Skrivpuff - 10 augusti 2014

Sjuk

Sun City High School, Sun City, California.
Hösten 2010

☀

Det var en solig och varm oktoberdag. Sitta ute på gräset, under en ljusblå himmel, och äta lunch kändes härligt.
Syskonen Alex och Maxine åt som vanligt tillsammans med sina bästa vänner Holly och Libby. Idag var det fredag och på skollunch-menyn fanns pizza, riktigt god pizza. Och för en gångs skull bestämde sig vännerna att ta läsk till maten istället för mjölk eller vatten.
"Man orkar faktiskt inte vara nyttig jämt." som Libby uttryckte det.
Ett gäng tjejer i närheten sneglade ogillande på pizzan och burkarna med Coca-Cola. Själva åt de bara nyttig mat och drack dyrt mineralvatten.
"Vad glor ni på då?" sa Libby.
Hon var kavat som vanligt och inte rädd för att bita ifrån om hon tyckte att det behövdes.
"Är det där er lunch?" sa en av tjejerna snorkigt.
Maxine himlade med ögonen, trött på att de alltid skulle lägga sig i sådant som inte angick dem.

"Näää..." sa Alex syrligt. "detta här ska vi mata girafferna på zoo med."
Han såg helt oberörd ut, satt bara där och öppnade en burk läsk som han delade med sin syster.
Som om han inte fattar att han är rolig... tänkte Holly. Typiskt vår Alex.
Maxine, Libby och Holly vek sig nästan dubbla av skratt av hans lilla sarkasm.
Alex såg roat på dem.
"Vad...?" frågade han och slog oskyldigt ut med händerna.
"Du är underbar, Alex Spencer-Clarke!" log Libby.

Snork-tjejen suckade.
"Vad jag menade var att det ni mular i er inte är nyttigt."
Maxine gapade och drog dramatiskt efter andan, som om hon blev riktigt chockad.
"Va...?! Är inte pizza nyttigt...?!"
Snork-tjejen himlade sig överdramatiskt.
"Nej, lilla Maxine," sa hon i överlägsen ton. "det är inte det. Och ni borde inte dricka Coke heller, man kan få Cancer av det."
Det blev nu alldeles tyst i båda de små kompisgrupperna. Tystnaden var tryckande och besvärlig.
Libby och Holly sneglade på Maxine och Alex var tvungen att bita sig hårt i underläppen för att inte skrika något otrevligt till snork-tjejen.
Maxine var den enda som tycktes ta det med ro. Hon tog en tugga av en pizzabit och drack lite läsk.
När hon svalt maten log hon snett, såg snork-tjejen i ögonen och sa:
"Jaha ja, men jag är redan där - så jag kan lika gärna ta lite mera Coke."
Hon hällde upp lite mer Coca-Cola åt sig.

Då gick det upp för snork-tjejen vad hon sagt. Hon andades häftigt in och slog handen för munnen.
Jesus Christ...! Hur kan jag vara så dum...?! Maxine har ju haft Leukemi sedan hon var tretton...!
Hon började nästan gråta för att hon ångrade sig så djupt och ville be Maxine om ursäkt.
"Jag tänkte mig inte för..." pep hon dumt.
"Säger du det." flinade Maxine.
Snork-tjejen nickade.
"Förlåt Maxie."
"Ska tänka på saken." sa Maxine finurligt.

Hon skulle nog förlåta snork-tjejen. Men först skulle hon äta sin lunch.
"Hon kan väl få våndas lite." viskade Maxine till sitt lilla gäng.
Sedan rufsade hon om i Alex hår.
"Se inte så bedrövad ut, lilla brorsan. Jag är okej - och solen skiner."
Alex lyckades pressa fram ett litet leende.
"Syrran... du har världens sjukaste humor."
Maxine flinade glatt.
"Ska du säga...! 'Mata girafferna på zoo...' Knäppis-unge!" skrattade hon och började kittla sin super-kittliga bror.
Alex porlande hjälp-jag-blir-kittlad!-skratt gjorde alla glada.
Holly tyckte han var så söt att hon bara var tvungen att krama och pussa lite på honom.
Trots att Alex nu var blyg och generad, bubblade han av fniss och glädje.

"Det är en ganska fin dag faktiskt." sa han när han lyckats skruva sig ur flickornas kittlingsttacker och kramar.
"Det är en jättebra dag!" sa Maxine, glädjestrålande. "Jag sitter här med världens bästa vänner och jag behöver inte sätta min fot på sjukhuset på hela den här helgen! Yay!"
Alex gav sin älskade syster en kram.
"Jag är glad att du ska vara hemma i helgen, Maxie."
Maxine log.
"Äsch... du hinner tröttna på mig." skojade hon och blinkade åt honom.
"Som jag sa..." flinade Alex. "du har sjuk humor."
Maxine hotade med att kittla honom igen. Och sedan gjorde hon det.

Skrivpuff - 9 augusti 2014

*
Håla

En gång för länge, länge sedan…


Den tjocka lilla trollungen tultade mot hålans öppning. Han stannade upp och såg efter om Gwion var med honom.
"Ska vi gå in... där?" frågade Gwion klentroget.
Vanligtvis var han en äventyrlig och stundtals mycket oförvägen ung pojke, men han visste att man skulle hålla sig borta från hålorna i skogen. Man kunde gå vilse i gångarna eller lockas bort av det farliga underjordsfolket.
Trollungen stampade bestämt med fötterna i mossan och pekade. Han grabbade tag i Gwions hand.
"Ja, vi går väl in då. Men inte för långt in, det är farligt."
Trollungen nickade häftigt och han drog i Gwions arm, som ville han säga åt honom att skynda på lite.

Just som de skulle sätta foten innanför hålans öppning kände Gwion hur någon grabbade tag i kragen på hans skjorta och han märkte att både han och trollungen drogs bakåt.
"Vad tar du dig till pojk?!"
Gwion vände sig om och tittade upp i Alderons ögon. De annars så skrattande ögonen såg nu arga ut.
"Ska ni kasta er rakt in i fördärvet?"
Gwion skakade på huvudet.
"Nej... vi skulle bara kika in. Vi tänkte inte gå längre än till öppningen."
Gwion såg en aning skamsen ut. Han sneglade på trollungen som stod intill honom.
Alldeles kavat var han, trollet. Han hade ett brett leende i ansiktet nu och blommor från hålans öppning i det svarta hårrufset.

"Det är farligt i dom där hålorna och grottorna, det vet du Gwion!" skällde Alderon.
"Ja!" fräste Gwion. "Men släpp oss nu är du bussig, va?"
Alderon släppte dem så tvärt att Gwion nästan snubblade till.
Trollungen drattade på ändan i mossan och blev sittande där.
Nu log inte trollet mer. Minen blev trumpen och underläppen började darra.

Elora satte sig intill trollungen, kramade honom och tog bort blommorna ur hans hår.
"Du får gå hem nu trollet." sa hon mjukt. "Trollmor och trollfar är oroliga när du är så här långt hemifrån."
Trollungen reste sig klumpigt ur mossan och skyndade tultande hemåt.
"Du borde också gå hemåt Gwion." sa Alderon, vänligare nu. "Alla där hemma är oroliga för dig... och snart är nog kvällsmaten klar."
Elora lade en arm om Gwion.
"Kom, vi går hem tillsammans."
Gwion, Elora och Alderon gick hemåt.

"Lova att du aldrig mer gör något så här dumt igen." sa Alderon och nickade menande mot den farliga hålan.
Gwion suckade.
"Jag klarar mig själv här i skogen. Men jag lovar, aldrig mer hålan eller grottorna."
Alderon log, nöjd med det löftet.
"Det finns mycket oknytt i den här skogen också, min pojke. En del vill inget hellre än att locka en ung pojke som du in i fördärvet."
Nu lade han också armen om Gwion.
"Och jag vet att du klarar dig här i skogen. Men ibland är det bra att någon kommer och räddar en, för man vet aldrig om faran lurar bland skuggorna."
Alderon suckade och sedan mumlade han:
"Farliga tider lurar i skuggorna. Vi måste vara på vår vakt."
En uggla hoade just då och Gwion spratt till. Alderons ord och ugglans skrämmande ljud fick honom att rysa.

Plötsligt längtade Gwion hem till den varma stugan, efter kvällsmat och flickornas historieberättande vid brasan.
Han skyndade på stegen och manade Elora och Alderon att göra detsamma.
"Har du tappat äventyrslusten för idag?" skrattade Alderon.
Ja, det hade Gwion. Nu var det bara hemmets härd som lockade.

Grattis Jacob! 9/8 2014

Mysteriet på Castle Road - 1

*
En början (#699) • Utmaning av Anitha: 
”Idag ska du skriva en text utifrån några ord jag skriver ned. Det blir som att du får små fotografier och skapar något eget av det. Lycka till.”

Två småflickor sitter nere vid strandkanten och leker med varsin hink.
De bygger ett torn som ideligen dränks av vågorna.
Deras klänningsfållar har blivit blöta och det börjar till råga på allt kännas en aning kylslaget och blåsigt i luften. Det känns som det ska börja regna.
Flickorna huttrar i sina tunna sommarklänningar, men än ger de inte upp.
De har ju bestämt sig för att bygga ett torn av sand just idag och då ska ingenting få förstöra det heller.

•••••••••••••••

Vinden rör löven i den gamla Lönnen som står utanför huset och nästan tar bort all insyn.
Dean Harper suckar åt den. Han tänker, som så många gånger förr, att han borde ta ner det jäklarns trädet.
Men trots irritationen över det stora åbäket vet han att det inte blir lätt att meddela att det måste ner nu. Så fort barnen hör honom prata om att sätta sågen i "deras Lönn" protesterar de.
Flickorna säger att de inte vill förlora ett bra klätterträd.
Pojken har sina egna skäl att vilja ha kvar Lönnen, han säger att trädet har en själ och menar att det inte vore bra att ta bort det.
Var i hela friden har ungen fått det ifrån...?

Visst vill Dean respektera barnens viljor, det vill han verkligen. Men faktum kvarstår: trädet är mest i vägen. Det skymmer sikten och det har ju hänt en del olyckor på grund av det.
Ethans fall för två år sedan... det olycksaliga fallet som orsakade en bruten arm.
Och så grenen som en natt slog sönder en av fönsterrutorna i flickornas rum... en händelse som nära skrämde slag på Lily och Léonie.
Själ eller inte, trädet ska bort.

•••••••••••••••

I leran syns små fotspår.
Shayla funderar på om det är någon av ungarna Harpers fotspår. Det är troligast, eftersom trillingarna är de enda barnen här i området.
Hon ser på fotavtrycken igen, ler åt dem. Det är förmodligen Ethans.
Vilka rara små fotspår. Det är svårt att tänka sig att pojken en dag ska växa upp och ha större skostorlek än 28.
Regnet tilltar, stora droppar plaskar ner mot henne. Nu måste hon springa in om hon inte ska bli alldeles dyblöt.

Vattnet rinner över det öppna fönstret och en del hamnar på insidan.
Hon måste fort in och stänga köksfönstret och torka bort vätan.
Vilket ruskigt väder som är på väg in över dem.
Undrar om det inte är storm på gång också...?
Där hon nu står på verandan får hon syn på Dean Harper, han ser en aning stressad och orolig ut där han springer mot stranden.
Självklart är han orolig för flickorna när han inte kan ha uppsikt över dem.
"Dean, ska jag ta in Ethan?" ropar hon efter honom.
"Åh... tack, Shayla!" hörs hans lättade röst.
Han vinkar medan han springer.
Shayla skyndar in i sitt hus och stänger igen köksfönstret. Sedan går hon ut igen, skyndar mot familjen Harpers hus för att hjälpa till med lille Ethan.

•••••••••••••••

En gräshoppa hoppar upp på trappsteget där en pojke sitter och spelar munspel.
Ethan tittar storögd på insekten och munspelet faller mot trappstegets brädor. Den lille pojkens mun öppnas, som om han ska skrika.
Men det kommer inget skrik över hans läppar, endast ett litet gnyende ljud.
Just som han sitter där och oroar sig för att gräshoppan ska hoppa upp på honom blir han upplyft i en trygg famn.
"Kom Ethan, så går vi in. Det håller på att bli oväder."
Ethan lägger armarna om Shaylas hals och slår benen om hennes midja.
"Ingen fara, raring." säger Shayla mjukt. "Vi går in och bakar en paj, eller vad säger du?"
Pojken nickar.
Medan de går in i huset ser Ethan noga till att gräshoppan inte följer efter dem.

•••••••••••••••

En dagstidning ligger på marken, sönderriven i flera delar. Om du pusslar ihop dem framträder ett ansikte på en utländsk man i vit turban.
Detta är just vad Léonie Harper gör innan hennes pappa manar på henne att skynda sig in.
"Vem var han?"
Dean Harper ser förvånat på sin yngsta flicka.
"Vem?"
"Han i tidningen." säger Léonie och pekar.
Dean skakar på huvudet.
"Vet inte Léonie. Men det är nog inte så viktigt just nu. Skynda er in och ta på er torra kläder."
"Pappa," säger Lily. "blir det storm?"
Dean kramar flickornas händer.
"Det ser så ut. Men vi är trygga inne i huset."

Lily får syn på Ethans munspel på trappan. Hon plockar upp instrumentet och får då syn på gräshoppan.
Flicka och gräshoppa tittar på varandra en stund. Flickan tröttnar först. Hon är kall och trött och vill bara in i värmen.
Hon kramar sin brors munspel i handen och springer in.
"Det såg ut som gräshoppan ville oss nåt..." säger Lily.
"Hoppas att inte Ethan såg den." säger Léonie. "Han skulle nog inte gilla att se en stor insekt här på våran veranda."

Ethan och Shaylas röster hör från köket, det låter som de bakar något av samtalet att döma.
Flickorna går upp till sitt rum för att byta om och Dean går in till sin son som är i tryggt förvar i granntjejens sällskap.
Ethan är storögd där han står uppflugen på en stol vid arbetsbänken.
"Pappa." säger han, rösten saklig och nästan allvarlig. "Vi ska göra en paj med körsbär i och jag såg en stor gräshoppa. Och jag har tappat mitt munspel."
Dean går fram och kysser pojken på hjässan.
"Allt blir bra grabben. Ingen fara här inte."

•••••••••••••••

Skrivpuff - 5 augusti 2014 - del 2

*
Denny tappade nästan aptiten på grund av nervositet medan han funderade på vilket av uppdragen han skulle skämma ut sig med.
Han var så fokuserad på sina tankar att han inte märkte att klasskamraten Ava kom fram till honom. Han ryckte till när hon lade en hand mellan hans skulderblad.
"Åh hej..." skrattade Denny generat.
Ava log.
"Det var inte meningen att skrämma dig." sa hon ömt och gav Denny en liten kram. "Jag ville bara säga att jag och de andra tjejerna hörde vad du och Scott pratade om."
"Åh nej..." stönade Denny och gömde ansiktet i händerna.

Ava skrattade lite.
"Det är okej Denny, det var ju inte din idé. Men tjejerna och jag har snackat lite och kommit på en plan."
Denny såg intresserat på henne.
"En plan?"
Ava nickade.
"Ta alternativ nummer två."
Nu stirrade Denny på henne som om hon inte var riktigt klok.
"Men det är..." stammade han.

"Lita på oss, sötnos." sa Ava, lugnet själv. "Killgänget kommer att tro att du har utfört ditt uppdrag, du får dina poäng och du hamnar inte inte trubbel hos lärarna."
Ava gav Denny en puss på kinden och gick tillbaka till sina tjejkompisar.
Denny såg bort mot tjejerna och de vinkade åt honom.
Han vinkade tillbaka och kände sig blyg och väldigt förvirrad.
Det är snällt av dem att vilja hjälpa mig. Men de är inte kloka...

Skrivpuff - 5 augusti 2014 - del 1

Naken
*
~ Paradise, California. Våren 2011 ~

Denny Jackson satt i skolkafeterian och skulle just börja äta sin lunch när hans kompis Scott och några äldre killar kom fram till bordet.
"Är du redo för dagens uppdrag?" frågade Scott.
Grabbarna brukade få utföra vissa uppdrag, som de fick poäng för. De mest galna eller riskfyllda upptågen fick mest poäng.
Denny nickade.
"Bra." flinade Scott. "Du har två alternativ. 1: Svara på lärarnas frågor med ordet 'bird brain'..."
"Ja, förolämpa lärarna är ju en bra idé..." avbröt Denny. "om jag vill framstå som en fullkomlig idiot på lektionerna, plus ha kvarsittning resten av veckan."

Scott suckade, förmodligen tyckte han att hans yngre kamrat ibland var den mesigaste småungen i hela världen.
Denny himlade sig åt att Scott blev lätt så stöddig när han umgicks med de äldre och "tuffa" killarna.
"Ta alternativ nummer två annars." sa en av de äldre killarna och skrockade.
Han lade armen om Dennys magra axlar.
"Vad sägs om att gå in i tjejernas omklädningsrum efter idrottslektionen?"
Denny hann inte svara innan killen flinande lade till:
"Naken."

Scott dunkade glatt Denny i ryggen.
"Törs du det?"
Denny skruvade besvärat på sig. Han ville ju helst inte utföra någon av de här uppdragen...
Men å andra sidan kändes det viktigt att få de äldre grabbarnas respekt och beskydd. Och det kunde vara kul att bli intagen i deras gäng, deras lilla "klubb". Det fanns tjejer i klubben också och de var supertrevliga, rara och schysta.

"Ni undrar alltså om jag vill skämma ut mig inför tjejerna istället...?"
Scott skrattade.
"Säg till när du har bestämt dig. Du har lunchrasten på dig som betänketid."
Denny fick ännu en dunk i ryggen och sedan satt han ensam kvar när Scott och de andra skrockande lämnade kafeterian.
Denny suckade tungt och en lång stund blev han sittande, fundersam, med hakan vilande i ena handen.
Hur fan ska jag göra...

Skrivpuff - 4 augusti 2014

*
Röja
*
Ocean Beach, Delphi, California
1971


"Se vad jag hittade när jag rensade på vinden, Ryan, dina skor."
Kate McKenzie såg nostalgisk ut när hon kom ut på terassen och höll fram ett par små rutiga gymnastikskor.
"Ja, visserligen är jag liten och har små fötter för min ålder, men dom där är väl lite väl små - till och med för mig...?" flinade 14-årige Ryan.
Kate log.
"Du hade dom när du var fyra-fem år, din lilla skojare."
Rebecca tittade upp från boken hon höll på att läsa.
"Har lillbrorsan nånsin haft skor på sig...?" sa hon med låtsad förvåning och fnissade.
Kate skrattade mjukt.
"Vid väldigt sällsynta tillfällen. Eller hur Ry?" sa hon och rufsade om i Ryans hår.
Pojken nickade.
"Jaaa... fast inte ofta."
Rebecca klappade en av sin lillebrors nakna fötter.
"Nej, man får ju antingen tvinga dig eller muta dig för att du ska bära skor."

Ryan funderade.
"Jag har aldrig fått nån av dom där mutorna. Jag menar, i form av pengar eller så..."
Rebecca log och kramade lillebror.
"Knasiga gullunge! Är det så jobbigt med skor?"
Ryan nickade igen, ivrigt.
"Man är mycket friare utan skor och det är skönare att gå på gräs och i sand barfota."
"Det har du rätt i." instämde Rebecca. "Men du får tvätta fötterna ofta, så lortig som du blir när du röjer omkring."
Ryan tog tag i en av sina fötter i kikade lite på den.
"Inte så lortigt..." mumlade han truligt.
"Inte nu nej." skrattade Rebecca och klappade hans fot igen.
Lillebror gjorde en grimas mot henne och så lade sig han raklång ner på de solvarma terassbrädorna. Han satte händerna bakom huvudet, som en provisorisk kudde och blundade mot solskenet.
Han log förnöjt.
"Men det är skönt att känna naturen under fötterna. Det kan ni inte förneka."
Nej, det kunde inte mamma och storasyster förneka.

Familjens vän och granne Maggie kom upp på verandan. Hon log mot den bedårande pojken som låg där i solskenet. Han såg så lugn och harmonisk ut och tycktes njuta av livet.
Maggie kunde inte låta bli att kittla honom lite.
Ryan satte sig fnissande upp och såg upp på sin mammas väninna.
"Hej, Aunt Maggie."
"Hej, raring. Får man ingen kram idag?"
Ryan skakade på huvudet.
"Glöm det." flinade han och reste sig upp. "Jag ska gå och kolla om Maureen och Sunny är hemma."
Pojken dundrade nerför verandatrappan och ut på stranden.

"Ry, ta på dig skor!" ropade Kate efter sin son.
"Glöm det också!" ropade Ryan tillbaka. "Förresten ska vi bara vara här, på stranden. Då behövs inga skor."
Kate skrattade och skakade på huvudet åt sin envisa lilla son.
"Ja, spring iväg då, busunge!"
Och Ryan rusade iväg så fort att sanden sprutade omkring hans fötter.
Han hade bråttom till sina bästa vänner.

Skrivpuff - 3 augusti 2014

*
Horisont

Paradise, California. Våren 2011

"Hej! Är det här nere du är?"
Cheryl slog sig ner intill den brunhåriga killen på stocken vid klipporna och lade armen om honom.
"Vad tänker du på då, sötnos?" frågade hon.
Tonårskillen log och ryckte lätt på axlarna.
"Aha!" utbrast Cheryl. "Du tänker på att du längtar efter mig!"
Hon masserade retsamt den yngre Dennys axlar och nacke, bara för att se honom skruva generat på sig.
Han såg på henne och flinade glatt.
"Näää, jag kollar på solnedgången bara." sa han oskyldigt.
Han pekade ut mot horisonten, där himlen stoltserade med sina brandgula, guldskimrande aftonfärger.

Cheryl lade huvudet lite på sned och log åt Denny, som om han var en söt liten kattunge.
"Vaddå...?" sa Denny. "Som om inte du bryr dig om solnedgångar."
Han fick en puss på kinden som svar. Sedan drog Cheryl ner honom så att han låg med huvudet i hennes knä.
"Nu, mitt lilla charmtroll, får du berätta vad du tänker på." sa hon och strök honom över håret.
Denny såg fundersamt på sin vän.
"Vet du... jag tänker nog egentligen inte på nånting just nu. Jag bara... är."
Han log.
"Det låter skönt." sa Cheryl. "Så du bara 'är' och så tittar du på solnedgången."
Denny nickade.
"Yep. Det är skönt att sitta här nere vid havet."

Cheryl smekte hans kind.
"Men du, det är väl inget som har hänt igen?" frågade hon oroligt. "Nåt som oroar dig eller gör dig ledsen eller så...?"
Denny satte sig upp och såg på henne.
"Nej då, ingen fara. Jag är okej."
"Vad bra."
Cheryl drog in honom i famnen, kramade och pussade honom.
Denny skruvade generat på sig igen och fnissade.
"Äh, kolla på solnedgången nu istället, innan solen går och lägger sig."
Han är så söt! tänkte Cheryl och skrattade.
"Solnedgången är fin, men jag sitter hellre här och pratar med dig, Denny."
"Ja, du är inte riktigt klok." flinade Denny.
Cheryl kunde inte motstå frestelsen att ge honom en puss till.

☁ ☀ ☁

Skrivpuff - 31 Juli 2014

* 
Det enda som fanns kvar av deras älskade lärare var hans ytterrock och bruna, slitna portfölj.

Marcin tog portföljen, bar den som den vore något mycket värdefullt och ömtåligt.
”Varför tar du med den?” undrade Magda.
Marcin såg sorgsen ut.
”Jag tänkte ta hand om den tills professor Kaminski kommer tillbaka.” sa han. ”Han kommer att vilja ha sin portfölj då.”
Magda nickade. Och så tog hon ner rocken från galgen och vek varsamt ihop den.
”Då är det bäst att vi tar hand om denna också.”

Flickan snyftade till.
"Marcin, jag förstår inte varför de tog honom... Han hade ju inte gjort något ont."
Pojken skakade på huvudet.
"Jag förstår inte heller. En gång hörde jag honom säga att många hatar 'såna som han'. Det kan jag inte heller förstå... professor Kaminski är ju världens snällaste människa."

Magda kramade rocken, som vore den ett älskat gosedjur.
"Tror du att de där männen i uniform som var här och tog professor Kaminski gör honom illa?"
Marcin torkade varsamt bort en tår från Magdas kind.
"Jag är rädd för det." sa han tyst.

••••••••••••••••••••••••

László Kaminski såg ut genom järnstängerna i tågvagnens lilla fönsterlucka.
Sakta sträckte han ut armen och fyllde plåtmuggen med regnvatten, detta underverk från Gud.
Han såg noga till att inte spilla när han satte sig ner på huk och gav muggen till de två små barnen som stod intill honom.

Dörren till boskapsvagnen öppnades och i ljuset där ute syntes två uniformsklädda män med hårda ansikten.
De slet ut László från vagnen och började slå honom med sina vapen.
Efter flera slag, sparkar och osägbara tillmälen kastade de in honom i vagnen igen.

Den lilla flickan som fått plåtmuggen med vatten grät.
Hur kan de vara så hemska mot någon som är så snäll...?
Hon satte sig ner intill den gamle mannen och gav honom det sista av vattnet.

••••••••••••••••••••••••

Angivaren stegade fram till mannen i uniform och höga blanka stövlar.
"Han är borta nu, kommendant. De skickade iväg honom med tåget igår."
Angivaren var mycket nöjd med sig själv och han väntade på en fet belöning.

Uniformsmannen med de blanka stövlarna log kallt. Om angivaren hade uppfattat den kyliga ondskan i det leendet hade han nog blivit rädd, men nu märkte han ingenting av ondo.
Det enda som rörde sig i hans huvud var belöningen.
Det var fattiga tider nu, pengar behövdes alltid.

"Du har varit till stor hjälp för oss." sa kommendanten. "Gå in där så ska du få det du förtjänar."
Han pekade mot en liten innergård.
Angivaren gick in där och började prata med en annan man i någon minut. 
Snart hördes den hårda knallen av ett pistolskott. 

Kommendantens ondske-leende växte sig bredare. Han gick in på innergården för att titta.
"Ingen gillar en angivare. Även om man har en viss nytta av sådana." sa han.
Och så sparkade han till på angivarens livlösa kropp som låg på kullerstenarna.

© dsgk / flickr

Skrivpuff - 29 Juli 2014 - del 10

*
Edward Blake följde med sin son till skolan nästa morgon. De gick raka vägen till rektorns kontor och där pratade Mr. Blake och rektorn länge om vad som hänt dagen innan.
"Jag anser att Mr. Thornton går för långt med sina bestraffningar," sa rektorn. "och det sa jag också till honom igår när han straffat lille Brandon. Jag sa till honom att en vacker dag blir han stämd av en förälder, särskilt om han slår ett oskyldigt barn."
Sedan tog rektorn med sig Brandon och pojkens far till lärrarummet, där krävde han att Mr. Thornton skulle be om ursäkt för det han gjort.
Flera av de andra lärarna log skadeglatt när den äldre läraren tvingades be pojken Blake om förlåtelse.
Även om många av dem trodde på disciplin och lydnad gick de aldrig så långt som att spöa upp ett barn. Skicka dem till rektorn eller ett allvarligt samtal var bättre.

När Mr. Thornton skulle ta Brandon i hand och säga förlåt vägrade Brandon. Han ville inte skaka hand med den här elake gubben.
Pappa puffade lätt på honom.
"Skaka hand nu, Brandon." viskade han i pojkens öra.
Men pojken vägrade ändå. Han sprang ut i korridoren.
När pappa kom ut till honom såg han både ledsen och förrådd ut.
"Du skulle ju stämma honom, pappa. Och nu vill du att jag ska skaka hand med honom...!"
Mr. Blake lade händerna på Brandons axlar och såg honom i ögonen.
"Jag står fast vid mitt ord, min pojke. Jag tänker prata med min advokat i eftermiddag."

Vid dessa ord sken Brandon upp.
"Ja pappa!" jublade han.
Sedan såg han truligt butter ut.
"Men jag tänker inte skaka hand med en barnmisshandlare iallafall. För det säger Allie att han är - en barnmisshandlare."
Pappa kramade om honom.
"Okej, grabben, du behöver inte. Kila iväg till lektionen du. Vi kan prata mer om allt det här i eftermiddag."
Brandon skyndade till sitt hemklassrum. Medan han sprang vände han sig om och vinkade till sin pappa.
"Hej då pappa! Du är toppen!"
Edward Blake blev varm om hjärtat. Han skrattade och vinkade tillbaka.
"Du är också toppen, pojken min!"

Skrivpuff - 29 Juli 2014 - del 9

*
”Vad hände med flickan Salerno då?” frågade mamma. ”Du sa att nån gjorde henne illa.”
Brandon hade just druckit upp sin varma mjölk när han fick frågan.
Han rodnade lite och tittade ner i muggen en stund innan han svarade.
”Jo… det var en äldre kille med oss där, på stranden. Han började röra Allie, över hela kroppen.”
”Åh herregud…” flämtade mamma, som om hon anade var som hände därnäst.
”Ja.” sa Brandon. ”Allie gillade inte det, så klart. Hon blev arg. Men den där killen, han… la sig över Allie och vill ta av henne kläderna. Han var så äcklig och låg där på henne och lät konstigt.”
Både mamma och pappa såg förfärade ut.
”Stackars lilla Allie…” sa mamma.

”Det här måste ni berätta för polisen.” sa pappa. ”Det som den där killen gjorde mot Allie var väldigt fel.”
”Jag vet.” sa Brandon. ”Det var därför jag klippte till honom med en brädbit.”
Pappa lyfte upp honom igen.
”Modiga lilla kille. Du räddade Allie.”
Brandon blev stolt och generad på en och samma gång.
”Ja… inte kunde jag låta honom göra så där med henne heller…! Hon var rädd och tyckte det var äckligt. Sedan fixade hon till sina kläder och vi sprang hem. Allie grät och jag tyckte så synd om henne.”

”Jag går och pratar med Allies föräldrar om detta morgon.” sa Mrs. Blake.
”Men hon kanske inte vill att dom ska veta…!” sa Brandon förskräckt. ”Om hennes pappa är full kanske han blir arg…”
Mr. Blake skakade på huvudet.
”Han kan inte bli arg på lilla Allie, det är inte hennes fel att det hände. Och Mr. Salerno är ju polis, han kan sätta dit den där killen så att han inte kan skada fler små flickor.”

Mamma och pappa stoppade Brandon i säng och talade om för honom att han var modig som berättat allt det här. Och så försäkrade de honom om att allt skulle bli bra.
De lovade också att han skulle få slippa skolan morgon, eftersom det var så sent nu. Klockan var ju nästan ett på natten.

Brandon var totalt utmattad av dagens och kvällens händelser.
Och lugnad av mors och fars kärlek och av deras löften somnade han fort.

Skrivpuff - 29 Juli 2014 - del 8

*
”Vad har du haft för dig hela kvällen då?” ville pappa veta.
Brandon tvekade. Men sedan berättade han:
”Vi hade ett bål på stranden där vi eldade upp Mr. Thorntons gamla träpaddel.”
”Vi?” undrade mamma.
”Jag och Allie Salerno.” förklarade Blake.
Och plötsligt såg det ut som han skulle börja gråta.
”Vi rymde från skolan när Mr. Thornton hade spöat mig. Därför eldade vi upp ’Old Spanky’ i ett bål på stranden. Och så var det en annan kille där. Och han… han gjorde Allie illa…”
Nu började pojken gråta, stora tårar, och det fick mamma Susan att också börja gråta.

Pappa Edward lyfte upp sonen ur vattnet, svepte i honom i ett stort badlakan och gick ut i köket med honom. Han satte sig ner på en köksstol och höll sin pojke som ett gråtande litet bylte i famnen.
”Nu måste du berätta mer, lilla gubben.” sa pappa. ”Spöade Mr. Thornton dig…?!”
Brandon nickade och torkade sina tårar.
Han berättade att läraren hade blivit hemskt arg på honom under lektionen och att han sedan hade givit honom stryk, inför hela klassen.

”Han blev arg för nåt jag inte ens hade gjort!” tillade Brandon. ”Han bara antog att det var jag som skickade den där lappen… Sedan hämtade han ’Old Spanky’ och sa att jag skulle stå ut och böja mig framåt. Och så slog han. Det gjorde så ont.”
Den lilla pojkkroppen skakade till av gråt.

Pappa kramade om honom igen.
”Jag ska gå till din skola morgon och säga Mr. Thornton ett par sanningens ord. Och sedan ska jag stämma fanskapet!”
Brandon såg beundrande på sin far.

Skrivpuff - 29 Juli 2014 - del 7

*
”Brandon! Åh Herregud, älskling…!”
Brandon hade knappt kommit innanför dörren hemma förrän mamma Susan rusade fram och tryckte honom intill sig. Hon höll om honom så att han knappt kunde andas.
”Var i all sin dar har du varit, pojk?!”
”Uuumm…” mumlade Brandon.
Han visste inte riktigt vad han skulle säga… Men framförallt var det svårt att prata, eftersom mamma inte släppte honom ifrån sig.
Till slut fick Brandon med milt våld knuffa sig ur mammas famn.
”Vad är det frågan om?” sa han.
Mammas överväldigande ömhetsbetygelser gjorde honom en aning generad.
”Åh... din olycksaliga unge!”
Först lät mamma lite arg, men sedan log hon och kramade om honom igen.
"Din far och jag har varit så oroliga, det förstår du väl?"
Jo, det förstod Brandon.
"Var är pappa då?" frågade han.
”Pappa är ute och letar efter dig.” sa mamma och såg med allvarlig blick på honom.
”Oj då…” mumlade Brandon.
Han tittade skamset ner i golvet.

”Men Brandon, vad har du haft för dig egentligen?” frågade mamma plötsligt. ”Du luktar ju brandrök…”
”Lägereld.” muttrade Brandon. ”Mamma, kan jag få ta en smörgås? Jag är lite hungrig.”
Susan puffade sin son mot badrummet.
”Du ska få smörgås och varm mjölk.” sa hon och log mjukt. ”Men först ska du få ta ett bad.”

Susan hade just klätt av pojken alla de rökluktande kläderna och stoppat ner honom i badkaret när de hörde ytterdörren öppnas.
”Pappa!” hojtade Brandon. ”Jag är hemma nu!”
Edward Blake skyndade in i badrummet. Han såg nästan svimfärdig ut av lättnad när han såg sin lilla pojke i det skummande badet.
”Åh tack och lov…” suckade han.
Han strök pojken över håret.
”Du skrämde livet ur oss, grabben, har du nån aning om det? Hur sjutton kunde du få för dig att stanna ute så länge?”

Brandon skruvade lite olustigt på sig, sedan ryckte han på axlarna.
”Mamma sa att jag fick.” sa han osäkert och sneglade på Susan, som höll på att skrubba honom på ryggen med en frotté-tvättlapp.
”Nej du, unge man.” sa Susan. ”Jag sa inte att du fick ränna ute till klockan elva.”
”Oj då…” sa Brandon fåraktigt. ”Det var inte meningen att det skulle bli så sent.”
Han såg på båda sina föräldrar. De var både arga och glada på samma gång.
"Förlåt om jag gjorde er oroliga. Jag ska inte göra så mer."
Pappa log lite.
"Nej, det ska du verkligen inte."

Skrivpuff - 29 Juli 2014 - del 6

*
”Var i helvete har du varit…?!”
Sergio Salerno var röd i ansiktet av ilska.
Han grabbade tag om sin dotters överarmar och såg henne stint i ögonen.
”Ute.” sa Allie bara och frigjorde sig ur faderns hårda grepp.
”Småflickor ska inte springa ute på kvällarna!” röt Sergio. ”Vad är det du har sysslat med idag egentligen, va…? Skolan ringde och sa att du skolkade från sista lektionen.”
Allie spände blicken i sin berusade far.
”Jag har haft en usel dag och vill bara gå och lägga mig.”
Allies mor, Carmela steg fram.
”Kan du inte berätta varför du har haft en usel dag, älskling?”
”Hon ska berätta vem hon ränner ute på gatorna med!” sa Mr. Salerno. ”Och så kan du berätta varför du stinker brandrök.”
Allie suckade bara och började gå mot badrummet.
”Jag ska ta en dusch innan jag går och lägger mig.”

Mr. Salerno började dra av sig sitt bälte.
”Nu berättar du - annars ska jag se till att din bakdel också får en usel dag!”
Då brast det för Allie.
Hon orkade inte hålla uppe sin tuffa fasad längre. Hon rasade ihop på golvet och skakade av gråt.
”En liten kille i skolan fick stryk av Mr. Thornton idag, så jag hjälpte honom. Och för en stund sedan blev jag närapå våldtagen! Är ni nöjda nu?”
Efter detta utbrott kunde hon inte prata mer, hon bara grät hjärtskärande.

Mr. Salerno stirrade på sin taniga lilla dotter som nu satt där och grät så att tårarna flödade.
”Vad är det du säger…?!”
Det lät som han nyktrade till på nolltid. Kanske var det på grund av chocken han fick av dotterns ofattbara ord.

Han släppte ner sitt bälte på golvet och i stället lyfte han - med mycket ömhet - upp Allie i famnen.
”Alessia, vem gjorde dig illa? Berätta för pappa, älskling.”
Men Allie bara grät. Hon orkade inte berätta, inte ikväll iallafall.
”Snälla pappa… jag vill bara duscha och sova.” var det enda hon fick fram.
Mr. Salerno nickade och satte ner henne.
”Visst älskling, gör så. Mamma hjälper dig. Du får berätta morgon istället.”
Mamma Carmela ledde dottern till badrummet.
”Jävla unge…” mumlade pappa Sergio. ”Springa ute om nätterna så där… du fattar väl att du hamnar i trubbel då?”
Allie bara snörvlade och gav honom en mörk blick.

När Allie hade somnat tog sig Mr. Salerno en öl till.
”Imorgon är det jag som tar reda på vem som nästan våldtog min unge. Han kommer att ångra den dagen han föddes.”
Han drack upp sin öl och knycklade ihop ölburken. Kanske han föreställde sig att det var Allies förövare han knycklade ihop.

Skrivpuff - 29 Juli 2014 - del 5

*
Ungdomarna satt och tittade på elden en stund och drack läsk ur flaskor som bensinmacks-killen, Garvey, hade haft med sig. Men det började bli sent och de hade inte tid att vänta tills elden slocknat av sig själv, så Allie föreslog att de kunde kväva elden med sand och sedan hälla på vatten, för säkerhets skull.
"Nej, vänta," sa Garvey. "vi behöver inte släcka än."
Han lade armen runt Allies axlar.
Allie tog bort Garveys hand och flyttade sig en bit bort från honom.
"Jo, det behöver vi. Det är väldigt sent och vi kan inte låta elden brinna hur länge som helst. Vi måste hem."
Hon sneglade på Brandon, tänkte att hans föräldrar nog inte ville att han var ute så här dags. De var säkert oroliga för honom nu...
Brandon hade hittat en övergiven plasthink på stranden. Han började fylla den med sand som han slängde över elden. När brasan var kvävd hällde han över några hinkar vatten också.
"Bra jobbat, Brandon." log Allie.

Garvey tog tag i Allies axel.
"Vad får jag nu då när jag har hjälpt er?"
Allie fick en irriterad liten rynka mellan ögonbrynen.
"Vaddå? Du har blivit lovad min tystnad, vad mer ska du ha? Jag kan betala för dom två Eskimo Pies vi åt idag och för gasolinet och läsken också, om du vill?"
Garvey skrockade, lite elakt, ungefär som om han tyckte att Allie var en barnslig liten unge.
"Nej... inte pengar." sa han och skrockade igen.
Detta skrockandet sände kalla kårar över Allies ryggrad, det lät så... obscent och upphetsat.
Hennes misstanke fick fäste när Garvey lade en hand mellan hennes lår och lät den vandra en bit upp.
"Lägg av!" fräste Allie och såg ut som hon tänkte bita Garvey.

Garvey bara flinade och flyttade upp handen till hennes bröst istället.
Allie var tunn och ganska outvecklad, men det verkade inte hindra Garveys upphetsning.
"Ta bort dina äckliga händer från mig. Nu." morrade Allie.
"Lugn Al, jag bara tar betalt för mina tjänster."
Han lade Allie ner i sanden, lade sig ovanpå henne och försökte knäppa upp hennes jeansshorts. Upphetsningen kändes tydligt genom hans byxor och det gjorde Allie illamående.

Nu lyckades han knäppa upp hennes jeans, gjorde likadant med sina egna och pressade sig sedan mot Allies kropp. Han knådade hennes småflicksbröst och stönade av välbehag.
"Bort från henne, ditt jävla pervo!"
Det var Brandon som skrek.
Den lille pojken stod nu lutad över Garvey. I händerna höll han en övergiven brädbit. Han höll den som ett slagträ och försökte se så hotfull ut som möjligt.
Tack vare Brandons överraskningsmanöver blev Garvey helt paff och det gav Allie en chans. Snabbt knuffade hon bort honom från sin kropp, reste sig upp och knäppte sina byxor.
Garvey försökte ge sig på honom igen, men det skulle han inte ha gjort. Brandon vrålade av ursinne och anföll honom med brädbiten.
Ett par hårda smällar lyckades han ge Garvey innan Allie tog tag i hans handled och skrek att de skulle springa därifrån.

Allie torkade tårar och saliv från Garveys slemmiga försök till kyssar från sitt ansikte. Brösten ömmade och hon kände sig så äcklig.
Men tack vare Brandons mod hade hon iallafall inte blivit våldtagen. Åtminstone inte penetrerad.
Hon stannade upp, lutade sig en aning framåt och med händerna på knäna försökte hon hämta andan.
"Du skulle han låtit mig slå honom mera." sa Brandon. "Han gjorde dig illa."
Allie brast i gråt och omfamnade honom.

Skrivpuff - 29 Juli 2014 - del 4

*
Strax innan middagsdags gick Brandon hem och frågade om han fick äta hos en kompis.
Mamma Susan var, precis som Brandon gissat, fullt upptagen med ett av sina bokprojekt. Hon var därför väldigt disträ. Hon frågade bara vilken kompis, lyssnade inte särskilt noga på svaret, och sa åt honom att uppföra sig väl.
"Och ha det så trevligt, älskling." tillade hon samtidigt som Brandon lämnade lägenheten.
Brandon var för en gångs skull glad att mamma var så här upptagen, det hade inte gått att smita ut så här lätt annars.
Pappa var nog på tidningen där han jobbade ibland, så han kunde inte protestera eller ställa besvärliga frågor.

Allie väntade nere på gatan och tillsammans gick de till ett snabbmatsställe nära stranden. De åt cheeseburgers med pommes och drack milkshake till.
"Old Spanky", den gamla förhatliga träpaddeln, låg nu i en tygkasse vid Allies fötter. Brandon gissade att hon hade varit hemma, eller någon annanstans, och hämtat kassen.
Strax före halv åtta hade ätit klart. Allie sneglade på klockan.
"En timme kvar till solnedgång. Vi ska nog vänta tills då."
Brandon nickade. Det var nog bäst att vänta till halv nio, då skulle det vara mörkt och området runt stranden skulle vara folktomt.

En timme senare hade Allie, Brandon och bensinmacks-killen samlat ihop material till en brasa. En röd dunk med gasolin stod och väntade på dem.
När elden flammade upp tog Allie upp "Old Spanky" ur tygkassen.
"Ska vi förgöra den tillsammans?" frågade hon Brandon.
Ivrigt sa Brandon att det skulle de.
"Nu du, Mr. Thornton, nu har du inte ditt kära gamla barnmisshandlar-verktyg till förfogande längre längre." sa Allie med hat och hetta i rösten.

Brandon fnissade till.
"Åh du milde, vad förbannad han skulle bli om han såg oss nu...!"
Allie fnissade också.
"Han skulle gråta över sin favoritleksak! Men nu sänder vi den till Helvetet!"
Barnen slungade in träpaddeln i elden och såg på hur den slickades och slukades av flammorna.

Skrivpuff - 29 Juli 2014 - del 3

*
Allie och Brandon promenerade till parken och slog sig ner på varsin däckgunga.
Brandon satte sig väldigt försiktigt, eftersom hans bak fortfarande ömmade efter behandlingen med ”Old Spanky”.
Deras Eskimo Pie-glassar var uppätna och Brandon började redan fundera på vad de skulle ha till middag där hemma. Han funderade också på om han fick gå ut i kväll. Han hoppades det, annars kunde han ju inte följa med Allie till stranden.
”Ska du hem och äta innan vi går till stranden?” frågade han.
Allie skakade på huvudet.
”Nej... jag tror inte det. Jag tar nog en hamburgare eller nåt ute. Häng med, om du vill, jag bjuder. Eller så kan vi ses nånstans senare, om du vill gå hem och äta.”
Brandon ville verkligen äta hamburgare med Allie på stan.

Kanske kunde han göra det?
Om mamma satt och skrev på något projekt skulle hon ändå inte märka om han kom hem eller inte. Inte förrän det blev sent i alla fall. Mamma var noga med hans läggtider, särskilt när det var skola dagen därpå.
"Jag går hem lite snabbt bara, senare alltså," sa Brandon. "och så säger jag till mamma och pappa att jag äter hos en kompis i kväll."
Allie log.
"Okej, gör det du."
"Ska inte du säga till dina föräldrar?"
Allie skakade på huvudet.
"Näää, dom... eh... dom är ändå inte hemma i kväll."
Brandon lade huvudet på sned och studerade henne noga. Hon ljög.
Men det var inte hans ensak. Hon fick väl göra som hon ville utan att han kom här och lade sig i.

"Farsan umgås med sina ölburkar i kväll." sa Allie plötsligt.
Hon sa det så tyst att det knappt hördes.
"Oh..." sa Brandon.
Han kom inte på något smartare att säga.
"Så då skiter han i om jag är hemma eller inte." fortsatte Allie. "Morsan blir väl lite orolig förstås, men... Äh... skit samma."
Sedan slog hon ner blicken och såg ner i sanden under gungorna.
Stackars Allie... tänkte Brandon.
Men mitt i alltihop kunde han inte låta bli att tänka på hur vacker hon var.
Han samlade mod och så lade han sin hand på hennes.