Dylan från Blue Creek Hill: Rum 97 och Ghost World: NYC gästbloggar
Pärlor & tårar
av Dylan Cailyn Breslin
del 2
Inte förrän det var mörkt och nattkylan kom krypande lämnade jag mitt gömställe nere vid floden och gick hemåt.
Pappa hade kommit hem från jobbet. Han satte mig på en köksstol, tog mitt ansikte i sina händer och såg mig djupt i ögonen.
”Svara mig ärligt Little One, stal du mammas saker?”
Jag skakade på huvudet.
”Vem var det då?”
Det kändes som sucken som kom ur mig fick hela min kropp att sjunka ihop. Punktering.
Sedan kom de förjordade tårarna.
”Det var inte jag!” snyftade jag i pappas famn. ”Och jag vet inte vem det var!”
Och även om jag visste skulle ingen tro mig.
Jag berättade aldrig om det jag såg längre. Det var ju därför de hade placerat mig på det den där jävla anstalten på kullen i Blue Creek!
Dårhuset. Gökboet. The loony bin…
”Ska du inte gå och be mamma om förlåtelse, Dylan?”
”Va…?”
Jag slet mig ur pappas grepp och stirrade på honom.
”Det kanske är bäst om du går och be mamma om förlåtelse.” sa han.
Jag knuffade bort honom.
”Aldrig!” skrek jag.
"Snälla Dylan..." suckade pappa trött.
Men jag avbröt honom, för nu var jag rasande.
”Jag har inte begått något brott! Ändå slog hon mig - igen! Och så är det, på något vridet sätt, min skyldighet att be om ursäkt...!”
Vita små salivkulor forsade ur min mun tillsammans med mina ord och hamnade i pappas ansikte.
Mina tankar blev skruvade, som de blev ibland och jag önskade att salivkulorna skulle vara gift som frätte sönder honom.
*
måndag, december 07, 2009
Gästblogg 7/12: Dylan
Dylan från Blue Creek Hill: Rum 97 och Ghost World: NYC gästbloggar
Pärlor & tårar
av Dylan Cailyn Breslin
Saker försvann jämt hemma hos oss.
Glendas pärlhalsband, pengar, Glendas och Bills vigselringar.
Istället för kramar och välkomsthälsningar, när jag tillfälligt fick komma hem från The Hill, drunknade jag i frågor och beskyllningar.
Jag försökte förklara att det inte var jag. Jag hade inte tagit där sakerna. Varför skulle jag göra det?
En dag fann Glenda pengar och ett av pärlhalsbanden under madrassen i min säng.
Hon kom ut i köket och slängde upp sedlarna och pärlorna på köksbordet.
”Vad är det här, Dylan?”
Jag såg oförstående på henne.
”Dina saker.” svarade jag.
”Just det!” sa Glenda. ”Mina saker!”
Hennes röst dröp av ilska och jag kunde inte låta bli att tänka:
Om hon vore en drake skulle det komma rök ur hennes näsborrar.
Tanken fick mig att börja fnissa.
Dumt, dumt, dumt!
”Sitter du och flinar åt mig, din lilla tjuv!” fräste mamma-draken.
”Jag har inte tagit dina jäkla saker!” skrek jag, för det är inte kul att bli anklagad för något man inte har gjort.
I nästa sekund brände hennes handflata mot min kind.
Jag behövde inte se mig i spegeln för att se det röda märket flamma upp.
Det hade hamnat där så många gånger förut att jag visste precis hur det såg ut.
Jag plockade upp pärlhalsbandet, höll det mellan mina fingrar i några sekunder, sedan slet jag sönder snöret. Pärlorna flög över bordet och golvet.
Draken frustade rök igen.
Jag sprang ut ur huset.
Inte för att jag var rädd för vad hon skulle göra med mig, nej, jag ville bara komma bort.
*
Pärlor & tårar
av Dylan Cailyn Breslin
Saker försvann jämt hemma hos oss.
Glendas pärlhalsband, pengar, Glendas och Bills vigselringar.
Istället för kramar och välkomsthälsningar, när jag tillfälligt fick komma hem från The Hill, drunknade jag i frågor och beskyllningar.
Jag försökte förklara att det inte var jag. Jag hade inte tagit där sakerna. Varför skulle jag göra det?
En dag fann Glenda pengar och ett av pärlhalsbanden under madrassen i min säng.
Hon kom ut i köket och slängde upp sedlarna och pärlorna på köksbordet.
”Vad är det här, Dylan?”
Jag såg oförstående på henne.
”Dina saker.” svarade jag.
”Just det!” sa Glenda. ”Mina saker!”
Hennes röst dröp av ilska och jag kunde inte låta bli att tänka:
Om hon vore en drake skulle det komma rök ur hennes näsborrar.
Tanken fick mig att börja fnissa.
Dumt, dumt, dumt!
”Sitter du och flinar åt mig, din lilla tjuv!” fräste mamma-draken.
”Jag har inte tagit dina jäkla saker!” skrek jag, för det är inte kul att bli anklagad för något man inte har gjort.
I nästa sekund brände hennes handflata mot min kind.
Jag behövde inte se mig i spegeln för att se det röda märket flamma upp.
Det hade hamnat där så många gånger förut att jag visste precis hur det såg ut.
Jag plockade upp pärlhalsbandet, höll det mellan mina fingrar i några sekunder, sedan slet jag sönder snöret. Pärlorna flög över bordet och golvet.
Draken frustade rök igen.
Jag sprang ut ur huset.
Inte för att jag var rädd för vad hon skulle göra med mig, nej, jag ville bara komma bort.
*
Gästblogg 7/12: Eli #2
Eli från Blue Creek Hill: Rum 97 och Ghost World: NYC gästbloggar
Thanatos
av Eli Sawyer
Del 2
En bil kom från andra hållet, i alldeles för hög fart.
”Den kommer köra på oss, Dan…!” flämtade mamma.
”Nej då,” sa pappa lugnande. ”föraren ser oss nog och saktar ner.”
Men föraren såg oss inte.
Den stora bilen rammade vår bil med en krasch som skar i natt-tystnaden.
Vår bil for in i bergväggen och blev fastklämd av den mötande bilen.
Bilstereon spelade The Beatles; Strawberry Fields Forever när Thanatos, dödsängeln, vände ner sin fackla för min mor och far.
Jag vet inte hur länge jag låg där i den mosade bilens baksäte. Men plötsligt drogs jag ut av någon. Kanske var det någon från ambulansen - jag minns inte…
Jag skrek rätt ut i natten.
Sorgens smärta slogs och vann över smärtan i mitt högra ben, som var illa skadat och låg i en onaturlig vinkel.
Sedan minns jag ingenting av vad som hände där vid Morton’s Quarry.
Allting blev bara svart.
När jag vaknade upp igen var det ny dag och läkarna hade opererat mitt ben.
Min syster Annie satt vid min säng och grät.
*
Thanatos
av Eli Sawyer
Del 2
En bil kom från andra hållet, i alldeles för hög fart.
”Den kommer köra på oss, Dan…!” flämtade mamma.
”Nej då,” sa pappa lugnande. ”föraren ser oss nog och saktar ner.”
Men föraren såg oss inte.
Den stora bilen rammade vår bil med en krasch som skar i natt-tystnaden.
Vår bil for in i bergväggen och blev fastklämd av den mötande bilen.
Bilstereon spelade The Beatles; Strawberry Fields Forever när Thanatos, dödsängeln, vände ner sin fackla för min mor och far.
Jag vet inte hur länge jag låg där i den mosade bilens baksäte. Men plötsligt drogs jag ut av någon. Kanske var det någon från ambulansen - jag minns inte…
Jag skrek rätt ut i natten.
Sorgens smärta slogs och vann över smärtan i mitt högra ben, som var illa skadat och låg i en onaturlig vinkel.
Sedan minns jag ingenting av vad som hände där vid Morton’s Quarry.
Allting blev bara svart.
När jag vaknade upp igen var det ny dag och läkarna hade opererat mitt ben.
Min syster Annie satt vid min säng och grät.
*
Gästblogg 7/12: Eli
Eli från Blue Creek Hill: Rum 97 och Ghost World: NYC gästbloggar
Thanatos
Av Eli Sawyer
Jag var sju år när jag såg Dödens Ängel för första gången.
Vi körde på den smala vägen uppe i bergen ett par mil utanför Blue Creek.
Det var mörkt och den första snön hade börjat falla.
Mamma tyckte inte om att vi åkte bil i mörkret, särskilt inte nu när marken var isig.
Pappa satte på bilstereon och bad mamma och mig sjunga med i musiken.
Jag visste att han gjorde så för att vi skulle glömma att vi körde på en så otäck väg.
Mamma skrattade åt det, på ett glatt och roat sätt.
Stereon spelade I Want To Break Free, med Queen.
Vi sjöng med av fulla krafter - och skrattade för att det lät så illa.
Just som låten tog slut började bilen slira på en isfläck. Bilen snurrade ett helt varv, som om den utförde någon slags isbalett i vinternatten. Sedan åkte den mot kanten av stenbrottet.
Mamma och jag skrek. Pappa svor och svettades.
Han lyckades återvinna kontrollen över bilen och girade kraftigt åt höger, så att bilen inte skulle störta ner i stenbrottet.
Jag jublade.
”Bravo pappa! Du är en superhjälte!”
Pappa skrattade.
"Ja, kan jag bara få ordning på det här gamla skrället så..."
Bilen stod nu sidledes över vägen. Pappa kämpade och skulle just vända bilen rätt när vi bländades av billyktor.
*
Thanatos
Av Eli Sawyer
Jag var sju år när jag såg Dödens Ängel för första gången.
Vi körde på den smala vägen uppe i bergen ett par mil utanför Blue Creek.
Det var mörkt och den första snön hade börjat falla.
Mamma tyckte inte om att vi åkte bil i mörkret, särskilt inte nu när marken var isig.
Pappa satte på bilstereon och bad mamma och mig sjunga med i musiken.
Jag visste att han gjorde så för att vi skulle glömma att vi körde på en så otäck väg.
Mamma skrattade åt det, på ett glatt och roat sätt.
Stereon spelade I Want To Break Free, med Queen.
Vi sjöng med av fulla krafter - och skrattade för att det lät så illa.
Just som låten tog slut började bilen slira på en isfläck. Bilen snurrade ett helt varv, som om den utförde någon slags isbalett i vinternatten. Sedan åkte den mot kanten av stenbrottet.
Mamma och jag skrek. Pappa svor och svettades.
Han lyckades återvinna kontrollen över bilen och girade kraftigt åt höger, så att bilen inte skulle störta ner i stenbrottet.
Jag jublade.
”Bravo pappa! Du är en superhjälte!”
Pappa skrattade.
"Ja, kan jag bara få ordning på det här gamla skrället så..."
Bilen stod nu sidledes över vägen. Pappa kämpade och skulle just vända bilen rätt när vi bländades av billyktor.
*
söndag, december 06, 2009
Rockin' Around the Christmas Tree - del 4
*
6 December, 1970.
Söndag.
Macy
Macy satt framför sminkspegeln i sitt stora sovrum och sjöng med i musiken som strömmade ut från skivspelaren.
Hon knyckte på nacken, kastade håret bakåt, putade med läpparna och smetade på lite ljust läppstift.
Jag borde få sjunga solo, tänkte hon. Jag är ju en stjärna redan, bättre än de andra i skolan.
Hon bestämde sig för att hon i kväll skulle be sin far att övertala Miss Wallace och Mr. Griffin till att låta henne sjunga.
Macy kastade en sista blick på sin spegelbild, sedan tog sin handväska och gick ner till ytterdörren.
Hon tänkte gå och shoppa, det gjorde henne alltid på bättre humör.
Jill
Några hus därifrån satt Jill i sitt sovrum.
Hon tänkte också på julkonserten, dagdrömde om hur det skulle vara att få sjunga duett med Ryan.
Hennes mamma knackade på hennes dörr och steg in i rummet.
”Jillian, jag har ropat fyra gånger. Hör du inte på?”
”Förlåt mamma, jag satt i andra tankar.”
Hennes mamma log mjukt.
”Nu igen? Vad drömde du om nu då?”
Jill log lite generat.
”Ingenting mamma. Ska vi gå till köpcentret nu?”
”Ja, vilken affär ville du gå till först?”
”Vad sägs om godisaffären?” log Jill.
Hennes mamma skrattade.
”Slösa inte hela din veckopeng på godis bara.”
”Det ska jag inte.” log Jill.
Innan Jill lämnade sitt rum kastade hon en blick på fotografierna hon satt fast runt ramen. Foton av hennes vänner och klasskamrater.
Blicken stannade extra länge på ett av skolfotona; fotot av hennes favoritkille.
*
☃
* 6 December, 1970.
Söndag.
Macy
Macy satt framför sminkspegeln i sitt stora sovrum och sjöng med i musiken som strömmade ut från skivspelaren.
Hon knyckte på nacken, kastade håret bakåt, putade med läpparna och smetade på lite ljust läppstift.
Jag borde få sjunga solo, tänkte hon. Jag är ju en stjärna redan, bättre än de andra i skolan.
Hon bestämde sig för att hon i kväll skulle be sin far att övertala Miss Wallace och Mr. Griffin till att låta henne sjunga.
Macy kastade en sista blick på sin spegelbild, sedan tog sin handväska och gick ner till ytterdörren.
Hon tänkte gå och shoppa, det gjorde henne alltid på bättre humör.
Jill
Några hus därifrån satt Jill i sitt sovrum.
Hon tänkte också på julkonserten, dagdrömde om hur det skulle vara att få sjunga duett med Ryan.
Hennes mamma knackade på hennes dörr och steg in i rummet.
”Jillian, jag har ropat fyra gånger. Hör du inte på?”
”Förlåt mamma, jag satt i andra tankar.”
Hennes mamma log mjukt.
”Nu igen? Vad drömde du om nu då?”
Jill log lite generat.
”Ingenting mamma. Ska vi gå till köpcentret nu?”
”Ja, vilken affär ville du gå till först?”
”Vad sägs om godisaffären?” log Jill.
Hennes mamma skrattade.
”Slösa inte hela din veckopeng på godis bara.”
”Det ska jag inte.” log Jill.
Innan Jill lämnade sitt rum kastade hon en blick på fotografierna hon satt fast runt ramen. Foton av hennes vänner och klasskamrater.
Blicken stannade extra länge på ett av skolfotona; fotot av hennes favoritkille.
*
lördag, december 05, 2009
Rockin' Around the Christmas Tree - del 3
*
5 December, 1970.
Lördag.
”Nu går jag. Vi ses till middagen.”
Ryan reste sig och gick mot terassen.
”Ska du gå ut?” frågade David.
”Vad glömsk du är, pappa...” sa Ryan med låtsad förmanande ton i rösten. ”Maureen, Sunny och jag ska till skolan och repetera inför showen.”
”Ja visst ja.” log David.
”Kan du inte öva lite hemma sen också, så vi får höra hur fint du sjunger?” bad Kate.
Ryan skakade på huvudet.
”Nope, ni får inte höra mig sjunga förrän på julkonserten.”
”Men den är ju inte förrän den tjugoförsta…” sa Rebecca.
”Nä just det.” flinade Ryan.
Han klappade Rebecca på huvudet.
”Du får ha lite tålamod förstår du, syrran.”
”Var lagom kaxig du.” skrattade Rebecca.
Ryan bara skrattade.
”Hej då! Vi ses klockan sex!”
Han sprang ut för att möta Sunshine och Maureen.
”Hej då älskling!” ropade Kate efter honom. ”Ha så kul på repetitionen!”
”Det ska vi!” ropade Ryan glatt tillbaka.
*
☃
*5 December, 1970.
Lördag.
”Nu går jag. Vi ses till middagen.”
Ryan reste sig och gick mot terassen.
”Ska du gå ut?” frågade David.
”Vad glömsk du är, pappa...” sa Ryan med låtsad förmanande ton i rösten. ”Maureen, Sunny och jag ska till skolan och repetera inför showen.”
”Ja visst ja.” log David.
”Kan du inte öva lite hemma sen också, så vi får höra hur fint du sjunger?” bad Kate.
Ryan skakade på huvudet.
”Nope, ni får inte höra mig sjunga förrän på julkonserten.”
”Men den är ju inte förrän den tjugoförsta…” sa Rebecca.
”Nä just det.” flinade Ryan.
Han klappade Rebecca på huvudet.
”Du får ha lite tålamod förstår du, syrran.”
”Var lagom kaxig du.” skrattade Rebecca.
Ryan bara skrattade.
”Hej då! Vi ses klockan sex!”
Han sprang ut för att möta Sunshine och Maureen.
”Hej då älskling!” ropade Kate efter honom. ”Ha så kul på repetitionen!”
”Det ska vi!” ropade Ryan glatt tillbaka.
*
fredag, december 04, 2009
Rockin' Around the Christmas Tree - del 2
*
4 December, 1970
Efter triumferna i simtävlingen var klassen väldigt upprymd och på bra humör och dagen blev bara bättre av de skulle repetera inför julkonserten de tre sista timmarna denna fredagseftermiddag.
Först sjöng klassen Happy Birthday för Sunshine som fyllde 15 år. Sedan började de öva på julsångerna.
När Ryan sjöng solo såg Jill som förtrollad på honom.
”Åh, han är så talangfull och söt!” suckade hon.
Flera av tjejerna nickade instämmande.
”Är inte jag också talangfull och söt?” frågade Clark i flörtig ton och fladdrade överdrivet med ögonfransarna.
Klasskamraterna skrattade. Att Clark aldrig kunde låta bli att larva sig!
”Jo, du är full av charm, Clark.” sa Sheila.
”Åh ni är alltför vänlig mylady.” sa Clark. Han tog Sheilas hand och kysste den.
Sheila skrattade och puttade bort Clark.
”Clark, du är det knäppaste jag vet!”
”Åh här regnar det komplimanger.” sa Clark med ett brett leende. ”Varav denna vänlighet? Är det för att det snart är jul…?”
”Gräv ner dig.” svarade Sheila.
Men Clark gav sig inte.
”Åh ömhetsbetygelser…! Hon älskar mig!”
Miss Wallace sa åt Clark att om han inte lugnade ner sig fick han lämna salen.
Clark lyfte avvärjande händerna för att visa att han gav sig.
”Jag ska skärpa mig, mylady.”
”Det är bra det.” log Miss Wallace. ”Upp på scenen allihop, så fortsätter vi att repetera.”
Jill skyndade sig upp på scenen så att hon kunde stå bredvid Ryan.
Maureen, Sunshine och Sheila såg roade på Jill, sedan såg de på varandra och fnissade tyst.
*
☃
*4 December, 1970
Efter triumferna i simtävlingen var klassen väldigt upprymd och på bra humör och dagen blev bara bättre av de skulle repetera inför julkonserten de tre sista timmarna denna fredagseftermiddag.
Först sjöng klassen Happy Birthday för Sunshine som fyllde 15 år. Sedan började de öva på julsångerna.
När Ryan sjöng solo såg Jill som förtrollad på honom.
”Åh, han är så talangfull och söt!” suckade hon.
Flera av tjejerna nickade instämmande.
”Är inte jag också talangfull och söt?” frågade Clark i flörtig ton och fladdrade överdrivet med ögonfransarna.
Klasskamraterna skrattade. Att Clark aldrig kunde låta bli att larva sig!
”Jo, du är full av charm, Clark.” sa Sheila.
”Åh ni är alltför vänlig mylady.” sa Clark. Han tog Sheilas hand och kysste den.
Sheila skrattade och puttade bort Clark.
”Clark, du är det knäppaste jag vet!”
”Åh här regnar det komplimanger.” sa Clark med ett brett leende. ”Varav denna vänlighet? Är det för att det snart är jul…?”
”Gräv ner dig.” svarade Sheila.
Men Clark gav sig inte.
”Åh ömhetsbetygelser…! Hon älskar mig!”
Miss Wallace sa åt Clark att om han inte lugnade ner sig fick han lämna salen.
Clark lyfte avvärjande händerna för att visa att han gav sig.
”Jag ska skärpa mig, mylady.”
”Det är bra det.” log Miss Wallace. ”Upp på scenen allihop, så fortsätter vi att repetera.”
Jill skyndade sig upp på scenen så att hon kunde stå bredvid Ryan.
Maureen, Sunshine och Sheila såg roade på Jill, sedan såg de på varandra och fnissade tyst.
*
Gamla brev från förr (och lite kuddkrig)
*
☃ 4 December, 1970
”Jag hittade Ryans gamla brev till tomten.”
Rebecca höll upp en bit papper med några rader skrivna med röd penna.
”Åh det där gulliga brevet!” utbrast Kate.
Rebecca slog sin ner intill sin mamma i soffan. Hon såg på sin lillebror och log.
”Ry, ska vi bjuda in tomten och renarna i år också, tycker du?”
”Jättekul…” mumlade Ryan.
”De blir nog jätteglada över att få en inbjudan.” retades Rebecca.
”Ursäkta ett ögonblick, mamma.” sa Ryan.
Han tog en kudde, lutade sig över Kate som satt mellan sina barn, sedan slog han Rebecca i huvudet med kudden.
”Du ska vara snäll mot din syster.” sa Kate. Men hon log mot sina barn som smågnabbades.
”Jag är snäll.” sa Ryan.
”Snälla pojkar slår inte sina systrar i huvudet med kuddar.” sa Rebecca.
”Inte kuddar, kudde. En kudde bara.” rättade Ryan.
”Mamma, håll fast honom.”
Rebecca satte sig på huk på golvet framför Ryan.
”Nej!” sa Ryan, som visste vad Rebecca tänkte göra nu. ”Jag skojade bara! Jag ska inte bråka mer.”
”Jodå,” log Rebecca. ”du är ju vår lilla busunge.”
Hon rufsade om sin lillebrors hår.
Ryan räckte ut tungan åt henne och reste sig ur soffan.
”Det börjar ju bli farligt att vara här.” mumlade han.
”Ska du gå och skriva till tomten?” fnissade Rebecca.
Ryan satte sig nära Rebecca på golvet och började kittla henne.
Men Rebecca rörde inte en min.
”Lilla Ryan, jag är inte kittlig, det vet du väl.”
”Joho,” protesterade Ryan besviket. ”alla tjejer är kittliga!”
”Det är de inte alls!” skrattade Rebecca.
"Joho!" envisades Ryan.
”Nej du," sa Rebecca. "men jag vet en liten kille som är det.”
”Gör du? Vem då?” sa Ryan låtsades vara helt ovetande.
Rebecca skrattade ett häx-likt skratt och tog tag om Ryans midja.
”Man får inga julklappar om man kittlar sina småbrorsor!” pep Ryan.
*
☃ 4 December, 1970
”Jag hittade Ryans gamla brev till tomten.”
Rebecca höll upp en bit papper med några rader skrivna med röd penna.
Mr. Santa,
Vi är hos farmor Esther och farfar George.
Vet du var de bor? (Om du inte vet kan du titta på kartan.
Jag har ringat in deras gata.)
Om du kommer dit kan du få äta med oss.
Renarna får också komma in, det finns mycket plats!
Vänliga hälsningar & God Jul
Ryan McKenzie
6 år
”Åh det där gulliga brevet!” utbrast Kate.
Rebecca slog sin ner intill sin mamma i soffan. Hon såg på sin lillebror och log.
”Ry, ska vi bjuda in tomten och renarna i år också, tycker du?”
”Jättekul…” mumlade Ryan.
”De blir nog jätteglada över att få en inbjudan.” retades Rebecca.
”Ursäkta ett ögonblick, mamma.” sa Ryan.
Han tog en kudde, lutade sig över Kate som satt mellan sina barn, sedan slog han Rebecca i huvudet med kudden.
”Du ska vara snäll mot din syster.” sa Kate. Men hon log mot sina barn som smågnabbades.
”Jag är snäll.” sa Ryan.
”Snälla pojkar slår inte sina systrar i huvudet med kuddar.” sa Rebecca.
”Inte kuddar, kudde. En kudde bara.” rättade Ryan.
”Mamma, håll fast honom.”
Rebecca satte sig på huk på golvet framför Ryan.
”Nej!” sa Ryan, som visste vad Rebecca tänkte göra nu. ”Jag skojade bara! Jag ska inte bråka mer.”
”Jodå,” log Rebecca. ”du är ju vår lilla busunge.”
Hon rufsade om sin lillebrors hår.
Ryan räckte ut tungan åt henne och reste sig ur soffan.
”Det börjar ju bli farligt att vara här.” mumlade han.
”Ska du gå och skriva till tomten?” fnissade Rebecca.
Ryan satte sig nära Rebecca på golvet och började kittla henne.
Men Rebecca rörde inte en min.
”Lilla Ryan, jag är inte kittlig, det vet du väl.”
”Joho,” protesterade Ryan besviket. ”alla tjejer är kittliga!”
”Det är de inte alls!” skrattade Rebecca.
"Joho!" envisades Ryan.
”Nej du," sa Rebecca. "men jag vet en liten kille som är det.”
”Gör du? Vem då?” sa Ryan låtsades vara helt ovetande.
Rebecca skrattade ett häx-likt skratt och tog tag om Ryans midja.
”Man får inga julklappar om man kittlar sina småbrorsor!” pep Ryan.
*
Abe Lincoln High vs. Bakertown High - 4
*
Sunshine och hennes motståndare tävlade först.
Sunshine kämpade hårt i vattnet. Men så begick Sunshines motståndare ett misstag, han stannade upp en sekund och gav Sunshine en ond blick.
Idiot, tänkte Sunshine.
Hon tog ledningen och snart nuddande hennes hand kaklet på poolens kortsida.
Maureen och Sheila ställde sig upp och hoppade av glädje.
”Hon vann!” skrek Sheila. ”Våran Sunny vann! Helt jävla fantastiskt!”
Abraham Lincoln High Schools elever jublade.
”Bravo Sunny!” skrek Clark.
Sunshine sprang bort till sina vänner och kramade dem.
Nu var det Ryan och hans motståndares tur.
Bakertown-killen simmade med enorm frenesi. Flåsande och frustande nådde han målet först.
”Du får nog växa till dig lite om du ska vinna.” hånlog han.
Ryan bara blängde på honom.
Han var inte bitter över att komma tvåa, men han var så trött på Bakertown-killarna.
Domaren sa någonting Coach Henderson.
”Är du säker?” svarade Coach Henderson.
”Till två hundra procent.” sa domaren.
Bakertown-killen och Ryan kom fram till publiken och mottog applåder och gratulationer.
Domaren tog upp en mikrofon.
”Jag vill först och främst gratulera Sunshine Robinson, vår första vinnare idag!”
Jubel från Abraham Lincoln High.
”Sedan måste jag meddela att Stuart Bookman från Bakertown High måste diskvalificeras!”
Mummel i publiken.
Domare fortsatte:
”Jag såg klart och tydligt att han fuskade. Tjuvstart.”
”Vad händer nu?” frågade Sheila. ”Jag fattar ingenting.”
”Det betyder att vår vinnare nu är: Ryan McKenzie från Abraham Lincoln High!” meddelade domaren.
Ryans klasskamrater skrek av glädje.
De tävlande Bakertown-killarna stormade därifrån.
*
Sunshine och hennes motståndare tävlade först.
Sunshine kämpade hårt i vattnet. Men så begick Sunshines motståndare ett misstag, han stannade upp en sekund och gav Sunshine en ond blick.
Idiot, tänkte Sunshine.
Hon tog ledningen och snart nuddande hennes hand kaklet på poolens kortsida.
Maureen och Sheila ställde sig upp och hoppade av glädje.
”Hon vann!” skrek Sheila. ”Våran Sunny vann! Helt jävla fantastiskt!”
Abraham Lincoln High Schools elever jublade.
”Bravo Sunny!” skrek Clark.
Sunshine sprang bort till sina vänner och kramade dem.
Nu var det Ryan och hans motståndares tur.
Bakertown-killen simmade med enorm frenesi. Flåsande och frustande nådde han målet först.
”Du får nog växa till dig lite om du ska vinna.” hånlog han.
Ryan bara blängde på honom.
Han var inte bitter över att komma tvåa, men han var så trött på Bakertown-killarna.
Domaren sa någonting Coach Henderson.
”Är du säker?” svarade Coach Henderson.
”Till två hundra procent.” sa domaren.
Bakertown-killen och Ryan kom fram till publiken och mottog applåder och gratulationer.
Domaren tog upp en mikrofon.
”Jag vill först och främst gratulera Sunshine Robinson, vår första vinnare idag!”
Jubel från Abraham Lincoln High.
”Sedan måste jag meddela att Stuart Bookman från Bakertown High måste diskvalificeras!”
Mummel i publiken.
Domare fortsatte:
”Jag såg klart och tydligt att han fuskade. Tjuvstart.”
”Vad händer nu?” frågade Sheila. ”Jag fattar ingenting.”
”Det betyder att vår vinnare nu är: Ryan McKenzie från Abraham Lincoln High!” meddelade domaren.
Ryans klasskamrater skrek av glädje.
De tävlande Bakertown-killarna stormade därifrån.
*
SkrivPuff: Utmaning 338 - 4 december
*
Skriv om att exkludera.
”Nej, inte hon… hon är ju inte bra på hopprep!” stönade Hanna.
Emilia var van vid att få höra att hon inte dög, men det gjorde alltid lika ont.
”Äh, låt henne veva.” Lise.
Hon räckte Emilia ena änden av hopprepet.
Emilia och Hanna vevade och Lise hoppade.
”Meh, så kan du ju inte veva!” klagade Lise. ”Fortare och inte så ryckigt.”
Emilia gjorde så gott hon kunde.
”Du kan ju inte! Du gör fel hela tiden!” hånskrattade Hanna.
Då brast det för Emilia. Hon kastade hopprepet på Hanna.
”Veva själv om du nu är så jävla bra!” skrek hon.
Sedan sprang hon mot klätterställningarna.
Där stod Jesper och Pontus.
”Bra gjort Emilia!” sa Jesper.
Han klappade henne vänskapligt i ryggen.
”Jag hatar dom!” snyftade Emilia.
”Mmm…” sa Jesper och blängde bort mot Hanna och Lise. ”De finns inte med på min lista över favoritpersoner precis.”
”Inte min heller.” sa Pontus.
De såg bort mot Emilias plågoandar igen.
Nu hade de satt igång en liten bärbar stereo och dansade till musiken.
Jesper och Pontus gick fram till dem.
”Jaha, vad händer här då?” sa Jesper. ”Årliga baletten för rikspuckon?”
”Vi övar till talangjakten.” sa Hanna viktigt och slängde med håret.
”Måste man inte ha typ... talang då?” flinade Jesper.
Hanna och Lise fnös indignerat. De tog hopprep och stereo och gick mot skolbyggnaden.
”De har ingen chans i talangjakten.” sa Pontus. ”Särskilt inte om Emilia ska vara med.”
”Det måste hon!” sa Jesper. ”Hon kommer äga fett!”
”Eller hur!” instämde Pontus. Sedan brast han i skratt. ”Årliga baletten för rikspuckon - den var bra du!”
”Man tackar, man tackar.”
Jesper bugade sig.
*
Skriv om att exkludera.
”Nej, inte hon… hon är ju inte bra på hopprep!” stönade Hanna.
Emilia var van vid att få höra att hon inte dög, men det gjorde alltid lika ont.
”Äh, låt henne veva.” Lise.
Hon räckte Emilia ena änden av hopprepet.
Emilia och Hanna vevade och Lise hoppade.
”Meh, så kan du ju inte veva!” klagade Lise. ”Fortare och inte så ryckigt.”
Emilia gjorde så gott hon kunde.
”Du kan ju inte! Du gör fel hela tiden!” hånskrattade Hanna.
Då brast det för Emilia. Hon kastade hopprepet på Hanna.
”Veva själv om du nu är så jävla bra!” skrek hon.
Sedan sprang hon mot klätterställningarna.
Där stod Jesper och Pontus.
”Bra gjort Emilia!” sa Jesper.
Han klappade henne vänskapligt i ryggen.
”Jag hatar dom!” snyftade Emilia.
”Mmm…” sa Jesper och blängde bort mot Hanna och Lise. ”De finns inte med på min lista över favoritpersoner precis.”
”Inte min heller.” sa Pontus.
De såg bort mot Emilias plågoandar igen.
Nu hade de satt igång en liten bärbar stereo och dansade till musiken.
Jesper och Pontus gick fram till dem.
”Jaha, vad händer här då?” sa Jesper. ”Årliga baletten för rikspuckon?”
”Vi övar till talangjakten.” sa Hanna viktigt och slängde med håret.
”Måste man inte ha typ... talang då?” flinade Jesper.
Hanna och Lise fnös indignerat. De tog hopprep och stereo och gick mot skolbyggnaden.
”De har ingen chans i talangjakten.” sa Pontus. ”Särskilt inte om Emilia ska vara med.”
”Det måste hon!” sa Jesper. ”Hon kommer äga fett!”
”Eller hur!” instämde Pontus. Sedan brast han i skratt. ”Årliga baletten för rikspuckon - den var bra du!”
”Man tackar, man tackar.”
Jesper bugade sig.
*
torsdag, december 03, 2009
Abe Lincoln High vs. Bakertown High - 3
*
”Joe är sjuk idag.” meddelade Clark dystert när klassen samlades vid poolområdet på fredagsmorgonen.
”Åh nej! Stackarn!” sa Maureen.
”Vem ska simma istället för honom då?” frågade Sheila.
Coach Hendersons blick föll på Ryan.
”Redo för en utmaning grabben?”
Ryan nickade och gjorde tummen upp.
”Ry, Bakertown-killarna äter såna som du till frukost!” utbrast Arthur.
”Bra,” sa Ryan kaxigt. ”hoppas de är hungriga.”
”Så ska det låta Ryan!” sa Coach Henderson stolt.
Bakertown-killarna var, precis som Clark sagt, stora och råa.
En av dem lade krokben för Brad Foley strax innan de skulle börja tävla.
Brad snubblade och slog i armen.
Coach Hendersons klass buade.
Ingen av dem var direkt förtjust i Brad Foley, men att attackera och skada andra tävlare var att gå långt över alla gränser. Och eleverna på Abraham Lincoln High höll alltid ihop, i vått och torrt.
”Diskvalificera honom!” skrek Arthur.
Bakertown-killen blev mycket riktigt diskad.
Brad fick gå till skolsköterskan för att få sin onda arm omskött.
”Vem av er kan tänka er att ta Brads plats?” frågade Coach Henderson.
Han såg mot Maureen, Shelia och Sunshine som satt på en bänk nära läktaren.
”Göm mig!” sa Sheila.
Coach Henderson såg hoppfullt på Sunshine.
”Sunny? Vill du…?”
Sunshine reste sig upp.
”Okej.” sa hon.
”Gud, vad små dom ser ut bredvid Bakertown-killarna!” sa Sheila nervöst när Ryan och Sunshine gick mot bassängkanten.
Bakertown-killarna som Ryan och Sunshine skulle tävla emot tyckte tydligen också att deras mottävlare såg små ut.
De såg på Ryan och Sunshine och ett försmädligt flin bredde ut sig i deras ansikten.
”Har ni inga elever som är större än 1.20?” sa en av dem föraktfullt.
”Nope,” sa Sunshine katigt. ”dom är slut.”
*
”Joe är sjuk idag.” meddelade Clark dystert när klassen samlades vid poolområdet på fredagsmorgonen.
”Åh nej! Stackarn!” sa Maureen.
”Vem ska simma istället för honom då?” frågade Sheila.
Coach Hendersons blick föll på Ryan.
”Redo för en utmaning grabben?”
Ryan nickade och gjorde tummen upp.
”Ry, Bakertown-killarna äter såna som du till frukost!” utbrast Arthur.
”Bra,” sa Ryan kaxigt. ”hoppas de är hungriga.”
”Så ska det låta Ryan!” sa Coach Henderson stolt.
Bakertown-killarna var, precis som Clark sagt, stora och råa.
En av dem lade krokben för Brad Foley strax innan de skulle börja tävla.
Brad snubblade och slog i armen.
Coach Hendersons klass buade.
Ingen av dem var direkt förtjust i Brad Foley, men att attackera och skada andra tävlare var att gå långt över alla gränser. Och eleverna på Abraham Lincoln High höll alltid ihop, i vått och torrt.
”Diskvalificera honom!” skrek Arthur.
Bakertown-killen blev mycket riktigt diskad.
Brad fick gå till skolsköterskan för att få sin onda arm omskött.
”Vem av er kan tänka er att ta Brads plats?” frågade Coach Henderson.
Han såg mot Maureen, Shelia och Sunshine som satt på en bänk nära läktaren.
”Göm mig!” sa Sheila.
Coach Henderson såg hoppfullt på Sunshine.
”Sunny? Vill du…?”
Sunshine reste sig upp.
”Okej.” sa hon.
”Gud, vad små dom ser ut bredvid Bakertown-killarna!” sa Sheila nervöst när Ryan och Sunshine gick mot bassängkanten.
Bakertown-killarna som Ryan och Sunshine skulle tävla emot tyckte tydligen också att deras mottävlare såg små ut.
De såg på Ryan och Sunshine och ett försmädligt flin bredde ut sig i deras ansikten.
”Har ni inga elever som är större än 1.20?” sa en av dem föraktfullt.
”Nope,” sa Sunshine katigt. ”dom är slut.”
*
Abe Lincoln High vs. Bakertown High - 2
*
”Jag fattar inte att Coach låter oss tävla mot Bakertown!” sa Clark vid lunchen. ”Killarna där är jättar!”
Ryan såg road på sin klasskamrat.
”Jättar…?”
”Ja, jättar.” sa Clark. ”Motsatsen till… dig.”
”Clark…” sa Maureen i förmanande ton.
Men Ryan bara skrattade. Han brukade inte ta illa upp när hans kompisar skämtade om att han var mindre än dem.
”Men om dom är så stora kanske ni är snabbare i vattnet.” sa Sheila. ”Dom är säkert klumpigare.”
”Vi får hoppas det.” suckade Clark. ”De är inte precis kända för att köra med rent spel. Dom är råa och det händer att de fuskar.”
”Då blir dom diskvalificerade.” sa Maureen.
”Ni tjejer ska vara glada - ni slipper tävla mot dom killarna.” sa Clark. ”Tjejerna där är dock helt okej.”
Sedan tillade han med ett brett flin.
”Och snygga.”
Sheila kastade en grön M&M på honom.
”Och vad är vi då?" frågade hon. "Hackad lever?”
”Ni är liksom mer… söta.” sa Joe. ”Jag skulle lätt välja er framför tjejerna på Bakertown.”
”Bra att veta.” sa Sheila och himlade sig.
*
”Jag fattar inte att Coach låter oss tävla mot Bakertown!” sa Clark vid lunchen. ”Killarna där är jättar!”
Ryan såg road på sin klasskamrat.
”Jättar…?”
”Ja, jättar.” sa Clark. ”Motsatsen till… dig.”
”Clark…” sa Maureen i förmanande ton.
Men Ryan bara skrattade. Han brukade inte ta illa upp när hans kompisar skämtade om att han var mindre än dem.
”Men om dom är så stora kanske ni är snabbare i vattnet.” sa Sheila. ”Dom är säkert klumpigare.”
”Vi får hoppas det.” suckade Clark. ”De är inte precis kända för att köra med rent spel. Dom är råa och det händer att de fuskar.”
”Då blir dom diskvalificerade.” sa Maureen.
”Ni tjejer ska vara glada - ni slipper tävla mot dom killarna.” sa Clark. ”Tjejerna där är dock helt okej.”
Sedan tillade han med ett brett flin.
”Och snygga.”
Sheila kastade en grön M&M på honom.
”Och vad är vi då?" frågade hon. "Hackad lever?”
”Ni är liksom mer… söta.” sa Joe. ”Jag skulle lätt välja er framför tjejerna på Bakertown.”
”Bra att veta.” sa Sheila och himlade sig.
*
Abe Lincoln High vs. Bakertown High - 1
*
Coach Henderson såg på sina elever.
”Är ni redo för simtävlingen på fredag?”
Klassen stirrade på honom.
”Tävling…?” sa Sheila. ”Nu på fredag…?”
”Den har jag väl nämnt?” frågade Coach Henderson.
”Inte så mycket.” sa Sunshine.
”Ni ska ju tävla mot Bakertown High på fredag.” sa Coach Henderson.
”Är det nåt mer vi ska göra som du inte har talat om för oss?” frågade Sheila.
Coach Henderson log.
”Nej, var inte oroliga. Är ni redo för några längder nu?”
”Hur många?” frågade Sheila.
”Trettio räcker väl idag.” sa Coach Henderson. ”Okej, då kör vi!”
Ryan såg upp på den store tränaren.
”Vi…?” flinade han.
Coach Henderson skrattade.
”Okej, ni. I vattnet med er nu - omöjliga ungar.”
”Åh varför valde jag simning som extraaktivitet…?” stönade Sheila när de gick mot omklädningsrummet någon timme senare.
”För att det är den enda sporten du gillar…?” föreslog Ryan.
”Du är för kaxig för ditt eget bästa, vet du det?” sa Sheila.
”Yep!” sa Ryan glatt.
*
Coach Henderson såg på sina elever.
”Är ni redo för simtävlingen på fredag?”
Klassen stirrade på honom.
”Tävling…?” sa Sheila. ”Nu på fredag…?”
”Den har jag väl nämnt?” frågade Coach Henderson.
”Inte så mycket.” sa Sunshine.
”Ni ska ju tävla mot Bakertown High på fredag.” sa Coach Henderson.
”Är det nåt mer vi ska göra som du inte har talat om för oss?” frågade Sheila.
Coach Henderson log.
”Nej, var inte oroliga. Är ni redo för några längder nu?”
”Hur många?” frågade Sheila.
”Trettio räcker väl idag.” sa Coach Henderson. ”Okej, då kör vi!”
Ryan såg upp på den store tränaren.
”Vi…?” flinade han.
Coach Henderson skrattade.
”Okej, ni. I vattnet med er nu - omöjliga ungar.”
”Åh varför valde jag simning som extraaktivitet…?” stönade Sheila när de gick mot omklädningsrummet någon timme senare.
”För att det är den enda sporten du gillar…?” föreslog Ryan.
”Du är för kaxig för ditt eget bästa, vet du det?” sa Sheila.
”Yep!” sa Ryan glatt.
*
♫ Diamond's Lyre ♪
*
Lite reklam för min "systerblogg" ♫ Diamond's Lyre ♪*
Mina små tankar om livet samt lite dikter & sångtexter
onsdag, december 02, 2009
Kaliforniskt snöväder…?
*
December, 1970
Maureen och Ryan gick ner till Maggie, Kate och David på stranden.
”Hej! Här kommer vi!” hojtade Ryan glatt.
Maureen satte sig bredvid Maggie.
Ryan slog sig ner mellan Maggie och Maureen.
”Hej älsklingar. Har ni haft en bra dag?” frågade Maggie.
Hon kramade om Maureen och sedan Ryan.
”Men gud vad kalla ni är om händerna!” utbrast hon. ”Vad har ni gjort? Tagit ett isbad?”
Maureen och Ryan fnissade.
”Nästan.” sa Maureen.
”De har hjälpt till med snö- och isskulpturerna på Rebeccas skola.” förklarade Kate.
”Ja, och vi tog med oss lite snöbollar och kastade ut dem genom bilfönstret på väg hem.” sa Ryan.
”Det var kul att förvirra folk lite.” flinade Maureen.
”Aha, det var därför Earl sa att han såg snö på gatan vid torget.” skrattade David. ”Jag trodde nästan han hade blivit virrigare än vanligt.”
De andra skrattade. De visste att Davids fars jobbarkompis Earl brukade vara ganska virrig.
”Ryan och Maureen, ska ni inte värma er lite?” frågade Kate.
”Okej.” sa Ryan.
Han la sina händer på Maureens nacke.
”Så, nu är jag lite varmare.” flinade han.
”Du vet att jag är lika kall som du, va?” sa Maureen i varnande ton.
Ryan bara log busigt.
Maureen stoppade sina iskalla händer innanför Ryans tröja.
”Maureen… det där är inte snällt!” pep Ryan och försökte komma undan.
”Lilla sötnos, det faktiskt du som började.” påminde Maureen och höll fast honom.
”Ska du inte ta bort händerna snart?” frågade Ryan.
Maureen flinade.
”Nä, det är ju skönt att värma sig på dig, Ryan.”
”Jag tycker inte om dig längre…” mumlade Ryan.
Men han kunde inte låta bli att le mot Maureen.
*
December, 1970
Maureen och Ryan gick ner till Maggie, Kate och David på stranden.
”Hej! Här kommer vi!” hojtade Ryan glatt.
Maureen satte sig bredvid Maggie.
Ryan slog sig ner mellan Maggie och Maureen.
”Hej älsklingar. Har ni haft en bra dag?” frågade Maggie.
Hon kramade om Maureen och sedan Ryan.
”Men gud vad kalla ni är om händerna!” utbrast hon. ”Vad har ni gjort? Tagit ett isbad?”
Maureen och Ryan fnissade.
”Nästan.” sa Maureen.
”De har hjälpt till med snö- och isskulpturerna på Rebeccas skola.” förklarade Kate.
”Ja, och vi tog med oss lite snöbollar och kastade ut dem genom bilfönstret på väg hem.” sa Ryan.
”Det var kul att förvirra folk lite.” flinade Maureen.
”Aha, det var därför Earl sa att han såg snö på gatan vid torget.” skrattade David. ”Jag trodde nästan han hade blivit virrigare än vanligt.”
De andra skrattade. De visste att Davids fars jobbarkompis Earl brukade vara ganska virrig.
”Ryan och Maureen, ska ni inte värma er lite?” frågade Kate.
”Okej.” sa Ryan.
Han la sina händer på Maureens nacke.
”Så, nu är jag lite varmare.” flinade han.
”Du vet att jag är lika kall som du, va?” sa Maureen i varnande ton.
Ryan bara log busigt.
Maureen stoppade sina iskalla händer innanför Ryans tröja.
”Maureen… det där är inte snällt!” pep Ryan och försökte komma undan.
”Lilla sötnos, det faktiskt du som började.” påminde Maureen och höll fast honom.
”Ska du inte ta bort händerna snart?” frågade Ryan.
Maureen flinade.
”Nä, det är ju skönt att värma sig på dig, Ryan.”
”Jag tycker inte om dig längre…” mumlade Ryan.
Men han kunde inte låta bli att le mot Maureen.
*
tisdag, december 01, 2009
Rockin' Around the Christmas Tree - del 1
*
1 December, 1970
”Jag hoppas jag får sjunga solo på julkonserten.” sa Macy.
”Here we go again…” mumlade Ryan med en liten suck.
Klassen satt i drama- och musiksalen och väntade på musikläraren Miss Wallace.
”Ja, drömma kan man ju alltid göra, Macy.” sa Sheila.
”Jag sjunger alltid solo på julkonserten! Varje år!” snäste Macy.
”Vi vet Macy! Vi brukar vara med då!” snäste Sheila tillbaka.
”Nu får ni ger er!” sa Maureen.
”Jag tycker faktiskt att det är min tur att sjunga nu.” sa Macy stött.
”Det är upp till Miss Wallace att bestämma det.” sa Jill.
”Upp till mig att bestämma vad…?” frågade Miss Wallace som just kom in i salen.
”Vem som ska sjunga på julkonserten.” sa Jill.
”Det blir samma solister som på vårkonserten.” sa Miss Wallace.
Hon gjorde en gest mot Ryan, Sunshine, Maureen och Sheila.
Jill såg riktigt nöjd ut. Hon gav Ryan en lång, varm blick och gjorde tummen upp.
Sheila petade retsamt Ryan i sidan.
”Men vad ska jag göra på konserten då…?” klagade Macy.
”Du kan få klä ut dig till ren.” sa Clark.
Klassen skrattade.
Miss Wallace gav klassen - framförallt Clark - en förmanande blick. Sedan vände hon sig mot Macy.
”Macy, du har sjungit solo varenda år. Som jag sa till dig i våras måste du låta nån annan få chansen att sjunga nu.”
Macy suckade.
”Okej då.” muttrade hon.
*
☃
*1 December, 1970
”Jag hoppas jag får sjunga solo på julkonserten.” sa Macy.
”Here we go again…” mumlade Ryan med en liten suck.
Klassen satt i drama- och musiksalen och väntade på musikläraren Miss Wallace.
”Ja, drömma kan man ju alltid göra, Macy.” sa Sheila.
”Jag sjunger alltid solo på julkonserten! Varje år!” snäste Macy.
”Vi vet Macy! Vi brukar vara med då!” snäste Sheila tillbaka.
”Nu får ni ger er!” sa Maureen.
”Jag tycker faktiskt att det är min tur att sjunga nu.” sa Macy stött.
”Det är upp till Miss Wallace att bestämma det.” sa Jill.
”Upp till mig att bestämma vad…?” frågade Miss Wallace som just kom in i salen.
”Vem som ska sjunga på julkonserten.” sa Jill.
”Det blir samma solister som på vårkonserten.” sa Miss Wallace.
Hon gjorde en gest mot Ryan, Sunshine, Maureen och Sheila.
Jill såg riktigt nöjd ut. Hon gav Ryan en lång, varm blick och gjorde tummen upp.
Sheila petade retsamt Ryan i sidan.
”Men vad ska jag göra på konserten då…?” klagade Macy.
”Du kan få klä ut dig till ren.” sa Clark.
Klassen skrattade.
Miss Wallace gav klassen - framförallt Clark - en förmanande blick. Sedan vände hon sig mot Macy.
”Macy, du har sjungit solo varenda år. Som jag sa till dig i våras måste du låta nån annan få chansen att sjunga nu.”
Macy suckade.
”Okej då.” muttrade hon.
*
Chat mellan Cecilie, Peter & Leni
Ceci (cecilieolsen@olsenarts.dk)
Peter (peter@teaterrevolution.nu)
Leni (leni@teaterrevolution.nu)
2009-11-29
Leni säger: GRATTIS FINASTE CECI & FINASTE PETER!!!!
Ceci säger: Tack så mycket! :-)
Peter säger: Tack Leni! :-)
Leni säger: hyfyjdftydyftsjysdkuyudfkdfuyk
Leni säger: Sorry… Lilla O tyckte det var hennes tur att använda datorn…
Ceci säger: *LOL* det ska börjas i tid!
Peter säger: LOL XD
Peter säger: Ceci, när kommer du hem från DK?
Ceci säger: Fredag eller lördag.
Leni säger: Yay! :D
Peter säger: Vi längtar! <3
Ceci säger: jag med!! Nu måste jag gå… Puss på er! Love you!! <3
Leni, pussa Lilla O från mig!
Peter säger: Från mig med! :-)
Love you C! Vi ses! Ha det bäst!! Leni, vi ses i plugget imorrn! :-)
Leni säger: Love u 2! Vi ses & hörs!
Lilla O pussar tillbaka (på riktigt - hon pussar datorskärmen nu för att jag nämnde era namn!)
Ceci säger: *LOL* Hon är för söt!
Peter säger: ja, verkligen! XD
Ceci säger: Bye bye!
Leni säger: Hej då!
Peter säger: hej då!
Colette: Min födelsedag
***
Min födelselsedag
Av Colette Hasselgren
Min födelsedag är 30 november. I år fylde jag 7.
Jag vaknade tidigt. Kanske klockan sex.
Tony kom in till mig och kramade mig. Han gav mej ett paket med en mjuk nalle i.
Sen kom mamma och pappa och Frida oxå. Dom sjungde jamåhonleva.
Sen gick vi ner i köket och vi åt bullar och varm choklad till frukost (lite filmjölk oxå - man kan inte bara äta bullar som frukost).
Jag fick massor med paket. Jag har aldrig fått så många paket förut!
Det här fick jag:
Bebisdocka med många kläder och saker
Ett gult nattlinne
Ritblock och pennor
Ny overall och mössa och stövlar.
Mycket va?
Sen åkte vi till skolan.
Fröken och alla i klassen sjöng för mig och fröken hadde skrivit
GRATTIS COLETTE på tavlan och ritat blommor runtom. Det var fint.
Efter skolan gick jag med pappa till en stor leksaksaffär och jag fick ett dockskåp och massor med grejer till.
På kvällen åt vi middag, det var kyckling och ris och en gul kryda som som heter curry. Det var jättegott.
Efter maten åt vi tårta. Och vi fick dricka läsk - fast det var måndag!
Jag var så glad hela dagen. Jag är nästan glad jämt nu för vi har en ny snäll familj och vi behöver inte vara rädd och lessen mer. Men det var min födelsedag och då blev jag liksom extra mycket glad.
Min födelselsedag
Av Colette Hasselgren
Min födelsedag är 30 november. I år fylde jag 7.
Jag vaknade tidigt. Kanske klockan sex.
Tony kom in till mig och kramade mig. Han gav mej ett paket med en mjuk nalle i.
Sen kom mamma och pappa och Frida oxå. Dom sjungde jamåhonleva.
Sen gick vi ner i köket och vi åt bullar och varm choklad till frukost (lite filmjölk oxå - man kan inte bara äta bullar som frukost).
Jag fick massor med paket. Jag har aldrig fått så många paket förut!
Det här fick jag:
Bebisdocka med många kläder och saker
Ett gult nattlinne
Ritblock och pennor
Ny overall och mössa och stövlar.
Mycket va?
Sen åkte vi till skolan.
Fröken och alla i klassen sjöng för mig och fröken hadde skrivit
GRATTIS COLETTE på tavlan och ritat blommor runtom. Det var fint.
Efter skolan gick jag med pappa till en stor leksaksaffär och jag fick ett dockskåp och massor med grejer till.
På kvällen åt vi middag, det var kyckling och ris och en gul kryda som som heter curry. Det var jättegott.
Efter maten åt vi tårta. Och vi fick dricka läsk - fast det var måndag!
Jag var så glad hela dagen. Jag är nästan glad jämt nu för vi har en ny snäll familj och vi behöver inte vara rädd och lessen mer. Men det var min födelsedag och då blev jag liksom extra mycket glad.
Pus o Kram
Colette
7 år
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)