Skriv om hemlängtan.
Juli 2004
”Jag har hemlängtan.”
Audrey såg förvånat på sin 11-åriga dotter.
”Hemlängtan…? Men Maxine… vi är här nere i Florida för att titta på hus. Vi ska ju bo här nu.”
”Vi har varit här i tre veckor, men vi har bara tittat på två fula hus och vi har inte varit på Sea World - som du lovade!” sa Maxine bittert. ”Du går ut och har roligt med den där snubben och jag får sitta här på hotellet hela kvällarna, ensam! Jag vill åka hem till mamma och pappa - nu!”
Audrey såg en aning sårad ut.
”Maxine, jag är din mamma. Joanne och Martin är bara dina fosterföräldrar.”
”Dom beter sig i alla fall som föräldrar!” skrek Maxine. ”Och dom bryr sig om mig!”
Audrey drog Maxine intill sig.
”Jag bryr mig om dig.”
Maxine slet sig loss.
”Nej, det gör du inte! Och du bryter dina löften hela tiden! Du skulle tillexempel inte dricka nåt nu när jag är med dig - men jag vet att du dricker när du går ner till baren.”
Audrey suckade uppgivet. Men sedan morskade hon upp sig och sa glatt:
”Vi kan gå på Sea World imorgon. Vad säger du om det, älskling?”
Maxine svarade inte.
Senare på kvällen, när Audrey gick på date med sin nya kille, packade Maxine sin resväska och sin ryggsäck och lämnade hotellet.
Inte förrän hon kom till busstationen kom Maxine på att barn inte fick åka själva på en så lång resa.
Hon suckade och sjönk ner på en bänk i väntsalen.
Vad skulle hon göra nu? Tillbaka till hotellet ville hon inte. Lifta kunde hon ju inte göra…
Allt var hopplöst.
Maxine kramade sin gula ryggsäck och började gråta.
*
Juli 2004
”Jag har hemlängtan.”
Audrey såg förvånat på sin 11-åriga dotter.
”Hemlängtan…? Men Maxine… vi är här nere i Florida för att titta på hus. Vi ska ju bo här nu.”
”Vi har varit här i tre veckor, men vi har bara tittat på två fula hus och vi har inte varit på Sea World - som du lovade!” sa Maxine bittert. ”Du går ut och har roligt med den där snubben och jag får sitta här på hotellet hela kvällarna, ensam! Jag vill åka hem till mamma och pappa - nu!”
Audrey såg en aning sårad ut.
”Maxine, jag är din mamma. Joanne och Martin är bara dina fosterföräldrar.”
”Dom beter sig i alla fall som föräldrar!” skrek Maxine. ”Och dom bryr sig om mig!”
Audrey drog Maxine intill sig.
”Jag bryr mig om dig.”
Maxine slet sig loss.
”Nej, det gör du inte! Och du bryter dina löften hela tiden! Du skulle tillexempel inte dricka nåt nu när jag är med dig - men jag vet att du dricker när du går ner till baren.”
Audrey suckade uppgivet. Men sedan morskade hon upp sig och sa glatt:
”Vi kan gå på Sea World imorgon. Vad säger du om det, älskling?”
Maxine svarade inte.
Senare på kvällen, när Audrey gick på date med sin nya kille, packade Maxine sin resväska och sin ryggsäck och lämnade hotellet.
Inte förrän hon kom till busstationen kom Maxine på att barn inte fick åka själva på en så lång resa.
Hon suckade och sjönk ner på en bänk i väntsalen.
Vad skulle hon göra nu? Tillbaka till hotellet ville hon inte. Lifta kunde hon ju inte göra…
Allt var hopplöst.
Maxine kramade sin gula ryggsäck och började gråta.
*
6 kommentarer:
LILLA NUTTAN! Gripande. Man önskar nästan att den bara inte skulle vara så trovärdig.
Åh tack för dina fina ord! :)
Gillar som man säger på facebook.
Tack Pia!! :)
jätte-fint skrivet! Man ser verkligen allt framför sig!
The Darkest Night: Tack så mycket! Kul att du ser allt framför dig! :D
Skicka en kommentar