Grattis Lova
9 år
*
9 år
*
onsdag, september 28, 2011
Skrivpuff - 28 september 2011 - del 2
*
"Det är ju jättebra att du är super-kittlig Lill-räkan!" sa Scott. "För oss alltså - för vi kan köra utpressning på dig."
Alex skrattade.
"Fy fasen vad jag hatar er...!"
Alex letade febrilt i sitt minne efter en sång som handlade om sopor eller städning. Och till slut kom han att tänka på en gammal låt som de brukade spela hemma, på pappa Martins gamla vinylskivor.
"Hallå! Jag kom på en sång!" meddelade Alex.
De äldre grabbarna log. De slutade kittla honom och Grady ställde ner den lille killen på marken.
"Tack." pustade Alex.
Grady skrockade och klappade pojken i baken.
"Är du okej grabben?"
Alex nickade och flyttade sig en bit bort från ledaren.
Måste han röra mig så där...? tänkte pojken.
"Vilken låt tänkte du på?" undrade Hank.
Alex berättade tyst för kompisarna vilken sång han kommit att tänka på.
"Aha, den där gamla låten!" utbrast Scott. "Den har vi nog sjungit på musiken i skolan."
Scott vände sig till de vuxna.
"Mina damer och herrar, får jag lov att presentera vår lilla stjärna,
Alex Spencer-Clarke - här med en låt ur musikalen Trash!"
Alex fnissade.
Ackompanjerad av de äldre grabbarnas burk- och pinn-instrument, sjöng han den lite knasiga låten Yakety Yak av The Coasters.
Pojkarna hade riktigt kul när de de sjöng och spelade. Och utan att de riktigt fattade det, hade de plockat upp och slängt allt skräp.
"Vad duktiga ni är!" berömde Wendy och kramade pojkarna.
"Ja, vi är bäst!" sa Alex.
Wendy log och rufsade honom i håret.
"Nu går vi tillbaka till lägret och bakar pizza till middag."
Pojkarna jublade.
"Det är ju jättebra att du är super-kittlig Lill-räkan!" sa Scott. "För oss alltså - för vi kan köra utpressning på dig."
Alex skrattade.
"Fy fasen vad jag hatar er...!"
Alex letade febrilt i sitt minne efter en sång som handlade om sopor eller städning. Och till slut kom han att tänka på en gammal låt som de brukade spela hemma, på pappa Martins gamla vinylskivor.
"Hallå! Jag kom på en sång!" meddelade Alex.
De äldre grabbarna log. De slutade kittla honom och Grady ställde ner den lille killen på marken.
"Tack." pustade Alex.
Grady skrockade och klappade pojken i baken.
"Är du okej grabben?"
Alex nickade och flyttade sig en bit bort från ledaren.
Måste han röra mig så där...? tänkte pojken.
"Vilken låt tänkte du på?" undrade Hank.
Alex berättade tyst för kompisarna vilken sång han kommit att tänka på.
"Aha, den där gamla låten!" utbrast Scott. "Den har vi nog sjungit på musiken i skolan."
Scott vände sig till de vuxna.
"Mina damer och herrar, får jag lov att presentera vår lilla stjärna,
Alex Spencer-Clarke - här med en låt ur musikalen Trash!"
Alex fnissade.
Ackompanjerad av de äldre grabbarnas burk- och pinn-instrument, sjöng han den lite knasiga låten Yakety Yak av The Coasters.
Take out the papers and the trash
Or you don't get no spending cash.
If you don't scrub that kitchen floor
You ain't gonna rock and roll no more.
Yakety yak.
(Don't talk back)
Or you don't get no spending cash.
If you don't scrub that kitchen floor
You ain't gonna rock and roll no more.
Yakety yak.
(Don't talk back)
 |
| Yakety Yak |
"Vad duktiga ni är!" berömde Wendy och kramade pojkarna.
"Ja, vi är bäst!" sa Alex.
Wendy log och rufsade honom i håret.
"Nu går vi tillbaka till lägret och bakar pizza till middag."
Pojkarna jublade.
Soundtrack/Låtlista
Skrivpuff - 28 september 2011 - del 1
Skriv om skräp.
Camp Orion. Sommaren 2006
"Det var ju en jätterolig idé det här," muttrade Scott syrligt. "plocka skräp..."
Han sparkade till en tom läskburk på marken.
"Och det inte ens vi som har skräpat ner..." sa Alex. "Det är idioter som kommer hit och campar som inte vet hur man städar efter sig...!"
Ledaren Wendy log mot pojkarna.
"Nämen, vad ni var trumpna idag då."
Alex suckade.
"Ja, det är sommarlov och vi måste städa upp andras skräp!"
Wendy lade armen om Alex.
"Men gör en lek av det, då blir det roligare. Sjung en passande sång tillexempel."
Scott fnyste.
"Sjunga...? Är vi med i nån jäkla musikal eller?"
Alex flinade.
"Yep, den nya Broadway-musikalen - Trash!"
Pojkarna skrattade.
"Trash! Den var bra!" sa Scott. "Lill-räkan du är för skön!"
Pojkarna hittade burkar och pinnar som de började använda som instrument.
"Lill-räkan, nu vill vi höra en sång om städning!" sa Scott.
Alex log och skakade på huvudet.
"Glöm det."
Hank lyfte upp Alex och höll honom över en av de öppna återvinningstunnorna.
"Sjung, Lill-räkan - annars åker du i."
"Släpp ner mig!" skrattade Alex.
Han försökte slingra sig loss.
"Ska vi tvinga Lill-räkan att sjunga?" flinade Hank. "Lite kittlingstortyr kanske...?"
Ledaren Grady log.
"Jag kan hålla Alex, så kan ni kittla honom."
"Nej!" pep Alex. "Inte kittlingstortyr...!"
Men Grady tog Alex från Hank och höll honom så att Scott och de andra killarna kom åt att kittla honom.
Den lille killen var helt värnlös. Han skrattade så att han nästan kiknade.
"Jag hatar att vara kittlig!" pep Alex.
De andra skrattade.
Camp Orion. Sommaren 2006
"Det var ju en jätterolig idé det här," muttrade Scott syrligt. "plocka skräp..."
Han sparkade till en tom läskburk på marken.
"Och det inte ens vi som har skräpat ner..." sa Alex. "Det är idioter som kommer hit och campar som inte vet hur man städar efter sig...!"
Ledaren Wendy log mot pojkarna.
"Nämen, vad ni var trumpna idag då."
Alex suckade.
"Ja, det är sommarlov och vi måste städa upp andras skräp!"
Wendy lade armen om Alex.
"Men gör en lek av det, då blir det roligare. Sjung en passande sång tillexempel."
Scott fnyste.
"Sjunga...? Är vi med i nån jäkla musikal eller?"
Alex flinade.
"Yep, den nya Broadway-musikalen - Trash!"
Pojkarna skrattade.
"Trash! Den var bra!" sa Scott. "Lill-räkan du är för skön!"
Pojkarna hittade burkar och pinnar som de började använda som instrument.
"Lill-räkan, nu vill vi höra en sång om städning!" sa Scott.
Alex log och skakade på huvudet.
"Glöm det."
Hank lyfte upp Alex och höll honom över en av de öppna återvinningstunnorna.
"Sjung, Lill-räkan - annars åker du i."
"Släpp ner mig!" skrattade Alex.
Han försökte slingra sig loss.
"Ska vi tvinga Lill-räkan att sjunga?" flinade Hank. "Lite kittlingstortyr kanske...?"
Ledaren Grady log.
"Jag kan hålla Alex, så kan ni kittla honom."
"Nej!" pep Alex. "Inte kittlingstortyr...!"
Men Grady tog Alex från Hank och höll honom så att Scott och de andra killarna kom åt att kittla honom.
Den lille killen var helt värnlös. Han skrattade så att han nästan kiknade.
"Jag hatar att vara kittlig!" pep Alex.
De andra skrattade.
Soundtrack/Låtlista
Skrivpuff - 27 september 2011 - del 2
*
"Kom nu lilla tiger." sa Joanne och sträckte armarna mot flickan.
"Inga jeans." sa Maxine. "Dom nya är så hårda. Jag vill ha på mig dom här klädorna."
Maxine höll upp ett par röda tights och en röd- och vit-randig T-shirt.
Joanne lyfte upp barnet.
"Jag kan väl få ha detta här...?" bad Maxine och lade huvudet på sned. "Vi kan kompromissa."
Joanne log. Maxine gillade verkligen att lära sig svåra ord.
"Okej sötnos, vi kompromissar. Du får ha tights och T-shirt."
"Yaaaay!" jublade barnet. Hon kramade om sin fostermamma. "Du är den bästaste i hela världen!"
Joanne log och gav Maxine en puss.
"Klä på dig du, så ska jag gå upp och hämta din röda munkjacka."
När Joanne kom ner igen hade Maxine klätt på sig.
Över sina tights och T-shirt hade hon tagit på sig sina vita snickarjeans-shorts och på fötterna hade hon sina rosa Converse-sneakers.
Maxine log ett brett, charmigt leende.
"Nu är jag snygg och tuff! Och vet du, mamma Jo; jag kommer inte att frysa!"
Joanne log och svepte upp flickan i famnen.
"Du är jättefin Maxie!"
Maxine lindade armarna om Joannes hals.
"Mamma... förlåt för att den arga Maxine-tigern kom fram..."
Maxine såg tårögd ut, som hon brukade göra när hon skämdes för sitt dåliga beteende.
"Så farligt var det inte Maxie." sa Joanne. Hon pussade flickungen på kinden. "Men tack för att du säger förlåt. Du är verkligen en fin unge."
Maxine gosade in sitt lilla ansikte i Joannes halsgrop.
"Du vill aldrig överge mig va...?"
Frågan kom som en liten orolig viskning.
Joanne tryckte barnet intill sig.
"Nej Maxine. Pappa Martin och jag vill aldrig nånsin överge dig. Vi älskar dig så mycket."
"Mer än min riktiga mamma gör..." sa Maxine.
Joanne kramade Maxine hårdare och suckade uppgivet.
Lilla älskade unge... bara sju år gammal... men redan smärtsamt medveten om hur hård världen kan vara...
"Kom nu lilla tiger." sa Joanne och sträckte armarna mot flickan.
"Inga jeans." sa Maxine. "Dom nya är så hårda. Jag vill ha på mig dom här klädorna."
Maxine höll upp ett par röda tights och en röd- och vit-randig T-shirt.
Joanne lyfte upp barnet.
"Jag kan väl få ha detta här...?" bad Maxine och lade huvudet på sned. "Vi kan kompromissa."
Joanne log. Maxine gillade verkligen att lära sig svåra ord.
"Okej sötnos, vi kompromissar. Du får ha tights och T-shirt."
"Yaaaay!" jublade barnet. Hon kramade om sin fostermamma. "Du är den bästaste i hela världen!"
Joanne log och gav Maxine en puss.
"Klä på dig du, så ska jag gå upp och hämta din röda munkjacka."
När Joanne kom ner igen hade Maxine klätt på sig.
Över sina tights och T-shirt hade hon tagit på sig sina vita snickarjeans-shorts och på fötterna hade hon sina rosa Converse-sneakers.
Maxine log ett brett, charmigt leende.
"Nu är jag snygg och tuff! Och vet du, mamma Jo; jag kommer inte att frysa!"
Joanne log och svepte upp flickan i famnen.
"Du är jättefin Maxie!"
Maxine lindade armarna om Joannes hals.
"Mamma... förlåt för att den arga Maxine-tigern kom fram..."
Maxine såg tårögd ut, som hon brukade göra när hon skämdes för sitt dåliga beteende.
"Så farligt var det inte Maxie." sa Joanne. Hon pussade flickungen på kinden. "Men tack för att du säger förlåt. Du är verkligen en fin unge."
Maxine gosade in sitt lilla ansikte i Joannes halsgrop.
"Du vill aldrig överge mig va...?"
Frågan kom som en liten orolig viskning.
Joanne tryckte barnet intill sig.
"Nej Maxine. Pappa Martin och jag vill aldrig nånsin överge dig. Vi älskar dig så mycket."
"Mer än min riktiga mamma gör..." sa Maxine.
Joanne kramade Maxine hårdare och suckade uppgivet.
Lilla älskade unge... bara sju år gammal... men redan smärtsamt medveten om hur hård världen kan vara...
 |
| I Got You Babe - Sonny & Cher |
tisdag, september 27, 2011
Skrivpuff - 27 september 2011 - del 1
Skriv om ett upplopp.
Silver Beach, Sun City, California. Hösten 2000
"Långbyxor...?!"
7-åriga Maxine såg skeptiskt och ogillande på jeansen som hennes fostermamma höll fram mot henne.
"Ja," sa Joanne. "det är inte så varmt idag. Du kommer att frysa i shorts."
Flickungen skakade häftigt på sitt mörklockiga huvud.
"Kommer jag visst inte! Vi bor i Cali - och jag är jättevarm faktiskt! En varmblodig tiger!"
Joanne log.
Maxine var faktiskt ett "varmblodigt" litet barn. Hemma brukade hon kasta av sig kläderna och springa omkring i bara trosor och linne och i skolan brukade hon bära en tunn T-shirt och shorts eller bomulls-tights - kläder som var svala och lätta att röra sig i.
"Men idag är det inte varmt ute, Maxie." försökte Joanne igen.
Hon försökte ta på barnet jeansen. En sak som inte var så lätt, eftersom Maxine nu låg på golvet och slingrade sig för att slippa bli påklädd.
Janie och Alex fnissade åt sin fostersyster.
Joanne gav dem en förmanande blick, men hon hade faktiskt lite svårt att hålla sig för skratt själv.
Efter flera försök fick Joanne äntligen på Maxine jeansen.
Hon pustade ut och ställde flickan upp på golvet.
"Ta på dig skor och jacka nu Maxine, så går vi."
Maxine skakade på huvudet.
"Inga långbyxor!" röt hon. "Dom är fula!"
Flickan drog av sig jeansen och sprang iväg och gömde sig i tvättstugan.
Joanne gick efter och letade efter Maxine.
"Kom fram nu Maxie."
"Vill inte ha några dumma långbyxor..." hördes en liten trumpen röst nerifrån tvättkorgen.
Joanne kikade ner och skrattade när hon såg Maxine mitt ibland den rena tvätten.
Silver Beach, Sun City, California. Hösten 2000
"Långbyxor...?!"
7-åriga Maxine såg skeptiskt och ogillande på jeansen som hennes fostermamma höll fram mot henne.
"Ja," sa Joanne. "det är inte så varmt idag. Du kommer att frysa i shorts."
Flickungen skakade häftigt på sitt mörklockiga huvud.
"Kommer jag visst inte! Vi bor i Cali - och jag är jättevarm faktiskt! En varmblodig tiger!"
Joanne log.
Maxine var faktiskt ett "varmblodigt" litet barn. Hemma brukade hon kasta av sig kläderna och springa omkring i bara trosor och linne och i skolan brukade hon bära en tunn T-shirt och shorts eller bomulls-tights - kläder som var svala och lätta att röra sig i.
"Men idag är det inte varmt ute, Maxie." försökte Joanne igen.
Hon försökte ta på barnet jeansen. En sak som inte var så lätt, eftersom Maxine nu låg på golvet och slingrade sig för att slippa bli påklädd.
Janie och Alex fnissade åt sin fostersyster.
Joanne gav dem en förmanande blick, men hon hade faktiskt lite svårt att hålla sig för skratt själv.
Efter flera försök fick Joanne äntligen på Maxine jeansen.
Hon pustade ut och ställde flickan upp på golvet.
"Ta på dig skor och jacka nu Maxine, så går vi."
Maxine skakade på huvudet.
"Inga långbyxor!" röt hon. "Dom är fula!"
Flickan drog av sig jeansen och sprang iväg och gömde sig i tvättstugan.
Joanne gick efter och letade efter Maxine.
"Kom fram nu Maxie."
"Vill inte ha några dumma långbyxor..." hördes en liten trumpen röst nerifrån tvättkorgen.
Joanne kikade ner och skrattade när hon såg Maxine mitt ibland den rena tvätten.
|
| I Got You Babe - Sonny & Cher |
Upplopp, nålar och tårar... - del 4
*
Flickan gled ner från britsen och slog armarna om Doctor Craven.
"Tack för att du ville vara min läkare idag! Kommer du vara min läkare i fortsättningen också - och ge mig mediciner och behandlingar och sånt?"
Doctor Craven besvarade kramen.
"Tack Maxine. Ja, jag ska vara din läkare i fortsättningen också, och det ska bli en stor ära."
Maxine log brett.
"Vad bra! Då behöver jag inte oroa mig."
Flickan såg på sina fosterföräldrar.
"Kom, nu vill Maxine the Greatest åka hem!"
Maxine vinkade adjö till Doctor Craven och skyndade sig ut i korridoren.
Martin skakade hand med läkaren.
"Tack så mycket för allt du gjorde för Maxine idag! Det märks verkligen att hon uppskattar att hon ska få ha dig som läkare."
Doctor Craven log.
"Hon är en fantastisk unge! Modig och har massor med humor. Hon är ett starkt barn och kommer säkert att klara behandlingarna bra."
Joanne sjönk plötsligt ner på en stol. Hon började gråta.
"Det känns som allt med Maxies sjukdom har blivit verkligt nu...!" snyftade hon.
Martin drog in sin fru i sin famn och höll om henne.
Maxine, som hade kommit tillbaka för att se varför hennes föräldrar aldrig kom, blev nu stående i dörröppningen.
Martin såg på flickan. Hon såg så liten och rädd ut nu.
"Kom hit, lilla tiger."
Martin gick fram till Maxine och svepte upp henne i famnen.
"Allt ska bli bra älskling." viskade han. "Allt ska bli bra."
Joanne höll om både Martin och Maxine.
Maxine klamrade sig fast vid sina fosterföräldrar och tog Joannes hand.
"Gråt inte mamma Jo..." tröstade flickan. "Jag klarar mig. Jag är stark."
Flickan gled ner från britsen och slog armarna om Doctor Craven.
"Tack för att du ville vara min läkare idag! Kommer du vara min läkare i fortsättningen också - och ge mig mediciner och behandlingar och sånt?"
Doctor Craven besvarade kramen.
"Tack Maxine. Ja, jag ska vara din läkare i fortsättningen också, och det ska bli en stor ära."
Maxine log brett.
"Vad bra! Då behöver jag inte oroa mig."
Flickan såg på sina fosterföräldrar.
"Kom, nu vill Maxine the Greatest åka hem!"
Maxine vinkade adjö till Doctor Craven och skyndade sig ut i korridoren.
Martin skakade hand med läkaren.
"Tack så mycket för allt du gjorde för Maxine idag! Det märks verkligen att hon uppskattar att hon ska få ha dig som läkare."
Doctor Craven log.
"Hon är en fantastisk unge! Modig och har massor med humor. Hon är ett starkt barn och kommer säkert att klara behandlingarna bra."
Joanne sjönk plötsligt ner på en stol. Hon började gråta.
"Det känns som allt med Maxies sjukdom har blivit verkligt nu...!" snyftade hon.
Martin drog in sin fru i sin famn och höll om henne.
Maxine, som hade kommit tillbaka för att se varför hennes föräldrar aldrig kom, blev nu stående i dörröppningen.
Martin såg på flickan. Hon såg så liten och rädd ut nu.
"Kom hit, lilla tiger."
Martin gick fram till Maxine och svepte upp henne i famnen.
"Allt ska bli bra älskling." viskade han. "Allt ska bli bra."
Joanne höll om både Martin och Maxine.
Maxine klamrade sig fast vid sina fosterföräldrar och tog Joannes hand.
"Gråt inte mamma Jo..." tröstade flickan. "Jag klarar mig. Jag är stark."
 |
| Ain't No Mountain High Enough - Marvin Gaye and Tammi Terrell |
Upplopp, nålar och tårar... - del 3
*
Joanne strök sin fosterdotter över håret och viskade ömt hur duktig och modig hon var.
"Du får skrika om det gör ont sötnos." sa Dr. Craven.
"Nej..." snyftade Maxine. "jag har redan skrikit tillräckligt idag."
Dr. Craven klappade henne på kinden.
"Du är modig du lilla Maxine."
När benmärgsprovet var avklarat fick Maxine ligga stilla i ungefär tio minuter.
"Snart får du åka hem raring." lovade Dr. Craven.
"Får jag fråga en sak?" sa Maxine. "Har du nåt förnamn?"
Flickan log lite.
"För du heter väl inte Doctor i förnamn?"
Dr. Craven skrattade.
"Nej jag heter inte Doctor. Mark heter jag. Och du Maxine, vet du vad ditt namn betyder?"
"Nej..." sa Maxine.
Doctor Craven satte Maxine upp.
"Va? Du har ett jättevackert namn och så vet du inte vad det betyder? Maxine betyder faktiskt Greatest."
Joanne och Martin såg på varandra och log.
"Greatest." sa Martin. "Det passar ju verkligen."
Maxine såg storögd på sin läkare.
"Greatest? Så jag är typ... bäst?"
Hon fnissade åt detta.
Joanne kramade sin fosterdotter och pussade henne på pannan.
"Ja, älskade lilla Maxie, du är bäst!"
För första gången på hela dagen log Maxine riktigt stort.
Joanne strök sin fosterdotter över håret och viskade ömt hur duktig och modig hon var.
"Du får skrika om det gör ont sötnos." sa Dr. Craven.
"Nej..." snyftade Maxine. "jag har redan skrikit tillräckligt idag."
Dr. Craven klappade henne på kinden.
"Du är modig du lilla Maxine."
När benmärgsprovet var avklarat fick Maxine ligga stilla i ungefär tio minuter.
"Snart får du åka hem raring." lovade Dr. Craven.
"Får jag fråga en sak?" sa Maxine. "Har du nåt förnamn?"
Flickan log lite.
"För du heter väl inte Doctor i förnamn?"
Dr. Craven skrattade.
"Nej jag heter inte Doctor. Mark heter jag. Och du Maxine, vet du vad ditt namn betyder?"
"Nej..." sa Maxine.
Doctor Craven satte Maxine upp.
"Va? Du har ett jättevackert namn och så vet du inte vad det betyder? Maxine betyder faktiskt Greatest."
Joanne och Martin såg på varandra och log.
"Greatest." sa Martin. "Det passar ju verkligen."
Maxine såg storögd på sin läkare.
"Greatest? Så jag är typ... bäst?"
Hon fnissade åt detta.
Joanne kramade sin fosterdotter och pussade henne på pannan.
"Ja, älskade lilla Maxie, du är bäst!"
För första gången på hela dagen log Maxine riktigt stort.
|
| Ain't No Mountain High Enough - Marvin Gaye and Tammi Terrell |
Upplopp, nålar och tårar... - del 2
*
Dr. Craven sneglade på flickans föräldrar.
Joanne och Martin nickade.
"Maxie vill att du säger som det är - även om det är läskigt." sa Martin och log.
Dr. Craven höll Maxines hand i sin.
"Maxine, benmärgsprov kan kännas lite obehagligt och det kan göra ont. Men om det är en tröst så går det fort att ta provet."
Han log mot flickan.
Maxine lade huvudet på sned och studerade läkarens vänliga ansikte.
"Får jag åka hem idag?"
Dr. Craven nickade.
"Kan du ta provet?" undrade flickan.
"Om du vill det så gör jag det." sa Dr. Craven.
Maxine nickade.
"Det vill jag. Måste dom hålla fast mig?"
Flickan pekade på sköterskorna.
Dr. Craven log och skakade på huvudet.
"Nej, det tycker jag inte att dom ska. Det här klarar vi ändå, inte sant Maxine?"
Maxine nickade igen.
En sköterska tog fram nya nålar och bedövning.
"Vad händer nu?" frågade Maxine. "Jag menar, hur går det till?"
"Först ger jag dig en spruta med bedövning, den kan svida lite, sedan tar vi ut lite benmärg från din höftkam med en annan nål."
Maxine nickade.
"Måste jag ta av mig byxorna...?"
Dr. Craven skakade på huvudet.
"Nej, bara dra ner dom en bit, så att höften syns."
"Bra." sa Maxine. "Tack för att du sa sanningen."
Dr. Craven log.
"Det var så lite raring. Är du redo nu?"
"Tror det..." sa Maxine skakigt.
Hon fick dra ner byxorna en aning och fick sedan lägga sig på mage på britsen.
När doktorn satte in sprutan med bedövning blev flickungens kinder våta av tårar.
När han stack in den långa nålen och tog ut benmärg kramade flickans händer pappret på britsen så hårt att pappret skrynklades och gick sönder.
Maxine bet ihop och försökte tappert låta bli att visa att hon var rädd eller att hon hade ont.
Dr. Craven sneglade på flickans föräldrar.
Joanne och Martin nickade.
"Maxie vill att du säger som det är - även om det är läskigt." sa Martin och log.
Dr. Craven höll Maxines hand i sin.
"Maxine, benmärgsprov kan kännas lite obehagligt och det kan göra ont. Men om det är en tröst så går det fort att ta provet."
Han log mot flickan.
Maxine lade huvudet på sned och studerade läkarens vänliga ansikte.
"Får jag åka hem idag?"
Dr. Craven nickade.
"Kan du ta provet?" undrade flickan.
"Om du vill det så gör jag det." sa Dr. Craven.
Maxine nickade.
"Det vill jag. Måste dom hålla fast mig?"
Flickan pekade på sköterskorna.
Dr. Craven log och skakade på huvudet.
"Nej, det tycker jag inte att dom ska. Det här klarar vi ändå, inte sant Maxine?"
Maxine nickade igen.
En sköterska tog fram nya nålar och bedövning.
"Vad händer nu?" frågade Maxine. "Jag menar, hur går det till?"
"Först ger jag dig en spruta med bedövning, den kan svida lite, sedan tar vi ut lite benmärg från din höftkam med en annan nål."
Maxine nickade.
"Måste jag ta av mig byxorna...?"
Dr. Craven skakade på huvudet.
"Nej, bara dra ner dom en bit, så att höften syns."
"Bra." sa Maxine. "Tack för att du sa sanningen."
Dr. Craven log.
"Det var så lite raring. Är du redo nu?"
"Tror det..." sa Maxine skakigt.
Hon fick dra ner byxorna en aning och fick sedan lägga sig på mage på britsen.
När doktorn satte in sprutan med bedövning blev flickungens kinder våta av tårar.
När han stack in den långa nålen och tog ut benmärg kramade flickans händer pappret på britsen så hårt att pappret skrynklades och gick sönder.
Maxine bet ihop och försökte tappert låta bli att visa att hon var rädd eller att hon hade ont.
|
| Ain't No Mountain High Enough - Marvin Gaye and Tammi Terrell |
Upplopp, nålar och tårar... - del 1
Direktfortsättning från Skrivpuff - 13 juli 2011
Sun City Hospital, California. September 2006
"RÖR MIG INTE!"
Det hysteriska och ilskna barnskriket och skramlet från en stålbricka full med instrument när de föll mot golvet fick Doktor Mark Craven att rusa in i undersökningsrummet.
En liten tanig flicka med brunt, lockigt hår verkade slåss för sitt liv mot sköterskorna. Hon slog omkring sig och sparkade.
"Oj, här inne var det upplopp." sa Dr. Craven med sin lugna, mjuka röst.
Flickan, som hölls fast av två sköterskor, tittade upp på honom.
Hon hade vackra blå ögon som ramades in av långa mörka ögonfransar.
"Dom får inte gräva i min benmärg med den där äckliga korkskruvsgrejen!" sa flickungen.
Hon pekade på ett blått plastföremål på golvet.
Det påminde faktiskt lite om en slags korkskruv, tyckte Dr. Craven.
Han plockade upp flickans journal, som också fallit ner på golvet, och kastade ett snabbt öga på hennes uppgifter.
"Maxine, vilket fint namn. Jag heter Doctor Craven."
Läkaren befriade Maxine ur sköterskornas grepp och såg in i hennes allvarliga lilla ansikte.
"Dom ljuger för mig." sa Maxine. "Dom säger att det inte kommer att göra ont... och dom sa att dom inte skulle hålla fast mig. Jag hatar när folk ljuger!"
"Vi vill inte göra dig rädd lilla vän." sa en av sköterskorna.
Maxine ignorerade henne och såg med bestämd blick på Dr. Craven.
"Säg sanningen. Benmärgsprov gör ont, eller hur?"
Sun City Hospital, California. September 2006
"RÖR MIG INTE!"
Det hysteriska och ilskna barnskriket och skramlet från en stålbricka full med instrument när de föll mot golvet fick Doktor Mark Craven att rusa in i undersökningsrummet.
En liten tanig flicka med brunt, lockigt hår verkade slåss för sitt liv mot sköterskorna. Hon slog omkring sig och sparkade.
"Oj, här inne var det upplopp." sa Dr. Craven med sin lugna, mjuka röst.
Flickan, som hölls fast av två sköterskor, tittade upp på honom.
Hon hade vackra blå ögon som ramades in av långa mörka ögonfransar.
"Dom får inte gräva i min benmärg med den där äckliga korkskruvsgrejen!" sa flickungen.
Hon pekade på ett blått plastföremål på golvet.
Det påminde faktiskt lite om en slags korkskruv, tyckte Dr. Craven.
Han plockade upp flickans journal, som också fallit ner på golvet, och kastade ett snabbt öga på hennes uppgifter.
"Maxine, vilket fint namn. Jag heter Doctor Craven."
Läkaren befriade Maxine ur sköterskornas grepp och såg in i hennes allvarliga lilla ansikte.
"Dom ljuger för mig." sa Maxine. "Dom säger att det inte kommer att göra ont... och dom sa att dom inte skulle hålla fast mig. Jag hatar när folk ljuger!"
"Vi vill inte göra dig rädd lilla vän." sa en av sköterskorna.
Maxine ignorerade henne och såg med bestämd blick på Dr. Craven.
"Säg sanningen. Benmärgsprov gör ont, eller hur?"
|
| Ain't No Mountain High Enough - Marvin Gaye and Tammi Terrell |
söndag, september 25, 2011
Skrivpuff - 25 september 2011
Skriv om att trängas
Silver Beach, Sun City, California. December 2006
Det var trångt på bussen som var på väg in till stan. 13-åriga Maxine och hennes bästis Holly skulle gallerian i Sun City för att köpa lite julklappar.
Maxine var lite trött efter sin senaste behandling, men hon hade vägrat att bara sitta hemma den här fina dagen.
"Jag kan inte gå till stranden och bada, på grund av den jäklarns infektionrisken..." hade hon sagt till sina fosterföräldar när de frågat om hon inte skulle vara hemma och ta det lugnt. "så då måste jag väl åtminstone få åka in till stan och shoppa!"
Martin hade strukit sin fosterdotter över kinden och sagt att självklart skulle hon få åka till stan och ha kul.
"Ring om ni vill ha skjuts hem." sa han när Holly och Maxine lämnade huset.
"Tack! Det vill vi nog." sa en lycklig Maxine.
Maxine och Holly fick stå upp på bussen. Holly var lite orolig för att det skulle trötta ut Maxine, men Maxine försäkrade att hon mådde bra.
När de skulle kliva av trängde sig en kvinna in framför dem och råkade knuffa till Maxine.
Maxine grimaserade av smärta och lade handen över sitt högra nyckelben.
"Du! Akta ungarna för fan!" ropade en tonårskille som satt nära dörrarna. "Du kan ju inte bara tränga dig fram så där!"
"Näää exakt." sa Maxine och spände blicken i kvinnan. "Hur bråttom kan man ha egentligen...?"
Kvinnan blängde på tösen.
"Nu ska inte lilla fröken vara uppkäftig." sa hon spydigt.
"Det är faktiskt inte jag som är uppkäftig..." sa Maxine kavat. "utan är denna här."
Hon petade fram två tunna slangar som ledde från hennes CVK*.
Kvinnan stirrade på venkatetern och rodnaden under flickans nyckelben och bleknade.
Men Maxine log brett.
"Nu kanske du är låter bli att trängas och knuffas i fortsättningen," sa hon.
Hon imiterade kvinnans spydiga ton och lade till:
"'Lilla fröken'"
När Maxine och Holly klev ur bussen hörde de stormande applåder från deras medpassagerare.
En av de som applåderade var Mark Craven, Maxines läkare.
Han log brett.
Den där lilla ungen är helt fantastisk!
Silver Beach, Sun City, California. December 2006
Det var trångt på bussen som var på väg in till stan. 13-åriga Maxine och hennes bästis Holly skulle gallerian i Sun City för att köpa lite julklappar.
Maxine var lite trött efter sin senaste behandling, men hon hade vägrat att bara sitta hemma den här fina dagen.
"Jag kan inte gå till stranden och bada, på grund av den jäklarns infektionrisken..." hade hon sagt till sina fosterföräldar när de frågat om hon inte skulle vara hemma och ta det lugnt. "så då måste jag väl åtminstone få åka in till stan och shoppa!"
Martin hade strukit sin fosterdotter över kinden och sagt att självklart skulle hon få åka till stan och ha kul.
"Ring om ni vill ha skjuts hem." sa han när Holly och Maxine lämnade huset.
"Tack! Det vill vi nog." sa en lycklig Maxine.
Maxine och Holly fick stå upp på bussen. Holly var lite orolig för att det skulle trötta ut Maxine, men Maxine försäkrade att hon mådde bra.
När de skulle kliva av trängde sig en kvinna in framför dem och råkade knuffa till Maxine.
Maxine grimaserade av smärta och lade handen över sitt högra nyckelben.
"Du! Akta ungarna för fan!" ropade en tonårskille som satt nära dörrarna. "Du kan ju inte bara tränga dig fram så där!"
"Näää exakt." sa Maxine och spände blicken i kvinnan. "Hur bråttom kan man ha egentligen...?"
Kvinnan blängde på tösen.
"Nu ska inte lilla fröken vara uppkäftig." sa hon spydigt.
"Det är faktiskt inte jag som är uppkäftig..." sa Maxine kavat. "utan är denna här."
Hon petade fram två tunna slangar som ledde från hennes CVK*.
Kvinnan stirrade på venkatetern och rodnaden under flickans nyckelben och bleknade.
Men Maxine log brett.
"Nu kanske du är låter bli att trängas och knuffas i fortsättningen," sa hon.
Hon imiterade kvinnans spydiga ton och lade till:
"'Lilla fröken'"
När Maxine och Holly klev ur bussen hörde de stormande applåder från deras medpassagerare.
En av de som applåderade var Mark Craven, Maxines läkare.
Han log brett.
Den där lilla ungen är helt fantastisk!
* CVK - Central venkateter är en tunn kateter som läggs in i en central ven.
Den används till injektioner, infusioner, transfusioner och blodprovstagning.
 |
| The Wild One (7'' Single Version) - Suzi Quatro |
lördag, september 24, 2011
Skrivpuff - 24 september 2011
Skriv om att beundra
Silver Beach, Sun City, California. December 2006
Joanne och Martin såg leende på barnen. De var så bedårande vackra i
sina nya festkläder. Alex och Ricky i mörkblå jeans och vita skjortor,
och Janie och Maxine i mörkröda klänningar och matchade ballerinaskor i lack.
"Är du säker på att det känns bra med klänningen, Maxie?" frågade Joanne.
Maxine, 13 år, drog lite i ett av de tunna axelbanden och sedan fingrade hon på ärret under höger nyckelben, ärret som hennes CVK (Central venkateter)*
hade orsakat.
"Vet ni... jag skäms inte särskilt mycket för mitt ärr. Slangen som brukar sitta här ger mig liv för fasiken! Och jag älskar min nya klänning faktiskt! Men om folk har problem med ärret och känner att dom måste stirra..."
Maxine ryckte på axlarna.
"C'est la vie...!"
Joanne kramade flickan.
"Det är bra Maxine, du har helt rätt!"
"Mmmm... det har jag!" sa Maxine.
Martin kramade om sin fosterdotter.
"Vi är så stolta över dig, lilla tiger!"
Maxine log.
"Nu ska jag på julfest!"
Glad, uppspelt och rak i ryggen gick flickan ut till bilen.
Freddie Clarke såg efter sin systers fosterdotter och log brett.
"Gud vad jag beundrar den där lilla ungen!" utbrast han, rösten fylld av beundran och kärlek.
Janie nickade.
"Jag har världens coolaste och starkaste syster!"
"Det har vi verkligen!" sa Alex.
* Central venkateter (CVK) är en tunn kateter som opereras in i en central ven.
Den används till injektioner, infusioner, transfusioner och blodprovstagning.
*Silver Beach, Sun City, California. December 2006
Joanne och Martin såg leende på barnen. De var så bedårande vackra i
sina nya festkläder. Alex och Ricky i mörkblå jeans och vita skjortor,
och Janie och Maxine i mörkröda klänningar och matchade ballerinaskor i lack.
"Är du säker på att det känns bra med klänningen, Maxie?" frågade Joanne.
Maxine, 13 år, drog lite i ett av de tunna axelbanden och sedan fingrade hon på ärret under höger nyckelben, ärret som hennes CVK (Central venkateter)*
hade orsakat.
"Vet ni... jag skäms inte särskilt mycket för mitt ärr. Slangen som brukar sitta här ger mig liv för fasiken! Och jag älskar min nya klänning faktiskt! Men om folk har problem med ärret och känner att dom måste stirra..."
Maxine ryckte på axlarna.
"C'est la vie...!"
Joanne kramade flickan.
"Det är bra Maxine, du har helt rätt!"
"Mmmm... det har jag!" sa Maxine.
Martin kramade om sin fosterdotter.
"Vi är så stolta över dig, lilla tiger!"
Maxine log.
"Nu ska jag på julfest!"
Glad, uppspelt och rak i ryggen gick flickan ut till bilen.
Freddie Clarke såg efter sin systers fosterdotter och log brett.
"Gud vad jag beundrar den där lilla ungen!" utbrast han, rösten fylld av beundran och kärlek.
Janie nickade.
"Jag har världens coolaste och starkaste syster!"
"Det har vi verkligen!" sa Alex.
* Central venkateter (CVK) är en tunn kateter som opereras in i en central ven.
Den används till injektioner, infusioner, transfusioner och blodprovstagning.
 |
| Crazy Little Party Girl (Spotify) |
fredag, september 23, 2011
Skrivpuff - 23 september 2011
Skriv om att göra ett gott intryck
Silver Beach, Sun City, California.
Sommaren 2007
Marguerite Logan såg på sin dotterdotter och log varmt mot henne.
Maxine var ett så sött barn. De ostyriga lockarna och de stora glittrande ögonen gav flickan ett mycket charmig utseende och hon var så fint klädd; lindblomsgrön tyllkjol, tunna leggings, liten T-shirt med puffärm och rosa ballerinaskor i lack.
"Vad vacker du är, mormors lilla ängel."
Maxine, 13 ½, vände sig mot sin fosterfamilj och gjorde en liten grimas.
"Mormors lilla ängel..." mimade hon.
Janie, Alex och Ricky fnissade åt sin syster och Martin och Joanne log mot sin fosterdotter.
Ända sedan Maxine var mycket liten hade hon sagt att hon minsann inte var någon ängel, utan en tiger.
"Varför måste jag följa med på den här tråkiga festen...?" suckade Maxine.
Marguerite klappade sitt barnbarn på kinden.
"Mina väninnor vill så gärna träffa dig, de har ju inte sett dig sedan du var mycket liten. Och din mamma ska ju vara där och sjunga."
"Åh jippi..." suckade Maxine.
En timme senare var Maxine och mormor framme vid den stora slottsliknande byggnaden där middagen skulle äga rum.
"Oj...!" utbrast Maxine när de klev upp på den stora trappan. "Vilket hus! Är dom som bor här kungliga, eller super-rika...?"
Mormor log.
"Ja, dom som bor här har det ganska gott ställt. Dom har hus i The Hamptons - det ligger på östkusten - och på somrarna bor de här och i Paris."
Äger dom tre hus är dom ju super-rika för sjutton... tänkte Maxine.
Hon såg på mormor och frågade:
"Vad får vi för mat här då? Sniglar, grodlår, ostron...? Eller nåt annat läbbigt som rika äter?"
"Maxine, raring... tänk på att göra ett gott intryck nu." förmanade mormor.
Maxine log ett snett litet leende.
Var mormor rädd att den lilla hyper-tigern i hennes lilla ängel skulle skutta fram...?
"Allvarligt talat, mormor," sa Maxine. "vad är ni rädda att jag ska göra...?
Rapa vid matbordet? Kasta ostron och sniglar under bordet för att jag inte vill äta dom? Eller tror ni att jag ska peta mig i näsan kanske, va?"
Maxine fnissade glatt.
Det gjorde inte mormor.
Att ta med Maxine hit kanske var ett misstag... tänkte hon och suckade.
Maxine verkade förstå vad mormor tänkte, för hon kramade Marguerites hand och log ett charmigt leende.
"No worries mormor, jag rapar aldrig och jag petar mig inte i näsan. Jag kan uppföra mig faktiskt."
Marguerite log och lade armen om flickans axlar.
"Det vet jag, min ängel."
Maxine flinade och de blå ögonen glittrade okynnigt.
"Men vad ostronen och sniglarna anbelangar har jag inga garantier."
Mormor såg lite orolig ut, men flickungen tog några glada hoppsasteg in i huset.
*Silver Beach, Sun City, California.
Sommaren 2007
Marguerite Logan såg på sin dotterdotter och log varmt mot henne.
Maxine var ett så sött barn. De ostyriga lockarna och de stora glittrande ögonen gav flickan ett mycket charmig utseende och hon var så fint klädd; lindblomsgrön tyllkjol, tunna leggings, liten T-shirt med puffärm och rosa ballerinaskor i lack.
"Vad vacker du är, mormors lilla ängel."
Maxine, 13 ½, vände sig mot sin fosterfamilj och gjorde en liten grimas.
"Mormors lilla ängel..." mimade hon.
Janie, Alex och Ricky fnissade åt sin syster och Martin och Joanne log mot sin fosterdotter.
Ända sedan Maxine var mycket liten hade hon sagt att hon minsann inte var någon ängel, utan en tiger.
"Varför måste jag följa med på den här tråkiga festen...?" suckade Maxine.
Marguerite klappade sitt barnbarn på kinden.
"Mina väninnor vill så gärna träffa dig, de har ju inte sett dig sedan du var mycket liten. Och din mamma ska ju vara där och sjunga."
"Åh jippi..." suckade Maxine.
En timme senare var Maxine och mormor framme vid den stora slottsliknande byggnaden där middagen skulle äga rum.
"Oj...!" utbrast Maxine när de klev upp på den stora trappan. "Vilket hus! Är dom som bor här kungliga, eller super-rika...?"
Mormor log.
"Ja, dom som bor här har det ganska gott ställt. Dom har hus i The Hamptons - det ligger på östkusten - och på somrarna bor de här och i Paris."
Äger dom tre hus är dom ju super-rika för sjutton... tänkte Maxine.
Hon såg på mormor och frågade:
"Vad får vi för mat här då? Sniglar, grodlår, ostron...? Eller nåt annat läbbigt som rika äter?"
"Maxine, raring... tänk på att göra ett gott intryck nu." förmanade mormor.
Maxine log ett snett litet leende.
Var mormor rädd att den lilla hyper-tigern i hennes lilla ängel skulle skutta fram...?
"Allvarligt talat, mormor," sa Maxine. "vad är ni rädda att jag ska göra...?
Rapa vid matbordet? Kasta ostron och sniglar under bordet för att jag inte vill äta dom? Eller tror ni att jag ska peta mig i näsan kanske, va?"
Maxine fnissade glatt.
Det gjorde inte mormor.
Att ta med Maxine hit kanske var ett misstag... tänkte hon och suckade.
Maxine verkade förstå vad mormor tänkte, för hon kramade Marguerites hand och log ett charmigt leende.
"No worries mormor, jag rapar aldrig och jag petar mig inte i näsan. Jag kan uppföra mig faktiskt."
Marguerite log och lade armen om flickans axlar.
"Det vet jag, min ängel."
Maxine flinade och de blå ögonen glittrade okynnigt.
"Men vad ostronen och sniglarna anbelangar har jag inga garantier."
Mormor såg lite orolig ut, men flickungen tog några glada hoppsasteg in i huset.
 |
| What's In It For Me (Spotify) |
torsdag, september 22, 2011
Skrivpuff - 22 september 2011
Skriv om att mingla
Camp Orion. Sommaren 2006
Ungdomarna på sommarlägret hade en liten disco-fest i matsalen. Det var ett av deras priser från skattjakten.
"Tänk att en vanlig matsal kan se så festlig ut!" sa Alex.
En discoboll som reflekterade ljus snurrade i taket, popmusik flöt ur högtalarna och ett långbord dignade av godis, snacks och läsk.
"Killar, kom och och dansa med oss nu!" ropade Mae från andra sidan av matsalen.
"Nääää," ropade Alex tillbaka. "vi minglar."
Mae skrattade.
"Kom hit och och dansa nu lilla charmtroll!"
Alex log blygt och skakade på huvudet.
Desi och Mae sprang fram till Alex.
"Jo, dansa med oss nu. Snäääälla!" sa Desi.
"Ja, och du kanske får med dig de andra killarna," sa Mae. "så dom inte står vid väggen och glor hela kvällen."
Scott log puffade uppmuntrande på Alex.
"Du kan ju dansa, lill-räkan - du är ju som värsta musikalstjärnan! Visa brudarna!"
"Ska jag sjunga också?" flinade Alex.
Tjejerna nickade.
"Jaaaaa! Kom igen Alex!" sa Mae glatt.
"Okej då." sa Alex. "Men bara om nu också sjunger och dansar."
Desi kramade om Alex och gav honom en puss på kinden.
"Självklart sötnos."
"Oki doki, party people - let's rock!" sa Alex glatt.
Några minuter senare var alla ungdomarna ute på golvet och sjöng och dansade.
"Jag sa ju att du skulle få alla med dig Alex!" sa Mae.
"Lill-räkan äger!" sa Scott. "Jag sa ju det, att han är en stjärna!"
Alex skrattade glatt. Scott var knasig.
Men Alex njöt faktiskt lite av all uppmärksamhet och det här var en riktigt rolig kväll!
Camp Orion. Sommaren 2006
Ungdomarna på sommarlägret hade en liten disco-fest i matsalen. Det var ett av deras priser från skattjakten.
"Tänk att en vanlig matsal kan se så festlig ut!" sa Alex.
En discoboll som reflekterade ljus snurrade i taket, popmusik flöt ur högtalarna och ett långbord dignade av godis, snacks och läsk.
"Killar, kom och och dansa med oss nu!" ropade Mae från andra sidan av matsalen.
"Nääää," ropade Alex tillbaka. "vi minglar."
Mae skrattade.
"Kom hit och och dansa nu lilla charmtroll!"
Alex log blygt och skakade på huvudet.
Desi och Mae sprang fram till Alex.
"Jo, dansa med oss nu. Snäääälla!" sa Desi.
"Ja, och du kanske får med dig de andra killarna," sa Mae. "så dom inte står vid väggen och glor hela kvällen."
Scott log puffade uppmuntrande på Alex.
"Du kan ju dansa, lill-räkan - du är ju som värsta musikalstjärnan! Visa brudarna!"
"Ska jag sjunga också?" flinade Alex.
Tjejerna nickade.
"Jaaaaa! Kom igen Alex!" sa Mae glatt.
"Okej då." sa Alex. "Men bara om nu också sjunger och dansar."
Desi kramade om Alex och gav honom en puss på kinden.
"Självklart sötnos."
"Oki doki, party people - let's rock!" sa Alex glatt.
Några minuter senare var alla ungdomarna ute på golvet och sjöng och dansade.
"Jag sa ju att du skulle få alla med dig Alex!" sa Mae.
"Lill-räkan äger!" sa Scott. "Jag sa ju det, att han är en stjärna!"
Alex skrattade glatt. Scott var knasig.
Men Alex njöt faktiskt lite av all uppmärksamhet och det här var en riktigt rolig kväll!
 |
| Bounce - Aaron Carter (Spotify) |
Soundtrack/Låtlista
onsdag, september 21, 2011
Skrivpuff - 21 september 2011 - del 2
*
Specialpolis Marco Danelli suckade tungt när coronern drog upp dragkedjan på den svarta säcken och Neil Spencers kropp bars ut ur rummet.
"Ännu en rockstjärna död på hotellrum... och två små ungar har blivit faderslösa... Vilket jävla helvete."
"Hur gamla är hans barn?" frågade en kollega.
Marco Danelli funderade.
"Fem och ett år gamla. Pojken är här på hotellet och lilltösen är hemma med modern i California."
Han suckade igen.
"Det är vid sådana här tillfällen man har lust att byta yrke..."
Marco fick syn på ett blankt, genomskinligt föremål på mattan.
Han satte sig på huk och såg närmare på föremålet.
Det var en spruta.
"Tur att inte lillgrabben trampade på den här."
Just då ringde Marcos mobiltelefon. Han svarade och hörde sin snart 11-åriga dotters röst i andra änden.
"Hej Dani! Hur är det med dig?"
"Bättre." sa Dani. "Men jag är trött på crackers och ginger ale... jag längtar efter en cheeseburger."
Dani hade legat hemma i maginfluensa i några dagar.
"Skönt att höra att du mår bättre älskling." sa Marco och log. "Du prinsessan, jag skulle så gärna vilja prata länge med dig, men..."
"Men du är upptagen med jobb." avslutade Dani. "Sorry pappa... jag borde veta bättre än att störa dig på jobbet. Du har säkert viktigare saker att ta itu med."
Det fanns varken ironi eller bitterhet i Danis röst.
Bara ett förnuft och mogenhet som låg långt före hennes unga ålder.
"Jag ska gottgöra dig." sa Marco. "Vad sägs om cheeseburger och pommes till lunch?"
"Awesome!" jublade Dani. "Du är bäst pappa! Jag älskar dig!"
"Och jag älskar dig, min fina unge."
"Jobba på nu pappa. Vi ses senare."
Marco avslutade samtalet och återgick till jobbet.
Uppgiften han nu hade framför sig hade han helst velat slippa, men någon måste göra det och det var lika bra att få saken ur världen.
Marco suckade och gick ner i hotellets lekrum där Neil Spencers lille pojke nu fanns.
En lång tid efteråt skulle minnet av lille Alex Spencers stora safirblå ögon, blanka och allvarliga, sitta som fastetsat i Marco Danellis själ.
"När man är död vaknar man inte mer." hade pojken sagt när Marco berättade vad som hänt.
"Nej..." sa Marco och svalde en klump i halsen.
"Han kan spela gitarr för änglarna i himlen nu." sa pojken.
Och just när Marco reste sig för att gå drog pojken honom i kavajärmen och frågade:
"Mr. Danelli, får man dricka Dr. Pepper-läsk i himlen? Tillåter Gud det?"
Marco Danelli kramade pojkens lilla mjuka hand och nickade.
"Ja, lilla gubben, man får dricka Dr. Pepper-läsk i himlen."
Alex nickade.
"Bra. För min pappa gillar Dr. Pepper-läsk."
När Marco gick ut ur rummet ropade Alex:
"Mr. Danelli, har du barn?"
Marco nickade.
"En dotter och en son, Dani och Blue. De är nästan elva år."
"Säg ofta 'jag älskar dig' till barnen. Sånt är viktigt, det säger min mamma."
Alldeles tårögd gick den annars så tuffe specialpolisen Marco Danelli fram till den lille pojken och kramade honom.
"Jag ska lyda ditt råd grabben."
Alex log och nickade gillande.
Men sedan blev han allvarlig igen.
"Nu vill jag åka hem till mamma och Cassie." sa han. "Jag längtar hem."
Specialpolis Marco Danelli suckade tungt när coronern drog upp dragkedjan på den svarta säcken och Neil Spencers kropp bars ut ur rummet.
"Ännu en rockstjärna död på hotellrum... och två små ungar har blivit faderslösa... Vilket jävla helvete."
"Hur gamla är hans barn?" frågade en kollega.
Marco Danelli funderade.
"Fem och ett år gamla. Pojken är här på hotellet och lilltösen är hemma med modern i California."
Han suckade igen.
"Det är vid sådana här tillfällen man har lust att byta yrke..."
Marco fick syn på ett blankt, genomskinligt föremål på mattan.
Han satte sig på huk och såg närmare på föremålet.
Det var en spruta.
"Tur att inte lillgrabben trampade på den här."
Just då ringde Marcos mobiltelefon. Han svarade och hörde sin snart 11-åriga dotters röst i andra änden.
"Hej Dani! Hur är det med dig?"
"Bättre." sa Dani. "Men jag är trött på crackers och ginger ale... jag längtar efter en cheeseburger."
Dani hade legat hemma i maginfluensa i några dagar.
"Skönt att höra att du mår bättre älskling." sa Marco och log. "Du prinsessan, jag skulle så gärna vilja prata länge med dig, men..."
"Men du är upptagen med jobb." avslutade Dani. "Sorry pappa... jag borde veta bättre än att störa dig på jobbet. Du har säkert viktigare saker att ta itu med."
Det fanns varken ironi eller bitterhet i Danis röst.
Bara ett förnuft och mogenhet som låg långt före hennes unga ålder.
"Jag ska gottgöra dig." sa Marco. "Vad sägs om cheeseburger och pommes till lunch?"
"Awesome!" jublade Dani. "Du är bäst pappa! Jag älskar dig!"
"Och jag älskar dig, min fina unge."
"Jobba på nu pappa. Vi ses senare."
Marco avslutade samtalet och återgick till jobbet.
Uppgiften han nu hade framför sig hade han helst velat slippa, men någon måste göra det och det var lika bra att få saken ur världen.
Marco suckade och gick ner i hotellets lekrum där Neil Spencers lille pojke nu fanns.
En lång tid efteråt skulle minnet av lille Alex Spencers stora safirblå ögon, blanka och allvarliga, sitta som fastetsat i Marco Danellis själ.
"När man är död vaknar man inte mer." hade pojken sagt när Marco berättade vad som hänt.
"Nej..." sa Marco och svalde en klump i halsen.
"Han kan spela gitarr för änglarna i himlen nu." sa pojken.
Och just när Marco reste sig för att gå drog pojken honom i kavajärmen och frågade:
"Mr. Danelli, får man dricka Dr. Pepper-läsk i himlen? Tillåter Gud det?"
Marco Danelli kramade pojkens lilla mjuka hand och nickade.
"Ja, lilla gubben, man får dricka Dr. Pepper-läsk i himlen."
Alex nickade.
"Bra. För min pappa gillar Dr. Pepper-läsk."
När Marco gick ut ur rummet ropade Alex:
"Mr. Danelli, har du barn?"
Marco nickade.
"En dotter och en son, Dani och Blue. De är nästan elva år."
"Säg ofta 'jag älskar dig' till barnen. Sånt är viktigt, det säger min mamma."
Alldeles tårögd gick den annars så tuffe specialpolisen Marco Danelli fram till den lille pojken och kramade honom.
"Jag ska lyda ditt råd grabben."
Alex log och nickade gillande.
Men sedan blev han allvarlig igen.
"Nu vill jag åka hem till mamma och Cassie." sa han. "Jag längtar hem."
Soundtrack/Låtlista
Skrivpuff - 21 september 2011 - del 1
Skriv om att avvakta
Miller Hotel, New York City. Oktober 1998
5-årige Alex vaknade vid nio-tiden på morgonen. Han gnuggade sömnen ur ögonen och kravlade sig ur den stora mjuka sängen.
Några godispapper som legat på täcket sedan kvällen innan prasslade när pojken kröp över dem.
Pappa hade inte kommit tillbaka ännu, så Alex gick ut i korridoren och knackade på dörren mittemot.
Ingen öppnade.
Alex stod avvaktande stilla i korridoren en stund. Sedan tryckte han ner dörrhandtaget.
Dörren gick upp.
Alex tänkte att han skulle skälla på pappa och hans bandkompisar för att de inte hade låst om sig under natten.
Någon skulle ju kunna komma in i rummet och stjäla saker... Alla dyra instrument tillexempel.
Pappa Neil låg utsträckt i den stora sängen. Intill honom låg några pyttesmå flaskor från minibaren.
Alex klättrade upp i sängen, kröp fram till sin far och började puffa på honom.
"Pappa vakna! Det är jag, Alex! Klockan är mycket - den stora pekaren står på tolvan och den lilla på nian. Då är klockan nio, visst pappa?"
Neil rörde sig inte.
Konstigt... tyckte Alex. Så här svårväckt brukade inte pappa vara...
Han puffade hårdare och hoppade lite i sängen.
"Pappaaaa! Vakna nån gång då! Jag är hungrig! Jag vill ha frukost, men jag vet inte hur man beställer."
När pappa fortfarande inte rörde sig började Alex gråta av ilska.
"Jävla pappa! Du ska ta hand om mig ju! Jag har varit ensam hela natten och nu vill du inte vakna!"
Den lille pojken torkade tårarna med ärmen på pyjamaströjan och började kravla sig ner från sängen.
Ett litet föremål föll ner från lakanet och ner på heltäckningsmattan, men Alex brydde sig inte om att se efter vad det var för något.
Han gick ner i hotell-lobbyn och ställde sig på tå för att kunna se över receptions-disken bättre.
Charlene, den unga kvinnan bakom disken log mot den lille söte pojken.
"Hej Alex! Vad kan jag hjälpa dig med?"
"Jag vill ha frukost." sa pojken. "Men min dumma pappa vill inte vakna."
Charlene sneglade på hotelldirektören som stod intill henne.
Den äldre mannen nickade.
"Ta hand om Alex, se till att han får vad han vill till frukost. Jag går upp och ser hur det är med Neil."
Hotelldirektören kände sig illa till mods när han en stund senare klev ur hissen på sjätte våningen och gick mot rummet där den lille pojkens pappa fanns.
"Gode Gud..." bad han tyst för sig själv. "gör så att Neil verkligen bara sover..."
Miller Hotel, New York City. Oktober 1998
5-årige Alex vaknade vid nio-tiden på morgonen. Han gnuggade sömnen ur ögonen och kravlade sig ur den stora mjuka sängen.
Några godispapper som legat på täcket sedan kvällen innan prasslade när pojken kröp över dem.
Pappa hade inte kommit tillbaka ännu, så Alex gick ut i korridoren och knackade på dörren mittemot.
Ingen öppnade.
Alex stod avvaktande stilla i korridoren en stund. Sedan tryckte han ner dörrhandtaget.
Dörren gick upp.
Alex tänkte att han skulle skälla på pappa och hans bandkompisar för att de inte hade låst om sig under natten.
Någon skulle ju kunna komma in i rummet och stjäla saker... Alla dyra instrument tillexempel.
Pappa Neil låg utsträckt i den stora sängen. Intill honom låg några pyttesmå flaskor från minibaren.
Alex klättrade upp i sängen, kröp fram till sin far och började puffa på honom.
"Pappa vakna! Det är jag, Alex! Klockan är mycket - den stora pekaren står på tolvan och den lilla på nian. Då är klockan nio, visst pappa?"
Neil rörde sig inte.
Konstigt... tyckte Alex. Så här svårväckt brukade inte pappa vara...
Han puffade hårdare och hoppade lite i sängen.
"Pappaaaa! Vakna nån gång då! Jag är hungrig! Jag vill ha frukost, men jag vet inte hur man beställer."
När pappa fortfarande inte rörde sig började Alex gråta av ilska.
"Jävla pappa! Du ska ta hand om mig ju! Jag har varit ensam hela natten och nu vill du inte vakna!"
Den lille pojken torkade tårarna med ärmen på pyjamaströjan och började kravla sig ner från sängen.
Ett litet föremål föll ner från lakanet och ner på heltäckningsmattan, men Alex brydde sig inte om att se efter vad det var för något.
Han gick ner i hotell-lobbyn och ställde sig på tå för att kunna se över receptions-disken bättre.
Charlene, den unga kvinnan bakom disken log mot den lille söte pojken.
"Hej Alex! Vad kan jag hjälpa dig med?"
"Jag vill ha frukost." sa pojken. "Men min dumma pappa vill inte vakna."
Charlene sneglade på hotelldirektören som stod intill henne.
Den äldre mannen nickade.
"Ta hand om Alex, se till att han får vad han vill till frukost. Jag går upp och ser hur det är med Neil."
Hotelldirektören kände sig illa till mods när han en stund senare klev ur hissen på sjätte våningen och gick mot rummet där den lille pojkens pappa fanns.
"Gode Gud..." bad han tyst för sig själv. "gör så att Neil verkligen bara sover..."
Soundtrack/Låtlista
måndag, september 19, 2011
Skrivpuff - 19 september 2011 - del 2
*
Alex tog mod till sig.
"Förlåt, men vad skrattar du åt?"
Kvinnan skrattade ännu mer. Det var ett glatt litet skratt, som om hon tyckte att Alex hade sagt något gulligt.
"Jag förstår att dina vänner har berättat historien om Damen i sjön för dig."
"Dom har inte berättat hela storyn." sa Alex.
Kvinnan nickade.
"Den är otäck."
"Jag är inte rädd." sa Alex kavat.
Kvinnan log.
"Nej, det är du verkligen inte. Du vågade gå upp hit - två gånger till och med - trots att alla säger att det spökar här."
Alex bet sig fundersamt i läppen.
"Gör det det?"
Kvinnan log hemlighetsfullt.
"Mmmm... det gör det. Men det är inte jag som spökar. Jag är livs levande."
"Men..." sa Alex oförstående. "om du inte är spöket, hur kommer det sig att du är så kall?"
Kvinnan skrattade igen.
"Jag badar i sjön varje morgon. Vattnet är iskallt."
"Jaha." sa Alex. "Nu ska jag inte störa dig mer."
Han vände sig om och skyndade sig mot båten.
Kvinnan såg efter honom.
"Vilken liten sötnos." sa hon för sig själv.
När Alex kom ner till båten såg Desi och Mae storögda på honom.
"Pratade du med spöket...?" utbrast Desi.
Alex nickade.
"Mmmm... hon försökte ta mig, men då sprang jag."
"Så det spökar verkligen i huset?" flämtade Mae.
Alex nickade igen.
"Du är så modig!" sa tjejerna och kramade honom.
Alex rodnade. Men han kände sig rätt så nöjd med att få kramar av tjejerna.
Ska nog skrämma upp dom lite oftare... tänkte han och fick svårt att hålla sig för skratt.
Alex tog mod till sig.
"Förlåt, men vad skrattar du åt?"
Kvinnan skrattade ännu mer. Det var ett glatt litet skratt, som om hon tyckte att Alex hade sagt något gulligt.
"Jag förstår att dina vänner har berättat historien om Damen i sjön för dig."
"Dom har inte berättat hela storyn." sa Alex.
Kvinnan nickade.
"Den är otäck."
"Jag är inte rädd." sa Alex kavat.
Kvinnan log.
"Nej, det är du verkligen inte. Du vågade gå upp hit - två gånger till och med - trots att alla säger att det spökar här."
Alex bet sig fundersamt i läppen.
"Gör det det?"
Kvinnan log hemlighetsfullt.
"Mmmm... det gör det. Men det är inte jag som spökar. Jag är livs levande."
"Men..." sa Alex oförstående. "om du inte är spöket, hur kommer det sig att du är så kall?"
Kvinnan skrattade igen.
"Jag badar i sjön varje morgon. Vattnet är iskallt."
"Jaha." sa Alex. "Nu ska jag inte störa dig mer."
Han vände sig om och skyndade sig mot båten.
Kvinnan såg efter honom.
"Vilken liten sötnos." sa hon för sig själv.
När Alex kom ner till båten såg Desi och Mae storögda på honom.
"Pratade du med spöket...?" utbrast Desi.
Alex nickade.
"Mmmm... hon försökte ta mig, men då sprang jag."
"Så det spökar verkligen i huset?" flämtade Mae.
Alex nickade igen.
"Du är så modig!" sa tjejerna och kramade honom.
Alex rodnade. Men han kände sig rätt så nöjd med att få kramar av tjejerna.
Ska nog skrämma upp dom lite oftare... tänkte han och fick svårt att hålla sig för skratt.
Soundtrack/Låtlista
Skrivpuff - 19 september 2011 - del 1
Skriv om att se.
Just som Alex och tjejerna skulle kliva i båten fick Alex syn på skepnaden uppe vid huset.
"Kolla!" utbrast han och pekade. "Vem är det där?"
"Tänk om det är ett spöke..." viskade Mae.
Hennes händer kramade årorna så hårt att knogarna vitnade.
Alex tyckte nästan synd om Mae, hon såg verkligen rädd ut.
"Mae... det finns inga spöken." sa Alex lugnt. "Jag går upp till huset och kollar."
"Nej! Stanna här Alex!" sa Mae.
Men Alex gick ändå upp mot huset.
Skepnaden var en kvinna. Alex gissade att hon var runt 30 år.
Hon hade långt svart hår och bar en vit klänning. Hennes bleka ansikte var vackert på något vis, tyckte Alex.
När kvinnan fick syn på Alex log hon.
"Hej du." sa hon.
"Eh... ta inte illa upp," sa Alex. "men... är du ett spöke...?"
Kvinnan svarade inte. Istället började hon skratta.
Alex blinkade förvånat mot henne. Tankarna tumlade runt i huvudet på honom.
Vad är så roligt?
Har spöken humor? Eller blir hon sur?
Spöken kanske inte gillar att man ställer så här personliga frågor till dem...
Alex visste inte om han skulle springa ner till båten, eller om han skulle stanna kvar.
Kvinnan sträckte ut en hand mot Alex och strök honom över kinden.
Hon var iskall och kylan sände små ilningar nedför Alex ryggrad.
Alex svalde. Skulle spöket locka in honom till sig nu...?
Åh, varför gick jag upp hit... tänkte han. Hur dum får man bli...?!
Just som Alex och tjejerna skulle kliva i båten fick Alex syn på skepnaden uppe vid huset.
"Kolla!" utbrast han och pekade. "Vem är det där?"
"Tänk om det är ett spöke..." viskade Mae.
Hennes händer kramade årorna så hårt att knogarna vitnade.
Alex tyckte nästan synd om Mae, hon såg verkligen rädd ut.
"Mae... det finns inga spöken." sa Alex lugnt. "Jag går upp till huset och kollar."
"Nej! Stanna här Alex!" sa Mae.
Men Alex gick ändå upp mot huset.
Skepnaden var en kvinna. Alex gissade att hon var runt 30 år.
Hon hade långt svart hår och bar en vit klänning. Hennes bleka ansikte var vackert på något vis, tyckte Alex.
När kvinnan fick syn på Alex log hon.
"Hej du." sa hon.
"Eh... ta inte illa upp," sa Alex. "men... är du ett spöke...?"
Kvinnan svarade inte. Istället började hon skratta.
Alex blinkade förvånat mot henne. Tankarna tumlade runt i huvudet på honom.
Vad är så roligt?
Har spöken humor? Eller blir hon sur?
Spöken kanske inte gillar att man ställer så här personliga frågor till dem...
Alex visste inte om han skulle springa ner till båten, eller om han skulle stanna kvar.
Kvinnan sträckte ut en hand mot Alex och strök honom över kinden.
Hon var iskall och kylan sände små ilningar nedför Alex ryggrad.
Alex svalde. Skulle spöket locka in honom till sig nu...?
Åh, varför gick jag upp hit... tänkte han. Hur dum får man bli...?!
Soundtrack/Låtlista
söndag, september 18, 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)