Skrivpuff - 29 April 2017

*
Baksidan av fruktjuicen

California. Hösten 2001.

8-årige Alex satt vid köksbordet hemma hos sin moster och drack hemgjord svartvinbärs-juice och åt kakor. Han höll upp glaset.
”Denna här juicen som mormor gjorde till mig är bra, för det är inga reserveringsmedel i den.”
Moster Vendela kvävde ett leende. 
Felsägningen var söt, men hon ville inte att pojken skulle tro att hon skrattade åt honom.

”Du menar konserveringsmedel?”
Alex rynkade tankfullt på ögonbrynen och började sakta skaka på huvudet. Men så tänkte han efter och nickade istället.
”Ja… det menade jag ju.” sa han insiktsfull och log brett. ”Konserveringsmedel."
Han smakade på ordet, så där som brukade göra när han lärde sig ett nytt ord.
"Det läste jag på ett juicepaket en gång." berättade han. "Men mormor har inget sånt i när hon gör juice.”


Pojken tog ivrigt en klunk till av den röda drycken, och fick en liten juice-mustasch.
Vendela skrattade ömt och strök sin systerson över håret.
Och sedan räckte hon honom en servett.
”Här, lilla gubben, torka dig om munnen.”
Men pojken tog inte emot servetten, han tyckte det gick lika bra att torka sig om munnen med tröjärmen.
”Nämen, Alex…” suckade Vendela.
Alex bara skrattade glatt.

Skrivpuff - 20 April 2017

*
Favorit

Sun City, California. Våren 2011.


•Cassie Spencer-Clarke
Hittade en gammal bild på Alex. Kolla vad söt! 
Redan vid 2 års ålder var min bror en liten filosof som älskade att sitta vid/i vattnet. 
Här sportar han en lämpligt änglalik onesie med "wins" (wings) på ryggen 

#Alex #littlebigbro #loveu2bits ♥
*
•••••••••••

*

•••••••••••March 10, 2011


Comments:

Mia Beckett Håret!! Och "wins"! ♥  #purecuteness

Alex Spencer-Clarke LOL!!! If I fits I sits! Inga konstigheter här inte… ^_^
Men lite adorable var jag va? ;-)
#babyandthesea #diaperbutt #normalkid



Mia Beckett *Lite* adorable...?! @ Alex, du var - och är - så himla adorable att jag svimmar ju!!



Holly McCarthy Håller fullständigt med Mia! Du var den gulligaste ungen redan då!
Love you, Alex - min favorit! ♥

Alex Spencer-Clarke Awww! Tack tjejer!! I love you too! ♥

Skrivpuff - 17 April 2017

*

Ta en bok.
Skriv en text baserad på en slumpmässig mening
i början av boken.
Du avgör själv hur trogen inspirationsmeningen du vill vara.
Dina tankar och inspirationen är det viktiga.
Berätta gärna vilken bok du valt.

”Det fanns ingen annan i huset.”

Oak Park, New York. Hösten 2000.

13-åriga Nikki Danelli stannade till på trappan och rättade till sin nya vita tunika, som hennes styvmamma Maura hade sytt åt henne och så flyttade hon över blombuketten till vänsterhand, för att kontrollera att den högra inte blivit svettig.
Till slut kikade hon ner i den ljusblå presentpåsen och kollade så att allt fanns där. Och när hon försäkrat sig att så var fallet klev hon uppför de sista stegen och ringde på dörrklockan.
Varför är jag så nervös...?
Hon förstod verkligen inte det, allt hon skulle göra nu var ju att gå på party hos en klasskamrat. Vad kunde gå fel?

Ingen öppnade dörren, så Nikki ringde på igen.
Fortfarande ingen som kom och öppnade.
Konstigt... tänkte Nikki.
Hon skulle just trycka på ringklockans knapp en tredje gång, när hon fick syn på en lapp som satt upptejpad på dörren.
Kom in
stod det.
Nikki drog upp den tunga trädörren och klev in i farstun. Där var det tomt på folk och ganska mörkt.
"Hallå?" ropade Nikki.
Men hon fick inget svar.
Då började hon känna att något var fel...

Plötsligt kände hon närvaron av någon bakom sig. Hjärtat började bulta snabbt och hon blev alldeles darrig i benen.
Just som hon skulle vända sig om lade någon armen om hennes hals, hårt, som ett strypgrepp.
Blomsterbuketten och presentpåsen föll till golvet och Nikki förde båda händerna mot halsen och försökte dra bort armen.
"Släpp mig...!" lyckades hon pressa fram, trots att halsen var alldeles torr och andningen hade försvårats.
Då väste en mörk och skrovlig röst i hennes öra:
"Gör som jag säger, annars råkar din familj illa ut..."

Minnen från en mardröms-kväll för många år sedan började göra sig påminda. Kvällen då hennes mamma och moster blev mördade.
Kanske mördarna hade sagt just så till dem?
Nu grät Nikki och skakade i hela kroppen.
"Jag gör allt du vill!" snyftade hon. "Men skada inte min familj."
Hon tänkte på sin pappa, Maura, och på kusinerna och farbröderna. Aldrig att hon skulle låta något mer ont hända dem!
"Så du gör allt du vill...?" sa den skrovliga rösten.
"Jaaa...!" gråt-skrek Nikki.

Då hördes skratt, från flera personer. Inte vuxna, utan från ungar i hennes egen ålder.
Det knöt sig i magen på Nikki när hon insåg att det var hennes klasskamrater, de som blivit bjudna på festen åtminstone.
Lampor tändes och nu fick alla se hur mascara-blandade tårar strömmade nerför hennes kinder och hur hon stod och darrade av rädsla.
Den som hållit strypgreppet om hennes hals var en killarna, en 14-åring som redan började bli kraftig av muskler.
Han log hånfullt.
"Så du är villig att låta mig göra precis vad jag vill med dig? Är du en liten hora, Danelli...?"
Alla skrattade igen, råare och mer hånfullt nu.

Nikki vände om och rusade ut ur huset. Hon storgrät och mådde illa.
Flickan var så skakad och upprörd att hon inte märkte att hon sprang rätt ut i gatan.
En bil tvärnitade precis intill henne och föraren kom utskyndande.
"Åh herregud! Nikki, lilla vän...! Hur gick det...?!"
Den välbekanta, trygga rösten fick flickan att slappna av, så lättad blev hon.
Hon kollapsade i sin underbara styvmammas famn och grät ur sig all chock.
Inte förrän pappa Bobby och Maura stoppade om henne senare den kvällen orkade Nikki berätta vad som hänt.
Maura höll sedan om henne och tröstade henne, medan pappa gick till ett annat rum för att ringa ett par samtal.
De kunde höra Bobby Danellis upprörda röst genom väggen och Nikki log skadeglatt.
Åh! Nu för skitungarna en utskällning som får öronen att falla av...!
Maura log. Hon njöt av det här minst lika mycket som Nikki gjorde.
"Ja, det får de sannerligen, både av din pappa och av sina föräldrar."
Maura kramade om den lilla flickan, som hon höll av så mycket, och pussade henne ömt på kinden.

---

Casey Baldwin - "Bekännelsen"

Skrivpuff - 16 April 2017

*
Behöver

Fortsättning på Skrivpuff - 14 April 2017

Blue Creek, Minnesota. Maj 2010.

Angel

Klockan 8:45, en kvart innan lektionen skulle starta, kom rektorn in i klassrummet med Reece och Phoebe Goodwin i släptåg.
11-årige Reece hade kortklippt honungsblont hår. Uppsynen i hans ansikte var ganska buttert, men inte otrevligt.
8-åriga Phoebe hade långt honugsblont hår, som nu var uppsatt i en hästsvans. Hon såg inte lika butter ut som sin bror, men ganska allvarlig.
"God morgon, Angel och Missy." hälsade rektorn. "Här är de nya barnen."
Missy Anderson och gick fram för att hälsa på syskonen.
"Hej!" sa jag.
"Välkomna hit. Jag hoppas ni ska trivas här." sa Missy.
Nu log Phoebe. Hon tog i hand och hälsade artigt. Det kändes lite gammaldags, men rart.
Reece tog också i hand, men han varken log eller såg oss i ögonen. Hans "hej" lät lite oengagerat.

Jag visade var de skulle sitta och att jag hade lagt fram arbetsböcker och blyertspennor åt dem.
Syskonen slog sig ner på varsin stol.
"Får vi tuschpennor också?" frågade Phoebe.
"Ja, i morgon." sa jag och log. "Vi ska köpa nya idag."
Phoebe såg nöjd ut.
"Vad bra!"
Reece såg sig om i rummet.
"Har ni inga datorer?" sa han missnöjt.
"Inte här inne." sa Missy. "I den här klassen jobbar vi utan datorer."
Reece suckade och vilade uttråkad hakan mot bordsskivan.
"Men, uppför dig - sätt dig ordentligt!" förmanande hans lillasyster.
Pojken gav henne en blick full av hetta och irritation.
"Håll käften!" fräste han.
"Reece..." sa Missy ogillande. "Du behöver inte svära åt din syster."
"Jo, det behöver jag." muttrade pojken.

Jag bestämde mig för att försöka avleda hans tankar på svärord och frågade vad han ville arbeta med nu.
"Va, får man välja...?" sa han häpet och hans lilla ansikte blev mildare.
Jag nickade.
"Ja, den här lektionen kan du välja mellan Engelska eller Matte."
"Matte!" sa han snabbt. "Jag är rätt bra på det."
Hans nyvunna glädje gjorde även mig glad.
Jag gav honom en mattebok, en linjal och ett suddgummi.
"Pennor har du redan." sa jag och visade honom de gula blyertspennorna som låg på hans bänk.

Phoebe hade suttit och iakttagit oss hela tiden. Nu snappade hon åt sig sin brors mattebok.
"Ge hit!" vrålade Reece.
"Näää! Jag behöver också en bok att arbeta med!" skrek Phoebe.
Jag tog matteboken ifrån Phoebe och hämtade en åt henne också.
Hon såg missnöjt på sin bok.
"Det här är ju inte samma..." sa hon surt och höll fram matteboken mot mig, som om hon förväntade sig att jag skulle att tillbaka den.
Reece suckade trött.
"Du är ju inte på samma nivå som mej, dumskalle-unge. Då kan du inte ha samma."
"Tyst med dig, horunge!" fräste Phoebe. "Jag vill ha samma - ingen baby-mattebok."

Missy Anderson stirrade förfärad på syskonen Goodwin.
Och jag sneglade på rektorn och funderade på hur jag skulle tacka honom för den här utmaningen.

Skrivpuff - 15 April 2017

*
GLAD PÅSK

Skriv en påskhälsning på din blogg eller skriv en text inspirerad av påsken.
Bild, som inspiration eller dekoration.

Den första påsken. 
Påskafton, 3 April, 2010

Colette, 6 ½ år, stirrade på det stora färgglada pappersägget, som hon andaktsfullt höll med båda sina händer.
"Är hela det här mitt...?" frågade den lilla flickan.
Den förvånade och nästan hänförda tonen i hennes röst gick rakt in i hjärtat på hennes nya fosterföräldrar Helena och Krister.
"Ja, min älskling," sa Krister. "det är ditt."
Flickan ögon var nu stora som tefat och hon lade försiktigt ner påskägget på soffbordet, så att hon kunde öppna det.
När hon kikade ner i ägget flämtade hon till.
"Mamma, pappa! Det finns massor med godis häri! Och leksaker! Små söta leksaker!"
När chocken över att få ett så stort påskägg släppt en aning började flickan studsa av pur glädje.
"Vilken fin present jag fick!" jublade hon.

Colettes storebror Tony, 11 år och 8 månader gammal, hade fått ett likadant ägg; fyllt med godis och små presenter. Pojken var lika hänförd som sin syster.
Nu omfamnade barnen varandra och skrattade av lycka. Och sedan kramade de sina föräldrar.
"Tack! Tack! Tack!" utbrast barnen unisont och snubblade nästan på orden.
Colette började stryka med handen över sitt fina, blanka ägg.
"Får jag spara det här. Och ha i mitt rum?"
"Det är hennes första påskägg." förklarade Tony och log lite.

Helena började nästan gråta av rörelse. Och hon såg att även Krister hade tårar i ögonen.
Det gjorde ont i deras hjärtan av att tänka på hur de här ljuvliga ungarna hade haft det förut, innan de kom till familjen Hasselgren i julas. Då hade levt i en skräckfylld mardröm av misshandel, vanvård och mobbning.
På självaste julafton räddades Tony och Colette av Helenas bror, som var polis. Och det hade varit självklart för familjen Hasselgren att ta hand om de små stackarna.

Nu lyfte Helena upp lilla Colette i famnen.
"Självklart får du ha påskägget i ditt rum. Det är bara roligt att du tycker om det."
Colette kramade sin fostermor igen.
"Och ingen kan ta det från mig...?" frågade flickan oroligt.
Helena skakade på huvudet.
"Älskade unge, här kan ingen ta någonting ifrån dig."
Colette nickade och log förstående.
"Bra." sa hon mjukt och såg på sin bror. "Då behöver vi inte gömma våra nya presenter, Tony."
Nu blev Krister tvungen att diskret lämna rummet. Alla känslor höll på att överväldiga honom totalt.

Tony såg med sorgsen blick efter honom.
"Får jag gå och trösta pappa?"
"Ja, älskling, det får du." sa Helena ömt och svalde gråten.
Hon gav pojken en stor kram innan han sprang iväg för att hitta pappa Krister.
"Är pappa lessen...?" frågade Colette.
Helena nickade och tryckte flickan intill sig.
"Ja, han blev lite ledsen när han hörde att du aldrig har fått något påskägg förut."
Colette såg nu också sorgsen ut.
"Oj då... stackars pappa. Jag vill också gå och trösta honom."
Helena log.
"Då gör vi det."

Krister satt på en köksstol och hade Tony i knät.
Colette rusade fram och kastade sig i Kristers famn.
"Nu ska inte du vara lessen mer, pappa. Jag är ju glad nu. Och jag är inte rädd mer. Inte Tony heller."
Tony bytte en blick med sina fosterföräldrar. Han försökte le, fastän han hade nära till gråten.
Det var så starkt för pojken att hans syster, som var så liten, tröstade sina nya föräldrar med att de var trygga nu. Och att hon berättade med sina egna, lite barnsliga, ord gjorde bara allt än mer rörande.

Krister lyfte upp även Colette i knät och så kramade han om båda barnen.
"Glad påsk, älskade ungar." sa han och pussade dem.
"Glad påsk älsklings-pappa!" sa Colette och Tony.
Sedan såg de på Helena och log.
"Och glad påsk älsklings-mamma!"
Helena torkade en tår och gav barnen en slängkyss.

Skrivpuff - 14 April 2017

*
Klassiker

Blue Creek, Minnesota.
Maj 2010.

Angel

”Skulle ni kunna tänka er att ta emot två ungar till?"
Rektorn väntade inte på svar, utan fortsatte:
"Ett syskonpar, 11 och 8 år gamla. Dom är tydligen ganska problematiska och fick inte gå kvar i deras förra skola.”
Min kollega Missy Anderson, lärare på Blue Creek School, och jag utbytte blickar.
Hur sjutton tänkte rektorn nu…?
Vi hade redan fem barn i vår specialklass. Visserligen inga problematiska ungar, men de hade olika behov och svårigheter.
Att dessutom ge oss förutfattade meningar om barnen kändes inte helt professionellt. Men det verkade vara en klassiker på den här skolan.

Rektorn såg bedjande på oss.
"Det gäller bara i ett par veckor, fram till sommarlovet ungefär, men vi måste ge barnen i någon slags utbildning innan vi hittar en specialskola som passar dom."
Jag kunde inte låta bli att le genom frustrationen, för jag antog att syskonparet redan var inskrivna på den här skolan. 
Rektorn hade alltså redan bestämt sig - långt innan han frågade oss...
Missy Anderson suckade lite.
"Det skulle kräva mycket tid från Angel och mig, plus att våra andra barn skulle få mindre uppmärksamhet. Det känns inte rättvist mot någon."
Hon sneglade på mig.
"Och vi måste få prata med klassen först, kolla om dom är redo för nya klasskamrater."

Rektorn log överseende.
"Barnen heter Reece och Phoebe Goodwin. Dom börjar här på skolan på måndag."
Det här ska bli intressant… tänkte jag.
En del av mig var nyfiken på att se hur Reece och Phoebe var, och hur de skulle passa ihop med våra andra ungar; Blake, Amy, Elle och Tiger.
Jag visste inte om vi var redo för en stor utmaning. Men jag ville inte svika syskonen Goodwin, det stred mot mina principer.
Missy, jag och ungarna skulle göra vårt bästa för att få dem att känna sig välkomna.
"Skaffa fram två nya bänkar och stolar." sa jag till rektorn.
Det såg ut som han skulle svimma av glädje.
"Ni två är räddare i nöden! Familjen Goodwin kommer att bli så lättad."
Jag log mot Missy Anderson.
"Vi fixar det här." sa jag.

Skrivpuff - 13 April 2017 - del 2

*
"Nu kommer hennes tåg!" Colettes lyckliga röst hördes nästan över hela perrongen när tåget som kom från Malmö blev synligt. "Äntligen!"
Ja, äntligen…! tänkte Tony och log.
Även han kände sig lycklig. Han hade saknat sin bästa vän och såg fram emot att visa henne Skåne.
Det kändes som det tog en evighet för tåget att stanna in. 
Colette suckade och spanade ivrigt mot fönstren i ett försöka att få en skymt av Emilia.
"Hon står nog vid tågdörren." log Tony och vände sin lilla syster åt rätt håll och pekade. "I första vagnen sitter hon."
Colette nickade glatt och fäste blicken däråt istället.
Och så äntligen stannade tåget och dörrarna öppnades.
"Där!" ropade Tony ivrigt och sprang mot den första vagnen.

"Tony! Heeej!" 
Emilia log och vinkade till honom där hon stod i tågets dörröppning.
Sedan släpade hon ner sin resväska på marken och omfamnade Tony.
"Åh vad kul att se dig!" sa hon kärleksfullt.
"Dig med." sa Tony, lika kärleksfullt och rodnade lite, av både iver och blyghet. "Gick resan bra?"
Emilia nickade.
"Inga problem alls. Och det var väldigt lugnt och skönt i min vagn."
"Vad bra." log Tony. "Och jag hoppas du inte är alltför trött…?"
Emilia hade ju suttit på tåg sedan klockan sex i morse, alltså i drygt sex timmar.
Hon skakade på huvudet.
"Inte så farligt. Jag sov hos farmor inne i Stockholm i natt, för att inte få så långt till Centralen."
Emilia skrattade glatt.
"Och ivern över att få resa ner hit tog nog bort den värsta tröttheten."

Nu kom Colette springande emot dem. Hon gav Emilia en stor kram och höll om henne länge.
"Hej, gumman!" sa Emilia ömsint och kramade och pussade den lilla flickan. "Vad kul att se dig med."
Colettes lilla ansikte strålade av lycka.
"Du har varit saknad." sa hon högtidligt.
Emilia log och gav Colette en kram till.
"Och jag har saknat er, jättemycket."

Skrivpuff - 13 April 2017 - del 1

*
Smicker

Fortsättning från 12/4 - del 1 & 12/4 - del 2

Sommaren 2014.

Den gula damen satt på bryggan morgonen därpå också, även idag klädd i gult.
"Kolla vad hon tittar på mig." sa Colette till sin storebror.
Han nickade.
"Mmmm… hon är nog lite nyfiken på dig."
Colette rynkade förbryllad och ogillande pannan.
"Men Tony… hon var elak mot mig…!"
Tony lade armen om sin lillasyster.
"Jo, vet det." sa han med sin lugnande röst. "Jag menar bara att hon nog var intresserad av att läsa dina texter, men så har hon inte förmågan att uttrycka sig som en…"
Han sökte efter rätt beskrivning av damen.
"Som en…"
"Snäll människa?" föreslog Colette.
Tony suckade, men log.
"Du har nog rätt, syrran. Kanske hon inte har förmågan att vara vänlig."

Nu vinkade den gula damen till sig barnen.
"Nu är hon visst nyfiken på oss båda två." sa Colette.
Hon log lite mot Tony.
"Jag borde vara smickrad… men det är jag inte. Jag har ingen lust att prata med henne mer."
Storebror förstod henne så väl, som han alltid gjorde.
"Nej, inte jag heller. Så då gör vi inte det. Vi går in och hämtar våra grejer och gör oss redo för att åka till tågstation."
Colette jublade och hoppade jämfota av glädje.
Snart skulle hela familjen åka in till stan och hämta Emilia vid tåget.
Åh, vad Colette längtade efter henne! Och det visste hon att Tony också gjorde.

Skrivpuff - 12 April 2017 - del 2

*
"Jo… jag… försöker i alla fall skriva en liten dikt…" mumlade Colette.
Damens ögon blev smala som springor.
"Vad säger du, barn? Kom hit, lilla du, så får jag höra dig ordentligt."
Hon vinkade till sig Colette.
"… så får jag höra dig ordentligt …" 
ekade det i Colettes huvud och hon påmindes om vargen i sagan om Rödluvan.
"Vilka stora öron du har mormor…"
Flickan ryste av obehag.
Men sedan blev hon arg på sig själv. Varför skulle hon bli så rädd hela tiden…? Så dumt.
Den gula damen verkade inte som världens trevligaste precis, men inte skulle hon äta upp någon. Tanken var ju befängd!

Som om anteckningsboken förvandlats till en skyddande sköld stegade den lilla flickan kavat fram till kvinnan. 
Och så tydligt hon orkade förklarade hon att hon skrev dikter, mest om sådant hon såg och upplevde.
Gula damen sträckte ut en rynkig arm.
"Nå, får jag läsa vad du har skrivit idag då?"
Colette tvekade och tryckte anteckningsboken hårdare intill sig.
"Jag vet inte… den är inte riktigt klar än."
"Nä nä," sa gula damen. "men du kanske vill ha litterära råd."
Inte från dig… tänkte Colette.
Högt sa hon ingenting.
Jag känner mig hemsk, men jag gillar inte den här tanten…

"Vad heter du, flicka?" ville gula damen veta.
"C-co-lette." sa Colette tyst.
Damen granskade henne.
"Stammar du ofta?" frågade hon bryskt.
Nu började tårar bränna innanför flickans ögon och allt hennes mod försvann.
Hon skakade på huvudet.
Då kom hon plötsligt att tänka på Emilia, storebror Tonys kompis, och vad hon brukade säga:
"Du ska inte låta nån vara elak mot dig, du förtjänar bättre än så, Colette. Du är världens gulligaste. Och mobbare förtjänar inte att du slösar energi på dem."
Åh älskade Emilia! Tack för att du ger mig mod!

Colette gav gula damen en föraktfull blick och vände sig om och började gå.
"Får jag inte läsa dina dikter, flicka lilla."
"Aldrig i livet!" ropade Colette så högt hon kunde. "Det förtjänar du inte!"
Flickan skrattade hjärtligt och så sprang hon bort mot huset som hennes familj hyrde. Hon kände sig mäkta nöjd med sig själv.
Jag vågade säga ifrån till en elak gul tant!

Skrivpuff - 12 April 2017 - del 1

*
Träffa

Sommaren 2014

⛅

Colette Hasselgren vandrade omkring på stranden utanför sommarhuset. Hon var på upptäckarfärd.
Jodå, hon visste mycket väl att det inte hette så egentligen, men hon tyckte att det lät lite bättre än "upptäcksfärd", en finare rytm i det ordet.
Colette tyckte om ord och hon älskade böcker, berättelser och dikter. Ibland försökte hon skriva egna texter.
Nu kände hon för att skapa en dikt, så hon såg sig omkring, tog in alla intryck.

Det blåste ganska mycket här ute, men solen sken och havet glittrade. På bryggan satt en gammal dam klädd i gula kläder.

"Sol, havet, gul dam…" mumlade Colette.
Hon tryckte sin kära anteckningsbok och pennan mot bröstet, höll dem mot hjärtat. Och medan hon funderade vidare gick hon sakta mot bryggan som stack ut i vattnet.
"Blåsig vind mot min kind…"
Hmmm… kunde detta bli en dikt?
Hon provade att läsa orden högt för sig själv.
"Solen, havet, gul dam… Blåsig vind mot min kind… Stenar vid stranden. Mina tår i sanden."

"Jaså… vi har fått en liten poet till semesterparadiset?"
Colette hoppade till när hon hörde rösten.
När hon blygt höjde blickan såg hon att den gula damen stirrade rakt på henne.

Skrivpuff - 11 April 2017 - del 3

*
”Maxie!” ropade Jason. ”Kom hit, så får du se nåt häftigt!”
Maxine skyndade fram till honom där han stod, på kanten där hon stått tidigare. Hon såg nyfiket mot det han pekade på.
Sedan drog hon efter andan av ren förundran.
”Oh! Wowie…! En haj! Mamma, mamma, du måste se det här! Skynda dig!”
Nu började flickan hoppa av iver och pekade vilt mot det stora vackra djuret i havet, för att Audrey skulle fatta att hon för allt i världen inte fick missa det här.
”Woah…! Älskling… ta det lugnt!” flämtade Jason och lindade beskyddande armarna om barnet. ”Du får inte ramla i.”
Han kände sig alldeles skakig vid tanken på att Maxine kunnat falla i vattnet, bara ett par meter från en haj.

Maxine själv tycktes dock inte känna oro över faran hon varit nära att hamna i, hon bara log lyckligt och fortsatte att se beundrande på hajen.
”Jag älskar hajar!” utbrast hon och ögonen glittrade av glädje. ”Mamma, hämta min kamera så är du snäll!”
Audrey slängde en lätt oroad blick på sin lilla dotter.
”Du ska få din kamera. Men snälla Maxie, stå still, jag vill inte att du ramlar i.”
”Det ska jag inte göra.” sa Maxine extra lugnt.

☀

Skrivpuff - 11 April 2017 - del 2

*
Äcklet fick aldrig tag på Maxine och fick därför aldrig chansen att hämnas på henne, vilket han önskade. Kaptenen tvingade honom av båten så fort de lade till vid närmsta hamn.
Dessutom kontaktade kaptenen en vän som var polis, som kom till hamnen och tog hand om Äcklet.
På polisstationen skulle det senare framkomma att Äcklet gett sig på barn förr.
Men det var lilla Maxine lyckligt ovetande om. Hon hade nämligen bett de vuxna att inte nämna Äcklet mer. Han var ju ur vägen och hon kunde känna sig trygg nu.
”Det är det viktigaste. Jag vill bara glömma honom nu.”

Resten av resan med katamaranen blev trevligare, tyckte hon.
En av de roligaste och bästa sakerna var att hon fick hjälpa kapten att köra katamaranen.
”Super-cool!” tyckte Maxine.
Och så kom hon på att det gick att göra kullerbyttor och volter över nätet - så det gjorde hon.
Flickungen skrattade glatt åt sina övningar.
”Jösse, vad duktig hon är.” sa en av de unga kvinnorna, kaptenens vuxna dotter. ”Är hon gymnast?”
Audrey log.
”Nej, det är hon inte, men hon är ett litet djungeldjur som gillar att hoppa och studsa omkring.”
”Myror i byxorna!” skrattade Maxine och gjorde ännu en volt.

☀

Skrivpuff - 11 April 2017 - del 1

*
Krängde

Florida. Sommaren 2006
☀

Maxine stod längst ut katamaranen, på en av de smala kanterna där nätet var fäst.
Barnets stora ögon spanade nyfiket över det turkosa havet, som om de sökte efter äventyr.
Och kanske hon kände sig lite som en pirat-flicka på de sju haven. Åtminstone tänkte de som hörde henne sjunga att hon gjorde det.
"Yo ho, yo ho, a pirate's life for me."

"En piratsång…? Och jag som trodde du var en liten sjöjungfru?"
Maxine vände på huvudet och kastade en blick på mannen som kommit upp bredvid henne.
"Nej, idag är jag pirat." svarade hon och log lite.
"Det är underbart med fantasi." sa mannen.
Han skrockade mjukt och så tog han tag i Maxine och började busa med henne.
Flickan började skruva på sig och blängde irriterat på mannen. Hon avskydde att känna hans lekande fingrar över sin lilla kropp.
Och hon flämtade lite skrämt när båten krängde till.
"Lägg av." sa hon bestämt och vred sig som en mask av obehag.
Men mannen bara skrattade och fortsatte att tafsa.
Och för att skrämmas lite gjorde han så att båten krängde ännu mer.
"Sluta då, idiot…!" fräste Maxine.

"Släpp flickan!"
Befallningen kom från två män.
Jason, Maxines styvpappa, kom rusande mot dem och efter honom kom båtens kapten.
Jason tog upp sin styvdotter i famnen, medan kaptenen tog hand om den tafsande mannen.
"Om du så mycket som sneglar på den här lilla flickungen igen ska jag se till att du blir hajmat!" väste han hotfullt.
Maxine bara gapade av häpnad först, hon var inte beredd på att båtens glada och snälla kapten skulle göra så här mot någon.
Men sedan log hon brett. Tanken på att äcklet skulle bli hajmat både roade och gjorde henne nöjd.

"Är du okej, min älskling…?" frågade Jason oroligt.
Maxine nickade.
"Nu är jag det." sa hon och kramade sin älskade styvpappa hårt.
Kaptenen strök henne faderligt över håret.
"Jag är ledsen för det där, raring. Men jag ska göra allt för att du ska känna dig trygg på den här resan."
Flickan log mot honom.
Kaptenen vände sig till äcklet.
"Vi sätter av dig i nästa hamn. Jag tänker inte ha barnantastare ombord på min båt." sa han, och var alldeles mörk i blicken. "Och jag tänker anmäla dig, ditt fanskap, var så säker på det."

Maxine kände sig alltmer nöjd. Den här kaptenen var bäst - så cool och trygg!
Äcklet såg inte lika nöjd ut. Han lommade, ganska uppskrämd, iväg över katamaranen. Och han satte sig så långt bort från kaptenen som möjligt.
Jävla galning…! tänkte han.
Och nu räckte den lilla flickungen ut tungan åt honom också.
Din fräcka lilla… vänta bara tills jag får tag på dig...

☀

Skrivpuff - 10 April 2017 - del 2

*
Nu var det Janies tur att låtsas bli förolämpad.
”Hörru du…!” sa hon med sträng storasyster-röst.
Men hon kunde inte låta bli att skratta.
”Bara för att det ska jag lägga upp bilderna.”
När hon såg hur Alex tveksamt och generat skruvade på sig avvaktade hon.
”Det är bara vänner som kan se vad jag postar på Facebook - och dom kommer att tycka att du är jättesöt. Men om du inte vill så lägger jag självklart inte upp bilderna.”
Alex log och skrattade mjukt.
”Jag vet. Och det är okej, syrran. Jag vet ju att du aldrig skulle posta nåt som gör mig obekväm. Så lägg upp bilderna du.”
Janie såg ömt på honom.
”Du är sååå cool som alltid bjuder på dig själv.” sa hon beundrande.
Alex såg tillgjort kaxig ut och flinade sött.
”Janie, jag är alltid cool, det är lite så jag jobbar.”
”Ja, det är det sannerligen!” skrattade Janie och kramade sin älskade lillebror.

Syskonen lade upp de två bilderna på Janies Facebook-profil.
Som bildtext skrev Janie: 

Min super-söta sömniga lillebror 💤❤ 

Hennes vänner kommenterade med glada och kärleksfulla utrop:

OMG! En sån sötnöt!

Awww… Alex - sååå bedårande!

Massor med pussar & kramar till Alex xoxoxo

Denny, en av Alex bästa kompisar, skrev:

Kompis, jag hoppas du fick en stor muta för dom här bilderna *lol* 😉

Alex skrattade och knappade in ett svar. 

Nope, det har jag inte fått… Men det var bra att du påminde mig. Detta blir inte billigt för syrran *lol* ^_^/

Janie svarade killarna:

Jag ska ge honom en fin vaggvisa, det passar väl bra? 😉

Älskar dig också, syrran
svarade Alex i kommentarsfältet.


Dennys storasyster Cordelia skrev:

Ni är helt underbara! Love u ❤ 

”Jag sa ju att alla kommer att tycka att du är jättesöt!” sa Janie och lade armen om sin lillebrors axlar.
Alex nickade bara. Och så fladdrade han överdrivet med sina långa, täta ögonfransar.
”Din lilla fåntratt!” sa Janie. ”Du får mig alltid att skratta.”
Alex gav henne ett förnöjt leende.