Skrivpuff - 26 juli 2011

Skriv om att försonas.

Georgia, 1958

Jimmy kramade den svarta telefonluren så att handen blev alldeles svetting.
Flera signaler gick fram och Jimmy skulle just lägga på när han hörde ett skrovligt
”Hallå…?”
i andra änden.
”Det är jag. Jimmy alltså.”
”Hör jag väl. Jag är inte dum. Vad vill du?”
”Jag släpps ut idag… och tänkte fråga om du möjligtvis kunde…”
Pojken dröjde med fortsättningen.
”Om jag kunde vaddå?” hördes rösten i andra änden.
”Hämta mig…?” sa Jimmy försiktigt.
”Hämta dig? Du hittar hem själv.” blev svaret.
Jimmy suckade.
”Men farsan… det är över tre mil.”
”Inte mitt problem. Du har väl ben att gå med? Och förresten är bilen trasig.”

”Trasig…?” sa Jimmy klentroget.
Han skrattade ett litet glädjelöst skratt.
”Mmmm… eller så har du tittat för djupt ner i flaskan…”
”Du din lilla skitunge…” morrade farsan. ”Om jag fick bestämma skulle de aldrig få släppa ut dig!”
Jimmy lade på luren och suckade.
”Jaha… det är väl bara att börja gå då…”

En av vakterna höjde förvånat på ögonbrynen.
”Ska du gå hem grabben...?!”
Jimmy bara ryckte på axlarna.
”Ja ja, sköt om dig då grabben. Och jag hoppas att vi slipper se dig här igen.”
Jimmy log.
”Det ska ni få slippa.”

Jimmy fick tillbaka sina få tillhörigheter och släpptes ut i solskenet.
Ensam i världen och utan en dollar på fickan började den unge pojken att vandra hemåt.
Försonas med farsan skulle han nog aldrig göra.

Skrivpuff - 25 juli 2011

Skriv om att dra en slutsats.

Ett minne av Joanne Clarke

Sun City, California 1999

“Han är söt som en flicka.” säger man ibland om en del pojkar.
Det uttrycket tänkte jag direkt på när jag såg Alex Spencer för första gången. Han var verkligen “söt som en flicka”.
Han tittade på oss med stora glittrande, safirblå ögon, som ramades in av de tjockaste och längsta ögonfransar jag sett på en pojke.
Ansiktet hade mjuka drag, liten söt näsa och antydan till en liten grop i hakan. Och han hade långt hår, en trasslig, men mjuk kalufs.
Maxine stack fram sitt mörklockiga huvud mellan Martin och mig och kikade nyfiket på Alex.
“Vad heter hon?” frågade Maxine och pekade på Alex.
“Han.” rättade jag. Det här är en pojke och han heter Alex.”
“Hej!” hälsade Maxine glatt.
“Hej.” sa Alex och log lite blygt.

“Är denna här pojken en Clarke nu?” frågade Maxine.
Jag nickade.
“Cool!” sa Maxine glatt.
Hon såg på Alex.
“Då är du min bror nu. Hur gammal är du?”
“Nästan sex år.” svarade Alex.
“Jag med!” sa Maxine. “Vill du leka?”
Alex blickade upp på Martin och mig.

Jag log mot vår nye fosterson.
“Lek med Maxie om du vill. Vi äter middag om en halvtimme.”
“Kom, jag kan visa mitt rum!”
Maxine tog tag i Alex hand och drog iväg med honom.
Barnen sprang upp för trappan.
Vi hörde Maxine ropa ivrigt:
“Janie! Vi har fått en pojke som är vår bror nu! Han är också nästan sex år, så nu har du två småsyskon!”
Vi skrattade.
“Alex kommer inte att få en lugn stund med flickorna.” skrockade Martin.
*

Brus – del 16

*

När Alex några minuter senare sov djupt, gick Nora in i Cassies rum för att titta till sin lilla flicka.
Cassie sov också djupt nu.
Nora lade sig intill Cassie och höll om henne. Hon hade ingen lust att gå in till Darryl i sovrummet igen inatt.
“Jag älskar dig så mycket, prinsessan.” viskade Nora i Cassies öra.
Cassie rörde lite på sig i sömnen och lade en arm om Nora, som om hon kände trygghet av sin mammas närvaro.
Nora blev rörd av den kärleksfulla lilla gesten och började tyst att gråta.

Dörren till Cassies knarrade till och Nora kände Darryls närvaro i dörröppningen.
Hans ögon brann när han blängde svartsjukt på Nora och Cassie.
Men Nora ignorerade honom.

Cassie vaknade till och såg förskräckt på Darryl.
“Ignorera honom.” viskade Nora lugnt i Cassies öra. “Jag sover här hos dig inatt älskling.”
"Alex då, är han okej?" frågade Cassie viskande.
"Oroa dig inte, raring. Alex är okej. Han sover nu." viskade Nora och smekte lugnande sin dotters mjuka, rågblonda hår.
Cassie blundade och kurade ihop sig tätt intill sin mamma.

Till slut hördes en suck från Darryl och så gick han in i sovrummet.
Nora log.
Den här natten hade de vunnit över honom.

Brus – del 15

*

Alex skruvade på sig och tog bort hennes händer.
“Nej mamma, gör inte så där...!” fnissade han.
"Kittlas det så mycket?" sa Nora retsamt.
Alex skakade på huvudet.
"Näää... för jag är inte kittlig." sa han truligt.
"Nej just det... du är ju inte ett dugg kittlig..." sa Nora och skrattade.
Alex log och höll i hennes händer.
Nora log tillbaka.
Hon stoppade om sin son och gav honom ännu en kram.
“Jag älskar dig så mycket, min fina pojke.”
“Och jag dig.” sa Alex.Sedan gäspade han och kurade ihop sig under täcket.
Nora kunde inte låta bli att sitta på hans sängkant tills han somnade.

Brus – del 14

*

Nora skrattade mjukt och pussade sin son på huvudet.
”Sov nu älskling. Och ligg inte och grubbla hela natten.”
“Ska försöka.” sa Alex med ett litet leende.
“Det är bra det.” log Nora. “God natt.”
”God natt.” gäspade Alex.
Han lade sig ner i sängen.
Nora stoppade om sin son och kramade honom.
“Mamma...” småskrattade Alex generat.

Nora skrattade.
“Du sötnos, en mamma har faktiskt rätt att krama sina barn lite - och jag får ju träffa dig så sällan.”
Alex stödde sig på armbågen och såg på sin mamma.
“Men isåfall är det väl bra om jag köper ett fint hus till dig? Då kan ju Cassie, du och jag bo där tillsammans - och ses jämt.”
Även om det fanns mycket allvar i det Alex nu sa, log han finurligt mot sin mamma.
“Vad du tjatar.” skrattade Nora och tog busigt tag om Alex midja.

Brus – del 13

*

”Min fina lilla älskling...” sa Nora till slut. ”Jag vill så gärna att allt ska bli bra och jag önskar att vi - du, Cassie och jag - kunde vara en riktig liten familj, på heltid.”
Alex satte sig upp.
”Det kan vi ju bli! Om du bara...”
Nora skakade på huvudet.
”Jo!” sa Alex envist. ”Du behöver inte Darryls pengar! Jag har arvet efter pappa. De pengarna får jag ju i höst, när jag blir arton – och jag har min collegefond.”

Nora strök Alex över kinden.
”Det är dina pengar, lilla gubben. Och du ska gå på college.”
”Men jag hjälper hellre dig än går på college!” sa Alex.
Nora log.
”Min underbara, vackra, envisa lilla unge!”
Hon kramade om sin son.
”Du är fin du, Alex, men du ska gå på college. Och nu ska du sova.”
Nora reste sig för att gå.
”Men du, mamma... jag kanske kan få stipendium till college…?” sa Alex fundersamt.

Brus – del 12

*

Nora gick in till sin son och satte sig på hans sängkant.
”Gjorde han dig illa?”
Alex skakade på huvudet och lade sig ner.
”Jag måste sova nu mamma.” mumlade han.
”Kom så får jag se på dig först.” sa Nora.
Hon gjorde tecken åt sin son att sätta sig upp.
Alex suckade, men satte sig upp.

Nora tog pojkens ansikte mellan sina händer och undersökte hans hals och ansikte.
På halsen syntes några ilskna märken efter Darryls strupgrepp.
Alex drog sig undan, vände sig in mot väggen och lade sig ner.

”Jag är så ledsen min älskling...” sa Nora mjukt och strök Alex över håret.
”Inte ditt fel att han är en idiot.” mumlade Alex.
Han vände sig om och såg allvarlig på sin mamma.
”Men mamma... jag har sagt miljoner gånger att du måste lämna honom!”
Nora svarade inte.
Hon såg bara sorgsen ut och kramade sin pojke.

Brus – del 11

*

”Vad håller du på med Darryl?!”
Nora tände lampan i hallen och stirrade på Darryl som höll hennes son i ett järngepp.
Darryl log.
”Jag råkade skrämma Alex och nu retas jag lite med grabben. Eller hur, lilla gubben?”
Darryl försökte låta faderlig och började kittla Alex.

Det började brusa i Alex öron igen.
Han tålde inte att Darryl rörde vid honom.
Alex hade ofta blivit utsatt för Darryls kittlingsattacker och pojken avskydde dem, för det kunde urarta i värsta sortens kittlingstortyr.
Och eftersom Darryl gillade att retas, brukade han inte sluta kittla Alex förrän Nora sade till på skarpen.

Alex slet sig loss och gav Darryl en brinnande blick.
”Rör mig inte, din jävel!” fräste han.
Han gick snabbt in på sitt rum och stängde dörren.

Brus – del 10

*

Plötslig log Darryl ett vidrigt slugt leende.
”De är lite lugnare när inte du bor här, förstår du.” sa han. ”Men om du skärper till dig och slutar bete dig som en liten gangster-unge får du stanna.”
Darryl släppte taget om Alex hals.

Alex skulle just gå in på sitt rum, när Darryl höll fast honom i hård pytonorms-kram.
”Din mamma älskar mig mer än dig Alex. Hon kommer aldrig att lämna mig!”

Brus – del 9

*

Alex småskrattade när han några minuter senare sade god natt till sin lillasyster och började gå mot sitt rum.
När han var nästan framme gick han rakt in i Darryl.
Darryl tog ett fast grepp om Alex strupe och tryckte upp pojken mot väggen.
”Ni blir aldrig av med mig! Inse det, din lilla skitunge!” väste Darryl.
Alex flämtade efter luft.
”Dra åt helvete!” kraxade han.
Pojken försökte komma loss, men Darryl var större och starkare.

”Trivs du inte här kan du åka tillbaka till din jävla fosterfamilj!” sa Darryl.
Alex försökte ta bort Darryls händer från sin hals.
Greppet började göra riktigt ont.

Brus – del 8

*

Cassie skrattade genom tårarna.
”Har du gjort det någon gång, somnat på en lektion...?”
Alex log lite fåraktigt och nickade.
”Det har hänt, ja...”
Cassie fnissade.
”Det skulle jag vilja se! Snarkade du när du somnade på lektionen? Va, gjorde du det?”
Hon började kittla Alex.
”Snarkade du?”
”Nej, det gjorde jag inte!” fnissade Alex. ”Och sluta kittlas, ditt lilla monster!”
Cassie bara fnissade glatt.

Brus – del 7

*

Alex skyndade sig att sätta sig intill sin lillasyster på sängen igen och höll om henne.
”Vad är det syrran...?” frågade han oroligt.
”Jag önskar att du ville bo här hos oss!” snyftade hon. ”Men jag vet att du inte vill det så länge han...”
Cassie pekade mot mamma Noras och hennes pojkvän Darryls sovrum på andra sidan väggen.

”Någon dag blir vi av med honom.” sa Alex ”Och då kan du, jag och mamma bo tillsammans igen.”
”Men han är som en sån där läbbig parasit som aldrig försvinner...” snyftade Cassie.
”Vi får aldrig ge upp vårt försök att övertala mamma att lämna honom.” sa Alex.

Cassie nickade.
”Du har rätt.” sa hon.
 Alex nickade.
Sedan såg Cassie hur ett litet leende lekte i hans mungipa.
”Men nu måste vi faktiskt försöka sova, syrran. Jag vet inte hur det är i din skola, men i min skola blir inte lärarna glada om man somnar på lektionerna.”

Brus – del 6

*

Cassie log och klappade honom på kinden.
”Du ligger jämt och grubblar för mycket brorsan lille. Gå och sov nu.”
”Okej...” sa Alex tveksamt. ”Men mår du bättre nu då, Cassie? Kan du somna om tror du...?”
”Jadå, det känns bättre.” sa Cassie. ”Tack vare dig. Och jag kan nog somna om.”
Cassie gäspade, som för att bekräfta hur sömnig hon var.

”Okej syrran. Då går jag in till mig.” sa Alex och gav sin lillasyster en kram. “Sov gott.”
Cassie kramade tillbaka.
”Sov gott brorsan. Jag älskar dig. Tack för att du finns.”
Alex log.
”Tack för att du finns.”
Cassie log.
Men plötsligt brast hon ut i gråt.

Brus – del 5

*

När Alex hade lugnat ner sig ett par minuter senare såg Cassie på sin bror och log.
”Helt otroligt brorsan... du lyssnade faktiskt.”
Alex flinade.
”Jag vet att jag är dålig på att lyssna när jag blir upprörd.”
”En aning ja.” sa Cassie och log. ”Du lyssnar aldrig på mig eller mamma – eller någon annan för den delen - när vi säger att du ska lugna ner dig.”
”Gör jag inte...?” sa Alex, lite förvånat.
Cassie höjde road på ögonbrynen och skakade på huvudet.
Hon fnissade till.
”Nope! Måste vara allt det där bruset i öronen på dig.” sa hon och petade sin bror retsamt i sidan.

Alex skruvade på sig.
”Nej Cassie, gör inte så där...” log han och försökte hålla sig för skratt.
Cassie fnissade.
Men sedan blev hon allvarlig igen.
”Förlåt att jag väckte dig förut.”
Alex log.
”Jag sov inte.”

Brus – del 4

*

Cassie kastade sig fram och höll hans huvud mellan sina händer.
”Alex! Sluta med det där!” sa hon, förskräckt och bestämt.
Hon drog sin storebror intill sig.
”Det hjälper inte att hålla på så där, fattar du väl? Du gör bara illa dig själv!”

”Jag blir bara så arg...” sa Alex sammanbitet.
Cassie kramade honom.
”Jag vet det brorsan.” sa hon mjukt i en tröstande ton. “Men du får inte skada dig så där. Och du... om du lugnar ner dig slutar det att brusa.”

Brus – del 3

*

”Fan att jag inte kom hit tidigare igår!” sa Alex.
Han slog knytnäven i madrassen.
Cassie skakade på huvudet.
”Då hade ni bara bråkat och han hade gett sig på dig också...”
”Gjorde han något med dig Cassie?” frågade Alex. ”Om han gjorde det ska jag...”
Alex ställde sig upp och knöt nävarna.

”Han gjorde inget med mig.” sa Cassie. ”Han brukar inte slå mig. Det händer bara om jag går emellan honom och mamma.”
Alex suckade igen.
”Hon måste lämna honom! Varför vill hon inte fatta det...?!”
Alex sjönk modfälld ner på sängen. Han kände hur det började brusa ilsket i öronen.
Plötsligt började han att dunka bakhuvudet i väggen för att få bruset att sluta.

Brus – del 2

*

Plötsligt upphörde bruset, en lampa tändes och Cassie kände sin storebrors armar om sig.
Cassie tittade in i Alex ögon och såg sig sedan omkring.
De befann sig inte i någon otäck helvetesöken, utan i Cassies rum.
Cassie slog armarna om storebrors hals och snyftade.
”Det var bara en mardröm, Cassie.” sa Alex med sin mjuka, trygga röst.
Cassie drog ett gråtdarrigt andetag.
”Det var en helt absurd och otäck dröm...! Darryl jagade oss och han satte dig i en bur... Jag försökte komma undan, men han fick nästan tag i mig…”
Alex suckade sorgset och drog Cassie tätare intill sig - så som han alltid gjorde när han ville beskydda henne från någon fara.

”Grälade han på mamma igår?” gissade Alex.
Cassie nickade.
”Mmmm… han skrek jättemycket och gav mamma en örfil. Mamma skrek åt honom att lägga av med sitt skrikande och sa 'Alex kommer snart'.”
Cassie suckade tungt.
”Men Darryl sa bara: 'Jag struntar väl i om din lilla skitunge kommer hit, Nora! Du ska göra som jag säger!'”

Brus – del 1

Paradise, California. 

Januari 2011

Cassie sprang med bultande hjärta och med ett läskigt brus i huvudet.
Munnen var torr, men hon hade inte en endaste droppe vätska att släcka den sandiga törsten med.
Den olidliga hettan klibbade sig fast på huden som en äcklig hinna.

Hon såg sig om efter Alex och såg till sin förskräckelse att Den Elake hade låst in Alex i en bur!
”Alex! Neeeej...!” grät Cassie.
Nu sträckte Den Elake sina stora händer mot henne.
Det fanns ingen chans att komma undan.

Bruset i huvudet växte sig allt starkare, som när man höjer till högsta volym på en TV där den svart-vita testbilden med miljontals svarta och vita små prickar är det enda som visas.
Ljudet blev outhärdligt och Cassie grät och skrek ut sin skräck.
Rakt ut i mörkret.

Mini släkt-rapport: Ryan

Namn: Ryan David McKenzie-Goldman
Född: 29 november 1956


Familj:

Mamma: Kate Goldman-McKenzie
Pappa: David McKenzie

Syskon: (storasyster) Rebecca

Mormor: Adina Goldman
Morfar: Asher Goldman
Moster: Rachel
+ "moster" Maggie (Kate's bästa väninna & Maureen's mamma)

Farmor: Ethel McKenzie
Farfar: George McKenzie
Faster:
Sue (gift med Davids bror Walter)
Vivienne (Davids storasyster)

Farbror:
Walter (Davids storebror)
Harry (gift med faster Vivienne)


Bästa vänner: Maureen, Sunny, Arthur, Clark, Joe & Sheila

senast uppdaterat: 24/7 2011

Mini släkt-rapport: Leni

Namn: Leni Johanna Simonsson
Född: 6/12 1992


Familj:


Mammas sida:

Mamma: Malena Ekdahl
(gift med Göran Ekdahl)

Syskon:
Linus, 15 år
Noel & Melwin, 7 år

Mormor: Leni Rosner
Morbror: Aron
Kusiner: Martin

~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~

Pappas sida:

Pappa: Johan Simonsson
(sambo med Camilla)

Syskon: 
Olivia ”Lilla O” 2 ½ år

Faster: Helena Hasselgren
(gift med Krister)

Kusiner: (Helena & Kristers barn)

Frida 21 år
Tony 13 år
Colette, 8 ½ år

senast uppdaterat: 24/7 2011

SkrivPuff - 22 juli 2011

Skriv om att nedvärdera.

Sitter här och lyssnar på mina urgulliga småbröder,
Linus, 15 år och tvillingarna Noel & Melwin, 7.
Måste dela med mig av deras senaste konversation:

Noel (läser olika ord): Vad betyder detta ordet; Ned... värd... era? Nedvärdera?

Linus: Det är när man inte tycker att någon är så värdefull.

Melwin: Buuuu! Man få' inte göra så!

Noel: Näää, det tycker inte jag heller. Jag ska aldrig nedvärdera nån. Jag tänker vara snäll mot folk - och jag ska UPPvärdera istället!

Melwin: Aaaa, jag med ska uppvädela!

Ja, Melwin har fortfarande lite svårt med bokstaven R... lilla skrutten...

De är ju för fina, småbrorsorna!

Mina vänner, glöm nu inte att "uppvädela" era medmänniskor! :-)

// Storasyster Leni