Skrivpuff - 7 Augusti 2016

*
Text inspirerad av följande mening:
Theodor höll blicken fastnaglad på det tomma cola-glaset. 

Sun City, California. Hösten 2006.

Det var perfekt utomhus-väder för den årliga fosterfamiljs-lunchen denna Novemberdag: klarblå himmel och strålande sol.
Joanne Clarke och hennes två fosterbarn Alex och Maxine, båda 13 år, delade bord med en kvinna från Bakertown och hennes 15-årige fosterson Theodore.
Mödrarna packade upp sina picnic-korgar och pratade gamla minnen.
Barnen satt vid ett trevligt bord strax intill.

Theodore höll blicken fastnaglad på sitt tomma Cola Cola-glas. 
Alex tyckte att det såg ut som han ville hypnotisera det röda plastglaset, så att det skulle fyllas på med mer dryck.
Theodore hade redan svept sin dricka i ett par klunkar, istället för att göra som hans fostermor hade sagt åt honom: spara lite till maten.
Själv sög Alex i sig sin Coca-Cola sakta genom det genomskinliga sugröret, han ville ju kunna njuta av den goda drycken så länge som möjligt. Läsk var nämligen en lyx i hans familj.
"Vad sakta du dricker..." sa Theodore och såg nästan föraktfull på Alex.
"Och vad fort du dricker." hade Alex lust att kontra, men han lät bli.
Han visste att Theodore var lättprovocerad. Han kunde till exempel brusa upp om man tittade på honom för länge.

"Om man dricker sakta känner man alla smaker bättre." sa Maxine, och det lät nästan som hon var en vinkännare och inte en 13-åring som aldrig ens hade smakat en droppe vin.
Theodore rynkade pannan och blängde på Maxine.
"Vad fan babblar du om...?!" fräste han.
"Det kan du få fundera på lite." sa Maxine mjukt och drack lite av sin läsk.
Alex puffade menande sin syster i sidan för att hon skulle komma på att det inte var så bra att reta upp ilskna bin.
Men Maxine bara såg på sin bror och log.
Theodore lutade sig över picnic-bordet, så att han kom riktigt nära den lilla tjejen som satt mittemot honom. Och så rapade han, rakt i hennes ansikte.
Maxine gjorde en liten grimas och log milt.
"Gulligt." sa hon.

"Theodore, sätt dig ordentligt." sa hans fostermor. "Nu ska vi äta."
Tonåring satte sig motvillig rak i ryggen och öppnade sin lunchpåse som nu lagts framför honom på träbordet.
"Jag vill ha en läsk också." sa han i krävande ton.
Hans fostermor suckade.
"Sa jag inte att du skulle spara lite..." började hon.
"Inte mitt fel att man får så lite dricka i den här snåla familjen!" fräste Theodore.
Joanne sneglade på sina telningar, och de mötte hennes blick.
Maxine gjorde en liten "oj då-"min, som var så typisk för henne. Det fick Joanne att le.
Theodore fick en burk Coca-Cola till. Han hällde girigt upp läsken i sitt glas.
"Vad säger man?" manade han fostermor i uppfostrande ton.
Tonåringen stönade, men muttrade fram ett "tack".

Medan Theodore åt blängde han på Maxine och Alex, mest på flickan.
"Vad har du för konstig grunka där?" frågade han och gjorde en pekande gest mot Maxines vänstra nyckelben.
"En CVK." svarade flickan och pillade lite med de genomskinliga slangarna.
Theodores panna rynkades oförstående.
"Varför har du den?"
Maxine ryckte lätt på sina magra axlar.
"Jag kände för att ha nåt annorlunda bara." sa hon sarkastiskt.
Alex som vanligtvis hade svårt för att prata om sin systers sjukdom fnissade nu. Han gillade Maxines förmåga att prata om saker så lättsamt - hur jobbigt ämnet än var.
Och han gillade framför allt att hon var så bra på att ge svar på tal.
"Vad gör den för nåt då?" ville Theodore veta, han lät nästan utmanande.
Maxine log.
"Tja... den kan inte göra mig osynlig eller så, men jag får kemo och grejer via den, så rätt så cool är den."

Theodor såg nu med häpnad i blicken på den lilla lockhåriga tjejen.
"Kemo... har du... Cancer...?"
Maxine nickade.
"Leukemi. Vet du vad det är?"
Den äldre killen nickade sakta.
"Jag tror det... blodet va?"
"Yep." svarade Maxine. "Elak gammal blodcancer."
Hon suckade.
"Åh fy fan..." flämtade Theodore fram. "Stackars dig."
Borta var nu den tuffa attityden. Och istället kunde man nu skymta sorgsna och försonande drag i hans ansikte.
"Kommer du att dö...?" undrade han.
Maxine log brett.
"Nääää... Inte idag i alla fall."

Skrivpuff - 3 Augusti 2016

*

Välj 5 ord på bokstaven M.

Skriv en text som innehåller minst 2 av dem. 

Berätta gärna vilka ord du valt.

Modig, mega, mission, mamma, misslyckad

Sun City, California. Våren 2011.


"Maxine, jag hoppas att du kan förlåta mig för att jag har varit en så misslyckad mamma till dig."
Audrey Logan såg tårögd på sin tonårsdotter som satt i solskenet på gräsmattan i sjukhusparken.
Maxine såg fundersam ut och suckade lite innan hon svarade.
"Alltså... jag har svårt att förlåta alla gånger du svikit mig..."
Audrey svalde gråten.
"Åh, jag vet, Maxie... Inte ens när du blev sjuk, eller fick ditt återfall, var jag här för dig..."
Flickan suckade och skakade sorgset på huvudet.
"Jag har verkligen varit en usel mamma...!" fortsatte Audrey med gråtig röst.
Maxine höjde handen för att avbryta.
"Nja... du har gjort en del dåliga val i livet bara. Och visst har jag varit besviken och mega-arg på dig. Men jag är glad att du är här hos mig nu."
Audrey fick ännu svårare att hålla gråten inom sig nu. Hennes vackra lilla flicka var så stark och modig.

Flickan log nu varmt och hennes blå ögon glittrade.
"Mamma, vi har ganska mycket att ta igen, så det är bäst för dig att du börjar hälsa mig på oftare nu!"
"Älskling..." var allt Audrey fick fram nu.
Hon drog in flickan i famnen och höll om henne hårt.
"Så du vill träffa mig fler gånger?" frågade hon osäkert.
"Klart jag vill!" sa Maxine. "Mamma, vi har en mission - att ses så ofta som möjligt!"
Mor och dotter, som inte hade setts på över fyra år, såg nu på varandra och log.
"Låter som en bra mission." tyckte Audrey.
Maxine nickade glatt.
"I know right! En mega-bra mission!"
Audrey kramade om flickan igen.
"Jag älskar dig, lilla Maxie."

Skrivpuff - 30 Juli 2016

*
Smaka

Crystal Lake, California. Sommaren 2005.

"Hey, lilleman, du får min månadspeng om du äter upp den här."
Denny Jackson såg med en äcklad liten grimas på daggmasken som hans äldre kusin Russell höll fram mot honom.
"Eh... nej tack, jag åt fyra grodlår till frukost." svarade han med ett snett litet leende i sitt söta ansikte.
Russell ställde sig närmare honom och dinglade med daggmasken framför hans ansikte.
"Du vågar inte." flinade han försmädligt.
Dennys andra kusiner (Russells två bröder) och deras kompisar flinade också.
Nu stod fem äldre grabbar och skrockade elakt åt Denny. 
Och så såg de utmanande på den taniga lilla killen.
"Det vågar jag väl visst." sa Denny trotsigt. "Men jag vill inte - det är en helt annan sak."
Han vände sig om för att gå, men starka armar brottade ner honom på marken och höll fast honom.
"Gapa stort." sa kusin Russell.
Denny försökte slå och sparka sig fri, men det var inte lätt eftersom han pressades ner mot gräset av de andra killarna.
En av dem höll för Dennys näsa, i förhoppning om att han skulle tvingas öppna munnen då, för att få luft.
"Era arslen...!" pressade Denny ilsket fram mellan sammanbitna tänder.
Elaka skratt haglade över honom och han förstod att de inte skulle ge sig förrän de lyckades få honom att äta den där äckliga masken.

Denny blundade hårt för att slippa se deras retsamma nyllen.
Sedan låg han där på marken och försökte andas utan att öppna munnen alltför mycket. 
Det var inte lätt, särskilt inte när någon höll för ens näsa.
Och nu började hans förjordade astma att bråka också...
Denny flämtade efter luft och började nästan längta efter inhalatorn som låg i byxfickan.
"Min Ventoline..." sa han svagt.
"Va...?" fick han till svar.
Denny vred på huvudet och äntligen lossade det hårda pincettgreppet om hans näsa. Det blev lite lättare att andas.
"Jag behöver min astma-puffer." sa Denny.
Killarna lät honom ta medicin. De visste att hans astma var allvarlig - och förstod att de skulle råka illa ut om Denny blev sjuk bara för att de inte lät honom andas ordentligt.

Denny drog ner två doser Ventoline i sina svällda luftrör och andades lättad ut.
Men just som han skulle resa sig upp och gå undan blev han fasthållen igen.
Och innan han fick en chans att protestera hade någon tryckt in den läbbiga daggmasken i hans mun.
"Men svälj då, lilla pucko!" skrattade kusin Russell.
Sedan satte han handen för Dennys mun så att han inte kunde spotta ut masken.
"Svälj."
Medan Denny kände hur tårar steg i hans ögon svalde han ner den slemmiga tingesten han nu tvingats äta.
Sedan slet han sig loss och rusade in bakom buskarna. Där kräktes han och flämtade efter ny luft.
"Om du kräks får du äta en till!" hördes en av killarna frusta.
Repliken följdes av råa skratt från de andra tonåringarna.

"Vad håller ni på med...?!"
Denny höll på att börja böla av lättnad när han hörde sin farbrors röst.
Han och faster kom nu från bilen, bärandes på korgar med picnic-mat.
"Var är Denny?"
En blek liten pojke kom fram från buskaget. Han såg inte ut att må bra alls.
Farbror lade armen om honom.
"Vad är det, gubben?" frågade han oroligt. "Har du kräkts?"
Denny nickade sakta.
"Han tålde visst inte sin daggmask-lunch..." skrockade kusin Russell.
Blicken Russell nu fick av sin far var inte nådig.
"Har ni tvingat Denny att äta mask...?!"
Killarna nickade fåraktigt och åkte på en utskällning som inte var av denna värld.
"Vi pratar med om detta när vi kommer hem till stugan i kväll. Nu kan ni gå hem, det blir ingen utflykt för er idag."
Killarna svor och såg riktigt surmulna ut.
Russell stirrade på sin far.
"Gå...? Men farsan... det tar ju typ en och en halv timme...!" klagade han.
"Helt riktigt, Russ. Men det är bara att börja vandra."
Han viftade bort sina söner och deras kamrater.
Sedan vände han sig mot Denny och log.
"Och du, lilla gubben, följer med din faster och mig till vår utflyktsplats."

Denny nickade och log brett. 
Han var mäkta nöjd med straffet de äldre grabbarna fått.
Faster gav honom en kram och en sportflaska fylld med härligt, iskallt vatten.
"Här, älskling. " sa hon ömt.
Och medan de gick lade hon en beskyddande arm om lillkillens magra axlar.
Denny såg på de äldre grabbarna och skrattade förnöjt åt dem.
Där fick dom så att dom teg... tänkte han.
"Vill du ha pastasallad eller bara smörgåsar till lunch?" frågade faster.
"Vad som helst utom daggmask, tack." svarade Denny och flinade sött.

Embed from Getty Images

Skrivpuff - 6 Februari 2016 - 3

*
Barnhemmet inne i Jericho Town var inhyst i en rödaktig kubformad tegelbyggnad.
"Fint hus." enligt Leslie Crowley, 11-åringen.
Vid ankomsten hade Dani och Crowley-barnen mötts av de två barnhemsföreståndarna, en kvinna i 60-årsåldern och en man i 30-årsåldern, redan vid ytterdörren. Det var vänliga människor som lätt fick en att känna sig välkommen.
"Ska vi bo här nu?" frågade Rumer, den yngsta flickan.
Föreståndarinnan log mot tösen och sa att det skulle de få göra, ett tag i alla fall.
Barnen höll sig nära Dani och såg nyfiket, och lite vaksamt, på allt när de gick mot det som skulle bli deras rum.

"Det är fint här." sa Leslie, nästan hänfört.
"Ja, det är inte precis Versailles, men det duger." sa den manliga föreståndaren och log.
De små barnen och Shane såg frågande på honom, men både Leslie och Noah log lite åt hans skämt.
Nej, det här trevåningshuset var sannerligen inget palats i prålig barock-stil... Men det var rent och hemtrevligt.
"Jag tror att jag ska trivas här..." sa Leslie, och Dani undrade om hon avsiktligt citerade Little Orphan Annie, eller om det var en ren tillfällighet.

De klev in i en av sovsalarna, ett ganska stort och mysigt rum. 
Där fanns en bokhylla, ett långt skrivbord, några leksaker och fem sängar.
"Dom får dela rum." sa föreståndarinnan till Dani. "Det tror jag blir bäst."
Dani nickade instämmande.
Föreståndarinnan såg på Crowley-barnen och fortsatte:
"Nu ska ni få bada och sen ska ni få äta lite middag. Ni är hungriga, inte sant?"
De fem barnen nickade unisont och de såg med blyg, nästan skygg blick, på kvinnan.
"Rena kläder ska vi ordna åt er också."
"Vilken säng är min?" frågade Leslie.
"Vilken du vill, raring." log föreståndarinnan.
Leslie såg frågande på sina syskon.
"Vilken säng vill ni ha?"
Noah gick försiktigt fram till sängen som stod närmast fönstret och valde den och Leslie tog den intill hans.
Shane slängde sig ner på sängen närmast dörren och de två minstingarna fick snällt välja sängarna som var kvar.

"Wow... inget bråk om sängarna..." sa den manliga föreståndaren. "Jag är imponerad."
Leslie ryckte på axlarna och flinade lite.
"Äsch... vi är väl inga huliganer heller."
Uttrycket fick Dani och barnhemsföreståndarna att dra på smilbanden.
Men Shane himlade med ögonen och talade därmed om hur töntig hans lillasyster var.
"Du vet inte ens vad det är..."
Nu var det Leslies tur att himla sig.
"Vet jag ju!" insisterade hon irriterat. "Dom bråkar och för ett jäkla liv. Och vi är inga såna."

*

Photo ©: Mike Groll/Corbis

Foto lånat från: https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

Skrivpuff - 6 Februari 2016 - 2

*
Dani Danelli svarade efter bara två signaler.
"Hej partner!" hälsade hon glatt. "Var är du, på tåget?"
Jacob nickade. Fast det kunde ju inte Dani se, så han svarade också.
"Yep. Middle of Nowhere - eller nånstans mellan Philly och New York."
Han suckade och lutade sig trött tillbaka i tågsätet.
"Faktum är att vi står helt still, så vi får nog käka den där middagen en annan kväll." sa han beklagande.
"Aha... trist." svarade Dani. "Men vi hade fått hoppa över middagen även om du hunnit in till stan. Vi är mitt uppe i ett fall."
Jacob rätade på sig, som om hans bekväma, tillbakalutade stil kunde få honom att tappa koncentrationen.
"Åh fan... vad händer?" sa han. "Var är ni?"
"Det är en enda röra." suckade Dani. "Daley och jag fick åka till Jericho - och det var ingen rolig syn..."
Jacob förstod att hans SCA-partner inte syftade på själva platsen i sig, Jericho var en liten och vacker lantlig by, men han hörde nu på Dani att de hade stött på något hemskt.

Hon bekräftade hans tanke:
"Mord." sa hon och hennes röst lät nu tjock av vämjelse. "Fyra kroppar under en veranda."
Herregud...! tänkte Jacob.
"Och här sitter jag på ett jäkla tåg...! Jag borde vara hos er och hjälpa till istället."
"Du är ledig i helgen, Jacob." sa Dani och det hördes på hennes röst att hon log.
Jacob kunde inte förklara hur han hörde genom telefonen att Dani log, men det gjorde han.

Just då hörde han barnröster i bakgrunden och Dani som sa något lugnande till dem.
"Är det ungar inblandade?" frågade Jacob.
"Ja." suckade Dani. "Jag är med dom små stackarna på barnhemmet nu..."
Hon lät plötsligt trött och ledsen.
"Du Jacob..." sa hon efter en stund. "du kan väl komma hem till mig i kväll?"
Att ses på fredagar efter jobbet hade blivit Dani och Jacobs egna lilla tradition.
När Dani hörde hur hennes vän och kollega tveksamt mumlade något om att det säkert skulle bli sent, avbröt hon honom:
"Skit i hur sent det blir, jag kommer säkert inte kunna sova i natt ändå. Vi kan beställa hem pizza och så kan jag berätta mer om fallet."
Jacob log.
"Okej, D. It's a date." sa han skämtsamt.
"Oh, I wish...!" skrattade Dani.
De bestämde att Jacob skulle ringa Dani så fort han var inne i stan. Sedan sa de hej då och lade de på luren.

Då märkte Jacob att nästan alla i tågvagnen tittade på honom, det märktes att de hade lyssnat - mycket intresserat - på telefonsamtalet.
"Du sa 'jäkla tåg'...!" fnissade en liten flicka som hade det blonda håret uppsatt i råttsvansar.
"Var det din tjej?" frågade tonårskillen som pratat om aliens förut. Han flinade. "Är hon snygg? Ska ni få till det i kväll?"
Jacob log.
"Ursäkta svärordet." sa han till den lilla flickan - och till hennes mamma.
Till tonåringen sa han ingenting.

Photo ©: Mike Groll/Corbis

Foto lånat från: https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

Skrivpuff - 6 Februari 2016 - 1

Tåget saktade in och stannade.

Förvånat mummel började sprida sig i vagnen och nästan alla som hade fönsterplats tittade ut på det snöiga landskapet.
"Varför stannar vi här...?" undrade en man nervöst. "Det är ingen station här."
"Det kanske är aliens som kontrollerar oss." föreslog en tonårspojke och flinade menande. "Dom kontrollerar tåget och snart beamar dom upp oss till sitt rymdskepp..."
Flera passagerare blev nu oroliga. Inte för eventuella angrepp från planeten Znyx, utan för att allt som var illavarslande började röra sig i deras tankar.

"Tänk om vi måste kliva här och gå hem...!"
Förskräckta flämtanden.
"Tänk om vi får sitta här hela natten..."
Ännu mer förskräckta flämtanden.
"Hela natten?! Det har jag inte tid med!" utbrast en man klädd i dyr kostym. "Jag måste vara i New York klockan åtta, på en viktig middag!"

Jacob Linz sa ingenting. Han satt bara och tittade ut genom fönstret och hoppades att tåget skulle börja köra snart igen. Inte för att han hade särskilt bråttom, men han skulle hellre vara i New York City än här på ett trist Amtrak-tåg.
Han kollade sin mobil, såg att det fanns täckning, och bläddrade igenom sin kontaktbok tills han kom till bokstaven D.
Han tryckte på ett namn och väntade på svar.

Photo ©: Mike Groll/Corbis

Foto lånat från: https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

Skrivpuff - 5 Februari 2016

*
Ovan

New York. December 2010.

När Dani skulle gå ut ur huset såg hon en av Crowley-pojkarna stå på verandan, den delen som rivningskillarna inte hade hunnit demolera ännu. Han tittade ner på stället där de döda kropparna hade hittats.
Noah och Rumer, som kom tätt bakom Dani, stannade till och stirrade på sin bror.
"Vad gör du?" frågade Noah.
"Vad gör du, Shane?" ekade lillasyster.
Shanes ögon hade en underlig glans.
Kanske håller han på att få feber... gissade Dani.
Hon visste att det inte var helt omöjligt att få feber när man sörjde och var chockad.
I samma sekund ryste Noah till.
Och det är inte så underligt om dom här ungarna håller på att bli förkylda till råga på allt - med tanke på hur tunnklädda som dom är... sa Dani tyst för sig själv.
Högt sa hon:
"Vi måste få er härifrån nu."
"Jag ville bara kolla lite." sa Shane, som ett något försenat svar på Noah och Rumers undran om vad han gjorde. "Dom har hämtat dom nu."
Pojken pekade bort två män med texten Coroner i vita bokstäver på deras svarta vindtygsjackor.

"Ska dom åka till Himlen nu?" frågade Rumer. "När man är död kommer man väl till himlen?"
Flickan såg upp mot den gråvita vinterhimlen.
Dani tryckte den lilla intill sig och nickade.
"Ja, det gör man."
Shane fnyste till.
"Det där är bara sagor ju... Himlen. När man är död ligger man bara och ruttnar, det vet väl vem som helst...!"
Rumer flämtade till och stirrade förfärad på sin storebror och Noah fick en läskigt blekgrön ton i ansiktet.
"Shane..." sa Noah med kvävd röst. "Säg inte..."
Men mer än så fick han inte fram. Han slog handen för munnen och rusade iväg. Vid husknuten kräktes han.

Just då kom Agent Daley också ut ut huset.
"Jag och lokalpoliserna måste nog stanna här en stund och leta bevis. Åker du med ungarna, eller?"
Dani nickade. Det skulle faktiskt bli skönt att få komma härifrån.
"Bra." sa Daley. "Det märks att de små krakarna känner sig trygga med dig."
Dani log.
"Tar du med dom till bilarna? Jag måste se hur det är med Noah."
Daley nickade. Han tog med sig Shane (som han märkligt nog var tvungen att lyfta ner från verandan) och Rumer till polisbilarna.
Deras syskon satt redan i en bil, hopkurade under varma filtar.

Noah torkade sig om munnen och gick fram till Dani.
"Förlåt." mumlade han.
Dani lade armen om pojken axlar.
"Du har inget att be om ursäkt för, raring. Man kan inte rå för om man mår illa."
"Nej... det är bara det att..." började Noah och såg bort mot den uppbrutna verandan.
Men sedan bet han sig i underläppen igen och teg, på det där sättet som fick Dani att misstänka att det fanns mer han inte fick avslöja.
Oron i hans ögon och den magra kroppen som darrade förstärkte bara de misstankarna.
Dani och hennes kollegor skulle bli tvungna att fråga barnen om vad de varit med om i det här huset.
Men inte nu. Det är sent och ungarna måste få komma till ro först.
Dani suckade lite.
Det blir en lång dag i morgon...

© https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

Skrivpuff - 4 Februari 2016

Tillbaka

New York. December 2010.

Noah var inte helt bekväm med att vara tillbaka i huset igen, det märktes tydligt. Dani såg ängslan i hans blick och att han var vaksamt spänd.
När Rumer tog hans hand verkade han slappna av en aning. Han log mot henne.
Pojken plockade fram ett par rena mjukisbyxor åt sin lillasyster och sa åt henne att gå in på toaletten och byta om.
"Tvätta händerna också." tillade han.
Rumer tvekade.
"Fast det finns bara kallt vatten i kranen ju..."
"Tvätta händerna ändå." sa Noah, mjukt, men ändå lite bestämt.
Rumer nickade. Hon gick in i badrummet, tog snabbt av sig sina nerkissade byxor och drog på sig de torra. Sedan tvättade hon händerna med kallt vatten och tvål.

Noah såg sig omkring i huset. Han hoppades att det var sista gången han stod här.
"Ska alla grejer vara kvar?" frågade han Dani. "När dom river huset?"
Dani hade funderat på samma sak. Det var märkligt att Mr. och Mrs. Crowley inte hade packat ner sina tillhörigheter...
"Om det är nåt du vill ha kvar, säg till, så kan jag se till att nån packar ner det åt dig." sa hon och log mot pojken.
Noah funderade på detta och nickade.
"Tack." sa han, med svag röst som lät både trött och orolig.

Rumer kom ut från badrummet. Hon tog Danis hand.
"Ska vi åka till det där stället och få god mat nu?" frågade hon och log sött.
Dani log tillbaka.
"Ja, raring. Nu ska vi åka till ett barnhem. Där tar dom hand om er."
"Du kan ta hand om oss!" tyckte Rumer. "Du kan vara vårans nya storasyster."
Dani drog den lilla intill sig och kramade henne.

© https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

Skrivpuff - 3 Februari 2016

*

Skriv en text inspirerad av bilden.

Du bestämmer själv hur du vill skildra bilden.

Inspiration och de tankar den ger upphov till är det viktiga.

Om du kopierar in bilden på din egen blogg ange länk till den.

Bild © https://www.flickr.com/photos/greg-pths/16275688378/in/explore-2015-02-07

Flashback / Ur Roxy Crowleys dagbok
ca*
New York. Februari 2003.

Illamåendet och tröttheten vill inte ge med sig.
Jag har sagt till mina småsyskon att inte komma nära mig, med tanke på smittorisken, ifall det är någon hemsk maginfluensa.
De håller sig borta. Alla utom Noah, så klart. Endast 6 år och 2 månader gammal, men han är alltid den som bekymrar sig för mig och vill alltid vara till lags.
Han är mjukare än sina bröder och lugnare. Trots att han är så ung har han en fantastisk förmåga att se om någon mår dåligt. Jag tror ungen är född med den egenskapen.
Och så är han ju så söt, min lilla Noah, och snäll.
Jag vet att man egentligen inte ska favorisera när det gäller syskon... men Noah är min favorit, i alla fall av pojkarna. Ända sedan han föddes har han stått mig nära.

Nu står han framför mig och ser fundersamt på mig, oro i de enorma, blå ögonen.
"Noah, gå till ditt rum, du med. Jag vill inte att du ska bli sjuk också."
Han står kvar.
"Ska jag hämta medicin åt dig?" frågar han.
Jag ler och smeker hans kind.
"Nej tack, sötnos. Men skulle du kunna gå ner i köket och fixa en flaska 7-Up åt mig?"
Noah nickar ivrigt.
Jag säger att han kan ta en läsk till sig själv också och blir varm i själen när han lyser upp. Tänk att man kan bli så lycklig för en läsk...! Han är verkligen en speciell unge.

När Noah har varit nere i köket en stund hör jag upprörda pojkröster där nerifrån.
Jag suckar. Nu är de på gång igen... Noah och hans 12-årige storebror Harley.
"Roxy sa att jag fick ta en läsk!" skriker Noah.
Pappa kommer hem och stoppar bråket och jag väntar på att Noah ska komma upp till mig med läsken. Men det gör han inte...
Istället hör jag pappas och Harleys röster när de kommer uppför trappan.
"Jag kom på honom pappa." säger Harley. Han låter mycket belåten. "Han knyckte läsk ur kylen."
"Bra gjort, pojken min." svarar pappa. "Nu lär han sig att inte stjäla."
Det knyter sig i magen på mig av oro.
"Noah!" ropar jag.
Jag vill rusa ner och leta rätt på min lillebror, men illamåendet och yrseln hindrar mig från att ens resa mig upp.
Pappa kommer in in mitt rum och lägger händerna på mina axlar. Händerna är kalla av vinterkylan.
"Du ska bara slappna av och vila, Roxy. Överlämna de bångstyriga pojkarna åt mig."

Ett par timmar senare kommer mamma upp på övervåningen. Hon bär en snyftade Noah i sina armar.
"Nu när du är en snäll pojke igen får du vara här upp med de andra barnen." hör jag mamma säga.
Noah gnyr.
"Jag ska vara snäll pojke. Jag ska vara snäll så inte monstren tar mig..."
Herregud...
"Duktig pojke." säger mamma med snällare röst. "Nu går vi och läser en saga."
Jag lägger mig ner i sängen och gråter tyst.
Jag hatar mig själv för att jag inte orkar hjälpa min älskade lillebror.

© https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

Skrivpuff - 2 Februari 2016

*
Läkande

New York. December 2010

Plötsligt skars tystnaden sönder av ett blodisande skrik. Det kom utifrån.
Noah ryckte till och sedan for han ut ur huset, så fort att han var nära att snubbla flera gånger. Dani skyndade ut efter honom.
På gårdsplanen stod den minsta flickan och grät hjärtskärande, hon såg helt förstörd ut. När hon fick syn på Noah tilltog gråten och hon rusade fram och slog armarna om hans midja.
"Hon blev rädd." förklarade en flicka i 10-11-årsåldern. "Hon trodde att dom togde dig."
"Monsterna!" tjöt den lilla.
Noah såg skakad ut. Han tryckte sin minsta lillasyster intill sig och strök henne över håret.
"Lugn nu, Rumer, inga monster tog mig." sa han mjukt. "Jag är ju här."

Rumer torkade sitt tårdränkta ansikte med tröjärmen och granskade sin bror noga.
"Så dom togde dig inte...?"
Noah skakade på huvudet.
"Nej. Dom blev nog bortskrämda."
Barnen andades ut, men de sneglade ändå ängsligt bort mot huset.
"Men dom kommer om vi är olydiga." sa Rumer.
Både hon och den minsta pojken stoppade tummen i munnen.
Dani såg på syskonskaran, fem rädda ungar som såg alldeles skakade ut.
Hon visste ännu inte vad de hade varit med om, men hon visste att det skulle ta tid innan deras sargade själar läkte...

Hon drog barnen Crowley intill sig i en gruppkram.
"Nu ska jag se till att du kommer till en trygg plats."
"Hem till du?" frågade lilla Rumer.
Dani log.
"Nej, raring. Inte hem till mig. Poliserna här ska ta med er till ett annat bra ställe. Där ska ni få bada och äta god mat och sova."
"Följer du med dit...?" frågade Noah oroligt.
Både han och hans syskon såg nu bedjande på den unga specialagenten.
Dani nickade.
"Så klart jag gör."
"Då blir det bra." sa Noah fundersamt.

Pojken huttrade plötsligt till i vinterkylan och de gjorde de andra barnen också. De var inte alls klädda för en kall december-eftermiddag.
Dani vinkade till sig en av poliserna.
"Du kan väl sätta ungarna i er bil tills vi är klara här, så de får värma sig lite?"
Polisen, en vänlig man i 50-årsåldern, log och nickade.
"Kom ungar, det finns varma filtar i bilen."

"Fast jag har kissat på mig..." mumlade Rumer.
Hon tittade ner i marken, blicken var skamsen och blyg.

Noah tog lillasysters hand.
"Du har nog rena byxor uppe i ditt rum. Ska vi gå in och byta?"
Rumer tvekade, så Dani skyndade sig att säga:
"Inga monster där nu. Min agent-kompis är där inne och skrämmer bort dom. Och jag kan följa med in om ni vill?"
Rumer log, strålande. Hon stoppade sin lilla hand i Danis.
"Du och Noah ska följa med. Då blir jag inte rädd mer."
Dani, Rumer och Noah gick mot huset och den vänliga polismannen tog med sig de andra barnen till polisbilen.

"Ingen brukar nånsin vara så här snälla mot oss." sa Noah.
Knappt hade han pratat klart förrän han han sig i underläppen och blickade ner i marken. Den stackars pojken såg ut som om han just hade avslöjat något han inte fick avslöja.
"Du är super-snäll!" sa Rumer kärleksfullt och kramade Danis hand.

*

 

© https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

Skrivpuff - 1 Februari 2016

*
Fysisk

New York. December 2010.

Noah gick före SCA-agenterna in i huset. Han gick ganska sakta, nästan osäkert, som om han provade sig fram på en ny plats.
När han kom till trappan som ledde upp till andra våningen vände han sig om och såg på Dani.
"Får jag gå till mitt rum och hämta lite grejer?" frågade han, rösten mjuk och försiktig.
"Självklart." svarade Dani.
Pojken gick uppför trappstegen, flera av dem knarrade. Så stannade han till utanför ett av rummen en stund och tycktes fundera på något.
Efter någon minut gick han in. Dani och Daley följde med honom in.
I det spartanskt inredda rummet fanns en bokhylla med påvert innehåll, ett skrivbord med stol och tre sängar; två med skrynkliga sängkläder och en helt tom.
Noah sneglade skamset på sängarna. Snabbt började han rätta till sängkläderna i en av sängarna.
"Jag är ledsen..." mumlade han och rodnade.
"Du behöver inte göra så där, grabben." sa Agent Daley och log milt mot den magra pojken.
Huset ser ut som Tredje Världskriget och grabben är ledsen för att han inte har bäddat sin säng... tänkte Daley.
Pojkens nervösa och försiktiga sätt att röra sig i sitt eget hem gjorde agenterna illa till mods.
Stackars ungar... vad har ni varit med om här...? tänkte Dani och mådde fysiskt illa.

Noah samlade ihop några tillhörigheter, saker som förmodligen var hans favoriter; två T-shirts, ett slitet litet gosedjur och tre pocketböcker. Sedan gick han ut ur rummet.
I nästa rum blev han ännu mer nervös, såg sig omkring och bet på naglarna.
Dani såg på dubbelsängen och förstod att detta var föräldrarnas sovrum. Antagligen förbjudet område för barnen.
Till slut tog Noah mod till sig, satte sig på huk och öppnade en byrålåda. Han plockade ut två kuvert, sådana man fick i en fotoaffär när man hämtade ut sina fotografier.
Sedan suckade han lite och reste sig upp.
"Nu är jag nog klar." sa han, fundersamt.
Alla sina saker höll han nu tätt intill sig, som om det vore en mycket dyrbar skatt som han inte ville bli av med. Synen berörde båda agenterna.

"Jag måste hitta nåt att lägga allt i..." sa Noah, mer för sig själv än till de andra i rummet.
Han gick in i sitt rum och letade. Men efter bara en liten stund kom han ut igen och skakade på huvudet.
"Nej, den är borta..." suckade han.
Agent Daley räckte honom en av de lite större bruna papperspåsarna, som egentligen var till för bevismaterial.
"Om du inte hittar nån påse eller väska kan du ta den här."
Pojken log, han strålade som ett litet solsken. Och så tog han emot papperspåsen och stoppade omsorgsfullt ner sina saker i den.
"Tack så mycket, Agent Daley." sa han artigt.
När han tryckte påsen intill sig igen log Daley.
"Jag har aldrig sett nån bli så glad för en oansenlig papperspåse..." sa han lågt till Dani när Noah gick vidare.
Dani log också lite.
"Han har förmodligen inte fått så många presenter..." sa hon och suckade.

När Daley och några lokala poliser gick runt i huset för att söka efter bevis och andra ledtrådar gick Dani för att se vart Noah hade tagit vägen.
Hon hittade honom i ett annat barnrum. 
Här fanns det fyra sängar, tre slarvig bäddade och en utan sängkläder.
De tomma sängarna måste ha tillhört de nu döda barnen, trodde Dani.
Hon kände av illamåendet igen.
Noah tittade upp när han hörde golvet knarra.
"Jag kollar om jag kan ta med nåt till mina småsyskon - Leslie och minstingarna." förklarade han.
Dani nickade. Vilken fin unge han var som tänkte på dem.
Pojken såg på den tomma sängen, den utan sängkläder, och ögonen fylldes med tårar. Han kämpade mot gråten.
Så hade han inte gjort inne i sitt eget rum, med den tomma sängen där. Men det kanske var känsligare för honom här inne.
Dani funderade länge på det, men ville inte fråga Noah om det.
Den svåra sanningen skulle nog uppdagas snart nog ändå...
*

© https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/