En prövning

*
”Jag kan inte visa honom det här...”
Kyle hade kramat det rättade matteprovet så hårt i sin hand att pappret var alldeles mjukt och skrynkligt.
”Visa mig vaddå?”
Kyle stelnade till när fadern ställde sig bakom honom.
”M-m-m-m-a… matteprovet.”
Fadern daskade till Kyle i bakhuvudet.
”Sluta stamma! Du låter ju efterbliven!”
”Sluta!” skrek Coral.
Fadern gav henne en varnande blick.
”Ut härifrån. Jag pratar med din bror nu.”
”Nej.” sa Coral.
”Nej? Sa du nej? Du säger alltså emot din far...?”
”Ja, det gör jag.” svarade Coral mellan sammanbitna tänder.
”Coral, gör som han säger.” mumlade Kyle.
”Åh, det gör hon.” sa fadern kallt. ”Hon vet bättre än att käfta emot mig. Eller hur Coral?”
Coral gav fadern en förintande blick.
”Du klarar dig den här gången.” sa fadern. ”Men nästa gång har du inte samma tur. Nå Kyle, visa mig matteprovet nu.”
”H-h-h-här…” stammade Kyle och gav sin far matteprovet.
”Sluta stamma sa jag ju. Folk kan ju tro att du är en idiot.”
Fadern hånskrattade och lade armen om sonens hals.
”Vill du att folk ska tro det, Kyle... att du är en liten idiot?”
Han sneglade på sonens matteprov. Han började hånskratta igen.
”Fast om de tittar på det här så behöver de inte tro längre!”
”Håll käften!” vrålade Coral. ”Det är inte Kyles fel att matte är svårt! Och det blir inte bättre av att du hånar honom hela tiden!”
Fadern gick långsamt mot sin dottern. Han höjde handen.
”Ja, slå då.” sa Coral. ”Det är ju det enda du är bra på!”
Det blev ett slag med öppen handflata mot högra kinden.
Coral tog emot slaget utan att röra en min.
Sedan grep hon om Kyles handled och drog med sig honom ut i hallen.
Tillsammans sprang de ut ur huset, lämnade fadern ensam med sin ilska.
*

Förvandling

*
Coral och Kyle mindes att fadern inte alltid varit elak och våldsam mot dem.
De första åren i deras liv hade han faktiskt varit ganska snäll och omtänksam.
När Coral var fem och Kyle fyra år träffade fadern en kvinna som flyttade in hos dem.
De hade det bra tillsammans allihop. Men två år senare lämnade kvinnan honom.
Coral och Kyle mindes inte varför hon flyttat, bara att de länge saknade sin snälla styvmor.

När Coral och Kyle var åtta och sju år gamla började faderns förvandling, från Dr. Jekyll till Mr. Hyde. Han blev mer och mer sträng och kunde skrika åt dem för ingenting.

Första gången han bar hand på sina barn var en kväll när Coral var 8 ½ och Kyle 7 ½ år.
Coral hade hört några äldre barn använda grova svordomar och på kvällen råkade hon använda en av dem när hon berättade något.
Fadern hade gripit tag om hennes nacke och dragit med sig henne till badrummet.
”Små flickor ska inte svära!” vrålade han.
Kyle, som satt i badkaret och tog sitt kvällsbad, började gråta när han såg sin förskrämda och gråtande syster.
”Om små flickor svär måste man tvätta munnen på dem!” sa fadern.
Han tryckte ner Coral på toalettlocket, tvingade upp hennes käkar och hällde flytande tvål i hennes mun.
När han tyckte att han var klar med tuktningen av Coral, vände han sig mot Kyle och gav honom en rungade örfil, bara för att han grät.
Sedan lämnade han sina snyftande barn i badrummet och smällde igen dörren efter sig.

När Coral lyckats få bort det mesta av tvålen ur munnen och kräkts i toaletten, såg hon rödögt på sin lillebror och sa:
”Svär aldrig, Kyle.”
*

Små vita lögner - del 2

*
Liksom Coral brukade Kyle hjälpa till i badhuset en dag i veckan, fast på onsdagar.
De tyckte att jobbet var helt okej. De träffade trevligt folk och tjänade egna pengar.
Båda syskonen Collins var omtyckta bland personal och gäster i simhallen.
Kyle var populär hos tjejerna, de tyckte att han var söt och snäll.
De vuxna kvinnorna och damerna gillade honom för att han var snäll och artig och inte hade behov av att hävda sig och spela tuffa, som de tyckte att många andra i Kyles ålder gjorde.
Kyles granne hade en gång sagt: ”Alla tjejer mellan fyra och hundra år älskar Kyle”. Och det stämde väldigt bra.
Coral var också mycket uppskattad för sin artighet och vänliga sätt. Flera av de yngre flickorna såg upp till henne och tyckte hon var väldigt cool.
Syskonens lite annorlunda utseenden drog också folks blickar till sig.
Coral hade kopparrött hår och mörkblå ögon, ovanligt i Blue Creek och grannstäderna, där de flesta var brunhåriga eller blonda.
Kyles ögon var, liksom systerns, mörkt kristallblå och han hade hasselnötsbrunt hår, som kunde få ljusare, lite "strawberry blonde" slingor, av sommarsol.

Nu sprang Elle mot Kyle med utsträckta armar.
”Kyle!” ropade hon glatt och slog armarna om hans hals.
Kyle, som satt på huk och pratade med en kompis som stod nere i poolen, välte nästan omkull på grund av farten Elle haft när hon sprang.
”Oj, här är småungarna brutala.” skojade Kyles kompis.
”Hej Elle.” skrattade Kyle. ”Hur mår du?”
”Jag mår bra.” sa Elle. ”Hur mår du?”
Kyle log mot den lilla sjuåringen.
”Jag mår bra.”
”Och hur mår Coral? Har hon fortfarande ont i ögat?” frågade Elle oroligt.
”Jag tror det är lite bättre.” sa Kyle.
”Måste ha gjort ont att bli träffad av en dykring.” sa Elle.
”Eh… ja, det måste det.” sa Kyle.
Han förstod att det var Coral som hittat på det där med dykringen, de var båda vana vid att hitta på sanningar om sina skador.
Han lade ”sanningen” på minnet - ifall någon mer skulle fråga vad som hänt med Corals öga.
*

Rockin' Around the Christmas Tree - del 13

*

☃

*
15 December, 1970.
Tisdag.

”Ska du verkligen vara med idag?” frågade Maureen när de var på väg mot skolans simbassäng. ”Skulle inte du ta det lugnt ett par dagar?”
”Så sjuk har jag inte varit.” svarade Ryan. ”Jag orkar nog med lite simning. Jag vill inte vara stilla mer nu, då blir jag tokig.”
”Tokig vill vi inte att du ska bli.” skrattade Maureen.

Det blev ett tufft simpass. Coach Henderson pushade på sina elever hårdare och hårdare i vattnet.
”Han har blivit galen!” flämtade Sheila när lektionen var slut och de gick mot omklädningsrummen. ”Tror han att vi är luttrade idrottsmän eller?”
”Jag kommer få sån träningsvärk att jag inte ens kan lyfta en penna idag.” flämtade Clark.
Maureen lade armen om Ryans axlar.
”Hur är det mig dig då?”
”Jag är okej.” sa Ryan.
Maureen gav honom en är det verkligen säkert-blick.
”Jag svär, jag mår fint!” försäkrade Ryan.
”Hur orkar du?” sa Sheila. ”Är du dopad eller…?”
Ryan skrattade.
”Nej, men jag har nog lite sparad energi från alla dagar jag bara satt hemma.”
”Alla dagar…?” sa Sheila. ”I fyra dagar var du hemma. Hur mycket energi har du egentligen...?”
Ryan log åt Sheila.
”Ganska mycket tror jag.”
Sheila lade också armen om Ryan.
”Vet vad, sötnos? Det tror jag också.”
*

Små vita lögner

*
Coral hjälpte till i badhuset en dag i veckan. Den här tisdagen hjälpte hon till på simskolan.
Hon höll på att plocka upp flytleksaker ur vattnet när ett av barnen; Elle Jenlin kom fram till henne.
”Vad har du gjort?”
”Vaddå?” frågade Coral.
”Vad har du gjort?” upprepade Elle. ”Här.”
Elle pekade under sitt högra öga för att visa Coral vad hon menade.
Jäklar! Hon hade glömt att sminka över blåtiran…
”Eh… jag blev träffad av en sån här.”
Coral höll upp en grön dykring som barnen brukade få hämta nere på botten av poolen.
Här står jag och ljuger för en sjuåring… tänkte Coral.
Hon hatade sig själv för lögnen, men hon kunde ju inte berätta för lilla Elle hur hon egentligen hade fått blåtiran.
”Stackars Coral…” sa Elle. ”Det måste ha gjort hemskt ont. Vem var det som kastade den?”
”Det vet jag inte.” svarade Coral. Hon lyckades le mot den lilla flickan. ”Men det spelar ingen roll. Hoppa i vattnet nu och simma med de andra.”
Elle skyndade bort mot de andra barnen. Men hon vände sig om och såg forskande på Coral.
Elle tänkte att det kanske inte alls var en av de där plastringarna som skadat Coral, utan någonting annat - eller kanske någon…
Fast Coral ville inte berätta det för mig, för jag är liten.
Elle iakttog Coral så mycket hon kunde under simlektionen.
Coral är inte lycklig… tänkte Elle sorgset. Hon har ledsna ögon.
*

Inga tårar...

*
"Hur gick det på matteprovet?"
Fadern spände blicken i Kyle.
"Sådär..." sa Kyle tyst.
"Får jag se." Fadern sträckte ut handen för att ta emot provet.
"De har inte rättat det än." sa Kyle. "Vi får tillbaka det på fredag."
Fadern fnös.
"Tar det flera dagar att rätta prov? Vad fan håller de på med? Jävla flumlärare..."
"Dom har kanske mer saker att göra än att rätta prov..." sa Coral utan att tänka sig för.
Faderns hand for ut. En hård knoge träffade Coral under högra ögat.
Kyle skrek till.
Coral sa ingenting, hon bara kände efter med fingrarna hur omfattande skadan blivit.
"Att ni två aldrig lär er!" röt fadern. "När jag pratar med Kyle lägger du dig i..." Han vände sig till Kyle. "och när jag pratar med din syster lägger du dig i!"
Kyle höll tröstande och beskyddande om sin syster.
Fadern blängde på dem.
"Vad är det nu? Ska ni börja gråta nu också?"
Han gick mot köket. Kyle och Coral hörde honom mumla:
"Jävla ungar... jag svär att jag har fått dem för mina synder..."
Kyle fortsatte att hålla om Coral.
"Jag är okej, Kyle." viskade Coral. Hon kramade honom tillbaka. "Och jag tänker inte gråta."
"Det är okej att gråta." viskade Kyle mjukt.
Coral skakade bestämt på huvudet.
"Han förtjänar inte våra tårar."
*

SkrivPuff: Utmaning 349 - 15 december

Skriv om att ta vara på ett tillfälle.

Föreläsningen handlade om mattesvårigheter.
Coral lyssnade intensivt och antecknade så mycket hon kunde.
Föreläsaren pratade om något som kallades Dyskalkyli. Det innebar att det man lärde sig om siffror inte fastnade, de glömdes bort, räknesätten kunde blandas ihop och många var tvungna att räkna på fingrarna.
Föreläsaren nämnde även att den som hade Dyskalkyli hade svårt för avståndsbedömning, samt problem med att läsa kartor.
Coral tänkte att det lät som det var Kyle föreläsaren beskrev. Han hade ju alltid haft fruktansvärt svårt för matte.
Det andra stämde också; avståndsbedömning: Kyle hade svårt att ta emot bollar och tyckte därför inte att det var så kul att delta på idrotten. Folk brukade skratta och skoja om om hur klantig han var.
Kartor hade han heller aldrig förstått sig på, något som fadern brukade håna honom mycket för.

Efter föreläsningen lade föreläsaren fram foldrar med information om Dyskalkyli som man ta om man ville.
Coral tog all information som fanns om ämnet, sedan gick hon fram till en av Kyles mattelärare.
Mattelärarinnan var en vänlig kvinna i femtioårsåldern. Det var lätt att prata med henne, så hon skulle säkert förstå.
”Vad tyckte du om föreläsningen, Coral?”
”Intressant.” svarade Coral. ”Mrs. Rice, jag tror att Kyle har Dyskalkyli.”
”Tanken har slagit mig också.” svarade mattelärarinnan. ”Jag ska se vad jag kan göra för att hjälpa honom.”
Coral sken upp. Hon fick nästan lust att krama lärarinnan.
Tänk vilken vändning den här dagen hade tagit.
I morse hade Coral tänkt skolka. Nu var oerhört hon glad att hon inte hade gjort det.
Hon var ännu gladare över att tagit till vara på tillfället att få prata med mattelärarinnan, som var så förstående.
Nu kanske Kyle skulle få hjälp med matten - och han skulle slippa känna sig dum!
Med en segerviss känsla skyndade sig Coral bort mot Kyles klassrum för att berätta för honom om föreläsningen.
*

Rockin' Around the Christmas Tree - del 12

*

☃

*
14 December, 1970.
Måndag.

Ryan kände sig lite bättre i halsen när han vaknade på måndagsmorgonen.
Han provade försiktigt om rösten kommit tillbaka - och till hans häpnad hade den det!
Han gick ner i köket.
Han log när han såg Kate och David sitta vid matbordet. Nu skulle han överraska dem.
”God morgon.” sa han. ”Vad får vi till frukost?”
Kate och David tittade upp. De strålade av lycka när de hörde Ryans röst.
Han lät lite skrovlig, men han kunde prata högt och tydligt.
Kate gick fram till Ryan och kramade honom.
”Åh älskling! Vad glad jag är över att höra dig prata igen! Hur mår du?”
”Bra!” log Ryan. ”Min röst är tillbaka och jag känner mig inte sjuk alls!”
Han slog sig ner på sin plats vid bordet.
”Det är ju underbart!” sa David. ”Det måste vi nästan fira i kväll.”
”Får vi tårta då?” flinade Ryan.
David och Kate skrattade.
”Nja, kanske inte tårta… men du kan få välja vad du vill ha till middag.” sa David. ”Vi kan till och med och ut och äta. Vad sägs om det nya pizza-stället?”
”Det låter super-bra!” sa Ryan. ”Jag borde bli sjuk oftare.”
Han såg på sin mamma och pappa och log.
”Jag skojade bara.”
”Det hoppas jag.” sa David.
Men sedan skrattade han och rufsade om Ryans hår.
”Kan jag gå till skolan?” frågade Ryan.
Kate såg tveksam ut.
”Är det riktigt säkert att du känner dig frisk nu då?” frågade hon.
”Helt säker.” försäkrade Ryan.
”Okej,” sa David. ”men du måste ta det lugnt, överansträng dig inte.”
”Jag lovar.” sa Ryan.
”Och ingen sång idag.” sa Kate. ”Du behöver fortfarande vila rösten.”
”All right.” sa Ryan. ”Men om jag inte kan sångtexterna på konserten vet jag vem jag ska skylla på.”
Kate skrattade.
”Du kan dem redan raring, så det kommer att gå bra på konserten, det är jag säker på.”
*

Förhör... del 2

*
Skramlet fick fadern att komma av sig.
Han vände sig mot dottern.
"Vad fan håller du på med?!" röt han.
Coral svarade inte, hon bara spände blicken i sin far.
Han skakade på huvudet.
"Vilka jävla ungar jag har..." muttrade han. "Den ena för ett jävla liv och den andra är dum i huvudet."
Han spände blicken i sin son.
"Svara nu: vad är nio gånger femton?"
Kyle svarade inte.
Ett omisskännligt ulkande hördes. Han lutade sig bort från matbordet och släppte ut sin ångest på det svart-vit-rutiga linoleumgolvet.
"Nämen, fy fan Kyle...!" utbrast fadern äcklat.
"Förlåt..." sa Kyle ynkligt.
"Torka upp genast - om du inte vill äta upp det där till middag!"
Fadern lämnade köket.
”Jag kan torka upp.” sa Coral.
”Nej.” sa Kyle. ”Det är jag som har ställt till det, jag torkar upp. Gör klart middagen du, så han inte får ett utbrott på dig också.”

Medan Kyle gjorde rent golvet stod Coral vid diskbänken och skar grönsaker till en sallad.
Salta tårar droppade ner på tomterna och gurkskivorna.
Corals grepp om kniven hårdnade.
En vacker dag har jag ihjäl honom. tänkte hon.
*

Förhör...

Detta är fortsättningen på SkrivPuff #348 - Skriv om att smyga

*
"Hur går det med matten då?" frågade Han. "Du har prov i morgon va?"
"Ja, Sir." sa Kyle nervöst. "Det går inte bra, jag fattar ingenting..."
"Vad är det du inte fattar?"
"Allting!" utbrast Kyle. "Matte är bara svårt och rörigt."
"Äh, det är inte svårt. Det handlar om lite simpel logik bara. Får jag se vad du jobbar med?"
Kyle sköt över matteboken mot sin far som satt mittemot honom vid köksbordet.
Fadern skummade igenom sidan med talen.
"Men kom igen, det här kan väl inte vara så svårt att förstå...?"
"Jo..." mumlade Kyle.
"Men Kyle, för helvete! Det här är multiplikation! Det förstår du väl?"
"Nej... det är svårt." mumlade Kyle i en ursäktande ton.
Fadern sköt över matteboken till Kyle. Sedan gick han och ställde sig bakom sin son, lutade sig över honom. Han knäppte irriterande med fingarna och knackade i matteboken.
"Kom igen Kyle, fokusera nu. Två gånger nio - det kan du."
Kyle tvekade. Han tänkte efter och började ränkna på fingarna.
"Arton..." svarade han osäkert.
Förhöret fortsatte.
"Fyra gånger nio?"
Kyle skakade på huvudet.
"Vet du inte vad fyra gånger nio är...?"
"Nej..." återigen lät Kyle ursäktande.
"Du driver med mig... Nästan fjorton år är du - och du vet inte vad fyra gånger nio är!"
"Det är svårt..." sa Kyle.
Coral, som stod borta vid spisen och lagade kvällens middag, kunde tydligt höra en grötig klump i sin brors röst.
"Svårt..." fnös fadern. "Ja, eller så är det du som är dum."
Han slog till Kyle i bakhuvudet med öppen hand.
"Sluta!" skrek Coral. "Han är inte dum!"
Coral var ett år äldre än Kyle. Hon hade alltid känt att det var hennes ansvar att ta hand om och beskydda sin bror. När någon var elak eller orättvis mot Kyle vakande lejonet inom henne.
Fadern gav sin dotter en stålkall blick.
"Pratade jag med dig?"
"Nej." sa Coral.
"Nej vaddå...?"
Nej Sir!" sa Coral, rösten full av förbittring.
"Håll käften och fortsätt med maten då." sa fadern.
Fadern lutade sig åter över Kyle.
"Fort nu Kyle: nio gånger femton!"
Kyle skakade på huvudet.
"Kan inte, Sir..."
"Nio gånger femton!" röt fadern.
Coral som just hade öst spagetti ur den stora kastrullen ner i en skål, släppte nu kastrullen - rakt ner i diskhon.
*

SkrivPuff: Utmaning 348 - 14 december

*
Skriv om att smyga.

Coral öppnade försiktigt ytterdörren och smög in i hallen.
Hon drog av sig skorna och gick på tysta fötter in i köket.
Kyle satt vid köksbordet och pluggade. Han tittade upp på Coral.
”Du behöver inte smyga. Han är inte hemma.”
Coral drog en suck av lättnad.
Hon öppnade kylen och tog ut en Snapple Lemonade. Ett lätt pop-ljud hördes när vakuum lättade under flaskans runda lock.
”Hur går det?” frågade Coral och pekade på Kyles uppslagna mattebok.
”Det går inte alls.” Kyle suckade uppgivet. ”Det går bara inte in i huvudet! Vi har prov i morgon men jag kommer inte att klara det. Det är bara att inse Coral; din bror är dum i huvudet!”
”Säg inte så!” sa Coral. ”Du har bara svårare för matte än andra.”
”Jag måste klara det här provet.” sa Kyle. ”Om jag inte gör det så…”
Han avbröts av ett ljud. Ljudet av ytterdörren som öppnades och stängdes igen hårt.
Sedan hördes klampande steg. Han var på väg mot köket.
Coral började snabbt ta itu med gårdagens disk.
Kyle dök snabbt ner i matteboken igen, han bet frenetisk på sin högra tumnagel.
Ingen av dem sa någonting.
Den där välkända känslan, som satte vidriga klumpar i magen, hade kommit smygande.
*

Glad Lucia 2009!

*
Glad Lucia mina vänner!
*
I ljudklippet nedan kan man höra mig sjunga. 
Jag presenterar här min egen version av Lucia-sången (ca 30 sekunder). 

När denna lilla inspelning gjordes var jag (nyss fyllda) 4 år. 
Nu fattar jag knappt vad jag sjunger (the song makes no sense whatsoever *lol*) 
Jag sjunger bland annat:
”Stigen går med tända ljus” 
och
”Na na... i vårt mörka hus stiger solen med tända ljus” 
(och det är är ändå inte det konstigaste i sången...)
Vad fick jag allt ifrån...?
*
Min mor förklarade (när jag sjungit klart) hur sången egentligen ska sjungas, 
(att det är Lucian som stiger fram med tända ljus osv). 
Jag funderade på detta i någon sekund, sedan sa jag så här om min lilla sång:
”Aaaa... men det är bara det en annan.”
(Det är bara det att det här är en annan)

*

Rockin' Around the Christmas Tree - del 11

*

☃

*
13 December, 1970.
Söndag.

Ryan var trött på att inte kunna prata.
Han hade istället försökt viska hela helgen, men Kate och David sa åt honom att det inte var bra för stämbanden.
De tröstade honom med att laryngiten snart skulle gå över.
”Om några dagar kan du prata igen.” sa David.
Ryan suckade. Han ville att det skulle vara över nu!
Han hade bara varit sjuk i ett par dagar, men han var redan trött på det.
Han var dock glad över att han var så pass pigg att han kunde vara uppe - att tvingas bli sängliggande skulle förmodligen göra honom galen av rastlöshet.

Sent på söndagseftermiddagen hände det äntligen någonting roligare.
Maureen och Sunshine kom över och frågade Ryan om han ville följa med på bio.
Det ville han.
De tänkte gå till stadens lilla biograf, som visade gamla filmer.
Nu visades Oliver! - musikalen från 1968 som baserades på Charles Dickens klassiska roman Oliver Twist.
”På bio behöver du ju inte prata.” log Maureen.
Ryan räckte ut tungan åt henne.
”Och så kan du inte säga emot nånting jag säger - det är ju jättebra!” skrattade Maureen.
Ryan klottrade ner några ord på en bit papper som låg på köksbordet.

Vänta bara… när jag blir frisk
ska jag säga emot dig hela tiden!!

Maureen skrattade hjärtligt och kramade Ryan.
”Vet du vad, sötnos; det ser jag fram emot.”
*

SkrivPuff: Utmaning 347 - 13 december

Skriv om att bära ljus.

Det går en ängel

Det går en ängel kring vårt hus
Han bär på två förgyllda ljus
Han bär en bok uti sin hand
Så somna vi i Jesu namn

Lånad ur: En liten bönbok
*

Emilia och konstmysteriet - del 9

*
Efter Lucia-firandet åt alla lunch tillsammans i den stora matsalen.
Folk kom fram till Emilia och berömde henne för det fina uppträdandet.
Ja, Dante fick också mycket beröm förstås.
Dante puttade mjukt på Emilia och nickade mot Hanna och Lise.
”Kolla,” viskade han. ”knäckta kloakråttor!”
Emilia skrattade.
Det här var en av de bästa dagarna i hennes liv.
Åh, hon var så glad att de flyttat hit!
*

Emilia och konstmysteriet - del 8

Söndag 13 december. Lucia.

När de sjungit klart Önskelistan och tackat för applåderna, meddelade Dante högt och tydligt i sin mikrofon:
”Nu ska vår vackra Emilia framföra en mycket vacker svensk visa. Varsågod Emilia!”
Emilia höll sin mikrofon stadigt med sin högra hand.
”Jag ska nu sjunga Tusen bitar av Björn Afzelius. Det är ingen julsång, men den låten betyder mycket för mig och det är en favorit i min familj.”
Emilias mamma och pappa såg på varandra, stolta och rörda.
Emilia började sjunga.

Det säjs att ovan molnen är himlen alltid blå,
Men det kan va svårt att tro när man inte ser den.
Och det säjs att efter regnet kommer solen fram igen,
men det hjälper sällan dom som har blitt våta.
För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut,
ser man allt med lite andra ögon.
Så man övar sej, och långsamt blir man bättre på att se
skillnad mellan sanningar och lögner.

Allting kan gå itu, ett hjärta kan gå i tusen bitar
Säjer du att du är min vän så är du kanske det.
Allting kan gå itu, ett hjärta kan gå i tusen bitar
Säjer du att du är min vän så är du kanske det.

Emilias mamma torkade ögonen med en näsduk, så rörd blev hon av sin lilla dotters sång.
När den lilla konserten var över fick Emilia och Dante stående ovationer. Applåderna höll på länge och Pontus busvisslade.
”Bravo! Bravo!” ropade flera stycken i publiken.
Emilia och Dante var så lyckliga att de strålade mer än ett tomtebloss.
*

Emilia och konstmysteriet - del 7

Söndag 13 december. Lucia.

Emilia såg sina föräldrar sitta i publiken. Även Hanna och Lise och deras föräldrar satt där, men Emilia bestämde sig för att strunta i dem.
I publiken satt även Emilias kompisar från den gamla skolan; Pontus och Lars. De hade kommit dit tillsammans med Lars mamma och lillasyster Lova.
Emilia vinkade lite diskret, men lyckligt, till dem.
Sedan gick hon och Dante upp på scenen.
”Nämen åh… vilken vacker liten ängel!” utropade tant Signe.

Dantes mamma spelade piano och Dantes pappa spelade gitarr när Emilia och Dante sjöng.
De sjöng bland annat Gläns över sjö och strand, Nu tändas tusen juleljus och avslutade med Önskelistan.

När kommer tomten?
Snart kommer tomten!
Titta! Här är listan över allt som vi vill ha:

Vi vill ha skridskor, en häst och en rymdraket,

gröna små monster och helst inga mjuka paket.
Femton soldater! Och vad sen?
Femton till, utav tenn!
Fredliga ska dom va förstås, krigar ej och slåss

Sen har vi önskat en orm och en lurvig björn,
fjärrstyrda bilar, en påse med solrosefrön,

bussar och tåg som går på räls,

en fetlagd katt med blommig päls

ett jättelikt tält, en cirkusdvärg.
en burk med rutig färg.

Ge oss en dator och böcker om äventyr,

en skär alligator om den inte är alltför dyr.

*

Emilia och konstmysteriet - del 6

Söndag 13 december. Lucia.

Emilia var väldigt förtjust i Lucia-nattlinnet som tant Signe sytt åt henne.
Det var inte långt, som en traditionell Lucia-särk, utan såg mer ut som en liten vit, knälång klänning.
Emilia drog på sig vita strumpbyxor och en vit underkjol av tyll under klänningen. Tyllkjolen gjorde att klänningen såg ännu sötare ut.
Hon skulle just sätta den batteridrivna Luciakronan på huvudet när Dante skyndade i rummet.
Han bar två stora änglavingar med tunna små silvertrådar i famnen.
”Emilia! Kolla vad jag hittade i teatersalongen igår kväll!”
”Åh... vad vackra!” sa Emilia.
”Ja, nu kan du vara julängel om du vill, det är finare än Lucia tycker jag.”

Dante hjälpte Emilia att trä vingarna över det söta hemsydda Lucia-nattlinnet.
Han granskade klänningen, vingarna och Emilias skruvlockade hår.
”Wow! Emilia, du ser ut som en ängel! Eller sagoprinsessa! Nej! Sagoprinsess-ängel!”
Emilia log blygt.
”Tycker du verkligen det?”
”Mon dieu!” utbrast Dante. ”Så klart att jag menar det. Du är jättefin.”
”Tack.” sa Emilia, fortfarande blyg av alla komplimanger.
”Ska vi gå ner då?” sa Dante. ”Alla väntar nog i teatersalongen redan.”
”Ska bara ta på mig skorna först.”
Emilia tog på sig sina vita lacksandaler och knäppte spännena.
Sedan drog hon ett djupt andetag.
”Nu är jag redo.” sa hon.

De gick tillsammans ner för den breda trappan som ledde ner i lobbyn.
Emilia stannade till. Hon såg på Dantes fina pepparkaksgubbe-dräkt, bestående av hatt, brun tröja och bruna byxor med vitt tryck som skulle föreställa glasyren.
Emilia hade både pepparkaksgubbe-dräkt och pepparkaksgumma-klänning uppe på sitt rum, hon använde dem som pyjamas och nattlinne.
”Dante, vad oartig jag är!” utbrast hon. ”Jag glömde ju säga att du också ser fin ut.”
”Men äsch… den här gamla trasan…” sa han överdrivet kokett och fladdrade med ögonfransarna.
Båda barnen skrattade.
*

Emilia och konstmysteriet - del 5

*
Vanström slog in två tavlor i kraftigt brunt omslagspapper, sedan gick han ut till sin bil och lade försiktigt in sina verk i det rymliga bagageutrymmet.
Plötsligt kände han sig iakttagen. Han vände sig tvärt om.
Ingen där.
Konstigt… han kunde svära på att någon stått och tittat, spionerat på honom.
Han hörde skratt och glada röster borta vid klätterställningen. Han såg ditåt.
Det var den där lilla flickan och hennes kompis.
Vanström slappnade av. Ungar var ofarliga, det enda de brydde sig om var att leka. De visste ingenting om det han sysslade med.
En snöboll flög genom luften och träffade Vanström i ryggen.
Fnitter från lekplatsen.
Vanström kramade en snöboll och slängde den mot barnen.
”Inte ens i närheten ju!” ropade Dante.
”Jag är nog lite trött i armen bara!” ropade Vanström tillbaka.
”Aaaa, skyll på det!” skrattade Dante.
”Nä, nu har jag inte tid med småbarnslekar längre.” sa Vanström. ”Jag har viktigare saker för mig. Tjenixen på er småungar!”
Vanström vinkade åt Emilia och Dante, klev i sin bil och körde iväg.

Emilia satt på en av däckgungorna.
”Jag tror inte jag tycker om honom.” sa hon.
”Inte jag heller.” sa Dante. ”Han är verkligen en äkta skummis."
"Mmmm..." instämde Emilia.
"Du Emilia! Vi ska försöka ta reda på vad han sysslar med.”
”Det blir spännande.” sa Emilia. ”Vi blir nästan som detektiver!”
Dante klättrade upp på en gunga.
”Vi är super-detektiverna!” tjoade han.
”Wohoo!” tjoade Emilia.

Barnen kom överens om att de skulle låtsas vara ovetande om att Vanström var en skummis.
Om han trodde att de bara var oskyldiga, barnsliga små ungar skulle han inte ana oråd.
*

Emilia och konstmysteriet - del 4

*
På lördagsmorgonen fick Emilia en chock när hon såg vilka som anlände till herrgården. Hanna och Lise - plågoandarna från hennes gamla skola! Deras föräldrar var också med.
Hanna och Lise gick genast fram till Emilia.
”Hej Emilia! Vad kul att se dig.” sa Hanna i lismande ton. ”Var du Lucia i din skola igår?”
”Nej.” svarade Emilia.
”Nej just det, du är ju aldrig Lucia.” hånlog Lise.
”Jag var Lucia igår.” sa Hanna.
”Jaha.” sa Emilia ointresserat.
”Och du missade talangshowen förra veckan!” pladdrade Hanna på. ”Alla sa att jag var jättebra.”
”Jaha.” sa Emilia, ännu mer ointresserat.
Hanna verkade inte uppfatta att Emilia inte brydde sig om hennes skryt.
”Lise och jag vann - så klart.”
Hanna knyckte malligt på nacken.
”Vi ska fira Lucia här i morgon.” svarade Emilia kort. ”Vi ska ha en liten Lucia-jul-konsert.”
”En liten julgala om man så vill.” sa Dante. ”I vår teatersalong.”
Dante vände sig mot Emilia, nickade mot Hanna och Lise och himlade sig.
”De där två alltså…” mumlade han. ”Mon dieu…”
Emilia nickade instämmande.
”Vem är det där?” frågade Lise och pekade på Dante.
Dante gjorde en dramatisk bugning mot Lise och Hanna.
”Bonjour, je m'appelle Dante Deveraux. Jag bor här på denna vackra herrgård. Jag är söta Emilias vän, tillika beskyddare.”
”Varför pratar du så konstigt?” frågade Hanna och rynkade på näsan.
”Kanske för att jag är fransk och för att jag är lite gammaldags av mig.” sa Dante med ett brett leende på läpparna. ”Men jag kan prata vanligt också, om det är svårt att förstå.”
”Åh... kommer du från Frankrike?” utbrast Hanna förtjust. ”Jag har varit i Frankrike flera gånger! Vi var i…”
Dante höjde avfärdande handen.
”Frukostdags. Kom, så äter vi. Låt maten tysta mun.”
Emilia log segervisst. Hon fick nästan lust att utföra en liten segerdans, mitt här på lobbyns golv.

”Där fick de så de teg.” viskade Emilia till Dante när de gick mot matsalen.
”Ja, det får vi hoppas.” svarade Dante. ”De där tjejerna kunde verkligen pladdra!”
”Man skulle mura igen munnar på dom…” sa Emilia. ”Med cement.”
Dante lade armen om Emilias tunna axlar.
”Mon petite ami, var Lucia i morgon - då kanske du knäcker de där malliga kloakråttorna!”
Emilia log åt Dantes iver och vilja att knäcka Hanna och Lise.
”Okej,” sa hon. ”jag är väl Lucia i morgon då.”
*

Emilia och konstmysteriet - del 3

*
”Lucia…?” Emilia såg klentorget på sin mamma. ”Vill dom att jag ska vara Lucia?”
”Ja,” sa mamma. ”tant Signe har sytt ett jättefint Lucia-nattlinne till dig.”
Emilia gjorde en liten grimas.
”Snälla Emilia, se inte ut så där.” bad mamma. ”Det var väl snällt av tant Signe?”
Emilia suckade.
Jovisst var det jättesnällt av tant Signe att sy Lussekläder åt henne, men nu skulle det ju vara omöjligt att tacka nej till att vara med i Lucia-tåget… då skulle hon bara verka otacksam och det ville hon absolut inte!
”Men ni kunde ha frågat åtminstone.” sa Emilia.
”Alla flickor vill väl vara Lucia?” sa mamma.
”Inte jag.” suckade Emilia. ”Jag vill inte att alla ska stirra på mig och tycka att jag är helt kass.”
Emilia hade blivit utskrattad av barnen i skolan och de hade viskat bakom hennes rygg, pekat och fnissat åt henne så många gånger att hon helst inte ville visa upp sig för publik.
Men mamma hörde inte på henne längre, hon var på väg mot den stora ytterdörren för att ta emot några nyanlända gäster.
”Vad suckar du för?” frågade Dante.
Han tog av sig sin mössa och skakade frenetiskt bort snön.
”Jag ska vara Lucia på söndag.” sa Emilia och himlade sig.
”Oj då…” sa Dante och slet av sig sina snöiga vantar och skakade även dem. ”Hoppas att jag slipper vara med i Lucia-tåget.”
”Hoppas inte för mycket…” muttrade Emilia.
”Vaddå? Vet du något som inte jag vet?” Dante såg misstänksamt på Emilia.
Emilia ryckte på axlarna.
”Nä, men jag blir inte förvånad om dom syr en lusse-dräkt till dig också.”
”Säg inte så, Emilia!” sa Dante. ”Man ryser ju i hela kroppen.”
*