Skrivpuff - 26 Februari 2014 - del 1

*
Välj fem ord på bokstaven A och skriv en text där minst två av dem ingår

Ambivalent • Antagonist • Allierad • Ambulans • Avgrund

Sun City, California. Våren 2011


Nästan alla elever på Sun City School var ute på skolgården under lunchrasten den här soliga vårdagen.
De allra flesta av high school-eleverna stod mest och hängde och försökte komma på något kul att göra. Men andra njöt faktiskt av solens ljumma värme efter flera dagar av regn och oväder.
Philip Brower verkade inte njuta av den här härliga dagen och den lediga stunden som lunchrasten gav. Nej, han var nog snarare ute efter bråk.
Utan anledning gav han Alex en elak tackling som fick den mindre och tanigare klasskamraten att tumla in i nätstängslet han stod intill.
”Oj, förlåt.” flinade Philip försmädligt. ”Jag såg dig inte.”
Alex blängde irriterat på sin antagonist och himlade med ögonen.
Skämten om att han var mindre än de andra high school-killarna hade för länge sedan blivit tröttsamma - åtminstone för Alex som under hela sin skoltid hade utsatts för dem.

Philip Brower däremot verkade aldrig tröttna på att retas och håna.
Det växande flinet som nu spred sig i hans ansikte provocerade Alex mer
och mer.
En liten hämndaktion måste ändå vara befogad ibland…? tänkte han.
Så den taniga 17-åringen rätade på sig, tog sats och tacklade han tillbaka.
Hans ilska gjorde att han fick in lite mer kraft i tacklingen än vanligt.
Philip, som absolut inte var beredd på detta tilltag, snubblade in i staketet.
”Vad i helvete gör du din lilla skitunge…?!” vrålade han.
Utan att vänta på svar tryckte han upp Alex mot nätstängslet och började upprepade gånger dunka in hans taniga kropp mot romberna.
”Vill du åka ambulans härifrån va?” spottade Philip ur sig medan han pressande Alex mot stängslet.
”Släpp mig!” fräste Alex och slet sig loss.
Han kände sig lite ambivalent nu. Skulle han slå tillbaka igen, eller bara ignorera Philip och gå därifrån?

Svaret fick han av en allierad, sin bästa vän Holly.
Hon lade en arm om Alex midja och drog bort honom.
”Kom nu, min lilla ligist.” sa hon och log. ”Låt dig inte falla ner i Philips idiotiska och våldsamma avgrund.”
Alex suckade. Men han visste att Holly hade rätt.
Han skulle bara råka i trubbel hos lärarna och rektorn om de såg att han bråkade och slogs.
Trubbel kunde leda till kvarsittning och i värsta fall avstängning - eller till och med relegering.
Hade han dessutom riktig otur då kunde hans socialsekreterare också börja tjafsa.

”Fosterhemsungar har ingen hyfs och fason.” sa en av tjejerna i hans klass
och såg menande på honom.
Alex gav henne ett ljuvt leende och motstod den barnsliga frestelsen att
räcka ut tungan eller visa ett uppsträckt långfinger.
”Brower är den som ständigt bråkar och är ohyfsad - och ändå är jag den som inte har nåt hyfs…?” suckade Alex.
”Ignorera deras idioti och lögner.” viskade Holly lugnande i hans öra.
Alex nickade.
”Jag försöker.” muttrade han. "Men det är inte lätt."
"Jag vet det, raring." sa Holly mjukt.
De två bästa vännerna började att gå bort från staketet och de irriterande klasskamraterna.

Skrivpuff - 25 Februari 2014

New York. Vintern 2001.

Kvinnan i 60-årsåldern log mot mannen och den söta mörkhåriga tonårsflickan i bilen intill.
Mannen såg bra ut. Och han var omhändertagande, han rättade till tösens säkerhetsbälte och ordnade med hennes kappa.
Flickan såg mot henne och vinkade.
Vilken rar tös. tänkte kvinnan.
Den stilige mannen sa han något som fick flickan att fnissa och så strök bort en hårslinga ur hennes ansikte.

Tessa Frye tittade ut genom bilfönstret, på de stora snöflingorna som föll och på de långa bilköerna.
De skulle nog bli tvungna att stå här ett bra tag. Men det gjorde inte så mycket, hellre det än att sitta i en kall buss tillsammans med de andra på väg hem efter en lång dags skolutflykt. Värme och en lugn resa var att föredra.
”Fryser du?” frågade hennes sällskap.
Tessa log och skakade på huvudet.
”Nej då, det är varmt här inne.”
”Säkert? Det finns en filt i baksätet.”
”Det är lugnt.” försäkrade Tessa honom. ”Jag klarar mig.”
Hon såg på kvinnan som satt i bilen närmast dem, log och vinkade till henne.
Damen vinkade tillbaka.
”Vem vinkar du till då, flirtar du med nån kille?” retades flickans sällskap och kittlade henne.
Tessa skruvade på sig och fnissade.
”Nej!” pep hon. ”Det gör jag inte. Jag vinkar till damen i den blå bilen där.”

Mannen såg också ut på snöovädret.
”Nej du Tessa Frye… vi kommer nog inte hem till Oak Park ikväll.” suckade han. ”Det här vädret blir bara värre och värre.”
Tessa nickade förstående.
Köra bil i sådant här väder var riskfyllt, till och med farligt, och även om de kom hem säkert skulle det ta väldigt lång tid.
”Väntar nån på dig där hemma?” frågade mannen.
Tessa skakade nekande på huvudet. Familjen (som ändå inte var hemma den här fredagen) trodde ju att hon skulle på övernattningsfest hos en klasskompis, vilket hon skulle ha gjort också, om hon och värdinnan inte blivit osams.

”Det ligger ett motell bara nån kilometer bort.” föreslog mannen och smekte Tessas rygg under jackan. ”Vi kan sova där i natt, så kör jag hem dig morgon.”
Tessas tonårshjärta bultade. Att göra något förbjudet var både lite läskigt och lockande på samma gång.
Det bultade i mannen också, fast inte lika mycket i hjärtat som i en annan del av kroppen.

För kvinnan i den blå bilen såg nog den stilige mannen och den söta flickungen ut som vilken far och dotter som helst, men hennes leende skulle nog slockna om hon visste hur det egentligen låg till.
Sanningen, att en 38-årig man - lärare i åttonde klass - just var iförd att ta med sig sin 14-åriga elev till ett hotellrum över natten. Men sådana sanningar fanns inte ens i den rara kvinnans vildaste drömmar.

❤ Happy Valentine's Day 2014 ❤

*

❤ Happy Valentine's Day! ❤

Skrivpuff - 11 februari 2014

*
Hopp

Den lilla flickan i svart klänning var så vacker och så oskyldig.
Han kunde inte låta bli. Med darrande hand rörde han lätt vid det långa vågiga håret.
Flickan stod där, tyst och allvarlig.
”Kom med mig.” sa hon, nästan viskande. ”Jag vill visa dig en sak.”
”Ja, gärna.” sa mannen.
Hans hjärta bultade och han kom på sig själv med att nästan slicka sig om munnen.
Nin tog mannen vid handen och ledde honom på den långa stigen.

När solen började sjunka vid horisonten ändrades landskapet de gick förbi.
Grönt gräs och färgglada blomster var plötsligt grå och svarta. Himlen hade samma färg som aska.
Efter vad som kändes som en evighet släppte Nin mannens hand och öppnade en svart järngrind.
”Gå in.”
”Vad gör vi här? undrade mannen.
Han såg frågande på flickan.
Då upptäckte han de två svarta vingarna på hennes rygg.
”Är du en… ängel?”
Flickan nickade och mannen svalde.
”Men jag är inte död.”
Han svettades och var ökentorr i munnen.
Flickans röst var lågmäld och aningens kall när hon svarade.
”Du kommer snart önska att du vore död. Detta är platsen dit barnasyndarna kommer.”

Minnesbilder blixtrade förbi mannen. Tydliga bilder, som om de stod på en utomhusbiograf.
En naken barnkropp. Hans hud mot hennes. 
Ett barns snyftningar. Rädda gråblå ögon. 
Hans händer om hennes hals. 
Den slappa lilla kroppen. Livlös.

”Jag kan aldrig leka mer.” sa Nin, samma lågmälda och kalla röst. ”Det finns inget hopp kvar för mig.”
För ett ögonblick tittade hon ner i marken.
”Min mor och far hoppas varje dag att dom ska få återse mig. Men det hoppet är borta...”

Nin såg anklagande på mannen.
Det sorgsna allvaret försvann och en antydan till ett leende lekte i hennes mungipor.
”Men jag kan få min hämnd på sådana som du. Jag är en alldeles särskild sorts barnängel nu. En dödsängel.”

Skrivpuff - 5 februari 2014 - del 2

*
”Men Ginger är ju en sådan fin katt,” envisades Denny. ”hon är så… näpen.”
Carmen log och strök Dennys kind.
”Du är näpen.”
Denny gjorde en grimas.
”Men hallå…! Jag är väl ingen kattunge heller?” småskrattade han.
”Du är iallafall lika busig som en, ’lillebrorsan’.” tyckte Carmen. ”Men du, lova att inte krama katter mer.”
Denny lovade att han skulle vara mer försiktig.
Cordelia gick in badrummet och hämtade hans astmamedicin och allergidroppar till de kliande ögonen.

”Du får krama tjejer istället, gullunge.” retades Carmen och petade honom i sidan. ”Du är väl en liten tjejtjusare?”
Tonårspojken log och skruvade kittligt på sig.
”Ha ha, du är verkligen jättekul.” mumlade han och rodnade lite.
Tänk att tjejer alltid skulle retas så här…
Men nu var det ganska bra, för syrran och Carmens knasiga humor hade fått honom att tänka på annat ett tag. Och den där idiotläkaren hade ingen plats i hans tankar mer.

Medan Denny tog sina mediciner och fortsatte att äta sin middag funderade han på vad han ville bli, förutom marinarkeolog.
Han hade många kreativa intressen, så det skulle nog inte vara så svårt att komma på något.
”Jag ska nog inte bli veterinär iallafall.” sa han glatt och nös tre gånger.

Skrivpuff - 5 februari 2014 - del 1

*
Välj ett ord vardera på följande bokstäver och skriv en text där minst två av dem ingår

Allergi • Näpen • Ödelägga • Marinarkeologi • Drömmar

Paradise, California. Hösten 2010

Cordelia Jackson och hennes bästa vän Carmen studerade intresserat Cordelias (nästan) 18-åriga lillebror som tankfullt satt och petade i sin middag.
”Hur gick det hos läkaren idag?” frågade Cordelia.
Denny ryckte på axlarna, sedan suckade han missnöjt.
”Läkaren är en idiot. Han ödelägger mina drömmar om att bli marinarkeolog. Han sa att jag inte ska hålla på med dykning, på grund av min astma…”

Cordelia påminde Denny om att han faktiskt hade en allvarlig kronisk sjukdom.
”Och när det blir dimma här i Paradise blir luften fuktig på ett sätt som väcker din astma till liv.” tillade hon bekymrat.
”Men den där läkartypen ska inte säga åt mig vad jag får och inte får göra.” sa Denny buttert. ”Och förresten, jag har faktiskt inte haft besvär av astman på länge.”
Just då bestämde sig pojkens luftrör för att protestera. Denny hostade lite och sedan nös han.

Cordelia lade huvudet på sned och såg misstänksamt på honom.
”Brorsan… har du möjligtvis klappat nån katt idag…?”
Denny skakade på huvudet. Men samtidigt kliade han sig i ögonen.
Han gjorde det så diskret han kunde för att inte syrran skulle märka något.
Men Cordelia var inte lättlurad. Hon kunde inte låta bli att skratta lite.
”Du har klappat en katt!”
Denny log fåraktigt.
”Nej, jag har kramat en katt. Grannens kattunge, Ginger.”
Tjejerna log och gav Denny varsin kram.
”Envisa unge…” sa Cordelia ömt. ”Jag vet att du tycker om den där kattungen, men du är allergisk!”

Skrivpuff - 3 februari 2014 - 3

*
”Denny…!”
Howie rusade fram till sin yngre kusin.
Han hade aldrig varit så rädd i hela sitt liv. Tänk om han hade dödat Denny…
Skulle han hamna i fängelse, eller på ungdomsvårdsskola då?
Hjärtat bultade hårt och han blev torr i munnen av den tanken.
”Denny… är du död?”
Som om han skulle kunna svara om han var död… Vilken idiot jag är!

Denny satte sig sakta upp i gräset, stönande och grimaserade av smärta.
”Jag tror inte att jag är död…” sa han, en aning omtöcknad. ”Men det gör rätt så ont.”
Han tog sig för tinningen där kulan hade snuddat.
”Du blöder…!” flämtade Howie.
Denny gav kusinen en sardonisk blick.
”Jaså, säger du det? Kanske för att du sköt mig - ditt pucko!”

Howie begravde ansiktet i händerna.
Han grät inte, han bara suckade och tänkte på hur länge man fick utegångsförbud för en sådan här sak.
Det skulle han snart få reda på.

Skrivpuff - 3 februari 2014 - 2

* 
Pojkarna gick ut till ett fält utanför skogen. Där fanns en låg stenmur där ett par gamla konservburkar stod uppställda.
”Jag brukar skjuta med luftgevär här.” berättade Howie. ”Men jag har alltid velat prova en sån här pistol.”
Denny nickade för att visa att han förstod.
”Är du bra på att skjuta?”
Howie skrattade som om det var den dummaste fråga han någonsin hört.
”Det är klart att jag är bra på att skjuta, vad trodde du?”
Han lät så överdrivet tuff att Denny blev övertygad om att han bluffade.

Mycket riktigt, Howie var inte så bra som han ville tro och redan efter två missar tröttnade han.
”Det är ändå inte så kul att skjuta på några dumma burkar. Jag behöver en utmaning.
Då fick de syn på en vildkanin i skogsbrynet.
”Kolla!” sa Howie förtjust. ”Ska vi prova på den där?”
”Nej!” sa Denny förskräckt. ”Du kan inte skjuta en kanin!”
Howie suckade och himlade sig. Återigen visade han att han ansåg att Denny var en liten mes.
”Vem skulle hindra mig?”
”Jag.” sa Denny argt.
Han sprang mot skogsbrynet och ställde sig framför kaninen.
”Flytta på dig!” röt Howie.

Men Denny stod kvar. Han vände sig om och tittade på den fina kaninen ett tag.
”Var lugn bara,” sa pojken lågt. ”ingen ska döda dig.”
Kaninen skuttade framåt en bit och när Denny vände sig framåt igen hade Howie höjt pistolen.
”Denny, håll för öronen så att du inte kissar på dig när skottet går av.” flinade han.
”Du är fan inte klok!” skrek Denny. ”Du kan inte...”
Howie fortsatte att le och fyrade av ett skott.
Men hans leende dog när han såg att han inte hade träffat kaninen.
Det var mycket värre än så...
Denny låg alldeles orörlig på marken.

Skrivpuff - 3 februari 2014 - 1

Sikte

Paradise, California 2002

”Vad många pistoler och grejer du har.” sa 10-åriga Denny som kikade ner i sin äldre kusins gamla leksakslåda.
I lådan fanns allsköns leksaksvapen, små och stora vattenpistoler, knallpulverpistoler och lasergevär.
”Än sen då?” sa 13-åriga kusinen uttråkat. ”I Texas har alla vapen - till och med ungar har det. Riktiga vapen alltså.”
Denny rynkade pannan och såg klentroget på kusinen.
”Men Howie... barn får inte ha vapen.”
Till svar fick han höra vilken barnslig småunge han var och Howie förklarade att i Texas behövde man vapen för att kunna försvara sig.

Nu var det Dennys tur att himla med ögonen.
”Meh... varför lämnar ni California då? Här i Paradise behöver man inga vapen, detta är en trygg plats.”
Kusin Howie bara log överseende.
”Min farsa har fått jobb i Texas, därför ska vi flytta dit. Det vet du väl? Och våra grannar där har sagt att alla i det grannskapet äger ett vapen - det är typ obligatoriskt.”

Denny tyckte inte att det lät klokt. Vem ville flytta till en sådan farlig plats...?
”Cali verkar vara en bättre plats, tycker jag.” sa han.
Howie fnös.
”California är en plats för mesar. Det är en flummig och alldeles för liberal stat, säger pappa.”
Han log och gav Denny en vänskaplig klapp på axeln.
”Jag kan visa ett mycket coolare vapen. Kom.”

Pojkarna gick i ett rum som var Howies pappas arbetsrum.
Ur en skrivbordslåda tog Howie fram en pistol.
”Vill du gå ut och skjuta på konservburkar?”
”Okej.” svarade Denny, för det verkade ganska spännande.
För ett ögonblick glömde han bort att det riktiga vapnet skrämde honom.

Skrivpuff - 31 januari 2014 - del 3

* 
”Vaddå, tycker ni verkligen att jag ska delta i tävlingen?”
Alex nickade.
”Yeah!”
”Klart du ska ställa upp, Cass.” sa Denny. ”Vi kommer att sitta i publiken och heja på dig.”
Han tillade med ett flin:
”Och jag vill se minerna på dom där snobbtjejerna när du vinner!”
”Det vill jag med!” sa Alex ivrigt. ”Normalt gillar jag inte skönhetstävlingar, men jag stöttar dig hela vägen syrran.”
Cassie log och gav sina favoritkillar varsin kram. Hon älskade dem för att de alltid fick henne må bättre.

”Jag måste vara galen.. men okej, jag gör det.” fnissade hon och drog åt sig anmälningsformuläret och en penna som Alex räckte henne.
Hon fyllde i alla uppgifter och granskade sedan formuläret.
”Inte för att jag kommer att vinna, men det kan vara en kul upplevelse.”
Alex log.
”Du har redan vunnit, Cassiebear. Du har visat att dina mobbare inte lyckas trycka ner dig helt.”
”Kunde inte ha sagt det bättre själv.” instämde Denny.
Cassie började gråta, så rörd var hon.
”Åh… vad jag är glad att jag har er två!”

Denny log och satte in plåten med pizzan i ugnen.
”Mmmm… för om du inte hade oss skulle du inte få någon pizza till middag.” retades han.
Han och Alex skrattade och gjorde en high-five.
Cassie började fnissa, och snart skrattade hon högt och lyckligt.
”Ni två är såååå knasiga!”

"Knasig?" sa Denny med låtsad förvåning. "Who, me...?"
Innan Alex hann varna Denny smög Cassie upp bakom honom och stack fingrarna i hans sidor.
Dennys söta försök att låtsas att han inte var kittlig alls fick Cassie att börja fnissa igen.
Hon hade inte känt sig så här glad på hela dagen - tack vare grabbarna!
Och hon lyckades nästan helt tränga undan alla tankar på de elaka Pink Girl's Club-tjejerna och deras nedlåtande kommentarer.

Skrivpuff - 31 januari 2014 - del 2

*
Cassie kände sig fortfarande nedslagen när hon kom hem.
Hon satt vid köksbordet och gjorde läxorna medan hennes storebror Alex och hans bästa kompis Denny gjorde pizza.
”Hur är det fatt, syrran?” frågade Alex lite oroligt.
Han tvättade bort mjöl från sina händer, gick fram till Cassie och lade armen om hennes axlar.
Cassie suckade bedrövat.
Hennes blick föll på anmälningsformuläret till Little Miss Paradise-tävlingen. Hon hade lagt upp pappret vid skolböckerna.
”Ska du vara med?” frågade Alex.
Cassie skakade på huvudet.
”Nej.” svarade hon kort. ”Jag är inte tillräckligt söt.”

Pojkarna stirrade på henne som om de inte riktigt kunde förstå vad hon just sagt.
”Hallå där! Skulle inte du vara tillräckligt söt…??” fnyste Alex. ”Det var bland det dummaste jag har hört…!”
Denny höll med.
”Cass, har du lyssnat på dom där bitchiga sakerna i din klass igen?” frågade han och suckade uppgivet. ”För du vet, dom snackar bara skit. Dom har bara smink och hårspray på hjärnan.”
Han knackade sig i pannan och himlade med ögonen.
Nu kunde inte Cassie låta bli att skratta. Denny och Alex var så himla gulliga när de försökte muntra upp henne.

Skrivpuff - 31 januari 2014 - del 1

*
Spira

Paradise, California. Våren 2011

13-åriga Cassie Spencer stod länge och tittade på anmälningsformulären för Little Miss Paradise - stadens lilla skönhetstävling för tonåringar.
Efter mycket tvekan tog hon två blad, ett som reserv i fall hon skrev för fult eller gjorde fel.
Tjejerna i The Pink Girl's Club, ett par av Cassies klasskamrater, dök upp bakom henne.
”Ska du delta i år?” frågade Hilary.
Cassie ryckte på axlarna.
”Jag vet inte…” sa hon osäkert och slog ner blicken. ”Kanske.”
Hilary och Sabrina log, överseende och en aning hånfullt.
Själva var de alltid är med i diverse skönhetstävlingar. De hade till och med vunnit ett par.
”Det är nog ingen idé att du är med, Cassie.” sa Sabrina, en av de elakaste tjejerna i klassen. ”Det är rätt stor konkurrens.”

Hilary nickade instämmande.
”Ja, precis, dom som inte vinner brukar bli rätt ledsna. Men ärligt talat, alla har faktiskt inte rätt utseende för den här tävlingen…”
Hilary brukade vara snäll och trevlig förut. Hon och Cassie hade till och med varit goda vänner när de var yngre. Men under de senaste åren hade Hilary blivit minst lika elak som de andra tjejerna i The Pink Girl's Club.

”Och är man känslig ska man nog inte delta.” fortsatte Hilary medan hon gav Cassie en menande blick.
Känslig…
Cassie svalde. Hon blev ofta mobbad för att hon var just känslig och öppet sårbar.
Flickan gav klasskamraterna en ogillande blick och gick mot sitt skåp för att hämta sin skolväska och läxböcker.
Hon ville inte se några Pink Girl’s-tjejer mer idag. Helst ville hon aldrig mer se dem.
Jag hoppas att jag får byta skola snart…!” tänkte hon och svalde gråten.

Skrivpuff - 30 januari 2014 - Coral & Kyle 2

* 
Kyle låg på sin säng och läste i en bok när en pyjamasklädd Coral kom tillbaka till sovrummet de delade.
Han hade dragit ner den mörka rullgardinen. Hans sänglampa var nu rummets enda ljuskälla.
Coral gav sin älskade lillebror en stor kram. ”Fina brorsan, tack för att du alltid tar hand om mig så här. Vad skulle jag göra utan dig?”
Kyle log blygt till svar.
”Ska jag släcka min lampa också?” undrade han.
Coral skakade lätt på huvudet och log.
”Nej, läs du så länge du vill. Jag kommer nog ändå att somna snart.”

Några minuter senare var det alldeles tyst i rummet. I köket var det också lugnt, fadern hade lugnat ner sig.
Det var bara utomhus som det stormade nu. Blixtar lyste upp hela kvarteret.
Kyle trodde att systern hade somnat, men så såg hon på honom med trött och allvarlig blick.
”Jag går till Darla på fredag ändå.” sa hon, med ovanligt hård och trotsig röst.
Kyle skakade på huvudet.
”Nej, Cor..." viskade han. "gör inte det. Han kommer att döda dig om du inte lyder...”
Pojken började bita på sin tumnagel, en nervös ovana han haft ett tag nu.
”Jag vet...” suckade Coral, med gråt i rösten. ”Men jag är så trött på att han beter sig som vår fångvaktare...”
Flickan borrade ner ansiktet i kudden och snyftade.
”Jag orkar inte mer nu...”

Coral somnade av ren utmattning den kvällen.
Kyle låg vaken längre. Han var orolig för vad fadern skulle göra om
Coral bestämde sig för att trotsa honom på fredagen.
Inte förrän vid halv tolv på natten somnade han.
Ute dundrade det hårda åskväder.
Och i det lilla sovrummet sov en tanig pojke vars drömmar var fyllda av oro, skräck och våld.

Skrivpuff - 30 januari 2014 - Coral & Kyle 1

*
Blixt

*
Blue Creek, Minnesota. Maj 2010.

”Pappa, får jag gå på Darlas sleepover party på fredag?”
Robert Collins såg på sin 15-åriga dotter. Det var ingen vänlig blick.
”Det blir inga övernattningar hos kompisar, inga biobesök eller liknande saker förrän du klarar biologin. Det vet du, Coral.”
Coral bet sig i läppen. Hon visste att hon inte borde säga emot nu.
”Hålla tyst och göra det som pappa säger åt en att göra” var en av hemmets regler.
Men hon såg verkligen fram emot sin bästa väns sleepover party och ville så gärna gå.
Och förtjänade hon inte att få göra något roligt i helgen? Hon hade ju kämpat så hårt i skolan och skött sina sysslor hemma - bara för att göra pappa nöjd.
”Jag tror att jag klarade biologin.” försökte flickan. ”Men jag vet inte säkert förrän nästa vecka.”
Fadern svarade inte. Han bara skar i sin köttbit.

Coral tog mod till sig.
”Snälla pappa,” sa hon så försiktigt hon kunde. ”jag kan väl få sova hos Darla i helgen? Jag har gjort alla mina sysslor och läxor den här veckan.”
Mr. Collins slutade skära sin mat. Blicken han gav sin dotter var mörk och man kunde nästan se en ilsken eld i hans ögon.
”Det var ett jävla tjat...!” röt han och slog handflatan i köksbordet.
Både Coral och hennes 14-årige bror Kyle hoppade till.
”Inga övernattningar sa jag ju!” fortsatte fadern. ”Hör du på mig överhuvudtaget, eller har du blivit döv?!”

Coral spetsade en ärtskida på sin gaffel och tuggade lite på grönsaken.
”Jag frågade bara...” sa hon tyst.
Men inte tillräckligt tyst. Fadern hörde mycket väl vad hon sa.
Utan en varning for en stenhård örfil ut mot flickans kind.
”Kan du hålla tyst och göra som du blir tillsagd nu?” sa fadern och återgick till sin middag.
Han brydde sig inte om dotterns stilla tårar, eller sonens hatfulla blick.
”Ät er mat nu.” beordrade han. ”Annars får ni sitta kvar ända tills ni är klara - även om det betyder att ni sitter här till midnatt.”
Kyle och Coral åt motvilligt upp maten. När de var klara ställde de ner sina tallrikar och bestick i diskmaskinen.
”Tack för maten.” sa de och gick till sitt rum.

Coral lade sig ner på sin säng och blundade. Hon hade fått en blixtrande migränhuvudvärk.
När Kyle såg hur dåligt hans syster mådde gav han henne migränmedicin och en flaska vatten, saker som Coral alltid förvarade i sin ryggsäck.
Coral satte sig sakta upp i sängen och gav Kyle en tacksam blick.
”Tack brorsan.” sa hon och log.
Hon tog tre tabletter och sköljde ner dem med rikligt med vatten.
Sedan gick hon in i badrummet och tvättade ansiktet och borstade tänderna.
Klockan var bara sju, men migränen fick henne att känna sig som en zombie. Om hon provade att sova lite kanske hon kunde gå till skolan morgon.

Skrivpuff - 30 januari 2014 - Maxine & Alex 3

*
Inom en halvtimme hade både Alex och Maxine somnat.
De måste ha varit utmattade... tänkte Joanne.
Själv var hon väldigt trött efter en lång vecka.
Hon lät ungarna ligga kvar i sängen, det var synd att väcka dem bara för att låta dem gå in på sina rum. Istället såg hon till att de låg bekvämt.
Det var viktigt att Maxine inte besvärades av sin CVK - den tunna venkatetern som satt inopererad under hennes högra nyckelben.
Maxine hade Leukemi och CVK:n användes för injektioner och blodprovstagningar.

Alex hade skärskador på sin vänstra underarm och handen. Såren hade blivit sydda med flera stygn och han var tvungen att bära bandage varje dag, som skydd för skadorna.
Men han hade tagit av sig tubbandaget innan de gick till sängs, det blev alldeles för varmt och konstigt att sova med bandage, brukade han säga.
Joanne lade nu försiktigt pojkens arm i en mer bekväm vinkel, sedan stoppade hon om sina älskade ungar och gav dem varsin lätt kyss på pannan.
”Sov gott älsklingar.” viskade hon.
Maxine mumlade något i sömnen, men fortsatte att sova djupt.

När Joanne försäkrat sig om att både Alex och Maxine hade det bra lade hon sig tillrätta själv och slöt ögonen.
Snart sov de alla tre.
Ute höll ovädret på för fullt. Men nu var det ingen som märkte det.

Skrivpuff - 30 januari 2014 - Maxine & Alex 2

*
”Nu går vi upp och försöker sova.” sa Joanne. ”Det är ingen idé att sitta här nere och oroa sig.”
De reste sig ur soffan och gick upp till övervåningen.
”Jag är inte orolig.” sa Alex i ett försök att verka helt oberörd.
Joanne skrattade mjukt och strök honom över håret.
”Vilken tur att vi har vår lilla modiga kille hemma i natt då.”
Alex nickade och såg kaxigt modig ut.
Maxine fnissade.
”Man får vara skraj, brorsan.”
Till svar fick hon en liten generad grimas.

Maxine sa att hon ville sova hos Joanne eftersom hon fortfarande kände sig lite skakad av ovädret och det fick hon så gärna göra.
”Alex, minns du när vi var små, att vi brukade sova hos mamma och pappa i stora sängen när vi var rädda?"
Alex log åt minnet.
”Ja, det minns jag. Ibland sov vi där hela bunten.” sa han och skrattade. ”Fyra-fem ungar - plus mamma och pappa… Jag fattar inte hur vi fick plats allihop…!”
Maxine funderade.
”Tja… små ungar, stor säng… Det funkar.”
Sedan fick hon en idé.
”Jag vet! Kan vi inte kura ihop oss i stora sängen och prata lite eller läsa nåt, som vi alltid gjorde när vi var små?”
Joanne log och nickade åt förslaget.
”Jo, det är klart vi kan göra det. Sätt på er era pyjamasar, så gör jag iordning sängen inför natten.”

Några minuter senare satt Joanne i den stora dubbelsängen med barnen intill sig. De pratade om livet, kompisar, skolan och allt möjligt.
Åskvädret glömde de nästan bort. De tänkte iallafall inte lika mycket på det.
Tiden var också något de glömde bort. När de såg på klockan hade den hunnit bli ett. Så det var tur att det var lördag nästa dag. Ingen av dem behövde gå upp tidigt.
”Tur att det inte är skola morgon.” sa Alex med en gäspning. ”Då skulle jag nog somna på lektionen.”
Maxine fnissade.
”Vad våra lärare skulle bli glada då.”
”Ja, jätteglada.” skrattade Alex.
Han kvävde en gäspning. Han brukade inte stanna uppe så här sent, inte ens på helger. Inte Maxine heller.
Joanne antog att båda två gjorde av med så mycket energi på dagarna att det inte fanns så mycket ork kvar till kvällen.

Skrivpuff - 30 januari 2014 - Maxine & Alex 1

Blixt

Sun City, California. Våren 2011

”Jag hoppas att det slutar åska snart.” sa Maxine och sneglade ängsligt ut i kvällsmörkret.
Hennes fostermamma Joanne drog in henne i sin famn.
”Det är ingen fara, hjärtat. När vi är här inne är vi trygga.”
Maxine suckade och kurade ihop sig närmare sin mamma.
”Jag vet att det är löjligt att vara rädd för åskan när man är sjutton år, men jag kan inte hjälpa det... Jag har alltid varit lite skraj för åskväder.”
Hennes jämnåriga fosterbror, som stod borta vid fönstret och tittade ut, vände sig om och log mjukt.
”Det är väl inget fel att vara rädd för åskan och blixten? Jag tror alla är rädda för nånting.”
”Tack Alex.” sa Maxine. ”Men det känns ändå lite fånigt.”

Just då dånade åskan med full kraft och en skarp blixt slog ner endast några meter från huset.
Maxine hoppade till och kurade sig ännu närmare Joanne. Den annars så kavata tösen hade alltid varit åskrädd och dessutom gillade hon tryggheten som hon fick när hon var så här nära någon i familjen.
”Wow! Såg ni det där?” utbrast Alex ivrigt, nästan fascinerat. ”Blixten slog säkert ner i havet!”
Både Maxine och Joanne log åt hans iver.
”Ja, lilla gubben, vi såg.” sa Joanne. ”Men du får inte stå så nära fönstret när det blixtrar, det vet du. Kom och sätt dig här hos oss istället.”
Alex gjorde som mamma sa och slog sig ner vid hennes andra sida.
”Men det var coolt.” sa pojken.
Joanne bara log och drog även honom intill sig.

”Tror ni att dom andra har det bra?” frågade Maxine.
Hon syftade på deras syskon och pappa Martin.
Alex nickade.
”Jadå. Farsan och lillebrorsan har det bra hos farmor, Janie hänger med kompisar och Cassie är trygg med moster Vendela.”
Han såg på Joanne och log brett.
”Och vi har det bra här.”
Just när han sagt de orden lyste blixtar upp den mörka himlen och nu såg Alex också lite orolig ut.
Han erkände det helst inte, men han hade inte helt och hållet kommit över sin rädsla för oväder, även om han brukade säga att han gjort det.
”Det här ovädret lär nog hålla på hela natten.” mumlade han.
Joanne kramade honom och Maxine tog hans hand i sin.

Skrivpuff - 29 januari 2014

Röra

Paradise, California. Oktober 1998

Nora Spencers tankar hade varit en enda röra dagarna innan hennes makes begravning.
Ska barnen ha svarta sorgkläder? Kan man verkligen ha svarta kläder på 
en 5-åring och en 1-åring? 
Är barnen för små för att ens medverka vid minnesceremonin? 
Kommer Alex klara det? 
Kommer jag att klara det...?

❧ ❧ ❧ ❧ ❧ ❧ ❧ ❧ ❧ ❧ ❧ ❧

Det blev en begravning med ljusa kläder, både på barnen och de vuxna.
Cermonin hölls utomhus och allt var ljust och vackert på något sätt, trots den tunga sorgen som alla bar på.
Neils bandkompisar sjöng Johnny Cash’s Amazing Grace, en lugn och stämningsfull version.
Lilla Alex hade haft många olika känsloutbrott de senaste två veckorna sedan hans far dött. Men nu stod pojken stilla, storögd och allvarlig intill mamma, som hade hans lillasyster i famnen.
"Cassie, säg hej då till pappa." sa Alex till lillasyster.

Cassie såg också storögd ut. Hon var ju så liten och förstod inte vad som hände, men hon lyfte ändå sin lilla hand och vinkade till urnan med pappas aska.
”Bye bye, dada." sa hon.
Barnens rörande farväl blev för mycket för Nora, hon bröt fullständigt ihop och sjönk ner på gräset.
Noras syster Vendela och prästen tröstade henne och morfar skyndade sig att hålla babyflickan.

Alex drog i morfars kavajärm och pekade upp mot himlen och dess vita moln.
”Pappa är där uppe nu.” sa han stilla. ”Han kommer inte tillbaka mera nu, va?”
Morfar visste inte vad han skulle säga, han var alltför rörd av dottersonens ord.
Pojkens stora safirblå ögon var blanka och han snörvlade.
”Varför får han inte komma tillbaka? Jag vill ju ha min pappa!”
Nu grät Alex högt och snart började även lilla Cassie att gråta.

Neils bästa vän Keith lyfte upp Alex i sin famn och kramade honom.
”Jag vill ha min pappa...” snyftade pojken.
”Åh, lilla skrutten, det vill vi alla.” sa Keith mjukt och strök honom över håret.
Alex skakade på huvudet.
”Men det går inte. Gud ville ha pappa också. Fast det är inte rättvist!”
Den lilla magra 5-åringen vrålade rakt ut. Ordlöst och smärtfyllt.
Sedan gled han plötsligt ur Keiths famn och gick fram till mamma och Cassie.
”Pappa är dum. Han ska ju vara hos oss. Säg åt Gud att lämna tillbaka honom.”

”Älskade unge...” sa moster Vendela mjukt och kramade pojken.
Alex lugnade ner sig i mosters famn. Han skakade på huvudet, som om han tänkte på något han inte kunde förstå.
”Varför man blir död...? Det är inte bra - alla bara blir lessna...”
”Nej, lilla gubben,” sa Vendela med gråten i halsen. ”det är inte bra.”

Då öppnade sig himlen och regnet strilade ner över begravningsgästerna.
Alex blickade upp mot skyn igen, blinkade bort regndropparna som hamnade i hans ögon.
”Titta!” utbrast han. ”Himlen gråter också!”

Skrivpuff - 28 januari 2014

*
Miller Hotel, New York City. Oktober 1998

Neil Spencer visste att han inte borde festa på det här sättet längre.
Det var inte ansvarsfullt nu när han hade en liten pojke på snart 5 år
och en babyflicka som just fyllt 1 år.
Lilleman låg dessutom ensam i hotellrummet intill och sov.

Jag måste skärpa till mig och börja vara en ansvarsfull och nykter farsa till mina ungar, tänkte Neil. Alex och Cassie ska kunna vara stolta över mig.

Men vanor var svåra att göra sig av med.
En gång till bara… tänkte Neil. Imorgon hittar jag på nåt kul med Alex, 
går till parken eller låter honom välja en dyr födelsedagspresent. Men nu sover lillkillen, så det kan väl inte skada om jag festar lite till…?

I en god saga hade Neil Spencer - rockstjärna, älskad make och tvåbarnsfar -
nu lämnat sina festande polare och alkoholen och knarket, men det satt en liten djävul på hans axel och lockade honom till dåligheter.
En gång till bara… sa Neil, halvhögt den här gången.
Och så plockade han upp sprutan.

---

Här kan du läsa mer om Alex & hans pappa Neil på New York-hotellet:

Skrivpuff - 21 september 2011 - del 1

Skrivpuff - 21 september 2011 - del 2

Skrivpuff - 27 januari 2014

Udd

Blue Creek, Minnesota. Maj 2010

”Aaaargh…! Jag hatar det här!”
14-åriga Ashlee föste ner sin mattebok och anteckningsblock på golvet.
Matthew Hayden tog blicken från matlagningen och såg medlidsamt på sin dotter.
”Fortsätt att kämpa, älskling. Du har ju bara ett tal kvar nu.”
Han gick fram till köksbordet och lade upp flickans skolsaker igen.
”Gör ett nytt försök.”
Ashlee morrade surt, men hon drog till sig alla papper och började skriva ner en lösning på det svåra mattetalet.
Frustrationen bara växte och hon tryckte så hårt med blyertspennan att udden gick av.

”Ta det lite lugnt nu.” sa Matthew och lade armen om Ashlees arga, magra axlar. ”Du vet hur dåligt du mår om du överanstränger dig. Och du gör nästan hål i pappret när du skriver så där hårt.”
Ashlees smaragdgröna var nu fyllda med tårar och hon gav ifrån sig en darrande suck.
”Men jag orkar inte mer. Jag har gjort läxor i mer än två timmar nu, det har varit en lång dag - och allt blir bara fel…”
Matthew såg bekymrat på henne.
Ashlee klagade aldrig över läxor, hur jobbigt det än var. Men den senaste tiden hade tösen ofta blivit överansträngd och hon hade fått flera anfall, som om hennes hjärna varit överhettat.

Matthew drog i Ashlee i sin famn och höll om henne.
”Det känns som du behöver vila lite nu. Jag ringer din mattelärare och förklarar varför din läxa inte blir klar till morgon. Hon vet ju hur du har det.”
Ashlee nickade.
”Mrs. Rice förstår allt, hon är en av de bästa lärarna på hela skolan.”
Pappa Matthew log.
”Det har du verkligen rätt i, älskling. Packa i hop skolgrejerna du, så ringer jag Mrs. Rice. Och sedan kan du väl röra om lite i spagettisåsen, så den inte bränns vid?”

Ashlee slog armarna om sin pappas hals.
”Tack för att du inte blir arg på mig när jag blir så här.” snyftade hon.
”Det är ju inte ditt fel, Ash.” sa Matthew och kysste flickan på den feberheta pannan. ”Nu struntar vi i den dumma matten för idag okej?”
Nu log Ashlee brett.
”Okej!”
Hon föste snabbt ner sina läxpapper i ryggsäcken. Det skulle bli skönt att slippa siffrorna nu.
Imorgon skulle hon behöva kriga med dem igen.
Men då tänker jag vinna! tänkte Ashlee triumferande.

Skrivpuff - 26 januari 2014

*

Välj ett ord vardera på följande bokstäver och skriv en text där minst två av dem ingår 

Trampolin • Vatten • Aktsam • Kullerbytta • Simma 

Sun City High School, California. Våren 2011

17-årige Alex stod längst ut på trampolinen och tittade ner på det turkosa vattnet i poolen en stund innan han studsade ut i luften och gjorde en kullerbytta.
Han landade snyggt och smidigt och lät sin taniga pojkkropp glida ner mot botten. Sedan tog han sig mot ytan, andades in lite syre och simmade lugnt bort till kortsidan av bassängen.
Väl framme log han brett mot sin bästa vän och stora kärlek Holly som stått och tittat på honom.
”Hej!” sa han glatt.
”Hej du.” skrattade Holly. ”Du varit här i evigheter nu, du måste vara helt slut…!”
Alex funderade.
Inte förrän nu kände han hur trött han faktiskt var efter en lång skoldag och ett par timmars simning.
Och han var väldigt hungrig.
”Jo, lite trött är jag nog.” svarade han och hävde sig upp på bassängkanten.

Holly strök lätt med fingrarna över det vattentäta blå skyddet som täckte halva Alex vänsterarm.
”Vad bra att du kom ihåg duschskyddet till bandaget.”
Alex gjorde den där lilla truliga grimasen som Holly tyckte var så söt.
”Mmmm… Fast jag längtar till dagen då jag slipper eländet.”
Holly log och rufsade om hans blöta hår.
”Jag förstår det sötnos, men det är ju bra att du är aktsam, så att dina stygn inte blir blöta.”

Alex suckade och tittade ner i golvet.
”Dom här idiotiska stygnen…” mumlade han och slet nästan av sig duschskyddet.
Han kände sig arg på det, mest för att det var han själv som tillfogat sig skadorna på handen och underarmen.
Han hade egentligen inte velat skada sig, men han hade mått så dåligt och känt sig så arg de där två gångerna…

Det såg ut som om Holly förstod vad han tänkte på, för hon log varmt, svepte in honom i ett stort badlakan och gav honom en kram.
”Du behöver inte tänka på det där jobbiga nu, sötnos.” sa hon ömt. ”Nu åker vi hem till din familj och äter lite middag.”
Holly kysste honom på kinden.

Alex blev alldeles varm och han rodnade.
Han log mot sin bästis. Och kände hur mycket han älskade henne för att hon alltid fick honom att må så bra.

*