Skriv om att fylla en kunskapslucka.
Blue Creek High School. Maj 2010.
"Kyle, hur kan du tycka att matte är så svårt...?" frågade Marshall vid slutet mattelektionen. "Det är ingen konst att få ihop några ekvationer."
"Men jag har ju dyskalkyli." svarade Kyle.
"Jaha, där mattesvårighets-skiten som Mrs. Rice har babblat om?"
Kyle nickade.
"Men vaddå?" undrade Marshall. "Blir man dum i huvudet för det?"
"Kyle är inte dum i huvudet!" fräste Ashlee.
"Men Gud... ta det lite lugnt, Ashlee...!" stönade Julie Carver. "Du blir ju helt galen så fort man frågar Kyle något."
"Lägg av Julie." muttrade Kyle.
Han var trött på att Julie alltid hackade på Ashlee.
"Men Kyle," fortsatte Marshall. "du har alltså inga mattekunskaper alls typ...?"
Kyle skakade på huvudet.
"Nej, det kan man säga."
"Men... var har dom kunskaperna tagit vägen då?" frågade en annan klasskamrat.
Kyle ryckte på axlarna.
"Vet inte... måste ha glömt dom på bussen imorse."
Ashlee fnissade.
"Yep! När vi åker hem får vi fråga busschauffören om han har sett dom."
Kyle, Ashlee och deras kompisar gapskrattade.
De andra klasskamraterna stirrade på dem. Några skrattade, men de flesta uppfattade inte vad som var så kul.
Julie skakade trött på huvudet.
"Alltså... jag vet inte vem som är mest störd av er."
Hennes blick föll på Ashlee.
"Jo vänta, det vet jag ju..." sa hon försmädligt.
Kyle blängde förhatligt på Julie.
Ashlee svarade sin fiende med ett uppsträckt långfinger.
"Kyle, du borde inte umgås så mycket med Ashlee," fortsatte Julie. "hennes stördhet kanske smittar av sig."
"Vet du Julie, vi borde ge dig en fyndig replik på det där." Kyle log änglalikt. "Men... nä... du är inte värd det."
*
Blue Creek High School. Maj 2010.
"Kyle, hur kan du tycka att matte är så svårt...?" frågade Marshall vid slutet mattelektionen. "Det är ingen konst att få ihop några ekvationer."
"Men jag har ju dyskalkyli." svarade Kyle.
"Jaha, där mattesvårighets-skiten som Mrs. Rice har babblat om?"
Kyle nickade.
"Men vaddå?" undrade Marshall. "Blir man dum i huvudet för det?"
"Kyle är inte dum i huvudet!" fräste Ashlee.
"Men Gud... ta det lite lugnt, Ashlee...!" stönade Julie Carver. "Du blir ju helt galen så fort man frågar Kyle något."
"Lägg av Julie." muttrade Kyle.
Han var trött på att Julie alltid hackade på Ashlee.
"Men Kyle," fortsatte Marshall. "du har alltså inga mattekunskaper alls typ...?"
Kyle skakade på huvudet.
"Nej, det kan man säga."
"Men... var har dom kunskaperna tagit vägen då?" frågade en annan klasskamrat.
Kyle ryckte på axlarna.
"Vet inte... måste ha glömt dom på bussen imorse."
Ashlee fnissade.
"Yep! När vi åker hem får vi fråga busschauffören om han har sett dom."
Kyle, Ashlee och deras kompisar gapskrattade.
De andra klasskamraterna stirrade på dem. Några skrattade, men de flesta uppfattade inte vad som var så kul.
Julie skakade trött på huvudet.
"Alltså... jag vet inte vem som är mest störd av er."
Hennes blick föll på Ashlee.
"Jo vänta, det vet jag ju..." sa hon försmädligt.
Kyle blängde förhatligt på Julie.
Ashlee svarade sin fiende med ett uppsträckt långfinger.
"Kyle, du borde inte umgås så mycket med Ashlee," fortsatte Julie. "hennes stördhet kanske smittar av sig."
"Vet du Julie, vi borde ge dig en fyndig replik på det där." Kyle log änglalikt. "Men... nä... du är inte värd det."
*
5 kommentarer:
Bra realistisk dialog! Svååårt att hålla reda på alla aktörena, tyckte jag.
Tack!! :)
Mmmm... jag kände (när jag skrev) att det blev lite rörigt...
jag ska försöka reda ut röran lite kanske...
Uppdatering:
Har nu gjort några små ändringar i texten
Hoppas den blev lite mindre rörig... ;-)
Ibland undrar jag om jag glömmer mina kunskaper på bussen eller spårvagnen eller kanske på mataffären...
Haha! samma här... ;-)
Skicka en kommentar