Onda aningar

En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.

”Börja” #32

Doktorn tar emot nu, sa sköterskan och jag klev in.

Han tittade upp från skrivbordet och när han såg mig smålog han.
Såååå, vi ses igen, skrattade han och jag ville bara vända på
klacken och springa därifrån.

Han tog fram ett otäckt instrument som jag inte vet (eller vill veta) namnet på.
”Det kommer nog göra lite ont.” flinade han. ”Men det är bara att bita ihop, grabben.”
Jag undrade försiktigt - och nervöst - om jag inte skulle sövas, eller åtminstone bedövas.
Nej, operationen skulle bara ta för lång tid då, svarade han.
Jag förstår inte vad han höll på med…
Jag skulle inte opereras!
Han bara skrattade när jag protesterade.
Hans sköterska klädde av mig och jag blev fastspänd på båren.
”Det hjälper inte att du skriker.” sa sköterskan. ”Det är ändå ingen som kommer att höra dig.”

Men jag skrek ändå.
Någon på sjukhuset måste väl höra mig!
Jag blundade, för ville inte se vad som skulle hända.
Och jag skrek ännu högre när någon plötsligt tog tag i mig.
Jag försökte slita bort händerna från min kropp.

”Ryan, titta på mig.”
”Nej! Jag vill inte! Släpp mig!”
”Ryan, titta på mig!”
Jag öppnade sakta ögonen.
Det var inte den otäcka doktorn och hans sköterska jag tittade upp på - det var mamma!
Och jag låg inte på en kall bår, utan hemma i min trygga, varma säng.
”Du hade en mardröm, älskling.” sa mamma och kramade om mig.
”Varför drömmer jag alltid så verkliga, konstiga drömmar…?” mumlade jag.
”Du har nog livlig fantasi.” sa mamma. ”Och ibland kan våra rädslor förvandlas till mardrömmar.”
Hon hade rätt som vanligt. Hon är klok, min mamma.
”Jag tar en dusch.” sa jag.
Den äckliga drömmen hade gjort mig alldeles svettig.
”Gör det du.” sa mamma. ”Jag gör frukost under tiden, så åker vi sen.”
”Åker? Vart ska vi åka?”
”Sjukhuset.” sa mamma.
Jag stirrade på på henne.
”Sjukhuset...?!”
”Ja, de ska ta bort stygnen och kolla ditt blindtarmsärr idag.”

Jag var tvungen att bita mig hårt i kinden för att hindra mig själv från att skrika högt igen.

Jag leker… #1

Jag leker

att jag flyger

Jag leker

att jag är nå’n annan

Jag leker

med mina kompisar

Jag leker själv

Jag leker

och leker

tills jag blir

alldeles trött.

Nu måste jag sova.

Men i morgon

ska jag leka igen.

Camp Topeka - del 8

David kom ut på verandan.
Han såg på Ryan i Maggies grepp och skrattade.
”Jag tyckte jag hörde någon pipa, jag trodde vi hade fått små möss.”
”Haha, kul... Pappa, hjälp mig!”
”Hur är det med dig grabben?”
”Bra, om jag slipper bli kittlad hela tiden.”

Ryan försökte låta bli att fnissa, men det gick inte så bra.
”Nä, nu ska jag inte bråka med dig mer.” Maggie slutade att kittla honom, men hon höll fortfarande fast honom i en kram.
”Berätta mer vad vi gjorde med dig, Ry.” retades Maureen.
Ryan rodnade.
”Sheila hade ett litet pusskalas.” förklarade Maureen.
”Men det var väl trevligt.” David log retsamt mot sin son.
Ryan låtsades se sur ut och räckte ut tungan.
”Blir du lite generad när tjejerna pussar på dig, raring?” frågade Maggie.
”Nej, det blir jag inte.” sa Ryan blygt.
Sunshine och Maureen fnissade.
Maureen gick fram till Ryan.
”Vill du ha en puss nu?” frågade hon.
”Verkligen inte.” fnissade Ryan. ”Inga fler tjejbaciller tack.”
”Du ska i alla fall få en puss av mig innan du somnar i kväll.” sa Maureen.

”Jag antar att ni är hungriga.” sa David en stund senare. ”Ska vi ringa och beställa pizza?”
De andra tyckte att det lät som en lysande idé.
Under middagen berättade ungdomarna mer om klassresan och allt roligt de gjort.
Ryan tyckte att det var skönt att slippa prata om Chuck och Randy och allt som hade med dem att göra.

Eftersom Ryan, Sunshine och Maureen var trötta efter den långa hemresan och de skulle till skolan tidigt nästa morgon, bröt de upp och sade god natt redan klockan nio.

”Ska du berätta om brännmärket?” viskade Maureen till Ryan när hon skulle gå hem.
Ryan skakade på huvudet.
”Inte i kväll i alla fall.”
”Okej.” sa Maureen.
”God natt.” Ryan vände sig om för att gå in.
”Hallå där!” sa Maureen och drog honom intill sig. ”Ge mig en kram innan du smiter iväg.”
Ryan lade blygt armarna om Maureen och kramade henne.
Sedan kramade han Sunshine också.
Sunshine och Maureen pussade honom på kinden.
Maggie gav honom också en godnatt-kram.
”Vi ses i morgon!” ropade Ryan efter flickorna när de gått en bit.
”Hej då sötnos!” ropade tjejerna och vinkade glatt.
Ryan gick upp på sitt rum för att lägga sig.

Kate och David kom in och sade god natt till sin son.
”Skönt att ha dig hemma igen.” sa Kate.
”Jag var ju bara borta i några dagar.” sa Ryan.
”Ja, men det är så tomt utan dig.” sa Kate.
”Äh, mamma… det är väl skönt för er att vara för er själva lite, så kan ni hålla på att pussas och sådär...” Ryan flinade.
”Du vet vad som händer om du är kaxig, va...?” sa David.
Ryan bara skrattade.

Camp Topeka - del 7

Under hemresan på torsdagseftermiddagen satt Ryan, Sunshine, Maureen och Sheila längst bak i bussen.
Ryan tittade ut genom fönstret, försjunken i tankar.
”Vad tänker du på?” frågade Maureen.
”Vi berättar inte för mamma och pappa vad som har hänt.” sa Ryan. ”Vad Chuck och Randy gjorde med mig, menar jag.”
”De vet nog redan vad som har hänt.” sa Maureen.
”Hur då…?” frågade Ryan. ”Syns det nåt?”
Hans fingrar kände försiktigt på näsan.
”Näsan är inte svullen och jag har väl ingen blåtira...?”
”Ryan… Coach Henderson har säkert berättat det för dem.” sa Sunshine.
Ryan suckade.
”Vuxna… de gör så stor grej av allting…”
”Med all rätt.” tyckte Maureen. ”Det var en stor grej, Ryan. Chuck och Randy borde polisanmälas!”
”Men de vet inte om det där med cigaretten!” sa Ryan efter någon minuts funderande.
”Och det tror du att du kan hålla hemligt för Kate och David…?” sa Maureen och log. ”Sällan, pysen.”
”Vi får väl se.” sa Ryan.

Tre timmar senare klev Ryan, Maureen och Sunshine upp på familjen McKenzies veranda.
Kate och Maggie satt i träsoffan vid bordet.
Maureen och Sunshine kramade Maggie och Kate och slog sig sedan ner i varsin stol.
”Ryan, kom och sätt dig här, så får jag se på dig.” sa Kate.
Ryan såg på tjejerna och suckade.
”Nu börjas det.”
Han gick och satte sig mellan Kate och Maggie i soffan.
Kate studerade hans ansikte.
”Coach Henderson berättade vad som hänt. Hur är det med dig, älskling?”
”Jag mår bra mamma.”
”Är det säkert det?” frågade Kate.
”Ja…!” suckade Ryan.
”Vi blev oroliga, förstår du väl. Vad skönt att se att du mår bra.”
Ryan log.
”Men du, får man ingen kram någon gång då?” frågade Kate.
”Ryan, ge din mamma en kram.” sa Maureen.
Ryan log busigt och skakade på huvudet.
”Då får man väl stjäla en kram!”
Kate fångade in sin son i en stor kram.
”Är det pinsamt att krama sin mamma?” frågade Kate.
Ryan log och skakade på huvudet. Han gav sin mamma en snabb kram.
”Har ni haft det bra?” frågade Maggie.
Hon drog in Ryan i sin famn.
”Vi har haft jättekul!” sa tjejerna.
Ryan nickade instämmande.
”Låt mig gissa;” sa Maggie. ”ni har sovit för lite, skrämt upp varandra med spökhistorier, spökat för era klasskamrater?”
”Ungefär ja.” sa Sunshine.
”Du glömde ’torterat Ryan’.” mumlade Ryan.
Tjejerna skrattade.
”Ja, det gjorde vi också.” sa Maureen.
”Nämen, lilla gubben, vad gjorde de med dig?” frågade Maggie. ”De kan väl aldrig ha... kittlat dig…?”
”Jo…” sa Ryan truligt.
”Men Ryan, du är väl inte ett dugg kittlig...?” retades Maggie och började kittla honom.
Ryan fnissade och skruvade på sig.
”Nej Maggie, sluta!”
”Jag har ju sagt att det kan vara farligt att sitta nära mamma.” skrattade Maureen.

Camp Topeka - del 6

”Hur kan man sova så där…?!” utbrast Maureen nästa morgon.
De tittade på Ryan som sov djupt.
Han låg så nära kanten att det såg ut som att han var nära att ramla ur sängen och vänsterarmen hängde ner mot golvet.
”Det ser definitivt inte skönt ut.” fnissade Sheila.
Maureen såg på sin klocka.
”Trettiofem minuter till väckning. Vi går och gör oss i ordning, så väcker vi honom sen.” föreslog hon. ”Han behöver inte lika lång tid på sig.”
Tjejerna samlade ihop sina toalettsaker och gick mot dörren.
”Vänta lite.” sa Maureen.
Hon gick fram till Ryan, lyfte upp hans arm i sängen och flyttade honom lite längre inåt väggen.
Ryan rörde sig en aning, men han vaknade inte.
”Jag önskar att jag kunde sova så där djupt.” sa Sheila.


Klockan 8:50 hördes en hård bankning på dörren.
”Vem är det?” skrek Sheila.
”Det kan inte vara Coach Henderson - så brutal är han inte.” sa Maureen.
”Väckningspatrullen!” ropade någon utanför.
Sedan hördes bullrande skratt.
”Clark och Joe… alltid lika roliga.” suckade Maureen.
”Vakna!” brölade Clark och Joe.
”Vi är vakna, dumhuvuden!” ropade Sheila.
”Vakna!” brölade Clark och Joe ännu högre.
”Dra åt helvete!” sa Sunshine.
Maureen och Sheila skrattade och gjorde tummen upp.
”Nämen, Sunny…” skrattade Joe. ”Inte ska väl en fin tös som du vara så vulgär i munnen.”
”Öppna,” sa Clark. ”Vi vill hur ni bor.”
”Alla stugor ser likadana ut.” sa Sunshine.
”Men ni kanske har dekorerat eller vad det heter.” sa Clark. ”Är det inte sånt tjejer gör?”
”Clark.”
”Ja, Sunny, mylady?”
”Gå härifrån. Nu.”
”Får inte vi ädla riddare eskortera de sköna damerna till frukosten?” frågade Joe besviken.
”Nej tack.” sa Sunshine.
”Vi har Ryan.” påminde Maureen dem.
”Som vi borde väcka nu.” viskade Sheila. ”Fast han har väl redan vaknat. Ingen kan sova i det här oväsendet.”
Tjejerna tittade bort mot Ryan. Han sov lika tungt som förut.
”Jag säger ju det!” sa Maureen. ”Operasjungande elefanter!”
Sheila och Sunshine gapskrattade.
”Vad är så roligt?” ropade Clark. ”Vad skrattar ni åt?”
”Åt faktumet att ni två ska pallra er iväg till matsalen nu.” sa Sheila.
Maureen satte sig på Ryans säng och skakade honom mjukt.
”Vakna sömntuta.”
Ryan sträckte på sig och gäspade.
”Är det morgon?” frågade han sömnigt.
”Nej, det är därför jag väcker dig.” log Maureen. ”Dummer, det är klart att det är morgon. Upp med dig nu. Det är snart frukost.”
”Okej. Jag går och duschar.” sa Ryan. ”Väntar ni här?”
”Vi kan följa med dig in i duschen om du vill.” retades Sheila.
Ryan såg förskräckt på henne.
”Det är den friska luften.” sa Sunshine lugnande. ”Den gör henne lite…”
Hon visslade och ritade cirklar i luften vid tinningen.
”Det förklarar saken.” log Ryan.

När Ryan öppnade dörren reste sig Clark och Joe upp.
”God morgon, ädle riddar-kollega.” sa Clark.
”Hur mår de sköna damerna?” frågade Joe.
Ryan stirrade på Joe och Clark.
”Har ni rökt nåt eller...?”
”Vi är höga på livet och kärleken, min vän.” sa Clark.
Ryan gjorde tummen upp.
”Bra för er.”
Han tittade på tjejerna och skakade på huvudet.
”Frisk luft…” sa Sunshine menande.
Ryan nickade instämmande.

Camp Topeka - del 5

”Får Ryan sova i vår stuga?” frågade Maureen vid indelningen av sovplatser.
Ryan la armarna om Maureen.
”Hon är så rädd för spöken, jag måste vara hennes spökvakt.” flinade han.
Lärarna och klasskamraterna skrattade.
”Ja, det går väl bra.” sa Miss Coleman. ”Maureen, Sunshine, Sheila och Ryan i stuga sex alltså.”
”Du ska få för spöken.” varnade Maureen.
Ryan log bara strålande mot henne.
”I väg till era stugor nu.” sa Coach Henderson. ”Och stanna inte uppe för länge. Släckning senast klockan elva.”
Sheila räckte upp handen.
”När blir det väckning i morgon?”
”Väckning klockan nio.” svarade Coach Henderson.
Eleverna sa god natt till varandra, sedan tog de sitt bagage och gick mot sina stugor.
”Ryan, lycka till med spökvaktandet.” sa Miss Coleman.
”Äsch, han kommer somna innan han hinner säga spöke.” fnissade Maureen.
”Jag orkar nog vara vaken längre än du.” sa Ryan kaxigt.
Men i nästa sekund gäspade han.
”Känner jag dig väl eller vad?” skrattade Maureen och rufsade om i hans redan rufsiga hår.

”Ryan, ska du sova i min säng, med mig - i fall spökena kommer?” retades Sheila när de kommit i ordning i stugan.
Ryan låtsades kasta sin sko på henne.
Tjejerna skrattade, de visste att han gjorde så för att kamouflera att han blev generad.
”Vet du Ryan...” sa Sheila. ”du är så jäkla söt, så jag tänker överösa dig med pussar.”
”Nej!” fnissade Ryan.
Han dök ner i sin säng och borrade ner ansiktet i kudden.
Tjejerna satte sig på sängen.
”Är du säker på att du inte vill att jag ska pussa dig?” frågade Sheila.
”Mmmm...” mumlade Ryan nerifrån kudden.
Han lade sig på sidan, stödde sig på armbågen och tittade på tjejerna.
”Du är lite nervös nu va?” frågade Maureen och strök bort några hårslingor från hans ansikte.
”Nej, inte alls.” sa Ryan.
Sheila drog in honom i sin famn.
”Du vill ha en puss, va?” retades hon.
Ryan skakade på huvudet.
Han försökte ta sig ur Sheilas grepp, men då började hon pussa honom flera gånger på halsen.
”Nej, sluta!” fnissade Ryan.
”Kittlas det?” retades Maureen.
”Nej, det gör det inte.” sa Ryan.
”Din lilla lögnare.” sa Sunshine.

Efter släckningsdags satt de i Ryans säng och berättade spökhistorier.
De bröt lite mot regeln och lät en liten lampa vara tänd.

Men de släckte den snabbt när de hörde lärarnas röster där ute.
När de hörde dörrarna till lärarnas stugor stängas tände de igen.
Ryan gäspade.
”Lilla sötnos, skulle inte du vara spökvakt?” frågade Maureen.
”Jo.” sa Ryan.
Han kröp ihop i Maureens famn.

Maureen log och strök honom över ryggen.
”Jag bara lurar spökena att jag sover.” viskade Ryan konspiratoriskt.
”Ah, jag förstår.” fnissade Maureen.
”Du gör ett väldigt bra jobb, Ryan.” fnissade Sunshine och gjorde tummen upp.
Ryan log sömnigt.
”Vill du sova, eller ska vi berätta fler spökhistorier?” frågade Sheila.
”Berätta fler spökhistorier.” sa Ryan.

Tio minuter senare sov Ryan.
Maureen lade försiktigt ner honom på kudden och stoppade om honom.
Sedan tassade tjejerna över till sina sängar.
Sunshine, som hade sin säng närmast lampan, släckte.
Tjejerna låg sedan och pratade och fnissade i mörkret.
”Vi väcker väl inte sötnosen?” frågade Sheila.
”Nej då.” försäkrade Maureen. ”Vi skulle kunna släppa in en hel hop operasjungande elefanter här, han skulle ändå inte vakna.”
Tanken på en hel skock operasjungande elefanter i deras lilla stuga fick dem nästan att skratta högt.

Karaktärerna om sig själva 6: Emilia

Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer: ställ gärna frågor till karaktärerna i kommentars-rutan)

EMILIA

Namn: Emilia Esmeralda Franksten
Smeknamn: Lilla E, Millis, Esse
(Smeknamn jag hatar: Frankenstein, Plutten)

Ålder: 11
Födelsedag: 30 september
Hårfärg: Ljusbrunt
Ögonfärg: Blå
Bor: Stockholm

Favoriter:
Mat: Mammas mat, allt som mormor & farmor bakar, pizza
Dryck: Fanta, O’Boy, Svartvinbärssaft
Sport: Ingen
Ämne i skolan: Bild, musik

Går i kyrkan: Bara om nån gifter sig, blir döpt eller konfirmerad

Hatar/ogillar:
Alla som mobbar mig, mitt efternamn (för jag blir retad för det)

Älskar/gillar:
Mor & far, mor- och farföräldrarna.
Pontus, Jesper, Lars + K - en kille på kollo (men bara som kompisar!!!)

Sunny's egen historia

Nu finns Sunny's egen historia En annorlunda sommar

som en "roman i bloggform".

Prolog och kapitel 1-6 finns redan uppe och jag lägger upp

nya kapitel så snart som möjligt! :-)

Trevlig läsning!

// Dakota (& Sunny)

Karaktärerna om sig själva 5: Ceci

Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer: ställ gärna frågor till karaktärerna i kommentars-rutan)

CECILIE (Ceci)

Namn: Cecilie Josefin Olsen
Smeknamn: Ceci, C, Cille/Sille, Olsen

Mindre trevliga smeknamn: Danska Wienerbröd, Rödluvan (en del är så roliga… *suck*)
Ålder: 17 (snart)
Födelsedag: 29 november
Hårfärg: Kastanj/Rött
Ögonfärg: Blå
Bor: Sverige (& Danmark ibland)

Favoriter:
Mat: Tacos, pizza
Dryck: Pepsi, Coca-Cola, vatten
Sport: Lacrosse, simning, fotografering (ingen sport kanske… men men...)
Ämne i skolan: Bild, musik, engelska & historia

Går i kyrkan: på bröllop & dop + skolavslutningar

Hatar/ogillar:
Barnmisshandel, mardrömmar, våld, krig, rasism, sjukhus, astma

Älskar:
Familjen & vännerna

Karaktärerna om sig själva 4: Leni

Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer: ställ gärna frågor till karaktärerna i kommentars-rutan)


LENI

Namn: Leni Johanna Simonsson
Smeknamn: 


* Neni (Melwin har lite svårt att säga Leni)
* LeJo (från de första bokstäverna i mina förnamn.

Fast Noel säger Lejon istället - roligare tycker han)
* Sims (pga efternamnet, ej spelet ;-) )

Ålder: 17 (i december)
Födelsedag: 6 december
Hårfärg: Rött
Ögonfärg: Blå
Bor: Stockholm

Familj:

Mammas sida: Malena (mamma), Göran (mammas nye man),

3 yngre bröder: Linus, Noel & Melwin

Pappas sida: Johan (pappa), Camilla (pappas sambo), 1 lillasyster: Olivia

Favoriter:
Mat: Tacos
Dryck: Pepsi, vatten
Sport: Lacrosse, Fotografering (är väl egentligen en hobby, ingen sport, men ändå…)
Ämne i skolan: Svenska, bild, musik, engelska, religion & historia

Går i kyrkan:
Kyrkan: mest vid bröllop/dop/begravningar.
Synagogan: med morföräldrarna vid högtider.

Hatar/ogillar:
Våld, krig, rasism, barnmisshandel, grymhet mot djur,
pappas jobb - ibland (man blir lite orolig med en farsa som är polis…)

Älskar:
Min familj & mina vänner (och min vovve)

Karaktärerna om sig själva 3: Maureen

Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer: ställ gärna frågor till karaktärerna i kommentars-rutan)

”Sunshine/Ryan/Maureen-serien” (utspelas 1970)


MAUREEN

Namn: Maureen Crystal Watson
Smeknamn: Marie (Ryan kunde inte säga Maureen när han var liten)
Ålder: 15
Födelsedag: 27 april
Hårfärg: Mörkbrunt (nästan svart)
Ögonfärg: Ljusblå
Bor: Ocean Beach, California

Favoriter:
Mat: (Nästan) allt mamma lagar, cheeseburger & fries, pizza
Dryck: Coca-Cola, Dr. Pepper, mjölk
Sport: Simning
Ämne i skolan: Drama & music, simning, historia, engelska (ibland)

Går i kyrkan: Söndagar

Hatar/ogillar:
Idiotiska människor, rasism, våld & krig, bensinlukt, översittare,

när någon sårar dem jag älskar

Älskar:
Mamma, Sunny & Ryan

Karaktärerna om sig själva 2: Ryan

Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer: ställ gärna frågor till karaktärerna i kommentars-rutan)

”Sunshine/Ryan/Maureen-serien” (utspelas 1970)

RYAN

Namn: Ryan David McKenzie-Goldman
Smeknamn: Ry, Little Monkey Boy, sötnos (enligt Maureen iaf)
Ålder: 14 (nästan... fyller 14 i november)
Födelsedag: 29 november
Hårfärg: Ljusbrunt
Ögonfärg: Blå
Bor: Ocean Beach, California

Favoriter:
Mat: Kyckling & potatismos, cheeseburger & fries, pizza, Mac & Cheese
Dryck: Coca-Cola, Root beer, vatten
Sport: Simning & baseball
Ämne i skolan: Rast (nej, jag skojade bara) simning, engelska & historia

Går i kyrkan: Vi går både i kyrkan och synagogan

Hatar/ogillar:
Folk som dömer, våld & krig, rasism, höjder, Uncle W, sjukhus,

när någon gör illa/sårar dem jag älskar, tomatsoppa,

när jag tvingas göra saker jag inte vill göra

Älskar: Min familj, Sunny & Maureen

Karaktärerna om sig själva 1: Sunny

Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer: ställ gärna frågor till karaktärerna i kommentars-rutan)

”Sunshine/Ryan/Maureen-serien” (utspelas 1970)


SUNSHINE

Namn: Sunshine Annabelle Robinson
Smeknamn: Sunny, Hippie Princess, Dixie girl
Ålder: 15 (nästan)
Födelsedag: 4 december
Hårfärg: Kastanjebrunt
Ögonfärg: Bruna
Bor: Ocean Beach, California

Favoriter:
Mat: Kyckling, cheeseburger & fries, pizza
Dryck: Coca-Cola, Root beer, vatten
Sport: Simning & baseball
Ämne i skolan: Engelska, Drama & music, simning, historia

Går i kyrkan: Ibland

Hatar/ogillar:
Inskränkta & ignoranta människor, rasism, våld & krig, trånga & mörka utrymmen, när någon gör illa eller sårar dem jag älskar

Älskar:
Min familj, Ryan & Maureen

Camp Topeka - del 4

Fem minuter senare kom tjejerna tillbaka med kläder till Ryan.
”Tack! Gå ut medan jag klär på mig.” sa Ryan.
Tjejerna gick lydigt ut.
”Nu kan ni komma in.” sa Ryan när han klätt på sig.
Han satt i sängen med knäna uppdragna under hakan.
”Ska inte du ligga och vila?” frågade Maureen.
Ryan skakade på huvudet.
”Jo, det ska du.”
Maureen brottade milt ner Ryan i sängen och höll honom i sin famn, så att han inte skulle kunna sätta sig upp.
Sheila lade upp Ryans bara fötter i sitt knä.

Hon såg busigt på Sunshine och Maureen.
”Är hans fötter kittliga...?”
Sunshine och Maureen fnissade och nickade.
Ryan drog snabbt bort fötterna. Men han kom inte ur Maureens famn.
”Ni får inte kittlas.” mumlade Ryan.
”Jo, bara lite.” sa Sunshine.
Ryan skakade på huvudet.
”Ska vi pussa dig då?” fnissade Sheila.
”Nej!” sa Ryan.
”Du får välja.” sa Maureen. ”Antingen så pussar vi dig eller så kittlar vi dig.”
”Ni är inte snälla!” sa Ryan.
”Vi vet.” log Sunshine.

”Välj nu.” sa Maureen.
”Aldrig i livet!” sa Ryan.
”Okej, då gör vi båda.” sa Sheila.
”Inga pussar - jag vill inte ha tjejbaciller!” fnissade Ryan.
Sheila såg på Sunshine och Maureen och flinade lite elakt.
”Okej, ni hörde honom. Han valde bort pussar.”
”Då så, Ryan, då återstår bara en sak…” sa Maureen.
”Åh nej!” stönade Ryan. ”Vad har jag gjort…?”

Camp Topeka - del 3

Läkaren i sjukstugan frågade Ryan om han mådde illa.
”Nej, lite yr bara.” försäkrade Ryan.
”Vad bra.” sa läkaren. ”Du får ligga här och vila som sagt. Lite tråkigt - men nödvändigt. Och du får ta av dig de där blöta kläderna.”
Ryan stirrade på henne.
”Men…” började han.
Läkaren bara log. Hon bäddade med rena lakan i sjuksängen och lade dit en enorm frotté-filt.
”Du får ha den här på dig så länge. Du ska ju ändå ligga här och vila.”
Ryan drog motvilligt av sig sin T-shirt.

Läkaren fick syn på det röda märket som Randys cigarett gjort.
”Är det där ett brännmärke av en cigarett?”
Ryan nickade.
”Ligg still, så ska jag göra rent det där.”

När läkaren gick in i ett angränsande rum för att hämta bomull och en flaska sårsprit drog Ryan motvilligt av sig resten av kläderna.

Sedan lade han sig i sängen och såg noga till att filten täckte hela honom.
Det knackade på dörren och Sunshine, Maureen och Sheila kikade in i sjukstugan.
”Kom in ni.” sa läkaren. ”Det är okej va?”
Ryan log och nickade.
Han var glad över att se sina vänner - och väldigt glad över att han hunnit få på sig filten.
”Här ligger du och har det mysigt.” sa Sheila.
”Sunny och jag hämtar kläder åt dig sen.” sa Maureen. "Vi antar att du inte vill gå omkring och vara blöt."

"Tack." sa Ryan.

"Vad snällt." sa läkaren. "Det tar ju ett tag innan de här är klara."

Läkaren plockade upp Ryans blöta och blodiga kläder och stoppade in dem i en tvättmaskin.

Fint, nu vet de att jag inte har mina kläder på mig... tänkte Ryan.

Han kontrollerade att filten låg kvar ordentligt.
”Maureen, när tänkte ni hämta kläderna...?" frågade Ryan.

”När vi har tid.” skrattade Maureen retsamt.
”Kul Maureen.” sa Ryan.
”Nu ska jag bara tvätta rent det där såret så får ni vara ifred sen.” sa läkaren.
Hon vek ner filten till midjan på Ryan.
Sheila busvisslade. Ryan räckte ut tungan åt henne.
Läkaren skrattade lite. Hon gjorde rent cigarett-brännmärket och strök på kortisonsalva.
”Gör det ont?” frågade Sunshine.
”Nej.” ljög Ryan.

När läkaren lämnade rummet satte sig tjejerna i Ryans säng.
”Så du har inga kläder på dig…?” retades Sheila.
Ryan kastade en kudde på henne.
”Ryan, lille vän, man kastar inte kuddar, då kan det gå illa.” sa Sheila.
Hon petade honom i sidan.
”Nej, sluta!” fnissade Ryan.
Han drog filten över sig så att den dolde ansiktet också.
”Rodnar du?” fnissade Sunshine.
”Nej.” sa Ryan.
”Kom fram då.” sa Sheila.
”Aldrig.”
Sheila drog retsamt i filten.
”Vad tjejer är jobbiga!” mumlade Ryan.
Maureen drog bort filten från Ryans ansikte.
”Men du älskar väl oss ändå?” frågade hon. ”Det gör du väl?”
Hon började också peta honom i sidan.
”Nej, inte för tillfället.” fnissade Ryan. ”Hämta kläder åt mig nu.”
Flickorna klev ur sängen.
”Vi kommer tillbaka om en stund.” sa Maureen pussade honom på pannan. ”Ska vi säga klockan sju i kväll?”
Ryan slängde i väg den andra kudden mot Maureen.

Maureen skrattade och höll avvärjande upp händerna.

”Okej då, sötnos, fem minuter - högst.”

Camp Topeka - del 2

Klassen, Coach Henderson och Miss Coleman satt i matsalen och skulle just börja äta lunch när en genomblöt och blodig Ryan klev in genom dörrarna.

Han sjönk matt ner på golvet.
Alla stirrade chockat på honom.

Sunshine och Maureen rusade fram till Ryan.
”Herregud, vad har hänt?” skrek Sunshine.
I nästa sekund kom Chuck och Randy in i matsalen.
Coach Henderson reste sig och gick med arga kliv mot dem. Det syntes lång väg hur förbannad han var.
”Ni två - utanför! NU!” vrålade han.
Han knuffade nästan ut Chuck och Randy.
Sedan hörde klassen och Miss Coleman hur han skrek på dem.

Miss Coleman satte sig på knä intill Ryan och höll hans ansikte i sina händer.
”Du får gå till sjukstugan.”
Ryan stönade.
”Nej, jag mår bra.”
”Du kan ha fått hjärnskakning och näsbenet kan vara brutet.”
”Inte igen…!” utbrast Sunshine.
Hon tänkte på Ryans skador efter den hemska bilfärden med Uncle Walter.
”Jag är okej, Sunny. Jag lovar.” sa Ryan.
Miss Coleman hjälpte Ryan på fötter och ledde honom till sjukstugan.

Läkaren i sjukstugan var en vänlig kvinna i fyrtioårs-åldern.
Hon undersökte Ryan och kunde konstatera att näsbenet inte var brutet och att han inte hade hjärnskakning.
”Det är inget fara med dig, det räcker med att du ligger här och vilar i eftermiddag.”

Miss Coleman gick tillbaka till matsalen och meddelade de oroliga eleverna att det inte var någon fara med Ryan.
Coach Henderson hade ringt rektor Benson och förklarat läget.
Nu tog han Chuck och Randy till sin bil och körde hem dem.
Därhemma väntade några månaders avstängning för de båda översittarna.

Camp Topeka - del 1

Miss Coleman och Coach Henderson var på skolresa med sin klass.
I fyra dagar skulle de bo på Camp Topeka i Blue Hills.

Kate och David var lite oroliga för Ryan nu när han opererats så nyligen. Men de ville inte att han skulle missa sin klassresa.

De fick sin son att lova att han skulle ringa hem när de var framme.
Telefonen på lägret var ur funktion, så Ryan gick till bensinstationen och ringde hem för att tala om att de var framme och att resan gått bra.

Randy och Chuck, som var uttråkade och på dåligt humör, följde efter Ryan till och från bensinstationen.
Hela vägen tillbaka till Camp Topeka gick de nära Ryan och de började knuffa honom framför sig.
”Vad fan håller ni på med?” fräste Ryan.
”Nu kan inte dina små flickvänner rädda dig.” sa Randy.
Han tog ett bloss på sin cigarett och blåste ut ett stinkande moln.
”Nämen Randy, du får väl inte röka nu - vi är på skolresa!” sa Chuck med tillgjord, gnällig röst, som han tyckte liknade stränga lärarröster.
”Du har så rätt Chuck.” sa Randy. ”Jag får fimpa.”
Randy vände sig mot Ryan.
”Vet du vad Ryan, du har tur idag; du får vara askkopp.”
Chuck bände Ryans armar bakåt och höll i honom.
Randy drog upp Ryans T-shirt och pressade den glödande cigaretten strax nedanför Ryans bröstkorg.
Ryan bet ihop tänderna och kämpade hårt för att inte visa sina känslor.
”Nu ska vi leta upp dina små flickvänner också.” sa Randy.
”Låt dem vara!” morrade Ryan.
”Det bestämmer inte du skitunge.” sa Randy.
”Nu går vi.” Chuck släppte taget om Ryan och knuffade honom framåt.
Då körde Ryan sin armbåge i Chucks mage.
Chuck vek sig dubbel och kippade efter andan.
Randy kastade sig över Ryan.
Pojkarna rullade ned för slänten vid vägkanten och hamnade i floden nedanför.
Men lite vatten stoppade dem inte. De slogs som två vilddjur.
Chuck försökte springa ned för slänten, men hala skosulor och torrt sommargräs var inte någon bra kombination, så snart rullade även Chuck ner i floden.
Chuck kom på fötter, drog tag i Ryans hår och gav honom ett knytnävsslag över näsan.
Trots smärtan och blodet som forsade ur näsan tog sig Ryan upp på land.
Han lyckades kravla sig uppför slänten och gick mot lägret.

Upplopp på Abe Lincoln High - del 3

Rektor Bensons sekreterare spärrade upp ögonen när hon såg Coach Henderson och några elever komma mot rektorns kontor.
Två av eleverna var blöta som dränkta råttor och en gick nästan dubbelvikt och höll en hårslinga i handen.
De två som gick bakom dem såg bekymrade ut.
Rektor Benson kom ut från sitt kontor.
”Vad har hänt här då?” frågade han.
”Upplopp vid poolen.” suckade Coach Henderson.
Ryan och Maureen berättade vad som hänt.
Rektor Benson såg på Chuck och Randy och suckade irriterat.
”Längtar ni efter en relegering?” sa han.
”Det var inte vi som började…!” gnällde Chuck.
”Inte…?” fräste Sunshine.
”Chuck, Randy, en enda förseelse till och ni blir relegerade!” sa rektorn. ”Är det uppfattat?”
”Hon då…?” gnällde Chuck och pekade på Sunshine.
”Det behöver ni inte bry er om.” svarade rektorn. ”Gå och byt om nu, så att ni inte kommer för sent till kvarsittningen.”
Chuck och Randy lomade iväg.
Rektor Benson vände sig mot Sunshine.
”Och du Sunshine…”
”Ja Sir?”
”Ta det lugnt i fortsättningen. Jag vet att du vill försvara dina vänner, men du måste behärska dig.”
Sunshine log.
”Ja Sir. Det ska jag göra.”

Upplopp på Abe Lincoln High - del 2

Ryan reste sig från marken och ställde sig bredvid Maureen.
Maureen lade armen om hans midja.
”Är du okej?”
Ryan nickade.
Oroligt såg Ryan, Maureen och de andra eleverna på slagskämparna i vattnet.
Chuck försökte trycka ner Sunshines huvud under vattnet.
Ryan ville springa fram och hjälpa Sunshine, men Maureen höll fast honom.
”Du ska nog hålla dig borta från Chuck nu.” sa Maureen.
”Ja. Sunny klarar sig alltid.” sa Sheila.
”Vad i helvete pågår här?!”
Coach Henderson rusade mot poolen.
”Upp med er - nu!”
Sunshine och Chuck klättrade upp ur vattnet.
”Vad sysslar ni med?” röt Coach Henderson.
”Sunshine försvarade mig, Sir.” förklarade Ryan.
”Måste ni dränka varandra för det?” frågade Coach Henderson och såg strängt på Sunshine och Chuck.
”Hon krossade mina kulor!” hördes en stönande Randy bortifrån väggen.
”Du försökte ju strypa Sunny!” skrek Maureen. ”Och se vad han gjorde!”
Hon pekade på den guldlockiga hårslingan som Randy fortfarande höll i.
Coach Henderson blundade och räknade till tio tyst för sig själv.
Sedan såg han på Chuck, Randy och Sunshine.
”Rektorns kontor - nu!”
Han föste de tre bråkstakarna framför sig.
Ryan och Maureen gick efter dem.
Coach Henderson blängde på dem.
”Och ni följer med för att…?”
”Vi är vittnen.” sa Ryan. ”Vi vet ju vad som hände.”
Coach Henderson suckade.
”Varför blev jag inte brandman istället?” muttrade han.
”För brandmän har inte arga visselpipor.” sa Ryan med ett litet flin.
Coach Henderson suckade igen.

Men sedan log han mot Ryan.

Upplopp på Abe Lincoln High - del 1

Chuck och Randy var skolans största översittare nu när Brad Foley var avstängd.
De två rötäggen flankerade alltid Brad, så nu var de arga på allt och alla för att deras polare och ledare inte fick komma tillbaka till skolan förrän till hösten.
På torsdagen, bara några dagar efter Ryans blindtarmsoperation, var Chuck och Randy på Ryan hela dagen.
På gympan retade de honom för att han inte kunde vara med.
”Är du rädd att du ska få en farlig, läskig boll på dig?” flinade Randy.
”Jag är nyopererad.” svarade Ryan lugnt.
”Oj då, lilla ponken är nyopererad.” hånlog Chuck.
Ryan himlade sig.
”Idioter.” mumlade han.
Han gick fram till Maureen och Sunshine och började prata med dem.
”Sa du nåt?” frågade Randy.
”Inte till dig.” svarade Ryan.
”Låt honom vara.” sa Sunshine.
Ryan log mot Sunshine.
”Håll dig utanför det här.” väste Randy.
”Om du låter honom vara.” väste Sunshine tillbaka.
Randy drog med sig Sunshine mot väggen och höll kvar henne med ena armen tryckt mot hennes strupe.
”Låt bli henne!” skrek Ryan.
”Kolla, din lilla pojkvän vill rädda dig.” hånlog Randy.
”Håll käften Randy.” sa Sunshine.
”Ingen säger åt mig att hålla käften, hajar du!”
Randy tog tag i Sunshines hår och drog hårt.
Sunshine grimaserade av smärta när en hårslinga slets loss.
”Låt bli henne sa jag!” skrek Ryan.
Han sprang fram mot Sunshine, men en arm sträcktes ut och stoppade honom.
”Du vill verkligen bråka du, lille skitunge.” flinade Chuck.
Ryan kände hur han lyftes en bit från marken när Chuck tog tag i honom.
”Släpp mig!” morrade Ryan.
”Du kanske vill bada din lille skit?” sa Chuck och drog med sin Ryan mot poolen.
”Nej!” skrek Maureen. ”Hans blindtarmsärr får inte bli blött!”
”Nämen, vad synd. Skulle vi bry oss, menar du?” sa Randy, som fortfarande tryckte Sunshine mot väggen.
Sunshine drog ett djupt andetag.
Sedan satte hon ett välplacerat knä i skrevet på Randy.
Randy tjöt av ilska och smärta och släppte Sunshine.
Sunshine kastade sig så hårt hon kunde mot Chuck. I ren förvåning släppte Chuck taget om Ryan.

I farten föll Sunshine och Chuck ner i poolen.

Klasskamraterna blev som förstenade av oro.

Sommarlägret - del 2

2. Fantastiska Femman

När Danne, Jonas, Andreas och jag kom in i vårt rum hördes bankningar från garderobsdörren.
En byrå stod för dörren, så att den inte kunde öppnas inifrån.
Vi drog bort byrån och öppnade dörren.
En liten tjej stod där och grät.
Det var den lilla tjejen som hade talat om för granbarrs-killen att kryddan i lunch-soppan hette timjan.
”Tack!” sa den lilla tjejen och torkade tårarna. ”Jag har suttit här i en halvtimme.”
”Vem stängde in dig?” frågade Danne.
”Några av de äldre barnen. Jag vet inte vad dom heter. Dom sa att de ville skoja med skoja med mej.”
”Dom ska få!” sa Andreas. ”Man ger sig inte på mindre barn!”
”Säg inget till ledarna bara.” sa tjejen. ”Jag skulle få stryk om jag skvallrade!”
”Du ska inte få stryk.” sa jag. ”Vi ska vara dina livvakter här hela sommaren!”
Tjejen såg jätteglad ut. Hon kramade mig.
”Vad heter du?” frågade Jonas.
”Emilia.” svarade tjejen.
Emilia var som en gullig lillasyster.
Vi fyra lovade att vi skulle beskydda henne och inte låta nånting hända henne!
”Emilia och Fantastiska Fyran!” jublade Emilia.
”Vet du vad, Emilia, vi är från och med nu Fantastiska Femman!” sa jag.