Alex hemlighet (del 12)

*
Joanne kände en lätt beröring på axeln och tittade upp. Där stod Maxine, pyjamasklädd och rufshårig. Flickan såg trött och blek ut.
"Nämen hej min älskling." sa Joanne och lade en arm om Maxines midja. "Jag trodde du sov?"
"Jag gjorde det." sa Maxine lite hest. "Men sen mådde jag illa och var tvungen att gå upp... Pappa Martin är nere och hämtar lite avslagen Coke till mig."
"Awww lilla stackare..."
Joanne drog ner Maxine intill sig och och höll om henne.
"Jag är trött på att vara sjuk..." suckade Maxine. "Jag fattar konceptet nu liksom - och jag gillar det inte..."
"Det gör inte jag heller hjärtat." sa Joanne. "Jag önskar att jag kunde göra dig frisk igen."
Maxine vilade kinden mot sin fostermors axel.
"Tyvärr kan du inte trolla..." sa Maxine.
"Nej..." suckade Joanne. "jag kan ju inte det... Åh Maxine, älskling... jag skulle kunna ge min själv för att du ska bli frisk."
Maxine log blekt och kramade om Joanne.
"Gör inte det. Jag vill ha dig kvar."
Joanne log.
"Älskling, jag beundrar dig och ditt sinne för humor."
Maxine kurade ihop sig intill Joanne.
"Du är världens bästa mamma."
"Och du är världens bästa unge" sa Joanne och strök flickan över ryggen.
Maxine log igen.
"Okej, men säg inget till de andra ungarna."
Joanne skrattade.
Det gjorde Maxine också. Men plötsligt blev hon blekgrön i ansiktet.
"Here we go again..." stönade hon och skyndade sig släpigt ut till badrummet.

Martin som precis kom upp med en burk Coca-Cola till Maxine blev stående med burken i handen.
"Två gånger på en natt..." suckade han. "Stackars lilla unge..."
Joanne nickade.
Martin satte sig bredvid henne på sängen och ställde ner läskburken på bordet.
"Hur är det med andra lilla stackaren då?" frågade han och nickade menande mot Alex rum.
En mörk skugga drog över Joannes ansikte. Hon skakade på huvudet.
"Inte bra... Men han vill inte prata om det..."
"Sover han?" frågade Martin.
Joanne skakade på huvudet.
"Nej, jag tror inte det."
"Jag ska titta till honom." sa Martin och reste sig.
"Gör det," sa Joanne. "jag går och tar hand om Maxine."

Maxine satt med pannan lutad mot badkarskanten när Joanne kom in till henne.
"Jag mår som en överkörd grävling..." sa hon trött. "Men det känns ändå som lite av det sjuka försvinner."
Joanne satte sig på huk framför flickan och strök bort några febervåta lockar ur hennes ansikte.
"Stackars lilla älskling..."
Maxine reste sig darrigt.
"Nu får det vara nog." sa hon med sin speciella Maxine-bestämdhet. "Jag tänker inte vara här inne mer inatt."
Joanne log och lade armen och flickans midja som stöd.
"Nu ska jag dricka lite Coke." sa Maxine.
"Den står inne på mitt sängbord." sa Joanne. "Sitt inne hos oss och drick den om du vill."
"Vill inte ni sova då?" frågade Maxine.
Joanne skakade på huvudet.
"Inte förrän vi vet att ni barn sover lugnt allihop."

Alex hade somnat.
Martin tog försiktigt ur hörlurarna ur pojkens öron, pausade musiken och lade iPhonen på Alex sängbord.
Sedan tog han på pojken täcket och klappade honom ömt på håret.
"Sov gott min fina grabb." viskade Martin innan han smög ut ur rummet.

---

Alex hemlighet-serien

Alex hemlighet (del 11)

*
Söndag kväll

Joanne såg på Alex som låg i sin säng. De tunna vita sladdarna från hans hörlurar ringlade ner på bröstkorgen, där pojkens iPhone låg.
Pojken blundade, men han sov nog inte. Han brukade ligga och blunda när han lyssnade på musik i hörlurar om han behövde koppla av.
Joanne strök honom mjukt över kinden, försiktigt, så att hon inte skulle råka skrämma honom.
Alex tittade upp. Han gav Joanne ett av sina söta små leenden.
"Vad lyssnar du på?" frågade Joanne.
Pojken höll upp sin iPhone så att Joanne kunde se bilden av skivomslaget skärmen. En rund logo med två pistoler och två rosor mot metallicgrå bakgrund.
Guns N' Roses: Sympathy For the Devil.
"Oj då, låter läskigt." skojade Joanne.
Alex skrattade.
"Den är bra."
Joanne rufsade om i hans hår.
"Du hjärtat... vill du prata lite?" frågade hon och smekte försiktigt med tummen över Alex bandagerade handled.
Alex gav ifrån sig en liten suck, som om han hade det tungt att andas, och skakade på huvudet.
"Tack, men jag vill inte prata."
Pojken stoppade in sina hörlurar i öronen igen och lade sig ner. Han vände ansiktet mot väggen.
Joanne suckade sorgset.
"God natt, min fina älskling." sa hon nära hans öra.
Men hon visste inte om han hörde genom musiken.
Hon vände sig för att gå när hon kände Alex hand krama hennes.

Joanne kände sig mycket berörd av den ömma lilla gesten. Hon satte sig på sängen och strök Alex över håret.
Pojken satte sig upp och tog ut hörlurarna. Efter en stund kramade han Joanne.
Joanne höll pojken tätt intill sig och höll om honom länge.
"Jag tänkte inte ta livet av mig." nästan viskade Alex, som om han kände att han behövde försäkra sin fostermor om det. "Jag vill bara..."
Joanne nickade.
"Jag vet älskling. Men du får inte skada dig så, det kunde ha gått riktigt illa... och tanken på att förlora dig..."
Joanne svalde en klump i halsen.

"Det tar bort ångest..." mumlade Alex, knappt hörbart. "Men jag är försiktig."
Han ploppade in hörlurarna igen och vände sig mot väggen.
Han kände Joannes trygga hand klappa honom på ryggen.
"God natt Alex." sa Joanne. "Jag älskar dig så mycket."
"Mmmm..." mumlade Alex sömnigt. "Och jag dig."
Joanne pussade pojken på huvudet och lämnade rummet.
Hon gick in i sovrummet, där sjönk hon ner på sängen och grät.

Alex hemlighet-serien

Skrivpuff - 25 augusti 2011 (del 2)

*
Joanne knackade på badrumsdörren.
"Alex, älskling, det är middag om tio minuter!"
"Okej! Kommer strax." svarade Alex.
Han tömde ut det nu ljusröda badvattnet och klev upp ur karet. Han virade toalettpapper och en liten handduk om handleden och drog en handduk om kroppen.
Sedan skyndade in på sitt rum där han låste in sig medan han försåg sin handled med bandage. 
Han torkade snabbt håret med sin handduk, drog på sig ett par mjukisbyxor och en långärmad T-shirt och sprang ner till köket.

Martin och Joanne lade sista handen vid grytorna med mat.
Alex syskon; Jane, Maxine och Ricky och Cassie satt redan till bords.
"Wow, du har badat i evigheter!" utbrast Ricky.
Alex log mot sin 10-årige fosterbror.
"En halvtimme eller nåt bara." sa Alex.
"Jaaaa..." sa Ricky. "En evighet!"
"En del tror inte att det är farligt att bara." log Maxine.
Alex skrattade.
"Det gör inte jag heller." sa Ricky lite förnärmat. "Men att bada i en halvtimme... det är tokigt."
Den lille killen flinade mot sin bror.
"Alex, ser ditt skinn ut som ett russin nu?"
Ricky gick fram till Alex och tog hans händer.
"Mmmm... som jag trodde; russin-fingrar. Snart blir du en fisk."
Alex log.
"En russin-fisk?"
Ricky fnissade och log.

Martin ställde fram maten på bordet.
"Mmmm... kyckling i currysås, det doftar underbart gott!" sa Jane.
"Mmmmm!" härmade Ricky.
Alla tog för sig av den härliga kycklingen med currysås och ris.
"Alex, akta så att du inte lägger tröjärmen i maten." sa Jane. "Den är lite stor till dig, den där tröjan."
Utan att tänka sig för drog Alex upp tröjärmarna.
Cassie stirrade på bandaget runt broderns handled.
"Vad har du gjort?! Har du gjort illa dig på nåt mer?"
Alex drog snabbt ner ärmen och började peta i sin mat.
"Det är inget." sa han.
"Titta inte på mig så där." tillade han när han såg att hela familjen såg oroligt på honom.
Maxine reste sig, gick fram till Alex och gav honom en hård, lång kram.

Skrivpuff - 25 augusti 2011 (del 1)

Skriv om något omtumlande.

Sun City, California. Våren 2011
Söndag

Alex låg i badet, med endast ansiktet ovan ytan. Han lyssnade till vattnets dova brus när det forsade ur kranen.
Det var ett rätt så speciellt ljud när man lyssnade på det under vattnet. Blundade man kunde man nästan tänka sig att man befann sig nära ett vattenfall i en lagun och inte i ett badkar.
Vattnet var så varmt att spegeln över handfatet var totalt igenimmad.
Efter att ha legat i vattnet i över tjugo minuter kände Alex att huvudvärken äntligen började ge med sig och kroppen kändes mjukare.
Allt Alex kunde tänka på var morgondagen. Då skulle han sitta i en rättegångssal och möta mannen som förgripit sig på honom.
Alla minnen skulle öppnas, slitas upp som djupa sår.
Advokaten skulle lägga fram alla bevis; fotografier och DVDs med filmsnuttar och så skulle alla få veta det som Alex i fem år kämpat för att hålla inlåst
djupt i sin själs kassaskåp.

Känslorna tumlade runt inom pojken.
En del av honom ville att mannen skulle sättas i fängelse, så att han aldrig kunde skada någon mer.
Men en annan del av honom skrek att han inte skulle släppa ut det mörka.
Alex höll sin vänstra hand framför sig, den hand han skadat när han slog den genom en glasruta.
Han petade på ett av stygnen, drog i det. Men smärtan var inte tillräcklig,
den tog inte bort ångesten.
Alex klev upp ur vattnet och gick fram till badrumsskåpet. Från hyllan högst upp tog han ett av sitt fosterfars rakblad. Sedan klev han i badet igen.
Han satte rakbladet mot vänster handled och tryckte till.
Smärtan ilande genom kroppen. Och den här gången hjälpte det lite.

Bokomslag: Alex hemlighet (utkast 1)

Snickrar på omslaget till bokversionen av Alex hemlighet. 
Här är mitt första utkast:
*

Klicka på omslaget om du vill se
en större version ;-)

Blue Butterflies

Maxine's lilla dikt om hennes vistelse på sjukhus

Blå fjärilar svävar
Livets vätska
droppar i en slang

Alex hemlighet (del 10)

*
"Vi fick intressant besök nu ikväll." berättade Martin när han och Joanne låg i sin säng en stund senare.
Joanne såg intresserat på sin man.
"Jaså? Vem?"
"Darryl."
"Vad i all världen gjorde han här?" utbrast Joanne.
Martin suckade.
"Han fick för sig att han skulle ta med sig Alex och Cassie hem."
"Men herregud..." suckade Joanne. "Vi måste göra nåt åt honom."
Martin skrattade till.
"Ska jag skaffa vapenlicens?"
Joanne skrattade.
"Martin... Nej, men skämt åsido, jag vill göra ett nytt försök att övertala Nora att lämna honom."
Martin nickade.
"Du är den klokaste kvinnan jag vet."
Han kysste sin fru.
"Jag tycker också att vi ska övertala henne.

"Bra." sa Joanne. "Då börjar vi med det så fort Alex rättegång är över, helst redan dagen efter."
Martin höll om Joanne.
"Låter bra. Då bjuder vi hit Nora på middag på tisdag."
"Det gör vi." sa Joanne. "Förresten, har du sett att Alex har blåmärken på överarmarna? Darryl måste ha tagit tag i honom."
Martin suckade igen.
"Helvete också...! Får jag höra att Darryl gör illa Nora eller ungarna igen kan jag inte stå till svars för mina handlingar!"
Joanne höll om sin man.
"Nej, inte jag heller. Men Martin, dämpa rösten så du inte väcker barnen."
"Förlåt..." suckade Martin.

Alex hemlighet-serien

Romance on Mermaid Beach (del 7)

*
Gänget spenderade hela dagen på stranden, där njöt de av sol och bad och en god lunch.
Sedan gick de bort till den stora, allmänna stranden och kollade in sandslotts-tävlingen.
En grupp tjejer i 12-års-åldern verkade mer exalterade av att se Cole där, än av att vinna tävlingen med sitt slott.
De frågade om de fick fotograferas tillammans med sin idol. Och till deras stora lycka ställde Cole upp på bild.
"Ungar nuförtiden..." skojade en av Coles killkompisar. "dom ska få vara med i tidningen med sitt tävlingsbidrag - och så är dom mer intresserade av att fotograferas med dig...!"
Cole skrattade.
"Ja... världen är uppochner."
"Knasbollar!" skrattade Nikki.
"Tack." log Cole. "Jag älskar dig också."

Förutom 12-åringarna var det ingen som gjorde något väsen av en känd filmstjärna gick omkring bland dem. De boende på ön hade ju träffat Cole varje år, ända sedan han var liten, så han behandlades som vilken kille som helst.
Flera vänner till Coles föräldrar kom fram och pratade med Cole.
"Alla älskar verkligen Cole!" sa Ava, en av Cole och Nikkis tjejkompisar.
Lisa, tjejen som envist trodde på att Nikki och Cole var ett par nickade.
"Ja, men man förstår dom, Cole är ju en jättefin kille."
Ava såg forskande på Lisa.
"Du gillar Cole va?"
Lisa rodnade.
"Jaaaa, men som kompis bara." sa hon snabbt.
Men avundsjukan som speglade sig i hennes blick när hon nu såg bort mot Nikki och Cole avslöjade henne.

"Du behöver inte vara avundsjuk på Nikki," sa Ava. "Dom är bara kompisar."
"Är alla i det här gänget lika naiva?!" fräste Lisa. "Är det bara jag som inser att dom är ett par?"
Ava såg på Dani och Charli och himlade sig.
"Platonsk kärlek min vän." sa Ava.
Nu var det Lisas tur att himla sig.
"Platon är en idiot!" fräste hon.
Hon lämnade gänget och gick med så ilskna steg att sanden yrde om fötterna på henne.

Cole och Nikki kom fram till Ava och de andra.
"Vad var det med Lisa?" frågade Cole. "Hon såg inte glad ut..."
Ava log.
"Hon gillar inte Platon."
Cole såg frågande på henne.
"Platon...? Vad har den gamle grekiske filosofen med saken att göra...?"
Dani log och lade armen om Coles midja.
"Mer än du kan ana, raring."

Colette 8, om sommarlovet

Colette, 8 ½: "På sommarlovet har vi åkt bil mycket - långt bort
- och vi har fått se roliga saker. Vi har ätit glass varenda dag!
Mjukglass med strössel på.

Tony, 13: (ler) Lyxigt! Du gillar mjukglass va?

Colette: (lyckligt) Jaaaa! Det är mumsigt! Och du, Tony, vi har
badat nästan överallt ju! På äventyrsbad och i sjöar."

Tony: "Ja, vi har badat i många sjöar i sommar."

Colette: "Jaaaa, det har vi. Sjöarna heter roliga saker, som Vänern
och Fryken och sånt.

Colette funderar en stund.

Colette: "Fast... Titicacasjön har jag inte badat i - den ligger
alldeles för långt bort."

Lago Titicaca
Foto: Renato Caniatti

1400!!!

1400 posts! :)

(1401 med denna)

Skrivpuff - 24 augusti 2011

Skriv om välstånd.

Våren 1998

Maxine, 4 ½, hade fått en roll i en musikvideo. Det lilla lockhåriga barnet,
som liknade en renässansängel, var perfekt i videon. Sången sjöngs av Maxines mamma Audrey och handlade om änglar.
Flickungen verkade trivas som fisken i vattnet och följde glatt regissörens instruktioner.
Hon improviserade en del, skuttade omkring i sina fina änglavingar och sjöng en snutt av låten.
Detta var något som video-skaparna fann mycket bedårande, så de lät improvisationerna och Maxines sång vara med i videon.

Men på kvällen, när de hade filmat i flera timmar, började Maxine tröttna.
Hon var sömnig och hungrig. Och hon och var ganska trött på vingarna
och de gammaldags puffiga underbyxorna, det var inte så bekvämt längre.
Hon satte sig bestämt ner i gräset och vägrade resa sig.
Audrey satte sig på huk framför Maxine.
"Vad är det älskling? Är det inte kul att spela in musikvideo?"
"Joooo..." sa Maxine dröjande. "Fast min mage vill ha mat."
Barnet klappade sig på sin nakna mage.
"Vi ska åka och äta om en stund." sa Audrey. "Men du Maxie, du har varit super-duktig idag - alla älskar dig."
"Mmmm..." sa Maxine. "Fast nu vill jag inte göra detta här mera."
"Men lilla raring... vi är strax klara. Och du kommer att få lite egna pengar."
Maxine gick och hämtade sina jeans och drog upp en skrynklig 1-dollarsedel ur fickan.
"Se! Jag är redan rik."

Audrey log.
"Du är fin du." sa hon och satte Maxine i sitt knä.
"Mamma... jag ska säga dig en sak," sa Maxine. "Jag vill inte vara ängel mera."
En ensam liten tår glittrade på hennes persikomjuka kind.
"Åh älskling..." sa Audrey. Hon pussade bort tåren. "Vad vill du vara då?"
"Jag vill vara tiger!" utropade Maxine. "Grrrrr...!"
Hon morrade sött och krökte sina små fingrar till klor.

Audrey skrattade.
"Åh du är min allra sötaste, finaste tiger!"
Audrey överöste sin lilla flicka med pussar.
"Är du kanske en ängla-tiger?" frågade hon sedan.
Maxine skakade på huvudet så att de mörka lockarna yrde om huvudet på henne.
"Nope, nope, nope. Jag är en Maxine-tiger!"

Alex hemlighet (del 9)

*
Alex hade suttit i trappan till övervåningen och sett och hört allt.
Nu gick han ner till Martin.
Martin lade armen och pojken och log.
"Nu är det lugn och ro i huset igen."
"Du sköter alltid allt så bra." sa Alex med beundran i rösten.
Martin kramade om honom.
"Tack grabben. Hur är det med dig då? Vill du gå upp och sova? Eller vill du hellre snacka, eller se på TV?"
Alex funderade.
"TV." sa han bestämt.
Martin log.
"Okej, TV. Vad sägs om filmen som börjar strax, tre timmar långt kostymdrama."
Han blinkade åt pojken.
Alex skrattade.
"Nej tack, jag vill inte sova sa jag ju."
Martin skrattade och rufsade om pojkens hår.
"Nähä, inte det? Då får det väl bli nattens rysare då."
Alex log och nickade.
Martin plockade fram läsk och godis och så gick de in i vardagsrummet och slog sig ner i soffan.

En timme senare kom Joanne och Jane hem.
De gick in till grabbarna i vardagsrummet.
Martin satt och såg på filmen, men Alex hade somnat.
Joanne kysste sin man och sedan strök hon Alex över håret.
Alex vaknade till och kikade upp på sin fostermor med endast ett öga öppet.

Joanne och Jane log åt honom.
"Hej älskling." sa Joanne. "Ska du gå upp och sova istället?"
"Jag sov inte." sa pojken. "Jag kollar på filmen."
Jane skrattade.
"Du måste lära mig hur man ser på film med stängda ögon."
Alex satte sig upp och såg nyvaket på sin fostersyster.
"Janie... jag sov inte."
Jane log.
"Lilla brorsan, du är för söt!" skrattade hon.
Hon sträckte sig fram över Alex och kittlade honom under armen.
Alex gav ifrån sig ett litet pip.
"Hey! Man får inte göra så!" fnissade han.

Jane skrattade och kramade honom.
"Jo lillbrorsan, det får man. Och du, Alex... du såg super-söt ut när du sov."
Alex skakade på huvudet och räckte ut tungan åt Jane.
"Jag går upp och sover." muttrade han.
Martin log och rufsade om hans hår.
"God natt grabben."
"God natt." sa Alex och gäspede.
"Jag går med upp och tittar till de andra älsklingarna." sa Joanne.
Hon lade armen om Alex och så gick de upp för att se om Maxine, Ricky och Cassie sov lugnt och tryggt.

"Har ni haft en bra kväll?" frågade Joanne när Alex kröp ner i sin säng.
"Man kan säga att den var intressant." sa Alex.
Joanne såg frågande på honom.
"Intressant?"
"Martin kan berätta." sa Alex med en gäspning.
"Okej." sa Joanne och log.
Hon stoppade om Alex och klappade honom på kinden.
"Sov gott lilla gubben."
"Mmmm..." sa Alex sömning.
Redan när Joanne var på väg ner höll han på att somna.

Alex hemlighet-serien

Alex hemlighet (del 8)

*
Sent på lördagskvällen bankade det på köksdörren hos familjen Clarke.
Martin hade just tittat till Maxine. Nu såg han på den digitala klockan på Maxines skrivbord.
De grönt lysande siffrorna berättade att klockan var 23:15.
Vem kommer hit så här sent...? tänkte Martin och hoppades att bankningarna inte skulle väcka Ricky och Maxine.
Han sprang ner för att öppna dörren.
Alex och Cassie kom ut från vardagsrummet och såg oroligt på Martin.
"Vem är det?" frågade Alex när Martin kikade ut genom fönstret vid dörren.
Martin suckade.
"Det är Darryl. Ska jag öppna?"
Alex nickade.
"Ja, det är bäst. Innan han stör hela grannskapet. Han är förmodligen full eller bakis."
Darryl var det sistnämnda. Efter två dagars drickande såg han långt ifrån fräsch ut.

"Jag ska hämta mina ungar." sa Darryl och klev in i köket.
Cassie klamrade sig fast vid Martin.
"Ingen fara hjärtat." sa Martin lugnande och lade armen om flickans axlar. "Darryl ska inte ta med sig er."
"Det är inte dina ungar!" röt Darryl.
"Inte dina heller." sa Martin lugnt. "Alex och Cassie ska vara här i helgen, så du kan lugnt åka hem igen."
Darryl stängde dörren och lutade sig tungt mot den.
"Nora längtar efter sina ungar."
Darryl såg på Cassie.
"Prinsessan, du vill väl åka hem till mamma?"
"Hon är ju inte hemma ikväll." sa Cassie. "Hon är hos moster Vendela tills imorgon eftermiddag."

Martin vände sig till Alex och Cassie.
"Gå upp och gör er redo för natten ni."
"Jag lägger mig och läser en stund." sa Cassie.
Martin log.
"Gör det du älskling." sa han och gav Cassie en kram.
Sedan viskade han till Alex:
"Jag kommer upp när det har lugnat ner sig här."
Alex log och nickade. Han och Cassie skyndade sig upp.

Martin gav Darryl en bestämd blick.
"Darryl, nu får du gå härifrån. Barnen behöver lugn och ro, dom har det jobbigt just nu."
"Jag går inte förrän jag får med mig ungarna!" röt Darryl.
"Darryl, jag har två ungar som ligger däruppe och sover. En av dom är väldigt sjuk och behöver verkligen få sova, så dämpa dig. Och Alex och Cassie ska inte följa med dig. Jag skjutsar hem Cassie till Nora imorgon."
Darryl blev mörk av ilska i ansiktet.
"Du ska inte tala om för mig att jag ska dämpa mig!"
Martin svarade inte.
Han gick fram till telefonen och ringde ett samtal.

Fem minuter senare kom en manlig polis som familjen Clarke var vän med.
Han tog med sig ut i bilen och skjutsade hem honom till huset i Paradise.

Alex hemlighet-serien

Alex hemlighet (del 7)

*
Darryl satt på puben med sina polare och drack öl.
Han beklagade sig över sin sambos "små skitungar".
"Nora bara daltar med dom och låter dom bete sig precis hur som helst. Dom är bara uppkäftiga och visar ingen respekt."
"Ja, Cassie är väl okej, " tillade Darryl. "men grabben kan verkligen vara en riktig liten pina."
En av polarna rynkade på ögonbrynen.
"Det där låter inte som Alex och Cassie."
"Tro mig, dom kan vara en handfull... Fan vad tonåringar är jobbiga!"
Darryl suckade över hur jobbiga tonåringar var och tog en djup klunk öl.
"Tur att grabben bor hos sin fosterfamilj större delen av tiden."

"Men det kan inte vara lätt för ungarna heller." sa polaren. "Deras farsa dog när dom var pyttesmå... och så Noras problem och fosterhem - och så en styvfarsa på det."
Darryl såg bistert på sin polare.
"Jo jo... men du ska höra vad grabben kallar mig...! Allt från idiot till fuckface."

Polaren började till Darryls förtret att gapskratta.
"Förlåt Darryl..." frustade han. "Men Alex är en jävligt skön grabb! Fuckface!"
Polaren ramlade nästan av sin barstol, så mycket skrattade han.
"Fuckface...! Det är humor!"

Darryl tyckte inte att det var humor. Han blängde på polaren och gick bort till dart-tavlan.
Polaren kom skrattande efter.
"Hörru fuckface, få se om du kan spöa mig i pilkastning nu då."
"Det vet du att jag gör." sa Darryl bistert. "Och när jag har vunnit får du bjuda på en öl."
"Vad fan, jag bjuder på två öl." sa polaren. "Det var längesen jag garvade så här mycket."
Darryl suckade trött.
"Du, Alex är inte rolig. Han är en liten uppkäftig skitunge som behöver uppfostras."
Polaren dunkade Darryl i ryggen.
"Såja, ta det lugnt nu, fuckface."

Alex hemlighet-serien

Alex hemlighet (del 6)

*
Det var fredag kväll. Alex, Cassie och Maxine satt uppkrupna i soffan och såg på TV. Alla tre var trötta.
Alex och Cassie var sega efter en extra tidig morgon (när Cassie bodde hos Joanne och Martin hade hon ju längre att åka till skolan.) och båda hade haft en lång skoldag. Och Maxine var helt slut efter sin senaste sjukhusvistelse med tuff behandling.
Ricky, Alex och Maxines 10-årige fosterbror, kom in i rummet.
"Vad kollar ni på?"
"TV." svarade Alex förstrött.
Han satt mest och tänkte på måndagen - dagen för rättegången - och hade lite svårt att koncentrera sig på annat.
Flera gånger i skolan hade han idag fått höra: "Alex, försök att fokusera lite."

Ingen i skolan visste om Alex hemlighet, och Alex ville ha det så. Han ville inte att någon skulle veta.
Han hade förstås berättat för sin och Maxines bästa vän Holly. För Holly kunde man berätta allt för, vad det än gällde.
Holly hade idag märkt att Alex inte mådde riktigt bra, så hon hade tagit honom åt sidan och frågat vad som hade hänt.
Alex följde med Holly hem efter skolan en stund och där berättade han kortfattat vad han varit med om.
Holly hade självfallet blivit både ledsen, arg och riktigt förfärad.
Hon hade kramat om Alex länge.
"Om du behöver prata ut, tveka inte att hojta på mig." hade hon sagt. "Och du Alex, du är så stark som orkar berätta allt det här för mig."
Alex bara kramade Holly. Det var skönt att det var så lätt att prata med henne.


"Ja, men vad är det på TV:n då?" sa Ricky, lite road över sin brors frånvarande svar.
"Va...?" sa Alex.
Ricky suckade och pekade ivrigt på TV:n.
"Den där lådan - den heter TV. Vad tittar ni på?"
"Jaså jaha..." mumlade Alex.
Han kastade en blick på TV-skärmen.
"Reklam."
"Kollar ni på reklam...?" sa Ricky uttråkad. "Ja, det är ju jättekul."
Han tryckte sig ner i soffan mellan Alex och Cassie och tog lite godis från en skål på bordet.
Cassie och Maxine fnissade.

Alex hemlighet-serien

Romance on Mermaid Beach (del 6)

*
Cole såg på Charli som såg lite moloken ut.
"Du Charl, du kan ju sitta på min surfbräda, så behöver du inte simma ut."
Charli sken upp.
"Ja, vad kul!"
Ivrigt drog Charli av sig sin solklänning och sparkade av sig sina sandaler.
Hon kontrollerade att den nya bikinin satt som den skulle och sprang glatt ner i vattnet.
"Vilken bra idé!" sa Charli när hon klättrade upp på surfbrädan.
Cole log åt Charlis glädje och iver.
Nikki lindade armarna om hans hals.
"Du är fin du. Vilken jättebra idé."
Cole log igen.
"Vi gjorde alltid så här när jag var liten - pappa och jag."
"Det minns jag." sa Nikki. "En gång satt vi båda två på brädan och Will simmade med oss framför sig."
Nikki skrattade åt minnet.
"Och du försökte alltid stå upp på brädan - och påstod att du faktiskt surfade."
Dani och Charli fnissade.
Cole log och lade fingret över Nikkis läppar.
"Ssssh... inte berätta pinsamma barndomsminnen."
Nikki fnissade.
"Sött - inte pinsamt." sa hon och gav Cole en puss.

"Det ser verkligen ut som dom är kära..." sa en av tjejkompisarna som stod på stranden och såg Nikki och Cole kramas.
"Cole och Nik?" sa en annan av tjejerna. "Nah... dom håller på så där hela tiden, men dom är bara kompisar."
Tjejkompis nummer ett gav ifrån sig ett litet mjukt skrockande.
"Ja, säkert, det där tror du väl inte på själv...?"
Hon såg länge på Nikki och Cole.
Om dom två bara är "kompisar" är jag Julia Roberts...

Romance on Mermaid Beach (del 5)

*
"Du får slänga i Cole senare istället." sa Charli till Dani när de stod på bryggan och tittade på de surfande killarna.
Dani log och nickade.
"Det kan du lita på."
"Jag tycker lite synd om Cole..." skrattade en av tjejkompisarna.
"Inte då," sa Dani. Han gillar att bada."
"'Han gillar att bada'..." fnissade Charli. "Bra argument."
Dani nickade glatt.
"Tack, det tyckte jag också."

Cole simmade fram till bryggan.
"Är ni rädda för vatten eller?" log han. "Ska ni stå där hela dagen?"
Nikki log. Hon sparkade av sig skorna och drog av sig sina jeansshorts och T-shirt (bikinin hade hon på under) och så hoppade hon i vattnet.
"Vad pratar ni om då?" frågade Cole.
"Det vill du inte veta." fnissade Nikki.
Cole skrattade.
"Har ni hemlisar på gång eller?"
Nikki skakade på huvudet.
"My lips are sealed."
Cole drog Nikki intill sig.
"Lite kan du väl berätta?"
"Glöm det." log Nikki.
Cole lade huvudet på sned.
"Please, please pretty please, with a cherry on top."
Nikki skrattade.
"Ledsen älskling, den där charmen kanske funkade när du var fem... men den biter inte på mig längre."
Hon klappade Cole på kinden.

Dani satte sig på bryggan och dinglade med benen över det turkosblå vattnet.
"Nikki är omutbar." sa hon leende.
Cole stänkte vatten på henne.
"D, vågar du vara lika tuff här nere i vattnet."
"Vill du verkligen veta det?" skrattade Dani.
Cole skrattade och nickade.
"Då så." sa Dani.
Hon hade också badkläder under sin T-shirt och shorts, så hon kastade av sig kläderna och hoppade i vattnet, nära Cole och Nikki.
"Simtävling till bojen?" sa hon utmanande och pekade på på den röda bojen flera meter bort.
"Jag antar utmaningen." sa Cole.
"Jag med." sa Nikki. "Charl, är du med?"
Charli, som fortfarande stod uppe på bryggan, skakade på huvudet.
"Nä... jag står här och hejar på er." log hon. "Jag och sjölejonen."
Charli pekade ut mot bojen, där sjölejon brukade ligga och vila sig.

"Vill du verkligen inte följa med?" sa Dani.
"Det är roligare om du också är med Charl." sa Nikki.
Charli bet sig fundersamt i läppen. Sedan skakade hon på huvudet.
Hon ville hemskt gärna följa med, men hon var inte lika bra på att simma som sina kusiner, så hon vågade inte simma så långt som ut till bojen.
Charli kunde inte hjälpa det, men hon kände sig lite avundsjuk på Cole, Dani och Nikki.
Hon suckade.

Brombergs poesiantologi

*
Sådär ja, nu har jag skickat in några bidrag till en kul tävling
- Brombergs poesiantologi :)
*

Skrivpuff - 23 augusti 2011 - del 2

*
Nora reste sig från sin stol och drog bort Alex från Darryl. Hon höll om pojken.
"Alex och Cassie är det bästa som har hänt mig."
Alex suckade.
"Bevisa det. Lämna honom."
Han hade sagt det så många gånger förr. Till ingen nytta; han visste att mamma förmodligen aldrig skulle lämna Darryl.
Alex vinkade till sig sin lillasyster.
Cassie sprang fram till Alex och höll om honom.
"Gå och packa lite grejer Cass. Vi åker till Jo och Martin." sa Alex. "Där är det lite lugnare."
Hos Alex fosterföräldrar kunde barnen alltid känna sig trygga.

"Ni har skola imorgon." sa Darryl.
"Ingen frågade dig om din åsikt fuckface." sa Alex.
"En vacker dag kommer det gå illa för dig grabben." sa skräckfilms-clown-grinet.
"Story of my life." muttrade pojken bittert.
Han tog upp sin iPhone och ringde hem till Jo och Martin för att meddela fosterföräldrarna att han och Cassie var på väg.

Darryl kunde inte låta bli att ge Alex en liten retsam dask i bakhuvudet.
Varför måste han vara så elak mot Alex hela tiden...? tänkte Cassie.
Darryl hade nog trott att Alex skulle explodera, men Alex såg bara lugnt på sin styvfar och räckte upp ett långfinger.
Sedan gick han och Cassie in på sina rum för att packa.
Darryl öppnade och knöt nävarna. Det riktigt kliade i fingrarna av lust att uppfostra den uppnosige lille snorungen.

Hela Alex hemlighet-serien

Skrivpuff - 23 augusti 2011 - del 1

Skriv om att reklamera.

Darryl slog av kapsylen på ölflaskan mot köksbordet och tog en djup klunk. Han grimaserade.
"Fy fan, den här ölen var inte god. Man borde reklamera den."
"Det är ganska mycket man borde reklamera." mumlade Alex utan att titta upp från sin middagstallrik.
Han sneglade menande på Darryl.
Nora gav sin son en förmanande blick.
Darryl ställde ner ölflaskan med en smäll och spände blicken i Alex.
"Vågar du upprepa det där?"
"Jag är inte rädd för dig, Darryl - även om du önskar det." svarade Alex.
Darryl log hånfullt mot pojken.
Cassie och Alex tänkte att det där grinet skulle passa bra på en skräckfilms-clown.
"Ska vi gå undan och prata lite, du och jag?"
Alex skakade på huvudet.
"Näää, jag äter."
Darryl slog ner pojkens tallrik från bordet. Mat och bestick spreds ut på golvet.
Sedan slet han upp Alex från stolen, tog tag om hans axlar och skakade honom.

"Darryl!" skrek Nora.
"Din lilla skitunge måste lära sig att han inte kan få säga vad som faller honom in!" fräste Darryl.
Han spände blicken i Alex.
"Du tror att du är jävligt rolig va?"
"Nä, jag var fullkomligt allvarlig." sa Alex.
"Jag är så jävla trött på att du alltid får göra som du vill för din mamma! Ingen uppfostran alls har du."
Darryl blängde på Cassie och sedan vände han sig mot Alex igen.
"Ni är jävligt bortskämda, din syster och du."
Alex slet sig loss ur Darryls grepp.
"Dra härifrån då, så slipper du oss."
Skräckfilms-clown-grinet återvände till Darryls ansikte.
"Din mamma klarar sig inte utan mig. Det är nämligen jag som betalar det mesta här i huset."
"Hon klarar sig." sa Alex sammanbitet. "Mamma skulle faktiskt klara sig bättre utan dig och ditt humör."
Darryl hån-skrockade.
"Mitt humör? Och det kommer från ungen som kreverar bara man tittar på honom...!"
Snabb som en kobra grep Darryl om Alex nacke och kramade hårt.
"Vad krävs för att du ska lära dig att inte vara så kaxig?"
"Skit på dig." svarade Alex.
Darryl suckade och såg på sin sambo.
"Nora, dom här ungarna borde du ha reklamerat redan på sjukhuset."

Limerick: Grodhopp

*

Det var en kille från Floda

som svalde en levande groda

Det stod nu klart

att äta groda ej var smart

Ty han skulle springa ett lopp

men gjorde istället konstiga hopp