Starstruck - del 1

New York City
April 2011

Clara hade sett fram emot det här tillfället i flera veckor.
Nu äntligen skulle hon få se Cole Taylor - den söte favorit-stjärnan från TV och film - i verkligheten!
När Clara hade vunnit biljetter till filmpremiären av Coles senaste film hade hon jublat och gråtit av glädje i nästan en timme.
Nu stod stjärnorna på röda mattan och log mot fotografer och skrev autografer och kramade sina fans.
Clara klämde sig fram till kravall-staketet och höll hårt i sin penna, autografblock och lilla digitalkamera.
Nu var Cole alldeles nära henne.
Åh Gud…! tänkte Clara med bultande hjärta. Han är ju ännu sötare i verkligheten!

Clara skulle just ta mod till sig och ropa på Cole, när en man med bister uppsyn ledde Cole åt ett annat håll.
Va... var det över nu?
Skulle hon inte få säga till Cole vilken underbar skådespelare och person han var?
Alla andra fans var alldeles till sig för att de fått krama Cole, men Clara bara stod där och hade inte ens fått en autograf.
Clara visste att det inte var Coles fel, det var inte stjärnorna som bestämde när sådana här tillställningar var över, men Clara trodde hennes 12-åriga hjärta skulle brista.
Hon avskydde den där bistre mannen som förstört hennes chans till ett möte med hennes älsklings-kille.
Stora tårar rann nedför hennes kinder.

Vikarien på Abe Lincoln High - 7

*
Ryan, Maureen, Sunshine och de andra i klassen var fortfarande uppspela när de gick tillbaka till klassrummet efter lunch.
De sjöng Get On the Line av The Archies medan de väntade på att vikarien skulle komma och släppa in dem i klassrummet.

We started somethin'
Gonna get together,
Every man and woman, boy and girl.
Lovin' one another,
All the sisters and the brothers,
Lovin' one another 'round the world.

Get on the line
Get on the line for love, hey.
Get on the line
Get on the line for love, hey.

The sun is risin'
On a brand-new mornin'.
Got to tell the people everywhere.
Got to pass it on
Before the hope is gone.
Let the line go by you if you dare.

Att sjunga Get On the Line var en liten kul grej som klassen börjat med några veckor tidigare.Och Miss Coleman tyckte det var en riktigt trevlig tradition, så hon hade uppmuntrat sina elever till att sjunga den varje dag när de stod på led utanför klassrumet.
Mr. Bottom däremot verkade inte uppskatta den musikaliska lilla traditionen.
Han blängde på ungdomarna när han låste upp klassrumsdörren.
"Nu är rasten slut och ni kan sluta leka." sa han. "Ni kan tysta gå sätta er på era platser."

Clark blängde på vikarien.
"Vem sjutton har tappat ett hus på hans syrra...?" viskade han till sina kamrater.
"Ja, precis, vi sjunger ju varje dag." sa Sheila.
Mr. Bottom harklade sig högt.
"Ni skulle vara tysta, sa vi inte så?"
Joe suckade.
"Jag saknar Miss Coleman..."
Ryan nickade.
"Mmmm... Miss Coleman ser aldrig ut som om hon ska mörda oss bara för vi är lite glada..."

Vikarien på Abe Lincoln High - 6

*
"Vad fint du sjöng Ryan!" sa Jill en stund senare. "Jag skulle så gärna vilja se den där reklam-filmen igen. Har du en kopia av den?"
"Nej." sa Ryan.
Men han såg så pillemarisk ut att ingen trodde på honom.
"Vad du ljuger!" skrattade Maureen och petade Ryan i sidan. "Ni har visst en kopia av den. Kan vi inte kolla på den nån dag?"
Ryan skakade på huvudet.
"Nope, jag ska gömma alla pinsamma filmer på mig, både hemma-filmer och reklam-filmer."
"Finns det mer än en reklam-film?" frågade Sheila.
Ryan insåg att han försagt sig. Han skruvade på sig.
"Eh... det kan hända att jag har gjort en eller två reklam-filmer..." mumlade han.
"Eller fem." sa Maureen.
"Tack Maureen..." mumlade Ryan.
Maureen log och kramade honom.
"Vad har du mer gjort reklam för?" frågade Jill.
Ryan funderade.
"Förutom Animal Crackers, har jag gjort reklam för glass, cyklar, jordnötssmör och..."
"Det där godiset, Peppermint Twist." fyllde Maureen i. "Då dansade ni till låten Peppermint Twist."
"Tack för påminnelsen Maureen..." mumlade Ryan.
"Men Ryan... du ska inte skämmas, du var ju såååå söt i alla de där reklamfilmerna!" sa Maureen och drog in Ryan i sin famn.

"Nu minns jag!" utbrast Jill plötsligt. "Gjorde inte du cykel-reklamen ganska nyligen?"
"Jo..." muttrade Ryan. "för två år sedan... Fördelen var att jag fick behålla cykeln. Och när jag gjorde de andra reklam-filmer fick jag också grejer jag gjorde reklam för."
Maureen log.
"Nej, Ryan, fördelen var att vi fick se ditt söta lilla ansikte i TV!"
Ryan suckade. Men sedan log han.
"Du är knasig Maureen."
Maureen skrattade.
"Akta dig du, om du är kaxig kanske jag pussar dig igen."
Klassen skrattade.
"Pussa mig då om du nu så gärna vill göra det." flinade Ryan.
"Okej Ry, du bad om det." skrattade Maureen.
Hon började pussa Ryan på halsen, precis så där som Sheila retsamt brukade göra.
Ryan kiknade av skratt.
"Nej Maureen... sluta! Det... det..."
"Kittlas...?" föreslog Sunshine fnissande.
"Mmmmm..." pep Ryan.
Han blev röd om kinderna och försökte ta sig ur Maureens famn. Men det gick inte så bra.
"Du kommer inte härifrån nu, Ryan." skrattade Maureen.
"Nej, jag märker det...!" fnissade Ryan.

Vikarien på Abe Lincoln High - 5

*
"Jag förstår inte hur vi ska stå ut med den där sura gubben i två veckor...!" stönade Sheila när klassen satt i gräset och åt sin lunch.
"Vi får muntra upp honom lite." sa Clark.
Sheila suckade.
"Lycka till Clark."
"Vi får väl sjunga lite för honom." föreslog Arthur. "Musik piggar upp folk."
Sheila fick en lurig uppsyn i ansiktet.
"På tal om att sjunga... Ryan, minns du dom här...?"
Sheila höll upp en box med animal crackers.
Ryan suckade.
"Kul Sheila." sa han.
Men sedan log han.
"Jag hade hoppats på att folk hade glömt bort den där gamla reklam-filmen."
Clark såg nyfiket på Ryan.
"Vad då för reklam-film?"
"Ryan gjorde ju reklam för animal crackers när han var sju år." log Maureen. "Den gick på TV jättelänge."
"Vad det du...?!" utbrast Jill. "Åh, jag älskade den reklam-filmen!"
"Kan du inte sjunga den där Shirley Temple-sången som du sjöng i reklamen?" bad Sheila. "Animal Crackers In My Soup."
Ryan log och skakade på huvudet.
"Aldrig i livet."
"Jo, snälla Ryan!" bad Jill.
"Jag... jag har glömt bort texten." sa Ryan.
"Bra försök, Little Monkey Boy." skrattade Maureen och rufsade om i Ryans hår.
Ryan skrattade.
"Okej, som ni vill. Men jag tänker inte sjunga den själv." sa han bestämt.
"Jag sjunger med dig Ry!" sa Sunshine glatt. "Kom, så sjunger vi!"
Sunshine drog upp Ryan på fötter och tillsammans sjöng och dansade de till Animal Crackers In My Soup.

Animal crackers in my soup
monkies and rabbits loop the loop,
Gosh, oh gee, but I have fun,
swallowin' animals one by one.
In every bowl of soup I see,
lions and tigers watching me,
I mae 'em jump right thru a hoop,
those animal crackers in my soup


When I get hold
of the 'Big bad wolf'
I just push him under to drown.
Than I bite him
in a million bits
and I gobble him right down.
When they're inside me
where its dark
I walk around like Noah's ark
I stuff my tummy like a goop
with animal crackers in my soup

"Ni två är underbara!" jublade Sheila.
Klassen jublade och applåderade.
"Sjung mer!" ropade Joe.
"Vi sjunger nåt allihop!" sa Sunshine.
Hela klassen stämde in i The Archies Sugar and Spice.
Coach Henderson gick förbi. Han såg på sina musikaliska elever och log.
"Ni sjunger alltid ni." sa han.
"Yep! Livet blir roligare då." sa Ryan glatt.
Coach Henderson skrattade och gick vidare.
Klassen skrattade när de hörde att han också började sjunga på Sugar and Spice.
"Coach Henderson är verkligen en cool lärare!" sa Sunshine.

Vikarien på Abe Lincoln High - 4

*
"Hur kan man vara så där sur...?!" utbrast Sheila när klassen gick ut i solskenet för att äta lunch.
"Det skulle du också vara om du hette Bottom i efternamn." flinade Clark.
Maureen puffade till honom.
"Skärp dig Clark, han kan ju inte rå för vad han heter."
"Nääää..." sa Clark. "Men lite kul är det."
Maureen log.
"Ja, ja, men akta så att han inte förstår att du skrattar åt honom bara."
Clark log avfärdande.
"Ingen fara Maureen, Mr. B skulle inte förstå sig på nån sorts humor, ens om det hoppade upp och bet honom i baken."
Joe brast ut i gapskratt.
"Baken...! Mr. Bottom...! Hajar ni?"
Maureen suckade och skakade trött på huvudet.
"Ja, Joe, vi hajar."
"Ja, men det var ju roligt!" frustade Joe.
Sheila klappade honom på huvudet.
"Joe och Clark, ni två ska nog inte sitta i solen när vi äter."
Ryan log.
"Oroa dig inte för solsting, Sheil. Dom där två kan knappast bli värre än de redan är."
Sheila skrattade.
"Tack för dom vänliga orden Ry." sa Clark och log.
"Det var så lite så." log Ryan.
"Gud, vad ni killar retas med varandra hela tiden." sa Jill.
Joe nickade.
"Det är roligt förstår du Jilly."
Maureen log mot Jill.
"Du vet hur pojkar kan vara..."
Ryan gjorde en liten grimas mot Maureen.
"Hur kan pojkar vara, Marie...?" sa han leende.
Maureen lade armen om Ryan.
"Du vet... lite galna och oförbätterliga."
"Och det tar några extra år för er pojkar att mogna." flinade Sheila. "Vi tjejer mognar snabbare."
"Mmmm..." sa Ryan tankfullt. "Men jag är faktiskt ett och ett halvt år yngre än de flesta av er här."
Maureen skrattade och gav Ryan en kram.
"Ja, det har du rätt i. Och vi älskar dig precis som du är, Little Monkey Boy. Bli aldrig mogen och tråkig."
Hon gav Ryan en puss på kinden.
Ryan rodnade och torkade bort pussen.
Tjejerna skrattade.
"Du är så söt, Ryan!" sa Jill kärleksfullt.
"Är jag inte alls..." mumlade Ryan blygt.

Vikarien på Abe Lincoln High - 3

*
Mr. Bottom återgick till klasslistan och fortsatte att ropa upp eleverna.
De svarade klart och tydligt när de hörde sitt namn, det gladde den konservative Mr. Bottom.
"Sunshine Robinson?"
Vem vid sina sinnens fulla bruk döper sitt barn till Sunshine...? tänkte Mr. Bottom. Måste vara en sådan där hippie-unge...
"Här Sir!" svarade en liten tjej med långt, lockigt hår.
Runt halsen bar hon en halskedja med ett stort peace-märke och i en annan kedja hängde två army-tags.
Skolan borde se över sina kläd-koder lite bättre, tänkte Mr. Bottom. Ungarna får visst klä sig precis hur de vill nu för tiden...
"Maureen Watson?"
Maureen räckte upp handen och svarade klart och tydligt när hon hörde sitt namn.
Äntligen en normal unge... tänkte vikaren. Normala kläder och normalt namn.


"Ni läser visst Shakespeare nu, va?" frågade Mr. Bottom när han ropa upp allas namn.
"Ja, Sir." svarade Sunshine. "Nu läser vi A Midsummer Night's Dream."
Clark slog handen för munnen för att kväva ett skratt.
"Vi ska läsa om åsnan Bottom..." viskade han.
Ryan såg snabbt ner i sin bänk, även han full med fniss.
Maureen kramade Ryans nacke.
"Ryan... börjar du skratta får du en puss..." viskade hon varnande.
"Jag kanske vill ha det." fnissade Ryan.
Maureen såg leende på Sunshine och Sheila.
"Kom ihåg att han sa så."
Sunshine och Sheila nickade glatt.
"Äh, jag skulle bara få en puss om jag började skratta sa du ju..." sa Ryan.
"Mmmm... men är du kaxig får du också en puss." log Maureen.
Ryan log generat och skakade på huvudet.
"Jo då." sa Maureen. "Vänta bara."

Mr. Bottom gav dem en sträng blick.
"Prata får ni göra på rasten. Nu har vi lektion, då vill jag inte att ni ska hålla på att tjattra som apor!"
"Apor?" sa Joe.
Han började sjunga på (Theme From) The Monkees.

Here we come, walkin'
Down the street.
We get the funniest looks from
Ev'ry one we meet.
Hey, hey, we're the Monkees
And people say we monkey around.
But we're too busy singing
To put anybody down

"Tysta!" röt Mr. Bottom.
Han drämde en trälinjal i katedern.
Smällen fick hela klassen att hoppa till.
"Ooops...." sa Ryan.
"Eh... jag tror inte Mr. B gillar oss så särskilt mycket..." viskade Clark.
Ryan skakade på huvudet.
"Nope..."

Vikarien på Abe Lincoln High - 2

*
Mr. Bottom granskade klassen han nu skulle vara vikarie för i fjorton dagar.
Det verkade vara ett uppspelt gäng...
Han hoppades innerligt att han inte skulle få problem med dem. Tonåringar kunde var riktigt oregerliga.
"Sitt ner, så ska vi ha upprop."
Eleverna satte sig lydigt ner på sina platser.
Mr. Bottom log förnöjt. De här ungarna kanske inte var så oregerliga ändå.
Vikarien började läsa från klasslistan.
"Joseph Anderson."
"Det är jag!" sa Joe och räckte upp handen. "Fast alla säger Joe."
Mr. Bottom ignorerade det sista. Smeknamn var han inte särskilt förtjust i.
"Sheila Bell?"
"Här Sir!" sa Sheila glatt.
Lite för glatt, tyckte Mr. Bottom.
Han såg ut över klassen för att försöka memorera ungdomarnas utseenden och placering.
"Eh... grabben, du kan gå tillbaka till din klass nu." sa han plötsligt.
Klassen såg förundrade på vikarien. Vem pratade han med...?

Ryan, Maureen och Sunshine kom på det först.
De började fnissa. Det var inte första gången någon trodde att Ryan var mycket yngre än vad han var.
"Sir, detta här är Ryans klass." log Sunshine.
Vikarien såg klentorget på Sunshine och sedan på Ryan.
Det var inte möjligt att den här grabben tillhörde den här klassen.
"Jag har alltid gått i den här klassen, Sir." sa Ryan.
"Han har hoppat över en klass." sa Clark malligt. "Han är super-smart."
"Är du säker på att du går i den här klassen?" frågade Mr. Bottom.
"Det hoppas jag verkligen." småskrattade Ryan. "Annars har jag gått till fel klassrum i flera år."
Klassen skrattade.
Ryan gick fram till katedern och pekade på sitt namn på klasslistan.
"Ryan D. McKenzie-Goldman - det är jag det."
Mr. Botton såg på den lille, tanige killen med rufsigt hår (alldeles för långt hår för en pojke, ansåg Mr. Bottom) och pigga blå ögon.
"Hur gammal är du pojk?"
"Fjorton." svarade Ryan.
Sedan tillade han.
"Och ett halvt."
"Hur gammal är ni själv, Mr B?" undrade Sheila nyfiket.
Klassen skrattade.
Mr. Bottom suckade.
Den här klassen hörde tyvärr till den något oregerliga skaran...

Alfabets-dikt - av Dani

*
A - Angela (colleague & friend) & Angel (one of my best friends)
B - (Uncle) Bobby [Nikki's Dad]
C - Charli & Cole
D - Danelli (coolest last name ever! *lol* just kidding)
E - Elephants
F - Fridays
G - Gemini
H - Hollywood
I - Italy
J - Jacob
K - Kick-Ass
L - Logan
M - Marco (Daddy)
N - Nikki
O - Oak Park
P - Pancakes
Q - Queens of Noise
R - Ray
S - SCA
T- Travel
U - USA
V - (Uncle) Vinnie [Charli & Ray's Dad]
W - Wolverine
X - X-Files
Y - Yep
Z - Zits (the comic strip)

Vikarien på Abe Lincoln High - 1

Abraham Lincoln High School, Delphi. 
Maj 1971

"Vem är det där och vad har han gjort med Miss Coleman?" frågade Joe misstänksamt.
Det var första lektionen för dagen och klassen såg förvånat på den främmande mannen vid katedern.
"Han kanske är en alien, från Roswell-crashen..." föreslog Clark. "och han har kidnappat Miss Coleman och nu vill ha ta oss också."
"Ja, så är det nog." sa Maureen torrt och log. "Du tror inte att han är vikarie då?"
"Aliens är roligare." sa Joe.
Ryan nickade.
"Ja, men Joe... tror du verkligen att aliens - som landade i Roswell 1947 - skulle vänta i över tjugo år och sedan komma ända hit till California för att hämta folk...?"
Maureen skrattade.
"Pojkar... ni har fått aliens på hjärnan."

Mannen vid katedern reste sig och kom fram till dörren.
"God morgon." hälsade han. "Ni måste vara Miss Colemans klass."
"Varför måste vi det?" frågade Joe.
Han frågade inte för att vara uppkäftig, han tyckte bara att uttrycket var konstigt.
"Ja, det är vi det." svarade Maureen.
"Jag är er vikarie de närmsta två veckorna." sa mannen. "Mitt namn är Mr. Bottom."
"Bottom..." skrockade Joe tyst.
Clark gav ifrån sig ett läte som varnade om en skratt-attack.
Sunshine gav honom en lätt spark på smalbenet.
"Men Sunny, han heter..." började Clark.
"Jag hörde honom." sa Sunshine mellan sammanbitna tänder. "Tyst nu."

Eleverna gick in i klassrummet och satte sig vid sina platser.
"Du Ryan..." viskade Clark. "vi har en vikarie som heter Bottom...!"
Ryan kvävde ett fniss.
"Åsnan i A Midsummer Night's Dream heter också Bottom..." viskade Ryan.
"Ryan, tyst nu...!" viskade Maureen förmanande.
Men hon hade också svårt att hålla sig för skratt.

Blue Creek Memories #11

Pappa Matthew berättar:

En dag när Ashlee var 4 år tog jag med henne på en shopping-runda i vår supermarket.
Plötsligt kom Ashlee bort i den stora mataffären.
Hon gick länge omkring gråtande och letade efter mig.

När jag äntligen (efter vad Ash tyckte var en evighet) hittade Ashlee,
såg hon på mig med sina stora ögon och sa anklagande:
"Du är faktiskt min pappa, du ska hålla reda på mig."

Alfabets-dikt - av Ryan

Alphabet Poem
By Ryan

A - Adina & Asher (Grandma & Grandpa)
B - Beach
C - Clark (one of my best friends)
D - David (My Dad + my middlename)
E - Esther (Grandma McKenzie)
F - Friday Shows (at school)
G - George (Grandpa)
H - Happiness
I - Ice cream
J - Joe (one of my best friends)
K - Kate (my Mom)
L - Laughing
M - Maureen & Maggie
N - Novels
O - Ocean Beach
P - Popcorn
Q - Quizzes
R - Rebecca
S - Sunny
T- Tigers
U - Unbelievable
V - (Aunt) Vivienne (Dad's older sis)
W - Whales
X - Xylophone
Y - Yellow Submarine
Z - Zebra

Alfabets-dikt - av Maxine

*
A - Alex
B - Beach
C - Cassie
D - Dreams
E - Emily (My middle name)
F - ("Uncle") Frederick "Freddie" (Jo's brother)
G - Golden Mountains
H - Holly
I - Ice cream
J - Joanne & Janie (Mama & sis)
K - Kit-Kat :P
L - Logan (My middle name, used to be my "real" last name)
M - Martin (Daddy)
N - Nora
O - Oz
P - Pizza
Q - Questions
R - Ricky
S - September (My birthday: Sept. 25 ;-))
T- Travel
U - UFO
V - Visions
W - Walkabout
X - X marks the spot
Y - Young & restless (= me *lol*)
Z - Zoo

8 april 2011: Grattis Ricky

*

Happy Birthday 

Ricky!

*

29 mars 1971: Grattis Kate

*

Happy Birthday 
Kate!


Love,
David
Rebecca & Ryan

*

24 mars 2011: Grattis Annie

*

Happy Birthday 

Annie!

Love

Eli & Dylan

*

A Danelli Xmas: Noelle In Wonderland - 14

24 December

Kyrkan var tom på besökare när Dani kom in.
Pastor Nolan var den ende som var kvar efter förmiddagens julkonsert. Han såg både glad och förvånad ut när han fick syn på Dani.
"Dani, det var längesen! Hur är det med dig?"
"Det är ganska bra, tack." sa Dani. "Men jag jobbar med ett tufft fall just nu. Ni har hört att Noelle Nichols är försvunnen, va?"
Pastor Nolan nickade.
Dani bet sig tankfullt i underläppen.
"Pastor Nolan... jag är inget bra på det här med böner och sånt...  skulle ni vilja..."
"... be för att Noelle kommer hem välbehållen?" avslutade Pastor Nolan frågan.
Han log.
"Det gör jag varje dag."
Dani såg storögd på honom.
"Tack Pastor Nolan." sa hon. "Jag hoppas era böner slår in."
"Det hoppas jag också Dani. Har ni fått några meddelanden från någon kidnappare, eller något som talar om var hon kan finnas."
Dani nickade.
"Vi tror att vi vet var hon finns. Min partner Jacob och jag ska försöka rädda henne nu."
Pastor Nolan tog Danis händer i sina.
"Du lever i en farlig värld. Lova att du är rädd om dig, min flicka."
Dani log och nickade.
"Jag lovar."

När Dani lämnade kyrkan en stund senare, knäböjde Pastor Nolan vid altaret och bad att Gud skulle hålla en skyddande hand över Noelle, Dani och Jacob.
"Och se till att lilla Dani är försiktig när hon ger sig ut på räddningsuppdraget." tillade han.

A Danelli Xmas: Noelle In Wonderland - 13

24 December

Marco Danelli såg på Dani som krängde på sig sin jacka och halsduk.
"Vart ska du?" frågade han.
Dani gav sin far en blick som tydligt talade om att hon tyckte att det var en ganska dum fråga.
"Till Wonderland." sa hon i självklar ton.
"Borde inte någon mer erfaren agent åka dit...?"
Han fick ännu en blick från sin dotter.
"Jag åker dit." sa Dani bestämt. "Noelle känner mig, hon kommer att känna sig mer trygg om hon räddas av någon hon känner."
Marco Danelli suckade.
"Jo, du har rätt Dani, men... det kan bli farligt."
Dani bara nickade.
Hon drog upp dragkedjan i sin jacka och vände sig mot Jacob.
"Jag ska bara göra en grej innan vi åker. Vi ses här utanför om tjugo minuter."
Innan Jacob hann säga "Okej" hade Dani lämnat kontoret.
"Vart ska hon?" undrade Agent Daley.
Jacob ryckte på axlarna.
"Ingen aning..."

Marco Danelli lade en hand på Jacobs axel.
"Jacob, var rädda om er där ute på Atlantis Island."
Jacob nickade.
"Det ska vi Sir."
Marco suckade. Jacob hörde att det fanns mycket oro i den lilla utandningen.
"Om något händer er ikväll..." började Marco.
Jacob skakade på huvudet.
"Vi ska vara försiktiga."
"Du ja," sa Marco. "men du vet ju hur Dani är - försiktig finns inte alltid i hennes vokabulär..."
Jacob log.
"Nej... men hon har allt under kontroll. Det kommer nog att gå bra, det här."
"Ja du grabben, vi får verkligen hoppas det." suckade Marco Danelli. "Både för er och lilla Noelles skull."

3 mars 2011: Grattis Jordan

*

Happy Birthday 
Jordan!


Love,
Eden & Chloe 
<3

*

A Danelli Xmas: Noelle In Wonderland - 12

23 December

”Rödluvan följde med vargen…” mumlade Agent Daley.
I hela sitt vuxna liv hade han tolkat det som att vargen i sagan var en vidrig förövare, som lurade med sig lilla Rödluvan.
Bilden av lilla Noelle i sin röda kappa förstärkte bara de tankarna.
Daleys egna tankar fick honom att rysa till och må illa.
”Fy fan… vi får verkligen hoppas att det inte är en pedofil som har ungen...”

”Tivolit Wonderland har special-öppet i morgon för att det är jul.” sa Dani. ”Vi måste alltså åka ut till Atlantis Island i morgon.”
Jacob nickade.
”Ja, Noelle och ‘Hattmakaren’ kommer med all sannolikhet vara där då.”
Dani suckade tungt och mumlade, med vämjelse i rösten:
”Rödluvan och Hattmakaren…”

”Näää... fy fan…” mumlade Agent Daley, även han med vämjelse i rösten. ”Jag kommer aldrig kunna läsa sagor mer…”
”Läser du sagor, Daley?” frågade Angela Wood. ”Trodde inte sagor var nåt för dig.”
Daley ryckte lite på axlarna.
”Vaddå…? Jag läser sagor.” sa han, lite fåraktigt. ”Jag råkar ha syskonbarn.”
Han suckade tungt.
”Vilken värld vi lever i… Jag ska fan se till att syrran inte släpper ut sina ungar mer…!”

A Danelli Xmas: Noelle In Wonderland - 11

23 December

Dani kom inrusande på Special Crime Agency.
”Jag tror jag vet vem som har Noelle!” flämtade hon.
Jacob Linz tittade upp.
”Vem?” frågade han ivrigt.
”Hattmakaren.” sa Dani.
Agent Daley såg med rynkade ögonbryn på sin unga kollega.
”Hattmakaren…? Dani, har du rökt på?”
I normala fall skulle kommentaren fått Dani att skratta. Men detta var inte i ”normala fall”.
Hon gav Daley en allvarlig blick.
”Vi frågade Noelles far om Noelle skulle följa med någon som försöker locka med sig henne.” sa hon. ”Harvey Nichols sa att hon aldrig i livet skulle följa med en främling.”
”Och…?” sa Daley.
”Så den som tog henne är någon hon känner!” nästan skrek Dani.
”Och denna någon är ‘Hattmakaren’…?” frågade Daley.
Dani nickade.

”Förklara för oss som inte är så insatta…” bad Daley.
”Noelle älskar Alice in Wonderland.” förklarade Jacob. ”Och hon blev tydligen jätteförtjust i Hattmakaren när hon såg pjäsen häromdagen - både i karaktären och han som spelar den."
”Dessutom lever Noelle i sin egen värld...” tillade Dani. ”och hon har lite svårt att skilja på fantasi och verklighet.”
”Så någon som Hattmakaren skulle lät kunna få med sig flickan menar du, utan att flickan blir rädd?” frågade Daley.
Dani nickade igen och såg sammanbiten ut.

A Danelli Xmas: Noelle In Wonderland - 10

23 December

”Vaddå?” sa Ray. ”Jag sa bara att Wonderland är ju super-coolt. Vad är det med det…?”
”Nej, ingenting.” sa Dani. ”Jag bara regerade på att du sa Wonderland och kom att tänka på en sak. Jag måste gå.”
Dani reste sig och rusade ut i hallen.
Nikki sprang efter.
”Vad är det, D...? Kom du på nåt som har med Noelles försvinnande att göra?”
Dani nickade.
Hon kastade på sig skor och jacka och skyndade sig ut i den kalla december-kvällen.

”Vad är det med D?” frågade Ray. Han såg helt oförstående och förvirrad ut. ”Vart ska hon?”
”Gå på tivoli.” sa Nikki.
Cole såg för ett oförstående och förvirrad ut, han också.
Sedan slog han sig i pannan med handflatan.
”Vad dum jag är!” utbrast han. ”Att jag inte tänkte på det...! Det är ju hur klart som helst!”
Nikki kunde inte låta bli att le när hon såg hur ivrig Cole såg ut, när det Dani kommit på slog honom också.
”Jag hajar fortfarande ingenting... vad är det som är så klart?” sa Ray. ”Har det med Noelle att göra? Var det därför Dani rusade iväg.”
”Bingo.” sa Nikki.

Charli såg på maten på bordet.
"Dani har fortfarande inte ätit något..."
"Nej..." suckade Cole. "Och hon lär nog inte göra det förrän de hittar Noelle..."
"Du har nog rätt Cole." suckade hon. "Hon lär nog inte sova mycket heller."
"Jag hoppas de hittar Noelle snart." sa Cole. "Jag vågar inte tänka på vad som kan ha hänt henne..."
Nikki ställde sig bakom Cole och lade armarna om honom.
"Nej, det vågar inte jag heller..."

"Dom hittar henne nog." sa Ray. "SCA har bra agenter och den vanliga polisen hjälper också till."
"Vi får hoppas att du har rätt, Ray." sa Nikki.