Skrivpuff - 18 Februari 2015

*
Källare

Tidigt utdrag ur mitt (kommande) bokprojekt
Lägenhet 47 - en Halloween-story


New York City. Torsdag, 30 oktober 2003

Eftersom nästan alla lampor i hyreshusets källare var trasiga var det skumt, nästan mörkt, där nere.
Denny var glad att Indie hade en starkt lysande ficklampa med sig - även om han önskade att hon kunde lysa rakt framför dem, istället för att svänga ljuskäglan hit och dit...
"Är du rädd?" flinade Indie.
Denny bara fnyste.
"Jag är faktiskt 11." sa han, en aning indignerat.
Indie lyste honom i ansiktet.
"Blir man inte rädd om man är 11 år...?" sa hon klentroget och fnissade.
Denny puffade bort hennes hand som höll i lampan.
"Blända mig inte!" fräste han retligt. "Förresten blir jag inte rädd, så det så."
Indie fortsatte att flina och ryckte på axlarna.
"Nä, nä, om du säger det så..."
Denny blängde på henne och suckade lite missbelåtet.

Indie var en bra kompis för det mesta, men ibland kunde hon malla sig bara för att hon råkade vara 12 ½ år - hela 18 månader äldre än han själv och sådant tyckte inte Denny om.
Indies storasyster Virginia brukade säga åt Denny att ignorera Indie om hon retades, då skulle hon tröttna snabbt. Men det var ju lättare sagt än gjort...
Nu rufsade Indie om i Dennys hår och gav honom ficklampan, i ett försök att blidka honom.
"Håll den du."
Denny tvekade.
Men sedan tog han leende emot hennes lilla fredsgest. 
Det var ju så tråkigt att gå och tjura hela tiden. Och han ville inte vara osams med Indie under den korta tiden han skulle vara här i New York.
Han påminde sig själv hur kul det faktiskt var att hänga med Indie - eller Indiana, som hon egentligen hette. Hon var ju snäll (för det mesta) och påhittig.

När barnen befann sig vid det källarförråd som tillhörde lägenhet 47 stannade Indie till och petade Denny i sidan.
"Pssst...! Tanten i lägenhet 47 brukar låsa in barn i sitt källarförråd."
Denny gav sin kamrat en klentrogen grimas.
"Joooo, det är sant!" hävdade Indie. "Varje Halloween knycker hon minst en unge och låser in dom. Hon hatar barn och Trick or Treat."
Denny ville vägra att tro på henne.
Men som den lilla kille med livlig fantasi han var började han känna sig aningens nervös och orolig igen.
Han svalde ljudligt.
Indie skrockade retsamt.
"Det är typiskt småkillar att bli skraja för allting..."
Denny kontrade med att tjejer alltid hittar på en massa struntsaker.
Indie skakade på huvudet.
"Det är faktiskt sant."
"Du ljuger." muttrade Denny.
Indie skrattade.
"Du gick ju på det!"

Denny skulle just komma på ett dräpande svar, när de hörde den tunga källardörren knarra.
Båda barnen skrek till. Högt.
Denny vände sig triumferande till Indie.
"Det är tydligen inte bara småkillar som blir skraja för allting..." sa han och flinade.
Indie log tillbaka och slängde armen om hans axlar.
"Snorunge!"
"Takes one to know one!" skrattade Denny.
Mannen som kommit ner i källaren blängde nu surt och irriterat på de två barnen.
"Detta är ingen lekplats." sa han tillrättavisande.
Vi leker inte. tänkte Denny. Vilken sur-gubbe...
"Vi ska faktiskt hämta en sak i vårt källarförråd." svarade Indie, i mycket viktig ton.
Hon låste upp förrådet som tillhörde hennes storasyster och Dennys storebror och tog ut en stor påse.
Därefter tog hon Dennys hand och ledde honom ut från källargångarna.
Barnen sprang hela vägen till Virginia och Camerons lägenhet, flämtande efter luft.

När de äntligen befann sig i den trygga och varma lägenheten kastade de sig på soffan och pustade ut.
De såg på varandra och log.
"Vilket äventyr, va?" sa Indie.
Denny nickade.
Indie flinade brett.
"Du blev väldans skraj där nere i källaren - erkänn det."
Denny skakade häftigt på huvudet.
"Erkänn, sa jag!" befallde Indie.
Och så kastade hon sig över Denny och kittlade honom så att han skrek av skratt.
"Du Indiana, ta det lite lugnt med Denny." skyndade sig Virginia att säga.
Men Indie lyssnade inte på henne.

"Han klarar sig." sa Cameron lugnt.
Virginia log.
"Okej. Men när Denny skriker 'sluta' måste du göra det och låta honom andas lite. Hör du det, Indie?"
Cameron log ömt åt Virginia och hennes omtänksamhet. 
Han förstod att det var Dennys astma hon hade i åtanke. 
Ibland när hans lillebror lekte kunde han glömma bort att han hade sjukdomen och kom inte på det förrän han fick ett rejält astma-anfall.
"Du kanske ska ta din medicin, brorsan." föreslog Cameron. "Särskilt nu när du ha sprungit..."
"Jag kan andas bra." pep Denny mellan skratt-attackerna.
Cameron skakade på huvudet åt sin envisa lillebror.
"Ungar..." suckade han och gick in i det lilla gästrummet för att hämta Dennys astma-medicin.
Virginia drog bort Indie från Denny.
"Låt grabben andas lite nu."

Denny satte sig flämtande upp. Hans kinder var alldeles rosiga och det bruna håret var extra rufsigt.
"Är du okej...?" frågade Virginia, för pojkens anding oroade honom lite.
Denny nickade och log brett. Sedan kvävde han en liten hostning i tröjärmen.
Virginia kramade honom.
"Du ska nog ta det lugnt i fortsättningen, sötnos."
"Äsch... jag klarar mig." försäkrade Denny.
Han sneglade lite på Indie när han tillade:
"Jag är tuff. Faktiskt."

Skrivpuff - 17 Februari 2015 - Alex

*
Egendomlig

Tidigt utdrag ur mitt bokprojekt Eldflugornas dans

Clearwater Falls, Minnesota. September 2008.

Alex hade suttit länge på klippan och tittat på floden som slingrade sig fram likt ett mörkblått sidenband.
Vatten; floder, hav, sjöar, åar, ja alla sorts vatten, hade alltid fascinerat honom.
Han gillade överhuvudtaget att vistas ute i naturen, men det var något extra speciellt med just sådana platser, tyckte pojken.
Kanske för att han kände ett lugn i själen så fort han fick vara nära sina vatten-platser.
Här i Clearwater Falls, Minnesota hade han även blivit helt förtrollad av de starka, klara höstfärgerna. Trädens löv som sprakade i grönt, gult, orange och rött var fantastiskt vackra.

"Du ramlar inte i floden nu, va...?"
Den mjuka rösten med skratt i fick Alex att vända sig om.
Där stod Pie, en Clearwater Falls-tjej som var ett par år äldre än han.
"Hej! Nej då, ingen fara. Jag ramlar inte i." sa Alex och skrattade han med.
Pie slog sig ner intill honom.
"Så du sitter här och beundrar alla färger?"
Alex nickade.
"Yep. Visst, vi har höstiga färger hemma i California också så här års - särskilt uppe i bergen några mil från vår stad. Men jag brukar inte tänka på det på samma sätt som här..."

Pie log mot den lilla taniga killen. Han var så söt, med långa täta ögonfransar, och stora safirblå ögon, som alltid tycktes glittra.
Men det var inte bara Alex utseende som var speciellt. Hans sätt var mycket mjukt och vänligt. Och han var så äkta - och lugn, inte alls så där skränig och "gåpåig" som en del tonårskillar kunde vara.
Och det var rart att han uppskattade naturen och dess rofyllda lugn så mycket.
Pie sa det till honom. Då log Alex, lite blygt.
"Ja... jag är nog lite egendomlig. Ingen kille i min skola skulle uppskatta allt det här..."
Pojken gjorde en svepande, visande gest över floden och skogen.
Pie lade armen om hans axlar.
"Du är inte egendomlig, Alex. Du är en fin kille."
Alex log brett.
"Jag är kanske lite annorlunda..." sa han tankfullt.
Och så ryckte han på axlarna.
"Vem vill vara som alla andra...?"
Han suckade.
"Fast en del tycker väl att man ska vara det..." sa han, lite drömmande och fundersamt. "Det är inte lätt att vara... jag."

Pie såg länge på honom, forskande och fundersamt.
"Du blir mobbad i skolan va, på grund av att inte vill vara som de 'stora och tuffa' grabbarna?"
Alex nickade.
"Jag får en del gliringar för att jag är mindre än de andra killarna." 
Han himlade med ögonen.
"Jag fyller 15 i oktober, men ser ut som typ... 12..."
Alex suckade och fortsatte berätta:
"Nästan alla mina närmaste vänner är tjejer, så det är tydligen kul att reta mig för det också. Och så är jag fosterhems-unge."
Pojken tystnade en stund och tittade ner på sina skor.
"Och både Cassie - min lillsyrra - och jag har blivit retade för att vår pappa är död." sa han med tunn liten röst.

Pie fick tårar i ögonen.
"Mobbas ni för att er pappa är död...?! Dom är ju inte kloka!"
Alex log, ett litet glädjelöst leende.
"Jag vet, tänk att det ryms så många idioter i två småstäder... Min fostersyrra Maxine har också blivit retad rätt mycket."
Nu log Alex stort, trots allt elände han berättade om.
"Fast Maxie är tuff - hon skiter i mobbarna. Ibland har hon också slagits - som jag brukar göra, men för det mesta kan hon ignorera alla glåpord."
Pie blev oerhört rörd den känsliga, fina killens sätt att prata om sina systrar. 
Hon visste att Cassie och Maxine och hans andra syskon hade en stor plats i hans hjärta.

Pie kramade Alex hårt.
"Men du är ju också stark, hjärtat."
Alex ryckte lätt på axlarna.

"Mja... jag antar det." sa han generat.

Sedan sa han:

"Oftast försöker jag skita i allt dom gör och säger mot mig. Men det klarar man bara så länge... och till slut exploderar man ju."
Pie nickade.
"Ja, man kan inte stå ut med hur mycket som helst. Och det ska du inte göra heller.
Alex drog in lite solig, men ganska kylig höstluft i lungorna.
Sedan såg han länge på Pie.
"Tack för att du orkade höra en liten unges gnällande." småskrattade han blygt.
Han log (omedvetet) charmigt.
Pie höll honom intill sig.
"Säg inte så, Alex! Du gnäller inte. Det är bra att prata av sig, och viktigt. Och jag finns alltid här för dig om du behöver prata om nåt, det får du inte glömma."
Alex tog mod till sig och kramade den söta, äldre tjejen tillbaka.
"Det ska jag inte glömma." sa han. "Tack, Pie."

Bokomslag

Skrivpuff - 17 Februari 2015 - Maxine

*
Egendomlig

San Francisco, California. Augusti 2000.

Maxine promenerade runt i mormors stora vardagsrum och beskådade alla vackra saker - de där dyra gamla sakerna (eller "grejorna", som Maxine sa) 
man inte fick röra: Tavlor, fina soffkuddar, porslinsprydnader och mammas gamla glasfiguriner.
Och så var det den där stora och blanka havsgröna vasen uppe på spiselkransen... Åh, vad Maxine var nyfiken på den!
Men för en liten krabat som inte ens fyllt 7 år var det svårt att se vasen ordentligt, så det fanns bara en sak att göra: klättra!
Flickungen drog av sig sina rosa Converse-skor, för hon ville ju inte förstöra tyget på den fina stolen som hon behövde ha till klättringshjälp.
Hon kravlade sig upp i karmstolen och klättrade sedan vidare upp på spiselkransen.

Det var där uppe Marguerite Logan fann sitt lilla barnbarn när hon kom in i vardagsrummet.
"Maxine...! Vad i hela friden gör du där upp...?" nästan skrek Marguerite.
Hon lät inte alls arg, lade Maxine märke till, bara lite rädd och orolig. Och väldigt förvånad.
"Jag ville se på denna här vasen." svarade flickan.
Marguerite lyfte snabbt ner henne.
"Älskade lilla barn," sa hon och kramade Maxine. "du får absolut inte klättra på möblerna. Tänk om du ramlar ner... du kan göra dig hemskt illa då."
Maxine log lugnande.
”Jadå, fast jag är bra på att klättra, mormor. Jag är nästan som en apunge.”
Jo, det märks, med all önskvärd tydlighet… tänkte Marguerite.

"Den där vasen kallas för urna." förklarade hon sedan. "Din morfars aska finns i den."
Maxines morfar hade dött i en hjärtattack när flickan bara var 2 år, så hon mindes honom bara lite.
Hon höjde förundrat ögonbrynen.
"Men varför har morfar aska i en vas... jag menar urna...?" undrade hon.
Mormor log lite och fortsatte att hålla flickungen tätt intill sig i sin famn.
"Din morfar ville inte ligga i en kista, så han valde att bli aska istället."
Marguerite tyckte att detta var ett ganska makabert och skrämmande ämne för ett litet barn att prata om, så hon sa inget om själva kremerings-processen.

Maxine slog lätt med pekfingertoppen mot läpparna, en fundersam liten gest.
"Du vet Alex, min fosterbror? Hans pappa är död."
Marguerite nickade.
Arma lilla pojke... tänkte hon. Så hemskt att förlora en förälder när man är så liten...
"Ja, älskling, jag vet att Alex far är död."
Maxine nickade.
"Mmmm... men han ligger i en kista och är död," fortsatte hon. "Alex pappa alltså."
Flickungen funderade lite till.
"Fast vet du mormor... jag ska också vara aska och bo i en sån fin vas när jag blir död."

Marguerite kramade henne igen.
Åh, hon blev inte riktigt klok på den här ungen... Maxine var ju en aning egendomlig, inte som andra små flickor. Lillgammal och barnslig på samma gång. 
Men framförallt var hon så oerhört ljuvlig, charmig och söt.
"Lilla barn, nu tycker jag att vi pratar om något trevligare än döden." suckade Marguerite.
Maxine nickade instämmande.
"Mmmm...!" sa hon bestämt.
Kanske märkte den känsliga lilla tösungen att mormor hade blivit en aning illa till mods, för hon gav Marguerite en stor kram och en puss på kinden. 
Och sedan sa hon tröstande:
"Det är inget farligt att vara lite död, mormor. Bara det inte gör ont när man dör - för det är inte så bra..."

Skrivpuff - 16 Februari 2015

*
Undanskymd

Paradise, California. September 2001.

Lilla Cassie höll hårt i sin rosa Snuggler, en plysch-gosebjörn som satt fast i en snuttefilt av samma material. Hon tryckte den mot ansiktet och inte ens när den snälla läkaren pratade med henne tog hon bort den.
"Cassidy, får jag titta in i ditt öra lite?" frågade läkaren.
Barnet skakade på huvudet.
Läkaren log mot tösens mor Nora, som satt i en besöksstol med Cassies (snart) 8-åriga storebror Alex i knät.
Nora log tillbaka.
Alex, en mager liten kille med sött busunge-utseende, log inte. Han bara såg på läkaren med stora, vaksamma ögon.
Det såg ut som om han hoppades att doktorn inte skulle få för sig att behandla honom också.

"Vad hade hänt med örat?" undrade läkaren.
Cassie gnydde.
"Modellera." sa Alex. "Hon stoppade in modellera i örat."
Läkaren strök Cassie över håret.
"Oj då... det var inte så bra, eller hur, Cassidy?"
Den lilla skakade på huvudet igen.
"Ska vi ta bort den dumma modelleran som gör att du får så ont i örat?"
Ny skakning på huvudet.
Cassie tittade nu upp, med gråtfyllda porslinsblå ögon.
"Mamma...!" snyftade hon.
Nora ställde ner Alex på golvet och gick fram till sin lilla dotter. 
Hon kramade om henne och pussade hennes tårdränkta kind.
"Baby, låt doktorn ta bort modelleran, så slipper du ha ont."

Nu vände Cassie blicken mot storebror.
"Alex ska hålla handen." sa hon både bedjande och bestämt och sträckte sig efter Alex.
Alex, som avgudade sin lillasyster, skyndade fram till undersökningsbritsen och klättrade, med viss möda, upp på den. 
Den lilla pojken gav sin syster en kram och höll sedan hennes hand.
Läkaren log ömt mot de båda barnen.
"Nå, ska vi ta bort 'ontet' nu?"
Cassie såg minst lika vaksam ut som Alex gjort nyss.
"Ska du ta bort örat också...?" frågade hon.

Alex fnissade till, trots lillasysters oro. Det lät ju faktiskt lite kul.
Men sedan gav han henne ännu en tröstande kram.
"Näää... Cassiebear, han ska inte ta bort örat, bara den dumma modelleran. Trodde du verkligen att doktorn skulle ta bort örat på dig...?"
Cassie nickade.
"Man får inte ta bort öron."
Alex gav läkaren en urskuldande blick och log lite fåraktigt.
"Hon är bara liten, hon blir 4 år i morgon. Småungar vet inte så mycket om sjukhus och sånt... dom blir rädda då."
Läkaren lade en hand på lillkillens axel.
"Vilken tur då, att hon har världens bästa storebror som kan lära henne massor." sa han och log varmt.
Alex sträckte stolt på sig.
"Min brorsa vet allt i hela världen." sa Cassie.
Hon nickade allvarligt, som för att understryka sitt påstående.

En stund senare gick Nora och barnen ut ur undersökningsrummet.
Modelleran var nu borttagen ur det lilla barnaörat och Cassie hade fått tre klistermärken som belöning.
Hon gav ett klistermärke till Alex.
"För du är min snälla, bästaste Alex." förklarade hon och slog armarna om storebrors midja.
"Tack, bästaste lillasyster." log Alex och pussade Cassie på håret. "Hur mår örat förresten?"
Tösungen kände försiktigt på sitt högra öra.
"Lite ont."
Alex nickade förstående.
"Vi kan be mamma köpa mjukglass med strössel åt oss," sa han och såg lurifaxigt på mamma Nora. "då blir det nog lite bättre."
Cassie fnissade förtjust. Mjukglass med strössel var super-mumsigt och inget man fick alltför ofta.

Nora skrattade.
Det gäller att passa på när man har chansen att få något gott, tänkte hon.
Men hennes älskade telningar var sannerligen inte bortskämda med någonting, så visst förtjänade de varsin glass en dag som denna.
Nora lade armen om sin lilla sons axlar.
"Visst kan ni få mjukglass, mina små älsklingar."
"Yessss!" sa Alex triumferande.
"Yessss!" härmade Cassie.
Syskonen såg fnissigt på varandra och sprang bort till hissen.

Skrivpuff - 15 Februari 2015

* 
Högljudd

Paradise High School, 
Paradise, California. Våren 2011.

De pratade inte högt, de viskade och pratade bakom hennes rygg. 
Men de kunde lika gärna skrika om henne med högljudda röster, för det skulle vara lika illa.
Viskningarna, blickarna och de hånfulla fniss-ljuden från de "populära" tjejerna kunde hon inte komma undan, ens om hon försökte. Hon hörde och såg dem även om hon blundade och höll för öronen.

Den här dagen regnade det, så Cassie kunde inte ta med sig sin lunch och äta utomhus. 
Skolcafeterian kändes inte lockande... särskilt inte idag, när hennes vänner inte var i skolan och kunde stötta henne. Men hon hade inget val idag.
Suckande öppnade Cassie sitt skåp och plockade ut sin lunchpåse.
Hon märkte inte att den bruna papperspåsen hade en reva i sig - inte förrän allt innehåll; smörgåsen, müsli-kakan, det lilla mjölkpaketet och servetterna föll ut på korridorens grå linoleumgolv.

Cassie stönade högt och satte sig ner för att börja städa upp röran.
Då hördes skratt från ett par tjejer från hennes klass.
"Oj då..." sa Sabrina och klickade sorgligt med tungan. "Stackars din lunch."
Hilary och de andra hängde naturligtvis på:
"Vad ska mamma säga nu när du kastar din mat så där...?"
"Du får ha en sån där töntig liten lunchbox istället, Cassie."
Cassie slängde sin förstörda lunch i närmsta papperskorg, därefter öppnade hon dörren till sitt gula plåtskåp igen och tog på sig sin regnjacka och ryggsäck.
Jag går hem och äter, tänkte hon.
Ackompanjerad av elaka skrattsalvor gick flickan ut från skolan.
Och jag stannar nog hemma resten av dagen...
Där ute blandades tårar med regndroppar på hennes kinder.

Their voices are loud and vicious.
My voice is soft and quiet.
Their looks are burning.
My eyes look away.
Their hearts are cold.
My heart is aching.

~ Cassie Spencer, 13 ½

Skrivpuff - 14 Februari 2015

*
Snuvig

Paradise, California. Augusti 2002.

"Jag är lite osäker på om vi kan komma över ikväll. Denny har varit så snuvig dom senaste två dagarna..."
Dinah Jackson pratade med sin syster i telefon om kvällens familjemiddag och uttryckte oro över yngsta sonens hälsotillstånd.
Lite snuva var kanske inte så farligt, men för Denny, den snart 10-åriga minstingen, som hade astma och allergier var snuva och förkylningar inget bra.
19-åriga Cameron, familjen Jacksons äldsta barn, vinkade till sig sin mor. 
Han såg väldigt road ut.
"Kom, morsan, du måste se det här...!" skrattade han.
Dinah avslutade telefonsamtalet och gick nyfiken efter Cameron till badrummet.
Den syn som mötte henne fick även henne att brista ut i skratt.
I badkaret, som var fyllt med vatten, satt lille Denny. Hans bruna hårkalufs var fixad i en mjuk, blöt punkfrisyr. Och intill pojken satt en vit, lurvig hund.

"Men herregud, Denny...!" utbrast Dinah. "Vad är nu detta?"
Denny blinkade förvånad mot sin mor.
"Det är en hund, ser du väl?" sa han sakligt.
Mamma gav honom en förmanande blick.
"Men älskade lilla unge..." suckade hon. "Du är ju allergisk mot hundar...!"
Denny ryckte på sina magra axlar.
"Men mamma... han var så ensam och vilse. Jag hittade honom ute igår."
Dinah suckade igen och tog sig för pannan. 
Pojken hade alltså haft den lurviga vovven hos sig ända sedan igår - inte undra på att han var snuvig...!
"Lilla gubben, detta är ju Mrs. Palmers vovve. Hon letar efter honom."
Denny lade huvudet på sned.
"Jaaa, men jag tog hand om honom, så att han inte skulle råka illa ut."

Cameron kunde inte sluta skratta.
"Du kan då hitta på tokigheter, lillebrorsan...!" skrockade han.
Dinah sade åt Cameron att ta upp hunden ur badet och torka honom.
"Vill du vara snäll och gå över till Mrs. Palmer med honom sen?" tillade hon.
Det lovade Cameron att han skulle göra.
Själv tog mamma hand om Denny. Hon lyfte upp den nu ganska motvilliga och tunna lilla pojken ur badkaret och svepte in honom i en stor badhandduk.
När hon klappade Denny torr började han fnissa och skruva på sig.
"Hey! Det är inte särskilt snällt att kittlas..." förebrådde han.
"Förlåt, min älskling. Det var inte meningen." skrattade Dinah och kysste pojken på huvudet.
Sedan kramade hon honom.

* * *

Mamma såg till att Denny fick i sig allergimedicin och två doser astmamedicin.
Sedan gick hon ut i köket och fixade mellanmål åt honom.
"Lova att du inte tar hem fler djur." sa Dinah när en torr och påklädd Denny slog sig ner vid köksbordet.
Pojken såg missbelåten ut, så Dinah såg honom allvarligt, men ömt, i ögonen.
"Älskling, jag vet att du gillar djur, men det funkar ju inte med dina allergier och din astma."
Denny suckade.
"Okej då." muttrade han truligt.
Lillkillen började att fundera.
"Men du mamma... en ödla kan jag väl få? En liten en alltså." sa han, bedjande och ivrigt. "Geckos är små och jättesöta, visst är dom?"
Dinah log.
"Ja, gecko-ödlor är söta. Vi får väl se, mitt lilla busfrö. Jag lovar inget, men jag ska prata med din pappa om det."

Denny fylldes av hoppfullhet. 
Tänk om han kunde få ett eget djur, ett som han inte kunde bli allergisk mot!
Han flinade och hans vackra melerade ögon glittrade av finurlighet.
"Du mamma..." sa han menande. "jag fyller år om en månad..."
"Jaså, gör du det?" skrattade Dinah.
Hon började retsamt kittla pojken igen så att han skrek av skratt.
"Mamma...!" protesterade han.

Grattis Linus! 14/2 2015

Skrivpuff - 13 Februari 2015

*
Redan

Sun City School, Sun City, California.
Måndag, 12 Februari 2001.

"Nu är det dags att städa undan allt."
"Va?" Maxine, 7 ½ år, såg storögt på sin fröken. "Redan...?"
Lärarinnan log och nickade mot den lilla tösen.
"Ja, skolan är slut för idag."
Barnen började genast plocka undan sina Valentine's Day-projekt och gjorde sig redo för hemgång.
Men lilla Maxine satt kvar med sina pappershjärtan på bänken och fortsatte att pyssla.
"Du får städa undan nu, raring." påminde fröken henne.
Maxine skakade bestämt på huvudet.
"Jag är inte klar, faktiskt. Jag måste bli klar."
Fröken lade armen om barnet.
"Du hinner bli klar, lilla hjärtat. Ni ska få pyssla i morgon också - och på onsdag."

Maxine skruvade sig ur frökens omfamning.
"Jag hinner inte. Jag har många hjärtan att göra ju..."
Hennes söta lilla ansikte förvreds när hon obarmhärtigt förstod att det inte fanns mer tid till pyssel den här dagen.
"Alla kan inte få hjärtan nu...!" tjöt Maxine och tårar sprutade ur hennes blå ögon.
Hon rusade upp från sin stol och for iväg över klassrumsgolvet. 
Borta i myshörnan blev hon sittande, med ansiktet begravt i armarna.

Alex, Maxines jämnåriga (foster)bror, såg bort mot henne.
"Maxie är rädd att hon inte hinner göra hjärtan till hela familjen." förklarade den lilla pojken för fröken. "Hon har ju sin riktiga mamma också, du vet."
Fröken log varmt och strök honom över håret.
"Jag förstår, Alex. Men ni behöver inte oroa er, det finns mycket tid till Valentine's Day-pyssel."
Pojken nickade.
"Ja, jag vet. Jag ska berätta det till Maxie sen. Men hon måste få vara lite arg först."
Fröken blev rörd över att den lilla 7-åringen förstod sin systers speciella behov så bra.
När Maxine hade en dålig dag behövde hon lite tid för sig själv och sina känslor. 
Idag var definitivt en sådan dag. 
Maxine hade sovit dåligt i helgen, hade barnens fostermamma berättat när hon lämnade barnen i skolan i morse.
Dessutom hade flickan varit ganska hyper idag och det var bara en tidsfråga innan hennes känslor skulle överväldiga henne så att hon kollapsade av övertrötthet.

Alex visade sina teckningar för fröken. 
Han hade inte ritat några hjärtan, som de andra barnen hade gjort, utan några gröna aliens.
"Jag älskar min familj alla dagar ju," förklarade han - ifall någon undrade över bristen på Alla Hjärtans Dag-kort. "inte bara på onsdag. Så jag gör utomjordlingar istället för hjärtan."
Fröken skrattade mjukt och strök honom över håret igen.
"Vilka fina 'utomjordlingar' du ritar, Alex." berömde hon. 
Alex log brett och plockade undan papper och kritor.
Sedan skyndade han bort till sin syster och tröstade henne med lugna ord och kramar.
En stund senare gick de bedårande små syskonen, hand i hand, ut ur klassrummet.

Skrivpuff - 12 Februari 2015

*
Annorlunda

Blue Creek School.
Blue Creek, Minnesota. Maj 2010.

"Det gör inget om man är annorlunda. För du är vårans Ashlee och vi älskar dig, så det så!"
Elle såg bestämd och kärleksfull ut på samma gång och hon lade armen om den äldre flickans axlar.
14-åriga Ashlee blev rörd över att lilla Elle, som inte ens fyllt 8 år, tröstade henne så fint.
"Awww... tack Elle! Vad fin du är."
Ashlee torkade tårarna och kramade om den lilla renässansängel-liknande ungen.
"Du är fin också!" sa Elle och log.

Sedan såg hon forskande på Ashlees ledsna ansikte.
"Har dummisarna i erans klass retat dig mycket idag...?"
Ashlee nickade och hennes smaragdgröna ögon började glittra av tårar igen.
"Ja..." suckade hon och snyftade till.
Hennes bästa vän Kyle stod intill de båda lockhåriga tjejerna. Pojken såg arg ut, å Ashlees vägnar.
"Dom tror tydligen att Ash kan rå för sina tics och tvångstankar... Och dom tycker att det är hysteriskt kul att säga taskiga saker..."
Ashlee suckade igen.
"Och dom retar jämt Kyle, för att han är kompis med mig - och för att han är mindre än dom... Jäkla idioter!"
Elle rynkade pannan och putande ogillande med munnen.
"Jag ska minsann gå och sparka dom där stora dummisarna på smalbenen...!" morrade hon.

Så fort hon sagt det kikade hon pillemariskt på Angel, den unga tjejen som var speciallärare i Elles klass.
Angel log också, men hon skakade på huvudet.
Kyle och Ashlee började skratta. Lilla Elle var så söt! 
Och hon var allt bra tuff, som var redo att ge sig på Brent och Jerry och de andra stora mobbarna.
Elle flinade brett.
"Ja, vaddå då...? Dummisar ska ha på plytet ju."
Hon kramade om Ashlee igen.
"Speciellt om man är elak mot min fina Ashie." sa hon ömt.
Sedan fick Kyle också en kram.
"Man får inte vara dum mot min fina Kyle heller. För det är faktiskt inget fel att vara en 'annorlunding'!"
Angel höll med dem och hon kramade ömt om alla tre.

Skrivpuff - 11 Februari 2015: Denny

*
Barfota

(Tidigt) utdrag ur mitt bokprojekt "Dennys Hemlighet"

Paradise, California. Våren 2011.

Den outvecklade och nakna pojkkroppen låg livlös ovanpå sträva sängkläder.
Men efter att ha legat stilla ett bra tag, började den nu vakna till liv.
Tonårspojken vaknade upp som i en dimmig, drogad sömn, förnedrad och omtöcknad.
Han darrade efter den långa kampen för överlevnad och hela kroppen och halsen ömmade.
Stönande av smärta lyckades pojken sätta sig upp i sängen. Han drog försiktigt efter andan och kände efter.
Nej, revbenen var inte brutna, det gjorde bara väldigt ont.
Det gjorde väldigt ont överallt... och Denny mådde illa.

Jag måste härifrån...!
Med ögonen vilda av oro såg sig Denny om i den lilla stugan.
Mannen som övermannat och tvingat in honom i huset syntes inte till, men rinnande vatten hördes från badrummet, så förmodligen tog han en dusch.
På golvet, nedanför sängen, låg pojkens kläder i en hög. Denny rafsade åt sig dem och klädde sig i rasande fart.
Just som hans skulle dra på sig skorna, tystnade vattenflödet i badrummet.
Dennys strupe snördes samman och det kändes som hjärtat skulle explodera. Vilken sekund som helst skulle hans förövare komma ut...

Med flämtade andning reste sig pojken ur sängen och tog sig mot ytterdörren.
Astman hade börjat bråka och smärtan i kroppen var närapå överväldigande, men det fanns inte tid att bry sig om sådant nu.
Denny låste upp dörren och slet i den. Det var en gammal trädörr, som hade svällt av väder och vind.
Paniken rusade tillsammans med adrenalinet.
Öppna dig, jävla dörr...! bad den nu nästan gråtfärdiga pojken.
Och någon måste ha hört hans bön, för i samma sekund som badrumsdörren slogs upp, lyckades Denny  öppna ytterdörren.

Ute i den kyliga kvällsluften och i det starka månskenet började Denny springa.
Astman kunde få honom att kollapsa när som helst, det visste han, och han var barfota - inga bra förutsättningar om man ska springa för livet.
Men Dennys överlevnadsinstinkter var starka och pojken sprang som han aldrig sprungit förr.
Mannen vrålade åt honom att komma tillbaka och slängde ur sig hotelser.
Men Denny tänkte inte gå tillbaka till den sjuka jäveln - aldrig i livet...!
Pojken blev istället sporrad att springa ännu fortare.
Han kände blodsmak i munnen och det brände i lungorna och luftrören, som nu kändes som hopknycklade soppåsar.
Men han ska inte få tag på mig igen...
Jag ska kämpa, även om det så blir det sista jag gör...

Skrivpuff - 11 Februari 2015: Holly & Alex

*
Barfota

Fortsättning från 9 Februari 2015

Sun City, California. Våren 2011.

Holly

Skymningen föll över stranden.
Snart skulle vi bege oss in till Alex och Cassies (foster)familj och äta middag, men Alex ville stanna ute en liten stund till och njuta av den ljumma havsluften, så vi tjejer stannade med honom.
Det var så mysigt att sitta där med Alex tätt intill sig. Han kändes varm och trygg.
Mina fingrar lekte i hans halvlånga sandblonda hår och fortsatte ner mot hans nacke.
Cassie fnissade när hennes storebror generat började skruva på sig.
"Blir du lite blyg när jag gör så, sötis?" skrattade jag.
Alex bara log och jag visste att han njöt av min beröring.

Vi satt ute på stranden en stund till innan vi bestämde att kanske var dags att gå hem.
Alex sträckte sig efter sina skor och började borsta bort torkad sand från sina bara fötter.
"Jag ska hjälpa dig?" flinade jag.
Alex flinade tillbaka och drog snabbt åt sig fötterna.
"Tänk inte ens tanken, Holly..."
Men det gjorde jag.
Alex (ganska små) fötter är ju så kittliga - och jag kände mig bara tvungen att retas lite med honom.
Jag smekte bort sanden, sedan drog jag sakta med fingertopparna över hans fotsulor.
Fnissande såg jag hur Alex började skruva generat - och kittligt - på sig igen.
"Du är det sötaste som finns." sa jag till honom.
Alex, min fina gullunge, skakade på på huvudet åt mig - som om jag var det knasigaste han visste.

Skrivpuff - 10 Februari 2015

*
Träd

Sun City, California. September 2006.

Maxine trivdes så bra inne i den mjuka grönskan bland träden. Där var det ljust och vackert.
Vanligtvis var den snart 13-åriga flickan social och bubbligt glad och pratsam.
Men just idag kände hon att hon behövde få komma bort från klasskamraternas stojande en liten stund, därför smet hon nu iväg till sitt hemliga gröna "rum".
Helt ensam ville hon dock inte vara, så bästa vännen Holly fick följa med. Flickorna höll ihop som ler och långhalm.

När de klättrade upp på en gren för att sätta sig, märkte Holly hur ont hennes bästis hade och blev lite orolig.
Fast Maxine låtsades som att det inte var så farligt. Hon bara grimaserade lite och bet ihop, för gnälla ville hon ju inte göra, det låg inte för henne.
Två dagar tidigare hade Maxine genomgått en benmärgsbiopsi och hennes höft var fortfarande blå och lite öm.

Flickorna satt på sin gren, ganska tysta till en början. 
Ingen av dem nämnde det skrämmande C-ordet eller det onda som börjat härja i Maxines blod.
Mörka tankar skulle inte få solka deras ljusa tillvaro här i september-sol och trädgrönska.
Utan ett ord tog Maxine Hollys hand i sin och kramade den, som om hon ville säga till sin vän att inte oroa sig. 
Holly gjorde detsamma med Maxines hand.
Sedan log flickorna mot varandra. Och så började de mumsa på lite godis som Holly i hemlighet hade smugglat med sig på skolutflykten.

Skrivpuff - 9 Februari 2015

*
Vår

Sun City, California. Våren 2011

Holly

Solen höll på att gå ner över Silver Beach i vår idylliska lilla stad, Sun City.
Denna varma, soliga fredag övergick nu i en ljum kväll och en härlig helg stundade.
Cassie och jag satt i sanden och tittade på när Alex stod en bit ifrån oss och skapade såpbubblor med en stor ståltråds-ring.
Rätt som det var lyckades han skapa en bubbla som inte var av denna värld... Det var inte bara det att färgerna i såpbubblan var otrolig vackra, själva bubblan var helt enorm.
"Wow...!" utbrast Alex.
"Sååå cool!" sa Cassie. "Den där får du plats i, brorsan!"
Hon fnissade - och det gjorde jag med.
Alex kom leende fram till oss. Han slängde sig ner i sanden.
"Hur gjorde du den där?" ville Cassie veta.
Men Alex bara log.
"Det är en hemlighet." sa han kaxigt.

Jag lindade mina armar om hans magra, varma kropp.
"Hörru, lilla magiker, avslöjar du din hemlighet om du får en puss...?" lirkade jag.
Alex flinade mot mig och skakade på huvudet.
"Jag avslöjar ingenting."
Hopplösa, envisa unge...
Jag skrattade och gav honom en puss på kinden i alla fall.
"Visste du att bubblan skulle bli så där gigantisk?" frågade Cassie.
Alex skakade återigen på huvudet.
"Jag hade mina förhoppningar, men nej, jag visste inte att jag skulle lyckas. Visst var den cool?"
Alex var så söt. Han var som en ivrig liten unge på julafton. Han strålade som ett litet solsken och ögonen glittrade.

"Det var en super-cool bubbla." instämde jag. "Men berätta nu hur du gjorde."
Både Cassie och jag så intresserat, och lite uppfordrande, på honom nu. 
Men Alex bara log och såg så där otroligt söt ut som bara han kan göra.
"Lite kemi-magi bara..." sa han i lättsam ton och ryckte på axlarna.
Då satte jag mig på honom och började kittla honom.
"Nu önskar du att du hade den där jätte-bubblan att fly iväg i, va...?" fnissade Cassie.
"Jaaaa, det gör jag!" sa Alex, som nu pep av skratt.
Cassie och jag skrattade gott åt (eller rättare sagt: med honom).
"Men nu är du fast här, hos mig." log jag.
Jag lät honom sätta sig upp, men höll fast honom i en kram.
"Mmmmm..." muttrade Alex.
Fast han såg ganska nöjd ut, min lilla älskling.
"Du är så söt." sa jag och rufsade honom i håret.

Skrivpuff - 7 Februari 2015

*
Frihet

Sun City, California. November 2006.

Joanne

"Melanie är här nu!"
Maxine stod utanför huset och studsade av iver när hennes älskade resurs-lärare och nanny parkerade sin bil.
Flera dagars orkeslöst innesittande hade gjort vårt lilla yrväder rastlös, men stackaren hade varit alltför sjuk för att kunna gå ut.
"Det är så jäklarns orättvist att medicin gör en sjuk och svag..." sa Maxine dagen innan, när kemoterapin fick henne att må fruktansvärt illa. "man ska ju bli frisk av det!"
Hennes läkare hade förklarat att behandlingarna hjälper om man mår dåligt av det.
"Jaha, det låter ju logiskt..." svarade Maxine sarkastiskt då och himlade med ögonen.
Dr. Craven kunde inte annat än att hålla med henne.

Men idag var Maxine alltså piggare och hon var överlycklig för att hon skulle få en heldag med Melanie.
Martins och mina andra barn hade åkt till skolan tidigare på morgonen, de skulle inte vara hemma förrän på eftermiddagen.
Martin och jag skulle äta brunch på en liten restaurang i stan och sedan skulle vi åka och storhandla på stormarknaden.

Melanie var nu framme vid huset. Hon ställde ner den stora kartongen hon bar på och så lyfte hon upp lilla Maxine i famnen och kramade om henne.
Melanie är en underbar tjej, alltid så glad och omtänksam. Ungarna älskar henne.
Hon är som en storasyster för alla våra barn, även om det mest är Maxine hon har hand om.
"Hej, mitt lilla charmtroll!"  sa Melanie kärleksfullt. "Är du redo för en pysseldag?"
Det var Maxine verkligen. Hon strålade av lycka och iver.
Idag skulle tjejerna inte jobba med skolarbete, de skulle bara ha roligt; pynta huset inför Thanksgiving och göra julklappar.
"Nej, ingen skola idag. Lite frihet måste man ju få ha." förklarade Maxine.
Tösens stora blå ögon glittrade spjuveraktigt.
"Freeeedom...!" sjöng hon.

Skrivpuff - 6 Februari 2015

*
Ta en bok.
Slå upp sidan 25.
Skriv en text baserad på andra meningen på sidan.

Sun City, California. Hösten 2006.

Hon behövde känna sig uppskattad, 
och det gör man bara om man vet att andra bryr sig om en, 
att andra sätter så pass stort värde på en att de engagerar sig.

Joanne

Jag satt vid köksbordet och skrev en inköpslista inför vår kommande Thanksgiving-middag, när jag i ögonvrån såg jag hur Maxine stod en bit ifrån mig, tyst och allvarlig.
Flickungen hade varit så tyst hela dagen, och det var väldigt olikt vår annars bubbliga pratiga Maxie, därför blev jag orolig.
Jag sträckte ut armarna och drog in henne i min famn. Jag strök henne över håret och frågade hur hon mådde.
Maxines glittrande blå ögon såg på mig och en suck slapp ur den tunna lilla flickkroppen.
"Bra, antar jag." svarade hon, nästan tvekande.
Och så kröp hon upp i mitt knä.
"Mamma Jo, tror du att min mamma älskar mig?"

Trots att jag hade hört den frågan ganska många gånger sedan Maxine som
5-åring blev fosterbarn hos oss, hajade jag till. Och som vanligt gjorde det då ont i mitt mammahjärta.
Jag smekte henne över ryggen och fick en klump i halsen när jag kände hur mager hon hade blivit.
Maxine hade alltid varit liten för sin ålder och späd, men sedan hon fick Leukemi hade det blivit värre.
"Vackra lilla unge..." sa jag ömt. "Jag är säker på att Audrey älskar dig. Men som du själv brukar säga: hon kanske inte alltid vet hur hon ska ta hand om dig på bästa sätt."
Maxine tuggade fundersamt på underläppen medan hon tog in mina ord.
"Är det mitt fel att Audrey inte orkar, eller kan, ta hand om mig? För att jag har varit så hyper, eller för att jag har blivit sjuk?"

Jag ville bara gråta.
Det var tungt och sorgligt att höra sin älskade unge uttrycka sådant tvivel om sin biologiska mor.
Jag kramade Maxine länge.
"Nej älskling, det är inte ditt fel. Absolut inte. Du kan ju inte rå för hur du är."
Jag kysste henne på kinden.
"Du är en helt underbar tjej, Maxie."
Nu log flickan för första gången på hela dagen.
"Jag vet nog allt det där, egentligen." sa hon tankfullt. "Fast ibland blir jag liksom lite osäker."
Hon lindade armarna om min hals och vilade kinden mot min axel.
"Men jag vet åtminstone att du och pappa Martin alltid finns här för mig.
Och med er känner jag mig trygg - och älskad."

Maxine log och gav mig en kram.
"Det är inte lätt att ha mig som barn, det vet jag. Men ni gör ett jäklarns bra jobb mer er lilla 'hyper-tiger-unge'!"
Nu var det svårt att hålla tårarna tillbaka. Jag bara satt där och höll om den lilla "hyper-tiger-ungen" och kramade henne.
Martin och våra andra barn kom hem och de stod bara tysta och såg på oss, som om de inte ville störa.
Till slut bröt Alex, våra andra 13-åring, tystnaden:
"Är allt bra...?" frågade han oroligt.
Jag drog in ännu en tunn liten unge i min famn och kramade honom.
"Allt är bara bra, lilla brorsan." log Maxine och kysste sin bror på kinden.

---