Skrivpuff - 2 augusti 2011

Skriv om konkurrens.

Ocean Beach, California 1961.

5-årige Ryan satt högst upp i trappan på familjens veranda och såg dystert ner på stranden, där hans bästa kompis Maureen lekte med Molly - en flicka som var på besök från en annan stad.
"Hur länge ska hon vara här?" muttrade Ryan.
Maggie, Maureens mamma, log mot pojken.
"Molly åker hem imorgon. Varför leker inte du med flickorna då Ryan?"
"Jag vill bara leka med Marie." sa Ryan.
Marie var Ryans smeknamn på Maureen (eftersom Maureen var lite svårare att säga).
"Molly sa att hon inte tycker om pojkar..." fortsatte Ryan truligt. "Och hon sa att jag har baciller."
Ryans mamma Kate höll om sin lille son.
"Men det har du inte, det vet du ju Ryan."
"Jag vill inte att Molly ska vara här iallafall!" utbrast Ryan argt. "Detta är min och Maries strand!"

Maggie och Kate såg på varandra och log.
"Det verkar som Ryan har lite svårt med konkurrens idag." sa Kate.
"Har jag visst inte!" sa Ryan indignerat.
Sedan var han tyst i några sekunder.
"Vad är konkurrens...?"
"Man kan säga att du och Molly tävlar lite om Maureen idag." sa Maggie.
Ryan nickade med eftertryck.
"Mmmm...! Molly kan åka hem, jag vill leka med Marie själv - det är min Marie faktiskt!"
Kate log mot sin son och strök honom över hans mjuka, rufsiga hår.
"Men lilla älskling, du brukar ju vara bra på att vara generös och dela med dig."
Ryan plutade truligt med munnen och vilade hakan i händerna.
"Mmmm.. det är jag, men inte just idag."

Skrivpuff - 1 augusti 2011

Skriv om moln.

California 2005

De mörka molnen släppte sin regntunga last och åskan mullrade likt stora stenbumlingar som rullar ner över berg.
En liten ljusblå bomullspyjamas med ulliga moln på låg nersparkad vid sängens fotända.
Pyjamasen tillhörde 11-åriga Maxine. Den lilla flickan låg darrande under ett lakan i sin säng i det kvava motellrummet. Hon var naken, sånär som på trosorna, hon var så varm.
Maxine lyssnade på åskmullret och väntade på att få se rummet lysas upp av blixtsken.

När den första blixten anlände rusade flickan upp ur sin säng.
"Mamma..." gnydde hon. "jag vill sova hos dig."
Maxines mamma Audrey som redan delade sin smala bädd med sin pojkvän suckade.
"Maxine... vi kan inte sova tre i den här smala sängen - det är trångt nog som det är... Gå tillbaka till din egen säng."
"Men jag är rädd..." sa Maxine.

Audreys pojkvän klev ur sängen och drog upp Audrey.
"Vad håller du på med...?" stönade Audrey, sömnigt och halvt irriterad.
Pojkvännen puttade sängen mot Maxines.
"Voilà! Dubbelsäng!" sa han och log triumferande. "Nu behöver ingen ligga ensam och vara rädd."
Maxine sken upp och kramade sin mors pojkvän.
Audrey log.
"Blir detta bra nu då Maxie?"
Maxine log och nickade.

När Maxine krypit ner under sitt lakan igen kände hon sig inte lika rädd längre.
Mamma Audrey låg intill sin lilla flicka, killade Maxine på ryggen och strök henne över det skruvlockiga håret.
Precis som mamma Jo brukar göra, tänkte Maxine precis innan hon somnade.
Och nu kände hon sig nästan lika trygg som hon gjorde hemma hos sin fosterfamilj.

Molnen ute på natthimlen fick mullra bäst de ville.
I morgon skulle det iallafall bli fint väder och Maxine skulle bara bada och leka i poolen - hela dagen.

Skrivpuff - 31 juli 2011

Dagens ord att skriva om: lyhörd.

Colette, 8 år om ordet lyhörd:

Nu är vi på semester och bor på ett slags hotell. Mamma säger att
vi barn (Tony och jag) helst inte ska prata för högt eller stoja så mycket på rummet - det är inte så snällt nämligen, för det kan vara lyhört här.
Lyhörda väggar. Det betyder att väggarna hör bra.
Det är lite konstigt det där... om en människa är lyhörd är det bra,
men väggar ska helst inte vara det.

Skrivpuff - 28 juli + 30 juli 2011

Skriv om att väsnas + om att abdikera.

2004

”Nej, nu orkar jag inte med er längre! De får ordna en annan lärare åt er, för jag stannar inte här en sekund till!”
Vikarien tog sin väska och lämnade de bångstyriga 12-årigarna ensamma i klassrummet.
”Meh! Orka ha en lärare som blir sur bara för att vi vill lyssna på musik…!” utbrast en av killarna.
”Eller hur!” instämde en av tjejerna. ”Vi får ju alltid sätta på stereon den sista stunden på fredagar för Anders.”
Barnen höjde volymen på stereon och dansade en glädjedans till den härliga fredagens ära.

En lärare stack in huvudet genom dörren.
”Det var förskräckligt vad ni väsnas här inne! Varför är inte er lärare här?”
”Hon orkade inte med oss längre.” svarade Leni.
Läraren fick en förundrad och irriterad rynka mellan ögonbrynen.
”Vad då ’orkade inte med oss längre’…?”
Cecilie log.
”Hon tyckte inte att vi skulle få spela musik - fast vi alltid får det annars… så hon... abdikerade liksom.”

Skrivpuff - 29 juli 2011

Skriv om händer.

Ett litet minne av David McKenzie

Delphi, California 1958

Ryan stack sin lilla varma hand i min när vi var på väg hem från vår kvällspromenad i hamnen.
I sin andra hand höll 2-åringen mjukishunden Scrappy i ett fast grepp.
Ryan släppte bara min hand en gång, för att sömnigt gnugga sig i ögonen.
Jag lyfte upp min lille pojke i famnen.
"Nu ska vi gå hem och sova." sa jag.
Ryan skakade på sitt ljuslockiga huvud.
"Näää... det är inte godnatt." tyckte pojken. "Ryan ska bara titta på båtarna - inget sova."
Men bara några minuter senare sov pojken med huvudet mot min axel och tummen i munnen.
Jag gick hemåt med min dyrbara lilla skatt.

Skrivpuff - 27 juli 2011 – del 4

*

”Är du hungrig förresten?” frågade Mary-Elle efter en stund.
Hon stannade till nära en diner.
”Utsvulten.” sa Jimmy. ”Men jag har inga pengar...”
”Men det har jag!” sa Mary-Elle och klev av cykeln.
Hon tog Jimmys hand och hjälpte honom upp från flaket.
”Kom, så går vi och och käkar.”
”Jag betalar så fort jag kan.” sa Jimmy.
Mary-Elle bara log.
”Tänk inte på det. Jag bjuder dig gärna på lite käk.”

Mary-Elle och Jimmy drog åt sig mångas blickar är de klev in på Laverne's Diner. Och det var inga vänliga blickar.
”Laverne, serverar du småligister och horungar nuförtiden?” skrockade en man.
Laverne gav honom en ogillande blick.
”Sköt du ditt eget liv och sluta hacka på pojken.” sa hon kort. ”Du borde tvätta munnen med tvål.”

Laverne gick fram till Jimmy och gav honom en kram.
”Jimmy Carlin! Vad roligt att se dig igen!”
”Tack Laverne.” sa Jimmy blygt. ”Roligt att se dig också. Du har alltid varit så snäll mot mig.”
”Fattas bara annat!” utbrast Laverne. ”En så fin pojke som du måste man behandla väl.”
Det sista sa Laverne extra högt, så att alla på hennes diner skulle höra.
”Just det!” instämde Mary-Elle.
Hon såg riktigt nöjd ut.

Skrivpuff - 27 juli 2011 – del 3

*

”Du Jimmy... vet din far och gammel-fastrarna om att du är på väg hem?” frågade den äldre bilhandlaren. ”Eller har du rymt?”
Bilhandlaren skrockade elakt.
"Bit dig i tungan fet-arsle." sa Mary-Elle.
Hon satte sig på sig cykel och trampade iväg.
Jimmy skrattade.

De två bilhandlarna stod kvar och såg efter ungdomarna.
”Låt Jimmy vara.” sade den yngre. ”Han är en bra grabb.”
”Bra grabb?” fnyste den äldre. ”En liten ungdomsbrottsling är vad han är.”
”Pojken begick inget brott.” sade den yngre. ”Hans far satte dit honom.”
”Med all rätt.” sa den äldre bilhandlaren. ”Han stal ju sin fars motorcykel.”
Den yngre bilhandlaren suckade.
”Den stackars pojken har alltid behandlats orättvist...”



Mary-Elles specialbyggda trehjulade cykel susade fram på grusvägarna mellan bomullsfälten.
”Jag har aldrig sett en sån här hoj förut.” sa Jimmy.
”Farsan och jag har byggt den.” sa Mary-Elle. ”En bra investering, billig och bra.”
”Den är verkligen cool!” sa Jimmy. ”Du och din farsa är ju jätteduktiga.”
Mary-Elle log och rufsade om i hans sandblonda hår som tack för komplimangen.

Skrivpuff - 27 juli 2011 – del 2

*

”Ska du ha skjuts hem?” frågade Mary-Elle.
”Har du bil?” frågade Jimmy.
Mary-Elle log och skakade på huvudet.
”Nope, men jag har den här lilla skönheten.”
Hon gick fram till en cykel med ett hjul där bak och två där fram. Mellan framhjulen satt ett slags flak, en trälåda.
”Hoppa upp.” sa Mary-Elle och klappade på lådflaket.
”Säkert?” sa Jimmy. "Jag vill inte vara till besvär."
Mary-Elle nickade.
”Självklart är det säkert att jag skjutsar dig hem. Tar evigheter om du ska gå - och det blir ingen behaglig promenad i den här hettan.”
Jimmy log. Han klättrade upp på flaket och satte sig tillrätta.
”Dessutom är vi ju grannar.” fortsatte Mary-Elle.
”Grannar?” sa Jimmy.
Han såg forskande på den söta tjejen.

”Vad dum jag är!” utbrast han. ”Du är ju tjejen som bor i huset intill vårt!”
Mary-Elle skrattade glatt.
”Det är jag det.”
”Förlåt Mary-Elle... jag kände inte igen dig.” mumlade Jimmy generat.
”Det gör inget Jimmy. Vi har ju inte setts på ett tag. Jag reste ju bort efter college och du...”
Jimmy slog skamset ner blicken.
”Jag antar att folk har pratat mycket om det som hände.” sa han.
Mary-Elle nickade.
”Mmmm... men 95 procent av pratet är skitsnack och sånt lyssnar inte jag på.”
Mary-Elle gav Jimmy en uppmuntrande klapp på axeln.
”Du är en fin grabb Jimmy, inte en förhärdad brottsling.”
Jimmy log.
”Tack Mary-Elle.”


Mary-Elle öppnade ett kylskåp som stod utanför bilaffären och tog ut ett 6-pack med Coca-Cola-flaskor.
Hon ställde läsken intill Jimmy på flaket och gav honom ett leende.
”Dr. Pembertons* ordination.” sa hon.
Jimmy skrattade.
”Det är viktigt att dricka mycket när det är så här varmt.” sa Mary-Elle.
Ungdomarna tog varsin Coca-Cola, skålade och drack njutningsfullt av den kalla drycken.

*Dr. Pemberton = Coca-Cola’s grundare

Skrivpuff - 27 juli 2011 – del 1

Skriv om att investera.

Fortsättning på Försonings-puffen


Jimmy stannade till vid en bilfirma. Han hade länge önskat sig en bil.
Hans blick föll på en turkos 1956 Chevrolet Bel Air med vita däcksidor.
”Det där är en bra investering, grabben.”
Jimmy vände sig om och såg på bilhandlaren, en man i 40-års-åldern.
”Vad kostar den?” frågade Jimmy.
Bilhandlaren kliade sig i huvudet.
”Tja… 1500 dollar.”
Jimmy suckade och bet sig bekymrat i läppen. $1500… det var mer pengar än han någonsin hade haft.
Han skulle få spara i evigheter om han ville ha en bil.

”Det där åket kan inte vara värt 1500 längre.” hördes en mjuk röst en bit ifrån dem.
Jimmy fick syn på en tjej i hans egen ålder som satt uppflugen på motorhuven till en gammal Studebaker.
Hon var klädd i jeans, röd och vit baseball-tröja och röda converse-skor.
”Lägg dig inte i våra försäljningar, Mary-Elle.” sa den äldre bilhandlaren, en man med sträng uppsyn. ”Du begriper dig inte på sånt här. Och sitt inte på motorhuven på bilarna - det har jag ju sagt till dig förr, du förstör lacken.”
”Det där är ju inte ens årets modell.” sa Mary-Elle och pekade på den turkosa Chevyn. ”Jag skulle nog säga att den är värd 900-1000 dollar, högst.”
”Lägg dig inte i sånt du inte förstår dig på har jag sagt!" fräste den äldre bilhandlaren.
Han vände sig till Jimmy.
"Och vi säljer ändå bilar inte till ungdomsbrottslingar - så ge dig av härifrån nu, Jimmy Carlin. Gå hem till din suput till far.”
Jimmy bara blängde på bilhandlaren.

Det gjorde Mary-Elle också. Hon hoppade ner från Studebakerns motorhuv och gick fram till Jimmy.
"Kom så drar vi." sa hon.
”Vem? Jag?” sa Jimmy.
Mary-Elle log åt hans förvirring.
”Ja, du. Vem annars?”
Jimmy ryckte på axlarna, fortfarande lite förvirrad.

Skrivpuff - 26 juli 2011

Skriv om att försonas.

Georgia, 1958

Jimmy kramade den svarta telefonluren så att handen blev alldeles svetting.
Flera signaler gick fram och Jimmy skulle just lägga på när han hörde ett skrovligt
”Hallå…?”
i andra änden.
”Det är jag. Jimmy alltså.”
”Hör jag väl. Jag är inte dum. Vad vill du?”
”Jag släpps ut idag… och tänkte fråga om du möjligtvis kunde…”
Pojken dröjde med fortsättningen.
”Om jag kunde vaddå?” hördes rösten i andra änden.
”Hämta mig…?” sa Jimmy försiktigt.
”Hämta dig? Du hittar hem själv.” blev svaret.
Jimmy suckade.
”Men farsan… det är över tre mil.”
”Inte mitt problem. Du har väl ben att gå med? Och förresten är bilen trasig.”

”Trasig…?” sa Jimmy klentroget.
Han skrattade ett litet glädjelöst skratt.
”Mmmm… eller så har du tittat för djupt ner i flaskan…”
”Du din lilla skitunge…” morrade farsan. ”Om jag fick bestämma skulle de aldrig få släppa ut dig!”
Jimmy lade på luren och suckade.
”Jaha… det är väl bara att börja gå då…”

En av vakterna höjde förvånat på ögonbrynen.
”Ska du gå hem grabben...?!”
Jimmy bara ryckte på axlarna.
”Ja ja, sköt om dig då grabben. Och jag hoppas att vi slipper se dig här igen.”
Jimmy log.
”Det ska ni få slippa.”

Jimmy fick tillbaka sina få tillhörigheter och släpptes ut i solskenet.
Ensam i världen och utan en dollar på fickan började den unge pojken att vandra hemåt.
Försonas med farsan skulle han nog aldrig göra.

Skrivpuff - 25 juli 2011

Skriv om att dra en slutsats.

Ett minne av Joanne Clarke

Sun City, California 1999

“Han är söt som en flicka.” säger man ibland om en del pojkar.
Det uttrycket tänkte jag direkt på när jag såg Alex Spencer för första gången. Han var verkligen “söt som en flicka”.
Han tittade på oss med stora glittrande, safirblå ögon, som ramades in av de tjockaste och längsta ögonfransar jag sett på en pojke.
Ansiktet hade mjuka drag, liten söt näsa och antydan till en liten grop i hakan. Och han hade långt hår, en trasslig, men mjuk kalufs.
Maxine stack fram sitt mörklockiga huvud mellan Martin och mig och kikade nyfiket på Alex.
“Vad heter hon?” frågade Maxine och pekade på Alex.
“Han.” rättade jag. Det här är en pojke och han heter Alex.”
“Hej!” hälsade Maxine glatt.
“Hej.” sa Alex och log lite blygt.

“Är denna här pojken en Clarke nu?” frågade Maxine.
Jag nickade.
“Cool!” sa Maxine glatt.
Hon såg på Alex.
“Då är du min bror nu. Hur gammal är du?”
“Nästan sex år.” svarade Alex.
“Jag med!” sa Maxine. “Vill du leka?”
Alex blickade upp på Martin och mig.

Jag log mot vår nye fosterson.
“Lek med Maxie om du vill. Vi äter middag om en halvtimme.”
“Kom, jag kan visa mitt rum!”
Maxine tog tag i Alex hand och drog iväg med honom.
Barnen sprang upp för trappan.
Vi hörde Maxine ropa ivrigt:
“Janie! Vi har fått en pojke som är vår bror nu! Han är också nästan sex år, så nu har du två småsyskon!”
Vi skrattade.
“Alex kommer inte att få en lugn stund med flickorna.” skrockade Martin.
*

Brus – del 16

*

När Alex några minuter senare sov djupt, gick Nora in i Cassies rum för att titta till sin lilla flicka.
Cassie sov också djupt nu.
Nora lade sig intill Cassie och höll om henne. Hon hade ingen lust att gå in till Darryl i sovrummet igen inatt.
“Jag älskar dig så mycket, prinsessan.” viskade Nora i Cassies öra.
Cassie rörde lite på sig i sömnen och lade en arm om Nora, som om hon kände trygghet av sin mammas närvaro.
Nora blev rörd av den kärleksfulla lilla gesten och började tyst att gråta.

Dörren till Cassies knarrade till och Nora kände Darryls närvaro i dörröppningen.
Hans ögon brann när han blängde svartsjukt på Nora och Cassie.
Men Nora ignorerade honom.

Cassie vaknade till och såg förskräckt på Darryl.
“Ignorera honom.” viskade Nora lugnt i Cassies öra. “Jag sover här hos dig inatt älskling.”
"Alex då, är han okej?" frågade Cassie viskande.
"Oroa dig inte, raring. Alex är okej. Han sover nu." viskade Nora och smekte lugnande sin dotters mjuka, rågblonda hår.
Cassie blundade och kurade ihop sig tätt intill sin mamma.

Till slut hördes en suck från Darryl och så gick han in i sovrummet.
Nora log.
Den här natten hade de vunnit över honom.

Brus – del 15

*

Alex skruvade på sig och tog bort hennes händer.
“Nej mamma, gör inte så där...!” fnissade han.
"Kittlas det så mycket?" sa Nora retsamt.
Alex skakade på huvudet.
"Näää... för jag är inte kittlig." sa han truligt.
"Nej just det... du är ju inte ett dugg kittlig..." sa Nora och skrattade.
Alex log och höll i hennes händer.
Nora log tillbaka.
Hon stoppade om sin son och gav honom ännu en kram.
“Jag älskar dig så mycket, min fina pojke.”
“Och jag dig.” sa Alex.Sedan gäspade han och kurade ihop sig under täcket.
Nora kunde inte låta bli att sitta på hans sängkant tills han somnade.

Brus – del 14

*

Nora skrattade mjukt och pussade sin son på huvudet.
”Sov nu älskling. Och ligg inte och grubbla hela natten.”
“Ska försöka.” sa Alex med ett litet leende.
“Det är bra det.” log Nora. “God natt.”
”God natt.” gäspade Alex.
Han lade sig ner i sängen.
Nora stoppade om sin son och kramade honom.
“Mamma...” småskrattade Alex generat.

Nora skrattade.
“Du sötnos, en mamma har faktiskt rätt att krama sina barn lite - och jag får ju träffa dig så sällan.”
Alex stödde sig på armbågen och såg på sin mamma.
“Men isåfall är det väl bra om jag köper ett fint hus till dig? Då kan ju Cassie, du och jag bo där tillsammans - och ses jämt.”
Även om det fanns mycket allvar i det Alex nu sa, log han finurligt mot sin mamma.
“Vad du tjatar.” skrattade Nora och tog busigt tag om Alex midja.

Brus – del 13

*

”Min fina lilla älskling...” sa Nora till slut. ”Jag vill så gärna att allt ska bli bra och jag önskar att vi - du, Cassie och jag - kunde vara en riktig liten familj, på heltid.”
Alex satte sig upp.
”Det kan vi ju bli! Om du bara...”
Nora skakade på huvudet.
”Jo!” sa Alex envist. ”Du behöver inte Darryls pengar! Jag har arvet efter pappa. De pengarna får jag ju i höst, när jag blir arton – och jag har min collegefond.”

Nora strök Alex över kinden.
”Det är dina pengar, lilla gubben. Och du ska gå på college.”
”Men jag hjälper hellre dig än går på college!” sa Alex.
Nora log.
”Min underbara, vackra, envisa lilla unge!”
Hon kramade om sin son.
”Du är fin du, Alex, men du ska gå på college. Och nu ska du sova.”
Nora reste sig för att gå.
”Men du, mamma... jag kanske kan få stipendium till college…?” sa Alex fundersamt.

Brus – del 12

*

Nora gick in till sin son och satte sig på hans sängkant.
”Gjorde han dig illa?”
Alex skakade på huvudet och lade sig ner.
”Jag måste sova nu mamma.” mumlade han.
”Kom så får jag se på dig först.” sa Nora.
Hon gjorde tecken åt sin son att sätta sig upp.
Alex suckade, men satte sig upp.

Nora tog pojkens ansikte mellan sina händer och undersökte hans hals och ansikte.
På halsen syntes några ilskna märken efter Darryls strupgrepp.
Alex drog sig undan, vände sig in mot väggen och lade sig ner.

”Jag är så ledsen min älskling...” sa Nora mjukt och strök Alex över håret.
”Inte ditt fel att han är en idiot.” mumlade Alex.
Han vände sig om och såg allvarlig på sin mamma.
”Men mamma... jag har sagt miljoner gånger att du måste lämna honom!”
Nora svarade inte.
Hon såg bara sorgsen ut och kramade sin pojke.

Brus – del 11

*

”Vad håller du på med Darryl?!”
Nora tände lampan i hallen och stirrade på Darryl som höll hennes son i ett järngepp.
Darryl log.
”Jag råkade skrämma Alex och nu retas jag lite med grabben. Eller hur, lilla gubben?”
Darryl försökte låta faderlig och började kittla Alex.

Det började brusa i Alex öron igen.
Han tålde inte att Darryl rörde vid honom.
Alex hade ofta blivit utsatt för Darryls kittlingsattacker och pojken avskydde dem, för det kunde urarta i värsta sortens kittlingstortyr.
Och eftersom Darryl gillade att retas, brukade han inte sluta kittla Alex förrän Nora sade till på skarpen.

Alex slet sig loss och gav Darryl en brinnande blick.
”Rör mig inte, din jävel!” fräste han.
Han gick snabbt in på sitt rum och stängde dörren.

Brus – del 10

*

Plötslig log Darryl ett vidrigt slugt leende.
”De är lite lugnare när inte du bor här, förstår du.” sa han. ”Men om du skärper till dig och slutar bete dig som en liten gangster-unge får du stanna.”
Darryl släppte taget om Alex hals.

Alex skulle just gå in på sitt rum, när Darryl höll fast honom i hård pytonorms-kram.
”Din mamma älskar mig mer än dig Alex. Hon kommer aldrig att lämna mig!”

Brus – del 9

*

Alex småskrattade när han några minuter senare sade god natt till sin lillasyster och började gå mot sitt rum.
När han var nästan framme gick han rakt in i Darryl.
Darryl tog ett fast grepp om Alex strupe och tryckte upp pojken mot väggen.
”Ni blir aldrig av med mig! Inse det, din lilla skitunge!” väste Darryl.
Alex flämtade efter luft.
”Dra åt helvete!” kraxade han.
Pojken försökte komma loss, men Darryl var större och starkare.

”Trivs du inte här kan du åka tillbaka till din jävla fosterfamilj!” sa Darryl.
Alex försökte ta bort Darryls händer från sin hals.
Greppet började göra riktigt ont.

Brus – del 8

*

Cassie skrattade genom tårarna.
”Har du gjort det någon gång, somnat på en lektion...?”
Alex log lite fåraktigt och nickade.
”Det har hänt, ja...”
Cassie fnissade.
”Det skulle jag vilja se! Snarkade du när du somnade på lektionen? Va, gjorde du det?”
Hon började kittla Alex.
”Snarkade du?”
”Nej, det gjorde jag inte!” fnissade Alex. ”Och sluta kittlas, ditt lilla monster!”
Cassie bara fnissade glatt.

Brus – del 7

*

Alex skyndade sig att sätta sig intill sin lillasyster på sängen igen och höll om henne.
”Vad är det syrran...?” frågade han oroligt.
”Jag önskar att du ville bo här hos oss!” snyftade hon. ”Men jag vet att du inte vill det så länge han...”
Cassie pekade mot mamma Noras och hennes pojkvän Darryls sovrum på andra sidan väggen.

”Någon dag blir vi av med honom.” sa Alex ”Och då kan du, jag och mamma bo tillsammans igen.”
”Men han är som en sån där läbbig parasit som aldrig försvinner...” snyftade Cassie.
”Vi får aldrig ge upp vårt försök att övertala mamma att lämna honom.” sa Alex.

Cassie nickade.
”Du har rätt.” sa hon.
 Alex nickade.
Sedan såg Cassie hur ett litet leende lekte i hans mungipa.
”Men nu måste vi faktiskt försöka sova, syrran. Jag vet inte hur det är i din skola, men i min skola blir inte lärarna glada om man somnar på lektionerna.”