onsdag, april 21, 2010

Anfall – del 19

*
”Släpp honom!” skrek Ashlee, nästan hysteriskt nu.
”Ta det lugnt för fan.” hånskrattade Jerry. ”Vi ska inte döda din lille pojkvän, bara se till att han inte kan simma på fredag.”
”Nej!” skrek Ashlee.
Jerry tog ettt fast tag om Kyle vänstra pek- och långfinger.
”Vi behöver inte göra så mycket.” sa han. ”Det räcker med att fingrarna blir lite skadade.”
Ljudet som uppstod när Jerry böjde Kyles fingrar bakåt skulle förfölja Ashlee i mardrömmar länge efteråt.
”Åh jävlar vad det knakar!” myste Brent.
Jerry däremot var inte nöjd. Han fick inte den reaktion som han ville ha av Kyle.
Kyle varken skrek, gnydde eller grät. Han bara bet ihop och andades djupa, lugna andetag.
Ashlee däremot både skrek och grät.
Hon slog sig ur Brent grepp och rusade fram till Kyle.
”Sluta! Du har av hans fingrar!”
”Det räcker nu Jerry.” sa Brent. ”Han behöver bara bli lite skadad.”
Jerry släppte taget om Kyle, men han kunde inte låta bli att trampa på Kyles onda fingrar när Kyle flämtande sjönk ner på marken.
Ashlee kramade Kyle hårt och snyftade. Kyle höll om henne med sin friska arm.
Just då kom Coach Hillman springande.
”Vad händer här?” frågade han.
Han såg på Ashlee som grät floder.
”Ashlee, vännen, vad har hänt?”
”Han bröt fingrarna på Kyle!” snyftade hon.

När Coach Hillman fått höra vad som hänt fick Jerry och Brent en utskällning som ekade över Atlas Canyon.
*

Anfall – del 18

*
Ashlee, Kyle, Max och Shirley bildade grupp och gick iväg med sina kameror.
”Vad vackert det är här!” sa Shirley hänfört.
”Ja, det är så häftigt!” sa Max. ”Jag ska ta kort på floden.”
Han gick försiktigt mot kanten av bergsplatån och tog kort på Red River som forsade fram nedanför.
”Tänk att det skedde en massaker här för typ hundra år sedan.” sa Max. ”Floden blev alldeles röd av människornas blod.”
”Kusligt att tänka på att det är därför den heter Red River.” sa Shirley.
”Ja Gud... jätteläskigt, jag börjar gråta...!”
Det var Brents röst.
”Åh neeej...!” mumlade Shirley.
De vände sig om och såg Jerry och Brent komma emot dem.
”Vad gör ni små nördar då?” frågade Brent.
”Letar efter sjövägen till Indien... vad fan tror du?” sa Max torrt.
”Kom så går vi.” sa Shirley.
”Ja, gör det.” sa Jerry. ”Vi ska bara snacka lite med Kyle.”
Kyle och Ashlee satt på marken och fotograferade naturen.
Jerry och Brent satte sig på huk nära Kyle.
”Så du ska simma på fredag?” sa Jerry.
”Ja.” sa Kyle oberört.
”Det vore ju synd om du blev skadad.” flinade Brent. ”Då kan du inte tävla.”
Jerry höll fast Kyle, så att han inte kunde resa sig.
”Låt honom vara!” vrålade Ashlee. Hon knuffade till Jerry.
Brent reste sig, slet upp Ashlee från marken och höll fast henne.
”Vi hämtar en lärare!” sa Max.
Kyle nickade.
Han och Shirley sprang iväg.
*

Födelsedags-special 21/4: Maggie

Grattis Maggie!

(Klicka på bilden för större version)
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:111 - 21 april

Skriv om mötet på tågstationen.
*
September 1942

10-åriga Katherine Goldman tryckte sig intill sin far när tåget bromsade in på stationen. En hund längre bort på perrongen började plötsligt skälla.
Flickan såg sig omkring med rädda ögon.
Pappa Asher omfamnade Katherine och hennes äldre syster Rachel, sedan sade han med sin mjuka röst:
”Räds inte, mina älskade barn. Inget ont händer oss här i Amerika. Vi är trygga och fria.”
Tågdörrana öppnades och den lilla familjen gick, tillsammans med pappa Ashers äldste vän Itzhak, mot tåget.
”Jag vill inte åka tåg!” snyftade Katherine och tvärstannade.
Hennes mor Adina fick tårar i ögonen.
Itzhak satte sig på huk, så att han kom i ögonhöjd med Katherine.
”Gråt inte, lilla vän. Det är ingen som gör illa oss på det här tåget.”
”De onda männen finns inte här, Katherine.” sa mor. ”Ingen kommer att ta oss. Vi ska till vårat nya hem nu.”
”Du kommer att tycka om det nya hemmet.” sa Itzhak. ”Det ligger i en liten stad nära havet.”
”Du älskar ju havet.” sa far och log mot Katherine.
Hon slutade gråta och tittade upp.
”Ska vi bo nära havet?”
Rachel log.
”Vi kan bada flera gånger i veckan!”
Katherine kastade ännu blick på tåget. Det här var nytt och blankt och hade inga vagnar med gallerförsedda fönster. En vänlig man i järnvägens uniform visade folk vart de skulle gå.
På den här tågstationen fanns ingen som skrek och slog passagerarna och ingen såg rädd ut när de klev på tåget.
Katherine visste nu att hon var trygg i sitt nya hemland.
Hon gled ur sin fars famn och tog sin lilla resväska som stod intill dem.
”Jag vill inte vara rädd och ledsen mer.”
Ett leende spred sig i hennes lilla ansikte.
”Nu vill jag åka till havet och det nya huset.”

På tåget fick hon veta att deras nya hemstad hette Delphi. Katherine smakade på namnet; Delphi... det var ett vackert och spännande namn på en stad.
Hon tryckte näsan mot fönstret och insöp alla intryck av landskapet där utanför.
Hon suckade, lättad och förväntansfull.
Ett nytt liv hade börjat.
*

tisdag, april 20, 2010

Anfall – del 17

*
”Shit, vilken trist utflykt.” stönade Brent när de varit vid Atlas Canyon en stund. ”Vad larvigt att vi måste lära oss saker om det här stället.”
”Tycker du att det är tråkigt?” frågade en av lärarna.
”Vad tror du? Vi kan redan allt om Blue Creek och det här skitstället...!”
”Vad bra!” sa Coach Hillman. ”Då kanske du kan berätta för oss varför detta stället fick namnet Atlas Canyon.”
En febril aktivitet sattes igång i Brents hjärna. Han gjorde en plågsam grimas.
”Vad är det?” flinade någon retsamt. ”Gör det ont att tänka...?”
Några i klassen skrattade.
”Nu räcker det.” förmanade Coach Hillman. ”Brent, vet du varför det här stället heter Atlas Canyon?”
”Vem fan bryr sig?!” fräste Brent.
”Kan inte någon som veta få säga det nu?” sa Julie Carver.
”Jag tror Brent vet svaret, men han är bara lite ointresserad.” sa Coach Hillman. ”Inte sant, Brent.”
”Vem fan bryr sig?!” fräste Brent igen.
Julie Carver himlade sig.
”Stället fick sitt namn efter...”
Klassföreståndaren bad Julie vänta på sin tur.
”Det är ju ingen som kan svaret...” stönade Julie.
”Vi är flera som kan.” sa Max.
Klassföreståndaren såg på sina elever.
”Ashlee, vill du berätta om Atlas Canyon? Hur fick stället sitt namn?”
”Efter titanen Atlas.” svarade Ashlee. ”I Grekisk mytologi. Han höll upp himlavalvet på sina axlar.”
”Jäklar, vad stark han måste ha varit!” sa Max.
Klassen skrattade.
”Tack för ditt svar Ashlee.” sa klassförestånaden. ”Det är mycket rikigtt. Vad hände med Atlas sedan?”
Julie viftade med handen och fick svara.
”Han blev förstenad och förvandlades till ett berg.”
”Alldeles riktigt, Julie. Tack.” sa klassförestånaden. ”Vet ni vart Atlasbergen ligger? Någon som vill berätta? Kyle...?”
”Nordafrika.” sa Kyle.
”Vilka jäkla plugghästar ni är allihop!” fnös Jerry.
”Det är väl bra att kunna en massa saker?” sa Shirley.
”Mmm... jättebra.” sa Jerry ointresserat. ”Kan vi åka hem nu?”
”Nej, nu ska ni ju sprida ut er och börja fotografera.” sa Coach Hillman glatt.
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:110 - 20 april

Skriv om mötet i hissen
*
Köpenhamn, juni 2000

Den äldre mannen suckade inombords när barnen skuttade in i samma hiss som han.
Jag hatar barn, tänkte han. De borde vara förbjudna på hotell.
De små flickorna, båda rödhåriga, tryckte på varenda knapp i hissen.
”Hallå där! Vad ska det där vara bra för?” frågade äldre mannen surt.
”Vi vill se om det ser likadant ut på alla våningar.” svarade den ena flickan.
”Det ser likadant ut på alla våningar.” sa gubben, om möjligt ännu surare. ”Tro mig.”
”Det vill vi se med egna ögon.” sa den andra ungen, på danska.
Mannen spände blicken i flickorna och sade med så farlig röst han kunde:
”Om ni trycker på alla knapparna i hissen kommer polisen och tar er.”
Flickorna ryckte på axlarna och fnittrade lite.
”Jäkla små anarkister...” muttrade surgubben.

När hissen stannade högst upp i hotellbyggnaden och dörrarna gled upp såg gubben två unga män i korridoren.
Den danska flickan log ett stort leende mot surgubben, hon saknade två tänder i överkäken. Den lilla anarkisten pekade på männen.
”Det där är min far.”
”Och det där är min pappa.” sa lilla anarkistens kompis och pekade på den andre mannen.
Det danska lilla anarkist-gliet fnittrade triumferande.
Hon pekade på sin kompis pappa och gjorde en konstpaus innan hon avslöjade:
”Politi.”
Flickan, vars far var polis, log kaxigt.
”Nu blev du snopen va, gubbe?”
Flickungarna skrattade och skuttade ut ur hissen.
*

Anfall – del 16

Måndag.

Efter lunch åkte klassen iväg på en dagsutflykt till Atlas Canyon med tre av sina lärare. De skulle ha historielektion och prata om fakta och gamla myter om Blue Creek och grannstäderna.

”Håll dig borta från Brent och Jerry!” viskade Ashlee till Kyle när de satt i bussen.
Kyle såg tydligt oron i hennes blick och han märkte att hon var skärrad.
”De har planerat något.” fortsatte Ashlee.
Kyle nickade.
”Jag ska hålla mig undan, oroa dig inte.”
”De tänker verkligen göra något med dig Kyle!” sa Ashlee.
”Inte här eller på utflykten, med hela klassen och lärarna som vittnen.” sa Kyle lugnt.
”Jag menar allvar!” envisades Ashlee.
”Jag vet, Ash.” Kyle klappade henne lugnande på handen. ”De där två är inte att leka med när de är uppretade och har planerat något. Jag ska akta mig – jag lovar. Okej?”
Han log mot Ashlee.
”Jag är orolig i alla fall.” mumlade Ashlee.
Max såg på Ashlee.
”Vad är du orolig för?”
Ashlee pekade på Jerry och Brent som satt längre fram i bussen.
”Vad har dom nu hittat på...?” suckade Max.
”Vet inte...” sa Kyle.
Och han hoppades få slippa uppleva det.
*

måndag, april 19, 2010

Blue Creek "Promo Video"



Anfall – del 15

Måndag.
Blue Creek High School.

”Vem ska du tävla mot på fredag?” frågade Jerry när han och Brent gick mot matsalen.
”Kyle.” svarade Brent.
Jerry började gapskratta.
”Du skämtar? Spaz boy...? Men grattis, då behöver du ju inte anstränga dig i poolen.”
”Jo...” sa Brent. Han såg inte glad ut. ”Jag har hört att han är en jäkligt bra simmare.”
”Fan,” sa Jerry. ”jag som trodde att segern var så gott som din...”
”Trodde jag också.” muttrade Brent. ”Men förra veckan hörde jag Coach prata med Kyle - han sa nåt om att han tycker att Kyle är en av skolans bästa simmare."
Brent drämde näven i ett skåp i ren ilska.
"Fan! Jag ska ha den där medaljen! Jag förlorar aldrig i några tävlingar eller mästerskap!”
”Dränk den lille skiten, så är du av med problemet.” flinade Jerry i skämtsam ton.
Brent såg fundersam ut.
”Nånting måste vi kunna göra... Jag menar, om Spaz boy råkar skada sig kan han ju inte vara med...”
Jerry log sitt tecknad-film-skurk-leende.
”Jag gillar hur du tänker, Brent.”

Brent och Jerry var så upptagna med att skratta gott och rått när de smidde sina planer, att de inte lade märke till Ashlee som stod tryckt mot en pelare och hörde varenda ord de sa...
*

söndag, april 18, 2010

Anfall – del 14

*
”Jag... kan nog inte följa med...” stammade Kyle.
”Kan du inte...? Mycket med skolan?” frågade fadern.
Coral nickade ivrigt.
Kyle förstod genast vad hon menade. De hade en slags telepatisk förmåga, tack vare att de stod varandra så nära.
Kyle gav sin syster en tacksam blick, sedan såg han på fadern.
”Nej, vi har simtävling på fredag.” sa han lite försiktigt.
Han oerhört tacksam över att han hade fått en ursäkt för att slippa följa med.
Han var nu rädd att fadern skulle tvinga honom, men det gjorde han inte. Han verkade bara tycka att det var tråkigt att hans grabb inte ville åka med.
”En annan gång kanske.” sa fadern.
Nancy såg besviken ut.
”Vad synd att du inte åker med...” sa Nancy och lade armen om Kyle. ”Vi kunde få så kul på vår resa.”
Obehagskänslor kröp i hela Kyle. Han slingrade sig undan Nancys beröring och reste sig från stolen.
”Ursäkta, jag har lite att ordna med inför imorgon.”
”Ja, jag med.” sa Coral och följde efter sin bror till deras rum.

Kyle sjönk ner på sin säng och pustade ut.
”Det var nära...! Tänk om jag hade blivit tvungen att följa med... Jag fattar inte ens varför han ville att jag skulle följa med.”
Coral skakade på huvudet.
”Det är inte lätt att förstå honom alls.” suckade hon.
”Nej...” suckade Kyle. ”Men du, nu slipper vi dom i alla fall i helgen.”
”Helt otroligt.” sa Coral. ”Jag fattar det knappt! Tre dagar utan dom!”
”För bra för att vara sant.” sa Kyle. ”Kan vi verkligen ha sån tur?”
”Känns som en dröm faktiskt.” sa Coral.
Kyle blev tyst en stund och verkade fundera på något.
”Vad är det?” frågade Coral.
Hon satte sig bredvid sin bror på sängen.
”Jag önskar att Nancy kunde sluta röra mig hela tiden...!”
Coral höll om sin bror.
”Jag vet, det önskar jag också.”
*

Anfall – del 13

*
Coral och Kyle tappade sin helgglädje så fort de närmade sig hemmet.
De hoppades att fadern var på så pass bra humör så att skulle lämna dem ifred.
Försiktigt öppnade de ytterdörren och smög in.
De hörde fadern och Nancy prata och skratta i köket.
Plötsligt tystnade fadern. Sedan ropade han på sina barn.
Coral och Kyle gick ut i köket.
”Jag tyckte väl att jag hörde någon komma smygande.” sa fadern. ”Har ni haft en trevlig helg?”
Kyle och Coral nickade.
”Vill ni ha lite middag?” frågade Nancy.
”Nej tack.” sa Coral. ”Vi har redan ätit.”
”Sitt med oss ändå.” sa Nancy och log mot dem. ”Berätta om er helg. Var den trevlig?”
”Ja, vi hade kul.” sa Coral.
”På tal om kul...” sa fadern. ”Kyle, ska du följa med Nancy och mig på en av mina lastbilsresor i helgen?”
Kyle blev alldeles iskall.
En hel helg ensam med fadern och Nancy... Tanken gjorde honom sjuk.
Fadern märkte inte paniken i sin sons ansikte, för han babblade glatt på:
”Det blir kul, se lite mer av det här landet. Vad säger du, grabben?”
Kyle funderade febrilt.
Hur sjutton skulle han kunna slingra sig ur det här...?
*

Best of Noel & Melwin XVI

*
På tvillingarnas förskola pratar de under en morgon-samling 
om vulkanutbrott och aska.
*
Noel: Om man går på ett berg som har en vulkan i sig smälter skorna.
Pojke: Men då kan man gå barfota istället.
Melwin: Nej nej! Då fötterna smälter och det blir jätteont!
Annan pojke: Men om man har jättehårda skor då? Järn eller trä... eller...?
Noel: Meh! Man ska inte gå på berg med vulkaner - oavsett!

***

Under en eftermiddags-samling på förskolan:
*
Noel (räcker upp handen): Ursäkta, Fröken Maggan, jag är törstig.
Maggan: Oj då, då ska jag hämta en mugg vatten åt dig.
Noel: Nej, det kan jag göra själv. Sitt kvar du, du har ju en massa ungar att ta hand om här (gör en gest över alla barnen i ringen)
*

Anfall – del 12

*
Några andra gäster på pizzerian tittade mot Ashlee och Kyle.
”Ursäkta.” sa Coral.
”Barnen har fått i sig lite för mycket socker, dom blir lite fnissiga då.” förklarade Darla med extra myndig röst, som om hon var en vuxen som var ute på restaurang med sina barn.
Detta orsakade en ny skrattexplosion hos Ashlee och Kyle.
De andra gästerna såg roade på dem.
”Har ni fått skrattsjukan nu igen?” frågade Darla.
Ashlee satte sig rak i ryggen och såg allvarligt rakt fram.
”Vad pratar du om? Jag skrattar inte.” sa hon med överdrivet allvar.
Men i nästa sekund kastade hon en blick på Kyle och så började hon skratta igen.
Kyle försökte sluta skratta, men det gick inte så bra.
Coral och Darla brast också ut i skratt.
En servitör kom fram till deras bort.
”Nu måste jag be er att lugna er lite. Det här är en restaurang.”
Ashlee såg storögd på honom.
”Va...? Är detta här en restaurang? Och jag som trodde det var Willy Wonkas chokladfabrik.”
Kyle, Coral och Darla och de andra gästerna skrattade.
Servitören skakade på huvudet och lämnade deras bord.
”Jag behöver semester...” mumlade han.
”Don't worry – be happy!” ropade Ashlee efter honom.
*

Anfall – del 11

*
”Ser du fram emot simtävlingen på fredag?” frågade Ashlee när de fått in desserten.
Kyle ryckte på axlarna.
”Vet inte om jag ska vara med...”
De andra stirrade på honom.
”Vad sa du nu...?” sa Darla. ”Vad då inte vara med...?”
”Har det med Brent att göra?” gissade Ashlee.
”Jag kommer aldrig att vinna över honom.” sa Kyle.
”Det var det dummaste jag har hört.” sa Darla. ”Klart att du kan vinna! Lova att du är med på fredag.”
”Mmm... kanske...” sa Kyle.
”Nej Kyle, inte kanske.” sa Darla. ”Du är ju en bra simmare, glöm inte det!”
Coral nickade instämmande.
”Darla har rätt.”
”Tänk dig Brents min när du vinner, Kyle!” sa Ashlee uppspelt. ”Han kommer bli helt knäckt!”
Kyle satt tyst en liten stund och funderade.
”Jag får se hur jag gör.” sa han när han funderat lite.
”Okej,” sa Ashlee. ”bara du gör som vi säger.”
Hon försökte se allvarlig ut, men efter en stund brast både hon och Kyle ut i skratt.
*

lördag, april 17, 2010

Anfall – del 10

Frankie's Pizza Parlor. 
Söndag eftermiddag.

”Kyle... vilken planet är du på?” frågade Darla.
”Eh.. va...?” Kyle såg nästan yrvaken på henne.
Darla log.
”Vad tänker du på älskling?”
Kyle suckade.
”På att det är måndag i morgon. Lång dag, tråkiga lektioner...”
Coral såg ner i sitt höga glas med Pepsi och petade på isbitarna med sugröret.
Hon förstod precis hur Kyle kände sig.
Om tre timmar skulle de vara hemma igen. Hemma hos fadern och Nancy.
Hon skakade av sig de jobbiga tankarna och såg på sin bror. Hon log tappert.
”Det kanske blir en bra dag imorgon.”
”Nja... vi har matte imorgon.” mumlade Kyle.
”Bläää... matte...!" stönade Ashlee. ”Jag hatar matte. Vet ni, jag tror till och med att jag är allergisk mot matte! Jätte-allergisk.”
Nu kunde inte Kyle hålla sig för skratt.
”Det går lärarna säkert på, Ash.”
”Matte-allergi är allvarliga grejer.” sa Ashlee dramatiskt. ”Man blir alldeles konstig - grön och lila...”
Darla och Coral skrattade.
”Hur botar man det då?” frågade Kyle med ett litet skratt.
Ashlee låtsades fundera. Sedan sken hon upp.
”En puss kanske.”
Kyle log generat.
”Äh, du är ju också knasig.”
”Yep!” flinade Ashlee. ”Livet blir mycket roligare då förstår du Kyle.”
Hon lutade sig fram mot honom och gav honom en puss på kinden.
Kyle blev ännu mer generad.
”Du är fin med röda öron.” retades Ashlee.
”Passa dig du.” varnade Kyle. Han log mot Ashlee.
Darla och Coral skrattade igen.
”Visst är dom världens sötaste?” viskade Darla till Coral.
Coral nickade.
”Vad viskar ni om?” frågade Kyle.
”Hemlisar.” sa Coral och Darla unisont.
*

Anfall – del 9

*
På lördagsmorgonen vaknade Coral och Darla före Kyle och Ashlee, så de gick upp och gjorde frukost.
”De är så söta att jag nästan måste ta ett kort på dem!” sa Darla när de kom in på Darlas rum för att väcka Kyle och Ashlee en stund senare.
Hon såg på Coral och log.
”Tror du dom blir glada då?”
”Mmmm... jätteglada.” fnissade Coral.
”Men titta på dom Coral, dom är ju det sötaste som finns!”
Darla gjorde en gest mot Kyle och Ashlee som sov djupt på sina madrasser.
Ashlee låg tätt intill Kyle och hade i sömnen lindat in fingrarna i hans hår.
Coral tyckte att Kyle såg så fridfull ut.
Han måste ha haft en bra natt, utan oro, precis som jag, tänkte Coral.
Lugna, trygga nätter var sällsynta för syskonen.
Coral suckade.
Jag vill inte gå hem imorgon...! tänkte hon.
”Vad suckar du för? Oroar du dig redan för läxförhöret vi ska ha på fredag?” skojade Darla.
Coral skrattade och skakade på huvudet. Hon var glad att hon slapp förklara sig och trassla in sig i någon konstig lögn. Och i nästa sekund vaknade, som tur var, Ashlee och Kyle.
”Godmorgon sömntutor!” log Coral.
Ashlee sträckte på sig och satte sig upp.
”Godmorgon.” gäspade hon.
”Sovit gott?” frågade Darla.
Ashlee nickade.
Darla satte sig intill Kyle.
”Och du då, har du inte riktigt vaknat än?”
”Nä, jag sover.” sa Kyle.
”Upp nu,” skrattade Darla. ”annars tar jag kort på dig.”
Kyle satte sig upp.
”Du skulle bara våga.”
”Ja, det vågar jag.” sa Darla. ”Jag tänkte faktiskt ta kort på er förut, när ni sov, för ni var så söta.”
Ashlee fnissade.
Kyle skakade på huvudet.
”Du är knasig, Darla.”
”Sötnos, vill du ha en puss av din knasiga kompis?” frågade Darla och strök luggen ur Kyles ögon.
”Nej,” fnissade Kyle. ”din knasighet kanske smittar av sig.”
Darla låtsades se förnärmad ut.
”Coral, får jag brotta ner din gulliga, kaxiga lillebror?”
Coral skrattade.
”Ja, det får du.”
”Jag hjälper till!” sa Ashlee.
*

fredag, april 16, 2010

Aska - Del 3

*
”Jag var också dum.” sa Ashlee när hon hade lugnat ner sig. ”Om jag inte hade umgåtts med kompisarna från Mudwater hade vi aldrig kastat ägg på hus och då hade aldrig folk blivit arga och hämnats.”
”Kasta ägg på hus är dumt.” sa Matthew. ”Men du kunde ju aldrig veta att det skulle sluta så illa!”
”Jag ska aldrig fira Halloween mer.” sa Ashlee.
Hon såg ett lekfullt leende i sin fars ansikte och en glimt i hans ögon.
”Vad synd... då får du inte se din farsgubbe utklädd som en fåntratt nästa år.”
Ashlee himlade sig och skakade på huvudet.
”Du är knäpp, pappa.”
”Är jag inte det minsta rolig?”
Ashlee skakade på huvudet.
”Jo... lite rolig är jag väl?” log Matthew.
”Nej...” mumlade Ashlee.
”Men jag kan väl få dig att skratta lite åtminstone...?”
Matthew började kittla sin dotter.
Ashlee fnittrade och försökte vrida sig ur sin fars grepp.
”Det där är fusk pappa!”
Kevin kom springade. 6-åringen var klädd i sin Batman-dräkt och var på strålande glatt humör.
”Yay! Jag vill också kittla Ash!” ropade han.

Selma Hayden njöt av att se sin familj glad.
Hon var särskilt glad över att se sin man och dotter vara sams igen.
”Mamma! Hjälp till!” ropade Ashlee och Kevin. ”Hjälp oss att kittla pappa!”
”Selma, hjälp mig! Dom anfaller!” ropade Matthew.
Ashlee och Kevin skrek av skratt.
*

Aska - Del 2

*
Matthew fortsatte att ropa dotterns namn.
Då hördes en litet plask. En sten som landade i floden.
Sedan såg han flickungen. Hon satt lutad mot ett träd och kastade sten i vattnet.
Matthew gick dit och sträckte ut en hand mot henne.
”Ska vi ta en liten promenad?” frågade han. ”Och prata lite?”
Ashlee nickade.
Hon tog hans hand och lät honom dra upp henne.

De promenerade till parken.
Ashlees mamma Selma och lillebror Kevin skulle också komma till parken och tillsammans skulle de äta lunch.
Matthew satte upp Ashlee på ett av borden och såg henne i ögonen.
”Du förstår väl att vi inte vill bo i ett hus utan dig?”
”Men jag är bara problem! Det var var mitt fel att huset brann!” sa Ashlee. ”Det sa du själv!”
Det dåliga samvetet gnagde i Matthew igen.
”Jag vet att jag skrek åt dig förra veckan. Förlåt mig, älskling. Jag var så arg och upprörd. Och rädd. Och när man är det händer det att man vräker ur sig en massa dumheter.”
”Vi har ingenting kvar...” mumlade Ashlee.
”Har du glömt att vi har massor med saker i magasin?”
”Va?” Ashlee såg på sin far. ”Magasin?”
”Ja, vi magasinerade ju en massa saker för att vi skulle renovera huset. Hade du glömt det?”
Ashlee nickade.
”Så vi förlorade egentligen inget värdefullt." Matthew log. "Inget som som vi inte kan ersätta i alla fall.”
”Men... foton... baby-saker och sånt...?” frågade Ashlee.
”Magasinerat.”
Ashlee började gråta.
”Jag trodde allt var borta!”
Matthew lyfte upp flickan i famnen.
”Min lilla älskling... hade du verkligen glömt bort magasinet?”
”Ja!” ylade Ashlee av gråt.
”Oj, vad tokigt det kan bli.” sa Matthew. Han kramade sin dotter. ”Förlåt att jag blev så arg på dig på Halloween, hjärtat. Din farsgubbe blir rasande arg ibland och ibland tänker jag inte på hur mycket jag sårar folk. Kan du förlåta din gamle far?”
Ashlee svarade med att krama sin pappa hårt.


Aska - Del 3

Aska - Del 1

SkrivPuff-utmaning 2010:106 - 16 april: Skriv om aska 
+ fortsättning på Minneslappen


Blue Creek. November 2008

”Inte mycket kvar av det här huset.”
En av männen som hade hjälpt till att riva resterna av det nedbrunna huset torkade svetten ur pannan.
”Ska ni bygga upp det igen?”
Matthew Hayden skakade på huvudet.
”Nej, vi ska köpa ett nytt hus.”
Han såg på sin dotter som stod en bit därifrån. Hon höll något i famnen, deras brevlåda.
Matthew suckade och gick fram till flickan.
”Vad ska du göra med brevlådan, Ashlee?”
13-åringen såg upp på honom. Tårar hängde i hennes långa, mörka ögonfransar.
”Den är allt som finns kvar...” mumlade hon.
”Vi köper en ny brevlåda.” sa hennes pappa. ”Den där är så vandaliserad nu.”
”Då har vi inget kvar av det här huset.” sa Ashlee.
Hon blinkade och tårarna lossnade från ögonfransarna, de rann stilla ner över flickans kinder som hade kvar lite av sina svaga sommarfräknar.
”Köp ett hus som ni kan bo i utan mig!” snyftade flickan. ”Då slipper ni alla problem...”
Det gjorde ont i Matthew att höra sådana ord från dottern. Sorg och dåligt samvete skavde i honom.
”Älskling...”
Han torkade bort tårarna och såg att hon hade spår av aska i ansiktet.
Hon måste ha varit vid huset, det lilla som fanns kvar av det...
Ashlee kved och snyftade.
Matthew drog henne intill sig, ville krama och trösta henne.
Matthew och Ashlee hade alltid haft en fin relation och flickan brukade ofta komma till sin pappa och söka tröst.
Men nu var flickans tunna kropp stel och verkade inte alls bli tröstad.
Ashlee släppte brevlådan, sedan slet hon sig ur sin fars famn och rusade därifrån.
Hon sprang mot floden.
”Fan...!” utbrast Matthew.
Han ville inte att hon skulle springa iväg nu när hon var så upprörd - framförallt inte ner till den farliga floden.
Han sprang efter henne.

Han såg henne ingenstans vid floden och hon svarade inte när han ropade hennes namn.
Nu började han bli riktigt orolig...
Var kunde hon vara?


Aska - Del 2

Anfall – del 8

*
”Det är nästan lite synd om Kyle...” sa Darla till Coral. ”Inte lätt för honom att vara ensam med en massa tjejer.”
”Nej.” sa Coral. ”Verkligen inte.”
Tjejerna fnissade.
”Kan ingen ta bort den här lilla galningen från mig?” bad Kyle.
”Nej, du får klara dig själv.” sa Darla.
”Kyle, du försvarar dig ju inte ens...” retades Ashlee.
”Det är nog inte så lätt när du håller på, Ash!” skrattade Darla.
Ashlee skrattade. Hon klev av Kyles ben.
”Nu ska jag skona dig för en liten stund.”
Hon klappade honom på huvudet och pussade honom på näsan.
”Det var ju snällt.” log Kyle. ”Vet du Ashie, du är lite för kaxig för ditt eget bästa.”
Ashlee log och nickade stolt.
”Jag vet. Det är min natur.”
Det är min natur.” härmade Kyle. ”Jag ska ge dig för natur.”
Han brottade ner en fnissande Ashlee.
”Vet du vad, Ash,” flinade Kyle. ”det här ska bli min favorit-hobby också.”
”Jag är inte kittlig!” pep Ashlee av skratt.
”Inte...?” Kyle skrattade. ”Hur är det du brukar säga till mig, Ashie...? 'Du är söt, men du ljuger som en kratta'...”
*

Anfall – del 7

*
”Det ska bli så jäkla skönt att få sova ut en lördag – utan att lillbrorsan väcker mig klockan åtta!” sa Ashlee när de gick och lade sig.
”Jag kan väcka dig klockan åtta imorgon bitti om du vill.” flinade Kyle.
”Gör du det kan jag inte hållas ansvarig för mina handlingar.” sa Ashlee.
Kyle skrattade.
”Ashlee Hayden, är det där ett hot?”
Ashlee skakade skrattade på huvudet.
”Kyle Collins, det är ett löfte.”
Ashlee kröp närmare Kyle och brottade ner honom.
”Nej, Ashlee, du får inte...” började Kyle.
”Joho då, det får jag visst.” sa Ashlee busigt.
Hon satte sig på Kyles ben.
”Ash, du älskar det här, va?” frågade Kyle, samtidigt som han nästan kiknade av skratt och försökte komma undan hennes attacker.
”Jaaa!” sa Ashlee lyckligt. ”Kittla dig är min favorit-hobby!”
”Ja, jag märker det!” fick Kyle fram mellan skratt-attackerna.
*