Skrivpuff - 21 Februari 2015

*
Svett

Paradise, California. Våren 2011.

"Ska ni verkligen...?"
13-åriga Cassie såg från sin storebror Alex och styvfadern Darryl till Tabasco-flaskan och de röda chilipeppar-frukterna på köksbordet.
"Man måste våga prova på lite utmaningar ibland." sa styvfadern.
"Men..." började Cassie. "Alltså, Tabasco och chilipeppar..."
Flickan skakade på huvudet, för hon förstod bara inte hur storebror och styvpappa kunde vara så vågade...!
Men hon antog att detta var Alex sätt att visa Darryl att han inte var någon vekling - något som styvfadern ofta påstod att han var.

Alex plockade upp en av chilifrukterna, studerade den. Den var röd och blank och såg nästan konstgjord ut.
Pojken tvekade lite. Han visste ju att chili kunde vara väldigt starkt och han skulle även tvinga i sig en sked Tabasco...
Darryl, som var lite mer galen när det gällde utmaningar, gav pojken ett hånflin och hällde i sig flera droppar Tabasco innan han tog ett stort bett av sin chilifrukt.
Alex tog en försiktigt tugga av sin chili.
Cassie betraktade dem båda och väntade på en reaktion.
Och reaktionen kom. Från Darryl.
Det var som att se en animerad film där någon figur får i sig något super-starkt. Darryls ansikte blev rött och svettigt och han flämtade och svor.
Han kastade sig fram till vattenkranen och slukade flera stora klunkar.
Sedan fortsatte han sig att svära och svalkade sig med öl istället, ur en flaska han tog fram ur kylskåpet.

Alex tycktes inte reagera på sin chili alls. Han varken svettades eller flämtade, han var bara lite rosig om kinderna.
Detta provocerade Darryl.
"Nu är du nöjd va, att du fick en chilifrukt som inte smakade något?"
Alex svarade inte. 
Det var inte alltid lätt att veta vad man skulle säga inför Darryl, för hans humör kunde vända blixtsnabbt - det hade Alex taniga lilla pojkkropp fått erfara många gånger.
Så nu ryckte Alex bara på axlarna. Och till slut sa han, lite försiktigt:
"Man vet aldrig med chili..."
Nu skrattade Darryl och han rufsade om i Alex hår.
"Jaså, säger du det, skitunge?"
Den stora mannen greppade Tabasco-flaskan och skruvade av den röda lilla korken.
"Men... du har ju en utmaning kvar, grabben."
Alex drog ett skakigt litet andetag.
Åh vad han ångrade att han antagit Darryls utmaning...! Tabasco var ju alltid starkt - och skitäckligt! 
Och nu skulle han behöva ta en hel sked av smörjan, bara för att han inte kunde hindra sina små infall...

Darryl tog fram en matsked och fyllde den till bredden med den heta såsen.
Sedan hördes ett litet skrik från Cassie när styvfadern körde in skeden i Alex mun och tvingade i honom mer Tabasco än de kommit överens om.
Cassie såg förfärad på hur Alex svalde och flämtade efter luft. Det såg ut som han fick kväljningar och hans ögon tårades.
Darryl flinade brett åt sina styvungar och gick ut ur huset.
Han skulle förmodligen dricka öl med några polare, gissade Cassie och Alex.

Cassie lindade armarna om sin bror.
"Hur mår du...?" frågade hon oroligt.
"Jag vet inte..." suckade Alex. "Jag vet bara att jag aldrig vill äta chili mer i hela mitt liv...!"
Nu skrattade pojken lite.
"Det var så jävla stark...!"
Cassie stirrade häpet på honom.
"Men du visade ju ingen reaktion..."
Alex log.
"Nä, jag ville inte ge Darryl den tillfredsställelsen."
Cassie skakade på huvudet åt honom.
"Du är helgalen, brorsan."
Sedan såg hon oroligt på honom igen och strök honom honom över håret, precis så där som mamma brukade göra.
"Mår du illa...?"
Alex nickade.
"Lite, tror jag. Den där Tabascon alltså..."

"Du ska dricka yoghurt som lindring." sa Cassie. "Inte vatten."
Flickan gick fram till kylskåpet och tog fram ett paket med vaniljyoghurt, som hon sedan hällde upp i ett glas.
"Här."
Alex log mot sin omtänksamma lillasyster.
"Tack syrran!"
Pojken drack den lena, milda yoghurten och pustade ut.
"Cassiebear, undvik chili och Tabasco."
Cassie fnissade.
"Ja, vad tror du? Jag är ju inte lika galen som du..." sa hon, samtidigt som hon retsamt stack fingrarna i sidorna på sin bror.
Alex skruvade kittligt på sig.
"Hey...! Lägg av!" protesterade han skrattande. "Smaka på lite chili istället."
Cassie rynkade på näsan och skakade på huvudet.
"Skulle inte tro det du..."
Hon log mot sin älskade storebror.
"Vi går och äter hamburgare till middag istället, eller vad säger du? Mamma har lagt fram pengar till oss."
Alex nickade.
"Låter bra. Bara jag slipper äta nåt starkt..."
Cassie log ömt.
"Ja, det tycker jag att du ska låta bli."

Skrivpuff - 20 Februari 2015

*
Kjol

Sun City, California. Hösten 2000

Joanne

Att klä på två stundtals ostyriga 7-åringar var inte det lättaste - särskilt inte finkläder.
9-åriga Janie valde snabbt klänning och skor till festen vi skulle gå på den här dagen.
Men hennes yngre (foster)syskon Maxine och Alex, våra små yrväder, var en helt annan femma...
Det var allt tur att man var begåvad med tonvis av tålamod.

Maxine ratade alla klänningar jag föreslog. De var antingen "osköna", för varma, eller för långa - och därmed svåra att leka i.
"Välj den som är mest bekväm för dig." sa jag.
"Denna här!" utropade Maxine och tog fram sin rosa ballerina-kjol. "Den är fin, inte så varm och den kan man leka i."
Flickungen lade huvudet på sned och såg på mig.
"Den kan jag väl få ha, va, mamma Jo?"
Min man Martin och jag har som regel att inte skämma bort våra ungar, särskilt inte genom att låta dem bestämma alltför mycket, men det kunde inte skada att låta Maxine få ha ballerina-kjolen. Hon tyckte ju så mycket om den.

"Okej då, du kan ha den." sa jag. "Ska vi hitta en fin liten T-shirt till?"
Maxine nickade och sökte bland sina tröjor.
Till slut valde hon en vit T-shirt med en rosa fjäril på.
"Denna här matchar ju!" sa hon förtjust.
Hon klädde på sig och snurrade lyckligt runt.
"Du är jättefin, älskling." log jag och kysste henne på kinden.
Maxine nickade glatt.
Jag plockade fram ett par rosa skor och en fint hårband åt henne också.
Sedan gick jag in i Alex rum för att ta fram kläder åt honom.

Alex brukade vara en enklare match än sin syster när det gällde kläder, men inte idag.
"Jag vill inte ha skjorta och finbyxor...!" sa han truligt där han satt på sin säng iklädd endast kalsonger.
"Men det är bara idag, älskling." försökte jag. "När man går på fest är det väl roligt att vara fin?"
Alex skakade på huvudet.
"Obekäms-kläder är inte fina, mamma Jo..."
Jag funderade och såg in i pojkens garderob.
"Okej, lilla gubben, vi kan kompromissa." sa jag. "Du kan ha din ljusgröna skjorta, men du behöver inte ha kostymbyxorna."
Ja, ibland fick man använda sig av lite lock och pock.

Jag höll fram en lindblomsgrön skjorta mot den lilla pojken.
Alex putade fundersamt med munnen och övervägde mitt erbjudande.
"Jeans?" frågade han.
Jag nickade.
"Ja, dina nya mörkblå jeans är fina till den här skjortan."
Pojken drog på sig sina ny jeans, dem tyckte han om. 
Sedan tog skjortan ur min hand och tittade länge på den.
"Jag tar den väl då..." muttrade han. "Men jag tänker inte tycka om det."
Jag skrattade och kramade om honom.
Sedan hjälpte jag honom att ta på sig skjortan och knäppte den.
Maxine kom inskuttande i rummet. Hon såg leende på sin bror.
"Oj... vad vackra vi är!" utbrast hon.
Det höll jag med om.

Skrivpuff - 19 Februari 2015

*
Ihålig

Silver Falls, Montana. Sommaren 1855

Sebastian Cooper log snällt mot alla grannar som kom hem till dem och sa vänliga, mjuka ord och smekte honom över håret.
Men nu när kvällen närmade sig började han känna sig överväldigad och trött på allt. 
Alla ville väl, det visste han, men allas beklagande ord om att mor och hennes ofödda barn nu var borta gjorde att den lilla pojken kände sig alltmer tom. 
Även far såg trött och tom ut, det såg Sebastian, och att se sin annars så trygga pappa vilsen och bedrövad gjorde att han bara ville gråta.

"Anna var en så vacker ung flicka." sa en av granntanterna. "Hon var en fantastisk mor och hustru."
Far bara nickade.
"Men nu är hon hos Gud," fortsatte granntanten. "vi får finna en tröst i det."
Sebastian stirrade på henne. Hur kunde hon stå här i deras hus och säga något sådant...?
"Mor ska vara hos mig, inte hos Gud!" skrek Sebastian.
Och så rusade han ut ur huset, så att ingen skulle se tårarna som strömmade ur ögonen och ner på kinderna.

Pojken ville komma så långt bort från den tunga sorgestämningen och alla begravningsgästerna som möjligt.
Han sprang ut i skogen, så långt in han bara tordes. Det var en mörk och lite otäck skog, särskilt när mörkret snart skulle falla.
Medan han hämtade andan sökte hans blick efter ett gömställe.
Bara en stund skulle han gömma sig, tills tårarna var slut och till begravningsgästerna gått hem.
Sebastian fann ett ihåligt träd. Där kröp han in och i mörkret släppte han ut sin sorg.
"Mamma... varför skulle du dö...?" grät han. "Jag behöver dig, jag är bara tio år!" Far behöver dig, han är så ledsen..."

Sebastian somnade där inne i det ihåliga trädet, utmattad av all gråt och sorg.
När han vaknade och kröp fram från sitt gömställe var det natt. 
Mörkret i skogen omslöt honom. Och det skrämde honom.
Skulle han hitta hem...?
En ugglas hoande fick honom att hoppa till och han började gråta igen.
"Pappa!" ropade han. "Pappa, var är du...?!"
Och tänk så underbart, där borta i månskenet stod ju hans älskade far!
"Pappa, jag är här borta!" grät pojken.
"Sebastian!" ropade far.
Han rusade fram mot pojken och slet nästan upp honom i sin famn.
"Åh tack gode Gud att du är välbehållen..." suckade far och kramade honom.
Sebastian sa ingenting. Han bara höll hårt om sin far och borrade in sitt tårdränkta lilla ansikte i hans skjorta.
Far bar honom i sin famn hela vägen hem.
Sebastian kände sig varm, trygg och älskad.

Skrivpuff - 18 Februari 2015

*
Källare

Tidigt utdrag ur mitt (kommande) bokprojekt
Lägenhet 47 - en Halloween-story


New York City. Torsdag, 30 oktober 2003

Eftersom nästan alla lampor i hyreshusets källare var trasiga var det skumt, nästan mörkt, där nere.
Denny var glad att Indie hade en starkt lysande ficklampa med sig - även om han önskade att hon kunde lysa rakt framför dem, istället för att svänga ljuskäglan hit och dit...
"Är du rädd?" flinade Indie.
Denny bara fnyste.
"Jag är faktiskt 11." sa han, en aning indignerat.
Indie lyste honom i ansiktet.
"Blir man inte rädd om man är 11 år...?" sa hon klentroget och fnissade.
Denny puffade bort hennes hand som höll i lampan.
"Blända mig inte!" fräste han retligt. "Förresten blir jag inte rädd, så det så."
Indie fortsatte att flina och ryckte på axlarna.
"Nä, nä, om du säger det så..."
Denny blängde på henne och suckade lite missbelåtet.

Indie var en bra kompis för det mesta, men ibland kunde hon malla sig bara för att hon råkade vara 12 ½ år - hela 18 månader äldre än han själv och sådant tyckte inte Denny om.
Indies storasyster Virginia brukade säga åt Denny att ignorera Indie om hon retades, då skulle hon tröttna snabbt. Men det var ju lättare sagt än gjort...
Nu rufsade Indie om i Dennys hår och gav honom ficklampan, i ett försök att blidka honom.
"Håll den du."
Denny tvekade.
Men sedan tog han leende emot hennes lilla fredsgest. 
Det var ju så tråkigt att gå och tjura hela tiden. Och han ville inte vara osams med Indie under den korta tiden han skulle vara här i New York.
Han påminde sig själv hur kul det faktiskt var att hänga med Indie - eller Indiana, som hon egentligen hette. Hon var ju snäll (för det mesta) och påhittig.

När barnen befann sig vid det källarförråd som tillhörde lägenhet 47 stannade Indie till och petade Denny i sidan.
"Pssst...! Tanten i lägenhet 47 brukar låsa in barn i sitt källarförråd."
Denny gav sin kamrat en klentrogen grimas.
"Joooo, det är sant!" hävdade Indie. "Varje Halloween knycker hon minst en unge och låser in dom. Hon hatar barn och Trick or Treat."
Denny ville vägra att tro på henne.
Men som den lilla kille med livlig fantasi han var började han känna sig aningens nervös och orolig igen.
Han svalde ljudligt.
Indie skrockade retsamt.
"Det är typiskt småkillar att bli skraja för allting..."
Denny kontrade med att tjejer alltid hittar på en massa struntsaker.
Indie skakade på huvudet.
"Det är faktiskt sant."
"Du ljuger." muttrade Denny.
Indie skrattade.
"Du gick ju på det!"

Denny skulle just komma på ett dräpande svar, när de hörde den tunga källardörren knarra.
Båda barnen skrek till. Högt.
Denny vände sig triumferande till Indie.
"Det är tydligen inte bara småkillar som blir skraja för allting..." sa han och flinade.
Indie log tillbaka och slängde armen om hans axlar.
"Snorunge!"
"Takes one to know one!" skrattade Denny.
Mannen som kommit ner i källaren blängde nu surt och irriterat på de två barnen.
"Detta är ingen lekplats." sa han tillrättavisande.
Vi leker inte. tänkte Denny. Vilken sur-gubbe...
"Vi ska faktiskt hämta en sak i vårt källarförråd." svarade Indie, i mycket viktig ton.
Hon låste upp förrådet som tillhörde hennes storasyster och Dennys storebror och tog ut en stor påse.
Därefter tog hon Dennys hand och ledde honom ut från källargångarna.
Barnen sprang hela vägen till Virginia och Camerons lägenhet, flämtande efter luft.

När de äntligen befann sig i den trygga och varma lägenheten kastade de sig på soffan och pustade ut.
De såg på varandra och log.
"Vilket äventyr, va?" sa Indie.
Denny nickade.
Indie flinade brett.
"Du blev väldans skraj där nere i källaren - erkänn det."
Denny skakade häftigt på huvudet.
"Erkänn, sa jag!" befallde Indie.
Och så kastade hon sig över Denny och kittlade honom så att han skrek av skratt.
"Du Indiana, ta det lite lugnt med Denny." skyndade sig Virginia att säga.
Men Indie lyssnade inte på henne.

"Han klarar sig." sa Cameron lugnt.
Virginia log.
"Okej. Men när Denny skriker 'sluta' måste du göra det och låta honom andas lite. Hör du det, Indie?"
Cameron log ömt åt Virginia och hennes omtänksamhet. 
Han förstod att det var Dennys astma hon hade i åtanke. 
Ibland när hans lillebror lekte kunde han glömma bort att han hade sjukdomen och kom inte på det förrän han fick ett rejält astma-anfall.
"Du kanske ska ta din medicin, brorsan." föreslog Cameron. "Särskilt nu när du ha sprungit..."
"Jag kan andas bra." pep Denny mellan skratt-attackerna.
Cameron skakade på huvudet åt sin envisa lillebror.
"Ungar..." suckade han och gick in i det lilla gästrummet för att hämta Dennys astma-medicin.
Virginia drog bort Indie från Denny.
"Låt grabben andas lite nu."

Denny satte sig flämtande upp. Hans kinder var alldeles rosiga och det bruna håret var extra rufsigt.
"Är du okej...?" frågade Virginia, för pojkens anding oroade honom lite.
Denny nickade och log brett. Sedan kvävde han en liten hostning i tröjärmen.
Virginia kramade honom.
"Du ska nog ta det lugnt i fortsättningen, sötnos."
"Äsch... jag klarar mig." försäkrade Denny.
Han sneglade lite på Indie när han tillade:
"Jag är tuff. Faktiskt."

Skrivpuff - 17 Februari 2015 - Alex

*
Egendomlig

Tidigt utdrag ur mitt bokprojekt Eldflugornas dans

Clearwater Falls, Minnesota. September 2008.

Alex hade suttit länge på klippan och tittat på floden som slingrade sig fram likt ett mörkblått sidenband.
Vatten; floder, hav, sjöar, åar, ja alla sorts vatten, hade alltid fascinerat honom.
Han gillade överhuvudtaget att vistas ute i naturen, men det var något extra speciellt med just sådana platser, tyckte pojken.
Kanske för att han kände ett lugn i själen så fort han fick vara nära sina vatten-platser.
Här i Clearwater Falls, Minnesota hade han även blivit helt förtrollad av de starka, klara höstfärgerna. Trädens löv som sprakade i grönt, gult, orange och rött var fantastiskt vackra.

"Du ramlar inte i floden nu, va...?"
Den mjuka rösten med skratt i fick Alex att vända sig om.
Där stod Pie, en Clearwater Falls-tjej som var ett par år äldre än han.
"Hej! Nej då, ingen fara. Jag ramlar inte i." sa Alex och skrattade han med.
Pie slog sig ner intill honom.
"Så du sitter här och beundrar alla färger?"
Alex nickade.
"Yep. Visst, vi har höstiga färger hemma i California också så här års - särskilt uppe i bergen några mil från vår stad. Men jag brukar inte tänka på det på samma sätt som här..."

Pie log mot den lilla taniga killen. Han var så söt, med långa täta ögonfransar, och stora safirblå ögon, som alltid tycktes glittra.
Men det var inte bara Alex utseende som var speciellt. Hans sätt var mycket mjukt och vänligt. Och han var så äkta - och lugn, inte alls så där skränig och "gåpåig" som en del tonårskillar kunde vara.
Och det var rart att han uppskattade naturen och dess rofyllda lugn så mycket.
Pie sa det till honom. Då log Alex, lite blygt.
"Ja... jag är nog lite egendomlig. Ingen kille i min skola skulle uppskatta allt det här..."
Pojken gjorde en svepande, visande gest över floden och skogen.
Pie lade armen om hans axlar.
"Du är inte egendomlig, Alex. Du är en fin kille."
Alex log brett.
"Jag är kanske lite annorlunda..." sa han tankfullt.
Och så ryckte han på axlarna.
"Vem vill vara som alla andra...?"
Han suckade.
"Fast en del tycker väl att man ska vara det..." sa han, lite drömmande och fundersamt. "Det är inte lätt att vara... jag."

Pie såg länge på honom, forskande och fundersamt.
"Du blir mobbad i skolan va, på grund av att inte vill vara som de 'stora och tuffa' grabbarna?"
Alex nickade.
"Jag får en del gliringar för att jag är mindre än de andra killarna." 
Han himlade med ögonen.
"Jag fyller 15 i oktober, men ser ut som typ... 12..."
Alex suckade och fortsatte berätta:
"Nästan alla mina närmaste vänner är tjejer, så det är tydligen kul att reta mig för det också. Och så är jag fosterhems-unge."
Pojken tystnade en stund och tittade ner på sina skor.
"Och både Cassie - min lillsyrra - och jag har blivit retade för att vår pappa är död." sa han med tunn liten röst.

Pie fick tårar i ögonen.
"Mobbas ni för att er pappa är död...?! Dom är ju inte kloka!"
Alex log, ett litet glädjelöst leende.
"Jag vet, tänk att det ryms så många idioter i två småstäder... Min fostersyrra Maxine har också blivit retad rätt mycket."
Nu log Alex stort, trots allt elände han berättade om.
"Fast Maxie är tuff - hon skiter i mobbarna. Ibland har hon också slagits - som jag brukar göra, men för det mesta kan hon ignorera alla glåpord."
Pie blev oerhört rörd den känsliga, fina killens sätt att prata om sina systrar. 
Hon visste att Cassie och Maxine och hans andra syskon hade en stor plats i hans hjärta.

Pie kramade Alex hårt.
"Men du är ju också stark, hjärtat."
Alex ryckte lätt på axlarna.

"Mja... jag antar det." sa han generat.

Sedan sa han:

"Oftast försöker jag skita i allt dom gör och säger mot mig. Men det klarar man bara så länge... och till slut exploderar man ju."
Pie nickade.
"Ja, man kan inte stå ut med hur mycket som helst. Och det ska du inte göra heller.
Alex drog in lite solig, men ganska kylig höstluft i lungorna.
Sedan såg han länge på Pie.
"Tack för att du orkade höra en liten unges gnällande." småskrattade han blygt.
Han log (omedvetet) charmigt.
Pie höll honom intill sig.
"Säg inte så, Alex! Du gnäller inte. Det är bra att prata av sig, och viktigt. Och jag finns alltid här för dig om du behöver prata om nåt, det får du inte glömma."
Alex tog mod till sig och kramade den söta, äldre tjejen tillbaka.
"Det ska jag inte glömma." sa han. "Tack, Pie."

Bokomslag

Skrivpuff - 17 Februari 2015 - Maxine

*
Egendomlig

San Francisco, California. Augusti 2000.

Maxine promenerade runt i mormors stora vardagsrum och beskådade alla vackra saker - de där dyra gamla sakerna (eller "grejorna", som Maxine sa) 
man inte fick röra: Tavlor, fina soffkuddar, porslinsprydnader och mammas gamla glasfiguriner.
Och så var det den där stora och blanka havsgröna vasen uppe på spiselkransen... Åh, vad Maxine var nyfiken på den!
Men för en liten krabat som inte ens fyllt 7 år var det svårt att se vasen ordentligt, så det fanns bara en sak att göra: klättra!
Flickungen drog av sig sina rosa Converse-skor, för hon ville ju inte förstöra tyget på den fina stolen som hon behövde ha till klättringshjälp.
Hon kravlade sig upp i karmstolen och klättrade sedan vidare upp på spiselkransen.

Det var där uppe Marguerite Logan fann sitt lilla barnbarn när hon kom in i vardagsrummet.
"Maxine...! Vad i hela friden gör du där upp...?" nästan skrek Marguerite.
Hon lät inte alls arg, lade Maxine märke till, bara lite rädd och orolig. Och väldigt förvånad.
"Jag ville se på denna här vasen." svarade flickan.
Marguerite lyfte snabbt ner henne.
"Älskade lilla barn," sa hon och kramade Maxine. "du får absolut inte klättra på möblerna. Tänk om du ramlar ner... du kan göra dig hemskt illa då."
Maxine log lugnande.
”Jadå, fast jag är bra på att klättra, mormor. Jag är nästan som en apunge.”
Jo, det märks, med all önskvärd tydlighet… tänkte Marguerite.

"Den där vasen kallas för urna." förklarade hon sedan. "Din morfars aska finns i den."
Maxines morfar hade dött i en hjärtattack när flickan bara var 2 år, så hon mindes honom bara lite.
Hon höjde förundrat ögonbrynen.
"Men varför har morfar aska i en vas... jag menar urna...?" undrade hon.
Mormor log lite och fortsatte att hålla flickungen tätt intill sig i sin famn.
"Din morfar ville inte ligga i en kista, så han valde att bli aska istället."
Marguerite tyckte att detta var ett ganska makabert och skrämmande ämne för ett litet barn att prata om, så hon sa inget om själva kremerings-processen.

Maxine slog lätt med pekfingertoppen mot läpparna, en fundersam liten gest.
"Du vet Alex, min fosterbror? Hans pappa är död."
Marguerite nickade.
Arma lilla pojke... tänkte hon. Så hemskt att förlora en förälder när man är så liten...
"Ja, älskling, jag vet att Alex far är död."
Maxine nickade.
"Mmmm... men han ligger i en kista och är död," fortsatte hon. "Alex pappa alltså."
Flickungen funderade lite till.
"Fast vet du mormor... jag ska också vara aska och bo i en sån fin vas när jag blir död."

Marguerite kramade henne igen.
Åh, hon blev inte riktigt klok på den här ungen... Maxine var ju en aning egendomlig, inte som andra små flickor. Lillgammal och barnslig på samma gång. 
Men framförallt var hon så oerhört ljuvlig, charmig och söt.
"Lilla barn, nu tycker jag att vi pratar om något trevligare än döden." suckade Marguerite.
Maxine nickade instämmande.
"Mmmm...!" sa hon bestämt.
Kanske märkte den känsliga lilla tösungen att mormor hade blivit en aning illa till mods, för hon gav Marguerite en stor kram och en puss på kinden. 
Och sedan sa hon tröstande:
"Det är inget farligt att vara lite död, mormor. Bara det inte gör ont när man dör - för det är inte så bra..."

Skrivpuff - 16 Februari 2015

*
Undanskymd

Paradise, California. September 2001.

Lilla Cassie höll hårt i sin rosa Snuggler, en plysch-gosebjörn som satt fast i en snuttefilt av samma material. Hon tryckte den mot ansiktet och inte ens när den snälla läkaren pratade med henne tog hon bort den.
"Cassidy, får jag titta in i ditt öra lite?" frågade läkaren.
Barnet skakade på huvudet.
Läkaren log mot tösens mor Nora, som satt i en besöksstol med Cassies (snart) 8-åriga storebror Alex i knät.
Nora log tillbaka.
Alex, en mager liten kille med sött busunge-utseende, log inte. Han bara såg på läkaren med stora, vaksamma ögon.
Det såg ut som om han hoppades att doktorn inte skulle få för sig att behandla honom också.

"Vad hade hänt med örat?" undrade läkaren.
Cassie gnydde.
"Modellera." sa Alex. "Hon stoppade in modellera i örat."
Läkaren strök Cassie över håret.
"Oj då... det var inte så bra, eller hur, Cassidy?"
Den lilla skakade på huvudet igen.
"Ska vi ta bort den dumma modelleran som gör att du får så ont i örat?"
Ny skakning på huvudet.
Cassie tittade nu upp, med gråtfyllda porslinsblå ögon.
"Mamma...!" snyftade hon.
Nora ställde ner Alex på golvet och gick fram till sin lilla dotter. 
Hon kramade om henne och pussade hennes tårdränkta kind.
"Baby, låt doktorn ta bort modelleran, så slipper du ha ont."

Nu vände Cassie blicken mot storebror.
"Alex ska hålla handen." sa hon både bedjande och bestämt och sträckte sig efter Alex.
Alex, som avgudade sin lillasyster, skyndade fram till undersökningsbritsen och klättrade, med viss möda, upp på den. 
Den lilla pojken gav sin syster en kram och höll sedan hennes hand.
Läkaren log ömt mot de båda barnen.
"Nå, ska vi ta bort 'ontet' nu?"
Cassie såg minst lika vaksam ut som Alex gjort nyss.
"Ska du ta bort örat också...?" frågade hon.

Alex fnissade till, trots lillasysters oro. Det lät ju faktiskt lite kul.
Men sedan gav han henne ännu en tröstande kram.
"Näää... Cassiebear, han ska inte ta bort örat, bara den dumma modelleran. Trodde du verkligen att doktorn skulle ta bort örat på dig...?"
Cassie nickade.
"Man får inte ta bort öron."
Alex gav läkaren en urskuldande blick och log lite fåraktigt.
"Hon är bara liten, hon blir 4 år i morgon. Småungar vet inte så mycket om sjukhus och sånt... dom blir rädda då."
Läkaren lade en hand på lillkillens axel.
"Vilken tur då, att hon har världens bästa storebror som kan lära henne massor." sa han och log varmt.
Alex sträckte stolt på sig.
"Min brorsa vet allt i hela världen." sa Cassie.
Hon nickade allvarligt, som för att understryka sitt påstående.

En stund senare gick Nora och barnen ut ur undersökningsrummet.
Modelleran var nu borttagen ur det lilla barnaörat och Cassie hade fått tre klistermärken som belöning.
Hon gav ett klistermärke till Alex.
"För du är min snälla, bästaste Alex." förklarade hon och slog armarna om storebrors midja.
"Tack, bästaste lillasyster." log Alex och pussade Cassie på håret. "Hur mår örat förresten?"
Tösungen kände försiktigt på sitt högra öra.
"Lite ont."
Alex nickade förstående.
"Vi kan be mamma köpa mjukglass med strössel åt oss," sa han och såg lurifaxigt på mamma Nora. "då blir det nog lite bättre."
Cassie fnissade förtjust. Mjukglass med strössel var super-mumsigt och inget man fick alltför ofta.

Nora skrattade.
Det gäller att passa på när man har chansen att få något gott, tänkte hon.
Men hennes älskade telningar var sannerligen inte bortskämda med någonting, så visst förtjänade de varsin glass en dag som denna.
Nora lade armen om sin lilla sons axlar.
"Visst kan ni få mjukglass, mina små älsklingar."
"Yessss!" sa Alex triumferande.
"Yessss!" härmade Cassie.
Syskonen såg fnissigt på varandra och sprang bort till hissen.

Skrivpuff - 15 Februari 2015

* 
Högljudd

Paradise High School, 
Paradise, California. Våren 2011.

De pratade inte högt, de viskade och pratade bakom hennes rygg. 
Men de kunde lika gärna skrika om henne med högljudda röster, för det skulle vara lika illa.
Viskningarna, blickarna och de hånfulla fniss-ljuden från de "populära" tjejerna kunde hon inte komma undan, ens om hon försökte. Hon hörde och såg dem även om hon blundade och höll för öronen.

Den här dagen regnade det, så Cassie kunde inte ta med sig sin lunch och äta utomhus. 
Skolcafeterian kändes inte lockande... särskilt inte idag, när hennes vänner inte var i skolan och kunde stötta henne. Men hon hade inget val idag.
Suckande öppnade Cassie sitt skåp och plockade ut sin lunchpåse.
Hon märkte inte att den bruna papperspåsen hade en reva i sig - inte förrän allt innehåll; smörgåsen, müsli-kakan, det lilla mjölkpaketet och servetterna föll ut på korridorens grå linoleumgolv.

Cassie stönade högt och satte sig ner för att börja städa upp röran.
Då hördes skratt från ett par tjejer från hennes klass.
"Oj då..." sa Sabrina och klickade sorgligt med tungan. "Stackars din lunch."
Hilary och de andra hängde naturligtvis på:
"Vad ska mamma säga nu när du kastar din mat så där...?"
"Du får ha en sån där töntig liten lunchbox istället, Cassie."
Cassie slängde sin förstörda lunch i närmsta papperskorg, därefter öppnade hon dörren till sitt gula plåtskåp igen och tog på sig sin regnjacka och ryggsäck.
Jag går hem och äter, tänkte hon.
Ackompanjerad av elaka skrattsalvor gick flickan ut från skolan.
Och jag stannar nog hemma resten av dagen...
Där ute blandades tårar med regndroppar på hennes kinder.

Their voices are loud and vicious.
My voice is soft and quiet.
Their looks are burning.
My eyes look away.
Their hearts are cold.
My heart is aching.

~ Cassie Spencer, 13 ½

Skrivpuff - 14 Februari 2015

*
Snuvig

Paradise, California. Augusti 2002.

"Jag är lite osäker på om vi kan komma över ikväll. Denny har varit så snuvig dom senaste två dagarna..."
Dinah Jackson pratade med sin syster i telefon om kvällens familjemiddag och uttryckte oro över yngsta sonens hälsotillstånd.
Lite snuva var kanske inte så farligt, men för Denny, den snart 10-åriga minstingen, som hade astma och allergier var snuva och förkylningar inget bra.
19-åriga Cameron, familjen Jacksons äldsta barn, vinkade till sig sin mor. 
Han såg väldigt road ut.
"Kom, morsan, du måste se det här...!" skrattade han.
Dinah avslutade telefonsamtalet och gick nyfiken efter Cameron till badrummet.
Den syn som mötte henne fick även henne att brista ut i skratt.
I badkaret, som var fyllt med vatten, satt lille Denny. Hans bruna hårkalufs var fixad i en mjuk, blöt punkfrisyr. Och intill pojken satt en vit, lurvig hund.

"Men herregud, Denny...!" utbrast Dinah. "Vad är nu detta?"
Denny blinkade förvånad mot sin mor.
"Det är en hund, ser du väl?" sa han sakligt.
Mamma gav honom en förmanande blick.
"Men älskade lilla unge..." suckade hon. "Du är ju allergisk mot hundar...!"
Denny ryckte på sina magra axlar.
"Men mamma... han var så ensam och vilse. Jag hittade honom ute igår."
Dinah suckade igen och tog sig för pannan. 
Pojken hade alltså haft den lurviga vovven hos sig ända sedan igår - inte undra på att han var snuvig...!
"Lilla gubben, detta är ju Mrs. Palmers vovve. Hon letar efter honom."
Denny lade huvudet på sned.
"Jaaa, men jag tog hand om honom, så att han inte skulle råka illa ut."

Cameron kunde inte sluta skratta.
"Du kan då hitta på tokigheter, lillebrorsan...!" skrockade han.
Dinah sade åt Cameron att ta upp hunden ur badet och torka honom.
"Vill du vara snäll och gå över till Mrs. Palmer med honom sen?" tillade hon.
Det lovade Cameron att han skulle göra.
Själv tog mamma hand om Denny. Hon lyfte upp den nu ganska motvilliga och tunna lilla pojken ur badkaret och svepte in honom i en stor badhandduk.
När hon klappade Denny torr började han fnissa och skruva på sig.
"Hey! Det är inte särskilt snällt att kittlas..." förebrådde han.
"Förlåt, min älskling. Det var inte meningen." skrattade Dinah och kysste pojken på huvudet.
Sedan kramade hon honom.

* * *

Mamma såg till att Denny fick i sig allergimedicin och två doser astmamedicin.
Sedan gick hon ut i köket och fixade mellanmål åt honom.
"Lova att du inte tar hem fler djur." sa Dinah när en torr och påklädd Denny slog sig ner vid köksbordet.
Pojken såg missbelåten ut, så Dinah såg honom allvarligt, men ömt, i ögonen.
"Älskling, jag vet att du gillar djur, men det funkar ju inte med dina allergier och din astma."
Denny suckade.
"Okej då." muttrade han truligt.
Lillkillen började att fundera.
"Men du mamma... en ödla kan jag väl få? En liten en alltså." sa han, bedjande och ivrigt. "Geckos är små och jättesöta, visst är dom?"
Dinah log.
"Ja, gecko-ödlor är söta. Vi får väl se, mitt lilla busfrö. Jag lovar inget, men jag ska prata med din pappa om det."

Denny fylldes av hoppfullhet. 
Tänk om han kunde få ett eget djur, ett som han inte kunde bli allergisk mot!
Han flinade och hans vackra melerade ögon glittrade av finurlighet.
"Du mamma..." sa han menande. "jag fyller år om en månad..."
"Jaså, gör du det?" skrattade Dinah.
Hon började retsamt kittla pojken igen så att han skrek av skratt.
"Mamma...!" protesterade han.

Grattis Linus! 14/2 2015

Skrivpuff - 13 Februari 2015

*
Redan

Sun City School, Sun City, California.
Måndag, 12 Februari 2001.

"Nu är det dags att städa undan allt."
"Va?" Maxine, 7 ½ år, såg storögt på sin fröken. "Redan...?"
Lärarinnan log och nickade mot den lilla tösen.
"Ja, skolan är slut för idag."
Barnen började genast plocka undan sina Valentine's Day-projekt och gjorde sig redo för hemgång.
Men lilla Maxine satt kvar med sina pappershjärtan på bänken och fortsatte att pyssla.
"Du får städa undan nu, raring." påminde fröken henne.
Maxine skakade bestämt på huvudet.
"Jag är inte klar, faktiskt. Jag måste bli klar."
Fröken lade armen om barnet.
"Du hinner bli klar, lilla hjärtat. Ni ska få pyssla i morgon också - och på onsdag."

Maxine skruvade sig ur frökens omfamning.
"Jag hinner inte. Jag har många hjärtan att göra ju..."
Hennes söta lilla ansikte förvreds när hon obarmhärtigt förstod att det inte fanns mer tid till pyssel den här dagen.
"Alla kan inte få hjärtan nu...!" tjöt Maxine och tårar sprutade ur hennes blå ögon.
Hon rusade upp från sin stol och for iväg över klassrumsgolvet. 
Borta i myshörnan blev hon sittande, med ansiktet begravt i armarna.

Alex, Maxines jämnåriga (foster)bror, såg bort mot henne.
"Maxie är rädd att hon inte hinner göra hjärtan till hela familjen." förklarade den lilla pojken för fröken. "Hon har ju sin riktiga mamma också, du vet."
Fröken log varmt och strök honom över håret.
"Jag förstår, Alex. Men ni behöver inte oroa er, det finns mycket tid till Valentine's Day-pyssel."
Pojken nickade.
"Ja, jag vet. Jag ska berätta det till Maxie sen. Men hon måste få vara lite arg först."
Fröken blev rörd över att den lilla 7-åringen förstod sin systers speciella behov så bra.
När Maxine hade en dålig dag behövde hon lite tid för sig själv och sina känslor. 
Idag var definitivt en sådan dag. 
Maxine hade sovit dåligt i helgen, hade barnens fostermamma berättat när hon lämnade barnen i skolan i morse.
Dessutom hade flickan varit ganska hyper idag och det var bara en tidsfråga innan hennes känslor skulle överväldiga henne så att hon kollapsade av övertrötthet.

Alex visade sina teckningar för fröken. 
Han hade inte ritat några hjärtan, som de andra barnen hade gjort, utan några gröna aliens.
"Jag älskar min familj alla dagar ju," förklarade han - ifall någon undrade över bristen på Alla Hjärtans Dag-kort. "inte bara på onsdag. Så jag gör utomjordlingar istället för hjärtan."
Fröken skrattade mjukt och strök honom över håret igen.
"Vilka fina 'utomjordlingar' du ritar, Alex." berömde hon. 
Alex log brett och plockade undan papper och kritor.
Sedan skyndade han bort till sin syster och tröstade henne med lugna ord och kramar.
En stund senare gick de bedårande små syskonen, hand i hand, ut ur klassrummet.