"Ler-boll" - del 2

*
Maureen och Sheila kom upp på övervåningen just som Ryan kom ut efter duschen.
Han hade klätt på sig; mjukisbyxor och en långärmad T-shirt.
”Nå, har du tvättat öronen ordentligt nu, pojk?” sa Sheila med knarrig gammal tant-röst.
Ryan skrattade.
”Du är så knasig Sheila!”
De gick in på Ryans rum och satte sig på hans säng.
”Ska du inte torka håret, Ry?” sa Maureen och pekade menande på handduken han höll i. ”Du blir ju alldeles blöt.”
”Nej, håret ska vara blött.” sa Ryan.
”Snacka om att vara knasig…” skrattade Maureen.
Hon tog handduken ifrån honom och torkade hans rufsiga hår.
”Vilken tur du har som blir så fint ompysslad.” sa Sheila.
”Mmmm.” sa Ryan och log blygt.
”Vems briljanta idé var det att spela boll i lervällingen förresten?” undrade Maureen. ”Clarks va?”
Ryan nickade.
”Men det var en kul idé.” sa han och log.
”Låter väldigt kul.” sa Sheila sarkastiskt. ”Vad ska ni hitta på nästa gång? Oljebad? Hajsurfning?”
”Hajsurfning låter bra!” flinade Ryan.
”Pojkar kan verkligen hitta på knasigheter.” sa Maureen.
”Och det gör inte tjejer…?” sa Ryan klentroget.
”Nej, vi är mognare än er småkillar.” retades Maureen.
”Äh, det är väl inget kul.” tyckte Ryan. ”Det är mycket roligare att vara busig.”
”Ja, det har du faktiskt rätt i.” skrattade Maureen och kramade honom.
Ryan kramade blygt tillbaka.
”Jag vill också krama Ryan!” sa Sheila.
Hon lade armarna om Ryan.
Ryan fnissade.
”Ni är verkligen knasiga båda två!”
Maureen och Sheila gav honom en blick som Ryan kallade ”den farliga blicken”.
Sheila la upp Ryans bara fötter i sitt knä och Maureen stoppade en hand innanför hans tröja.
”Nej! Jag skojade bara!” skyndade Ryan sig att säga. ”Ni är inte knasiga.”
Men sedan såg han på tjejerna med busig glimt i ögon och tillade:
”Bara lite knasiga.”
*

Förändringens vind - del 3

*
Coral vaknade klockan nio. Hon lyssnade efter fadern, men så kom hon på att han åkt till Stillwater.
Lättad skyndande hon ut i vardagsrummet och satte sig intill Kyle. Hon kände på hans arm. Den var iskall.
Kyle vaknade och ryckte till av beröringen.
"Det är bara jag." lugnade Coral.
Kyle såg sig oroligt omkring.
"Han har åkt till jobbet." sa Coral. "Han kommer hem sent ikväll."
Kyle andades ut.
"Kyle, gå och lägg dig i min säng, den är fortfarande varm."
Kyle släpande sig in i sovrummet och kröp ner i Corals säng. Den var varm och skön.
Jag har aldrig tyckt om en säng så här mycket förut, tänkte Kyle.
Coral stoppade om honom med sitt varma täckte och två filtar och kramade honom.
"Försök att sova lite." sa hon.
"Tack Coral, du är bäst."
Coral såg tårögd på sin bror.
Hon vände sig bort för att Kyle inte skulle se tårarna som hängde tunga i ögonfransarna.
"Jag går och gör pannkakor till frukost." mumlade hon, knappt ohörbart.
Hon lämnade rummet.
"Jag vet inte vad jag skulle göra om jag inte hade dig, Coral!" ropade Kyle.
Tårarna i Corals ögon svämmade över.
Hon blundade och bet sig i underläppen så att det gjorde ont.
Inte gråta... måste... vara stark! mumlade hon tyst för sig själv.
Hon samlade sig i ytterligare någon minut. Sedan svarade hon sin bror:
"Och jag klarar mig inte utan dig, Kyle!"
"Jag älskar dig syrran!" ropade Kyle.
Tårarna började rinna nedför Corals kinder igen.
*

Förändringens vind - del 2

*
Fadern var tyst och allvarlig när han kom tillbaka till stugan.
De åt middag under tystnad.
Senare på kvällen när Coral och Kyle satt och såg på TV ropade fadern från deras rum:
"Kyle, kom hit!"
Både Kyle och Coral gick in i det gemensamma sovrummet.
Fadern stod vid Kyles säng.
"Har inte jag lärt dig hur man bäddar sängen?"
"Jo Sir..." sa Kyle.
"Varför gjorde du inte rätt imorse då? Jag har ju sagt åt dig att om man bäddar sängen som i armén ska man kunna studsa ett mynt på den - det kan jag inte nu. Det här är rena slarvjobbet, Kyle!"
"Förlåt Sir." mumlade Kyle.
"Man förtjänar inte att ha en säng om man inte uppskattar den och bäddar rätt." sa fadern.
Fadern slet bort alla sängkläder och madrassen ur sonens säng.
Täcket och madrassen lade han in i den stora garderoben utanför sovrummen.
Sedan gav han Kyle lakanet och en kudde, grep sonen om nacken och ledde in honom i vardagsrummet.
"Här får du sova inatt, så kanske du lär dig att uppskatta att du har en säng!"
Fadern gav Coral en skarp blick.
"Och du - våga inte smyga upp i natt för att ge din bror en filt eller täcke! Jag har koll på er!"

Natten blev kall.
Kyle satt hopkurad och huttrade i pyjamasbyxor och T-shirt.
Fadern hade struntat i att elda i öppna spisen och han hade tagit bort den lurviga mattan som brukade ligga under soffbordet - så att Kyle inte skulle kunna lägga sig på den.
Soffan vågade Kyle inte lägga sig i, faderns skuklle märka det.
Coral låg vaken i sin säng och hatade sin far.
Hon ville gå upp och ge Kyle sin filt eller täcke, men hon vågade inte, ifall fadern höll vakt.

Till slut somnade både Kyle och Coral av ren utmattning.
De var båda så slut att de inte ens märkte när faderns väckarklocka ringde klockan sex nästa morgon och de hörde inte heller när han åkte iväg till sitt arbetspass i Stillwater.
*

"Ler-boll"

*
”Vad har du gjort?!” utbrast Rebecca skrattande när Ryan kom hem. ”Tagit ett lerbad eller?”
Ryan såg på sina leriga kläder.
”Ja, nästan. Clark, Joe och jag och några till spelade boll på den gamla fotbollsplanen.”
”Ryan… den blir ju som en bassäng av lera när det regnar.” suckade Rebecca. ”Varför spelar ni boll i regnet?”
”Det är kul.” sa Ryan glatt.
Rebecca skakade på huvudet. Hon såg på Maureen och Sheila som satt vid köksbordet.
”Pojkar och deras lekar…”
Rebecca såg åter på sin lillebror.
”Men Ryan... du är ju till och med lerig i håret! Du går upp och tar ett bad.”
”Ja mamma.” sa Ryan i retsam ton.
”Passa dig.” skrattade Rebecca.
Ryan gjorde en ansats att gå mot trappan som ledde till övervåningen, men Rebecca stoppade honom.
”Stopp. Du kan inte gå upp så där, då får vi lervälling överallt. Lägg kläderna i tvättstugan.”
Ryan såg på Maureen och Sheila.
”Det kan jag ju inte göra... det finns ju tjejer här.”
”Ja och tjejer är jättefarliga.” retades Rebecca.
Maureen och Sheila skrattade.
”Nu går jag.” sa Rebecca. ”Jag ska träffa några skolkamrater i stan.”
”Okej. Ha så kul!” sa Ryan.
”Tack brorsan. Vi ses i morgon. Maureen och Sheila; se till att han går upp och badar nån gång.”
”Det ska vi.” skrattade Maureen.

”Ryan, du behöver ju faktiskt bara ta av dig jeansen och den ena tröjan.” sa Sheila. ”Det är väl inte så pinsamt?”
”Nej…” mumlade Ryan och rodnade en aning.
Han gick in i tvättstugan som var ett angränsande rum till köket.
”Vi kommer upp till dig sen och kollar så att du tvättar dig om öronen ordentligt!” ropade Sheila efter Ryan när han gick upp till badrummet.
”Mycket roligt.” svarade Ryan med skratt i rösten.
”Jag menar allvar!” varnade Sheila skrattande.
”Ja, säkert.” sa Ryan.
*

Förändringens vind

*
29 december.

Lizzie såg sorgsen ut när hon kom ut i köket vid frukosten.
"Jag måste åka idag. Min mamma har blivit sjuk."
"Är det allvarligt?" frågade fadern.
"Hon har fått en liten hjärtinfarkt." sa Lizzie.
"Hon blir väl frisk igen?" frågade Kyle.
Både han och Coral hade träffat Lizzies mor och de tyckte mycket om henne.
"Ja, läkarna tror att hon kommer att bli bra." Lizzie log mot Kyle. "Var inte orolig älskling."
Lizzie strök Kyle över håret.
"Hon kommer väl inte att dö?" frågade Coral med grötig röst.
"Nej lilla gumman." försäkrade Lizzie och gav Coral ett lugnande leende. "Hon måste bara ta det lite lugnare än hon brukar och hon ska vila mycket. Och hon får mediciner. Jag ska bo hos henne ett tag och hjälpa henne med allt."
"Ska jag skjutsa dig till din mor?" frågade Coral och Kyles far.
"Tack snälla Robert. Det vore bra. Hon är på sjukhuset i Clearwater."


"Se inte så ledsna ut älsklingar." sa Lizzie när hon kramade Coral och Kyle adjö senare på dagen. "Vi ses ju i januari."
"Vi... vi är lite oroliga för din mamma bara." sa Kyle.
"Mmm..." instämde Coral. "Hälsa din mamma från oss."
"Det ska jag göra. Då blir hon glad, hon tycker så mycket om er."
Lizzie gav Coral och Kyle ännu en kram.
Sedan gick hon och fadern ut till bilen och åkte iväg.
Kvar stod Kyle och Coral, med oro som gnagde i hela kroppen.

*

Födelsedag vid Lake Hydra

*
28 december.

Kyle vaknade extra tidigt den här morgonen. Inte för att det var hans födelsedag, utan för att han alltid sov dåligt uppe i stugan. Hela atmosfären där inne var fylld av onda minnen.
Han såg bort mot sin systers säng. Coral sov fortfarande.
Kyle såg att hon hade lindat en gasbinda runt sin högra handled.
Kyle fick en klump i halsen. Hon hade skurit sig igen.
Förmodligen hade hon gjort det när fadern berättat att de skulle fira jul i stugan.
Kyle var alltid livrädd att hon en dag skulle skära sig för djupt.
"Var inte orolig Kyle, jag vet vad jag gör." hade Coral lugnt svarat en gång när Kyle pratat med henne om sin oro över att hon skar sig.
Han såg på sin syster och suckade bedrövat.
Jag önskar att du kunde sluta skära dig syrran, tänkte han.

Som om hon kände att brodern tänkte på henne, slog Coral upp ögonen.
Hon log när hon såg att Kyle var vaken.
"Grattis brorsan."
Kyle log.
"Tack."
"Din present ligger under din säng."
Kyle satte sig på golvet och drog fram en stor kartong.
"Jösses, vad har du köpt egentligen?" utbrast han.
Coral bara log hemligt.
Kyle öppnade kartongen och gav ifrån sig ett litet lyckligt skrik.
"Morfars gamla baseball-grejer! Jag visste inte ens att de fanns kvar! Var hittade du dem?"
"Morfars gamle vän Alan överlämnade dem till mig i höstas." svarade Coral. "Jag tänkte att du nog skulle bli glad över att få dem."
"Glad? Jag är mer än glad! Helt otroligt att de fanns kvar! Tack Coral!"
Kyle gav sin syster en lång kram.
Sedan tystnade han och hans ögon blev blanka.
"Jag önskar att morfar Harry kunde få se mig spela med hans grejer."
Coral svalde en klump i halsen och lade armen om sin brors axlar.
"Det gör han, Kyle. Han sitter däruppe nånstans och ser oss."
Coral tittade ut genom fönstret, ut på den vintervita himlen.
Kyle lade armarna om sin syster igen.
"Tack Coral." viskade han.
*

Födelsedags-special 28/12: Kyle

*
Grattis Kyle!

*

Jul hos Elle – del 2

*
Juldagen – 25 december
Kväll.

”Mamma, får jag gå till Green Hill och testa min nya pulka?” frågade Elle.
Louella skakade på huvudet.
”Inte nu Elle.”
”Jo! Snäääälla mamma!”
”Nej Elle. Klockan börjar bli mycket och det är mörkt. Och jag gillar inte att du åker pulka vid Green Hill.”
”Varför inte?” undrade Elle.
”Därför att barnen som åker där är både större och äldre än du och de är oförsiktiga när de åker nedför backen.”
”Ska min nya pulka bara stå i hallen och ruttna då?” skrek Elle. ”Pappa Eddie skulle låta mig gå dit! Han skulle till och med följa med!”
Elle skämdes varje gång hon gav sin mamma dåligt samvete genom att antyda att hennes far var en bättre förälder, men hon kunde inte rå för det, hon blev så besviken när hon inte fick prova sin julklapp.
”Lugna ner dig Elle.” sa Louella. ”Du och jag kan gå till den mindre backen och åka pulka tillsammans - imorgon, när det är ljust.”
Elle sken upp.
”Kan vi gå ut direkt efter frukost?” frågade hon ivrigt.
”Direkt efter frukost.” lovade Louella.

Elle gick ut i hallen och strök med händerna över sin nya rosa pulka.
”Mamma, har vi en dammtrasa?” ropade hon.
”Dammtrasa? Vad ska du med en dammtrasa till?”
”Duh! Torka av pulkan såklart!” sa Elle. ”Så att den inte blir dammig. Jag måste hålla den ren och fin.”
”Du är verkligen rädd om dina saker du.” sa Elles mormor.
”Ja. Det måste man vara.” sa Elle.

När hon sett till att pulkan var dammfri gick Elle in i vardagsrummet och lekte lite med sina andra julklappar.
När hon leende somnade i soffan den kvällen, iklädd morgonrock och pyjamas med fötter, höll hon några favoritjulklappar i famnen; en nalle, en ljusgrön dagbok med doftande sidor och en ny baddräkt.
I sina drömmar satt hon på en flygande pulka och strödde ut stjärnpulver över alla hon tyckte om. Stjärnpulvret skulle göra alla lyckliga.
*

Jul hos Coral & Kyle – del 6

24 december

På kvällen var stugan uppvärmd och en brasa sprakade mysigt i den öppna spisen.
Stämningen var glad, något som var väldigt ovanligt i den isolerade stugan nära skogen vid Lake Hydra.
Coral och Kyle trängde undan alla onda minnen de hade därifrån. Och det gick bra, för tack vare Lizzie fick de bara roliga saker att tänka på.

Kyle och Coral bakade en födelsedagstårta tillsammans med Lizzie efter middagen.
”Du ser ut som en snögubbe, Kyle!” skrattade Lizzie.
Kyle såg på sina kläder som nu var nermjölade.
”Det ska synas att man bakar.” sa Kyle.
Coral och Lizzie skrattade.
”Du har mjöl i ansiktet också.” sa Lizzie. Hon torkade bort mjölet från Kyles kind.
”Och du har något här.” Coral pekade på sin näsa.
”Vaddå?” frågade Kyle.
”Det här.” Coral satte en klick grädde på hans näsa.
”Tack så mycket.” log Kyle. ”Så du vill ha matkrig?”
Coral bara log.
Kyle tog upp sprayburken med grädde och sprayade ner sin syster.
Coral slängde lite mjöl på Kyle.
Lizzie såg skrattande på syskonen.
”Ska ni inte sluta nu innan vi har grädde och mjöl överallt?”
”Nej, det här är roligare.” sa Kyle glatt.
Han var på ett riktigt bushumör nu, så han sprayade lite grädde på Lizzie också.
”Tack så mycket Kyle." skrattade Lizzie.
”Varsågod.” flinade Kyle. ”Du såg lite hungrig ut.”
Lizzie svarade med att ta tag i Kyle och kittla honom.
Coral såg skrattande på sin bror och styvmor.
Det här är den bästa födelsedagen på länge, tänkte hon.
*

Jul hos Coral & Kyle – del 5

*

24 december

När de satt på Archie’s Diner och åt lunch sköt fadern över ett hårt paket med lila glansigt papper till Coral.
”Grattis på födelsedagen. Du trodde väl inte att vi hade glömt bort det?”
”Nej då.” svarade Coral. ”Tack.”
Hon öppnade paketet och strålade av lycka när hon såg vad det var.
”En iPhone!”
”Det var Lizzie som valde.” sa fadern. ”Jag vet inget om vad ungar vill ha nuförtiden.”
”Den är jättecool! Tack så mycket!”
”Grattis älskling.” sa Lizzie.
”Grattis Coral.” Kyle kramade sin syster och gav henne ett litet paket.
Det innehöll amulett på en läderrem.
”Det är en Keltisk knut.” förklarade Kyle.
Coral nickade gillande.
”Kul att se att ungarna värnar om vårt Irländska och Skotska påbrå och gamla symboler.” sa fadern stolt.
”Tack brorsan! Den är jättefin.”
Coral kramade Kyle.
Hon visste mycket väl varför hennes bror köpt just den här amuletten till henne.
För dem stod den Keltiska knuten för så mycket mer än deras påbrå.
De visste att den bland annat var ett beskydd mot olyckor och ondska.

Keltisk knut

Jul hos Ryan & co – del 4

*
24 December, 1970
Kväll.


”Sitter du och gäspar redan Ryan?” fnissade Maureen. ”Klockan är bara halv tio. Hur ska du orka sitta uppe och vänta på tomten?”
”Jag ska inte vänta på tomten.” sa Ryan med ett litet skratt. Han satte sig på knä i soffan, nära Maureen. ”Jag ska busa med dig.”
Han lade armarna om Maureen.
”Vad ska du nu hitta på?” undrade Maureen.
Ryan svarade inte, han bara log busigt.
”Om du kittlar mig ligger du väldigt risigt till sen.” skrattade Maureen.
”Jag vet.” log Ryan. ”Var är du kittlig?”
”Det talar jag väl inte om för dig busunge!”
"Jo, nu vet jag! Du är kittlig här.”
Ryan lade en hand strax ovanför Maureens knä.
Maureen tog bort handen och höll fast den.
”Ryan, jag hinner brotta ner dig innan du har börjat kittla mig. Det vet du.”
”Nej. Inte idag.” sa Ryan. ”Jag har två händer, vet du.”
Han lade armen om Maureens midja.
”Vem ligger risigt till nu, Maureen?”
Ryan började kittla henne.
”Jag vann!” jublade han.
Han log mot Maureen.
”Det är kul att kittlas.” sa han.
”Ryan, ska man inte vara snäll mot tjejer?” frågade Kate.
”Nej, man ska busa med dom!” sa Ryan glatt. ”Särskilt dom kittliga tjejerna.”
”Kom här och ge mig en kram busunge.” sa Maureen.
Hon drog Ryan intill sig och höll om honom.
Ryan besvarade kramen.
”Nu släpper jag inte dig Ryan.” sa Maureen. ”Du är fast här för resten av kvällen.”
Ryan log.
”Det går väl bra. Bara du inte pussas eller kittlas…”
”Det kan jag inte lova.” log Maureen och pussade honom på näsan.
*

Jul hos Ryan & co – del 3

24 December, 1970
Kväll.


”Just det, Maureen föreslog att vi ska ge Ryan en klätterställning i julklapp.” berättade Rebecca.
”Vilken perfekt julklapp till vår little monkey boy!” skrattade David. ”Vad säger du Ryan, ska vi be farfar bygga en åt dig?”
Ryan log och lade armen om sin far.
”Var snäll gamle man, annars får du bara gammal rutten fisk i julklapp.”
David skrattade.
”Rutten fisk…?”
”Ja, jätterutten fisk.” flinade Ryan.
David såg på de andra.
”Rutten fisk... och så kallar han sin far 'gamle man'... Är han inte lite väl kaxig, den här grabben?”
De andra instämde.
”Ska lägga den jätteruttna fisken i alla dina strumpor, pappa.” fortsatte Ryan.
David lyfte upp Ryan och vände honom upp och ner.
”Nu är du inte så kaxig va?” flinade David.
”Jooo!” fnissade Ryan.
David vände Ryan rätt och ställde ner honom på golvet. Men han höll fast sin son i en kram.
”Då får vi väl ta till det gamla knepet då…” sa David.
”Nej!” fnissade Ryan. Han försökte ta sig ur sin fars grepp.
”Vad är 'det gamla knepet'?” frågade faster Sue.
”Ska vi visa henne?” sa David.
”Nej, det ska vi verkligen inte!” fnissade Ryan.
”Ryan, kom och sätt dig här hos mig, så ska jag rädda dig!” sa Maggie.
Ryan lyckades komma ur sin fars armar och satte sig intill Maggie i soffan.
Maureen började skratta.
”Åh lilla Ryan… du går på det varje gång! Du vet ju att mamma älskar att kittlas!”
Ryan såg oroligt på Maggie.
”Men idag räddar du väl mig, Maggie?” frågade han.
”Jag vet inte det jag.” log Maggie och höll om honom.
”Men det är julafton…” försökte Ryan. ”Då ska man vara snäll.”
”Det är roligare att vara busig. Och jag hjälper gärna till.” sa Maureen. ”Ryan, nu ska vi visa din faster Sue vad vi brukar göra med dig.”
”Nej… Hjälp mig!” pep Ryan.
*

Jul hos Ryan & co – del 2

24 December, 1970

Ryan satt på verandaräcket och spanade efter gästerna.
Maggie och Maureen kom först.
”Sitter du här och väntar?” sa Maggie och kramade Ryan.
”Mmmm, man har bra utsikt här uppe.” svarade Ryan.
”Och så har du en bra ursäkt att klättra lite på räcket.” skrattade Maureen.
”Exakt!” skrattade Ryan.
”Du borde få en klätterställning i julklapp.” sa Maureen.
”Det var en bra idé!” sa Rebecca.
”Du är så rolig Maureen.” sa Ryan och lade armen om henne.
”Ja, visst är jag.” sa Maureen. ”Och du är supergullig.”
Maureen pussade honom på kinden.
”Ska du hålla på och pussas nu igen?” sa Ryan.
”Ja, hela dagen.” log Maureen.
”Nu kommer mormor och morfar!” meddelade Rebecca.
Hon och Ryan sprang ner på stranden och mötte dem.
Mormor och morfar kramade sina barnbarn länge. Sedan gick de upp till huset.

”Har ni köpt julklappar till hela stan?” skojade Kate när hon såg alla kassar hennes mor och far bar på.
”Du vet hur pappa är, Kate, han vill alltid skämma bort er.”
”Nu skyller hon på mig.” skrattade morfar. ”Själv har hon tömt varenda hylla i alla stans affärer.”
”Ni behöver inte köpa så mycket.” sa Rebecca.
”Nej, det behöver vi inte.” log mormor. ”Men vi vill det. Och jag har bakat pretzels.”
”Yes!” sa Ryan. ”Dina pretzels är bäst mormor!”
”Åh tack min älskling.” Mormor gav sin dotterson en kram.
”Du kan ge några till tomten och renarna när de kommer inatt.” sa morfar och rufsade om Ryans hår.
Alla skrattade.
Ryan låtsades bli sur.
”Jag ska inte sitta upp och vänta på några renar.” sa han truligt. ”Och de får absolut inte äta våra pretzels.”
”Det här skämtet om tomten och renarna har hängt kvar i många år nu va?” frågade faster Sue.
”Ja, sedan Ryan var sju.” sa Rebecca.
”Och skämtet blir aldrig tråkigt.” sa Maureen. Hon såg på Ryan. ”Eller vad säger du, gullunge?”
Ryan kastade ett popcorn på Maureen.
”Om du kastar fler popcorn pussar jag dig.” varnade Maureen.
Ryan bara flinade busigt. Han tog upp tre popcorn ur skålen och kastade dem på Maureen.
”Det verkar som om Ryan vill bli pussad.” skrattade Maggie.
”Du är en tjejtjusare du Ryan.” sa David.
”Nä, men Maureen blir så glad om hon får pussa mig lite.” flinade Ryan.
De andra skrattade.
”Det kommer att gå illa för dig om du fortsätter vara så där kaxig.” sa Maureen.
”Yeah, right.” sa Ryan lugnt.
Han satte sig lite nonchalant på kanten av köksbordet.
Maureen gick fram till honom och pussade honom på halsen, precis så där som Sheila brukade göra med honom.
”Nej sluta!” pep Ryan och försökte komma undan. ”Jag ska inte vara kaxig mer, jag lovar.”
”Jodå det kommer du visst att vara.”sa Maureen ”Du kan inte låta bli. Förresten är du väldigt söt när du rodnar och dina öron blir röda.”
Ryan kastade ännu ett popcorn på Maureen.
*

Jul hos Ryan & co – del 1

24 December, 1970

”Vi har ju glömt att sätta upp stjärnan i granen!” sa Rebecca på julaftonsmorgonen.
”Det kan jag göra!” sa Ryan. ”Var är vår trappstege?”
”Du ska alltid klättra på allt du, Little Monkey Boy.” skrattade Rebecca.
”Det är kul!” sa Ryan glatt.
”Stegen är så gammal och ranglig, Ryan.” sa David. ”Ingen ska klättra upp på den. Jag ska kasta den nån dag.”
”Sätt upp stjärnan du pappa.” sa Rebecca. ”Innan Ryan börjar klättra i granen.”
David skrattade.
”Ja, det är nog säkrast.”
”Vad ska jag klättra på då?” frågade Ryan.
”Du kan klättra upp på din stol.” log Kate. ”Vi ska äta frukost.”
Ryan satte sig på sin plats vid köksbordet.
”När kommer gästerna?” frågade Rebecca.
”Mormor, morfar, Maggie och Maureen kommer till lunch.” sa Kate. ”Farmor och farfar kommer lite senare.”
”Och jag ska åka till flygplatsen och hämta faster Sue om en stund.” sa David.
”Det ska bli så kul att träffa faster Sue igen!” sa Ryan.
”Ja, verkligen!” sa Rebecca. ”Det var längesen. Kul att hon vill fira jul med oss.”
”Ja ska bli kul att ha henne här ett tag.” sa David. ”Hon var lite tveksam först, med tanke på hur folk har pratat bakom hennes rygg.”
”Hon ska inte bry sig om alla inskränkta människor!” sa Ryan. ”Och en del borde ha vett att inte lägga sig i så mycket.”
”Tänk om alla var lika kloka och snälla som du älskling!” sa Kate. Hon pussade Ryan på håret.
”Ja, då skulle världen vara bättre.” sa Rebecca. ”Du är världens finaste, visste du det lillbrorsan?”
”Äh, lägg av.” sa Ryan generat.
*

Jul hos Elle

*

Julafton

”Var är du, Elle?” Louella såg sig om efter dottern.
”Jag är här!” hördes en liten röst bakom granen. ”Jag gömmer julklappar.”
Elle kröp fram och ställde sig upp.
”Så, nu ligger de bra där.”
”Du är duktig du som ordnar med allt julpyssel.” sa Louella.
”Jaaa, det är jag.” sa Elle. ”Det är roligt. Du mamma, får jag gå ut en stund?”
”Okej, men stanna här utanför.”
”Det ska jag. Jag ska bygga snögubbe.”
”Ha så roligt älskling.” sa Louella.
Elle såg på sin mamma en stund, funderade på något.
”Snäääälla mamma, du kan väl följa med ut och bygga snögubbe med mig och kanske en snölykta?”
Elle såg bedjande på Louella.
Louella log.
”Jo, det kan jag väl.”
”Jippi!” Elle studsade upp och ner av glädje.
”Klä på dig du, Elle. Jag ska bara hämta ljus till snölyktan.”
”Många ljus. Det ska bli världens finaste snölykta!” sa Elle. ”En jättestor ska vi bygga, så alla som ser den ska bli glada.”
”Du är världens finaste och sötaste unge. Vet du det Elle?”
Elle kastade sig i sin mammas famn och kramade henne.

”Vi får en fin jul; du och mormor och jag.” sa Louella när de gick ut i snön. ”Tror du inte det?”
”Jo.” sa Elle. ”Men jag önskar att pappa också får en bra jul.”
”Han blir glad om han vet att du tänker lite extra på honom.” sa Louella.
”Han blir nog glad om du också tänker lite extra på honom.” trodde Elle.
”Mmmm.” sa Louella.
”Ikväll, när vi går till sängs ska jag säga extra högt: ’God natt pappa och god jul!’ Då känner han att jag tänker på honom och längtar.”
*

Jul hos Coral & Kyle – del 4

24 december

”Kör försiktigt nu, Robert.” sa Lizzie när de åkte på den slingriga vägen vid Morton’s Quarry.
Han flinade och körde oförsiktigt ryckigt.
”Lägg av!” sa Lizzie.
”Jag skojar ju bara lite.” sa han.
”Det är inte kul.” sa Lizzie. ”Du vet hur många som har dött på den här vägen.”
”Okej, förlåt. Jag ska köra försiktigt.”
Fadern sneglade på Kyle och Coral i baksätet.
”Det är ingen som är åksjuk va?”
”Nej.” svarade Kyle och Coral samtidigt.
”Bra.” sa fadern.
”Nån som är hungrig då? Det börjar bli dags för lunch.” sa Lizzie. ”Ska vi ta en hamburgare på Archie’s Diner?”
”Brukade inte ni sjunga den där cheeseburger-låten när ni var yngre?” frågade Lizzie. ”Hur gick den?”
Coral puffade mjukt till Kyle.
”Sjung brorsan.”
Kyle log och skakade på huvudet. Han puffade tillbaka.
“Bara om du också sjunger.”
Coral log.
”Okej, vi sjunger båda två.”

Cheeseburgers for me
Cheeseburgers for me right now
If I could only have a shake and some pie
My life would be so complete

If I go walk for what a treat
Some onion rings would be so neat
The fries and shakes that can't be beat
Give me food I want to eat

”Vilken jävla låt…” sa fadern. Men han skrattade lite.
Coral och Kyle sjöng sista versen ännu högre.

Cheeseburgers for me
My life would be so complete
Burgers really are neat
Every day of the week
And don't forget my fries!

YouTube: Taylor Thompson sjunger Cheeseburgers For Me

*

Jul hos Coral & Kyle – del 3

*

24 december

”Jag tänkte att vi ska åka upp till stugan vid Lake Hydra och fira jul.” sa fadern på julaftons morgon. ”Det är så vackert och fridfullt där uppe och det blir skönt att komma ifrån stan lite.”
”Det låter jättetrevligt.” sa Lizzie.
”Måste vi…?” slank det ur Kyle innan han hann tänka sig för.
Fadern skrattade.
”Ungar… de vill bara vara i stan jämt, med alla moderniteter.” sa han till Lizzie.
Sedan vände han sig till Kyle och Coral.
”Ni har ju era bärbara datorer, ta med er dom så ni kan spela och chatta eller vad ni nu gör när ni får tråkigt.”
”Tycker ni inte om stugan?” frågade Lizzie.
”Jo då, det gör dom.” svarade fadern. ”De tycker väl att det är lite trist att vara borta från stan bara. Eller hur?”
Fadern rufsade om Kyles hår.
”Mmmm…” mumlade Kyle.
”Kom Kyle, vi går och packar.” sa Coral.

Syskonen gick in i rummet de delade.
Kyle sjönk ner på sin säng.
”Jag vill inte åka till stugan, Coral.”
”Jag vet.” sa Coral. ”Inte jag heller.”
”T-t-t-änk om…” stammade Kyle. Han började bita på sin tumnagel.
Coral satte sig intill honom och tog ner hans hand.
”Bit inte så där, Kyle, du kommer bita sönder hela nageln snart.”
Coral lade armen om sin brors axlar.
”Han kan inte göra nåt nu - inte när Lizzie är med.”
De hörde fadern ropa från köket:
”Packar ni nu eller? Vi åker om en timme!”
”Ja, vi packar!” skrek Coral tillbaka.
Hon reste sig och tog fram deras väskor ur garderoben.
”Det är väl bäst att vi börjar packa.”
Kyle suckade.
Coral såg på sin bror och log finurligt. Hon började prata med fånigt överdriven basröst.
”Kyle, sluta sucka. Packa dina väskor istället. Dagens ungar är så lata. De sitter bara och tjurar.”
De kollapsade på sängen och gapskrattade.
Lizzie uppenbarade sig i dörröppningen. Hon såg roat på Coral och Kyle.
”Vad är det som är så roligt?”
”Coral.” skrattade Kyle. ”Hon är knasig.”
*

Födelsedags-special 24/12: Eden

*
Grattis Eden!

*

Födelsedags-special 24/12: Coral

*
Grattis Coral!

Jul hos Coral & Kyle – del 2

*
”Jag går ut och skottar snö.” sa fadern på kvällen.
”Nu? Men jag har gjort varm choklad.” sa Lizzie.
”Det ska snöa mer inatt och då blir det dubbelt så mycket skotta imorgon.” svarade Robert. "Och jag arbetar inte som en slav på julafton."
Han gick ut i hallen och drog på sig sina varma ytterkläder.
”Ska jag hjälpa till, pappa?” frågade Kyle tjänstvilligt.
Fadern gav ifrån sig ett litet hånfullt skratt.
”Du…? Du orkar väl knappt lyfta en snöskyffel!”
Kyle bara blängde på sin far. Han orkade inte ta illa upp.
Det gjorde Coral i hans ställe; hennes ögon smalnade när hon spände blicken i fadern.
”Det var ett skämt.” sa fadern. ”Slappna av.”
”Skotta snö du.” sa Lizzie. ”Vi går i alla fall ut i köket och dricker choklad.”
Hon lade armen om Kyle och Coral och ledde ut dem i köket.

”Jag är glad att du vill vara vår mamma.” sa Kyle.
Han såg lite generad ut när han insåg att han tänkt högt.
”Det är jag också glad för.” sa Coral.
”Åh tack, älsklingar!” Lizzie såg glad ut. ”Och jag är glad att ni vill ha mig till mamma.”
Hon kramade om Kyle och sedan Coral.
Coral var nära att börja gråta. Hon bet ihop och upprepade tyst för sig själv:
Inga tårar Coral. Inte gråta.
Kyle kramade sin systers hand. Som om han visste vad hon tänkte.
Coral harklade sig.
”Nu dricker vi choklad tycker jag.” sa hon.
”Det tycker jag med.” sa Kyle.
Lizzie log mot dem.
Jag hoppas att de vet vilka fina ungar de är, tänkte hon.
*

Jul hos Coral & Kyle – del 1

*
”Wow! Vilken julgran!” utbrast Kyle när han och Coral kom hem från Darla.
”Ja, visst är den fin!” sa Lizzie.
Granen var mörkgrön och bred och nådde nästan ända upp till taket.
Coral och Kyle klädde granen tillsammans med Lizzie senare på eftermiddagen.
Fadern satt och tittade på.
Coral lade märke till att han såg lite svartsjuk ut när hans barn skojade och skrattade tillsammans med Lizzie.
”Robert, sluta tjura.” sa Lizzie. ”Kom hit och umgås och klä granen med oss istället.”
Han reste sig och gjorde som Lizzie sa.
Kyle och Coral såg på varandra, fulla i skratt.
De njöt av att Lizzie fick fadern att göra precis som hon sa.

Lizzie lagade en god kycklinggryta till middag och de hade en riktigt trevlig måltid.
Ett oroligt ögonblick uppstod när Coral råkade välta ut sitt glas med läsk så att drycken rann ner på golvet.
Coral satt spikrak i ryggen, varenda nerv i kroppen spänd.
Kyle såg på fadern, sedan på systern med oroliga ögon.
Fadern höjde handen för att slå till Coral, men så kom han på sig själv; Lizzie var ju med.
Istället för att ge sin dotter en örfil, rufsade han om hennes kopparröda lockar och skrattade.
”Se inte så sorgsen ut Coral. Det är bara lite Pepsi, det går att torka upp, vet du.”
Fadern hämtade hushållspapper och torkade upp läsken, sedan tog han fram en ny Pepsi-burk till Coral.
Coral och Kyle utväxlade blickar.
Vem var den här mannen...?
Han såg ut som deras far, men han betedde sig absolut inte som mannen de hatade och fruktade.
De visste inte vad Lizzie gjorde med fadern, men de älskade henne för att hon fanns hos dem.
Snälla Lizzie, stanna hos oss för alltid! bad Kyle tyst för sig själv.
*