The Night Before Xmas at the McKenzie family

23 December, 1970

Maggie och Kate stod i köket och bakade julkakor.
”Ingen ser om jag snor en kaka, va?” sa Ryan och tog en kaka.
”Spara några åt Tomten.” log Kate.
Det hade blivit ett klassiskt litet julskämt hos familjen McKenzie.
När Ryan var liten var han väldigt noga med att Tomten och renarna skulle få kakor och morötter när de kom. Julen när Ryan var sju år satt han uppe mitt i natten och väntade på Tomten.
När David frågade vad han gjorde uppe så sent svarade Ryan, på en sjuårings fulla allvar:
"Tomten och renarna kanske vill ha lite sällskap när dom kommer."

“Ska vi lägga fram några kakor åt tomten och renarna?” frågade Rebecca och log lite retsamt mot sin lillebror. ”Det brukar du ju vilja göra.”
”Ha, ha, roligt.” svarade Ryan. Men han kunde inte låta bli att le.
Han satte sig hos Maureen och Sunshine i soffan.
”Vilken familj jag har, va…?” sa han till tjejerna. ”Man gör en knasig grej när man är liten och sen retas familjen för resten av ens liv…”
”Den berättelsen är ju så gullig!” sa Maureen och drog in Ryan i sin famn. ”Jag älskar att höra om alla dina roliga och gulliga påhitt.”
”Gör du…?” sa Ryan.
”Ja, det gör jag!” Maureen skrattade åt hans förvåning. "Men det vet du väl att jag gör?”
”Kanske det.” sa Ryan och log mot Maureen.
”Ska du sitta uppe i natt och vänta på Tomten?” frågade Maureen och petade honom retsamt i sidan.
Ryan fnissade.
”Sluta kittlas! Och nej, jag ska inte sitta uppe i natt.”
”Stackars Tomten...” sa Rebecca. ”Han kanske gillar ditt sällskap.”
”Det är alltså ingen här som vill ha julklappar i år…?” sa Ryan.
”Awww… lilla Ryan… retas vi för mycket med dig?” frågade Maureen.
”Nej, det gör ingenting.” log Ryan. ”Jag gillar er ändå.”
Ryan kramade Maureen.
”Min älskling, du är så gullig!” sa Maureen. ”Får man ge dig en liten julpuss?”
”Nej,” sa Ryan med glimten i ögat. ”Jag vill inte ha tjejbaciller.”
”Du får en puss i alla fall.” Maureen pussade honom.
”Tjejer är hopplösa…” suckade Ryan.
”Yep.” sa Sunshine glatt. ”Och du älskar oss!”

Utopia…

*
Coral och Kyle var hemma hos Corals kompis Darla och hennes familj, för att fira att de hade jullov och de skulle sova över där i natt.
Kyle och Coral stortrivdes hemma hos Darla.
Darla, hennes äldre syster Amanda och deras föräldrar var underbara och varma människor.

Nu satt Kyle vid soffbordet och spelade spel med Darla och Amanda.
Coral hjälpte Darlas föräldrar att duka av middagsbordet.
”Gå in och spela med de andra du.” sa Darlas pappa.
”Är det säkert att jag inte ska hjälpa till…?” frågade Coral.
”Du är ju gäst, gumman.” sa Darlas mamma.
Coral gick in till Darla, Amanda och Kyle i vardagsrummet.
”Coral, vet du att din lillebror fuskar?” log Darla.
Coral skrattade.
”Fuskar du Kyle?”
”Han är hopplös.” sa Darla. ”Han flyttade min spelpjäs bakåt.”
”Nej, det var inte jag.” sa Kyle oskyldigt. ”Det måste ha varit någon slags magnetisk dragningskraft.”
”Ja, säkert!” skrattade Darla. ”Jag ska ge dig för magnetisk dragningskraft!”
Darla höll ner Kyle i soffan.
”Nej, inte kittlas!” skrek Kyle. ”Jag hatar att bli kittlad.”
”Sorry lilla vän..." flinade Darla. "men fuskar man och flyttar på andras spelpjäser blir man kittlad i det här huset. Familjeregler.”

Coral såg roat på sin bror som försökte komma undan Darlas kittlingsattacker.
Det kändes skönt att se honom glad.
Coral var oerhört tacksam att Darlas familj kunde få henne och Kyle att känna sig så trygga och lyckliga - och det var utan att de visste vad Coral och Kyle gick igenom med sin pappa.
”Erkänner du att du fuskar, Kyle?” frågade Darla.
”Aldrig!” fnissade Kyle.
”Okej, skyll dig själv.” flinade Darla.
Hon stoppade händerna innanför Kyles tröja och kittlade honom skoningslöst.
Kyle rodnade och försökte komma loss.
Amanda och Coral skrattade.
”Sluta skratta och hjälp mig istället!” sa Kyle.

”Du är det sötaste som finns, Kyle” sa Darla när hon slutat kittla honom.
”Jag håller med.” sa Amanda.
”Det är jag inte alls. Ni är ju helknasiga.” sa Kyle lite blygt.
”Mmmm, vi är helknasiga.” skrattade Darla. ”Men du är i alla fall jättesöt.”
Darla gav Kyle en kram.

Coral satt försjunken i egna tankar.
Hon önskade att hon och Kyle alltid kunde få ha det så här kul och mysigt.
”En penny för dina tankar.” sa Amanda.
”Va?” Coral kom tillbaka till verkligheten.
Amanda log.
”Vad tänker du på gumman?”
”Allt och inget.” mumlade Coral.
Kyle såg på sin syster. Han förstod att hon tänkte samma sak som han; att det var skönt att för en gångs skull få vara i en normal, trygg familj.
Darla strök Kyle över håret.
”Sitter du också och dagdrömmer nu?”
Kyle nickade.
Han önskade att Coral och han skulle få ha det så här bra längre än en dag.
*

Rockin' Around the Christmas Tree - del 17

*

☃

*
21 December, 1970.
Måndag eftermiddag.

”Titta Ryan, vi står under mistel!” Jill pekade på mistel som hängde i ett rött band över dörrposten.
”Eh, det är inte mistel…” försökte Ryan lite nervöst. ”… det är basilika.”
”Älskling, vi gick inte på det där förra året, så vänta dig inte att vi ska göra det i år!” skrattade Maureen.
”Så du kommer inte undan det här året heller, sötnos.” sa Sheila.
”Ni får fånga mig först!”
Ryan skyndade sig mot terrassen, men tjejerna ställde sig i vägen för honom. Han hade inte en chans mot fem tjejer.
Maureen drog in honom i sin famn.
”Nu är du fast Ryan!”
”Jag vill inte ha några pussar.” fnissade Ryan. Hans kinder blev rosiga. ”Ni tjejer är ju farliga!”
Han tog sig ur Maureens grepp.
”Du får pussar vare sig du vill eller inte.” sa Sheila.
Hon knuffade milt ner Ryan i soffan och började pussa honom.
”Det finns ju ingen mistel här över soffan!” protesterade Ryan.
David som just skulle hänga upp mistel över dörren till terrassen gick fram till Ryan och tjejerna och höll misteln över soffan.
”Nu finns det mistel här också.” flinade han.
”Pappa…” suckade Ryan. ”Du är världens knäppaste!”
Tjejerna fnissade.
"Ryan, vad är värst: att bli pussad eller kittlad?” frågade Jill.
”Det är lika hemskt.” sa Ryan.
”Äh, det måste väl vara värre att bli kittlad.” sa Maureen. Hon satte sig intill Ryan i soffan.
”Ja, det vet väl du.” flinade Ryan.
”Och vad menar du med det?” sa Maureen småskrattande.
”Jag menar at du är kittlig.” sa Ryan. ”Inte sant?”
Han lade en hand på Maureens knä.
Maureen tog bort hans hand. Sedan drog hon ner Ryan så att han låg med överkroppen i hennes knä.
”Och du lille vän, är superkittlig.”
”Näää, det är jag inte.” protesterade Ryan.
”Inte ljuga så här nära jul.” sa Maggie. ”Då kommer inte tomten.”
”Kom igen tjejer, nu torterar vi sötnosen!” sa Sheila. ”Alla på en gång!”
”Nej!” fnissade Ryan. ”Pappa, hjälp mig!”
”Pappa hjälp mig?” skrattade David. ”Var det inte jag som var världens knäppaste alldeles nyss?”
”Skojade bara lite.” sa Ryan oskyldigt.
David skrattade.
”Bra försök, pysen.” sa David.
”Ska alla tortera mig nu?” frågade Ryan oroligt.
”Yep!” sa Sunshine.
”Skulle man inte vara snäll nu innan jul...?” flinade Ryan.
”Tomten har sagt att vi ska hålla ordning på dig.” sa Kate. ”Och då måste man kittlas lite.”
Ryan kiknade av skratt när hans familj och vänner började kittla honom.
”Ni får inga julklappar i år!” pep han.
*

Rockin' Around the Christmas Tree - del 16

*

☃

*
21 December, 1970.
Måndag.
(forts.)


”Ramla inte ner nu.” sa Maureen oroligt när Ryan klättrade upp på statyn av stadens borgmästare.
”Ingen fara.” sa Ryan. ”Jag är van att klättra.”
”Jo vi vet det, Little Monkey Boy!” skrattade Sunshine.
”Ja, du klättrar ju på allt.” skrattade Maureen.
Ryan satte tomteluvan på borgmästarstatyn.
”Så där,” sa han förnöjt. ”nu fryser ingen staty här i stan om huvudet.”
Han klättrade ner till Maureen, Sunshine och Sheila.
”Vad ska vi klättra på nu?”
”Du ska inte klättra på nånting mer nu Ry.” skrattade Maureen. ”Nu ska vi gå hem till dig och ha julfest.”
”Och vi ska se om de har hängt upp nån mistel än.” sa Sheila.
”Ha, ha, jättekul.” sa Ryan.
”Men det är väl romantiskt att stå under en mistel och kyssas? Tycker du inte det Ryan…?” retades Sheila.
Ryan räckte ut tungan åt henne.
”Det är ganska fånigt. Jag fattar inte varför folk måste pussas så fort de ser en mistel.”
”Du är så söt, Ryan, så dig måste man pussa hela tiden.” sa Sheila.
”Äh, lägg av.” sa Ryan generat.
*

Rockin' Around the Christmas Tree - del 15

*

☃

*
21 December, 1970.
Måndag.
(forts.)


”Grät du mamma?” frågade Ryan när showen var över och eleverna gick ner och mötte sina familjer.
”Ni sjöng ju så fint.” sa Kate.
”Jag grät nästan själv under de sista sångerna.” sa Maureen.
”Men lilla Maureen… är du så känslosam?” sa Ryan retsamt, men kärleksfullt, och klappade Maureen på huvudet.
Maureen bara skrattade och drog in Ryan i en kram.
Macy kom fram till dem.
”Ryan, tack för att jag fick sjunga.” sa hon.
Hon gav Ryan en kram. Sedan skyndade hon iväg.
”Har hon bättrat sig tro?” sa Maureen tankfullt.
”Det är snart jul.” flinade Ryan. ”Hon vill väl inte stå med på tomtens lista över stygga barn.”
De andra skrattade.
”Du hamnar definitivt inte på den listan.” sa Rebecca och rufsade om sin lillebrors hår.
”Säg inte det.” sa Ryan. ”Du vet inte vad vi har planerat att göra i eftermiddag...”
Han såg på Maureen, Sunshine och Sheila.
”Vad ska ni nu hitta på?” frågade David.
”Vi ska dela ut några tomteluvor.” sa Ryan lurigt.
”Ja, vi vill ju inte att stans statyer ska frysa om huvudet i jul.” sa Maureen.
”Vad gör ni om ni åker fast då?” frågade Maggie.
”Då skyller vi på er.” Ryan pekade på Maggie och Kate. ”Det var ju ni som startade den traditionen.”
”Vi ska nog inte avslöja mer om våra galna upptåg för barnen.” skrattade Maggie.
”Jo, gör det!” sa Ryan ivrigt.

*

Rockin' Around the Christmas Tree - del 14

*

☃

*
21 December, 1970.
Måndag.

”Hur är med vår lilla stjärna?” frågade Maureen och lade armen om Ryan. ”Är du nervös.”
”Nej, inte så mycket.” svarade Ryan och log.
Det var endast fem minuter kvar tills julshowen skulle börja.
Miss Wallace elever stod redo på scenen och publiken satt och småpratade med varandra.
”Kommer du att orka sjunga så här många låtar idag, Ryan?” frågade Macy. ”Är du verkligen bra i halsen redan?”
Sunshine, Maureen och Sheila blängde på Macy.
”Jag är frisk nu Macy.” svarade Ryan coolt.
”Just det, så inbilla dig inget Macy.” sa Maureen.
Macy fnös.
Miss Wallace bad eleverna vara tysta och stilla. Nu skulle ridån gå upp.

Eleverna inledde showen med en tuff version av Rockin' Around the Christmas Tree.
När de sjöng Oh Come All Ye Faithful såg Ryan på sin familj och blinkade med ena ögat åt dem.
Oh Come All Ye Faithful hade en speciell, lite rolig betydelse för familjen McKenzie, eftersom Rebecca som liten trodde att textraden
Oh come all ye faithful
joyful and triumphant
Oh come ye
oh come ye to Bethlehem.
Come and behold him
born the king of angels
Oh come let us adore him
handlade om Ryan.

Under The Twelve Days Of Christmas, som inte var helt lätt att sjunga, tappade Clark bort sin textrad.
Ryan vände sig mot Macy och tecknade åt henne att sjunga den raden istället.
Macy hängde snabbt på.
Miss Wallace såg stolt på dem från sin plats längst fram i publiken. Hon log mot Ryan och Macy och gjorde tummen upp.
Macy var lite förvånad, men väldigt glad över sitt solo, trots att det inte var mycket hon sjöng. Hon tyckte också att det var häftigt att Ryan räddat showen.

Näst sista sången var en stämningsfull duett med Ryan och Sunshine, All I Want For Christmas Is You och sedan avslutades showen med ett solo av Ryan, förstärkt av kören. Det var en medley av flera julsånger; O Holy Night/Silent Night/O Come All Ye Faithful.
Flera i publiken var så rörda att de torkade sig i ögonen med en pappersservett.

*

En julklapp till Elle

*

Stevenson såg misstroget på sin chef.
”Du driver med mig? Tänk om han rymmer!”
”Jag driver aldrig med folk.” sa Tom Harrison allvarligt. ”Och du, skulle du rymma från mig…?”
Tom Harrison var en bred man som mätte 1.97 i strumplästen. Han var snabbt som en kobra och starkare än få.
”Okej, du vinner.” suckade Stevenson. ”Men ska du verkligen ta med dig honom till Daisy’s…?”
Harrison gav sin underordnade en blick.
”Tycker du att det skulle vara bättre att ta med flickungen till fängelset…?”
”Nej…” muttrade Stevenson. ”Självklart inte.”
”Tänkte väl det.”
Tom Harrison reste sig och lämnade polishuset.

Elle satt i ett hörnbås på Daisy’s Diner och doppade pommes frites i ketchup.
Varje gång den lilla klockan ovanför dörren pinglade såg Elle upp; förhoppningsfullt. Men hon blev besviken varje gång. Det var aldrig dem hon väntade på.
Just som Daisy kom fram till Elles bord och frågade om hon ville ha något mer att äta pinglade dörrklockan igen och Tom Harrison klev in. Han stampade av sig snön och torkade av fötterna på dörrmattan.
Efter honom kom en man. Även han stampade snö av skorna, sedan såg han sig om, sökande.
Elle gav ifrån sig ett litet skrik och gled ner från hörnbåsets röda vinylsäte. Hon sprang mot mannen med utsträckta armar.
”Pappa Eddie!” skrek hon.
”Elle!”
Eddie Jenlin svepte upp sin lilla dotter i famnen, kramade och pussade henne.
Några av gästerna såg på dem. De flesta log, rörda av den lilla familjeåterföreningen.
Några såg mindre gillande ut. De visste att Eddie Jenlin satt i fängelse och undrade väl vad han gjorde här.
Elle hade registrerat gästernas blickar.
”Ni vet inget om min pappa. Så sluta glo.”
”Det är okej, Elle.” sa Eddie. Han höll Elle intill sig.
”Han har permission så att han kan träffa sin lilla flicka.” sa Harrison. ”Ni kan lugnt äta vidare.”
”Just det!” sa Elle.
Hon lindade armarna om sin fars hals och kramade honom hårt.
”Jag vill att du aldrig ska gå.” viskade hon. ”Jag vill att du ska vara hos mig.”
”Det vill jag också, min ängel.” svarade Eddie. ”När jag har avtjänat mitt straff ska vi vara tillsammans igen – för alltid.”
”Ja, och vara lyckliga alla dagar!” sa Elle.

När Tom Harrison följde Elle hem några timmar senare stack Elle sin lilla vanthand i Harrisons stora näve.
”Detta här var min bästaste julklapp.” sa flickan.
Hon strålade av glädje.
*

Goda tider

*
Lizzies inflyttning innebar goda tider för Coral och Kyle.
Fadern höll sig lugn. Under de två månader som nu gått sedan Lizzie kom in deras liv, hade varken Coral eller Kyle fått en enda smäll eller hotelse.
Det enda fadern fortfarande gjorde var att ge Kyle gliringar om hans matteproblem.
Mrs. Rice hade, vid mötet de haft på hösten, pratat med honom om Kyles Dyskalkyli.
När de kom hem hade fadern avfärdat det som trams och flum.
"Det är bara deras flummiga sätt att säga att Kyle är dum."
Lizzie hade strängt sagt ifrån att han aldrig någonsin fick säga att Kyle var dum.
"Läs på lite om Dyskalkyli istället, Robert, så att du vet vad din son går igenom." hade hon sagt.
Fadern hade blivit så ställd att han inte fick fram ett enda ord.

Coral och Kyle trivdes bra i Lizzies sällskap, inte bara för att de kunde känna sig trygga tack vare henne, utan också för att hon verkade tycka mycket om dem och hon hittade på roliga saker med dem. De gick på bio, teater, museer och gjorde mysiga utflykter och hon hjälpte dem med läxor de hade problem med.

"Det är lite för bra för att vara sant." sa Coral en kväll när hon och Kyle var ensamma hemma.
Kyle visste precis vad systern menade.
Trots att de hade det bra nu vågade Kyle och Coral inte ha för höga förhoppningar.
De visste att närsomhelst kunde förändringens vind blåsa upp till storm.
*

En vändning

*
Det var fredag morgon. Kyle och fadern satt utanför lärarnas kontor och väntade på mattelärarinnan Mrs. Rice. De skulle prata om Kyles mattesvårigheter.
Kyle bet på sin vänster tumnagel, så som han ofta gjorde när han var nervös.
Fadern tog försiktigt ner Kyles hand.
”Du förstör naglarna om du håller på så.”
”Förlåt…” mumlade Kyle.
Fadern log.
”Vad ber du om ursäkt för?”
Kyle undrade varför fadern plötsligt var så vänlig. Hela morgonen hade han varit lugn och trevlig mot både Kyle och Coral.
”Jag har en överraskning till dig och Coral.” sa fadern. ”Jag har träffat någon. Ni ska få en ny mamma. Vet ni vem det är?”
Kyle skakade på huvudet.
”Jo, ni har ju träffat henne flera gånger. Lizzie - fotografen! Hon flyttar hem till oss redan idag. Vi bestämde det sent igår kväll.”
Då förstod Kyle varför fadern blivit så trevlig. Han var kär och lycklig.
En del av Kyle var glad för att Lizzie skulle flytta in till dem. Hon var en mycket rar och trevlig kvinna. Men en annan del av honom ville varna Lizzie för faderns mycket ombytliga humör.
Kyle visste att han var naiv, men han hoppades så att fadern skulle vara en god far på heltid nu när han blivit ihop med Lizzie.
”Vad säger du det, gubben? Va?”
Fadern rufsade om hans hår och log mot honom igen.
”En ny mamma. Det blir väl bra?”
Kyle nickade.
Han kände sig inte helt lättad. Den här ”Jekyll och Hyde-dansen”, som Coral brukade kalla det, hade de varit med om förr.
Närsomhelst kunde fadern bli Mr. Hyde igen.
Kyle bestämde sig för att njuta av de goda tiderna som skulle följa så länge Lizzie bodde hos dem.
Man visste aldrig hur länge sådana stunder kunde vara.

Mrs. Rice öppnade dörren till sitt kontor.
”Varsågoda, ni kan komma in och sätta er.”
Kyle började åter bita på tumnageln.
*

En prövning

*
”Jag kan inte visa honom det här...”
Kyle hade kramat det rättade matteprovet så hårt i sin hand att pappret var alldeles mjukt och skrynkligt.
”Visa mig vaddå?”
Kyle stelnade till när fadern ställde sig bakom honom.
”M-m-m-m-a… matteprovet.”
Fadern daskade till Kyle i bakhuvudet.
”Sluta stamma! Du låter ju efterbliven!”
”Sluta!” skrek Coral.
Fadern gav henne en varnande blick.
”Ut härifrån. Jag pratar med din bror nu.”
”Nej.” sa Coral.
”Nej? Sa du nej? Du säger alltså emot din far...?”
”Ja, det gör jag.” svarade Coral mellan sammanbitna tänder.
”Coral, gör som han säger.” mumlade Kyle.
”Åh, det gör hon.” sa fadern kallt. ”Hon vet bättre än att käfta emot mig. Eller hur Coral?”
Coral gav fadern en förintande blick.
”Du klarar dig den här gången.” sa fadern. ”Men nästa gång har du inte samma tur. Nå Kyle, visa mig matteprovet nu.”
”H-h-h-här…” stammade Kyle och gav sin far matteprovet.
”Sluta stamma sa jag ju. Folk kan ju tro att du är en idiot.”
Fadern hånskrattade och lade armen om sonens hals.
”Vill du att folk ska tro det, Kyle... att du är en liten idiot?”
Han sneglade på sonens matteprov. Han började hånskratta igen.
”Fast om de tittar på det här så behöver de inte tro längre!”
”Håll käften!” vrålade Coral. ”Det är inte Kyles fel att matte är svårt! Och det blir inte bättre av att du hånar honom hela tiden!”
Fadern gick långsamt mot sin dottern. Han höjde handen.
”Ja, slå då.” sa Coral. ”Det är ju det enda du är bra på!”
Det blev ett slag med öppen handflata mot högra kinden.
Coral tog emot slaget utan att röra en min.
Sedan grep hon om Kyles handled och drog med sig honom ut i hallen.
Tillsammans sprang de ut ur huset, lämnade fadern ensam med sin ilska.
*

Förvandling

*
Coral och Kyle mindes att fadern inte alltid varit elak och våldsam mot dem.
De första åren i deras liv hade han faktiskt varit ganska snäll och omtänksam.
När Coral var fem och Kyle fyra år träffade fadern en kvinna som flyttade in hos dem.
De hade det bra tillsammans allihop. Men två år senare lämnade kvinnan honom.
Coral och Kyle mindes inte varför hon flyttat, bara att de länge saknade sin snälla styvmor.

När Coral och Kyle var åtta och sju år gamla började faderns förvandling, från Dr. Jekyll till Mr. Hyde. Han blev mer och mer sträng och kunde skrika åt dem för ingenting.

Första gången han bar hand på sina barn var en kväll när Coral var 8 ½ och Kyle 7 ½ år.
Coral hade hört några äldre barn använda grova svordomar och på kvällen råkade hon använda en av dem när hon berättade något.
Fadern hade gripit tag om hennes nacke och dragit med sig henne till badrummet.
”Små flickor ska inte svära!” vrålade han.
Kyle, som satt i badkaret och tog sitt kvällsbad, började gråta när han såg sin förskrämda och gråtande syster.
”Om små flickor svär måste man tvätta munnen på dem!” sa fadern.
Han tryckte ner Coral på toalettlocket, tvingade upp hennes käkar och hällde flytande tvål i hennes mun.
När han tyckte att han var klar med tuktningen av Coral, vände han sig mot Kyle och gav honom en rungade örfil, bara för att han grät.
Sedan lämnade han sina snyftande barn i badrummet och smällde igen dörren efter sig.

När Coral lyckats få bort det mesta av tvålen ur munnen och kräkts i toaletten, såg hon rödögt på sin lillebror och sa:
”Svär aldrig, Kyle.”
*

Små vita lögner - del 2

*
Liksom Coral brukade Kyle hjälpa till i badhuset en dag i veckan, fast på onsdagar.
De tyckte att jobbet var helt okej. De träffade trevligt folk och tjänade egna pengar.
Båda syskonen Collins var omtyckta bland personal och gäster i simhallen.
Kyle var populär hos tjejerna, de tyckte att han var söt och snäll.
De vuxna kvinnorna och damerna gillade honom för att han var snäll och artig och inte hade behov av att hävda sig och spela tuffa, som de tyckte att många andra i Kyles ålder gjorde.
Kyles granne hade en gång sagt: ”Alla tjejer mellan fyra och hundra år älskar Kyle”. Och det stämde väldigt bra.
Coral var också mycket uppskattad för sin artighet och vänliga sätt. Flera av de yngre flickorna såg upp till henne och tyckte hon var väldigt cool.
Syskonens lite annorlunda utseenden drog också folks blickar till sig.
Coral hade kopparrött hår och mörkblå ögon, ovanligt i Blue Creek och grannstäderna, där de flesta var brunhåriga eller blonda.
Kyles ögon var, liksom systerns, mörkt kristallblå och han hade hasselnötsbrunt hår, som kunde få ljusare, lite "strawberry blonde" slingor, av sommarsol.

Nu sprang Elle mot Kyle med utsträckta armar.
”Kyle!” ropade hon glatt och slog armarna om hans hals.
Kyle, som satt på huk och pratade med en kompis som stod nere i poolen, välte nästan omkull på grund av farten Elle haft när hon sprang.
”Oj, här är småungarna brutala.” skojade Kyles kompis.
”Hej Elle.” skrattade Kyle. ”Hur mår du?”
”Jag mår bra.” sa Elle. ”Hur mår du?”
Kyle log mot den lilla sjuåringen.
”Jag mår bra.”
”Och hur mår Coral? Har hon fortfarande ont i ögat?” frågade Elle oroligt.
”Jag tror det är lite bättre.” sa Kyle.
”Måste ha gjort ont att bli träffad av en dykring.” sa Elle.
”Eh… ja, det måste det.” sa Kyle.
Han förstod att det var Coral som hittat på det där med dykringen, de var båda vana vid att hitta på sanningar om sina skador.
Han lade ”sanningen” på minnet - ifall någon mer skulle fråga vad som hänt med Corals öga.
*

Rockin' Around the Christmas Tree - del 13

*

☃

*
15 December, 1970.
Tisdag.

”Ska du verkligen vara med idag?” frågade Maureen när de var på väg mot skolans simbassäng. ”Skulle inte du ta det lugnt ett par dagar?”
”Så sjuk har jag inte varit.” svarade Ryan. ”Jag orkar nog med lite simning. Jag vill inte vara stilla mer nu, då blir jag tokig.”
”Tokig vill vi inte att du ska bli.” skrattade Maureen.

Det blev ett tufft simpass. Coach Henderson pushade på sina elever hårdare och hårdare i vattnet.
”Han har blivit galen!” flämtade Sheila när lektionen var slut och de gick mot omklädningsrummen. ”Tror han att vi är luttrade idrottsmän eller?”
”Jag kommer få sån träningsvärk att jag inte ens kan lyfta en penna idag.” flämtade Clark.
Maureen lade armen om Ryans axlar.
”Hur är det mig dig då?”
”Jag är okej.” sa Ryan.
Maureen gav honom en är det verkligen säkert-blick.
”Jag svär, jag mår fint!” försäkrade Ryan.
”Hur orkar du?” sa Sheila. ”Är du dopad eller…?”
Ryan skrattade.
”Nej, men jag har nog lite sparad energi från alla dagar jag bara satt hemma.”
”Alla dagar…?” sa Sheila. ”I fyra dagar var du hemma. Hur mycket energi har du egentligen...?”
Ryan log åt Sheila.
”Ganska mycket tror jag.”
Sheila lade också armen om Ryan.
”Vet vad, sötnos? Det tror jag också.”
*

Små vita lögner

*
Coral hjälpte till i badhuset en dag i veckan. Den här tisdagen hjälpte hon till på simskolan.
Hon höll på att plocka upp flytleksaker ur vattnet när ett av barnen; Elle Jenlin kom fram till henne.
”Vad har du gjort?”
”Vaddå?” frågade Coral.
”Vad har du gjort?” upprepade Elle. ”Här.”
Elle pekade under sitt högra öga för att visa Coral vad hon menade.
Jäklar! Hon hade glömt att sminka över blåtiran…
”Eh… jag blev träffad av en sån här.”
Coral höll upp en grön dykring som barnen brukade få hämta nere på botten av poolen.
Här står jag och ljuger för en sjuåring… tänkte Coral.
Hon hatade sig själv för lögnen, men hon kunde ju inte berätta för lilla Elle hur hon egentligen hade fått blåtiran.
”Stackars Coral…” sa Elle. ”Det måste ha gjort hemskt ont. Vem var det som kastade den?”
”Det vet jag inte.” svarade Coral. Hon lyckades le mot den lilla flickan. ”Men det spelar ingen roll. Hoppa i vattnet nu och simma med de andra.”
Elle skyndade bort mot de andra barnen. Men hon vände sig om och såg forskande på Coral.
Elle tänkte att det kanske inte alls var en av de där plastringarna som skadat Coral, utan någonting annat - eller kanske någon…
Fast Coral ville inte berätta det för mig, för jag är liten.
Elle iakttog Coral så mycket hon kunde under simlektionen.
Coral är inte lycklig… tänkte Elle sorgset. Hon har ledsna ögon.
*

Inga tårar...

*
"Hur gick det på matteprovet?"
Fadern spände blicken i Kyle.
"Sådär..." sa Kyle tyst.
"Får jag se." Fadern sträckte ut handen för att ta emot provet.
"De har inte rättat det än." sa Kyle. "Vi får tillbaka det på fredag."
Fadern fnös.
"Tar det flera dagar att rätta prov? Vad fan håller de på med? Jävla flumlärare..."
"Dom har kanske mer saker att göra än att rätta prov..." sa Coral utan att tänka sig för.
Faderns hand for ut. En hård knoge träffade Coral under högra ögat.
Kyle skrek till.
Coral sa ingenting, hon bara kände efter med fingrarna hur omfattande skadan blivit.
"Att ni två aldrig lär er!" röt fadern. "När jag pratar med Kyle lägger du dig i..." Han vände sig till Kyle. "och när jag pratar med din syster lägger du dig i!"
Kyle höll tröstande och beskyddande om sin syster.
Fadern blängde på dem.
"Vad är det nu? Ska ni börja gråta nu också?"
Han gick mot köket. Kyle och Coral hörde honom mumla:
"Jävla ungar... jag svär att jag har fått dem för mina synder..."
Kyle fortsatte att hålla om Coral.
"Jag är okej, Kyle." viskade Coral. Hon kramade honom tillbaka. "Och jag tänker inte gråta."
"Det är okej att gråta." viskade Kyle mjukt.
Coral skakade bestämt på huvudet.
"Han förtjänar inte våra tårar."
*

SkrivPuff: Utmaning 349 - 15 december

Skriv om att ta vara på ett tillfälle.

Föreläsningen handlade om mattesvårigheter.
Coral lyssnade intensivt och antecknade så mycket hon kunde.
Föreläsaren pratade om något som kallades Dyskalkyli. Det innebar att det man lärde sig om siffror inte fastnade, de glömdes bort, räknesätten kunde blandas ihop och många var tvungna att räkna på fingrarna.
Föreläsaren nämnde även att den som hade Dyskalkyli hade svårt för avståndsbedömning, samt problem med att läsa kartor.
Coral tänkte att det lät som det var Kyle föreläsaren beskrev. Han hade ju alltid haft fruktansvärt svårt för matte.
Det andra stämde också; avståndsbedömning: Kyle hade svårt att ta emot bollar och tyckte därför inte att det var så kul att delta på idrotten. Folk brukade skratta och skoja om om hur klantig han var.
Kartor hade han heller aldrig förstått sig på, något som fadern brukade håna honom mycket för.

Efter föreläsningen lade föreläsaren fram foldrar med information om Dyskalkyli som man ta om man ville.
Coral tog all information som fanns om ämnet, sedan gick hon fram till en av Kyles mattelärare.
Mattelärarinnan var en vänlig kvinna i femtioårsåldern. Det var lätt att prata med henne, så hon skulle säkert förstå.
”Vad tyckte du om föreläsningen, Coral?”
”Intressant.” svarade Coral. ”Mrs. Rice, jag tror att Kyle har Dyskalkyli.”
”Tanken har slagit mig också.” svarade mattelärarinnan. ”Jag ska se vad jag kan göra för att hjälpa honom.”
Coral sken upp. Hon fick nästan lust att krama lärarinnan.
Tänk vilken vändning den här dagen hade tagit.
I morse hade Coral tänkt skolka. Nu var oerhört hon glad att hon inte hade gjort det.
Hon var ännu gladare över att tagit till vara på tillfället att få prata med mattelärarinnan, som var så förstående.
Nu kanske Kyle skulle få hjälp med matten - och han skulle slippa känna sig dum!
Med en segerviss känsla skyndade sig Coral bort mot Kyles klassrum för att berätta för honom om föreläsningen.
*

Rockin' Around the Christmas Tree - del 12

*

☃

*
14 December, 1970.
Måndag.

Ryan kände sig lite bättre i halsen när han vaknade på måndagsmorgonen.
Han provade försiktigt om rösten kommit tillbaka - och till hans häpnad hade den det!
Han gick ner i köket.
Han log när han såg Kate och David sitta vid matbordet. Nu skulle han överraska dem.
”God morgon.” sa han. ”Vad får vi till frukost?”
Kate och David tittade upp. De strålade av lycka när de hörde Ryans röst.
Han lät lite skrovlig, men han kunde prata högt och tydligt.
Kate gick fram till Ryan och kramade honom.
”Åh älskling! Vad glad jag är över att höra dig prata igen! Hur mår du?”
”Bra!” log Ryan. ”Min röst är tillbaka och jag känner mig inte sjuk alls!”
Han slog sig ner på sin plats vid bordet.
”Det är ju underbart!” sa David. ”Det måste vi nästan fira i kväll.”
”Får vi tårta då?” flinade Ryan.
David och Kate skrattade.
”Nja, kanske inte tårta… men du kan få välja vad du vill ha till middag.” sa David. ”Vi kan till och med och ut och äta. Vad sägs om det nya pizza-stället?”
”Det låter super-bra!” sa Ryan. ”Jag borde bli sjuk oftare.”
Han såg på sin mamma och pappa och log.
”Jag skojade bara.”
”Det hoppas jag.” sa David.
Men sedan skrattade han och rufsade om Ryans hår.
”Kan jag gå till skolan?” frågade Ryan.
Kate såg tveksam ut.
”Är det riktigt säkert att du känner dig frisk nu då?” frågade hon.
”Helt säker.” försäkrade Ryan.
”Okej,” sa David. ”men du måste ta det lugnt, överansträng dig inte.”
”Jag lovar.” sa Ryan.
”Och ingen sång idag.” sa Kate. ”Du behöver fortfarande vila rösten.”
”All right.” sa Ryan. ”Men om jag inte kan sångtexterna på konserten vet jag vem jag ska skylla på.”
Kate skrattade.
”Du kan dem redan raring, så det kommer att gå bra på konserten, det är jag säker på.”
*

Förhör... del 2

*
Skramlet fick fadern att komma av sig.
Han vände sig mot dottern.
"Vad fan håller du på med?!" röt han.
Coral svarade inte, hon bara spände blicken i sin far.
Han skakade på huvudet.
"Vilka jävla ungar jag har..." muttrade han. "Den ena för ett jävla liv och den andra är dum i huvudet."
Han spände blicken i sin son.
"Svara nu: vad är nio gånger femton?"
Kyle svarade inte.
Ett omisskännligt ulkande hördes. Han lutade sig bort från matbordet och släppte ut sin ångest på det svart-vit-rutiga linoleumgolvet.
"Nämen, fy fan Kyle...!" utbrast fadern äcklat.
"Förlåt..." sa Kyle ynkligt.
"Torka upp genast - om du inte vill äta upp det där till middag!"
Fadern lämnade köket.
”Jag kan torka upp.” sa Coral.
”Nej.” sa Kyle. ”Det är jag som har ställt till det, jag torkar upp. Gör klart middagen du, så han inte får ett utbrott på dig också.”

Medan Kyle gjorde rent golvet stod Coral vid diskbänken och skar grönsaker till en sallad.
Salta tårar droppade ner på tomterna och gurkskivorna.
Corals grepp om kniven hårdnade.
En vacker dag har jag ihjäl honom. tänkte hon.
*

Förhör...

Detta är fortsättningen på SkrivPuff #348 - Skriv om att smyga

*
"Hur går det med matten då?" frågade Han. "Du har prov i morgon va?"
"Ja, Sir." sa Kyle nervöst. "Det går inte bra, jag fattar ingenting..."
"Vad är det du inte fattar?"
"Allting!" utbrast Kyle. "Matte är bara svårt och rörigt."
"Äh, det är inte svårt. Det handlar om lite simpel logik bara. Får jag se vad du jobbar med?"
Kyle sköt över matteboken mot sin far som satt mittemot honom vid köksbordet.
Fadern skummade igenom sidan med talen.
"Men kom igen, det här kan väl inte vara så svårt att förstå...?"
"Jo..." mumlade Kyle.
"Men Kyle, för helvete! Det här är multiplikation! Det förstår du väl?"
"Nej... det är svårt." mumlade Kyle i en ursäktande ton.
Fadern sköt över matteboken till Kyle. Sedan gick han och ställde sig bakom sin son, lutade sig över honom. Han knäppte irriterande med fingarna och knackade i matteboken.
"Kom igen Kyle, fokusera nu. Två gånger nio - det kan du."
Kyle tvekade. Han tänkte efter och började ränkna på fingarna.
"Arton..." svarade han osäkert.
Förhöret fortsatte.
"Fyra gånger nio?"
Kyle skakade på huvudet.
"Vet du inte vad fyra gånger nio är...?"
"Nej..." återigen lät Kyle ursäktande.
"Du driver med mig... Nästan fjorton år är du - och du vet inte vad fyra gånger nio är!"
"Det är svårt..." sa Kyle.
Coral, som stod borta vid spisen och lagade kvällens middag, kunde tydligt höra en grötig klump i sin brors röst.
"Svårt..." fnös fadern. "Ja, eller så är det du som är dum."
Han slog till Kyle i bakhuvudet med öppen hand.
"Sluta!" skrek Coral. "Han är inte dum!"
Coral var ett år äldre än Kyle. Hon hade alltid känt att det var hennes ansvar att ta hand om och beskydda sin bror. När någon var elak eller orättvis mot Kyle vakande lejonet inom henne.
Fadern gav sin dotter en stålkall blick.
"Pratade jag med dig?"
"Nej." sa Coral.
"Nej vaddå...?"
Nej Sir!" sa Coral, rösten full av förbittring.
"Håll käften och fortsätt med maten då." sa fadern.
Fadern lutade sig åter över Kyle.
"Fort nu Kyle: nio gånger femton!"
Kyle skakade på huvudet.
"Kan inte, Sir..."
"Nio gånger femton!" röt fadern.
Coral som just hade öst spagetti ur den stora kastrullen ner i en skål, släppte nu kastrullen - rakt ner i diskhon.
*

SkrivPuff: Utmaning 348 - 14 december

*
Skriv om att smyga.

Coral öppnade försiktigt ytterdörren och smög in i hallen.
Hon drog av sig skorna och gick på tysta fötter in i köket.
Kyle satt vid köksbordet och pluggade. Han tittade upp på Coral.
”Du behöver inte smyga. Han är inte hemma.”
Coral drog en suck av lättnad.
Hon öppnade kylen och tog ut en Snapple Lemonade. Ett lätt pop-ljud hördes när vakuum lättade under flaskans runda lock.
”Hur går det?” frågade Coral och pekade på Kyles uppslagna mattebok.
”Det går inte alls.” Kyle suckade uppgivet. ”Det går bara inte in i huvudet! Vi har prov i morgon men jag kommer inte att klara det. Det är bara att inse Coral; din bror är dum i huvudet!”
”Säg inte så!” sa Coral. ”Du har bara svårare för matte än andra.”
”Jag måste klara det här provet.” sa Kyle. ”Om jag inte gör det så…”
Han avbröts av ett ljud. Ljudet av ytterdörren som öppnades och stängdes igen hårt.
Sedan hördes klampande steg. Han var på väg mot köket.
Coral började snabbt ta itu med gårdagens disk.
Kyle dök snabbt ner i matteboken igen, han bet frenetisk på sin högra tumnagel.
Ingen av dem sa någonting.
Den där välkända känslan, som satte vidriga klumpar i magen, hade kommit smygande.
*

Glad Lucia 2009!

*
Glad Lucia mina vänner!
*
I ljudklippet nedan kan man höra mig sjunga. 
Jag presenterar här min egen version av Lucia-sången (ca 30 sekunder). 

När denna lilla inspelning gjordes var jag (nyss fyllda) 4 år. 
Nu fattar jag knappt vad jag sjunger (the song makes no sense whatsoever *lol*) 
Jag sjunger bland annat:
”Stigen går med tända ljus” 
och
”Na na... i vårt mörka hus stiger solen med tända ljus” 
(och det är är ändå inte det konstigaste i sången...)
Vad fick jag allt ifrån...?
*
Min mor förklarade (när jag sjungit klart) hur sången egentligen ska sjungas, 
(att det är Lucian som stiger fram med tända ljus osv). 
Jag funderade på detta i någon sekund, sedan sa jag så här om min lilla sång:
”Aaaa... men det är bara det en annan.”
(Det är bara det att det här är en annan)

*