Förnimmelser - 1

*
New York City

Alla hans vänner stirrade på honom som om han blivit galen när han berättade att han funderade på att åka till sin barndoms hemstad i Iowa.
Hans kompis Grey tog honom åt sidan.
”Zachary Sean Parker, vad i hela friden har tagit åt dig…?” utbrast Grey,
som om han uppfostrade ett barn. ”Vad ska du göra i en gudsförgäten håla i Utah?”
”Iowa”, rättade Zachary.
”Eh... jaha, men det är ju samma sak”, tyckte Grey. ”Håla som håla liksom.”
Zachary himlade med ögonen och muttrade något om att Iowa och Utah
var två helt olika stater.
Somliga tyckte visst att New York City var den enda staden i världen.

Förvisso gillade han själv staden som aldrig sov. Men det fanns en värld utanför mörka nattklubbar och fester också, solsken till exempel.
Gå till ett ställe där musiken var så hög att man knappt hörde sina egna tankar, dricka massor med alkohol, dra en lina inne på en halvsunkig toalett, eller gå till sängs med en ny tjej varje vecka var inte Zachary Parkers grej.
Han var inte alls någon partyprisse och han var trött på att Grey varje helg försökte övertala honom att hänga med.

Men det som fått honom att verkligen ledsna på allt var nog Arlene, flickvännen. Hon kunde ju inte bestämma sig för om hon ville vara trogen eller inte.
Antingen var hon så kall att hon inte brydde sig om att Zachary visste att hon hade flera killar samtidigt, eller så var hon totalt jäkla naiv och insåg inte hur stor vetskap han hade om saken.
Han gissade på det sistnämnda.

Skrivpuff - 16 maj 2012

Skriv om att gnälla.

Gästblogg av Leni Simonsson

Noel (min 8-åriga lillebror) brukar vara nöjd och glad, men idag måste han ha en dålig dag, för han har gnällt nonstop sedan vi hämtade honom i skolan.
"Mina gummistövlar är för små"
"Jag vill inte ha jacka, det är sommar nu."
"Jag vill ha glass till mellanmål."

Ceci (min bästis) och jag försöker lugnt och pedagogiskt att göra honom på bra humör - det går inte så bra.
Linus (min 16-årige brorsa), som i normala fall är tålamodet himself, höll precis på att får ett utbrott på sin gnälliga lillebror.
"Noel, sluta med gnällandet! Dina stövlar är det inget fel på, dom är nya!
Och du ska ha jacka för det är kyligt ute. Och glass kan vi köpa på fredag."
Noel ser sur ut.

Linus försöker förklara att det är otrevligt att höra en gnällspik hela tiden.
"Du gäller ju så vi får stora hål i öronen."
Noels tvillingbror Melwin har en tendens att ta saker bokstavligt och ser bekymrat på storebror.
"Linus, har dina öron hål i sig...?"

"Nej, han bara säger så för att visa Noel hur jobbigt hans gnäll är." förklarade Ceci.
Melwin nickar.
"Aha, då förstår jag." säger han myndigt. "Men Linus, du gnäller också nu faktiskt."
Linus vet inte riktigt vad han ska säga.
"Jag tror du är ägd grabben." skrattar Ceci.
Linus nickar.
"Mmmm... av en 8-åring... tack för det liksom."

Lille Melwin hoppar glatt rakt ner i en vattenpöl och skrattar när det stänker om honom.
"Jag gillar om vatterbölar!" jublar han.
Noel skiner äntligen upp. Han gillar tydligen också vatterbölar, för han börjar också hoppa i vattnet.
Det dåliga humöret försvinner.

Tack Melwin, för att du fick din brors gnällande att upphöra! :)

Alex utmanar ödet... - del 4

*
Martin log. Han reste sig och lade armen om pojkens magra axlar.
"Inte så fort unge man. Först ska vi ha ett litet snack om farliga äventyr på hängbroar."
Alex suckade när Martin ledde honom tillbaka till köksbordet.
"Ni behöver inte oroa er, allt gick ju bra."

Janie (Alex äldsta syster) såg på honom.
"Lillbrorsan, du inser väl att bror kunde ha rasat...?"
Alex nickade och log.
"Men nu gjorde den inte det."

"Tack och lov för det." sa Joanne och gav pojken en stor kram.
Hon kände kalla kårar rinna längs ryggraden när hon tänkte på vad som kunde ha hänt deras älskade unge...

Alex utmanar ödet... - del 3

*
Nästa morgon kunde man läsa i tidningen att den gamla hängbron vid Crystal River skulle tas bort och ersättas med en ny, säkrare hängbro.
"Det var på tiden." sa Martin (Alex fosterpappa). "Bron vad gammal redan på sjuttiotalet."
Joanne (Alex fostermamma) nickade.
"Ja, det var verkligen på tiden." sa hon. "Och det är tur att ingen av er ungar har varit där, för det är livsfarligt."
Alex tittade snabbt ner i bordet och verkade plötsligt väldigt intresserad av sitt rostade bröd med hallon-marmelad.

Hans syskon skrattade och Joanne gav sin fosterson en blick.
"Alex, du ser hemlighetsfull ut..."
"Gör jag?" sa Alex och så storögt oskyldig ut.
Joanne log och rufsade om i hans hår.
"Är det något du skulle vilja berätta?"

Alex skakade på huvudet och reste sig från sin stol. Han plockade upp sin smörgås.
"Eh... jag ska träffa Holly vid stranden nu. Tack för frukosten."
Pojken skyndade mot köksdörren.

Alex utmanar ödet... - del 2

*
"Alex, nu kommer du hit!" skrek Holly.
När Alex hörde hur arg och rädd hon lätt sprang han fram till tjejerna.
"Se, jag är här nu. Inget hände."
Holly gav honom en hård kram. Sedan slog hon till honom på armen.
"Skräm oss aldrig så där igen, skitunge!"
Alex log.
"Förlåt, det var inte meningen att skrämmas." sa han.
Tjejerna kramade och pussade honom och Alex blev alldeles generad.

"Lilla idiot," sa Libby. "du får inte vara så där äventyrslysten."
"Nej," instämde Holly. "tänk om du hade ramlat ner... Då hade jag slagit ihjäl dig."
Alex flinade.
"Det hade stenarna i floden gjort åt dig."

Holly suckade.
"Alex Spencer-Clarke, du är helt omöjlig..."
Alex kunde inte låta bli att skratta.
"Och vad ska du göra åt det då?"
Holly brottade ner honom på marken och satte sig på honom.

"Det är bra att han är liten för sin ålder," sa Holly och flinade mot Libby. "för då kan man göra så här."
"Mmmm... jätte-bra." mumlade Alex truligt.
Sedan skrek han till av skratt när Holly började kittla honom.
"Libby, hjälp mig!" bad Alex.
Men Libby bara skrattade.
"Glöm det Lill-räkan, du får skylla dig själv när du skräms så där."

Alex utmanar ödet... - del 1

*
California. Våren 2011

Den gamla hängbron uppe vid Crystal River såg ruskigt hotfull ut där den sträckte sig över den livliga forsen. Och inte verkade den särskilt stabil heller, det såg ut som om den kunde rasa när som helst.
"Ska vi se hur långt ut man kan gå på bron?" sa Alex som kände sig äventyrlig idag.
Hans bästa vänner Holly och Libby skakade bestämt på huvudet.
"Nej, det ska vi verkligen inte." sa hon och tog tag i Alex arm.
Men Alex slank ur hennes grepp och gick ut på hängbron.

"Det borde faktiskt sitta en varningsskylt här." sa Libby. "Helt galet att det inte gör det..."
Ingen av ungdomarna hade lagt märke till avspärrningsbandet och varningsskylten som skulle hindra folk från att gå över bron, för någon hade tyckt att det var roligt att ta bort varningen och både skylten och avspärrningen låg nu slängda en bit därifrån.

Alex ställde sig vid relingen på bron och såg ner i den brusande forsen flera meter under honom.
"Alex, jag skämtar inte..." ropade Holly. "det är farligt att stå där ute!"
Libby nickade instämmande.
"Tänk om du ramlar ner...! Du är en lättviktare, men bron är skitgammal!"

Alex log mot tjejerna.
"Ingen fara! Den håller. Kolla!"
Holly trodde att hennes hjärta skulle stanna av rädsla när Alex började hoppa lite lätt på hängbrons brädor.
Och när han låtsades att han tänkte sätta sig på den ostadiga relingen skrek Libby till.

Skrivpuff - 13 maj 2012 - del 2

*
Mitch flinade.
"Ingen fara, dom märker ingenting."
Tessa himlade med ögonen.
"Du är dummare än en sten." sa hon torrt och reste sig för att gå. "Kom inte och klaga till mig när de slår ihjäl dig."

Mitch frustade av skratt igen.
"Du är så jävla rolig Tessa!"
Tessa stirrade på honom.
"Seriöst, nån borde donera en ny hjärna till dig."

Hon lämnade Mitch lilla lägenhet. Hans skratt hördes ända ut i trappuppgången.
Tessa kunde inte låta bli att skratta åt honom.
Puckot låter ju som hyenorna i 'Lejonkungen'...!

Skrivpuff - 13 maj 2012 - del 1

Skriv om att blanda.

New York City. Hösten 2011

Tessa såg på när Mitch blandade tvättmedel i det vita pulvret som fanns i en liten plastpåse framför dem på bordet.
"Vill du testa?" frågade Mitch.
Tessa skakade på huvudet.
"Näää, jag tar varken kokain eller tvättmedel."

Mitch fann detta hysteriskt roligt. Han skrattade så mycket att han tappade ner lite av den vita drogen på golvet.
"Ooops..." sa han.
Sedan ryckte han på axlarna och ersatte det förlorade pulvret med mer tvättmedel.

Tessa bet sig i underläppen.
"Men du... det är inte så smart att blanda... köparna lär upptäcka det och då ligger du jäkligt risigt till."

Gästblogg - Janie #1

*
En gång fick jag frågan "vem av dina syskon är din favorit?".
Vad är det för fråga...?! Alla mina syskon är mina favoriter!
Älskar er hela bunten - Maxie, Alex, Cassie & Ricky! <3

Jag blev så glad när mamma och pappa berättade att vi skulle få fosterbarn
- jag hade då längtat efter syskon i 7 år.
Maxine var 5 när hon kom till oss. Alex kom året efter.
Alex och Maxine är 2 år yngre än jag. Vi blev bästisar redan från dag ett
och vi har alltid hållit ihop i vått och torrt och har alltid så kul tillsammans :)

En dag när vi var små skulle vi ta några familjebilder. Alex ville först inte
vara med, han protesterade och sa: "Tjejerna vill bara kramas hela tiden."
Och så har han haft det hela livet efter det - hans tjejkompisar älskar att krama honom. Haha!
Men nu brukar han inte protestera ;)

Av syskonen i familjen Clarke är nog Ricky, Cassie och jag mest lika, både utseendemässigt och till sättet.
Maxine och Alex är vildbasarna, våra små tiger-ungar.
Vi tjejer (Maxine, Cassie och jag) pratar om allt, medan Alex är mer tankfull och tystlåten. Ibland får vi nästan tvinga honom att berätta saker (så att han inte går och bär på jobbiga saker.)
Ricky babblar på om allt! LOL

Kram på er alla läsare där ute!
// Janie Clarke

Gästblogg - Alex #1

*
Folk brukar fråga mig om det är jobbigt att vara liten (typ kortare och spinkigare än alla killar i skolan) för sin ålder.
Jobbigt är det väl inte direkt, men det är irriterande när idioter retas
och säger taskiga saker (story of my life...).

Men för det mesta försöker jag låta bli att bry mig
- eller så får Holly (eller någon annan kompis) hålla i mig för att jag inte ska klippa till idioterna *lol*

Mina tjejkompisar tycker tydligen att jag är gullig och så (yeah, they're nuts) och de gillar att krama mig mycket - det är inte lätt att stå ut med det...
Eh, who am I kidding? It's awesome! :D
Jag älskar mina tjejkompisar, de får krama mig hur mycket de vill.
Fast säg inte att jag har sagt det...
Lite lugn och ro måste man ju få, eller hur? ;-)

Peace out peeps!
Vill ni veta mer om mig är det bara att fråga :)
// Alex Spencer-Clarke

Gästblogg 12/5 2012: Charli

*
LOL! 
Ray meddelade precis att han behöver en brorsa eller möjligtvis kusiner som är killar.
"Jag har för mycket tjejer omkring mig hela tiden - jobbigt...!"

Tydligen är 1 storasyster (jag) + 2 äldre tjej-kusiner (Nikki & Dani) 
alldeles för mycket för Ray.
Tycker lite synd om brorsan - NOT!

(Visst känner ni av den starka syskon-kärleken mellan Ray & mig? *lol*)

// Charli Danelli

Gästblogg 12/5 2012: Colette

*
Hej alla!
Vi ska snart äta mellanmål. Men jag ville skriva en liten helsning till er först.
Leni, Ceci, Melwin och Noel är på besök här hos Tony och mig den här helgen. Det är jätte-roligt! :)

Melwin ville inte gå in fast det regnar så mycket. 
Han vill vara kvar i skogen och sitta under en gran.
Han säger:
"Det låter fint när det regnar och skogen luktar gott."
Haha! Melwin är så gullig! :)

Jag hoppas ni alla har det bra!
Gillar ni det regniga vädret idag? (Eller ni kanske har sol?)

Hej då! Jag skriver snart igen!
Puss & kram från
Colette 9 år

Skrivpuff - 11 maj 2012 - del 2

*
Sebastian log ett lugnande litet leende.
"Men det är dagsljus nu Mr. Grimston."
"Är det?" sa Grimston och såg upp den blå himlen. "Ja det är det visst ja."
Han skrattade. Ett torrt och underligt litet skratt.
"Dom kommer när det blir mörkt."
Kyrkogårdsvaktmästarens röst blev plötsligt hotfull och vaksam.
"Ta er i akt. Jag måste hitta deras gömställen och förgöra dem."

Rose tryckte sig tätt intill Sebastian.
"Usch.. han skrämmer mig."
"Han skrämmer nog sig själv också." sa Sebastian.
Sedan lade han armen om Rose och drog henne med sig bort från Grimston och de gamla gravarna.

"Undrar om vi någonsin får veta vilka Mörkrets varelser är..." sa Sebastian fundersamt när han och Rose gick ut genom kyrkogårdens stora grindar.
Roses röst darrade när hon sa:
"Jag vill nog inte veta..."
Hon suckade.
"Sebastian, nu kan vi väl tänka på något annat. Den där gamle stofilen ger mig rysningar och jag får ju mardrömmar mitt på blanka dagen."

Sebastian log och nickade.
"Samma här. Vi pratar om något trevligt istället."
När de två ungdomarna inte kom på något att prata om såg de på varandra och skrattade.
"Säg något då." skrattade Sebastian.
Rose log och kramade hans hand.
"Du har väldigt vackra ögon."
Sebastians kinder blev lika röda som blommorna i rabatten de just passerade.
Rose fnissade.

Skrivpuff - 11 maj 2012 - del 1

Skriv om att skrämmas

 London 1865

Kyrkogårdsvaktmästare Grimston låg på knä framför en grav på den gamla, övergivna delen av kyrkogården.
Han tryckte och knackade på jorden och sedan på gravstenen.
"Mmmm... här någonstans är det nog..." mumlade han för sig själv.
Rose var på väg till den nyare delen av kyrkogården för att lägga blommor på sin mors grav. Nu stannade hon upp och stirrade på den gamle mannen.
Rose vän Sebastian stirrade också.
Vad i hela friden höll gubben på med...?

Sebastian harklade sig.
"Ursäkta... Mr. Grimston, vad gör ni?"
Grimston gav ifrån sig ett gällt tjut och for upp på fötter.
Han snodde runt och fick syn på ungdomarna.
Den gamle mannen tog sig för hjärtat.
"Åh Rose och Sebastian, var det bara ni. Vilken tur. Jag trodde för ett ögonblick att det var..."

Mannen tystnade och lade sig på knä framför gravstenen igen.
"Vilka trodde ni att det var?" frågade Rose.
"Mörkrets varelser." sa Grimston i en väsande viskning.
Sebastian stirrade på honom igen.
Nu hade det slagit runt ordentligt för gamlingen. Han hade fått de där varelserna på hjärnan.

Skrivpuff - 10 maj 2012 - del 3

*
"Jag blir också 'happy' om jag får glass!" sa Alex.
Janie och Cassie stämde in.
Och fyra söta barn som hurrar:
"Glass! Glass! Glass!"
är svåra att motstå.
Martin log.
"Okej, vi köper glass. Ni har haft en lång dag och det är ju fredag."
Barnen jublade och kramade om pappa.

Alex och Maxine höll varandra i handen när de gick mot glassdisken.
Martin log mot sina små älsklingar och tänkte att de där två var mer som tvillingar än fostersyskon. Så hade det varit sedan dag ett.

"Du Maxie, jag tycker också att bråkstakar ska ha spö." sa Alex lågt till sin syster när de andra inte hörde.
Maxine nickade bestämt.
Martin såg på barnen och log.
"Vad viskar ni om?"

Alex lilla söta ansikte sken upp som en sol.
"Vi viskar om att vi ska äta upp all glass som finns!"
Martin skrattade och lyfte upp pojken i famnen.
"Busungar."
"Det är vi det!" sa Maxine glatt.

Skrivpuff - 10 maj 2012 - del 2

*
Bråkstakens mamma kom rusande och skällde ut sin son.
Hon sa åt honom att be Alex, Maxine och Cassie om ursäkt.
Pojken mumlade ett förlåt och modern tog ett fast grepp om hans arm och gick vidare.

Janie höll om lilla Cassie. Alex och Maxine stod intill sina syskon och skakade fortfarande av ilska.
"Tycker ändå att bråkstakar ska ha spö..." muttrade Maxine.
Cassie slog armarna om Maxines midja.
"Don't worry, be happy." sa 3-åringen glatt.

Martin skrattade.
"Det var bra sagt Cassie."
Lilla Cassie nickade förnöjt.
"Om jag får glass blir jag 'happy'." muttrade Maxine truligt.

Skrivpuff - 10 maj 2012 - del 1

Skriv om att djupdyka.

Sun City. Hösten 2000

Efteråt tänkte Martin att det kanske inte hade varit någon bra idé att ta med sig fyra trötta barn till storhandlingen på stadens enorma supermarket.
Men det brukade ju inte vara något problem att ta med dem och dessutom älskade barnen att leka i bollhavet.
Janie och hennes fostersyskon Maxine, Alex och Cassie var nöjda och glada när pappa Martin lämnade dem i bollhavet.
"Kolla på mig!" jublade Maxine och hoppade ner bland bollarna. "Djuphavsdykning!"
3-åriga Cassie fnissade förtjust.
"Vi har roligt!" jublade hon.

Men bara tio minuter senare kom 9-åriga Janie rusande och ropade efter pappa.
Martin övergav sitt letande efter frukostflingor och omfamnade sin upprörda dotter.
"Vad har hänt Janie?" frågade han oroligt.
"En elak unge bråkar med Alex och Maxie." flämtade Janie. "Han är större än oss - och han skrämde Cassie!"

När Martin och Janie kom rusande till bollhavet sträckte sig lilla Cassie efter dem. 3-åringen grät och verkade rädd.
Alex hade råkat i slagsmål med en främmande pojke.
"Han kastade bollar på mig och Maxie och begravde Cassie...!" morrade Alex. "Han hällde massor med bollar över henne, så hon blev jätterädd."
7-åringarna (Alex och Maxine) såg vilda och varma ut och de var rosiga om kinderna.
Alex protesterade inte när Martin lyfte upp honom ur bollarna och ställde ner honom på golvet.

Protesterade gjorde däremot Maxine.
Flickungen tyckte inte att striden var över. Hon kastade bollar på ungen som bråkat med dem.
"Man får inte skrämma vår lillasyster!" fräste hon.
"Kom här lilla tiger." sa Martin och sträckte ut armarna mot sin lilla fosterdotter.
Maxine skakade ilsket på huvudet.
"Bråkstakar ska ha spö!" proklamerade hon och knöt nävarna.

Holly ♥ Alex - del 81

*
Holly

"Alex, har du kommit på vilken låt du ska sjunga?" frågade Libby vid lunchen.
Han hade ju sagt att han skulle ställa sig på ett bord i matsalen och sjunga om han förlorade vårt lilla vad (att jag kunde få honom mållös).
Alex log hemligt.
"Kanske det."
"Du behöver inte sjunga inför alla, Alex." sa jag.
Alex nickade.
"Ett vad är ett vad - och jag förlprade ju."

Jag måste erkänna att jag blev väldigt rörd när Alex klev upp på bordet och sjöng My Girl för mig. Grabben är helt underbar!
Det är inte många killar som skulle göra en sådan sak, inte i vår skola iallafall.
Alex har massor med charm och talang och hela skolan jublade och applåderade när han sjungit klart.
"Alex, du äger!" skrek en av våra klasskamrater.

En av lunchtanterna tyckte inte att Alex ägde. Hon gav honom en sträng blick och stormade fram till vårt bort.
"Alex Spencer-Clarke, hoppa genast ner från bordet!" röt hon.
Alex hoppade mjukt och vigt ner på golvet och log mot lunchtanten.
Det var ett super-charmigt leende, men det blidkade inte lunchtanten ett endaste dugg.

"Stå inte och flina åt mig pojk. Gå genast till rektorn."
Alex suckade uppgivet, men han gick iväg till rektorsexpeditionen med en lapp från lunchtanten där hon skrivit ner hans "brott".

---

Alex & Holly's låtlista på Spotify:
Holly ♥ Alex

Grattis Noel och Melwin! 6/5 2012

*

Grattis
Noel & Melwin
8 år!

*

En konfrontation - del 2

*
Zachary svor för sig själv, han ville verkligen inte vara så här plump, men han kände sig tvingad till det för Grey skulle fatta.
De andra gästerna i den lilla restaurangen tittade nu åt deras håll och Zachary kände att han helst ville sjunka genom golvet och försvinna.

En grupp unga kvinnor såg med mordisk blick på Grey.
"Hur kan man sno sin kompis flickvän?" utbrast en av tjejerna.
Hon gav Zachary ett sympatiskt leende.
Zachary log blekt tillbaka. Sedan reste han sig och gick mot dörren.
Han hade fått nog av allt.

När han öppnade dörren och klev ut krockade han nästan med Arlene.
"Ska du gå...?" frågade hon.
Zachary nickade.
"Men Grey är kvar, så ni två kan ju hitta på nåt." sa han kyligt.

Det var med tårfyllda ögon Arlene såg efter Zachary när han gick gatan ner.
Att strula med Grey var riktigt korkat, det insåg hon nu.
Åh, jag måste göra allt bra igen, tänkte hon.
Hon sprang efter sin älskade Zachary, men han vände sig inte om när hon ropade hans namn, utan fortsatte bara att gå.

När hon ringde hans mobil svarade han inte.
Modfälld knappade Arlene in ett textmeddelande till honom.
Förlåt mig Zackie. Jag älskar dig. 
Kan vi inte träffas och prata ut?
Hon fick inget svar den här gången heller.

PJ Clarke's, NYC. // Foto: ynotjetlag

PJ Clarke's, NYC. // Foto: Dakota Diamond

---

Zachary & Esther's låtlista (Spotify)

En konfrontation - del 1

New York City

"Fan, det kommer ju ingenting ur den här..." sa Grey och skakade ketchupflaskan över sin tallrik med hamburgare och pommes frites.
"Det underlättar om du öppnar locket." sa Zachary.
Grey skrattade till.
"Tur att det finns någon här som är smart."
Han öppnade locket och öste en kopiös mängd ketchup över sina pommes frites.
Zachary studerade allvarligt sin vän.
"Hur länge har du och Arlene gått bakom ryggen på mig?"

"Vad pratar du om?" frågade Grey, nu med munnen full av mat.
Zachary suckade.
"Har ni haft ihop det länge?" frågade han.
"Vilka då?" sa Grey.
Han såg fortfarande oförstående ut och det ökade Zacharys irritation.
"För helvete Grey, spela inte dum! Hur länge har du knullat min flickvän?!"

PJ Clarke's, NYC. // Foto: ynotjetlag

PJ Clarke's, NYC.  // Foto: Dakota Diamond

---

Zachary & Esther's låtlista (Spotify)