efterrätt?” frågade Kevin.
”Här kommer din syster med världens bästa nyhet och frågar om efterrätt...?” sa Matthew.
Men han kunde inte låta bli att skratta.
Kevin ryckte lätt på axlarna.
”Vaddå...? Jag gillar efterrätt.”
”Jag med!” sa Ashlee. ”Blir det chokladtårta eller?”
”Vilka ungar...” skrattade Matthew. ”Tänker ni bara på godis?”
”Vad finns det annars att tänka på?” sa Kevin och Ashlee unisont.
De andra skrattade gott.
*

Champion! (Del 2)

*
”Du ska få så jävla mycket spö din lille skitunge!” väste Brent till Kyle när de stod vid bassängkanten.
Kyle skakade trött på huvudet.
”Kom med nåt nytt material, Brent - det där börjar bli gammalt.”


”Brent är ingen smidig simmare precis...” sa Shirley.
”Nej, han simmar ju som en galning.” sa Max. ”Han kommer att trötta ut sig själv.”
”Han leder...” suckade Ashlee besviket.

Kyle var på väg att ge upp.
Brent ledde stort och nu kände Kyle att det gjorde ont i fingrarna. Han saktade ner.
Nej, ge inte upp nu grabben, tänkte Coach Hillman. Du klarar det här!
Plötsligt hörde Kyle hur flera av hans klasskamrater, samt Coral och Darla, hejade på honom.
”Ge inte upp, Kyle!” skrek Ashlee. ”Du är bäst!”

Hejaropen gav Kyle nya krafter. Han trotsade smärtan i fingrarna och ökade takten.
Han simmade ikapp Brent och sedan förbi honom.
Hejaropen ökade ännu mer.
När Kyle dunkade handflatan i kaklet ett par sekunder före Brent trodde Kyle nästan att taket skulle lyfta sig, precis som Ashlee sagt att det skulle.
Han hade svårt att tro det – men han hade faktiskt vunnit över Brent!
*

Champion! (Del 1)

Blue Creek High School. Fredag.

Kyle, Ashlee, Coral, Darla, Max och Shirley stod vid den klordoftande skolbassängen och såg ut över det turkosa vattnet.
Nu var det inte långt kvar tills tävlingen skulle börja.
”Går det bra att simma med dina onda fingrar tror du?” frågade Darla.
”Det gör inte så väldigt ont.” sa Kyle.
Han log mot Ashlee som gav honom en aningens klentrogen min.
”Det är sant, Ash. Jag har inte så ont längre. Fingrarna är dessutom är tejpade, så det ska nog gå bra."
”Jag förstår inte hur Coach Hillman kan låta Brent simma idag.” sa Shirley. ”Efter det han och Jerry gjorde med Kyle...!”
Hon gjorde en menande gest mot Kyles stukade fingrar.
”Han har nog en plan.” sa Ashlee.
Darla såg på henne.
”Vet du nåt?”
Ashlee skakade på huvudet.
”Jag gissar bara.”
”Jag tycker i alla fall att det är fel.” sa Shirley.
”Brent kanske får kramp och drunknar.” flinade Max.
”Nej, jag skojade bara.” sa han efter en stund.

Lite senare gick killarna som skulle tävla mot omklädningrummet.
Coral, Darla, Max och Shirley gick och satte sig på läktaren.
Ashlee dröjde sig kvar hos Kyle.
”Vi ska heja på dig så mycket att taket lyfter sig!” sa hon med mycket iver i rösten.
Hon kramade Kyle.
”Låter bra.” sa Kyle leende. ”Nu måste jag gå och byta om.”
Ashlee nickade.
”Jag får inte följa med dit in,” Hon pekade mot killarnas omklädningsrum. ”så jag går och sätter mig hos dom andra.”
Kyle skrattade.
”Vi ses sen, Ashie.”
”Det gör vi. Spöa skiten ur Brent nu.”
”Ska försöka.” sa Kyle.
*

Kreativt skrivande 30/4

Ord/meningar på S 
Alliteration

Selma skrider sakta som sengångare

Saras solstol stinker salubrin

San Franciscos spårvagnar susar snabbt

Sweeneys solkiga sandaler

Sengångare strövar stilla

Sommar, sol, semester, skimrande saltvatten, solstol, solnedgång, solglasögon

*

Kreativt skrivande 29/4 - 2

Hollywood-barnstjärnor

Hollywood Kidz - kapitel 1

”Audition...?”
August Moon gapade och stirrade på sin agent.
”Skulle jag gå på audition? Knappast. Inte en välkänd stjärna som jag. Jag som har min egen TV-serie och allt!”
Hennes agent nickade somsvar på hennes fråga.
Den 11-åriga flickan gav ifrån sig ett indignerat ljud och rusade iväg så fort att hennes blonda hår flaxade bakom henne.
"PHIIIIL!" gastade hon.
Hon hittade sin regissör i matsalen och högg tag i honom.
”Phil! Tala om för idioterna som ska göra den nya serien att jag är den som ska ha huvudrollen! Jag är bättre än alla andra små wannabe-skådespelare i den här stan! Det vet du Phil!”
Phil Kramer suckade.
”August, lilla gumman... vi vill ge fler barn chansen att visa sin talang.”
August fnös och skakade på huvudet.
”Slöseri med tid om du frågar mig.”
Phil ignorerade hennes kommentar.
”Vi ska ha audition här imorgon klockan tio, du är välkommen att provspela för rollen då.”
August blev tomatröd i ansiktet.
”Rollen är min! Jag har velat ha den ända sedan serien började skrivas!”
Phil suckade igen. Han höjde blicken mot taken, som om det vore himlen.
Han bad tyst och intensivt:
Käre Gud, om du inte är alltför upptagen, var snäll och ge oss en ny stjärna imorgon. Om jag måste jobba med August Moon i en serie till vet jag inte vad jag tar mig till...
*

Kreativt skrivande 29/4 - 1

Ocean Beach, California, 1961

Små barfota fötter dunsade mot träplankorna när pojken sprang ner mot båten som precis lade till vid bryggan.
Ryan var ivrig att få se vad farfar och pappa hade med sig från den här fisketuren.
Hans blå ögon blev extra stora när farfar George visade upp fångsten.
”Vad är det...? Monster...?”
Ryan lät inte rädd, bara väldigt förbryllad. En sådan här fisk hade han aldrig sett förut.
”Den har armar!” utbrast han.
”Det är en bläckfisk.” förklarade farfar. ”Din mamma ska använda bläcket att skriva och måla med.”
5-åringen såg klentroget på havsdjuret.
”Har han bläck i sig...? Näää... farfar, du skojar!”
”Nej Ryan, det finns faktiskt bläck i det här djuret.” skrattade farfar. ”Du ska få se.”
Ryan petade lite försiktigt på bläckfisken.
”Kan man äta honom?”
”Ja,” sa pappa David. ”Vi ska tillaga den sedan. Vill du smaka då?”
Ryan rynkade på sin lilla näsa och skakade på sitt lockiga huvud.
”Neeeej tack...!” sa han med stort eftertryck. ”Vill inte äta fula monster. Jag tycker nog bara om att äta fisk som inte har bläck och armar.”
*

Kreativt skrivande 28/4 - 2

Morgon.

Väckarklockans gälla uppmaning dränkte rummets tystnad.
En trött hand famlade mot avstängningsknappen.
Ännu en väckarklocka i ett intilliggande rum skrällde, sedan ännu en. En irriterande alarmsymfoni hade startat.
När klockorna stängts av blev det tyst i ett par sekunder, men sedan stördes friden åter, denna gången av en munter sång.
Oh, what a beautiful morning!
”Åh toppen... klockan är sex på morgonen och pappa sjunger musikal-sånger – som vanligt...!” stönade Mackenzie.
Hennes tvillingbror Justin såg på henne.
”Du är ingen morgon-människa va syrran?”
Mackenzie bara morrade.

Familjen fick underhållning vid frukostbordet också.
”Farsan, spar sångerna till dina musikelever...” sa Justin.
”Jag tror att musik gör människan lyckligare.” sa Leonard, tvillingarnas näst äldste bror.
”Sovmorgon gör mig lyckligare.” muttrade Mackenzie.

Någon timme senare hade Mary och Henry Jennings stuvat in sina fyra tonåringar i bilen.
På väg till skolan hade familjen piggnat till, de sjöng nu glatt med i sången som spelades på radion – alla utom Mackenzie – hon hade lugnt somnat där hon satt mellan sina bröder i baksätet.
”Väck henne i god tid innan vi kommer fram till skolan” sa pappa Henry.
Matt, äldste sonen i familjen Jennings, viftade lugnt bort sin pappas bedjan om att väcka systern.
”Äh, det blir mycket lugnare för lärarna om hon sover.”
*

Kreativt skrivande 28/4 - 1

*
Solen värmde det gula och röda tältet. Frän doft av djurspillning spreds i sommarhettan.
En man på styltor stapplade fram mellan vagnar och djurburar, någon jonglerade med fyra ägg.
En man, klädd i svarta byxor med hängslen, satt på trappan till en av vagnarna.
Ansiktet en aning rödmosigt med surmulen uppsyn, magen putade ut genom hans solkiga, vita bomullsbrynja, likt en jäsande deg. Han höll en fickspegel i ena handen, i den andra en liten sax som han ansade sina svarta mustascher med.
En liten apa satt på ett positiv och tjattrade om ditt och datt.

Vid en sliten gallerförsedd vagn satt en liten pojke och tittade på sin bästa kompis, ett sorgset lejon som nu vankade rastlös i sin bur.
”En dag ska vi ta oss härifrån, du och jag.” sa pojken.
Lejonet såg på pojken med blanka ögon. Han kom fram till gallret och satte sin fuktiga nos mot pojkens utsträckta hand.

Pojken spratt till när en mullrande röst röt att han skulle komma genast.
Lejonet morrade, han tyckte inte om att den tjocke, otäcka mannen skrek på hans lille kompis.
De andra på cirkusen gillade inte heller hur den stackars pojken behandlades, de gav honom sympatiska blickar när han med blicken i marken gick mot mustasch-mannens vagn.
*

Födelsedags-special 27/4: Maureen

Grattis Maureen!

*

(Klicka på bilden för större version)

*

Anfall – del 30

*
På skolbussen visade Kyle Coral textmeddelandet från Ashlee.
”Vad skönt att hon mår bättre.”
”Ja, verkligen.” sa Kyle. ”Men jag är orolig i alla fall. Ibland säger Ashlee att hon mår bra fast hon i själva verket inte gör det.”
”Mmm, jag vet.” sa Coral. ”Och jag känner en till som gör så.”
”Gör du? Vem då...?” frågade Kyle.
”Han sitter bredvid mig.” sa Coral och log.
”Jag brukar väl inte göra så?” sa Kyle.
Han låtsades bli förnärmad.
Coral småskrattade.
”Ska vi hälsa på Ash imorgon?” frågade hon efter en stund.
Kyle log och nickade.
”Ska du jobba i badhuset i eftermiddag förresten?”
Coral skakade på huvudet.
”Då måste du vara hemma med... du vet...” viskade hon.
Visst ja, tänkte Kyle, Han ska ju inte jobba förrän i helgen.
”Darla och jag tänkte göra nåt efter skolan.” sa Coral. ”Du kan väl du hänga med då?”
”Om ni inte sjunger.” sa Kyle med trulig min.
”Jag kan inte lova någonting.” flinade Coral.
*

Anfall – del 29

*
”Har ni sovit bra inatt?” frågade Nancy när de satt vid frukostbordet.
”Ganska bra.” sa Kyle.
”Ja, du har väl haft ont, lilla stackare.” sa Nancy.
Hon sträckte sig fram mot Kyle för att klappa honom på kinden, men Kyle drog undan huvudet.
Han skyndade sig att resa sig och tog bort sitt juiceglas till diskmaskinen.
”Vi måste nog gå nu.”
Coral reste sig också.
”Ja, bussen kommer snart."
Sedan tillade hon, försiktigt:
"Vi kommer hem senare idag, vi ska göra läxor med några kompisar. Vi äter nog middag med dem också.”
”Okej.” sa fadern. ”Men var hemma senast klockan nio.”
”Ja Sir.” sa Coral.

”Hörde du dem inatt?” frågade Kyle när han och Coral gick mot bussen.
”Om jag hörde dem...?" Coral gjorde en grimas. "Jag ville skära av mig öronen!”
”Jag med.” sa Kyle.
*

Anfall – del 28

*
”Vad glad du ser ut, brorsan.” log Coral. ”Gulligt meddelande från Ash?”
Kyle nickade och såg ännu gladare ut.
Coral fnissade.
”Sluta fnissa, syrran, jag är inte kär i Ashlee.”
"Lite...?" sa Coral.
Kyle blev lite röd om kinderna och skakade på huvudet.
Coral log och började sjunga:
"L is for the way you look..."
”Sluta sjunga.” avbröt Kyle. Han försökte låta sur, men Coral kunde inte undgå att höra skratt i hans röst. ”Du är inte med i en musikal, lilla retsticka.”
Coral skrattade och fortsatte att sjunga L-O-V-E.

O is for the only one I see...

”Ska du hålla på så här hela dagen?” undrade Kyle, fortfarande skratt i hans röst.
Coral nickade.
”Och om du pratar om det med Darla kommer ni hålla på så här båda två...” sa Kyle, mer för sig själv än till sin syster.
Coral såg ut som hon fått världens bästa idé.
”Yes! Bra idé Kyle! Vad kul Darla och jag ska ha!”
Kyle kastade sin kudde på Coral.
Coral kastade skrattade tillbaka den.

De hörde inte att fadern kom in i rummet.
”Frukosten är klar.”
”Okej, vi kommer.” sa Coral.
Kyle skyndade sig att bädda sängen, vilket inte var så lätt med två skadade fingrar.
Coral kastade en försiktig blick på fadern, sedan hjälpte hon Kyle med bäddandet.
Fadern sa ingenting om det, men han såg lite otålig ut.
”Skynda er lite nu.”
”Gå ut till köket och ät du,” sa Coral till Kyle. ”Jag kan bädda klart.”
”Tack.” mimade Kyle när inte fadern såg.
*

Anfall – del 27

*
Innan Kyle gick till skolan på tisdagsmorgonen skickade han ett textmeddelande till Ashlees mobil.

Hej lilla Ashie!
Hur mår du? Coral & jag tänker mycket på dig (oroliga).
Jag hoppas du kan komma tillbaka till skolan snart! 
Saknar dig & det är mycket roligare när du är där!
Love, Kyle

Det kom ett svar från Ashlee nästan meddetsamma.

Hej finaste & sötaste K!
Är skolan inte rolig utan mig? (*blush*)
Awww, du är det sötaste som finns! :)
Jag ville gå till skolan idag, men måste vara hemma
och vila ett par dagar säger pappa, soooo boring...! :/
Oroa er inte, finaste vännerna, jag mår ok, huvudet känns bättre nu.
Är bara lite trött.
Hur mår du då? Jag hoppas du inte har super-ont i fingrarna... stackare :(
Vi ses snart! (hoppas jag)
Kom hit nån dag efter skolan så jag får krama dig lite! <3

Krama Coral från mig
och ha en bra dag!
Love,
Ash.*

Anfall – del 26

*
När Kyle låg på sin säng tänkte han att han skulle ringa Ashlee lite senare och höra hur det var med henne.
Hon hade fått åka hem när EEG:et var klart och nu skulle hon få vara hemma från skolan ett par dagar och vila.
Kyle kunde inte sluta oroa sig för henne och han var rädd för att resultatet skulle visa att hon var väldigt sjuk.
Det var som om Coral kunde läsa hans tankar (som så många gånger förut), för nu såg hon på honom bortifrån sin säng och sa:
”Det är nog ingen fara med Ashlee. Hon är en kämpe.”
”Jag hoppas du har rätt.” sa Kyle.
Sedan gäspade han. Oj, vad trött han var!
”Cor, väck mig om jag somnar.”
Coral lade ifrån sig sin bok och skrattade, det var ett mjukt litet skratt.
”Om du somnar...? Jag slår vad om att du sover inom tre sekunder.”
Kyle log mot sin älskade syster och gäspade igen.
”Kul Coral.”
”Det är klart att jag väcker dig, brorsan. Du hinner sova en timme, sedan är det middag.”
”Mmmm...” mumlade Kyle.
Sedan somnade han.
*