Skrivpuff - 5 September 2014

*
Fristad

Blue Creek, Minnesota. Maj 2010


23-åriga Angel Mancini var så nöjd med dagen.
I skolans hjälpklass som hon jobbade som extralärare i hade allt varit lugnt och trevligt idag. Ingen kaos, ingen oro.
Barnen som på olika sätt hade sina speciella behov anpassade sig allt bättre till sin fristad som det lilla klassrummet skänkte dem.
Angel älskade "sina" specialklass-ungar: Elle, Blake och Amy och de älskade henne lika mycket.
Imorgon skulle hon vara specialpolis igen, hennes egentliga yrke. Det var också ett jobb hon trivdes bra med.
Hon tyckte om sina kollegor och sina chefer - och framför allt gillade hon att hon fick jobba med sin pojkvän, tillika bästa vän, varje dag.
Nick Malone var polis och brukade också hjälpa till i skolan; som en slags livvakt till lilla 10-åriga Amy, som var på flykt undan sin våldsamme far.

Nu var det kväll. Angel och Nick pratade om hur dagen hade varit och när det blev sent, gick de mot sovrummet och lämnade ett spår av avslängda kläder efter sig.
De kramades och kysstes en stund, lite trevande först, men sedan allt mer hetare.
Plötsligt drog sig Angel undan.
"Jag kan inte..." nästan viskade hon.
Hon satte sig upp i sängen och svepte in sig i täcket och så började hon gråta.
"Förlåt, Nick. Jag kan bara inte..."
Nick blev förkrossad av att se henne få sådan här ångest. Han drog henne intill sig och höll om henne.
"Älskling..." sa han mjukt och strök henne över håret.
Han kysste henne lätt på kinden och med pekfingret torkade han försiktigt bort hennes tårar.
"Du är inte redo... och det är inte ditt fel, Angel. Allt du har varit med om har förstört så mycket för dig..."
Angel lade armarna om hans hals och höll om honom hårt. Hon grät så mycket att hon skakade.

"Älskling..." fortsatte Nick. "livet är så mycket mer än bara sex... och du borde absolut inte om ursäkt om det inte känns bra för dig."
Angel tog ett djupt andetag och lugnade sig en aning.
"Jag önskar att alla var så förstående som du." sa hon och log blekt.
Nick förstod vad hon syftade på.
Fyra år tidigare, när Angel bara var 19 år, hade hon varit ihop med en kille som var ett par år äldre. Den skitstöveln hade inte brytt sig om att förstå att Angel hade svårt med intimitet, på grund av övergrepp och misshandel, som hennes mammas sambo utsatt henne för i de yngre tonåren.
Istället hade den så kallade "pojkvännen" gång på gång tvingat sig på henne. Och när Angel ville lämna honom hade han misshandlat henne.
När Nick fick veta det hade han nästan åkt ända till New York City, där Angel bodde då, för att ge skitstöveln en rejäl omgång.

Han åkte aldrig ner till New York, men till hans stora glädje flyttade hans älskade Angel tillbaka till Blue Creek, Minnesota, till sina gamla barndomsstad, och sina gamla vänner.
"Jag är så glad att du kom tillbaka hit." sa Nick nu och kramade Angel igen.
Angel log.
"Jag med. Jag borde ha kommit tillbaka till dig tidigare bara..."
Nick gav henne en mjuk puss.
"En del saker är värda att vänta lite på."
Han log och tillade:
"Du förstår att jag pratar om dig, va?"
Angel fnissade och nickade.
Hon kröp in i hans famn och kramade honom.
"Jag älskar dig." viskade hon.

Grattis Cassie! 4 September 2014

Grattis Denny! 4 September 2014

Skrivpuff - 23 augusti 2014

* 
Fel
*
Bliss Street Pre-school, California. September 1996

"Grrrr...! Jag är Hulken!" vrålade den 6-årige pojken och kastade sig fram mot 3-åriga Maxine.
Den lilla lockhåriga flickan hann inte backa undan från den vilda, rätt kraftiga, tornadon. Hon fick en rejäl knuff och rasade ner på golvet.
Maxine tittade upp på det äldre barnet, hennes stora blå ögon var förvånade och blanka av tårar.
Att den äldre pojken länge varit arg och frustrerad för att han var tvungen att gå om dagis, istället för att börja skolan som sina kompisar, var ingenting Maxine visste något om.
Hon förstod bara att hon nu blev väldigt orättvist behandlad.
"Du är dum!" fräste Maxine.
"Jag är Hulken!" hävdade den stora pojken. "Och du är en bebis!"
Maxine skakade ilsket på huvudet. Ingen skulle komma här och kalla henne för bebis...! Hon hade faktiskt fyllt hela 3 år för några dagar sedan.
"Jag inte bebis!" skrek Maxine.
"Johoooo!" skrek Hulken-pojken. "En dum liten bebis!"
Han klippte till Maxine, med handflatan över kinden.
Den lilla tilltufsade tösen började gallskrika och såg sig om efter någon som kunde hjälpa.

Just då kom Jason (pojkvän till Maxines mamma) in genom dörren.
En 5-årig pojke skyndade fram, tog tag i Jason hand och ledde honom längre in i förskolans tambur.
"Du! Din Maxine är lessen... Dom bråkar."
Jason kom in alldeles lagom för att se Maxine få ännu en knuff av "Hulken".
"Grabben, nu lägger du av!" sa Jason.
Han rusade fram och tog tag i bråkmakaren.
"Maxine är mycket mindre än du och man slåss inte. Är det uppfattat?"
Hulken tystnade och stirrade bara på Jason.
Maxine klamrade sig fast vid sin styvfar och blev upplyft.
"Han knuffa' Maxie..." snyftade flickan. "Och slogde..."
Tösen var mycket riktigt alldeles röd på kinden och flammig av gråt i ansiktet.
"Gör aldrig om det där." sa Jason strängt till Hulken-ungen. "Du får inte slåss och knuffas."
Hulken-ungen räckte ut tungan och sprang fram till en av förskollärarna, som stod i närheten, för att söka skydd.

"Det är bättre att du kommer till någon av oss om ungarna bråkar." sa förskolläraren till Jason. "Det är inte rätt av dig att ta tag i barnen så där."
Den unge mannen stirrade på kvinnan.
"Är det bättre att stå och titta på när en 3-åring får stryk av en mycket större unge, som ni gör?" kontrade han. "Det är inte första gången Maxie får spö på det här stället... Hon är en liten unge och jag tänker fan inte stå och se på när hon - eller någon annan unge här - råkar illa ut!"
Den lilla 5-åriga pojken kramade Jasons hand.
"Du hjälper oss." sa han och log blygt.
Förmodligen var han också ett offer för Hulkens framfart här på förskolan.
"Ja, grabben, det gör jag. När saker och ting går fel, då säger jag ifrån."

"Maxie fick spö..." grät Maxine.
Jason kramade och pussade henne.
"Jag vet älskling. Men nu är det slut med det. Du behöver inte vara på det här dagiset mer. Nu går vi hem till mamma och mormor."
De gick till Maxines hylla och hämtade hennes lilla jacka, en plastburk med nappar och ett gosedjur.
"Tack för oss." sa Jason.
Sedan lämnade de förskolan, för gott.
Hulken-ungen stirrade häpet och den lilla 5-åriga pojken vinkade.
"Hej då Maxie, lilla kompis!"
Maxine vinkade tillbaka till den snälla pojken. Han hade i alla fall varit hennes vän.

"Jason var arg." sa Maxine när de gick hemåt.
Jason log.
"Ja, min sötnos, när någon gör dig illa blir jag arg."
"Monster-arg." sa Maxine och lindade armarna om Jasons hals.

Skrivpuff - 22 augusti 2014

*
Undergång

Philadelphia, Pennsylvania. Våren 2002 


Undergången var här nu.
Nja... inte i biblisk bemärkelse förstås... Men för 9-åriga Holly McCarthy kändes flytten från Philly som en slags undergång.
Hon hade gråtit och skrikit många gånger sedan mamma och pappa berättat att de skulle flytta från Philadelphia-förorten till en liten stad någonstans i California.
Jag kan inte fatta att vi ska till andra sidan av landet... och bo där...! tänkte Holly.

"Mamma, jag kommer aldrig att få några vänner där borta i California..." klagade hon och stoppade ner sin gamla nallebjörn i ryggsäcken.
Hennes mamma strök henne över håret.
"Jodå, Holly, det kommer du att få."
"Spelar förresten ingen roll..." suckade Holly. "jag vill bara ha mina vänner som bor här, i Philly."
Hon kastade sig på sängen och snyftade.
"Jag vill inte flytta! Du och pappa kan åka. Jag stannar här."

Några flyttkillar kom in rummet för att hämta sängen och några andra möbler som skulle stuvas in i flyttbilen. Holly fick motvilligt gå ner från sin säng.
Hon suckade. Nu fanns det ju inga möbler att ligga och känna sig helt förkrossad på...
När rummet, och resten av huset, var helt tomt kände sig Holly också tom.
Och ledsen.
Snart skulle en annan familj bo i det här huset. Någon främmande unge skulle ha hennes rum.
"Orättvist!" grät Holly och rusade ut ur huset.

Skrivpuff - 21 augusti 2014

*
Ärende

Sun City, California. Våren 2011

Det var en ruggig och regnig vårkväll i Sun City.
Joanne Clarke skulle just göra varm choklad åt sig, Alex och Maxine när hon upptäckte att de inte hade någon mjölk hemma.
Hon suckade. Att gå ut i det regnet kändes inget vidare. Dessutom var hon nyduschad och ombytt till myskläder.
"Det gör inget." sa Maxine.
Tösen hade kommit hem från sjukhuset över helgen och låg nu och vilade på soffan.
"Jag kan kan gå och köpa mjölk." erbjöd sig Alex.
Joanne log mot sin fosterson.
"I det här vädret?"
Alex log snett.
"Vädret kan jag inte ändra på, 'morsan'... Men vi behöver väl mjölk? Du och Janie har ju mjölk i morgonkaffet. Och man behöver mjölk när man gör pannkakssmet."
Han gav sin fostermor en charmig, menande blick.

Joanne skrattade.
"Du har så rätt, lilla gubben. Vi brukar ju ha pannkakor på helgerna. Men har du verkligen lust att gå ut nu då?"
Alex nickade.
"Inga problem. Jag är inte skraj för några små vattendroppar. Och jag kilar ner till närbutiken bara."
Joanne kramade honom.
"Du är fin du. Jag ska hämta pengar åt dig. Och du tar på dig regnkläder."
Alex gjorde en liten grimas.
"Ska jag inte ta på mig dykardräkt och simfötter också...?"
Maxine fnissade åt sin bror.
"Det får du, om du vill." skrattade Joanne. "Knasiga unge... Det räcker med regnjacka och gummistövlar."
Hon tog pengar ur en burk som det stod "Hushållskassa" på och räckte sedlarna till Alex.
"Du kan köpa några goda kakor också om du vill, så kan vi ha dem till chokladen."
"Sweet!" utbrast pojken.
Maxine och han gjorde tummen upp.

Alex drog på sig ett par blå Crocs, som han mest brukade när han promenerade nere på stranden, och sin blå regnjacka. Pengarna fick vara i byxfickan på jeansen.
"See you later, alligator!" ropade han till mamma och syster och vinkade.
"In a while, crocodile!" ropade Maxine efter honom när han gav sig ut i regnmörkret.
Sedan såg hon på Joanne och sa snusförnuftigt.
"Vi borde ha skickat med honom en båt också."
Joanne nickade.
"Ja... Bara han inte blir förkyld i regnet..."
"Äsch!" sa Maxine kavat. "Brorsan har bra immunförsvar. Han är förvisso lite knasig som utför ärenden i detta här vädret - frivilligt... men annars är han nog helt frisk."
Joanne skrattade och kramade om tösen.
"Du har så rätt, Maxie."

Skrivpuff - 20 Augusti 2014

*
Förbjuda

Paradise, California. Våren 2011

"Jag förbjuder dig att träffa honom, Nora!"
17-åriga Alex och hans 13-åriga lillasyster Cassie vaknade upp till styvfaderns arga stämma.
Sömndruckna och oroliga kom syskonen ut från sina rum. De gick mot köket där deras mamma satt på en köksstol.
"Vad händer?" frågade Alex, rösten hes efter sömnen och lite grötig på grund av rädd-klumpen i halsen.
Nora drog sina barn intill sig och höll om dem.
"Darryl vill inte att jag ska träffa Keith idag." sa hon så lugnt hon förmådde.
"Vill...?" spottade Darryl ur sig. "Jag sa att jag förbjuder dig! Du ska inte träffa andra män!"
Nora suckade trött.
"Men snälla du, var inte så oresonlig. Jag ska bara äta lunch med Keith, inget annat. Han är barnens gudfar och har alltid varit en god vän till familjen."
Darryl skrek åt Nora att hon skulle göra som han sa och varnade henne för att säga emot honom.

"Du kan inte förbjuda min mamma att träffa sina vänner!" sa Alex, rösten full av het ilska.
Darryl närmade sig pojken, tog tag om hans överarmar och såg honom stint i ögonen.
"Kom inte här och stick upp mot mig, lilla skitunge! Jag varnar dig..."
Cassie började gråta.
"Släpp honom, du gör honom illa!"
Styvfadern stannade upp i sin "uppfostran" av pojken och tittade på flickan.
"Såja, stumpan... jag bara lär din bror att inte vara så uppkäftig."
"Men han är faktiskt redan skadad..." snyftade Cassie och pekade på Alex vänstra hand och handled som var inlindade i bandage.
Darryl släppte Alex och så klappade han Cassie mjukt på kinden.
"Jag vet det. Du behöver inte vara orolig, jag ska inte röra din brors små skärsår."
Nu skrockade Darryl, nästan hånfullt. Och det såg ut som han fått en ond idé.
Cassie blev livrädd att det var hon som givit honom idéen.
Åh Gud... tänkte hon. nästa gång Darryl tar tag i Alex kommer han att göra det där han är skadad...

"Du Cassie," sa Darryl och log elakt. "tala om för din rara lilla bror här att han är korkad som skär sig själv."
Cassie skyndade snyftande fram till Alex och slog armarna om sin älskade storebrors midja.
"Darryl," sa Alex. "du kan kyssa dig själv i röven."
Det var inte utan risk man sa sådana saker till en redan uppretad Darryl. Styvfadern var ganska stor och stark och Alex var liten, lätt och tanig.
Nu fick pojken bråttom att hämta kläder i sitt rum och sedan skyndade han in badrummet där han låste in sig.
Han kände sig som en ynklig liten fegis, trots att han innerst inne visste att detta var för hans eget bästa. Genom att låsa in sig var han ju trygg tills Darryl gick ut på jobbsökaruppdrag.

* * *

En timme senare var Darryl ute och Nora och hennes älskade barn kunde andas ut.
Nästan illafall... Lille Alex var yr av alla mörka tankar som tumlade runt i huvudet på honom.
"Mamma, du kan inte bo med honom längre." sa Alex.
Han funderade på hur många gånger han yttrat just dem orden. Utan resultat.
"När Darryl dricker mycket blir han ju helt sjuk i huvudet..."
Pojkens ögon blev blanka av oroliga tårar.
"Tänk om han dödar dig...! Sånt läser man ju om hela tiden."
Nora log blekt.
"Du läser för mycket, min älskling." sa hon och kramade Alex.
Alex drog sig ur sin mors omfamning.
"Jag menar allvar mamma!" nästan skrek han. "Fattar inte du att Darryl kan bli farlig!"

Nora drog in honom i famnen igen. Hon strök honom över ryggen för att lugna honom.
"Jag vet att du menar allvar, älskade unge. Och jag ska lämna Darryl, men just nu är allt väldigt komplicerat."
"No shit Sherlock..." muttrade Alex torrt.
"Senare ska jag förklara vad jag menar med att saker och ting är komplicerade." lovade Nora. "Men nu tycker jag vi lägger alla tråkigheter bakom oss för en stund och så går vi ut och äter frukost."
Hon kysste sin son på pannan och så drog hon även in Cassie i sin famn.
Barnen slappnade äntligen av. Det kändes bra att vara ensamma med mamma.
Alex ilska rann av honom och han kände sig lite bättre till mods nu (även om mammas löfte om att lämna "skithögen" Darryl var en aning vagt - som vanligt).

"Vet ni hur mycket jag älskar er två?" sa Nora.
Alex ryckte truligt på axlarna.
"Till månen och tillbaka, typ...?"
Nu kunde inte Nora låta bli att skratta varmt. Alex var så söt när han var på det här truliga humöret.
"Ja, lilla gubbe. Jag älskar er till månen och tillbaka... typ."
Cassie fnissade och Alex kunde inte låta bli att le.
"Ja, jag visste väl det." sa han.
Både Nora och Cassie kramade honom tills han blev alldeles blyg av alla ömhetsbetygelser.
"Tjejer..." muttrade han, lika truligt som förut. "Dom ska bara kramas och pussas hela tiden."
Lillasyster Cassie rufsade om i hans hår.
"Brorsan, ska jag ringa Holly, så du får ännu fler pussar och kramar...?" sa hon, retsamt, men kärleksfullt.
Alex log och rodnade lite. Holly var hans bästa vän och stora kärlek.
"Nä, nu går vi och käkar frukost." sa han bestämt. "Jag är hungrig som en varg."

Den lilla familjen gick till en mysig liten restaurang inne i stan och åt frukost.
När de var mätta och belåtna tog de en långpromenad ända ner till hamnen. Sedan gick de upp till stan igen och tog en liten shoppingrunda.
De åt en sen lunch, med barnens gudfar Keith (trots Darryls förbud mot det) och Noras goda vän Cathy. De hade så trevligt och roligt tillsammans, pratade och skrattade mycket.
Darryl och hans vredesutbrott var långtifrån bortglömda, men varken Nora, Alex eller Cassie ägnade honom en tanke på hela dagen. Och det var skönt.

"Är du okej?" viskade Cassie till Alex när de väntade på att få in sin lunch.
Alex nickade.
"Nu är jag det."
Pojken gned sig diskret på ena överarmen, men slutade tvärt och sträckte sig istället efter brödkorgen när Cathy tittade åt hans håll.
"Hur är det sötnos?" skrattade Cathy mjukt. "Hungrig?"
Alex nickade ivrigt.
"Det han äter fastnar ju liksom inte." log Nora och petade retsamt sin son i revbenen som kändes tydligt genom hans T-shirt. "Eller hur, Alex? Du skulle kunna äta tio gånger om dagen och ändå inte gå upp ett gram."
Alex fnissade och skruvade kittligt på sig.
"Du är verkligen jätteskojig, morsan."
Cathy lade armen om honom.
"Och du är jättefin, gullunge. Och det är din syster också. Er mor ska tacka sin lyckostjärna för att hon har två så fina ungar."
Nora såg tårögt på sina fina ungar.
"Jag tackar min lyckostjärna varje kväll."
Cassie log ömt.
Alex flinade.
"Jaha ja... nu ska ni bli så där sentimentala igen..."
"Skratta du," sa Nora. "men du ska veta att du och Cassie är dom dyraste gåvorna jag nånsin har fått."
Alex nickade.
"Jag vet det, mamma."
Pojkens röst var full av ömhet.

---

Klicka på bilden för att se en större version

Grattis Angel! 19/8 2014

Skrivpuff - 16 Augusti 2014

*
California, December 1993

"Vad var det du ville nu då?"
Audrey Logans hjärta sjönk av besvikelse när hon hörde hans tonfall - lätt uttråkat. Återseendet var inte alls så romantiskt och rosenskimrande som hon drömt om.
"Jag tänkte att du vill se henne." sa Audrey och sköt fram barnvagnen en bit.
Hon försökte låta peppad och glad.
Lance lämnade sin loja, coola pose vid bryggan och gick henne till mötes.
"Jaha?" sa han.
"Ska du inte säga hej till vår dotter. Hon heter Maxine, och blir snart tre månader. Visst är hon söt?"
Lance viftade avvärjande med ena handen, som för att säga att Audrey skulle sluta svamla.
"Ursäkta...? Vår dotter?"
Han fnyste och började hånskrocka.
"Det där är inte min. Jag har ingen unge."
"Men..." började Audrey.

Lance blängde på henne och babyflickan.
"Hur fan kan du tro att det är min? Håller du inte reda på vilka du knullar med, Audrey?"
Han hånskrockade ännu elakare och började gå upp mot vägen.
När han gått en bit vände han sig om och såg på Audrey, som nu stod kvar på strandens stenar och snyftade med babyflickan i famnen.
Men en suck gick han tillbaka.
"Få se på ungen då?"
Han tog försiktigt babyn från Audrey och tittade på henne en stund.
Audrey sken upp. Hennes hjärta bultade förhoppningsfullt.
"Visst är hon söt, lilla Maxine?"

Lance lade ner baby Maxine i vagnen och började gå igen.
"Hon är inte min. Och även om jag skulle råkat vara din spermadonator skulle jag inte vilja ha en unge. Stör inte mig mer med dina små triviala problem nu, Audrey. Jag har ett riktigt liv - utan såna där småskitar som bara stör."
Baby Maxine gav ifrån sig ett arg grymtande och började gråta ilsket.
"Dra åt helvete, Lance!" skrek Audrey och lyfte upp Maxine i sin famn igen.
Maxine grät ännu högre och argare nu, som om hon ville ge sin mamma medhåll.
"Såja Maxie..." vyssjade Audrey i barnets lilla öra. "Vi klarar oss bra utan kräk som han, eller hur? Honom vill du ändå inte ha som pappa."
Maxines gråt lät nu som ett bestämt och utdraget Nääää!
"Du förtjänar en pappa som fattar hur söt och underbar du är." snyftade Audrey.
Maxine sög på tummen och tittade på Audrey. De stora blå ögonen var klara och fokuserade, som om den lilla förstod vartenda ord.

När Audrey hade lugnat sig en stund senare stoppade hon ner sin lilla telning i barnvagnen och gick in mot staden.
Överallt kändes julstämningen av och den vackra julmusiken gjorde Audrey lugn. Lilla Maxine sov nu skönt och snuttade ljudligt på sin napp.
Just som hon stod och funderade på om hon skulle gå till något trevligt matställe eller inte märkte hon att en söt, blond kille kom fram till henne och barnvagnen.
"Jason!" utbrast Audrey.
Jason log soligt.
"Hej Audrey! Det var längesen." sa han och gav henne en varm kram.
De hade inte setts på flera månader och Audrey var nu väldigt glad över att se honom. Jason var en av de finaste och snällaste killar hon kände.

Jason kikade ner i barnvagnen.
"Jäklar vilken sötis! Tjej eller kille?"
"Tjej." svarade Audrey. "Hon heter Maxine."
Då slog Maxine upp ögonen och blickade upp mot Jason. Hon spottade ut nappen och log mot honom. Det stora baby-leendet fick Jasons hjärta att smälta.
"Hej liten! Vilken charmör man kan vara då! Hon är supersöt och vilka ögon...!"
Maxine jollrade glatt.
"Du får ta upp henne om du vill." sa Audrey.
Jason tog försiktigt upp den lilla.
"Den som är farsa till dig måste vara den lyckligaste killen i världen."
Då började Audrey gråta.
"Oh shit... sa jag nåt korkat nu...?" sa Jason förskräckt.

Audrey skakade på huvudet.
"Det är bara det att... att jag inte vet vem som är far till Maxie... Jag trodde det var Lance, men han dumpade oss precis."
Jason såg nästan arg ut.
"Lance är en egoistisk jäkla idiot. Du ska vara glad att han inte är farsa till din fina lilla unge." sa han och gav Audrey en lång kram.
Lilla Maxine tycktes trivas bra i Jasons famn. Babyflickan lade huvudet i hans halsgrop, stoppade tummen i munnen och somnade.
Audrey småskrattade.
"Ska jag ta henne?"
Jason log.
"Nej, det behövs inte. Jag kan bära henne ett tag. Och så kanske jag kan få bjuda dig på en bit mat?"
Audrey nickade.
"Du är fin du. Jag är så glad att jag träffade på dig idag."
"Jag med." sa Jason.
Han lade armen om Audrey och kysste henne på kinden.

http://www.flickr.com/photos/jem2452/11257998115/sizes/z/in/photostream/  

Skrivpuff - 10 augusti 2014

Sjuk

Sun City High School, Sun City, California.
Hösten 2010

☀

Det var en solig och varm oktoberdag. Sitta ute på gräset, under en ljusblå himmel, och äta lunch kändes härligt.
Syskonen Alex och Maxine åt som vanligt tillsammans med sina bästa vänner Holly och Libby. Idag var det fredag och på skollunch-menyn fanns pizza, riktigt god pizza. Och för en gångs skull bestämde sig vännerna att ta läsk till maten istället för mjölk eller vatten.
"Man orkar faktiskt inte vara nyttig jämt." som Libby uttryckte det.
Ett gäng tjejer i närheten sneglade ogillande på pizzan och burkarna med Coca-Cola. Själva åt de bara nyttig mat och drack dyrt mineralvatten.
"Vad glor ni på då?" sa Libby.
Hon var kavat som vanligt och inte rädd för att bita ifrån om hon tyckte att det behövdes.
"Är det där er lunch?" sa en av tjejerna snorkigt.
Maxine himlade med ögonen, trött på att de alltid skulle lägga sig i sådant som inte angick dem.

"Näää..." sa Alex syrligt. "detta här ska vi mata girafferna på zoo med."
Han såg helt oberörd ut, satt bara där och öppnade en burk läsk som han delade med sin syster.
Som om han inte fattar att han är rolig... tänkte Holly. Typiskt vår Alex.
Maxine, Libby och Holly vek sig nästan dubbla av skratt av hans lilla sarkasm.
Alex såg roat på dem.
"Vad...?" frågade han och slog oskyldigt ut med händerna.
"Du är underbar, Alex Spencer-Clarke!" log Libby.

Snork-tjejen suckade.
"Vad jag menade var att det ni mular i er inte är nyttigt."
Maxine gapade och drog dramatiskt efter andan, som om hon blev riktigt chockad.
"Va...?! Är inte pizza nyttigt...?!"
Snork-tjejen himlade sig överdramatiskt.
"Nej, lilla Maxine," sa hon i överlägsen ton. "det är inte det. Och ni borde inte dricka Coke heller, man kan få Cancer av det."
Det blev nu alldeles tyst i båda de små kompisgrupperna. Tystnaden var tryckande och besvärlig.
Libby och Holly sneglade på Maxine och Alex var tvungen att bita sig hårt i underläppen för att inte skrika något otrevligt till snork-tjejen.
Maxine var den enda som tycktes ta det med ro. Hon tog en tugga av en pizzabit och drack lite läsk.
När hon svalt maten log hon snett, såg snork-tjejen i ögonen och sa:
"Jaha ja, men jag är redan där - så jag kan lika gärna ta lite mera Coke."
Hon hällde upp lite mer Coca-Cola åt sig.

Då gick det upp för snork-tjejen vad hon sagt. Hon andades häftigt in och slog handen för munnen.
Jesus Christ...! Hur kan jag vara så dum...?! Maxine har ju haft Leukemi sedan hon var tretton...!
Hon började nästan gråta för att hon ångrade sig så djupt och ville be Maxine om ursäkt.
"Jag tänkte mig inte för..." pep hon dumt.
"Säger du det." flinade Maxine.
Snork-tjejen nickade.
"Förlåt Maxie."
"Ska tänka på saken." sa Maxine finurligt.

Hon skulle nog förlåta snork-tjejen. Men först skulle hon äta sin lunch.
"Hon kan väl få våndas lite." viskade Maxine till sitt lilla gäng.
Sedan rufsade hon om i Alex hår.
"Se inte så bedrövad ut, lilla brorsan. Jag är okej - och solen skiner."
Alex lyckades pressa fram ett litet leende.
"Syrran... du har världens sjukaste humor."
Maxine flinade glatt.
"Ska du säga...! 'Mata girafferna på zoo...' Knäppis-unge!" skrattade hon och började kittla sin super-kittliga bror.
Alex porlande hjälp-jag-blir-kittlad!-skratt gjorde alla glada.
Holly tyckte han var så söt att hon bara var tvungen att krama och pussa lite på honom.
Trots att Alex nu var blyg och generad, bubblade han av fniss och glädje.

"Det är en ganska fin dag faktiskt." sa han när han lyckats skruva sig ur flickornas kittlingsttacker och kramar.
"Det är en jättebra dag!" sa Maxine, glädjestrålande. "Jag sitter här med världens bästa vänner och jag behöver inte sätta min fot på sjukhuset på hela den här helgen! Yay!"
Alex gav sin älskade syster en kram.
"Jag är glad att du ska vara hemma i helgen, Maxie."
Maxine log.
"Äsch... du hinner tröttna på mig." skojade hon och blinkade åt honom.
"Som jag sa..." flinade Alex. "du har sjuk humor."
Maxine hotade med att kittla honom igen. Och sedan gjorde hon det.

Skrivpuff - 9 augusti 2014

*
Håla

En gång för länge, länge sedan…


Den tjocka lilla trollungen tultade mot hålans öppning. Han stannade upp och såg efter om Gwion var med honom.
"Ska vi gå in... där?" frågade Gwion klentroget.
Vanligtvis var han en äventyrlig och stundtals mycket oförvägen ung pojke, men han visste att man skulle hålla sig borta från hålorna i skogen. Man kunde gå vilse i gångarna eller lockas bort av det farliga underjordsfolket.
Trollungen stampade bestämt med fötterna i mossan och pekade. Han grabbade tag i Gwions hand.
"Ja, vi går väl in då. Men inte för långt in, det är farligt."
Trollungen nickade häftigt och han drog i Gwions arm, som ville han säga åt honom att skynda på lite.

Just som de skulle sätta foten innanför hålans öppning kände Gwion hur någon grabbade tag i kragen på hans skjorta och han märkte att både han och trollungen drogs bakåt.
"Vad tar du dig till pojk?!"
Gwion vände sig om och tittade upp i Alderons ögon. De annars så skrattande ögonen såg nu arga ut.
"Ska ni kasta er rakt in i fördärvet?"
Gwion skakade på huvudet.
"Nej... vi skulle bara kika in. Vi tänkte inte gå längre än till öppningen."
Gwion såg en aning skamsen ut. Han sneglade på trollungen som stod intill honom.
Alldeles kavat var han, trollet. Han hade ett brett leende i ansiktet nu och blommor från hålans öppning i det svarta hårrufset.

"Det är farligt i dom där hålorna och grottorna, det vet du Gwion!" skällde Alderon.
"Ja!" fräste Gwion. "Men släpp oss nu är du bussig, va?"
Alderon släppte dem så tvärt att Gwion nästan snubblade till.
Trollungen drattade på ändan i mossan och blev sittande där.
Nu log inte trollet mer. Minen blev trumpen och underläppen började darra.

Elora satte sig intill trollungen, kramade honom och tog bort blommorna ur hans hår.
"Du får gå hem nu trollet." sa hon mjukt. "Trollmor och trollfar är oroliga när du är så här långt hemifrån."
Trollungen reste sig klumpigt ur mossan och skyndade tultande hemåt.
"Du borde också gå hemåt Gwion." sa Alderon, vänligare nu. "Alla där hemma är oroliga för dig... och snart är nog kvällsmaten klar."
Elora lade en arm om Gwion.
"Kom, vi går hem tillsammans."
Gwion, Elora och Alderon gick hemåt.

"Lova att du aldrig mer gör något så här dumt igen." sa Alderon och nickade menande mot den farliga hålan.
Gwion suckade.
"Jag klarar mig själv här i skogen. Men jag lovar, aldrig mer hålan eller grottorna."
Alderon log, nöjd med det löftet.
"Det finns mycket oknytt i den här skogen också, min pojke. En del vill inget hellre än att locka en ung pojke som du in i fördärvet."
Nu lade han också armen om Gwion.
"Och jag vet att du klarar dig här i skogen. Men ibland är det bra att någon kommer och räddar en, för man vet aldrig om faran lurar bland skuggorna."
Alderon suckade och sedan mumlade han:
"Farliga tider lurar i skuggorna. Vi måste vara på vår vakt."
En uggla hoade just då och Gwion spratt till. Alderons ord och ugglans skrämmande ljud fick honom att rysa.

Plötsligt längtade Gwion hem till den varma stugan, efter kvällsmat och flickornas historieberättande vid brasan.
Han skyndade på stegen och manade Elora och Alderon att göra detsamma.
"Har du tappat äventyrslusten för idag?" skrattade Alderon.
Ja, det hade Gwion. Nu var det bara hemmets härd som lockade.

Grattis Jacob! 9/8 2014

Mysteriet på Castle Road - 1

*
En början (#699) • Utmaning av Anitha: 
”Idag ska du skriva en text utifrån några ord jag skriver ned. Det blir som att du får små fotografier och skapar något eget av det. Lycka till.”

Två småflickor sitter nere vid strandkanten och leker med varsin hink.
De bygger ett torn som ideligen dränks av vågorna.
Deras klänningsfållar har blivit blöta och det börjar till råga på allt kännas en aning kylslaget och blåsigt i luften. Det känns som det ska börja regna.
Flickorna huttrar i sina tunna sommarklänningar, men än ger de inte upp.
De har ju bestämt sig för att bygga ett torn av sand just idag och då ska ingenting få förstöra det heller.

•••••••••••••••

Vinden rör löven i den gamla Lönnen som står utanför huset och nästan tar bort all insyn.
Dean Harper suckar åt den. Han tänker, som så många gånger förr, att han borde ta ner det jäklarns trädet.
Men trots irritationen över det stora åbäket vet han att det inte blir lätt att meddela att det måste ner nu. Så fort barnen hör honom prata om att sätta sågen i "deras Lönn" protesterar de.
Flickorna säger att de inte vill förlora ett bra klätterträd.
Pojken har sina egna skäl att vilja ha kvar Lönnen, han säger att trädet har en själ och menar att det inte vore bra att ta bort det.
Var i hela friden har ungen fått det ifrån...?

Visst vill Dean respektera barnens viljor, det vill han verkligen. Men faktum kvarstår: trädet är mest i vägen. Det skymmer sikten och det har ju hänt en del olyckor på grund av det.
Ethans fall för två år sedan... det olycksaliga fallet som orsakade en bruten arm.
Och så grenen som en natt slog sönder en av fönsterrutorna i flickornas rum... en händelse som nära skrämde slag på Lily och Léonie.
Själ eller inte, trädet ska bort.

•••••••••••••••

I leran syns små fotspår.
Shayla funderar på om det är någon av ungarna Harpers fotspår. Det är troligast, eftersom trillingarna är de enda barnen här i området.
Hon ser på fotavtrycken igen, ler åt dem. Det är förmodligen Ethans.
Vilka rara små fotspår. Det är svårt att tänka sig att pojken en dag ska växa upp och ha större skostorlek än 28.
Regnet tilltar, stora droppar plaskar ner mot henne. Nu måste hon springa in om hon inte ska bli alldeles dyblöt.

Vattnet rinner över det öppna fönstret och en del hamnar på insidan.
Hon måste fort in och stänga köksfönstret och torka bort vätan.
Vilket ruskigt väder som är på väg in över dem.
Undrar om det inte är storm på gång också...?
Där hon nu står på verandan får hon syn på Dean Harper, han ser en aning stressad och orolig ut där han springer mot stranden.
Självklart är han orolig för flickorna när han inte kan ha uppsikt över dem.
"Dean, ska jag ta in Ethan?" ropar hon efter honom.
"Åh... tack, Shayla!" hörs hans lättade röst.
Han vinkar medan han springer.
Shayla skyndar in i sitt hus och stänger igen köksfönstret. Sedan går hon ut igen, skyndar mot familjen Harpers hus för att hjälpa till med lille Ethan.

•••••••••••••••

En gräshoppa hoppar upp på trappsteget där en pojke sitter och spelar munspel.
Ethan tittar storögd på insekten och munspelet faller mot trappstegets brädor. Den lille pojkens mun öppnas, som om han ska skrika.
Men det kommer inget skrik över hans läppar, endast ett litet gnyende ljud.
Just som han sitter där och oroar sig för att gräshoppan ska hoppa upp på honom blir han upplyft i en trygg famn.
"Kom Ethan, så går vi in. Det håller på att bli oväder."
Ethan lägger armarna om Shaylas hals och slår benen om hennes midja.
"Ingen fara, raring." säger Shayla mjukt. "Vi går in och bakar en paj, eller vad säger du?"
Pojken nickar.
Medan de går in i huset ser Ethan noga till att gräshoppan inte följer efter dem.

•••••••••••••••

En dagstidning ligger på marken, sönderriven i flera delar. Om du pusslar ihop dem framträder ett ansikte på en utländsk man i vit turban.
Detta är just vad Léonie Harper gör innan hennes pappa manar på henne att skynda sig in.
"Vem var han?"
Dean Harper ser förvånat på sin yngsta flicka.
"Vem?"
"Han i tidningen." säger Léonie och pekar.
Dean skakar på huvudet.
"Vet inte Léonie. Men det är nog inte så viktigt just nu. Skynda er in och ta på er torra kläder."
"Pappa," säger Lily. "blir det storm?"
Dean kramar flickornas händer.
"Det ser så ut. Men vi är trygga inne i huset."

Lily får syn på Ethans munspel på trappan. Hon plockar upp instrumentet och får då syn på gräshoppan.
Flicka och gräshoppa tittar på varandra en stund. Flickan tröttnar först. Hon är kall och trött och vill bara in i värmen.
Hon kramar sin brors munspel i handen och springer in.
"Det såg ut som gräshoppan ville oss nåt..." säger Lily.
"Hoppas att inte Ethan såg den." säger Léonie. "Han skulle nog inte gilla att se en stor insekt här på våran veranda."

Ethan och Shaylas röster hör från köket, det låter som de bakar något av samtalet att döma.
Flickorna går upp till sitt rum för att byta om och Dean går in till sin son som är i tryggt förvar i granntjejens sällskap.
Ethan är storögd där han står uppflugen på en stol vid arbetsbänken.
"Pappa." säger han, rösten saklig och nästan allvarlig. "Vi ska göra en paj med körsbär i och jag såg en stor gräshoppa. Och jag har tappat mitt munspel."
Dean går fram och kysser pojken på hjässan.
"Allt blir bra grabben. Ingen fara här inte."

•••••••••••••••

Skrivpuff - 5 augusti 2014 - del 2

*
Denny tappade nästan aptiten på grund av nervositet medan han funderade på vilket av uppdragen han skulle skämma ut sig med.
Han var så fokuserad på sina tankar att han inte märkte att klasskamraten Ava kom fram till honom. Han ryckte till när hon lade en hand mellan hans skulderblad.
"Åh hej..." skrattade Denny generat.
Ava log.
"Det var inte meningen att skrämma dig." sa hon ömt och gav Denny en liten kram. "Jag ville bara säga att jag och de andra tjejerna hörde vad du och Scott pratade om."
"Åh nej..." stönade Denny och gömde ansiktet i händerna.

Ava skrattade lite.
"Det är okej Denny, det var ju inte din idé. Men tjejerna och jag har snackat lite och kommit på en plan."
Denny såg intresserat på henne.
"En plan?"
Ava nickade.
"Ta alternativ nummer två."
Nu stirrade Denny på henne som om hon inte var riktigt klok.
"Men det är..." stammade han.

"Lita på oss, sötnos." sa Ava, lugnet själv. "Killgänget kommer att tro att du har utfört ditt uppdrag, du får dina poäng och du hamnar inte inte trubbel hos lärarna."
Ava gav Denny en puss på kinden och gick tillbaka till sina tjejkompisar.
Denny såg bort mot tjejerna och de vinkade åt honom.
Han vinkade tillbaka och kände sig blyg och väldigt förvirrad.
Det är snällt av dem att vilja hjälpa mig. Men de är inte kloka...

Skrivpuff - 5 augusti 2014 - del 1

Naken
*
~ Paradise, California. Våren 2011 ~

Denny Jackson satt i skolkafeterian och skulle just börja äta sin lunch när hans kompis Scott och några äldre killar kom fram till bordet.
"Är du redo för dagens uppdrag?" frågade Scott.
Grabbarna brukade få utföra vissa uppdrag, som de fick poäng för. De mest galna eller riskfyllda upptågen fick mest poäng.
Denny nickade.
"Bra." flinade Scott. "Du har två alternativ. 1: Svara på lärarnas frågor med ordet 'bird brain'..."
"Ja, förolämpa lärarna är ju en bra idé..." avbröt Denny. "om jag vill framstå som en fullkomlig idiot på lektionerna, plus ha kvarsittning resten av veckan."

Scott suckade, förmodligen tyckte han att hans yngre kamrat ibland var den mesigaste småungen i hela världen.
Denny himlade sig åt att Scott blev lätt så stöddig när han umgicks med de äldre och "tuffa" killarna.
"Ta alternativ nummer två annars." sa en av de äldre killarna och skrockade.
Han lade armen om Dennys magra axlar.
"Vad sägs om att gå in i tjejernas omklädningsrum efter idrottslektionen?"
Denny hann inte svara innan killen flinande lade till:
"Naken."

Scott dunkade glatt Denny i ryggen.
"Törs du det?"
Denny skruvade besvärat på sig. Han ville ju helst inte utföra någon av de här uppdragen...
Men å andra sidan kändes det viktigt att få de äldre grabbarnas respekt och beskydd. Och det kunde vara kul att bli intagen i deras gäng, deras lilla "klubb". Det fanns tjejer i klubben också och de var supertrevliga, rara och schysta.

"Ni undrar alltså om jag vill skämma ut mig inför tjejerna istället...?"
Scott skrattade.
"Säg till när du har bestämt dig. Du har lunchrasten på dig som betänketid."
Denny fick ännu en dunk i ryggen och sedan satt han ensam kvar när Scott och de andra skrockande lämnade kafeterian.
Denny suckade tungt och en lång stund blev han sittande, fundersam, med hakan vilande i ena handen.
Hur fan ska jag göra...

Skrivpuff - 4 augusti 2014

*
Röja
*
Ocean Beach, Delphi, California
1971


"Se vad jag hittade när jag rensade på vinden, Ryan, dina skor."
Kate McKenzie såg nostalgisk ut när hon kom ut på terassen och höll fram ett par små rutiga gymnastikskor.
"Ja, visserligen är jag liten och har små fötter för min ålder, men dom där är väl lite väl små - till och med för mig...?" flinade 14-årige Ryan.
Kate log.
"Du hade dom när du var fyra-fem år, din lilla skojare."
Rebecca tittade upp från boken hon höll på att läsa.
"Har lillbrorsan nånsin haft skor på sig...?" sa hon med låtsad förvåning och fnissade.
Kate skrattade mjukt.
"Vid väldigt sällsynta tillfällen. Eller hur Ry?" sa hon och rufsade om i Ryans hår.
Pojken nickade.
"Jaaa... fast inte ofta."
Rebecca klappade en av sin lillebrors nakna fötter.
"Nej, man får ju antingen tvinga dig eller muta dig för att du ska bära skor."

Ryan funderade.
"Jag har aldrig fått nån av dom där mutorna. Jag menar, i form av pengar eller så..."
Rebecca log och kramade lillebror.
"Knasiga gullunge! Är det så jobbigt med skor?"
Ryan nickade igen, ivrigt.
"Man är mycket friare utan skor och det är skönare att gå på gräs och i sand barfota."
"Det har du rätt i." instämde Rebecca. "Men du får tvätta fötterna ofta, så lortig som du blir när du röjer omkring."
Ryan tog tag i en av sina fötter i kikade lite på den.
"Inte så lortigt..." mumlade han truligt.
"Inte nu nej." skrattade Rebecca och klappade hans fot igen.
Lillebror gjorde en grimas mot henne och så lade sig han raklång ner på de solvarma terassbrädorna. Han satte händerna bakom huvudet, som en provisorisk kudde och blundade mot solskenet.
Han log förnöjt.
"Men det är skönt att känna naturen under fötterna. Det kan ni inte förneka."
Nej, det kunde inte mamma och storasyster förneka.

Familjens vän och granne Maggie kom upp på verandan. Hon log mot den bedårande pojken som låg där i solskenet. Han såg så lugn och harmonisk ut och tycktes njuta av livet.
Maggie kunde inte låta bli att kittla honom lite.
Ryan satte sig fnissande upp och såg upp på sin mammas väninna.
"Hej, Aunt Maggie."
"Hej, raring. Får man ingen kram idag?"
Ryan skakade på huvudet.
"Glöm det." flinade han och reste sig upp. "Jag ska gå och kolla om Maureen och Sunny är hemma."
Pojken dundrade nerför verandatrappan och ut på stranden.

"Ry, ta på dig skor!" ropade Kate efter sin son.
"Glöm det också!" ropade Ryan tillbaka. "Förresten ska vi bara vara här, på stranden. Då behövs inga skor."
Kate skrattade och skakade på huvudet åt sin envisa lilla son.
"Ja, spring iväg då, busunge!"
Och Ryan rusade iväg så fort att sanden sprutade omkring hans fötter.
Han hade bråttom till sina bästa vänner.

Skrivpuff - 3 augusti 2014

*
Horisont

Paradise, California. Våren 2011

"Hej! Är det här nere du är?"
Cheryl slog sig ner intill den brunhåriga killen på stocken vid klipporna och lade armen om honom.
"Vad tänker du på då, sötnos?" frågade hon.
Tonårskillen log och ryckte lätt på axlarna.
"Aha!" utbrast Cheryl. "Du tänker på att du längtar efter mig!"
Hon masserade retsamt den yngre Dennys axlar och nacke, bara för att se honom skruva generat på sig.
Han såg på henne och flinade glatt.
"Näää, jag kollar på solnedgången bara." sa han oskyldigt.
Han pekade ut mot horisonten, där himlen stoltserade med sina brandgula, guldskimrande aftonfärger.

Cheryl lade huvudet lite på sned och log åt Denny, som om han var en söt liten kattunge.
"Vaddå...?" sa Denny. "Som om inte du bryr dig om solnedgångar."
Han fick en puss på kinden som svar. Sedan drog Cheryl ner honom så att han låg med huvudet i hennes knä.
"Nu, mitt lilla charmtroll, får du berätta vad du tänker på." sa hon och strök honom över håret.
Denny såg fundersamt på sin vän.
"Vet du... jag tänker nog egentligen inte på nånting just nu. Jag bara... är."
Han log.
"Det låter skönt." sa Cheryl. "Så du bara 'är' och så tittar du på solnedgången."
Denny nickade.
"Yep. Det är skönt att sitta här nere vid havet."

Cheryl smekte hans kind.
"Men du, det är väl inget som har hänt igen?" frågade hon oroligt. "Nåt som oroar dig eller gör dig ledsen eller så...?"
Denny satte sig upp och såg på henne.
"Nej då, ingen fara. Jag är okej."
"Vad bra."
Cheryl drog in honom i famnen, kramade och pussade honom.
Denny skruvade generat på sig igen och fnissade.
"Äh, kolla på solnedgången nu istället, innan solen går och lägger sig."
Han är så söt! tänkte Cheryl och skrattade.
"Solnedgången är fin, men jag sitter hellre här och pratar med dig, Denny."
"Ja, du är inte riktigt klok." flinade Denny.
Cheryl kunde inte motstå frestelsen att ge honom en puss till.

☁ ☀ ☁

Skrivpuff - 31 Juli 2014

* 
Det enda som fanns kvar av deras älskade lärare var hans ytterrock och bruna, slitna portfölj.

Marcin tog portföljen, bar den som den vore något mycket värdefullt och ömtåligt.
”Varför tar du med den?” undrade Magda.
Marcin såg sorgsen ut.
”Jag tänkte ta hand om den tills professor Kaminski kommer tillbaka.” sa han. ”Han kommer att vilja ha sin portfölj då.”
Magda nickade. Och så tog hon ner rocken från galgen och vek varsamt ihop den.
”Då är det bäst att vi tar hand om denna också.”

Flickan snyftade till.
"Marcin, jag förstår inte varför de tog honom... Han hade ju inte gjort något ont."
Pojken skakade på huvudet.
"Jag förstår inte heller. En gång hörde jag honom säga att många hatar 'såna som han'. Det kan jag inte heller förstå... professor Kaminski är ju världens snällaste människa."

Magda kramade rocken, som vore den ett älskat gosedjur.
"Tror du att de där männen i uniform som var här och tog professor Kaminski gör honom illa?"
Marcin torkade varsamt bort en tår från Magdas kind.
"Jag är rädd för det." sa han tyst.

••••••••••••••••••••••••

László Kaminski såg ut genom järnstängerna i tågvagnens lilla fönsterlucka.
Sakta sträckte han ut armen och fyllde plåtmuggen med regnvatten, detta underverk från Gud.
Han såg noga till att inte spilla när han satte sig ner på huk och gav muggen till de två små barnen som stod intill honom.

Dörren till boskapsvagnen öppnades och i ljuset där ute syntes två uniformsklädda män med hårda ansikten.
De slet ut László från vagnen och började slå honom med sina vapen.
Efter flera slag, sparkar och osägbara tillmälen kastade de in honom i vagnen igen.

Den lilla flickan som fått plåtmuggen med vatten grät.
Hur kan de vara så hemska mot någon som är så snäll...?
Hon satte sig ner intill den gamle mannen och gav honom det sista av vattnet.

••••••••••••••••••••••••

Angivaren stegade fram till mannen i uniform och höga blanka stövlar.
"Han är borta nu, kommendant. De skickade iväg honom med tåget igår."
Angivaren var mycket nöjd med sig själv och han väntade på en fet belöning.

Uniformsmannen med de blanka stövlarna log kallt. Om angivaren hade uppfattat den kyliga ondskan i det leendet hade han nog blivit rädd, men nu märkte han ingenting av ondo.
Det enda som rörde sig i hans huvud var belöningen.
Det var fattiga tider nu, pengar behövdes alltid.

"Du har varit till stor hjälp för oss." sa kommendanten. "Gå in där så ska du få det du förtjänar."
Han pekade mot en liten innergård.
Angivaren gick in där och började prata med en annan man i någon minut. 
Snart hördes den hårda knallen av ett pistolskott. 

Kommendantens ondske-leende växte sig bredare. Han gick in på innergården för att titta.
"Ingen gillar en angivare. Även om man har en viss nytta av sådana." sa han.
Och så sparkade han till på angivarens livlösa kropp som låg på kullerstenarna.

© dsgk / flickr

Skrivpuff - 29 Juli 2014 - del 10

*
Edward Blake följde med sin son till skolan nästa morgon. De gick raka vägen till rektorns kontor och där pratade Mr. Blake och rektorn länge om vad som hänt dagen innan.
"Jag anser att Mr. Thornton går för långt med sina bestraffningar," sa rektorn. "och det sa jag också till honom igår när han straffat lille Brandon. Jag sa till honom att en vacker dag blir han stämd av en förälder, särskilt om han slår ett oskyldigt barn."
Sedan tog rektorn med sig Brandon och pojkens far till lärrarummet, där krävde han att Mr. Thornton skulle be om ursäkt för det han gjort.
Flera av de andra lärarna log skadeglatt när den äldre läraren tvingades be pojken Blake om förlåtelse.
Även om många av dem trodde på disciplin och lydnad gick de aldrig så långt som att spöa upp ett barn. Skicka dem till rektorn eller ett allvarligt samtal var bättre.

När Mr. Thornton skulle ta Brandon i hand och säga förlåt vägrade Brandon. Han ville inte skaka hand med den här elake gubben.
Pappa puffade lätt på honom.
"Skaka hand nu, Brandon." viskade han i pojkens öra.
Men pojken vägrade ändå. Han sprang ut i korridoren.
När pappa kom ut till honom såg han både ledsen och förrådd ut.
"Du skulle ju stämma honom, pappa. Och nu vill du att jag ska skaka hand med honom...!"
Mr. Blake lade händerna på Brandons axlar och såg honom i ögonen.
"Jag står fast vid mitt ord, min pojke. Jag tänker prata med min advokat i eftermiddag."

Vid dessa ord sken Brandon upp.
"Ja pappa!" jublade han.
Sedan såg han truligt butter ut.
"Men jag tänker inte skaka hand med en barnmisshandlare iallafall. För det säger Allie att han är - en barnmisshandlare."
Pappa kramade om honom.
"Okej, grabben, du behöver inte. Kila iväg till lektionen du. Vi kan prata mer om allt det här i eftermiddag."
Brandon skyndade till sitt hemklassrum. Medan han sprang vände han sig om och vinkade till sin pappa.
"Hej då pappa! Du är toppen!"
Edward Blake blev varm om hjärtat. Han skrattade och vinkade tillbaka.
"Du är också toppen, pojken min!"

Skrivpuff - 29 Juli 2014 - del 9

*
”Vad hände med flickan Salerno då?” frågade mamma. ”Du sa att nån gjorde henne illa.”
Brandon hade just druckit upp sin varma mjölk när han fick frågan.
Han rodnade lite och tittade ner i muggen en stund innan han svarade.
”Jo… det var en äldre kille med oss där, på stranden. Han började röra Allie, över hela kroppen.”
”Åh herregud…” flämtade mamma, som om hon anade var som hände därnäst.
”Ja.” sa Brandon. ”Allie gillade inte det, så klart. Hon blev arg. Men den där killen, han… la sig över Allie och vill ta av henne kläderna. Han var så äcklig och låg där på henne och lät konstigt.”
Både mamma och pappa såg förfärade ut.
”Stackars lilla Allie…” sa mamma.

”Det här måste ni berätta för polisen.” sa pappa. ”Det som den där killen gjorde mot Allie var väldigt fel.”
”Jag vet.” sa Brandon. ”Det var därför jag klippte till honom med en brädbit.”
Pappa lyfte upp honom igen.
”Modiga lilla kille. Du räddade Allie.”
Brandon blev stolt och generad på en och samma gång.
”Ja… inte kunde jag låta honom göra så där med henne heller…! Hon var rädd och tyckte det var äckligt. Sedan fixade hon till sina kläder och vi sprang hem. Allie grät och jag tyckte så synd om henne.”

”Jag går och pratar med Allies föräldrar om detta morgon.” sa Mrs. Blake.
”Men hon kanske inte vill att dom ska veta…!” sa Brandon förskräckt. ”Om hennes pappa är full kanske han blir arg…”
Mr. Blake skakade på huvudet.
”Han kan inte bli arg på lilla Allie, det är inte hennes fel att det hände. Och Mr. Salerno är ju polis, han kan sätta dit den där killen så att han inte kan skada fler små flickor.”

Mamma och pappa stoppade Brandon i säng och talade om för honom att han var modig som berättat allt det här. Och så försäkrade de honom om att allt skulle bli bra.
De lovade också att han skulle få slippa skolan morgon, eftersom det var så sent nu. Klockan var ju nästan ett på natten.

Brandon var totalt utmattad av dagens och kvällens händelser.
Och lugnad av mors och fars kärlek och av deras löften somnade han fort.

Skrivpuff - 29 Juli 2014 - del 8

*
”Vad har du haft för dig hela kvällen då?” ville pappa veta.
Brandon tvekade. Men sedan berättade han:
”Vi hade ett bål på stranden där vi eldade upp Mr. Thorntons gamla träpaddel.”
”Vi?” undrade mamma.
”Jag och Allie Salerno.” förklarade Blake.
Och plötsligt såg det ut som han skulle börja gråta.
”Vi rymde från skolan när Mr. Thornton hade spöat mig. Därför eldade vi upp ’Old Spanky’ i ett bål på stranden. Och så var det en annan kille där. Och han… han gjorde Allie illa…”
Nu började pojken gråta, stora tårar, och det fick mamma Susan att också börja gråta.

Pappa Edward lyfte upp sonen ur vattnet, svepte i honom i ett stort badlakan och gick ut i köket med honom. Han satte sig ner på en köksstol och höll sin pojke som ett gråtande litet bylte i famnen.
”Nu måste du berätta mer, lilla gubben.” sa pappa. ”Spöade Mr. Thornton dig…?!”
Brandon nickade och torkade sina tårar.
Han berättade att läraren hade blivit hemskt arg på honom under lektionen och att han sedan hade givit honom stryk, inför hela klassen.

”Han blev arg för nåt jag inte ens hade gjort!” tillade Brandon. ”Han bara antog att det var jag som skickade den där lappen… Sedan hämtade han ’Old Spanky’ och sa att jag skulle stå ut och böja mig framåt. Och så slog han. Det gjorde så ont.”
Den lilla pojkkroppen skakade till av gråt.

Pappa kramade om honom igen.
”Jag ska gå till din skola morgon och säga Mr. Thornton ett par sanningens ord. Och sedan ska jag stämma fanskapet!”
Brandon såg beundrande på sin far.