Sommarkalendern 2014 - del 11

*
22 Juni

”Jag vill ha mina skandaler!!!”
Åh... Lilla O var så arg! Varför kunde inte mamma och pappa förstå att hon mycket hellre ville ha sina rosa plastsandaler, de där fina med glitter i? Men neeej då... mamma och pappa tyckte hon skulle ha gummistövlar eller gymnastikskorna.
"Gummistövlar eller gymnastikskorna blir bäst när du ska gå i skogen." försökte mamma.
"Men jag vill inte ha dom!" skrek Lilla O. "Skandalerna ska jag ha!"
Hon tog upp gymnastikskorna och blängde på dem.
"Bra lilla gumman, ta på dom nu." sa mamma.
Men där trodde mamma fel. Lilla O tog inte på dem, utan hon slängde in skorna i väggen.
"Dumma skor!" muttrade hon och räckte ut tungan åt dem.
Hon skulle just ge gummistövlarna samma flygtur, men då tog mamma Camilla tag i hennes överarmar.
"Nu slutar du, Olivia! Man kastar inte saker sådär."
Lilla O slet sig loss. Hon skrek och tårarna sprutade.

Camilla suckade och vände sig mot Johan.
"Älskling, jag är ledsen att behöva lämna er när hon är så här, men jag måste gå nu."
Johan log.
"Inga problem, jag har klarat värre busar än den här lilla."
Camilla skrattade.
"Då så, poliskommissarien, då kan jag gå utan att ha dåligt samvete."
Johan nickade.
"Stick nu, så att du inte blir sen." sa han och kysste sin hustru.
Camilla gav honom en kram och en kyss. Sedan gav hon även en mycket motvillig Lilla O en kram och så skyndade hon ut genom ytterdörren.

Pappa Johan vände sig till sin dotter.
"Vi vet att du vill vara fin, tjejen." sa han och tog upp den arga lilla tösen i knät. "Men sandaler är ju inga bra skogs-skor, vet du. Och det är inte så varmt ute idag. Gymnastikskorna blir bra."
Pappa plockade upp skorna och satte dem på Olivias fötter.
"Vill du knyta själv?"
Lilla O bara fnyste.
"Betyder det ja eller nej?" undrade Johan.
"Stinkiga gympadojjor..." muttrade Lilla O.
Hon skulle just dra av sig skorna när pappa började knyta dem åt henne.
"Jag ska ha skandalerna, sa jag ju!" tjöt barnet.

"Sssssh..." lugnade Johan. "Skrik inte så, tänk på grannens kattungar."
Lilla O stannade upp i sitt skrikande. Hon tittade storögd på sin pappa.
"Vad är det med dom?"
"Tja, dom små liven kanske blir rädda om dom hör hur du skriker." sa Johan.
Lilla O funderade på detta. Hon ville ju inte skrämma kattungar...
"Okej, jag ska vara snäll." sa hon mjukt.
Men hon tillade bestämt:
"Men gympadojjor är stinkiga ändå."
"Inte då." sa Johan. "Det är inget fel på dom. Se så, hämta din jacka också, så åker vi ut till farmor och farfar."
Lilla O rynkade på näsan. Jacka ville hon absolut inte ha med sig.
Hon skulle just sätta igång med skrikandet igen, men så kom hon att tänka på grannens små söta kattungar. De var ju bara bebisar och hon ville verkligen inte göra dem rädda.
Men jag skriker inuti mig... tänkte Lilla O. Då blir ingen rädd och alla tror att jag har blivit snäll.
Hon log förnöjt.
Jag är smartigast jag.

Sommarkalendern 2014 - del 10

*
21 Juni

”Jag vill inte gå mera!”
Lilla O slog sig ner på trottoarkanten, satte armbågarna mot knäna och vilade hakan i händerna.
”Kom nu.” trugade storasyster Leni.
Men 6-åringen totalvägrade. Hon skakade bestämt på huvudet och såg riktigt trotsig ut.
”Jag orkar inte gå mera, sa jag ju.”
Leni suckade, men kunde ändå inte låta bli att le. När det gällde Lilla O fick man allt ha en stor gnutta tålamod och och bra idéer som kunde tilltala en liten trulig tjej.
Leni hade som tur var både tålamod och idéer.
”Vet du vad, vi går en bit till och så hittar vi nåt mysigt ställe att fika på.”

Lilla O tittade upp, plötsligt väldigt intresserad. Fika var något som tilltalade henne.
”Jag föller med - men bara om du bär mig.” sa hon och så sträckte hon upp armarna mot storasyster.
Leni log.
”Kom då, skruttunge.” sa hon och lyfte upp sin lilla syster i famnen. ”Men bär du mig sen, när jag inte orkar gå längre?”
Lilla O lade huvudet bakåt och skrattade gott åt skojet.
”Jaaa, det gör jag!”
Hon kramade sin älskade storasyster som hon avgudade och såg upp till så mycket.

”Man ska hjälpa varandra.” tillade hon lillgammalt.
Leni pussade Lilla O på pannan.
”Det har du rätt i.”
Leni gick vidare, med Lilla O, nu betydligt gladare, i famnen.
”Vad vill du ha för fika då?”
”Glass!” sa lillasyster. ”Och bulle och en sån där liten kaka med röd sylt i mitten.”
”Du kan inte få allt det där på en gång.” skrattade Leni. ”Antingen glass eller bulle.”
Lilla O bestämde sig för bulle.
Och kanske kunde hon tjata sig till en syltkaka också? Hon skulle iallafall försöka när de kom fram till caféet.

Sommarkalendern 2014 - del 9

*
20 Juni

"Mamma, kan Melwin och jag få köpa glass. Vi smälter här i värmen."
10-årige Noel flämtade som en hund och hans tvillingbror Melwin var inte sen att göra likadant.
Malena Ekdahl log åt sina yngsta söner.
"Gå ner till ICA och köp ett paket glass ni. Ta med er Linus, så kan ni hämta vårt bokpaket på samma gång."
Tvillingarna blev ivriga. De rusade in på storebrors rum.
"Vårans bokar har kommit!" hojtade Melwin. "Du måste följa med och hämta!"

"Nu!" befallde Noel när Linus inte reste sig från sängen tillräckligt fort.
Linus gav lillebror en förmanande blick.
"Ursäkta…? Betyder det där samma sak som 'snälla Linus, du kan väl följa med?'" frågade han torrt.
Melwin, familjens lilla diplomat, nickade.
"Aaaa, vi behöver din leg… legimitation."
Linus log rart åt den yngste tvillingen.
Stackars Melwin… han fick alltid kämpa med orden.
"Du menar legitimation?" rättade han. "Ja, det behövs nog om vi ska hämta ut paketet."


* * *

En stund senare var alla tre pojkarna Ekdahl nere vid ICA-butiken.
De hämtade ut paketet först och gick sedan och köpte två paket mumsig strutglass.
Noel och Melwin var mäkta imponerade. Linus hade nämligen sitt alldeles egna ICA-kort och kunde därför bestämma själv hur mycket pengar han skulle spendera på det.

"Ska vi ge dig lite pengar för glassen?" frågade Noel. "Vi har fått våra sommarpengar."
"Nej tack." log Linus. "Spara era pengar till semestern istället. Men du kan få bära kassen."
Han gav plastkassen med glasspaketen till Noel. Själv bar Linus en kasse som bokpaketet låg i.
"Jag ska äta upp åtta glassar idag." sa Melwin hungrigt.
Linus skrattade.
"Åtta glassar? Då blir nog morsan glad."
"Jag blir glad." sa Melwin.

 

Grattis Dante! 14 Juli 2014

* 

Grattis Dante!

*
14 Juli 2014
*

Grattis Tony! 14 Juli 2014

* 

Grattis Tony!

*
14 Juli 2014
*

Sommarkalendern 2014 - del 8

*
19 Juni

Dante Deveraux tog en lov runt sitt bagage som stod mitt på golvet och så tittade han på en av resväskorna som stod öppen. Han stannade upp, gned sig fundersamt om hakan och kliade sig sedan, ännu mer fundersamt, i håret.
"Nej… jag kommer aldrig kunna stänga den här förbenade väskan."
Han kastade en förhoppningsfull blick på vännerna Tony och Emilia som satt uppflugna på hans säng.
"Jag vet! Nån av er kan sitta på väskan, så kanske det går att stänga!"
Emilia log sött. Dante hade många talanger, packning var inte en av dem.

"Behöver du ta med allt det där till Frankrike då?" undrade Emilia, en aning klentroget, och pekade på sakerna i väskan. "Jag menar… är inte fem inbundna böcker lite väl mycket?"
Dante stirrade på henne med låtsasförfärad blick.
"Menar du att jag ska… lämna böcker hemma…? Är du inte klok…?"
Emilia fnissade. Dante älskade böcker lika mycket som hon själv gjorde.
"Men du… flera av dom finns ju faktiskt som ljudböcker och du har ju den där ljudboks-appen i din mobil." påminde hon.
Dante rusade fram till Emilia, omfamnade henne hjärtligt och kysste henne på kinden.
"Ma chérie, du är ett geni!"
"Ja, det är ju en evig tur att nån av oss är det." skrattade Tony.

Dante, som hade börjat packa om sin väska, såg låtsassträngt på honom.
"Emmi, vill du vara vänlig och brotta ner den där lilla bråkmakaren åt mig?"
Emilia nickade glatt och gjorde så.
"Ska jag göra så här också…?" frågade hon och började kittla Tony.
Dante flinade glatt och gjorde tummen upp.
"Bra där Emilia!"
"Ja, jättebra…" sa Tony, som höll på att krevera av skratt.


* * *

Efter en stund sa Dante:
"Vi kan benåda dig - om du pallrar dig hit bort och hjälper mig med packningen."
Tony flög ur sängen och började tjänstvilligt hjälpa sin kompis.
"Jag hjälper också till." sa Emilia och gick bort till Dantes bagagehög.
"Du kan ju inte komma till Frankrike med dåligt packade väskor." tillade hon, och blinkade åt Dante för att visa att hon inte menade något illa.
"Tack vänner." sa Dante.
Han fortsatte med tillgjord fransk accent:
"Jag ska belöna eder med överdådiga gåvor från Fraaance."
Han lade armen om Tony och Emilia och rufsade om deras hår.

"Köp inget alltför dyrt bara." sa Emilia mjukt.
Dante älskade nämligen att ge sina vänner fina (och ibland ganska dyra) presenter från sina resor.
Dante stirrade på henne igen.
"Inget dyrt? Du är inte klok, ma chérie… Endast det bästa är gott nog åt mina 'BFFs'."
Han skrockade belåtet.

Sommarkalendern 2014 - del 7 #2

* 

Just som Colette och Helena stod och valde bland bär och frukter hörde de en välbekant liten röst hojta över marknadsplatsen:
"U'säkta mig, om nån ser min pappa Johan kan ni väl be honom komma hit och hämta mig!"
Helena skrattade och så sprang hon och Colette bort mot den lilla flickan som stod uppflugen på sockeln till en staty.
"Lilla O! Är det du eller pappa som har kommit bort?"
Barnet funderade.
"Pappa, tror jag..." muttrade hon.
Helena log. Hon lyfte ner sin (nästan) 6-åriga brorsdotter och kramade henne.
"Jag ska ringa honom."
Men hon behövde aldrig ta fram sin mobil, för nu kom Johan och hans äldsta dotter Leni skyndande mot dem.
"Jag tyckte jag hörde nån som kallade på mig." log Johan. "Olivia... du skulle ju stanna hon mig och Leni."

Lilla O frynte på näsan.
"Meh... jag sa ju att jag ville gå och kolla på polkagrisarna."
Johan tog henne i sin famn.
"Och jag sa att du skulle vänta. Du får inte bara gå din väg så där."
Lilla O stönade melodramatiskt:
"Meh...! Du ska ju bara babbla med alla du träffar, tar ju evigheter ju..!"
Leni klappade sin lillasyster på kinden.
"Men nu är du upphittad i alla fall, Lilla O, det är det viktigaste. Förresten, det var smart av dig att ropa så där." sa hon stolt och log varmt.

Lilla O nickade belåtet.
"Ja, man har väl sett Emil på film. Han tappar också bort sin pappa, vet du."
Leni nickade.
"Ja, jag vet. Man kan lära sig en hel del smarta saker av Astrids figurer."
Lillasyster sken nu som en sol.
"Aaaaa...!" utbrast hon ivrigt, för nu hade hon fått en strålande idé. "Man kan lära sig att sockerdricka är gott till exempel!"
Hon gav sin pappa en lurig blick och flinade upp sig.
Johan skrattade.
"Världens bästa sockerdricks-drickare, är det du, Lilla O?"
Tösen nickade ivrigt.
"Det är jag det. Colette, vill du också ha sockerdricka?"
Det ville Colette.
Lilla O gled ur sin fars famn och tog sin kusin vid handen.
"Kom då Colette, mot sockerdrickorna!"
Flickorna sprang skrattande iväg. De var som hämtade ur en Astrid Lindgren-film, de små raringarna.

"När Lilla O var baby kunde man i alla fall ha sele på henne..." suckade Johan skämtsamt.
"Som om det nånsin hjälpte..." fnyste Leni.
Sedan skrattade hon.
"Ja skratta du," log Johan. "men det är dig hon har ärvt illbattings-genen av."
Han kramade om sin dotter.
"Mmmm..." flinade Leni glatt. "Jag delar stolt med mig av den."
"Och det finns det fler som har gjort." log Helena då och blinkade menande mot Johan, som var hennes yngste bror.
Leni gav sin pappa en kaxig min.
"Just det, så stå inte där och se oskyldig ut."

Nu hördes Lilla O's ljuva stämma igen. Men den här gången ropade hon inte ut över folkhavet, utan hon kom fram till pappa och ryckte försiktigt i hans hand.
"Pappa, har du sockerdricks-pengar? Det glömde jag."
Johan tog fram sin plånbok.
"Ska se vad vi kan skramla fram."
"Jaaaaa!" jublade Lilla O och hoppade upp och ner på stället.
Sedan lade hon huvudet lite på sned.
"Finns det pengar till varmkorv också, månntro...?"
Hon tillade snabbt, för säkerhets skull:
"Snälla, fina pappa?"
Eftersom Lilla O aldrig gnällde och begärde mer än en liten sockerdricka när de var ute, sa Johan att hon självklart kunde få en varmkorv med bröd också om hon ville.
Colette fick också både sockerdricka och korv med bröd såklart. Hon åt med frisk aptit, något som inte alltid var så självklart för lilla Colette. Allt smakade så gott på dessa marknader.

När allesammans ätit korv och druckit sockerdricka gick de och köpte karameller, sedan köpte de ett par lotter vid de stora lyckohjulet.
Och hör och häpna: både Colette och Lilla O vann!
Var sitt fint (och ganska stort) gosedjur fick de, sådana där gosedjur som brukar vara mycket dyra i leksaksaffärer.
Lilla O valde en kattunge och Colette en kanin.

"Idag är en riktig solskensdag." sa Colette och kramade sin gosekanin när de gick hemåt senare den dagen.
En solskensdag var enligt henne en väldans bra dag, när allt bara var trevligt.

☀

© Dakota Quinn Diamond

Sommarkalendern 2014 - del 7 #1

*
18 Juni

Landsvägen sträckte ut sig och slingrade sig som en gul serpentin genom byn. Att det dammade lite av smågruset och sanden när man gick gjorde inte så värst mycket, det tyckte i alla fall inte flickan som ivrigt virvlade och skuttade vägen fram.

Colette var så glad idag, ja, hon rentav kände livet i sig.
Hon och mamma Helena var nämligen på väg till torget där sommarmarknaden höll till.
Colette älskade alla de fina "förr-i-tiden-aktiga" marknadsstånden där det såldes karameller, kakor, sockerdricka och hantverk och massor av annat smått och gott som gjorde livet skönt att leva.
"Sommarmarknaden och julmarknaden är riktigt bra påhitt." sa Colette förnöjt.
Det höll mamma med om.

Solen sken över marknadsplatsen och allsköns ljuvliga dofter spred sig i luften; bakverk, sockervadd, godis, varmkorv, bär och frukter, tyger och trä.
Ja, det doftade sommarmarknad helt enkelt.

☀

© Dakota Quinn Diamond

Sommarkalendern 2014 - del 6

*
17 Juni

Vädret nere vid sjön var härligt; soligt, utan att vara alltför varmt.
Emilia satt på längst ute på bryggan. Hon vispade med fötterna i vattnet och njöt av sol och sommarlovs-frihet.

Intill bryggan flöt en en gammal vit motorbåt av trä. Den var sliten så det förslog och den saknade motor.
 I båten satt Tony och såg fundersam ut.
"Man kanske kan skaffa åror till en istället."
Emilia lade sig på mage på bryggan och såg på honom. Hon log mjukt åt Tonys funderingar.
"Nja… det är nog ingen idé. Den där båten klarar knappt fem minuter på sjön längre. Den duger bara till kaffeved, det säger farbror Nisse iallafall."

Hon skrattade till.
"Så kliv upp ur båten, om du inte vill bli alldeles blöt om fötterna."
Tony log och klättrade upp på bryggan. Han slog sig ner intill Emilia.
"Jag antar att du inte vill renovera båt i sommar alltså?" sa han.
Emilia satte sig upp. Hon skakade på huvudet.
"Nej, jag tor inte det du." log hon och strök Tony över håret. "Vi får hitta på nåt annat äventyr."

Tony nickade.
"Gå på spökjakt eller så?" föreslog han.
Emilia skrattade.
"Jo du, det vore nåt det. Men du, om vi träffar på ett spöke, vad ska du säga då?"
Tony tänkte efter en stund, sedan ryckte han på axlarna.
"Inte vet jag… fråga om dom vill ha lite fika kanske?"
De skrattade åt tanken på att bjuda spöken på läsk och kakor.

Såhär i solskenet, tillsammans med Tony, kände sig Emilia inte så illa till mods när hon tänkte på spökerier.
Men hon hade inte berättat för Tony om de mystiska ljuden, skuggorna och skepnaderna hemma på herrgården.
Rysliga saker som gav henne kalla kårar och som gjorde att hon vägrade vara ensam hemma.

Tony lade försiktigt och lite blygt sin hand på Emilias.
"Vad tänker du på?" frågade han. "Äventyr." svarade Emilia.
Tony såg intresserat på henne.
"Jaså? Berätta." bad han ivrigt.
Ja, kanske skulle hon berätta om rysligheterna för Tony iallafall…? Det kunde kännas skönt att dela upplevelsen med någon.

Sommarkalendern 2014 - del 5

* 
16 Juni 

"Åh…! Jordgubbar till frukost!" utbrast Colette förtjust.
Flickans ögon lyste som om hon fått en jättefin present.
Pappa Krister log mot sin minsta telning.
"Ja, du älskar ju jordgubbar. Nyttigt är det också, dom kanske håller din järnbrist borta."
Han lät en aning orolig på rösten när han sa det där sista. Lilla Colette hade länge haft en del problem med mat, på grund av de fruktansvärda förhållanden hon levt under i sitt och Tonys gamla fosterhem, och hon var fortfarande liten för sin ålder.
Tonys förhållande till mat hade inte heller varit helt okomplicerat, men inte så allvarligt som lillasysterns.

Colette nickade. Hon log när hon tog för sig av de röda läckerheterna och hon klickade dessutom upp två skedar med vaniljkvarg på sin tallrik. Perfekt och lätt sommarfrukost.
"Det här är ju faktiskt bästa järnmedicinen." sa hon och bet njutningsfullt i en jordgubbe. "Och sååå gott som frukost."
Hon tyckte så mycket om den här sortens "medicin". Vanliga mediciner brukar ju sällan smaka gott, men det gjorde jordgubbar. Och det var skönt att slippa järntabletterna som hon mått så konstigt av.

"Du sparar väl några jordgubbar åt mig?" skojade Tony som höll på att bre en smörgås.
"Mmmm… kanske det." skrattade Colette.
Hon sköt över skålen med de röda bären till sin storebror.
Sedan såg hon lite fundersamt på sin tallrik.
"Tänk... innan vi kom hit hade jag aldrig ätit jordgubbar," mindes hon. "och då var jag ändå sex år…"
Tonys ögon blev blanka och han svalde en klump i halsen.
 Det var svårt att tänka på åren hos fosterfamiljen, den mörka tiden innan de som utav ett under blev räddade från Helvetet på Jorden och sedermera adopterade av Helena och Krister.

Även mamma Helena och pappa Krister fick nu tårar i ögonen när Colette pratade om Den Mörka Tiden.
Hon ville sällan prata om det och när hon gjort det så obekymrat kändes det lite extra i hjärtat.
"Men nu får jag så mycket jordgubbar jag vill." sa lilla Colette glatt och mumsade i sig sin goda sommarfrukost.
"Ja," flinade Tony. "snart växer det väl ut jordgubbar ur öronen på dig, syrran."
Skrattet som kvillrade ur Colette lät som en frisk vårbäck.

Sommarkalendern 2014 - del 4

*
15 Juni 

Tony tog genvägen över gärdsgården på sin väg till herrgården där Emilia bodde.
En mager gammal man som gick med stöd av sin hemsnickrade käpp stannade till på sin promenad, såg mot tonårspojken och log.
"Det där väcker minnen, ska han veta. Jag vet inte hur många gånger jag har flängt över dom här gärdsgårdarna i mina dagar."
Tony log tillbaka.
"Det är en ganska praktisk genväg ibland."

Mannen skrockade vänligt och hans ögon log varmt.
"Ja, det må jag säga. Det är lilla Emilia han har brått till nu, förstår jag."
Tony blev varm om kinderna och slog ner blicken. Men sedan såg han upp på den gamle och nickade glatt.
"Ni två är allt ena fina ungar." sa mannen. "Det är härligt att se att ni har funnit varann."
Mannens ord värme i Tonys hjärta. Han brukade själv tänka att det var tur att Emilia hade blivit hans vän.

"Tony, du och Emilia kan väl titta in till mig nån dag och dricka lite sockerdricka och prata gamla minnen?"
Tony sa att det gjorde de så gärna. Han tyckte så mycket om den här farbrorn. Trevligare granne fick man leta efter.
Han sade adjö till gamlingen och skyndade vidare över den regndropps-glittrande ängen.
Den gamle vinkade till pojken och fortsatte sin vandring på landsvägen.

Foto © Dakota Quinn Diamond

Sommarkalendern 2014 - del 3

*

14 Juni

Regnet smattrade hårt mot fönsterrutorna. På grund av brist på sol och värme kändes det inte precis som sommar idag, men det var ändå rätt så mysigt på något sätt, vädret. Lugnande att lyssna till.
Emilia satt uppe på vinden hemma i herrgården och tittade igenom sina förvaringsboxar med minnessaker.
Hon lyfte på locket till den stora rosa kartongboxen och adrenalinet hajade plötsligt till i hennes flickkropp. Där, överst i boxen, låg skolkatalogerna från hennes gamla skola.

Emilia tog upp skolkatalogen som låg överst, bläddrade fram till sin klass och tittade på sig själv som 11-åring och på alla klasskamraterna.
Nu var Emilia 15 år, hon skulle fylla 16 till hösten, men alla minnena från "den gamla tiden" - tiden innan flytten från stan - gjorde fortfarande ont.
Glåporden, uteslutningarna från de andras lekar, blickarna, viskningarna och fnissen bakom ryggen.
Hon svalde en snyftning.

Först tänkte Emilia ta med sig skolkatalogerna ner och slänga dem i soporna, men så ändrade hon sig. När hon blev äldre kanske hon skulle få lust att bläddra i de där katalogerna igen, så slänga dem vore synd. Hon lade tillbaka dem i förvaringsboxen igen, fast längst ner

"Emilia!" ropade pappa där nerifrån. "Har du fastnat i spindelnäten där uppe?"
Det fanns mjukt skratt i hans varma röst.
Emilia skrattade också.
"Nejdå pappa. Jag kommer ner nu."
Hon lade de smärtande minnena ifrån sig och gick ner från vinden.
Det var dags att göra sig i ordning. snart skulle hon och bästa vännen Tony åka in till stan för att gå på bio.
Det såg Emilia fram emot. Hon hade ett stort leende på läpparna när hon gick ner från vinden.

Sommarkalendern 2014 - del 2

*
13 Juni

Colette satt längst ner i trädgården, innanför rosenbuskarna. Hon hade en bok i knät och intill henne stod ett glas Hallonsoda och ett fat med nybakade småkakor.
Hon trivdes bra här i sitt rosenslott, hit kom inga jobbiga tankar eller onda drömmar.
Hon älskade trädgården och hon älskade det stora huset, fristaden som hade varit hennes hem i snart sex år.
Varje kväll när hon gick till sängs tackade hon sina skyddsänglar för att hon fått komma hit. Aldrig mer skulle hon behöva vara rädd för att straffas om hon gjorde det allra minsta lilla fel.

Colette ryste till och skakade på sig, gjorde sig av med några mörka tankar som ändå försökte nästla sig in i hennes paradis.
Hon kände sig bättre till mods när hon nu hörde välkända, trygga röster i trädgården. Där fanns mamma, pappa och storebror Tony.

Colette log. Hon var bara omgiven av trygghet nu, inget eller ingen att vara rädd för.
Solskenet värmde alldeles lagom mycket och Hallonsodan och kakorna smakade så gott.
"Det här är livet." suckade Colette förnöjt.

Foto: Dakota Quinn Diamond

Sommarkalendern 2014 - del 1

*
12 juni

Första dagen på sommarlovet hade just börjat gry. Tony vaknade till doften av nybakat frukostbröd, och lillasyster Colettes mjuka röst som försiktigt framförde Here Comes the Sun.
Tony log medan han sträckte på i sängen och han log fortfarande när han gick bort till fönstret och drog upp rullgardinen för att släppa in lite fräsch sommarluft.
Solen sken och på himlen, lika ljusblå som en vattenfärgsmålning, flöt ulliga, vita moln.
Fint väder, inte illa.
Skräcken från nattens mardrömmar försvann, fördes bort av den lätta sommarbrisen som smekte hans ansikte.
Tony kände sig lättad och glad och han började sjunga med i låten.

När Colette hörde att hennes bror var vaken kikade hon i hans rum.
"God morgon." hälsade hon.
"God morgon." gäspade Tony.
Colette fnissade.
"Du är en sömntuta."
Tony skrattade mjukt.
"Ja. Men det är ju sommarlov." svarade han, i ännu en gäspning.

Innan de gick ner för att äta frukost skrev Tony snabbt ner några ord i sin känslobok, en anteckningsbok där han varje dag skrev sina känslor.
Den här morgonen skrev han inte så utförligt. Men Tony tyckte att dessa små ord fick räcka, för nu.

Torsdag, 12 juni. Sommarlov. 
Here Comes the Sun.
Preludium till en bra dag.

*

Grattis Chloe! 4 Juli 2014

* 

Grattis Chloe!

*
4 Juli 2014
*

Grattis Charli! 4 Juli 2014

* 

Grattis Charli!

*
4 Juli 2014
*

Skrivarbloggen 5 år!

* 

Grattis 
*
Skrivarbloggen 5 år!!! 


19/6 2014
*

Morgonmys och Maxine-funderingar - del 3

*
Efter en stund satt Maxine på sin stol igen och mumsade äntligen på sin smörgås med jordnötssmör.
Hon såg ut att fundera på något.
”Vet ni vad jag skulle vilja ha?” frågade hon.
Mamma och Jason började gissa på olika saker: cykel, gosedjur, strandleksaker.
Maxine skakade sakta på huvudet.
”Mmmm… sandleksaker kanske och nåt gosedjur. Jag samlar på gosedjur ju.
Hon såg allvarlig ut när hon tillade:
”Men det jag menade var faktiskt en lillebror. Det är vad jag önskar mig. En lillasyster går också bra.”
Flickan kröp upp i mammas knä.
”Ni kan göra en baby.” sa hon bedjande.
Jason hade just tagit en klunk apelsinjuice och nu höll han på att sätta drycken i vrångstrupen.
Audrey kvävde ett litet skratt.
”Maxie… man kan inte göra en baby, bara så där.”
”Jooo…” sa Maxine sakligt och nickade allvarligt. ”En pojke i min skola, han går i fyran, han har sagt att mammor och pappor kan göra bebisar lätt som en plätt.”

Flickan började förklara - det var liksom bäst tyckte hon, ifall mamma och Jason inte visste.
”Mammor har ägg i magen. Pappans grodynglar simmar och flyttar dit
- och så kommer det bebisar från ägget. Visste du inte det, mamma? Du har ju gjort mig.”
Nu kunde inte Audrey låta bli att le.
”Ungefär så går det till. Men vi ska inte ha nån baby, Maxine. Vi har ju dig.”
Hon pussade sin lilla unge på pannan.
Maxine tycktes acceptera detta.
”Okej då. Men nu vet ni iallafall att mammor och pappor gör så.”

Hon funderade en stund.
”Men mammor och pappor kan ha fosterbarn också - som Joanne och Martin har.”
Maxine var själv fosterbarn, sedan ett år tillbaka, och hon hade fostersyskon. Hon träffade bara sin mamma och Jason ibland.
Hon såg fundersam ut igen.
”Fast… man kan inte köpa bebisar, det går inte. Det finns inga bebisar i nån affär ju.”
Jason skrattade ömt och svepte upp Maxine i sin famn.
Vad jag älskar den här lilla ungen och hennes funderingar…!
Audrey tänkte samma sak.

Maxine såg plötsligt riktigt finurlig ut och hon log sitt bästa solskensleende.
”Man kan köpa gosedjur.” sa hon menande.
Hon såg från mamma till Jason för att se om de fattat den lilla subtila ”hinten”.
”Idag är din lyckodag, Maxie.” sa Jason. ”Vi ska nämligen gå till det där stället där man får göra sina egna gosedjur.”
Han blinkade åt Audrey som nickade åt den spontana planen.
”Yaaaay!” tjöt Maxine och sken upp som om hon just vunnit en miljon dollar.
De vuxna blev varma i hjärtat när den lilla solskensungen jublade av glädje
och sedan pussade och kramade dem som tack.
Ett gosedjur var nästan lika bra som en liten baby-bror, tyckte Maxine.

Morgonmys och Maxine-funderingar - del 2

* 
Jason fixade frukost medan Maxine satt på diskbänken och tittade på.
”Det blir stökigt.” påpekade hon och såg menande på odiskade plastbunkar och stekpannan med äggröra i.
”Stökigt?”
Jason höjde på ögonbrynen och skrattade till.
”Menar lilla Miss Logan-Clarke att jag stökar till?”
Maxine nickade, snappade åt sig en vit brödskiva och sträckte sig efter burken med jordnötssmör.
Jason erbjöd sig att hjälpa henne, men då meddelade Maxine artigt men bestämt att hon minsann kunde bre en smörgås själv.
”Jag fyller sex år den 25:e september, du vet.” påminde hon och letade efter en lämplig kniv att bre med.
Jason gav henne en vanlig, ofarlig matkniv, sedan gav han henne en kram.
”Jag förstår. Du börjar bli stor. Ska du ta körkort snart också?” skojade han.
Maxine fnissade och himlade med ögonen.
”Nääää, dummer. Om tio år får jag ta körkort, duh!”
Hon fick ännu en kram, plus massor med ”pruttande” pussar på kinden.
Maxine kiknade av skratt.
”Hallå, jag försöker göra en macka ju!” protesterade hon.
Men hon övergav sin jordnötssmör-smörgås, lade armarna om Jasons hals och kramade honom hårt.
Åh, vad hon älskade sin mammas pojkvän, han var så rolig och snäll - och lite knasig.

Jason höll tösen i famnen och gjorde klart äggröran samtidigt. När den var klar satte han ner Maxine på golvet och dukade fram all frukostmat på köksbordet.
Maxine klättrade upp på sin stol och bredde klart sin smörgås.
När hon var klar med smörgåsen drog hon till sig mjölkpaketet och började kämpa med det.
Hennes min var koncentrerad när hon försökte hälla upp dryck ur det fulla paketet. Flickungen andades knappt.
Hon lyckades hälla upp mjölk i ett glas, men det fylldes snabbt och till råga på allt välte det. Mjölk rann ner på golvet.
Då blev Maxine arg.
Hon fick vredesutbrott ibland och detta var ett sådant. Hon utbrast ett ilsket ”Aaaaargh!” medan hon gled ner på golvet, där hon blev liggande i en arg och gråtande liten hög.
Audrey kom springande. Hon lyfte upp sin lilla dotter i famnen.
”Älskade unge, det gör inget, det var bara lite mjölk och glaset gick inte sönder.”

Maxine fortsatte ändå att gråta.
”Jag ville hälla upp mjölk själv, jag kan det!”
”Det vet vi älskling.” lugnade Audrey. ”Du kan ju massor med saker.”
Jason nickade instämmande.
”Men just det där paketet var nytt, då är de svårare att hälla ur.”
”Det var tungt.” erkände Maxine.
Hon gav ifrån sig en sista liten snyftning och torkade tårarna.
”Jäklarns mjölk.” fnyste hon.
Audrey andades ut, lättad över att dotterns meltdown inte hade hållit i sig så länge den här gången. Vissa gånger kunde barnet gråta eller skrika i nästan en timme.
”Ja, det var ett dumt mjölkpaket.” tröstade Audrey. ”Men nu behöver du inte vara ledsen mer. Jag ska torka upp det där.”

Morgonmys och Maxine-funderingar - del 1

* 
California. Sommaren 1999.

”God morgon!” hälsade en pigg och glad röst.
Audrey Logan öppnade sömnigt ögonen och log mot det lilla lockhåriga solskenet som var hennes dotter.
Det pyjamasklädda barnet, som satt grensle över Audreys mage, log med hela ansiktet.
”God morgon, Maxine.” sa Audrey ömt. ”Har du sovit gott?”
Maxine nickade.
”Jadå, fast solen väckte mig tidigt.”
”Ja, det må jag säga.” gäspade Audrey.
Hon sneglade på klockan.
”Bara halv nio. Åh Maxie... vi som kom hem så sent igår kväll... Älskling, har jag inte sagt att du får leka själv en stund om du vaknar tidigt?”
Maxine funderade på detta. Sedan nickade hon.
”Jooo… Fast vet du mamma, jag har lekt själv, en jättelång stund. Men nu ville jag väcka er.”

Audreys pojkvän Jason gäspade. Även han såg sömnigt på Maxine.
”Med lilla piggelin här behöver vi ingen väckarklocka.” sa han och rufsade i om flickungens skruvlockar.
”Näää...!” sa Maxine glatt och klättrade över till Jason istället och satte sig till rätta på hans mage. ”Jag är en super-bra väcknings-klocka.”
Audrey föreslog att de skulle försöka somna om, men hon blev snabbt nerbuad av Maxine.
Barnet skakade på huvudet och visade två tummar ner, samtidigt som hon klart och tydligt mässade ”buuuuu!”.
Jason lyfte bort Maxine från sin mage och lade henne mellan sig och Audrey i sängen.
”Försök sova lite Maxie.”
Maxine slöt ögonen - i två sekunder.
”Nope, min kropp har sovit färdigt!” proklamerade hon när hon slog upp sina stora blå igen.

Hennes mamma suckade. Det skulle nog inte bli någon mer sömn den här morgonen.
Maxine imiterade sucken, på ett överdramatiserat sätt.
Jason skrattade åt det och puffade sin flickvän i sidan.
”Hörru Audrey, det verkar som någon här tycker att du är en sömnig latmask.”
”Sömnig latmask!” fnissade Maxine förtjust.
Jason drog på sig ett par kalsonger under täcket, sedan svängde han benen över sängkanten och svepte upp Maxine i famnen.
”Kom lillskrutten, så går vi och fixar frukost.” sa han och kittlade flickan på magen.
Den lilla fnissade, både förskräckt och glatt på samma gång.

Skrivpuff 27 april 2014 - Alex och Holly

*
Rygg
* 
Sun City, California. Våren 2011

17-åriga Alex låg på sin säng, endast iklädd sina pyjamasbyxor.
Hollys fingertoppar killade lätt hans nakna rygg och det kändes så himla skönt att han nästan somnade.
Hennes beröring gjorde att det pirrade härligt i hans taniga pojkkropp,
samtidigt som det gjorde honom lite blyg.
Han ryste till en aning när beröringen blev lite mer intensiv. Han blundade och höll nästan andan.
Holly såg på honom och log.
”Du, sötis… säg till om det kittlas.”
”Mmmm…” mumlade Alex.
Holly skrattade glatt. Hon visste att han egentligen aldrig skulle erkänna om det kittlades - nej, istället skulle han verka så oberörd som möjligt - hur svårt det än var att hålla sig för skratt. Typiskt Alex.

Nu satte sig Alex upp och såg roat på sin bästa vän.
Han log och började förstrött tvinna en av hennes röda hårslingor runt sitt pekfinger. Han gjorde omedvetet så ibland när han var blyg eller generad och inte riktigt visste vart han skulle ta vägen.
”Jag vet vad du tänker, Holly... men nu kittlades det faktiskt inte.”
”Vad bra.” log Holly och rufsade honom i håret. ”Är det skönt då?”
Alex nickade.
”Ja, det är det, så skönt att jag nästan somnar. Fortsätt.” befallde han.
”Ja men då så. Lägg dig ner igen då.” fnissade Holly och brottade milt ner honom.

Nu kände hon sig på extra busigt humör, så hon drog med fingertopparna längs Alex sidor och kände tydligt hans revben.
”Aaaaah! Inte där…!” pep Alex och skruvade på sig.
Han fnissade generat och gömde sig under täcket.
”Kom fram och ge mig en kram, gullunge.” fnissade Holly.
Alex gjorde som hon sa. Sedan såg han på Holly med en söt-trulig min som var så typisk honom. Hans blå ögon, inramade av långa mörka ögonfransar, glittrade busigt.
”Bara så du vet, det där kittlades inte alls.” sa han trotsigt och började kränga på sig sin pyjamaströja.

Holly fnissade ännu mer.
 ”Lögnare!” retades hon och hjälpte honom med pyjamaströjan.
Sedan började kyssa honom på halsen - ännu en av Alex känsligaste punkter - och hennes fingrar, som letat sig in under tröjan, rörde sig retsamt vid midjan.
Alex fnissade blygt och rodnade lite. Han skruvade på sig, men han lät henne fortsätta.
Lite pinsamt och läskigt var det förstås att bli kittlad (han var ju så extremt kittlig), men det var så mysigt att ha Holly så här nära sig.
De unga tu hade varit bästa vänner sedan Holly var 9 år och Alex 8 ½ år
och även om de inte "var ihop", som flickvän och pojkvän, älskade de varandra ofantligt mycket.

En stund senare låg tonåringarna intill varandra i sängen och pratade.
Holly killade Alex varma, lena rygg igen, ända tills Alex blev så avslappnad att han faktiskt somnade.
”God natt, min sötnos.” viskade Holly och gav honom en lätt puss på kinden. "Jag älskar dig."
Alex log i sömnen.