Firecrackers - del 2

*
Ricky såg ilsket på honom.
"Min brorsa är ingen fegis!"
"Är han visst!" sa flera av pojkarna.
Alex tog ett steg närmare ungarna. De tog ett par steg tillbaka, men fortsatte att se kaxiga ut.
"Ricky är en lipsill som är rädd för smällare." sa en 12-årig tjej.
Hon höll upp en smällare som hon tände och gjorde sig beredd att slänga den mot Ricky.

Alex drog snabbt in Ricky bakom sig. Sedan slet han den smällaren ur den kaxiga tjejens hand och slängde den ifrån sig.
Den hårda smällen från den lilla pjäsen fick Ricky att hoppa till.
Alex sade åt sin lillebror att gå in till Holly och Cassie och innan han själv följde efter Ricky såg han allvarligt på skitungarna.
"Alltså, jag skiter i om ni spränger fingrarna av er, men ni ska ge fan i att slänga smällare på min brorsa!"

Holly och Cassie hade stått på trappan och sett alltihop.
Nu gick Holly fram till Alex.
"Bra gjort. Och det var bra att du lyckades behärska dig."
"Det var jäkligt svårt att hålla sig lugn ska jag tala om." sa Alex.
Holly log och lade armen om hans midja.
"Förstår det. Men förhoppningsvis lyssnar dom på dig."
"Mmmm..." suckade Alex. "eller så spränger de fingrarna av sig..."

Firecrackers - del 1

*
Sun City, California. Våren 2011

Alex satt med sin bästa vän Holly och lillasyster Cassie i köket hos Alex fosterfamilj och åt lunch när köksdörren plötsligt rycktes upp.
Lillebror Ricky kom inrusande. 11-åringen verkade skrämd och upprörd.
"Vad har hänt...?" undrade Alex oroligt.
"Några stora ungar kastar smällare på mig!" sa Ricky. "Jag sa åt dom att sluta, men dom bara skrattar åt mig och kallar mig fegis."
Alex svor och släppte ner sin smörgås så häftigt att potatis-chipsen på tallriken flög ut på bordet, sedan rusade han ut.
"Alex, ta det lite lugnt!" ropade Holly efter honom.

Cassie log och skakade på huvudet.
"När brorsan blir arg vet han inte vad 'ta det lugnt' är..."
Holly log också.
"Nej, jag vet det. Nåde den som jäklas med hans syskon..."
Alex och Cassies styvfar hade nyligen jämfört Alex humör med en Cherry Bomb, en slags smällare.

Ricky och Alex gick fram till ungarna med smällare.
"Är det där din storebror?" frågade unge i 12-års-åldern som höll en smällare i handen.
"Ja." sa Ricky stolt.
Grabben med smällaren såg forskande på Alex
"Du är inte särskilt stor."
Alex blängde sammanbitet på ungen, men han ignorerade kommentaren.
Han fick ofta gliringar om att han såg yngre ut än sina 17 ½ år.
"Min brorsa är lika gammal som du, men han är mycket större." fortsatte smällar-ungen.
Alex suckade trött. Han hade ingen större lust att bemöta skitsnacket.

Ungen verkade vara på ett utmanande humör, för han räckte fram en smällare och en cigarett-tändare.
"Jag slår vad om att du inte vågar hålla i den här." flinade han försmädligt.
Alex knöt nävarna, men han öppnade händerna igen och räknade tyst till tio istället - ett trick han ibland behövde ta till för att lugna ner sig.
Klippa till en yngre grabb var ingen bra idé - även om ungen var en första klassen skitunge.
"Att hålla i en tänd smällare är rent idiotiskt." sa Alex.
"Fegis!" hånlog skitungen med smällaren.

Holly ♥ Alex - del 45

*
Holly

Jag frågade Alex (lite skämtsamt) om han hade kunnat sova utan mig i natt.
Han skakade på huvudet.
"Inte en blund." suckade han dramatiskt.
Cassie fnissade.
"Inte? Det såg ut som du sov väldigt gott när mamma och jag tittade till dig igår kväll."
Alex tecknade åt sin lillasyster att vara tyst, men Cassie bara skrattade.
"Du måste verkligen ha varit trött igår brorsan, eftersom du somnade före mig!"
Jag såg roat på dem båda.
"När somnade du egentligen, Alex?" frågade jag nyfiket.
Alex log finurligt och mumlade något som inte gick att uppfatta.
"Vad sa du?" skrattade jag. "När somnade du?"
"Säger jag inte." flinade Alex. "Det är hemligt."

Jag lade armarna om sötnosen och hotade med att kittla honom.
Det knepet funkar alltid.
Alex skruvade sig ur mitt grepp och såg leende på mig.
"Okej, jag erkänner. Jag somnade klockan tio. Är du nöjd nu?"
Jag skrattade och gav honom en kram.
"Du är för söt Alex! Men det är väl bra att du somnade så tidigt? Du behöver sova ordentligt."

Alex ryckte på axlarna.
"Mmmm... jag antar att jag behövde sova."
"Och jag slår vad om att du var super-söt!" sa jag.
Alex skakade på huvudet.
"Jo, det var du säkert. För du är alltid söt." log jag.
Och så pussade jag honom på kinden.
Alex log.

---

Alex & Holly's låtlista på Spotify:
Holly ♥ Alex

Påsk-firande, enligt Maxine

*
Sun City, California. 
Påsken 2000

"Man letar efter ägg, och så äter man mycket choklad.
Det är roligt.
Men man orkar ingen middag då, när man
har så mycket godis i magen.

Och man kan faktiskt tänka lite på Jesus när det är Påsk,
för det var några som var elaka mot honom för länge sen.
Dom satte spikar i hans händer och fötter och sånt,
och det tycker jag är jätteläskigt.

Jag har sett Jesus på ett stort kors i en kyrka.
Han såg lessen ut.
Jag grät den gången."

Maxine, 6 ½ år

Grattis Ricky! 8/4 2012

*
Happy Birthday 
Ricky!


Love,
Mom & Dad
Janie, Maxine, Alex & Cassie
<3

Holly ♥ Alex - del 44

*
Holly

Kärleken och det starka bandet mellan Alex och hans syskon är så underbar att se. En mer fin och beskyddande bror än Alex får man leta efter.
Han är lika omtänksam och beskyddande mot sina vänner, det märks att hans familj och hans närmsta vänner betyder allt för honom.
Han är en så fin och varmhjärtad kille.

Nu när jag skriver allt det här om min favoritkille kikar han över axeln på mig och undrar vad jag skriver.
Jag berättar att jag skriver om hur fin och gullig han är.
Alex skakar på huvudet och säger att jag har suttit i solen för länge.

"Du är jättegenerad nu." skrattar jag.
"Nej, det är jag inte." säger Alex.
Åh Alex... ditt blyga lilla leende säger allt.
Han är så söt när han är så här generad!
Jag bara måste krama honom (pussa lite på honom också kanske)! :)

♥

---

Alex & Holly's låtlista på Spotify:
Holly ♥ Alex

Holly ♥ Alex - del 43

*
Holly

Jag älskar alla nyanser i Alex personlighet!
Han är ett riktigt spralligt charmtroll med underbar humor. Och vissa dagar
är han en liten djuping som kan sitta försjunken i tankar hur länge som helst utan att märka vad som sker omkring honom.

På en dålig dag kan Alex explodera av ilska och dåligt humör, men det händer bara om han blir provocerad eller retad.
Jag säger alltid åt honom att han ska försöka ignorera klasskamraterna om de jävlas med honom och oftast klarar Alex det, då går han iväg, eller så sitter han kvar och ignorerar retstickorna tills de tröttnar.
Vilken triumf det är för Alex, en härlig syn!

Men ibland blir det slagsmål och då är det nästintill omöjligt att lugna ner Alex.
När han är så där upprörd brukar han (ensam) ta en lång promenad på stranden för att lätta på den ångande ilskan.
Eller så får man hålla fast honom och krama honom tills han slappnar av och blir lugn.

Alex och jag brukar ibland promenera på stranden tillsammans och då brukar han kunna öppna sig och har lätt att prata om sina känslor. (Vi kramas lite då också.)

Alex är verkligen helmysig.
Han har inget emot att jag gillar att gosa med honom, men han kan bli så bedårande generad när jag kramar och pussar (eller kittlar) honom.
Fast han förnekar förstås att han blir generad. Haha! :)

---

Alex & Holly's låtlista på Spotify:
Holly ♥ Alex

Skrivpuff - 4 april 2012 - del 5

*
Trettio minuter senare låste pojken in sig i badrummet och grät efter sin mamma.
När Vendela äntligen lyckades lirka upp låset och kom in till pojken sprang Alex in i hennes famn.
"Du... om jag dricker sån där stark vuxen-dricka, får jag bo hos mamma på det där sjukhuset då...?" frågade han.

Vendela trodde hennes hjärta skulle brista.
I över en timme satt hon på badrumsgolvet med lille Alex i famnen.
Båda två grät.
"Alex, allt ska bli bra, jag lovar." viskade Vendela.
"Moster, älskar du mig?" sa Alex.

"Till månen och tillbaka." svarade Vendela och kysste pojkens mjuka, tårblanka kind.
Alex såg på sin moster.
"Månen är långt borta. Då älskar man nån super-mycket, visst?"

Vendela log och nickade.
"Ja Alex, det gör man. Jag älskar dig super-duper-mycket."
Alex suckade, en ledsen och tung suck.
"Men alla som älskar mig försvinner ju..."
Regndropps-stora tårar rann ned för hans kinder.
"Alla bara försvinner..."

Skrivpuff - 4 april 2012 - del 4

*
Alex hade drabbats av en så kallad meltdown, hans känslomässiga bägare hade runnit över. Och efter den här dagens händelser växlade pojkens humör drastiskt.
För det mesta var han ganska nöjd med tillvaron och tog dagen som den kom.
men ibland kunde han skrika och gråta för ingenting flera gånger om dagen och andra dagar kunde han ligga apatisk i sin säng med oseende ögon.
Under de apatiska dagarna ville han varken äta eller dricka.
Av alla Alex känslostormar var Vendela mest rädd för apatin.
Hon blev nästan glad när han började skrika.

På nätterna, när barnen sov, grät Vendela och hon kände att hon inte kunde ta hand om Alex längre.
Den stackars lilla pojken fick inte den hjälp han behövde och han blev bara sämre.
Kanske skulle hon ringa den där kvinnan på socialkontoret som pratat om fosterhem?
Kvinnan hade sagt att det fanns en mycket bra familj åt pojken.

När Vendela berättade för Alex att han skulle få bo i en fosterfamilj hade pojken först tittat med stora blanka ögon på sin moster.
Sedan hade han suckat sorgset och sagt i kall anklagande ton:
"Moster vill inte ha mig mer. Du tycker inte om Alex."

Vendela tog pojken i famn.
"Jo Alex, jag älskar dig av hela mitt hjärta. Men den här familjen kan få dig att må bra igen, det kan inte jag."
Alex gled ner på golvet och lade sig raklång.
"Jag ligger här till jag blir död." sa han.

Skrivpuff - 4 april 2012 - del 3

*
Plötsligt kastade sig Alex ner på gräset och kved.
Vendela skulle just ta upp pojken i famnen när han började skrika igen.
Orden som nu kom ur pojkens mun fick Vendelas blod att isa sig i ådrorna.
"Jag vill döööööö!" ylade Alex. "Vill inte leva!"

Lilla Cassie kom gående mot sin moster och storebror. 2-åringen såg storögd och bekymrad ut.
"Alex lessen." sa hon med sorgsen röst.
Hon lade sig ner intill sin bror och lade en liten hand på hans kind.
"Inte gråta." sa hon ömt. "Jag här nu."
Vendela kunde inte låta bli att le.
Precis så brukade Nora säga när hon tröstade Alex och Cassie.

"Jag ska göra mig död!" sa Alex.
Cassie såg ledsen ut för att hon inte kunde trösta storebror och Vendela kände sig helt förfärad över att höra pojkens dödslängtan. Det smärtade henne att se pojken så här.
Utan att veta vad hon skulle göra reste hon sig och gick fram till barnen.
Hon tog upp Alex i famnen och den här gången gjorde inte barnet motstånd, istället var han slapp som en trasdocka. All gråt hade gjort honom helt utpumpad.
Moster Vendela slog sig ner i gräset igen och höll om Alex.
Pojken kröp ihop i hennes famn och stoppade tummen i munnen.
Cassie kröp också upp i mosters knä.
Den lilla tösen klappade sin bror på kinden och nynnade på en liten sång.

Skrivpuff - 4 april 2012 - del 2

*
Vendela drog ner pojken i knät igen.
"Alex, mamma Nora är ju på det där sjukhuset minns du väl? Snälla läkare hjälper henne så att hon kan sluta dricka det där som gör henne så sjuk. Minns du att vi pratade om det?"
Alex nickade.
"Men jag vill ha min mamma i alla fall!" sa han.
Nu snyftade han hjärtskärande.
"Jag vill berätta för mamma att dom andra barnen här är dumma. Dom slåss och hade sönder mitt plastsvärd."
Så det var därför han blivit så arg... tänkte Vendela.
"Jag förstår att du längtar efter din mamma, min älskling. Men hon måste vara på sjukhuset ett tag till och vi kan inte besöka henne förrän om några veckor."

"Då vill jag ha min pappa!" sa Alex.
Tårar steg i Vendelas ögon. Alex och Cassies pappa Neil hade dött bara några månader tidigare.
Alex visste vad döden innebar, att man inte kom tillbaka mer då.
Det hade han själv sagt till sin moster när fadern just hade dött.
Men ibland när pojken saknade sin far hände det att han ville att Neil skulle komma tillbaka.

Nu var den lille pojkens ansikte alldeles vått av tårar.
"Jag vill ha min pappa!"
Han grät så mycket att han höll på att tappa andan, men ville inte ta emot mosters tröst.

Skrivpuff - 4 april 2012 - del 1

Skriv om smärta.

Paradise, California. 1999

Vendela förstod inte riktigt vad som hände, allt gick så snabbt.
Alex hade lekt med de andra barnen på lekplatsen och verkade nöjd med tillvaron, men helt plötsligt hade 6-åringen i vredesmod rusat därifrån.
Vendela såg förskräckt hur hennes lille systerson sprang mot den stora vägen utanför parken.
Herregud... hur hade han kommit ut?
Parken var ju inhägnad med ett högt järnstaket och Alex kunde inte öppna grindarna.
Men pojken var liten för sin ålder och mycket finlemmad, kanske hade han lyckats glida ut genom staketets spjälor?

Vendela lämnade snabbt över Alex 2-åriga lillasyster Cassie till en av mammorna i parken och rusade efter Alex.
Pojken skulle precis springa över vägen när Vendela fick tag i hans arm och drog upp honom på trottoaren.
Båda två hoppade till när en stor lastbil tutade och svischade förbi.
"Alex!" flämtade Vendela. "Du får inte bara springa iväg sådär! Du skrämde moster jättemycket. Och du höll precis på att bli överkörd av den där bilen...!"
Hon försökte krama pojken, men han slet sig loss och sprang iväg igen.
Som tur var sprang han in i parken den här gången.

När Vendela kom ifatt pojken lyfte hon upp honom i famnen och höll om honom hårt.
Alex skrek och sparkade och tårarna sprutade.
"Släpp mig!" vrålade han, arg som ett litet lejon. "Jag vill inte vara här!"
Vendela satte sig ner på gräsmattan med barnet. Det var lättare att hålla fast honom då.
"Vad vill du göra då älskling?" sa Vendela och strök pojken över pannan.
"Jag vill ha min mamma!" skrek Alex. "Alla här är bara dumma!"
Pojken krånglade sig ur mosters famn och tog sig upp på fötter.
"Gör så att mamma kommer hit!" befallde han.