Skrivpuff - 3 Februari 2016

*

Skriv en text inspirerad av bilden.

Du bestämmer själv hur du vill skildra bilden.

Inspiration och de tankar den ger upphov till är det viktiga.

Om du kopierar in bilden på din egen blogg ange länk till den.

Bild © https://www.flickr.com/photos/greg-pths/16275688378/in/explore-2015-02-07

Flashback / Ur Roxy Crowleys dagbok
ca*
New York. Februari 2003.

Illamåendet och tröttheten vill inte ge med sig.
Jag har sagt till mina småsyskon att inte komma nära mig, med tanke på smittorisken, ifall det är någon hemsk maginfluensa.
De håller sig borta. Alla utom Noah, så klart. Endast 6 år och 2 månader gammal, men han är alltid den som bekymrar sig för mig och vill alltid vara till lags.
Han är mjukare än sina bröder och lugnare. Trots att han är så ung har han en fantastisk förmåga att se om någon mår dåligt. Jag tror ungen är född med den egenskapen.
Och så är han ju så söt, min lilla Noah, och snäll.
Jag vet att man egentligen inte ska favorisera när det gäller syskon... men Noah är min favorit, i alla fall av pojkarna. Ända sedan han föddes har han stått mig nära.

Nu står han framför mig och ser fundersamt på mig, oro i de enorma, blå ögonen.
"Noah, gå till ditt rum, du med. Jag vill inte att du ska bli sjuk också."
Han står kvar.
"Ska jag hämta medicin åt dig?" frågar han.
Jag ler och smeker hans kind.
"Nej tack, sötnos. Men skulle du kunna gå ner i köket och fixa en flaska 7-Up åt mig?"
Noah nickar ivrigt.
Jag säger att han kan ta en läsk till sig själv också och blir varm i själen när han lyser upp. Tänk att man kan bli så lycklig för en läsk...! Han är verkligen en speciell unge.

När Noah har varit nere i köket en stund hör jag upprörda pojkröster där nerifrån.
Jag suckar. Nu är de på gång igen... Noah och hans 12-årige storebror Harley.
"Roxy sa att jag fick ta en läsk!" skriker Noah.
Pappa kommer hem och stoppar bråket och jag väntar på att Noah ska komma upp till mig med läsken. Men det gör han inte...
Istället hör jag pappas och Harleys röster när de kommer uppför trappan.
"Jag kom på honom pappa." säger Harley. Han låter mycket belåten. "Han knyckte läsk ur kylen."
"Bra gjort, pojken min." svarar pappa. "Nu lär han sig att inte stjäla."
Det knyter sig i magen på mig av oro.
"Noah!" ropar jag.
Jag vill rusa ner och leta rätt på min lillebror, men illamåendet och yrseln hindrar mig från att ens resa mig upp.
Pappa kommer in in mitt rum och lägger händerna på mina axlar. Händerna är kalla av vinterkylan.
"Du ska bara slappna av och vila, Roxy. Överlämna de bångstyriga pojkarna åt mig."

Ett par timmar senare kommer mamma upp på övervåningen. Hon bär en snyftade Noah i sina armar.
"Nu när du är en snäll pojke igen får du vara här upp med de andra barnen." hör jag mamma säga.
Noah gnyr.
"Jag ska vara snäll pojke. Jag ska vara snäll så inte monstren tar mig..."
Herregud...
"Duktig pojke." säger mamma med snällare röst. "Nu går vi och läser en saga."
Jag lägger mig ner i sängen och gråter tyst.
Jag hatar mig själv för att jag inte orkar hjälpa min älskade lillebror.

© https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

Skrivpuff - 2 Februari 2016

*
Läkande

New York. December 2010

Plötsligt skars tystnaden sönder av ett blodisande skrik. Det kom utifrån.
Noah ryckte till och sedan for han ut ur huset, så fort att han var nära att snubbla flera gånger. Dani skyndade ut efter honom.
På gårdsplanen stod den minsta flickan och grät hjärtskärande, hon såg helt förstörd ut. När hon fick syn på Noah tilltog gråten och hon rusade fram och slog armarna om hans midja.
"Hon blev rädd." förklarade en flicka i 10-11-årsåldern. "Hon trodde att dom togde dig."
"Monsterna!" tjöt den lilla.
Noah såg skakad ut. Han tryckte sin minsta lillasyster intill sig och strök henne över håret.
"Lugn nu, Rumer, inga monster tog mig." sa han mjukt. "Jag är ju här."

Rumer torkade sitt tårdränkta ansikte med tröjärmen och granskade sin bror noga.
"Så dom togde dig inte...?"
Noah skakade på huvudet.
"Nej. Dom blev nog bortskrämda."
Barnen andades ut, men de sneglade ändå ängsligt bort mot huset.
"Men dom kommer om vi är olydiga." sa Rumer.
Både hon och den minsta pojken stoppade tummen i munnen.
Dani såg på syskonskaran, fem rädda ungar som såg alldeles skakade ut.
Hon visste ännu inte vad de hade varit med om, men hon visste att det skulle ta tid innan deras sargade själar läkte...

Hon drog barnen Crowley intill sig i en gruppkram.
"Nu ska jag se till att du kommer till en trygg plats."
"Hem till du?" frågade lilla Rumer.
Dani log.
"Nej, raring. Inte hem till mig. Poliserna här ska ta med er till ett annat bra ställe. Där ska ni få bada och äta god mat och sova."
"Följer du med dit...?" frågade Noah oroligt.
Både han och hans syskon såg nu bedjande på den unga specialagenten.
Dani nickade.
"Så klart jag gör."
"Då blir det bra." sa Noah fundersamt.

Pojken huttrade plötsligt till i vinterkylan och de gjorde de andra barnen också. De var inte alls klädda för en kall december-eftermiddag.
Dani vinkade till sig en av poliserna.
"Du kan väl sätta ungarna i er bil tills vi är klara här, så de får värma sig lite?"
Polisen, en vänlig man i 50-årsåldern, log och nickade.
"Kom ungar, det finns varma filtar i bilen."

"Fast jag har kissat på mig..." mumlade Rumer.
Hon tittade ner i marken, blicken var skamsen och blyg.

Noah tog lillasysters hand.
"Du har nog rena byxor uppe i ditt rum. Ska vi gå in och byta?"
Rumer tvekade, så Dani skyndade sig att säga:
"Inga monster där nu. Min agent-kompis är där inne och skrämmer bort dom. Och jag kan följa med in om ni vill?"
Rumer log, strålande. Hon stoppade sin lilla hand i Danis.
"Du och Noah ska följa med. Då blir jag inte rädd mer."
Dani, Rumer och Noah gick mot huset och den vänliga polismannen tog med sig de andra barnen till polisbilen.

"Ingen brukar nånsin vara så här snälla mot oss." sa Noah.
Knappt hade han pratat klart förrän han han sig i underläppen och blickade ner i marken. Den stackars pojken såg ut som om han just hade avslöjat något han inte fick avslöja.
"Du är super-snäll!" sa Rumer kärleksfullt och kramade Danis hand.

*

 

© https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

Skrivpuff - 1 Februari 2016

*
Fysisk

New York. December 2010.

Noah gick före SCA-agenterna in i huset. Han gick ganska sakta, nästan osäkert, som om han provade sig fram på en ny plats.
När han kom till trappan som ledde upp till andra våningen vände han sig om och såg på Dani.
"Får jag gå till mitt rum och hämta lite grejer?" frågade han, rösten mjuk och försiktig.
"Självklart." svarade Dani.
Pojken gick uppför trappstegen, flera av dem knarrade. Så stannade han till utanför ett av rummen en stund och tycktes fundera på något.
Efter någon minut gick han in. Dani och Daley följde med honom in.
I det spartanskt inredda rummet fanns en bokhylla med påvert innehåll, ett skrivbord med stol och tre sängar; två med skrynkliga sängkläder och en helt tom.
Noah sneglade skamset på sängarna. Snabbt började han rätta till sängkläderna i en av sängarna.
"Jag är ledsen..." mumlade han och rodnade.
"Du behöver inte göra så där, grabben." sa Agent Daley och log milt mot den magra pojken.
Huset ser ut som Tredje Världskriget och grabben är ledsen för att han inte har bäddat sin säng... tänkte Daley.
Pojkens nervösa och försiktiga sätt att röra sig i sitt eget hem gjorde agenterna illa till mods.
Stackars ungar... vad har ni varit med om här...? tänkte Dani och mådde fysiskt illa.

Noah samlade ihop några tillhörigheter, saker som förmodligen var hans favoriter; två T-shirts, ett slitet litet gosedjur och tre pocketböcker. Sedan gick han ut ur rummet.
I nästa rum blev han ännu mer nervös, såg sig omkring och bet på naglarna.
Dani såg på dubbelsängen och förstod att detta var föräldrarnas sovrum. Antagligen förbjudet område för barnen.
Till slut tog Noah mod till sig, satte sig på huk och öppnade en byrålåda. Han plockade ut två kuvert, sådana man fick i en fotoaffär när man hämtade ut sina fotografier.
Sedan suckade han lite och reste sig upp.
"Nu är jag nog klar." sa han, fundersamt.
Alla sina saker höll han nu tätt intill sig, som om det vore en mycket dyrbar skatt som han inte ville bli av med. Synen berörde båda agenterna.

"Jag måste hitta nåt att lägga allt i..." sa Noah, mer för sig själv än till de andra i rummet.
Han gick in i sitt rum och letade. Men efter bara en liten stund kom han ut igen och skakade på huvudet.
"Nej, den är borta..." suckade han.
Agent Daley räckte honom en av de lite större bruna papperspåsarna, som egentligen var till för bevismaterial.
"Om du inte hittar nån påse eller väska kan du ta den här."
Pojken log, han strålade som ett litet solsken. Och så tog han emot papperspåsen och stoppade omsorgsfullt ner sina saker i den.
"Tack så mycket, Agent Daley." sa han artigt.
När han tryckte påsen intill sig igen log Daley.
"Jag har aldrig sett nån bli så glad för en oansenlig papperspåse..." sa han lågt till Dani när Noah gick vidare.
Dani log också lite.
"Han har förmodligen inte fått så många presenter..." sa hon och suckade.

När Daley och några lokala poliser gick runt i huset för att söka efter bevis och andra ledtrådar gick Dani för att se vart Noah hade tagit vägen.
Hon hittade honom i ett annat barnrum. 
Här fanns det fyra sängar, tre slarvig bäddade och en utan sängkläder.
De tomma sängarna måste ha tillhört de nu döda barnen, trodde Dani.
Hon kände av illamåendet igen.
Noah tittade upp när han hörde golvet knarra.
"Jag kollar om jag kan ta med nåt till mina småsyskon - Leslie och minstingarna." förklarade han.
Dani nickade. Vilken fin unge han var som tänkte på dem.
Pojken såg på den tomma sängen, den utan sängkläder, och ögonen fylldes med tårar. Han kämpade mot gråten.
Så hade han inte gjort inne i sitt eget rum, med den tomma sängen där. Men det kanske var känsligare för honom här inne.
Dani funderade länge på det, men ville inte fråga Noah om det.
Den svåra sanningen skulle nog uppdagas snart nog ändå...
*

© https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

Skrivpuff - 31 Januari 2016

*
Slippa

Fortsättning från 20/1 & 30/1

New York. December 2010.

Killarna som skulle riva Crowley-huset ville helst slippa komma tillbaka, men poliserna sa åt dem att de absolut inte fick riva huset idag. Det kunde finnas bevismaterial där inne.
Suckande packade rivningskillarna ihop alla sin grejer och åkte iväg. 
Den minsta Crowley-ungen blinkade förvånat. 
"Ska dom inte göra sönder huset?" 
Dani skakade på huvudet. 
"Inte idag, sötnos. Jag och dom andra poliserna måste gå in där och kolla lite först." 
Lillpojken spärrade upp ögonen och högg tag i Danis arm. 
"Nej!" utbrast han förskräckt. "Det finns monster där...!" 
Den lilla tösen intill honom nickade ivrigt och så rädd ut.

Dani satte sig på huk framför de små. 
"Ser ni min kompis därborta, Agent Daley?" 
Dani pekade och de små barnen nickade. 
"Han är jättebra på att skrämma bort monster." förklarade Dani. "Så det är ingen fara för oss att gå in i huset." 
Minstingarna log lite osäkert, men såg lättad ut. 
"Allt blir bra, Milo." sa Noah till sin lillebror. Men även han såg lite osäker ut. 
Lillflickan tog hans hand. 
"Tänkte monsterna ta dig också, Noah...?" frågade hon. 
Noah nickade. 
"Ja, Rumer. Jag tror det..." sa han och hans röst var tjock av gråt. 
Hans lillasyster kramade honom. 

"Ungarna får sitta i polisbilen medan vi går in i huset." föreslog Agent Daley. 
Dani nickade. 
Men då grep Noah tag i hennes hand igen. 
"Jag vill följa med in!" sa han snabbt. 
Dani tvekade. 
"Jo, snälla..." bad Noah. "Jag måste. För att få avslut." 
Pojken såg så storögd och bedjande ut att Dani log och hon fick lust att krama honom. 
"Okej då. Men stanna nära oss hela tiden, så vi vet var vi har dig." 
Noah nickade. 
"Jag lovar." 
De gick mot huset som Gud glömde.

Foto © https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

Skrivpuff - 30 Januari 2016

*
Fortsättning från 20/1


Välj en bok.
Slå upp en sida i mitten av boken.
Skriv en text baserad på tredje meningen på sidan.
Berätta gärna vilken bok du valt.
Det var en snöig eftermiddag, grå och molnig men inte särskilt mörk.

New York. December 2010.

Några äldre barn hade stannat upp och stod nu bara och stirrade på specialagenterna och den lokala polisen.
"Vad händer...?" mumlade de.
De viskade till varandra medan de sneglade mellan huset, rivningsarbetarna och specialagenterna och poliserna.
Den bleka lilla pojken, som frågat om Dani var hans nya syster, och en liten jämnårig flicka, klamrade sig nu fast vid Dani.
De små skakade och snörvlade. Flickan torkade näsan med sin redan solkiga tröjärm.
"Det är kallt." sa Dani till sina kollegor. "Vi kanske borde sätta dom nån av bilarna, så att dom inte..."
Längre han hon inte. Ett högt skrik hördes från skogen.
Skriket var så laddat med ångest, skräck och smärta att Danis hjärta började bult hårt.
Hon hade hört liknande skrik många gånger.
Hennes tvillingbror hade i hela sitt liv hemsökts av fruktansvärda mardrömmar och syner. Dani vande sig aldrig vid att se sin bror så rädd och skakad.

Nu hördes skriket från skogen igen.
Den lilla bleka pojken gnydde till.
"Monstren...! Dom tar honom...!" sa han förskräckt.
Han borrade in ansiktet i Danis fleecetröja.
Den lilla flickan gjorde likadant.
I nästa sekund kom någon utrusande från den snötäckta skogen.
En mager, tunnklädd pojke, som såg ut att vara cirka 12-14 år, verkade springa för livet.
Blicken var skräckfylld och han andades häftigt och en aning väsande. Kinderna glödde rött i det annars bleka ansiktet.
Plötsligt försvann han in mellan trädens grenar, som om något drog in honom.
Det gjorde småbarnen ännu mer förskräckta.
"Noah!" grät de båda två. "Monstret togde Noah!"
De darrade och grät och var alldeles otröstliga.
Dani höll dem intill sig och kramade dem.

Då klev två vuxna personer, en man och en kvinna, ut ur skogen.
Mannen höll fast den skräckslagna pojken och greppet såg ut att hårdna när pojken stretade emot.
Kvinnan såg förebrående på pojken. Hon viskade något i hans öra och det fick pojken att spärra upp ögonen i ren skräck.
Paret, förmodligen föräldrarna, skulle just ta med sig barnet in i skogen igen när Agent Daley klev fram.
"Släpp pojken." beordrade han.
När paret inte lydde, började Daley fingra på pistolen som satt i sitt hölster vid hans höft. Han skulle inte skjuta såvida det inte var nödvändigt, men det kändes bra att veta att vapnet fanns där.
"Jag sa: släpp pojken." upprepade han strängt.

Dani gick fram till dem, tog milt tag i pojkens handled och drog honom ur föräldrarnas grepp.
"Han tänkte rymma hemifrån." sa mannen. "Ungen är helt oregerlig - ett problembarn."
Han är snarare livrädd för er... tänkte Dani och såg på pojken, som nu förtvivlat famlade efter hennes hand, likt någon som famlar efter en livboj ute på en mörkt hav.
Dani tog hans hand, kramade den och log ömt mot pojken.
"Är du Noah?" frågade hon.
Pojken nickade.
"Du är trygg nu, Noah." sa Dani. "Vi ska ta dig och dina syskon härifrån."
Noah andades ut, lättad.
Sedan sjönk han ner i snön och snyftade. Tårar hängde i de täta ögonfransarna och lite blod började droppa från hans näsa.
Herregud... vad har ni varit med om...? tänkte Dani förfärat.

"Dom ville döda mig också..." sa Noah hest.
"Tig unge!" röt mannen. "Inte ett ord till, det råder jag dig till!"
Dani gav mannen en mörk blick.
"Arrestera dom." sa hon kallt.
Agent Daley log.
"Mer än gärna."
"Vi har inte gjort nåt...!" tjöt kvinnan.
Agent Daleys leende slocknade.
"Inte...? Det ligger fyra döda ungar under er veranda! Och era andra ungar är så vanvårdade att Children's Protective Services borde ha varit här och hämtat dom för längesen...!"
Agent Daley satte handbojor på paret Crowley och slängde nästan in dem i varsin polisbil.

Barnen Crowley stirrade efter polisbilarna när de åkte iväg.
Dani drog upp Noah från snön och höll honom intill sig. Pojken darrade, av kylan och på grund av chock.
"Allt blir bra nu, hjärtat." sa hon lugnande och kramade honom hårt.
Noah såg länge på henne, nästan forskande och fundersamt.
De stora blå ögonen och hans halvlånga mörka hår fick honom att påminna lite om en mangafigur. Det var en söt unge.
"Ska du ta hand om oss nu?" frågade han.
Dani log lite.
"Jag ska se till att ni hamnar i ett tryggt hem." svarade hon.
Sucken som kom ur pojkens lungor var fylld av trötthet.
"Oh... jag visste nästan inte att det fanns såna hem..." nästan viskade han.
Sedan förklarade han vad han menade:
"Trygga hem."
"Men det finns det, raring." sa Dani. "Det finns hem utan monster."

Foto © https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

---

Skrivpuff - 20 Januari 2016

*
New York. December 2010.

Alla i kvarteret var upprymda när det gamla rucklet äntligen skulle demoleras. Det skulle bli skönt att slippa se eländet - och alla högar med bråte på tomten och på verandan.
Nej, ingen skulle sakna det slitna, skitiga huset som inte fått någon omsorg på många år.
Och framförallt skulle ingen av grannarna sakna husägarna; mannen och kvinnan, som blivit vräkta från det stora vita huset, och alla deras lortungar.
"Det var nåt skumt med dom - allihop..." muttrade en äldre man. "Det var på tiden att patrasket åkte ut."

Killarna från rivningsfirman jobbade och slet hårt för att hinna bli klara med rivningen innan solen gick ner.
"Detta är det värsta ruckel jag har sett...!" utbrast en av de unga männen. "Och då har jag ändå bott i slumkvarter..."
Kollegorna nickade instämmande.
Barnen i familjen sprang omkring som vildingar på tomten. Föräldrarna verkade inte finnas i närheten, åtminstone gjorde de inget för att hindra ungarna.

En liten pojke med blek, nästan genomskinlig hy, och tunnslitna och solkiga kläder var den enda av ungarna som stod still. Han såg storögd på arbetarna.
"Gå inte dit...!" utbrast han när några av rivningskillarna med allehanda verktyg i händerna närmade sig verandan. "Monstret tar er!"
Nu såg lilleman riktigt rädd ut och det såg ut som han skulle börja gråta vilken sekund som helst.

När verandaplankorna brutits upp gjordes en fasansfull upptäckt och den svaga odören som de bara anat när de kommit hit blev nu obarmhärtigt stark och tydlig.
"Åh fy fan...!" flämtade en av männen.
En annan rusade undan och kräktes.
"Monstret togde dom..." sa den lilla pojken. "Dom var olydiga."
"Ring Special Crime Agency!" röt en av männen till sina kollegor. "Detta är en brottsplats nu."

Plötsligt kände han hur lillpojken drog i hans jackärm.
"Kommer monstret och tar mig med...?" frågade han.
Hans ögon var stora och rädda. En rätt smutsig tumme gled in i munnen.
Mannen lyfte upp barnet i famnen. Och utan att bry sig om den ganska oangenäma lukten från den lortiga barnkroppen, kramade han ömt om honom.
"Nej, liten. Inget monster ska ta dig. Vi ska se till att du och dina syskon hamnar i trygghet."

* * *

Tio minuter senare anlände fyra agenter från SCA - Special Crime Agency.
De stod länge vid verandan och såg på det ohyggliga "fyndet", som om de inte riktigt trodde på vad de såg.
"Ugh... man vänjer sig fan aldrig..." stönade Agent John Daley och svalde illamåendet.
SCA:s yngsta agent, 23-åriga Dani Danelli skakade sakta på huvudet.
"Nej..." nästan viskade hon.
"Monstret togde dom..." hördes en tunn liten röst.
Daley såg ut att må riktigt illa nu.
Dani tog den bleka lilla pojkens hand, den var iskall, och ledde bort honom från den hemska brottsplatsen.

"Är du min nya storasyster...?" undrade barnet.
Dani log lite och skakade på huvudet.
"Nej, sötnos. Jag är specialagent, en slags polis."
Pojken nickade och såg sorgset på den mörkhåriga specialagenten med de blå ögonen.
"Men jag vill att du ska vara min storasyster. Du är snäll och vacker."
Dani Danelli var nu så fylld av känslor att hon inte visste vad hon skulle säga.

© https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

Denny och Indie i Christmasland

*
En liten ”teaser” från en av mina kommande jul-stories

Christmasland • New York. December 2006

Torget i den idylliska lilla förstaden Christmasland pryddes av en enorm julgran, en sådan där i perfekt Disney-stil, och överallt myllrade förväntansfulla, jul-peppade barn och deras föräldrar.

15-åriga Indiana, aka Indie, sjöng glatt med i julsångerna, när hon inte sjöng pratade hon oavbrutet.
Hon flinade brett när hennes yngre bästis, 14-årige Denny, gav henne en blick.
"Vad?" frågade hon och torkade bort en blöt snöflinga som precis landat på Dennys näsa. "Gillar du inte julen?"
Denny log tillbaka.
"Jodå. Jag undrar bara vad du åt till frukost...?" retades han. "Du är ju super-peppad!"
Indie skrattade.
"Det är en del av min personlighet - en del som du älskar."
Denny skakade skrattande på huvudet.
"Om du säger det så..." muttrade han.
Men han tyckte mycket om Indie. Hon var så härlig, rolig och påhittig. Man hade aldrig en tråkig stund när hon var med.

Indie tog tag i Dennys hand och drog bort honom mot julgranen.
"Kom, nu går vi och hälsar på Jultomten!" sa hon ivrigt.
Hon skuttade nästan bort mot den rödklädda mannen, som en ivrig 5-åring och Denny snubblade efter henne.
Jultomten delade ut rödochvit-randiga pepparmintkäppar till alla barn.
Då märkte Denny något underligt.
Ivern hos alla småbarn tycktes rinna av dem så fort de såg Tomten. De tog emot godiset och drog sig sakta bort från honom.
När Tomten vände sig mot Denny förstod han varför. 
Mannen såg inte frisk ut, så där som tomtar brukar göra. Nej, den här var blek, nästan lite gråaktig som deg, i ansiktet. Och blicken var inte alls vänlig och ögonen var rödkantade.
Det kändes som att möta en märklig tomte från en skräckfilm... tyckte Denny.

Jultomten blickade ner på den lille taniga, brunhårige pojken som nu såg storögd på honom.
"God Jul, lilleman." sa Tomten, med torr och lite hes stämma.
"Ja... visst..." stammade Denny.
Tomten räckte fram en pepparmintkäpp plus ett litet paket.
"Här har du grabben." sa han och blinkade lite halvbusigt med ena ögat.
Tomtens leende gjorde inte Denny lugnare, tvärtom - han började känna sig riktigt illa till mods.
Han stirrar ju nästan på mig... tänkte Denny.
Han tog, lite motvilligt, emot gåvorna. Sedan tog han tag i Indies arm och skyndade bort från Jultomten och folkmassan.

"Såg du vilken creepy Tomte...?!" utbrast Denny när de var utom hörhåll från de andra.
Indie bara log och lade huvudet på sned, så där som hon alltid gjorde när hon tyckte att Denny var söt eller sa något gulligt.
"Awww..." sa hon, med mjuk retsamhet i tonfallet. "är lille Denny rädd för Jultomten...?"
Denny skruvade generat på sig.
"Alltså... jag sa inte att jag var rädd - jag sa att han var creepy..." mumlade han.
Indie fnissade. Sedan lindande hon armarna om han magra lilla pojkkropp och kramade honom.
"Ska vi gå till Murphy's Café och äta nåt gott - eller är du skraj för Cholocolate Chip Cookies också...?"
Denny suckade. Men han kunde inte låta bli att le.
"Jag är inte skraj...!" protesterade han.
Indie fortsatte att fnissa.
"Lilla Denny... du är för söt!" sa hon glatt och försökte kittla honom i nacken.
"Sluta...!" fnissade Denny generat. "Nu går till Murphy's - och du bjuder!"
Denny skyndade sig bort till det mysiga fiket.
"Jag älskar den där sötnosen!" log Indie och sprang efter honom.

Photo © annikamirene

Grattis på namnsdagen Emilia! 14/11 2015

Grattis Emilia!

Skrivpuff - 29 oktober 2015

*
Tömma

Sun City, California. Våren 2011

"Du tar väl hand om stygnen ordentlig, Alex?"
17-åriga Alex såg storögd på skolsköterskan, som satt mittemot honom. 
Han nickade sakta.
"Ja..." sa han och grimaserade lite åt hur tveksam och ynklig han lät.
Skolsköterskan såg forskande på den magra pojken medan hon lindade ett nytt  bandage om hans handled. Hennes blick var vänlig och lite bekymrad.
"Hjärtat... har du dragit i stygnen...?"
Alex rodnade lite. Han sög in underläppen mellan tänderna och vägrade svara.
Jag hoppades att ingen skulle se att det har blivit lite rött omkring stygnen... tänkte han.

Han nickade igen.
"Mmmm... fast förut tog ju Philip Brower tag i armen också, det är nog därför skadan är lite irriterad..."
Alex grimaserade igen, av smärta den här gången, när han förnam känslan av Browers elaka blick när han omilt greppade tag om den sårade handleden tidigare idag.
"Och det var han som slet loss det gamla bandaget." tillade Alex.
Skolsköterskan nickade förstående.
"Jag ska prata med Philip sedan." sa hon allvarligt. "Men Alex, du måste verkligen vara rädd om dina skador."
Alex svarade inte. Han nickade bara.

Pojken skämdes lite för att han ibland skadade sig själv och det var alltid lika jobbigt att prata om det.
Han tittade ner i golvet.
Och till slut suckade han och mumlade nästan fram:
"Jag vill inte hålla på att skada mig själv... men ibland är det bara det som hjälper mot ångesten och mörkret..."
Han suckade igen, uppgivet.
"Skulle vilja kunna tömma min hjärna på mörka tankar, men det går ju inte..."
Alex hatade hur gråtig hans röst lät nu.

När han tittade upp på sköterskan igen såg han att hon hade tårar i ögonen.
"Om du behöver prata om din ångest och allt du har varit med om kan du komma till mig, när du vill. Okej?"
Som vanligt när folk var så här snälla mot honom fick Alex en liten klump av gråt i halsen. Han blev så rörd över alla som ville honom väl.
Han svalde klumpen och pep fram ett litet:
"Tack."
Sedan log han blekt.
"Jag vill helst inte prata om allt det hemska mer nu. Men jag uppskattar så klart att ni finns här för mig."
Skolsköterskan log ömt och gav pojken en kram.
"Lova att du tar hand om dig ordentligt i fortsättningen."
Alex lovade att han skulle försöka med det.

Happy Birthday Riley! 28/10 2015

Happy Birthday Ashlee! 28/10 2015

Skrivpuff - 26 oktober 2015

*
Ta med

Paradise High School.
Paradise, California. Våren 2011

"Jag önskar att du kunde ta mig med när du flyttar över till Sun City High..."
Marissa ser så övergiven och ledsen ut att Cassie nästan börjar gråta.
"Det önskar jag med." säger hon.
Sedan suckar hon och tillägger:
"Fast det är ju inte säkert att jag får byta skola. Det verkar ju inte hända nåt direkt..."
Flickorna sitter tysta en stund.
Ett gäng rosaklädda tjejer går förbi dem i korridoren. De sneglar på Cassie och Marissa, viskar och fnissar lite.
"Vad gör ni?" frågar en av de rosaklädda.
Rösten är bedrägligt sirapslen och leendet är inte precis vänligt.
Cassie tänker först att hon inte ska svara. Pink Girls Club-tjejerna vill ju egentligen inte veta - de vill bara göra narr av det hon säger.

Men Cassie vill inte verka arrogant, så hon säger bara:
"Vi väntar på att lektionen ska börja."
Rösten svajar lite och hon blickar ner på sin skrivbok, hennes diktbok, som hon håller i handen.
Ingen härmar henne med löjliga röster, så där som de brukar göra, och Cassie känner sig lite lättad.

Pink Girls Club-tjejerna får syn på Cassies diktbok.

"Vad är det för bok?" frågar Sabrina.

Cassie trycker boken mot sig, som för att skydda den.

"En anteckningsbok bara." mumlar hon.

"'En anteckningsbok bara'." härmar Hilary.
Där kom det... tänker Cassie och suckar tungt.

Och nu hörs nya små fniss från Pink Girls Club-tjejerna.

Fniss-ljuden skär som små elaka nålar i Cassie och Marissa.

Varför håller dom på så här hela tiden...? tänker Cassie. Vad har vi gjort dom...?
Hon tror att hon vet svaret.
För att vi är vi. Det räcker uppenbarligen som anledning för The Pink Girls Club.
Klumpen i halsen gör ont. Men Cassie vill inte börja gråta.
Inte här och nu.

Skrivpuff - 24 oktober 2015

*
Rektangel


Blue Creek, Minnesota. Hösten 1992.


Michelle var trött på alla tester.
Varför höll de på så här hela tiden? Trodde de att hon var dum...?
Doktors-tanten hade frågat om färger och djur och allt möjligt.
Nu lade hon upp träklossar på bordsskivan.
"Michelle, kan du visa mig en kvadrat?"
5-åringen suckade lätt, men hon tog en kvadratisk kloss och höll fram den.
"Bra!" sa doktors-tanten uppmuntrande.
Det var väl inget svårt... tänkte barnet. Varför blir hon så glad över en dum gammal kloss...?!

"Kan du visa en rektangel nu?" frågade kvinnan.
Michelle svarade genom att ge psykologen en uttråkad blick.
Sedan valde barnet ut två kvadratiska klossar och satte dem intill varandra.
Leendet som nu lekte på flickans läppar var lite försmädligt.
Den unge polismannen som övervakade sessionen undertryckte ett leende.
Det här var en intelligent och kreativ unge.
Hon hade på sitt eget lilla vis gjort en rektangel.

Psykologen höll upp en verkligt rektangel-formad klass.
"Raring, det här är en rektangel."
Michelle lutade sig fram, satte armbågarna på bordet och vilade hakan i händerna.
"Klossar är för bebisar..." suckade hon. "Har du inga pussel?"
Nu log psykologen.
"Jo, jag har pussel. Vill du lägga ett?"
Michelle nickade.
Kvinnan gick fram till en hylla och plockade fram en kartong med ett pussel med Disney-motiv.
"Blir detta bra?" frågade hon när hon lade kartongen framför den lilla flickan.
Michelle studerade skeptiskt kartongen. Hon såg inte nöjd ut.
"Ge henne ett med fler bitar." föreslog polismannen. "Jag tror hon klarar pussel för 6-8-åringar."

Men nu brydde sig inte Michelle om pussel längre.
Hon började gå runt i rummet och såg sig omkring.
"Varför har du så många leksaker?"
"För att barnen som kommer till mig ska kunna leka med dom." förklarade psykologen vänligt. "Leksaker kan vara viktiga när jag ska hjälpa barn."
Lilla Michelle studerade länge den vänliga kvinnan.
Sedan sa hon med allvarlig och saklig röst:
"Men du kan nog inte hjälpa mig."

Skrivpuff - 23 oktober 2015

*
Mörkt

Paradise, California. Våren 2011.

Det var alldeles tyst och mörkt i huset nu, när alla fest-gäster hade gått hem.
Cheryl satt på kanten av madrassen och såg på Denny som nu sov djupt.
Hon kunde inte förstå hur Dennys så kallade "kompisar" kunde vara så idiotiska som de hade varit på festen i kväll...
De visste ju att deras yngre (och mycket mindre) kamrat vare sig gillade eller tålde alkohol (han var näst intill allergisk mot det) - och ändå hade de tvingat i Denny mängder genom den där förbannade slangen...!

"Det är ett under att du inte mår sämre än vad du gör..." sa Cheryl ömt till den sovande tonårspojken och smekte lätt hans feber-varma rygg.
Så tunn han var... nästan mager.
Denny hade alltid varit liten för sin ålder. Folk brukade tro att han skämtade när han sa att han faktiskt var 18 år (+ ett par månader) nu.
Denny rörde lite på sig, men han vaknade inte. Han var helt utslagen.
Cheryl, som alltid hade varit en omhändertagande ung tjej, bestämde sig för att ligga på en madrass intill honom på golvet - så att hon kunde ha lite koll på om han blev dålig under natten.

***

Senare på natten vaknade Denny till. Han mådde illa.
Han stapplade upp från madrassen och skyndade in i badrummet.
När han kom ut igen hade Cheryl tänt en lampa.
"Stackars liten..." sa hon, kärleksfullt och omtänksamt.
Cheryl gav honom en kram.
Denny såg lite generad ut och log sömnigt.
Han nästan segnade ner på sin madrass igen och lade sig ner.

Efter en stund kände han hur Cheryls svala hand smekte hans överkropp.
Han blev lite blyg och generad... Men det kändes skönt att känna hennes mjuka, och nästan helande, beröring.
Han log mot henne igen. 
Och leendet talade om för Cheryl att det var okej att fortsätta.
"Känns det bra, sötnos?" log hon.
"Mmmm..." svarade Denny blygt.
Sedan somnade han om.