*
Grattis på namnsdagen Alex!
onsdag, juni 27, 2012
tisdag, juni 19, 2012
19/6 2012: Skrivarbloggen 3 år!
Grattis skrivarbloggen
3 år!
Wohooo!!! ^_^/
(Klicka på bilden för att se en större version)
fredag, juni 15, 2012
Prison Blues - del 7
*
Dr. Fleming kastade sig ner intill honom och knöt snabbt upp hans slips och knäppte upp några knappar i hans skjorta.
"Ring ambulans!" skrek hon till fångvaktarna.
En av männen sprang iväg för att ringa efter hjälp.
Ambulansen kom fort och de duktiga männen från sjukhuset gjorde allt för att få igång fängelsedirektörens hjärta. Men förgäves.
Den gamle mannen dödförklarades tjugo minuter senare.
Dr. Fleming ringde själv till hans hustru och lämnade det tragiska beskedet.
"Jag sa att han skulle ta det lugnt, särskilt i den här hettan..." snyftade hustrun. "Men han sa bara att jag inte skulle oroa mig..."
"Han var en mycket fin man." sa Anna Fleming. "Vi kommer att sakna honom."
Baker och hans mannar sörjde inte sin gamle chef.
"Den gamle gubben var alldeles för blödig. Nu kommer vi äntligen att få en riktig karl till chef, en som vet hur man handskas med slöddret här. Han kommer att visa att detta är ett fängelse och ingen jävla söndagsskola."
Bakers onda skratt ekade i fängelsebyggnaden.
Dr. Fleming kastade sig ner intill honom och knöt snabbt upp hans slips och knäppte upp några knappar i hans skjorta.
"Ring ambulans!" skrek hon till fångvaktarna.
En av männen sprang iväg för att ringa efter hjälp.
Ambulansen kom fort och de duktiga männen från sjukhuset gjorde allt för att få igång fängelsedirektörens hjärta. Men förgäves.
Den gamle mannen dödförklarades tjugo minuter senare.
Dr. Fleming ringde själv till hans hustru och lämnade det tragiska beskedet.
"Jag sa att han skulle ta det lugnt, särskilt i den här hettan..." snyftade hustrun. "Men han sa bara att jag inte skulle oroa mig..."
"Han var en mycket fin man." sa Anna Fleming. "Vi kommer att sakna honom."
Baker och hans mannar sörjde inte sin gamle chef.
"Den gamle gubben var alldeles för blödig. Nu kommer vi äntligen att få en riktig karl till chef, en som vet hur man handskas med slöddret här. Han kommer att visa att detta är ett fängelse och ingen jävla söndagsskola."
Bakers onda skratt ekade i fängelsebyggnaden.
Prison Blues - del 6
*
Baker såg varken rädd eller särskilt skakad ut när fängelsedirektören skällde ut honom en stund senare.
"Jag gör bara mitt jobb Sir."
"Ditt jobb är inte att nästan ha ihjäl våra interner!" röt fängelsedirektören. "Pojken kunde ha fått rabies av råttbetten och fan vet vad...!"
Baker skakade flinande på huvudet som om han tyckte att hans chefs åsikter var patetiska.
"Jag ska se till att du blir av med jobbet Baker." morrade fängelsedirektören. "Det borde jag ha gjort för längesen."
Baker skrockade.
"Jag kommer att jobba här längre än du, din gamle stofil."
Fängelsedirektören flämtade, men inte på grund av fångvaktarens uppstudsiga kommentar, utan av värmen.
Svetten lackade i hans ansikte och håret var vått, det såg ut som han nyss hade duschat.
"Är ni okej Sir?" frågade Dr. Fleming oroligt.
Hennes chef nickade och log blekt.
"Ingen fara. Jag är okej."
Men han såg inte ut att må okej alls.
Sommarens värmebölja var obarmhärtig för de flesta, men fängelsedirektören var dessutom en äldre man med stressigt jobb och svagt hjärta.
Nu blev den gamle mannen plötsligt blekgrå i ansiktet och stönande av smärta tog han sig för bröstet.
Innan någon han reagera föll han ihop på golvet utanför cellerna.
Baker såg varken rädd eller särskilt skakad ut när fängelsedirektören skällde ut honom en stund senare.
"Jag gör bara mitt jobb Sir."
"Ditt jobb är inte att nästan ha ihjäl våra interner!" röt fängelsedirektören. "Pojken kunde ha fått rabies av råttbetten och fan vet vad...!"
Baker skakade flinande på huvudet som om han tyckte att hans chefs åsikter var patetiska.
"Jag ska se till att du blir av med jobbet Baker." morrade fängelsedirektören. "Det borde jag ha gjort för längesen."
Baker skrockade.
"Jag kommer att jobba här längre än du, din gamle stofil."
Fängelsedirektören flämtade, men inte på grund av fångvaktarens uppstudsiga kommentar, utan av värmen.
Svetten lackade i hans ansikte och håret var vått, det såg ut som han nyss hade duschat.
"Är ni okej Sir?" frågade Dr. Fleming oroligt.
Hennes chef nickade och log blekt.
"Ingen fara. Jag är okej."
Men han såg inte ut att må okej alls.
Sommarens värmebölja var obarmhärtig för de flesta, men fängelsedirektören var dessutom en äldre man med stressigt jobb och svagt hjärta.
Nu blev den gamle mannen plötsligt blekgrå i ansiktet och stönande av smärta tog han sig för bröstet.
Innan någon han reagera föll han ihop på golvet utanför cellerna.
onsdag, juni 13, 2012
måndag, juni 11, 2012
11 juni: Grattis David!
Happy Birthday David!
Love,
Kate
Rebecca & Ryan
Maggie, Maureen
Sunny
Mom & Dad
Adina & Asher
Sue
Vivienne & Harry
Love,
Kate
Rebecca & Ryan
Maggie, Maureen
Sunny
Mom & Dad
Adina & Asher
Sue
Vivienne & Harry
söndag, juni 10, 2012
Solrosen - del 4
*
Ernst hjälpte Åsa upp och kramade om henne.
”Stackars tös. Men du är trygg nu. Han kan inte skada dig mer.”
Åsa stirrade på sin makes livlösa kropp.
”Är han…?”
Ernst kramade henne hårdare.
”Aldrig mer.”
Två små änglar satt på ett moln uppe i himlen och log mot varandra.
”Mamma är trygg nu.” sa Elias. ”Pappa kan aldrig slå henne mera.”
”Vad bra att vi sände henne en skyddsängel.” sa Tomasine.
Ernst hjälpte Åsa upp och kramade om henne.
”Stackars tös. Men du är trygg nu. Han kan inte skada dig mer.”
Åsa stirrade på sin makes livlösa kropp.
”Är han…?”
Ernst kramade henne hårdare.
”Aldrig mer.”
~ ~ ~
Två små änglar satt på ett moln uppe i himlen och log mot varandra.
”Mamma är trygg nu.” sa Elias. ”Pappa kan aldrig slå henne mera.”
”Vad bra att vi sände henne en skyddsängel.” sa Tomasine.
Solrosen - del 3
*
Radion spelade den där käcka låten om Beatles. Den hade visst kommit på en sjätteplats i Eurovision Song Contest för någon månad sedan.
"Beatles gav oss sin musik
Flickor tjöt i vilda skrik
Alla skivor har vi kvar
Vi ska minnas Ringo Starr
Och George och Paul och John"
Ernst Falk skruvade ner ljudet på radion när han hörde skrik från Lundbergs trädgård.
”Den satans karl’n är på henne igen.”
Den gamle mannen reste sig sammanbitet och gick ut i redskapsskjulet och hämtade en stor spade.
Just som Klas måttade en spark mot sin hustrus oskyddade kropp höjde Ernst spaden och drämde den i huvudet på sin granne.
Blodet rann när Klas föll till marken.
”Du ska aldrig mer bära hand på din älskade.” sa Ernst.
Klas ögon såg med skräck på grannen.
Sedan drog han sitt sista andetag.
Radion spelade den där käcka låten om Beatles. Den hade visst kommit på en sjätteplats i Eurovision Song Contest för någon månad sedan.
"Beatles gav oss sin musik
Flickor tjöt i vilda skrik
Alla skivor har vi kvar
Vi ska minnas Ringo Starr
Och George och Paul och John"
Ernst Falk skruvade ner ljudet på radion när han hörde skrik från Lundbergs trädgård.
”Den satans karl’n är på henne igen.”
Den gamle mannen reste sig sammanbitet och gick ut i redskapsskjulet och hämtade en stor spade.
Just som Klas måttade en spark mot sin hustrus oskyddade kropp höjde Ernst spaden och drämde den i huvudet på sin granne.
Blodet rann när Klas föll till marken.
”Du ska aldrig mer bära hand på din älskade.” sa Ernst.
Klas ögon såg med skräck på grannen.
Sedan drog han sitt sista andetag.
Solrosen - del 2
*
”Du bryr dig bara om din jävla blomma.” morrade Klas. ”Om du hade tagit ögonen ifrån ogräset en enda sekund den där dagen hade du kunnat förhindra att någon förde bort och mördade våra barn.”
Han bröt söner solrosens långa skaft, slängde den trasiga växten i marken och stampade på den.
Åsa blev torr i munnen.
”Det… det var du som var hemma med Elias och Tomasine dagen då dom försvann.” sa hon med darrig röst.
Pang!
Örfilen kom snabbt.
Åsa stapplade baklänges och snubblade i gräset. Hon föll och landade på mage.
”Om du inte var en så värdelös morsa hade våra ungar levt idag!” vrålade Klas.
Han sparkade och sparkade på det snyftade byltet i gräset.
Åsa kände hur livet i magen slutade att sparka.
På bara några veckor hade hon nu förlorat tre barn.
”Du bryr dig bara om din jävla blomma.” morrade Klas. ”Om du hade tagit ögonen ifrån ogräset en enda sekund den där dagen hade du kunnat förhindra att någon förde bort och mördade våra barn.”
Han bröt söner solrosens långa skaft, slängde den trasiga växten i marken och stampade på den.
Åsa blev torr i munnen.
”Det… det var du som var hemma med Elias och Tomasine dagen då dom försvann.” sa hon med darrig röst.
Pang!
Örfilen kom snabbt.
Åsa stapplade baklänges och snubblade i gräset. Hon föll och landade på mage.
”Om du inte var en så värdelös morsa hade våra ungar levt idag!” vrålade Klas.
Han sparkade och sparkade på det snyftade byltet i gräset.
Åsa kände hur livet i magen slutade att sparka.
På bara några veckor hade hon nu förlorat tre barn.
Solrosen - del 1
Tack fina Anitha för inspirationen! Utan din ”börja” hade denna text aldrig fötts! :)
Solrosen nådde strax över takåsen på den lilla lekstugan, och Åsa vårdade den ömt.
Den vackra blomman var favoriten i trädgården och den gav henne lite tröst i sorgen efter barnen. Tomasine och Elias hade hjälpt till att plantera solrosen och de hade älskat den lika mycket som deras mamma gjorde.
Det högg till i hjärtat av gråt varje gång Åsa inte hörde tvillingarnas glada skratt i huset eller trädgården.
Den senaste månaden hade hon gått hemma som i ett töcken och väntat på att barnen skulle komma tillbaka, hjärtat ville inte acceptera att de var borta för alltid.
”Det är ditt fel att dom försvann.” sa en giftig röst bakom henne. ”Du skulle se till dom, men inte ens det klarar du av.”
Åsa stelnade till när hon kände att Klas stod alldeles intill henne.
Hon hade inte hört att han kommit ut ur huset, som vanlig smög han som en panter.
Som av en reflex lade Åsa händerna över den putande magen där ett nytt litet liv bodde.
Solrosen nådde strax över takåsen på den lilla lekstugan, och Åsa vårdade den ömt.
Den vackra blomman var favoriten i trädgården och den gav henne lite tröst i sorgen efter barnen. Tomasine och Elias hade hjälpt till att plantera solrosen och de hade älskat den lika mycket som deras mamma gjorde.
Det högg till i hjärtat av gråt varje gång Åsa inte hörde tvillingarnas glada skratt i huset eller trädgården.
Den senaste månaden hade hon gått hemma som i ett töcken och väntat på att barnen skulle komma tillbaka, hjärtat ville inte acceptera att de var borta för alltid.
”Det är ditt fel att dom försvann.” sa en giftig röst bakom henne. ”Du skulle se till dom, men inte ens det klarar du av.”
Åsa stelnade till när hon kände att Klas stod alldeles intill henne.
Hon hade inte hört att han kommit ut ur huset, som vanlig smög han som en panter.
Som av en reflex lade Åsa händerna över den putande magen där ett nytt litet liv bodde.
lördag, juni 09, 2012
Suddgummit - del 4
*
Mia, Holly och Libby fnissade när Alex blev rosig om kinderna.
Han blev alltid lika blyg och generad när någon tjej pussade och kramade honom.
Alex log generat, harklade sig och lutade sig tufft mot sitt skåp.
”Eh… vi kanske ska gå till lektionen nu…” mumlade han.
Holly lade armen om sin bästa vän.
”Älskling, vi har lunchrast nu.” fnissade hon.
Alex skrattade.
”Ja… det visste jag väl. Skulle bara se om du var vaken.”
Holly svarade med att kittla honom. Libby och Mia hjälpte glatt till.
”Det finns ingen som är så kittlig som du är Alex!” skrattade Mia.
”Hrmpf… tack så mycket.” muttrade Alex.
Han lyckades (med ganska stora svårigheter) att komma undan de tre tjejernas kittlingsattacker.
Holly, Libby och Mia blev alldeles varma i hjärtat när deras söte killkompis gav dem ett charmigt busleende och sprang mot skolans ytterdörrar.
”Kom då!” ropade han glatt. ”Vi går ut i solskenet!”
Alex var som en liten ivrig kalv som skulle få komma ut i gröngräset.
”Han är sååå gullig!” sa Mia kärleksfullt.
Holly och Libby nickade instämmande.
Alex väntade otåligt borta vid dörrarna.
”Ska ni stå där hela dagen och snacka eller?” retades han.
”Nej gullunge, vi kommer nu!” skrattade Holly.
Tjejerna skyndade bort till dörrarna och följde efter Alex ut i den varma vårsolen.
Mia, Holly och Libby fnissade när Alex blev rosig om kinderna.
Han blev alltid lika blyg och generad när någon tjej pussade och kramade honom.
Alex log generat, harklade sig och lutade sig tufft mot sitt skåp.
”Eh… vi kanske ska gå till lektionen nu…” mumlade han.
Holly lade armen om sin bästa vän.
”Älskling, vi har lunchrast nu.” fnissade hon.
Alex skrattade.
”Ja… det visste jag väl. Skulle bara se om du var vaken.”
Holly svarade med att kittla honom. Libby och Mia hjälpte glatt till.
”Det finns ingen som är så kittlig som du är Alex!” skrattade Mia.
”Hrmpf… tack så mycket.” muttrade Alex.
Han lyckades (med ganska stora svårigheter) att komma undan de tre tjejernas kittlingsattacker.
Holly, Libby och Mia blev alldeles varma i hjärtat när deras söte killkompis gav dem ett charmigt busleende och sprang mot skolans ytterdörrar.
”Kom då!” ropade han glatt. ”Vi går ut i solskenet!”
Alex var som en liten ivrig kalv som skulle få komma ut i gröngräset.
”Han är sååå gullig!” sa Mia kärleksfullt.
Holly och Libby nickade instämmande.
Alex väntade otåligt borta vid dörrarna.
”Ska ni stå där hela dagen och snacka eller?” retades han.
”Nej gullunge, vi kommer nu!” skrattade Holly.
Tjejerna skyndade bort till dörrarna och följde efter Alex ut i den varma vårsolen.
Suddgummit - del 3
*
Nästa dag kom Alex fram till Mia vid skåpen och gav henne ett inslaget paket.
Mia tog förvånad emot paketet.
”Vad är det för nåt?” undrade hon leende.
”Får du väl se när du öppnar.” sa Alex hemligt.
Han tyckte det var lite lustigt när folk frågade om ett pakets innehåll istället för att öppna det.
”Vad du är hemlighetsfull då.” sa Mia.
Alex bara log finurligt.
Mia gapskrattade när hon drog av presentpappret och plockade upp ett stort rosa suddgummi. Det var 14 cm långt och mitt på stod det med svart tryck:
FOR REALLY BIG MISTAKES
”Det där kan du inte tappa bort.” flinade Alex. ”Och om du klipper flera bitar av det får du ju ett ton.”
”Åh Alex, du är för söt!” utbrast Mia. ”Tack raring!”
Hon gav Alex en stor kram och kysste honom på kinden.
Nästa dag kom Alex fram till Mia vid skåpen och gav henne ett inslaget paket.
Mia tog förvånad emot paketet.
”Vad är det för nåt?” undrade hon leende.
”Får du väl se när du öppnar.” sa Alex hemligt.
Han tyckte det var lite lustigt när folk frågade om ett pakets innehåll istället för att öppna det.
”Vad du är hemlighetsfull då.” sa Mia.
Alex bara log finurligt.
Mia gapskrattade när hon drog av presentpappret och plockade upp ett stort rosa suddgummi. Det var 14 cm långt och mitt på stod det med svart tryck:
FOR REALLY BIG MISTAKES
”Det där kan du inte tappa bort.” flinade Alex. ”Och om du klipper flera bitar av det får du ju ett ton.”
”Åh Alex, du är för söt!” utbrast Mia. ”Tack raring!”
Hon gav Alex en stor kram och kysste honom på kinden.
Suddgummit - del 2
*
Alex såg hur orolig och desperat Mia var och tyckte synd om henne.
Han funderade på om han kunde göra något för att hjälpa henne
och sken upp när han såg att det låg ett radergummi framme på katedern.
”Pssst, Mia, kolla!” viskade han och pekade diskret. ”Jag ska rädda dig.”
Mia log när Alex smidigt smög bort till katedern och snodde suddgummit.
Men just när han skulle gå tillbaka till sin plats upptäckte Mr. Grober honom.
”Och vad sysslar du med unge man?” sa lärarens sträva och stränga röst.
”Eh…” sa Alex. ”Jag… jag skulle bara kolla att katedern är okej. Den har varit lite vinglig och sånt kan vara farligt. Men den verkar vara okej nu. Så nu kan jag gå och sätta mig.”
Klasskamraterna höll på att explodera av återhållet skratt. Alex var störtskön!
Mr. Grober såg misstänksamt på den tanige pojken, tyckte att 17-åringen var en riktigt oregerlig spoling.
Men så är han ju fosterbarn också... tänkte läraren. Och man vet ju hur det är med uppfostran av sådana strulputtar...
Alex skyndade tillbaka till sin plats och sjönk ner på stolen. Försiktigt gav han suddgummit till Mia.
”Tack.” sa Mia och började sudda bort sin teckning från bänken. ”Jag ska skaffa ett ton suddgummin, så att jag aldrig blir utan!”
Alex skrattade glatt, men slutade tvärt när Mr. Grober blängde på honom.
”Sorry Sir.” sa Alex och harklade sig. ”Tycker bara att det är så kul att vara här.”
Mr. Grober rynkade på sina stränga ögonbryn och skakade på huvudet.
”Förbaskade ungar…” muttrade han.
Alex såg hur orolig och desperat Mia var och tyckte synd om henne.
Han funderade på om han kunde göra något för att hjälpa henne
och sken upp när han såg att det låg ett radergummi framme på katedern.
”Pssst, Mia, kolla!” viskade han och pekade diskret. ”Jag ska rädda dig.”
Mia log när Alex smidigt smög bort till katedern och snodde suddgummit.
Men just när han skulle gå tillbaka till sin plats upptäckte Mr. Grober honom.
”Och vad sysslar du med unge man?” sa lärarens sträva och stränga röst.
”Eh…” sa Alex. ”Jag… jag skulle bara kolla att katedern är okej. Den har varit lite vinglig och sånt kan vara farligt. Men den verkar vara okej nu. Så nu kan jag gå och sätta mig.”
Klasskamraterna höll på att explodera av återhållet skratt. Alex var störtskön!
Mr. Grober såg misstänksamt på den tanige pojken, tyckte att 17-åringen var en riktigt oregerlig spoling.
Men så är han ju fosterbarn också... tänkte läraren. Och man vet ju hur det är med uppfostran av sådana strulputtar...
Alex skyndade tillbaka till sin plats och sjönk ner på stolen. Försiktigt gav han suddgummit till Mia.
”Tack.” sa Mia och började sudda bort sin teckning från bänken. ”Jag ska skaffa ett ton suddgummin, så att jag aldrig blir utan!”
Alex skrattade glatt, men slutade tvärt när Mr. Grober blängde på honom.
”Sorry Sir.” sa Alex och harklade sig. ”Tycker bara att det är så kul att vara här.”
Mr. Grober rynkade på sina stränga ögonbryn och skakade på huvudet.
”Förbaskade ungar…” muttrade han.
Suddgummit - del 1
Tack fina Anitha för inspirationen! Utan din ”börja” hade denna text aldrig fötts! :)
"Suddgummit. Ge hit suddgummit", sa Mia och drog med ena handen över den sträva ytan på bänken.
Hon hade klottrat lite på bänken, tecknat en nidbild av en av skolans mest avskydda lärare och nu hade en klasskamrat rusat in i klassrummet och varnat att den stränge läraren var på ingång.
Mia såg sig om i rummet för att se vem av hennes kamrater som hade tagit hennes suddgummi.
”Mr. Grober kommer att lyncha mig om han får se den här bilden…!” sa hon stressat.
”Då kanske du inte skulle ha klottrat på bänken.” sa en mjuk och road röst
intill henne.
Mia lade huvudet på sned och såg på den söte killen som satt bredvid henne.
”Alex… har du tagit mitt suddgummi?”
Alex log ljuvt och skakade på huvudet så att luggen föll ner i hans långa ögonfransar.
Mia strök undan hårslingorna och gav sin klasskompis en bestämd blick.
”Jag börjar bli desperat nu… Har du mitt sudd eller inte?”
”Inte.” sa Alex. ”Jag svär, om jag hade det skulle jag ge tillbaka det.
Du måste ha glömt ditt suddgummi på förra lektionen.”
Mia nickade och suckade.
”Ja, du har nog rätt.”
Mr. Grober, läraren, steg in i klassrummet.
Han lade ner sin läderportfölj på katedern och såg med bister blick på tonåringarna.
Mia grimaserade som om hon hade ont någonstans och lade handen över sin blyertsteckning.
”Jag är död…!” viskade hon.
Hon suckade över att alla på den här lektionen var så förtjusta i att skriva med bläckpenna och därför inte hade något radergummi att låna henne.
"Suddgummit. Ge hit suddgummit", sa Mia och drog med ena handen över den sträva ytan på bänken.
Hon hade klottrat lite på bänken, tecknat en nidbild av en av skolans mest avskydda lärare och nu hade en klasskamrat rusat in i klassrummet och varnat att den stränge läraren var på ingång.
Mia såg sig om i rummet för att se vem av hennes kamrater som hade tagit hennes suddgummi.
”Mr. Grober kommer att lyncha mig om han får se den här bilden…!” sa hon stressat.
”Då kanske du inte skulle ha klottrat på bänken.” sa en mjuk och road röst
intill henne.
Mia lade huvudet på sned och såg på den söte killen som satt bredvid henne.
”Alex… har du tagit mitt suddgummi?”
Alex log ljuvt och skakade på huvudet så att luggen föll ner i hans långa ögonfransar.
Mia strök undan hårslingorna och gav sin klasskompis en bestämd blick.
”Jag börjar bli desperat nu… Har du mitt sudd eller inte?”
”Inte.” sa Alex. ”Jag svär, om jag hade det skulle jag ge tillbaka det.
Du måste ha glömt ditt suddgummi på förra lektionen.”
Mia nickade och suckade.
”Ja, du har nog rätt.”
Mr. Grober, läraren, steg in i klassrummet.
Han lade ner sin läderportfölj på katedern och såg med bister blick på tonåringarna.
Mia grimaserade som om hon hade ont någonstans och lade handen över sin blyertsteckning.
”Jag är död…!” viskade hon.
Hon suckade över att alla på den här lektionen var så förtjusta i att skriva med bläckpenna och därför inte hade något radergummi att låna henne.
torsdag, juni 07, 2012
Prison Blues - del 5
*
"Fyra dagar!"
Fängelsedirektören på Attica County Prison stirrade på den unga sjukhusläkaren som kom instormande på hans kontor.
"Vad menar ni, Miss Fleming?"
Anna Fleming blundade och försökte tränga bort ilskan, men den stannade kvar som en envis blodsugande igel.
"Den där djävulen Baker lät Jimmy D. Carlin ligga nere i 'The Hole' i fyra dagar...!"
Anna grät nästan nu.
"Ni skulle se pojken Sir... den stackaren är misshandlad och råttbiten. Hans sår är infekterade och han har haft svår feber."
Fängelsedirektören reste sig ur sin stol.
"Jag vill nog ta mig en titt på den stackars pojken." sa han och blev mörk i blicken. "Så jag vet vad jag skäller ut Baker för sedan. Karl'n ska få sina fiskar varma. Vänta bara tills jag får tag på honom!"
"Fyra dagar!"
Fängelsedirektören på Attica County Prison stirrade på den unga sjukhusläkaren som kom instormande på hans kontor.
"Vad menar ni, Miss Fleming?"
Anna Fleming blundade och försökte tränga bort ilskan, men den stannade kvar som en envis blodsugande igel.
"Den där djävulen Baker lät Jimmy D. Carlin ligga nere i 'The Hole' i fyra dagar...!"
Anna grät nästan nu.
"Ni skulle se pojken Sir... den stackaren är misshandlad och råttbiten. Hans sår är infekterade och han har haft svår feber."
Fängelsedirektören reste sig ur sin stol.
"Jag vill nog ta mig en titt på den stackars pojken." sa han och blev mörk i blicken. "Så jag vet vad jag skäller ut Baker för sedan. Karl'n ska få sina fiskar varma. Vänta bara tills jag får tag på honom!"
Prison Blues - del 4
*
Jimmy kände en hand stryka honom över pannan och kinden. Han ryckte till och gav ifrån sig ett förskräckt litet ljud.
"Lugn, honey." hördes en lugn kvinnlig röst. "Du är trygg här."
Jimmy öppnade ögonen för att se vem rösten i hans dröm tillhörde.
Men instället för att stirra in i fängelsehålans mörker, som han trott att han skulle göra, blinkade han förvånat mot mjukt solljus.
"Var är jag...?" frågade han förvirrat.
Dr. Anna Fleming log mot pojken och strök honom över kinden igen.
"Sjukhusflygeln. Du har legat här i flera dagar. Du har haft mycket hög feber... jag var lite orolig att du inte skulle vakna."
Jimmy kände på de mjuka vita lakanen. De kändes så rena och sköna. Sängen var också skön.
"Det är en dröm..." mumlade han halvhögt för sig själv. "Bara en dröm."
"Nej, raring, det är inte en dröm." försäkrade Dr. Fleming. "Du är räddad och fri från den där helveteshålan nu."
Jimmy kramade blygt läkarens hand.
"Tack." sa han svagt. "Jag hade antingen dött eller blivit galen där nere..."
Pojkens vackra ögon blev lite blanka, men han torkade dem snabbt med ärmen på den vita sjukhusskjortan.
Gesten och tårarna gjorde Dr. Fleming rörd. Hon log.
"Nu ska du bara vila så att du blir frisk och stark igen."
Jimmy nickade. Och nu log han också.
"Tack." sa han igen.
Jimmy kände en hand stryka honom över pannan och kinden. Han ryckte till och gav ifrån sig ett förskräckt litet ljud.
"Lugn, honey." hördes en lugn kvinnlig röst. "Du är trygg här."
Jimmy öppnade ögonen för att se vem rösten i hans dröm tillhörde.
Men instället för att stirra in i fängelsehålans mörker, som han trott att han skulle göra, blinkade han förvånat mot mjukt solljus.
"Var är jag...?" frågade han förvirrat.
Dr. Anna Fleming log mot pojken och strök honom över kinden igen.
"Sjukhusflygeln. Du har legat här i flera dagar. Du har haft mycket hög feber... jag var lite orolig att du inte skulle vakna."
Jimmy kände på de mjuka vita lakanen. De kändes så rena och sköna. Sängen var också skön.
"Det är en dröm..." mumlade han halvhögt för sig själv. "Bara en dröm."
"Nej, raring, det är inte en dröm." försäkrade Dr. Fleming. "Du är räddad och fri från den där helveteshålan nu."
Jimmy kramade blygt läkarens hand.
"Tack." sa han svagt. "Jag hade antingen dött eller blivit galen där nere..."
Pojkens vackra ögon blev lite blanka, men han torkade dem snabbt med ärmen på den vita sjukhusskjortan.
Gesten och tårarna gjorde Dr. Fleming rörd. Hon log.
"Nu ska du bara vila så att du blir frisk och stark igen."
Jimmy nickade. Och nu log han också.
"Tack." sa han igen.
onsdag, juni 06, 2012
Prison Blues - del 3
Fortsättning på skrivpuffen från 7 & 8 mars 2012
Del 1 • Del 2
Attica County Prison, Georgia 1958
Jimmy hade ingen aning om hur länge han suttit nere i The Hole nu...
flera timmar, kanske en hel dag.
Det började bli riktigt kallt, för han hade endast fått tillåtelse att ha en tunn kortärmad undertröja och kalsonger på sig. Darrande kröp han ihop på stengolvet och försökte hålla värmen så gott det gick.
Han stelnade till när han hörde pip och ljud av mycket små tassar i mörkret.
De var fler nu, minst två eller tre.
Våta nosar tryckte sig mot hans nakna hud, morrhår kittlade hans bara fotsulor.
"Försvinn!" fräste Jimmy och drog äcklad åt sig fötterna.
Men råttorna var nyfikna. De gick runt Jimmy och nosade på honom.
En råtta var elakare än sina kamrater, den nöjde sig inte med att bara nosa, utan bet i pojkens hud tills sår i hans ena hand, armen och benet blödde.
Illamående och stönade av smärta kravlade sig Jimmy bort till ett annat hörn
av fängelsehålan.
Där blev han liggande, ihopkrupen och skakande av feber och köld.
Del 1 • Del 2
Attica County Prison, Georgia 1958
Jimmy hade ingen aning om hur länge han suttit nere i The Hole nu...
flera timmar, kanske en hel dag.
Det började bli riktigt kallt, för han hade endast fått tillåtelse att ha en tunn kortärmad undertröja och kalsonger på sig. Darrande kröp han ihop på stengolvet och försökte hålla värmen så gott det gick.
Han stelnade till när han hörde pip och ljud av mycket små tassar i mörkret.
De var fler nu, minst två eller tre.
Våta nosar tryckte sig mot hans nakna hud, morrhår kittlade hans bara fotsulor.
"Försvinn!" fräste Jimmy och drog äcklad åt sig fötterna.
Men råttorna var nyfikna. De gick runt Jimmy och nosade på honom.
En råtta var elakare än sina kamrater, den nöjde sig inte med att bara nosa, utan bet i pojkens hud tills sår i hans ena hand, armen och benet blödde.
Illamående och stönade av smärta kravlade sig Jimmy bort till ett annat hörn
av fängelsehålan.
Där blev han liggande, ihopkrupen och skakande av feber och köld.
tisdag, juni 05, 2012
.JPG)
söndag, juni 03, 2012
Nolltolerans
*
Eleverna i korridoren tjöt av skratt när Lacey snubblade och föll i golvet
och tappade papper och skolböcker.
”Snyggt fall Michelingubben!” skrockade en av killarna.
Alex gav honom en hätsk blick och morrade att han skulle hålla käften,
sedan hjälpte han Lacey upp och samlade ihop hennes saker.
”Är du okej?”
Lacey nickade.
”Jadå. Tack Alex.”
”Du gjorde dig väl inte illa?” sa Alex bekymrat.
Lacey log åt hans omtänksamhet.
”Oroa dig inte raring, jag är okej.”
Alex log.
”Bra.”
En klasskamrat hånflinade och dunkade Alex i ryggen.
”Snällt av dig att rädda strandade valar.”
Skratt från de andra eleverna studsade mellan skåpen och väggarna.
Den hånflinande killen var med i brottarlaget och var större än Alex.
Men även om Alex var liten och tanig, var han envis, smidig och ganska stark. Ilska sprakade som ett fyrverkeri inom honom.
Klasskamraten som retade Lacey hade nu väckt en rasande vulkan.
Överraskad föll han i golvet när Alex kastade sig över honom.
”Slå mig då din lille skit.”
Men Alex skakade på huvudet och reste sig.
”Vill inte lägga mer energi på dig. Men du ska ge fan i att mobba andra!”
”Helt riktigt Alex.” hördes en röst.
Det var rektorn. Han spände blicken i brottarkillen.
”Vi har nolltolerans mot mobbning på den här skolan. Nu går vi till mitt kontor.”
Brottarkillen kravlade upp från golvet, gav Alex en hård tackling och följde med rektorn.
”Du är död Alex!” morrade han.
”Hot har vi också nolltolerans mot.” sa rektorn argt.
Lacey omfamnade Alex.
”Tack mitt hjärta.”
”Äh…” mumlade Alex generat. ”det var väl inget.”
”Jo!” sa Lacey. ”Du anar inte vad det betyder för mig.”
Alex log.
”Jag tål inte att nån beter sig illa mot mina vänner.”
”Du är sååå fin!”
Rörd och leende kysste Lacey honom på kinden.
Alex rodnade.
Eleverna i korridoren tjöt av skratt när Lacey snubblade och föll i golvet
och tappade papper och skolböcker.
”Snyggt fall Michelingubben!” skrockade en av killarna.
Alex gav honom en hätsk blick och morrade att han skulle hålla käften,
sedan hjälpte han Lacey upp och samlade ihop hennes saker.
”Är du okej?”
Lacey nickade.
”Jadå. Tack Alex.”
”Du gjorde dig väl inte illa?” sa Alex bekymrat.
Lacey log åt hans omtänksamhet.
”Oroa dig inte raring, jag är okej.”
Alex log.
”Bra.”
En klasskamrat hånflinade och dunkade Alex i ryggen.
”Snällt av dig att rädda strandade valar.”
Skratt från de andra eleverna studsade mellan skåpen och väggarna.
Den hånflinande killen var med i brottarlaget och var större än Alex.
Men även om Alex var liten och tanig, var han envis, smidig och ganska stark. Ilska sprakade som ett fyrverkeri inom honom.
Klasskamraten som retade Lacey hade nu väckt en rasande vulkan.
Överraskad föll han i golvet när Alex kastade sig över honom.
”Slå mig då din lille skit.”
Men Alex skakade på huvudet och reste sig.
”Vill inte lägga mer energi på dig. Men du ska ge fan i att mobba andra!”
”Helt riktigt Alex.” hördes en röst.
Det var rektorn. Han spände blicken i brottarkillen.
”Vi har nolltolerans mot mobbning på den här skolan. Nu går vi till mitt kontor.”
Brottarkillen kravlade upp från golvet, gav Alex en hård tackling och följde med rektorn.
”Du är död Alex!” morrade han.
”Hot har vi också nolltolerans mot.” sa rektorn argt.
Lacey omfamnade Alex.
”Tack mitt hjärta.”
”Äh…” mumlade Alex generat. ”det var väl inget.”
”Jo!” sa Lacey. ”Du anar inte vad det betyder för mig.”
Alex log.
”Jag tål inte att nån beter sig illa mot mina vänner.”
”Du är sååå fin!”
Rörd och leende kysste Lacey honom på kinden.
Alex rodnade.
fredag, juni 01, 2012
Nine Eleven
*
Mae Winters hade inte kunnat sova i natt. Hon plågades av hemska syner igen och hade blixtrande huvudvärk och magont. Synerna var fyllda av kaos; rök, eld och förfärade skrik.
Mae fick stanna hemma från skolan. Mamma var nu i köket och ordnade huvudvärkstabletter och frukost.
De skulle äta i mamma och pappas stora säng medan de väntade på att pappa skulle komma hem från affärsresan i Boston.
Plötsligt fick Mae en huvudvärksattack så smärtsam att hon trodde att huvudet skulle explodera.
Hon stapplade ut i köket till mamma.
Mrs. Winters flämtade till när hon såg sin lilla flicka i dörröppningen, blek och med blod rinnande ur näsan.
”Mae! Vad är det som händer med dig?!”
”Flygplan.” sluddrade Mae.
Mrs. Winters skulle just fråga sin dotter vad hon menade när telefonen ringde.
Mae tog darrigt telefonen.
”Åh pappa!” snyftade hon. ”Jag trodde du var död!”
I ett konferensrum i Boston stod Mr. Winters och pratade med Mae i telefonen.
Blicken var fäst på TV:n. Han flämtade till. Ett flygplan flög in i Word Trade Center.
Hans arbetsplats i hemstaden var nu ett inferno av eld och rök.
”Tur att affärsresan blev förlängd.” sa någon. ”Annars hade vi varit med där.”
Mae Winters hade inte kunnat sova i natt. Hon plågades av hemska syner igen och hade blixtrande huvudvärk och magont. Synerna var fyllda av kaos; rök, eld och förfärade skrik.
Mae fick stanna hemma från skolan. Mamma var nu i köket och ordnade huvudvärkstabletter och frukost.
De skulle äta i mamma och pappas stora säng medan de väntade på att pappa skulle komma hem från affärsresan i Boston.
Plötsligt fick Mae en huvudvärksattack så smärtsam att hon trodde att huvudet skulle explodera.
Hon stapplade ut i köket till mamma.
Mrs. Winters flämtade till när hon såg sin lilla flicka i dörröppningen, blek och med blod rinnande ur näsan.
”Mae! Vad är det som händer med dig?!”
”Flygplan.” sluddrade Mae.
Mrs. Winters skulle just fråga sin dotter vad hon menade när telefonen ringde.
Mae tog darrigt telefonen.
”Åh pappa!” snyftade hon. ”Jag trodde du var död!”
I ett konferensrum i Boston stod Mr. Winters och pratade med Mae i telefonen.
Blicken var fäst på TV:n. Han flämtade till. Ett flygplan flög in i Word Trade Center.
Hans arbetsplats i hemstaden var nu ett inferno av eld och rök.
”Tur att affärsresan blev förlängd.” sa någon. ”Annars hade vi varit med där.”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)