*
Smaka
Crystal Lake, California. Sommaren 2005.
"Hey, lilleman, du får min månadspeng om du äter upp den här."
Denny Jackson såg med en äcklad liten grimas på daggmasken som hans äldre kusin Russell höll fram mot honom.
"Eh... nej tack, jag åt fyra grodlår till frukost." svarade han med ett snett litet leende i sitt söta ansikte.
Russell ställde sig närmare honom och dinglade med daggmasken framför hans ansikte.
"Du vågar inte." flinade han försmädligt.
Dennys andra kusiner (Russells två bröder) och deras kompisar flinade också.
Nu stod fem äldre grabbar och skrockade elakt åt Denny.
Och så såg de utmanande på den taniga lilla killen.
"Det vågar jag väl visst." sa Denny trotsigt. "Men jag vill inte - det är en helt annan sak."
Han vände sig om för att gå, men starka armar brottade ner honom på marken och höll fast honom.
"Gapa stort." sa kusin Russell.
Denny försökte slå och sparka sig fri, men det var inte lätt eftersom han pressades ner mot gräset av de andra killarna.
En av dem höll för Dennys näsa, i förhoppning om att han skulle tvingas öppna munnen då, för att få luft.
"Era arslen...!" pressade Denny ilsket fram mellan sammanbitna tänder.
Elaka skratt haglade över honom och han förstod att de inte skulle ge sig förrän de lyckades få honom att äta den där äckliga masken.
Denny blundade hårt för att slippa se deras retsamma nyllen.
Sedan låg han där på marken och försökte andas utan att öppna munnen alltför mycket.
Det var inte lätt, särskilt inte när någon höll för ens näsa.
Och nu började hans förjordade astma att bråka också...
Denny flämtade efter luft och började nästan längta efter inhalatorn som låg i byxfickan.
"Min Ventoline..." sa han svagt.
"Va...?" fick han till svar.
Denny vred på huvudet och äntligen lossade det hårda pincettgreppet om hans näsa. Det blev lite lättare att andas.
"Jag behöver min astma-puffer." sa Denny.
Killarna lät honom ta medicin. De visste att hans astma var allvarlig - och förstod att de skulle råka illa ut om Denny blev sjuk bara för att de inte lät honom andas ordentligt.
Denny drog ner två doser Ventoline i sina svällda luftrör och andades lättad ut.
Men just som han skulle resa sig upp och gå undan blev han fasthållen igen.
Och innan han fick en chans att protestera hade någon tryckt in den läbbiga daggmasken i hans mun.
"Men svälj då, lilla pucko!" skrattade kusin Russell.
Sedan satte han handen för Dennys mun så att han inte kunde spotta ut masken.
"Svälj."
Medan Denny kände hur tårar steg i hans ögon svalde han ner den slemmiga tingesten han nu tvingats äta.
Sedan slet han sig loss och rusade in bakom buskarna. Där kräktes han och flämtade efter ny luft.
"Om du kräks får du äta en till!" hördes en av killarna frusta.
Repliken följdes av råa skratt från de andra tonåringarna.
"Vad håller ni på med...?!"
Denny höll på att börja böla av lättnad när han hörde sin farbrors röst.
Han och faster kom nu från bilen, bärandes på korgar med picnic-mat.
"Var är Denny?"
En blek liten pojke kom fram från buskaget. Han såg inte ut att må bra alls.
Farbror lade armen om honom.
"Vad är det, gubben?" frågade han oroligt. "Har du kräkts?"
Denny nickade sakta.
"Han tålde visst inte sin daggmask-lunch..." skrockade kusin Russell.
Blicken Russell nu fick av sin far var inte nådig.
"Har ni tvingat Denny att äta mask...?!"
Killarna nickade fåraktigt och åkte på en utskällning som inte var av denna värld.
"Vi pratar med om detta när vi kommer hem till stugan i kväll. Nu kan ni gå hem, det blir ingen utflykt för er idag."
Killarna svor och såg riktigt surmulna ut.
Russell stirrade på sin far.
"Gå...? Men farsan... det tar ju typ en och en halv timme...!" klagade han.
"Helt riktigt, Russ. Men det är bara att börja vandra."
Han viftade bort sina söner och deras kamrater.
Sedan vände han sig mot Denny och log.
"Och du, lilla gubben, följer med din faster och mig till vår utflyktsplats."
Denny nickade och log brett.
Han var mäkta nöjd med straffet de äldre grabbarna fått.
Faster gav honom en kram och en sportflaska fylld med härligt, iskallt vatten.
"Här, älskling. " sa hon ömt.
Och medan de gick lade hon en beskyddande arm om lillkillens magra axlar.
Denny såg på de äldre grabbarna och skrattade förnöjt åt dem.
Där fick dom så att dom teg... tänkte han.
"Vill du ha pastasallad eller bara smörgåsar till lunch?" frågade faster.
"Vad som helst utom daggmask, tack." svarade Denny och flinade sött.
Smaka
Crystal Lake, California. Sommaren 2005.
"Hey, lilleman, du får min månadspeng om du äter upp den här."
Denny Jackson såg med en äcklad liten grimas på daggmasken som hans äldre kusin Russell höll fram mot honom.
"Eh... nej tack, jag åt fyra grodlår till frukost." svarade han med ett snett litet leende i sitt söta ansikte.
Russell ställde sig närmare honom och dinglade med daggmasken framför hans ansikte.
"Du vågar inte." flinade han försmädligt.
Dennys andra kusiner (Russells två bröder) och deras kompisar flinade också.
Nu stod fem äldre grabbar och skrockade elakt åt Denny.
Och så såg de utmanande på den taniga lilla killen.
"Det vågar jag väl visst." sa Denny trotsigt. "Men jag vill inte - det är en helt annan sak."
Han vände sig om för att gå, men starka armar brottade ner honom på marken och höll fast honom.
"Gapa stort." sa kusin Russell.
Denny försökte slå och sparka sig fri, men det var inte lätt eftersom han pressades ner mot gräset av de andra killarna.
En av dem höll för Dennys näsa, i förhoppning om att han skulle tvingas öppna munnen då, för att få luft.
"Era arslen...!" pressade Denny ilsket fram mellan sammanbitna tänder.
Elaka skratt haglade över honom och han förstod att de inte skulle ge sig förrän de lyckades få honom att äta den där äckliga masken.
Denny blundade hårt för att slippa se deras retsamma nyllen.
Sedan låg han där på marken och försökte andas utan att öppna munnen alltför mycket.
Det var inte lätt, särskilt inte när någon höll för ens näsa.
Och nu började hans förjordade astma att bråka också...
Denny flämtade efter luft och började nästan längta efter inhalatorn som låg i byxfickan.
"Min Ventoline..." sa han svagt.
"Va...?" fick han till svar.
Denny vred på huvudet och äntligen lossade det hårda pincettgreppet om hans näsa. Det blev lite lättare att andas.
"Jag behöver min astma-puffer." sa Denny.
Killarna lät honom ta medicin. De visste att hans astma var allvarlig - och förstod att de skulle råka illa ut om Denny blev sjuk bara för att de inte lät honom andas ordentligt.
Denny drog ner två doser Ventoline i sina svällda luftrör och andades lättad ut.
Men just som han skulle resa sig upp och gå undan blev han fasthållen igen.
Och innan han fick en chans att protestera hade någon tryckt in den läbbiga daggmasken i hans mun.
"Men svälj då, lilla pucko!" skrattade kusin Russell.
Sedan satte han handen för Dennys mun så att han inte kunde spotta ut masken.
"Svälj."
Medan Denny kände hur tårar steg i hans ögon svalde han ner den slemmiga tingesten han nu tvingats äta.
Sedan slet han sig loss och rusade in bakom buskarna. Där kräktes han och flämtade efter ny luft.
"Om du kräks får du äta en till!" hördes en av killarna frusta.
Repliken följdes av råa skratt från de andra tonåringarna.
"Vad håller ni på med...?!"
Denny höll på att börja böla av lättnad när han hörde sin farbrors röst.
Han och faster kom nu från bilen, bärandes på korgar med picnic-mat.
"Var är Denny?"
En blek liten pojke kom fram från buskaget. Han såg inte ut att må bra alls.
Farbror lade armen om honom.
"Vad är det, gubben?" frågade han oroligt. "Har du kräkts?"
Denny nickade sakta.
"Han tålde visst inte sin daggmask-lunch..." skrockade kusin Russell.
Blicken Russell nu fick av sin far var inte nådig.
"Har ni tvingat Denny att äta mask...?!"
Killarna nickade fåraktigt och åkte på en utskällning som inte var av denna värld.
"Vi pratar med om detta när vi kommer hem till stugan i kväll. Nu kan ni gå hem, det blir ingen utflykt för er idag."
Killarna svor och såg riktigt surmulna ut.
Russell stirrade på sin far.
"Gå...? Men farsan... det tar ju typ en och en halv timme...!" klagade han.
"Helt riktigt, Russ. Men det är bara att börja vandra."
Han viftade bort sina söner och deras kamrater.
Sedan vände han sig mot Denny och log.
"Och du, lilla gubben, följer med din faster och mig till vår utflyktsplats."
Denny nickade och log brett.
Han var mäkta nöjd med straffet de äldre grabbarna fått.
Faster gav honom en kram och en sportflaska fylld med härligt, iskallt vatten.
"Här, älskling. " sa hon ömt.
Och medan de gick lade hon en beskyddande arm om lillkillens magra axlar.
Denny såg på de äldre grabbarna och skrattade förnöjt åt dem.
Där fick dom så att dom teg... tänkte han.
"Vill du ha pastasallad eller bara smörgåsar till lunch?" frågade faster.
"Vad som helst utom daggmask, tack." svarade Denny och flinade sött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar