*
Hopp
Den lilla flickan i svart klänning var så vacker och så oskyldig.
Han kunde inte låta bli. Med darrande hand rörde han lätt vid det långa vågiga håret.
Flickan stod där, tyst och allvarlig.
”Kom med mig.” sa hon, nästan viskande. ”Jag vill visa dig en sak.”
”Ja, gärna.” sa mannen.
Hans hjärta bultade och han kom på sig själv med att nästan slicka sig om munnen.
Nin tog mannen vid handen och ledde honom på den långa stigen.
När solen började sjunka vid horisonten ändrades landskapet de gick förbi.
Grönt gräs och färgglada blomster var plötsligt grå och svarta. Himlen hade samma färg som aska.
Efter vad som kändes som en evighet släppte Nin mannens hand och öppnade en svart järngrind.
”Gå in.”
”Vad gör vi här? undrade mannen.
Han såg frågande på flickan.
Då upptäckte han de två svarta vingarna på hennes rygg.
”Är du en… ängel?”
Flickan nickade och mannen svalde.
”Men jag är inte död.”
Han svettades och var ökentorr i munnen.
Flickans röst var lågmäld och aningens kall när hon svarade.
”Du kommer snart önska att du vore död. Detta är platsen dit barnasyndarna kommer.”
Minnesbilder blixtrade förbi mannen. Tydliga bilder, som om de stod på en utomhusbiograf.
En naken barnkropp. Hans hud mot hennes.
Ett barns snyftningar. Rädda gråblå ögon.
Hans händer om hennes hals.
Den slappa lilla kroppen. Livlös.
”Jag kan aldrig leka mer.” sa Nin, samma lågmälda och kalla röst. ”Det finns inget hopp kvar för mig.”
För ett ögonblick tittade hon ner i marken.
”Min mor och far hoppas varje dag att dom ska få återse mig. Men det hoppet är borta...”
Nin såg anklagande på mannen.
Det sorgsna allvaret försvann och en antydan till ett leende lekte i hennes mungipor.
”Men jag kan få min hämnd på sådana som du. Jag är en alldeles särskild sorts barnängel nu. En dödsängel.”
Hopp
Den lilla flickan i svart klänning var så vacker och så oskyldig.
Han kunde inte låta bli. Med darrande hand rörde han lätt vid det långa vågiga håret.
Flickan stod där, tyst och allvarlig.
”Kom med mig.” sa hon, nästan viskande. ”Jag vill visa dig en sak.”
”Ja, gärna.” sa mannen.
Hans hjärta bultade och han kom på sig själv med att nästan slicka sig om munnen.
Nin tog mannen vid handen och ledde honom på den långa stigen.
När solen började sjunka vid horisonten ändrades landskapet de gick förbi.
Grönt gräs och färgglada blomster var plötsligt grå och svarta. Himlen hade samma färg som aska.
Efter vad som kändes som en evighet släppte Nin mannens hand och öppnade en svart järngrind.
”Gå in.”
”Vad gör vi här? undrade mannen.
Han såg frågande på flickan.
Då upptäckte han de två svarta vingarna på hennes rygg.
”Är du en… ängel?”
Flickan nickade och mannen svalde.
”Men jag är inte död.”
Han svettades och var ökentorr i munnen.
Flickans röst var lågmäld och aningens kall när hon svarade.
”Du kommer snart önska att du vore död. Detta är platsen dit barnasyndarna kommer.”
Minnesbilder blixtrade förbi mannen. Tydliga bilder, som om de stod på en utomhusbiograf.
En naken barnkropp. Hans hud mot hennes.
Ett barns snyftningar. Rädda gråblå ögon.
Hans händer om hennes hals.
Den slappa lilla kroppen. Livlös.
”Jag kan aldrig leka mer.” sa Nin, samma lågmälda och kalla röst. ”Det finns inget hopp kvar för mig.”
För ett ögonblick tittade hon ner i marken.
”Min mor och far hoppas varje dag att dom ska få återse mig. Men det hoppet är borta...”
Nin såg anklagande på mannen.
Det sorgsna allvaret försvann och en antydan till ett leende lekte i hennes mungipor.
”Men jag kan få min hämnd på sådana som du. Jag är en alldeles särskild sorts barnängel nu. En dödsängel.”
2 kommentarer:
Du skriver väldigt bra!
En otäck text, samtidigt så vacker och därför svår att kommentera trots att jag blir mycket berörd.
Tack så mycket Y! ♡
Skicka en kommentar