Happy Birthday
Kate!
Love,
David
Rebecca & Ryan
Kate!
Love,
David
Rebecca & Ryan
*
tisdag, mars 29, 2011
torsdag, mars 24, 2011
måndag, mars 21, 2011
A Danelli Xmas: Noelle In Wonderland - 14
24 December
Kyrkan var tom på besökare när Dani kom in.
Pastor Nolan var den ende som var kvar efter förmiddagens julkonsert. Han såg både glad och förvånad ut när han fick syn på Dani.
"Dani, det var längesen! Hur är det med dig?"
"Det är ganska bra, tack." sa Dani. "Men jag jobbar med ett tufft fall just nu. Ni har hört att Noelle Nichols är försvunnen, va?"
Pastor Nolan nickade.
Dani bet sig tankfullt i underläppen.
"Pastor Nolan... jag är inget bra på det här med böner och sånt... skulle ni vilja..."
"... be för att Noelle kommer hem välbehållen?" avslutade Pastor Nolan frågan.
Han log.
"Det gör jag varje dag."
Dani såg storögd på honom.
"Tack Pastor Nolan." sa hon. "Jag hoppas era böner slår in."
"Det hoppas jag också Dani. Har ni fått några meddelanden från någon kidnappare, eller något som talar om var hon kan finnas."
Dani nickade.
"Vi tror att vi vet var hon finns. Min partner Jacob och jag ska försöka rädda henne nu."
Pastor Nolan tog Danis händer i sina.
"Du lever i en farlig värld. Lova att du är rädd om dig, min flicka."
Dani log och nickade.
"Jag lovar."
När Dani lämnade kyrkan en stund senare, knäböjde Pastor Nolan vid altaret och bad att Gud skulle hålla en skyddande hand över Noelle, Dani och Jacob.
"Och se till att lilla Dani är försiktig när hon ger sig ut på räddningsuppdraget." tillade han.
Kyrkan var tom på besökare när Dani kom in.
Pastor Nolan var den ende som var kvar efter förmiddagens julkonsert. Han såg både glad och förvånad ut när han fick syn på Dani.
"Dani, det var längesen! Hur är det med dig?"
"Det är ganska bra, tack." sa Dani. "Men jag jobbar med ett tufft fall just nu. Ni har hört att Noelle Nichols är försvunnen, va?"
Pastor Nolan nickade.
Dani bet sig tankfullt i underläppen.
"Pastor Nolan... jag är inget bra på det här med böner och sånt... skulle ni vilja..."
"... be för att Noelle kommer hem välbehållen?" avslutade Pastor Nolan frågan.
Han log.
"Det gör jag varje dag."
Dani såg storögd på honom.
"Tack Pastor Nolan." sa hon. "Jag hoppas era böner slår in."
"Det hoppas jag också Dani. Har ni fått några meddelanden från någon kidnappare, eller något som talar om var hon kan finnas."
Dani nickade.
"Vi tror att vi vet var hon finns. Min partner Jacob och jag ska försöka rädda henne nu."
Pastor Nolan tog Danis händer i sina.
"Du lever i en farlig värld. Lova att du är rädd om dig, min flicka."
Dani log och nickade.
"Jag lovar."
När Dani lämnade kyrkan en stund senare, knäböjde Pastor Nolan vid altaret och bad att Gud skulle hålla en skyddande hand över Noelle, Dani och Jacob.
"Och se till att lilla Dani är försiktig när hon ger sig ut på räddningsuppdraget." tillade han.
A Danelli Xmas: Noelle In Wonderland - 13
24 December
Marco Danelli såg på Dani som krängde på sig sin jacka och halsduk.
"Vart ska du?" frågade han.
Dani gav sin far en blick som tydligt talade om att hon tyckte att det var en ganska dum fråga.
"Till Wonderland." sa hon i självklar ton.
"Borde inte någon mer erfaren agent åka dit...?"
Han fick ännu en blick från sin dotter.
"Jag åker dit." sa Dani bestämt. "Noelle känner mig, hon kommer att känna sig mer trygg om hon räddas av någon hon känner."
Marco Danelli suckade.
"Jo, du har rätt Dani, men... det kan bli farligt."
Dani bara nickade.
Hon drog upp dragkedjan i sin jacka och vände sig mot Jacob.
"Jag ska bara göra en grej innan vi åker. Vi ses här utanför om tjugo minuter."
Innan Jacob hann säga "Okej" hade Dani lämnat kontoret.
"Vart ska hon?" undrade Agent Daley.
Jacob ryckte på axlarna.
"Ingen aning..."
Marco Danelli lade en hand på Jacobs axel.
"Jacob, var rädda om er där ute på Atlantis Island."
Jacob nickade.
"Det ska vi Sir."
Marco suckade. Jacob hörde att det fanns mycket oro i den lilla utandningen.
"Om något händer er ikväll..." började Marco.
Jacob skakade på huvudet.
"Vi ska vara försiktiga."
"Du ja," sa Marco. "men du vet ju hur Dani är - försiktig finns inte alltid i hennes vokabulär..."
Jacob log.
"Nej... men hon har allt under kontroll. Det kommer nog att gå bra, det här."
"Ja du grabben, vi får verkligen hoppas det." suckade Marco Danelli. "Både för er och lilla Noelles skull."
Marco Danelli såg på Dani som krängde på sig sin jacka och halsduk.
"Vart ska du?" frågade han.
Dani gav sin far en blick som tydligt talade om att hon tyckte att det var en ganska dum fråga.
"Till Wonderland." sa hon i självklar ton.
"Borde inte någon mer erfaren agent åka dit...?"
Han fick ännu en blick från sin dotter.
"Jag åker dit." sa Dani bestämt. "Noelle känner mig, hon kommer att känna sig mer trygg om hon räddas av någon hon känner."
Marco Danelli suckade.
"Jo, du har rätt Dani, men... det kan bli farligt."
Dani bara nickade.
Hon drog upp dragkedjan i sin jacka och vände sig mot Jacob.
"Jag ska bara göra en grej innan vi åker. Vi ses här utanför om tjugo minuter."
Innan Jacob hann säga "Okej" hade Dani lämnat kontoret.
"Vart ska hon?" undrade Agent Daley.
Jacob ryckte på axlarna.
"Ingen aning..."
Marco Danelli lade en hand på Jacobs axel.
"Jacob, var rädda om er där ute på Atlantis Island."
Jacob nickade.
"Det ska vi Sir."
Marco suckade. Jacob hörde att det fanns mycket oro i den lilla utandningen.
"Om något händer er ikväll..." började Marco.
Jacob skakade på huvudet.
"Vi ska vara försiktiga."
"Du ja," sa Marco. "men du vet ju hur Dani är - försiktig finns inte alltid i hennes vokabulär..."
Jacob log.
"Nej... men hon har allt under kontroll. Det kommer nog att gå bra, det här."
"Ja du grabben, vi får verkligen hoppas det." suckade Marco Danelli. "Både för er och lilla Noelles skull."
torsdag, mars 03, 2011
lördag, februari 19, 2011
A Danelli Xmas: Noelle In Wonderland - 12
23 December
”Rödluvan följde med vargen…” mumlade Agent Daley.
I hela sitt vuxna liv hade han tolkat det som att vargen i sagan var en vidrig förövare, som lurade med sig lilla Rödluvan.
Bilden av lilla Noelle i sin röda kappa förstärkte bara de tankarna.
Daleys egna tankar fick honom att rysa till och må illa.
”Fy fan… vi får verkligen hoppas att det inte är en pedofil som har ungen...”
”Tivolit Wonderland har special-öppet i morgon för att det är jul.” sa Dani. ”Vi måste alltså åka ut till Atlantis Island i morgon.”
Jacob nickade.
”Ja, Noelle och ‘Hattmakaren’ kommer med all sannolikhet vara där då.”
Dani suckade tungt och mumlade, med vämjelse i rösten:
”Rödluvan och Hattmakaren…”
”Näää... fy fan…” mumlade Agent Daley, även han med vämjelse i rösten. ”Jag kommer aldrig kunna läsa sagor mer…”
”Läser du sagor, Daley?” frågade Angela Wood. ”Trodde inte sagor var nåt för dig.”
Daley ryckte lite på axlarna.
”Vaddå…? Jag läser sagor.” sa han, lite fåraktigt. ”Jag råkar ha syskonbarn.”
Han suckade tungt.
”Vilken värld vi lever i… Jag ska fan se till att syrran inte släpper ut sina ungar mer…!”
”Rödluvan följde med vargen…” mumlade Agent Daley.
I hela sitt vuxna liv hade han tolkat det som att vargen i sagan var en vidrig förövare, som lurade med sig lilla Rödluvan.
Bilden av lilla Noelle i sin röda kappa förstärkte bara de tankarna.
Daleys egna tankar fick honom att rysa till och må illa.
”Fy fan… vi får verkligen hoppas att det inte är en pedofil som har ungen...”
”Tivolit Wonderland har special-öppet i morgon för att det är jul.” sa Dani. ”Vi måste alltså åka ut till Atlantis Island i morgon.”
Jacob nickade.
”Ja, Noelle och ‘Hattmakaren’ kommer med all sannolikhet vara där då.”
Dani suckade tungt och mumlade, med vämjelse i rösten:
”Rödluvan och Hattmakaren…”
”Näää... fy fan…” mumlade Agent Daley, även han med vämjelse i rösten. ”Jag kommer aldrig kunna läsa sagor mer…”
”Läser du sagor, Daley?” frågade Angela Wood. ”Trodde inte sagor var nåt för dig.”
Daley ryckte lite på axlarna.
”Vaddå…? Jag läser sagor.” sa han, lite fåraktigt. ”Jag råkar ha syskonbarn.”
Han suckade tungt.
”Vilken värld vi lever i… Jag ska fan se till att syrran inte släpper ut sina ungar mer…!”
A Danelli Xmas: Noelle In Wonderland - 11
23 December
Dani kom inrusande på Special Crime Agency.
”Jag tror jag vet vem som har Noelle!” flämtade hon.
Jacob Linz tittade upp.
”Vem?” frågade han ivrigt.
”Hattmakaren.” sa Dani.
Agent Daley såg med rynkade ögonbryn på sin unga kollega.
”Hattmakaren…? Dani, har du rökt på?”
I normala fall skulle kommentaren fått Dani att skratta. Men detta var inte i ”normala fall”.
Hon gav Daley en allvarlig blick.
”Vi frågade Noelles far om Noelle skulle följa med någon som försöker locka med sig henne.” sa hon. ”Harvey Nichols sa att hon aldrig i livet skulle följa med en främling.”
”Och…?” sa Daley.
”Så den som tog henne är någon hon känner!” nästan skrek Dani.
”Och denna någon är ‘Hattmakaren’…?” frågade Daley.
Dani nickade.
”Förklara för oss som inte är så insatta…” bad Daley.
”Noelle älskar Alice in Wonderland.” förklarade Jacob. ”Och hon blev tydligen jätteförtjust i Hattmakaren när hon såg pjäsen häromdagen - både i karaktären och han som spelar den."
”Dessutom lever Noelle i sin egen värld...” tillade Dani. ”och hon har lite svårt att skilja på fantasi och verklighet.”
”Så någon som Hattmakaren skulle lät kunna få med sig flickan menar du, utan att flickan blir rädd?” frågade Daley.
Dani nickade igen och såg sammanbiten ut.
Dani kom inrusande på Special Crime Agency.
”Jag tror jag vet vem som har Noelle!” flämtade hon.
Jacob Linz tittade upp.
”Vem?” frågade han ivrigt.
”Hattmakaren.” sa Dani.
Agent Daley såg med rynkade ögonbryn på sin unga kollega.
”Hattmakaren…? Dani, har du rökt på?”
I normala fall skulle kommentaren fått Dani att skratta. Men detta var inte i ”normala fall”.
Hon gav Daley en allvarlig blick.
”Vi frågade Noelles far om Noelle skulle följa med någon som försöker locka med sig henne.” sa hon. ”Harvey Nichols sa att hon aldrig i livet skulle följa med en främling.”
”Och…?” sa Daley.
”Så den som tog henne är någon hon känner!” nästan skrek Dani.
”Och denna någon är ‘Hattmakaren’…?” frågade Daley.
Dani nickade.
”Förklara för oss som inte är så insatta…” bad Daley.
”Noelle älskar Alice in Wonderland.” förklarade Jacob. ”Och hon blev tydligen jätteförtjust i Hattmakaren när hon såg pjäsen häromdagen - både i karaktären och han som spelar den."
”Dessutom lever Noelle i sin egen värld...” tillade Dani. ”och hon har lite svårt att skilja på fantasi och verklighet.”
”Så någon som Hattmakaren skulle lät kunna få med sig flickan menar du, utan att flickan blir rädd?” frågade Daley.
Dani nickade igen och såg sammanbiten ut.
A Danelli Xmas: Noelle In Wonderland - 10
23 December
”Vaddå?” sa Ray. ”Jag sa bara att Wonderland är ju super-coolt. Vad är det med det…?”
”Nej, ingenting.” sa Dani. ”Jag bara regerade på att du sa Wonderland och kom att tänka på en sak. Jag måste gå.”
Dani reste sig och rusade ut i hallen.
Nikki sprang efter.
”Vad är det, D...? Kom du på nåt som har med Noelles försvinnande att göra?”
Dani nickade.
Hon kastade på sig skor och jacka och skyndade sig ut i den kalla december-kvällen.
”Vad är det med D?” frågade Ray. Han såg helt oförstående och förvirrad ut. ”Vart ska hon?”
”Gå på tivoli.” sa Nikki.
Cole såg för ett oförstående och förvirrad ut, han också.
Sedan slog han sig i pannan med handflatan.
”Vad dum jag är!” utbrast han. ”Att jag inte tänkte på det...! Det är ju hur klart som helst!”
Nikki kunde inte låta bli att le när hon såg hur ivrig Cole såg ut, när det Dani kommit på slog honom också.
”Jag hajar fortfarande ingenting... vad är det som är så klart?” sa Ray. ”Har det med Noelle att göra? Var det därför Dani rusade iväg.”
”Bingo.” sa Nikki.
Charli såg på maten på bordet.
"Dani har fortfarande inte ätit något..."
"Nej..." suckade Cole. "Och hon lär nog inte göra det förrän de hittar Noelle..."
"Du har nog rätt Cole." suckade hon. "Hon lär nog inte sova mycket heller."
"Jag hoppas de hittar Noelle snart." sa Cole. "Jag vågar inte tänka på vad som kan ha hänt henne..."
Nikki ställde sig bakom Cole och lade armarna om honom.
"Nej, det vågar inte jag heller..."
"Dom hittar henne nog." sa Ray. "SCA har bra agenter och den vanliga polisen hjälper också till."
"Vi får hoppas att du har rätt, Ray." sa Nikki.
”Vaddå?” sa Ray. ”Jag sa bara att Wonderland är ju super-coolt. Vad är det med det…?”
”Nej, ingenting.” sa Dani. ”Jag bara regerade på att du sa Wonderland och kom att tänka på en sak. Jag måste gå.”
Dani reste sig och rusade ut i hallen.
Nikki sprang efter.
”Vad är det, D...? Kom du på nåt som har med Noelles försvinnande att göra?”
Dani nickade.
Hon kastade på sig skor och jacka och skyndade sig ut i den kalla december-kvällen.
”Vad är det med D?” frågade Ray. Han såg helt oförstående och förvirrad ut. ”Vart ska hon?”
”Gå på tivoli.” sa Nikki.
Cole såg för ett oförstående och förvirrad ut, han också.
Sedan slog han sig i pannan med handflatan.
”Vad dum jag är!” utbrast han. ”Att jag inte tänkte på det...! Det är ju hur klart som helst!”
Nikki kunde inte låta bli att le när hon såg hur ivrig Cole såg ut, när det Dani kommit på slog honom också.
”Jag hajar fortfarande ingenting... vad är det som är så klart?” sa Ray. ”Har det med Noelle att göra? Var det därför Dani rusade iväg.”
”Bingo.” sa Nikki.
Charli såg på maten på bordet.
"Dani har fortfarande inte ätit något..."
"Nej..." suckade Cole. "Och hon lär nog inte göra det förrän de hittar Noelle..."
"Du har nog rätt Cole." suckade hon. "Hon lär nog inte sova mycket heller."
"Jag hoppas de hittar Noelle snart." sa Cole. "Jag vågar inte tänka på vad som kan ha hänt henne..."
Nikki ställde sig bakom Cole och lade armarna om honom.
"Nej, det vågar inte jag heller..."
"Dom hittar henne nog." sa Ray. "SCA har bra agenter och den vanliga polisen hjälper också till."
"Vi får hoppas att du har rätt, Ray." sa Nikki.
A Danelli Xmas: Noelle In Wonderland - 9
23 December
Dani såg på Charli.
”Skulle inte du på teater idag förresten?”
”Jo,” sa Charli. ”men föreställningen blev inställd. Han som spelar Hattmakaren har blivit sjuk och kan inte spela i kväll.”
”Vad synd.” sa Nikki.
”Mmmm…” sa Charli. ”Jag hade sett fram emot att se Alice In Wonderland.”
”Du får följa med till Wonderland, det nya tivolit på Atlantis Island i morgon istället.” sa Ray.
”Det är nog lite kallt...” sa Charli med ett litet leende på läpparna. ”Men det är nog väldigt mysigt där nu när det är jul, med alla vackra lampor och sånt.”
Anne Morgan skakade på huvudet.
”Vi ska inte gå på tivoli i morgon, Ray. Inte på julafon.”
Ray såg besviken ut.
”Men mamma…! Wonderland är ju super-coolt!”
Dani stirrade på sin kusin.
”Vad sa du nu…?!”
Dani såg på Charli.
”Skulle inte du på teater idag förresten?”
”Jo,” sa Charli. ”men föreställningen blev inställd. Han som spelar Hattmakaren har blivit sjuk och kan inte spela i kväll.”
”Vad synd.” sa Nikki.
”Mmmm…” sa Charli. ”Jag hade sett fram emot att se Alice In Wonderland.”
”Du får följa med till Wonderland, det nya tivolit på Atlantis Island i morgon istället.” sa Ray.
”Det är nog lite kallt...” sa Charli med ett litet leende på läpparna. ”Men det är nog väldigt mysigt där nu när det är jul, med alla vackra lampor och sånt.”
Anne Morgan skakade på huvudet.
”Vi ska inte gå på tivoli i morgon, Ray. Inte på julafon.”
Ray såg besviken ut.
”Men mamma…! Wonderland är ju super-coolt!”
Dani stirrade på sin kusin.
”Vad sa du nu…?!”
A Danelli Xmas: Noelle In Wonderland - 8
23 December
Kvällen före julafton åt Dani, Nikki och Cole middag hemma hos Charli och Ray och deras mamma Anne.
Dani hade egentligen ingen ro att sitta still och njuta av en lång middag, allt hon kunde tänka på var Noelle. Men Charli hade bett sin kusin att komma.
”Du måste ändå äta.” hade Nikki sagt.
”Du ser trött ut gumman,” sa Anne Morgan.
”D, har du sovit mer än en timme i natt...?” frågade Cole.
Det var välkänt att Dani knappt åt eller sov när hon var riktigt uppe i något.
”Sova?” sa Dani. ”Vad är det?”
Nikki suckade.
”D…! Du måste ta hand om dig!”
Dani nickade.
”Jag ska, så fort Noelle är hemma med sin pappa och farmor igen.”
Kvällen före julafton åt Dani, Nikki och Cole middag hemma hos Charli och Ray och deras mamma Anne.
Dani hade egentligen ingen ro att sitta still och njuta av en lång middag, allt hon kunde tänka på var Noelle. Men Charli hade bett sin kusin att komma.
”Du måste ändå äta.” hade Nikki sagt.
”Du ser trött ut gumman,” sa Anne Morgan.
”D, har du sovit mer än en timme i natt...?” frågade Cole.
Det var välkänt att Dani knappt åt eller sov när hon var riktigt uppe i något.
”Sova?” sa Dani. ”Vad är det?”
Nikki suckade.
”D…! Du måste ta hand om dig!”
Dani nickade.
”Jag ska, så fort Noelle är hemma med sin pappa och farmor igen.”
A Danelli Xmas: Noelle In Wonderland - 7
22 December
Dani och Jacob åkte hem till Noelle Nichols far och farmor för att prata med dem om Noelles försvinnande.
”Noelle och mor var på teater igår.” berättade Harvey Nichols. ”De såg Alice In Wonderland.”
”Noelle älskar pjäsen,” sa Noelles farmor. ”och hon fick träffa skådespelarna efteråt. Hon fick prova Hattmakarens stora hatt. Hon var överlycklig.”
Noelles farmor log när hon tänkte på hur lycklig hennes lilla sondotter blivit av teaterbesöket.
”När de kom hem började mor förbereda middag och Noelle gick ner i parken.” fortsatte Harvey Nichols. ”Noelle var fortfarande ute när jag kom hem. Jag gick ut och letade efter henne, men hon var borta...”
Jacob gjorde några anteckningar.
”Skulle Noelle följa med någon, om någon försökte locka henne med sig?” frågade han.
Harvey Nichols skakade häftigt på huvudet.
”Nej, aldrig! Hon gillar inte främlingar.”
En halvtimme, och några frågor senare, åkte Dani och Jacob tillbaka till SCA.
”Undrar vem som kan ha tagit henne.” sa Jacob.
Dani drog en orolig suck.
”Jag är rädd att det är…”
”Någon som inte har goda avsikter…” avslutade Jacob meningen.
Dani nickade.
Efter en stund sa hon, nästan argt:
”Jag ger mig inte, vi ska hitta henne!”
Jacob nickade instämmande och gav Danis axel en liten kram.
*
Dani och Jacob åkte hem till Noelle Nichols far och farmor för att prata med dem om Noelles försvinnande.
”Noelle och mor var på teater igår.” berättade Harvey Nichols. ”De såg Alice In Wonderland.”
”Noelle älskar pjäsen,” sa Noelles farmor. ”och hon fick träffa skådespelarna efteråt. Hon fick prova Hattmakarens stora hatt. Hon var överlycklig.”
Noelles farmor log när hon tänkte på hur lycklig hennes lilla sondotter blivit av teaterbesöket.
”När de kom hem började mor förbereda middag och Noelle gick ner i parken.” fortsatte Harvey Nichols. ”Noelle var fortfarande ute när jag kom hem. Jag gick ut och letade efter henne, men hon var borta...”
Jacob gjorde några anteckningar.
”Skulle Noelle följa med någon, om någon försökte locka henne med sig?” frågade han.
Harvey Nichols skakade häftigt på huvudet.
”Nej, aldrig! Hon gillar inte främlingar.”
En halvtimme, och några frågor senare, åkte Dani och Jacob tillbaka till SCA.
”Undrar vem som kan ha tagit henne.” sa Jacob.
Dani drog en orolig suck.
”Jag är rädd att det är…”
”Någon som inte har goda avsikter…” avslutade Jacob meningen.
Dani nickade.
Efter en stund sa hon, nästan argt:
”Jag ger mig inte, vi ska hitta henne!”
Jacob nickade instämmande och gav Danis axel en liten kram.
*
måndag, februari 14, 2011
14 februari 2011: Grattis Linus!
*
Happy Birthday Linus!
Kram,
Mamma & pappa
Leni, Melwin & Noel
Helena, Krister, Frida, Tony & Colette
Johan, Camilla & Lilla O
Ceci, Peter, Indra & Embla
*
Mamma & pappa
Leni, Melwin & Noel
Helena, Krister, Frida, Tony & Colette
Johan, Camilla & Lilla O
Ceci, Peter, Indra & Embla
*
onsdag, februari 09, 2011
SkrivPuff: Utmaning 2011:40 - 9 februari
Skriv om att tänka tvärtemot.
Blue Creek High School, maj 2010
"Tjejerna i den här skolan är så töntiga..." klagade en av killarna i 9:an. "Allt dom pratar om är Twilight och Edward...! Jag fattar inte hur man kan bli kär i en jäkla karaktär i en töntig bok och dålig film!"
Kompisarna höll med och de hånade tjejerna som gillade något så dumt som Twilight.
"Lägg av nu, böckerna och filmerna är bra!" protesterade Twilight-fantasterna förolämpat. "Och Edward är ju såååå snygg...!"
Killarna stönade över att de var tvungna att gå i samma klass som sådana här löjliga tjejer.
"Ashlee, du ska väl också gifta dig med Edward?" hånflinade en av killarna.
Den lilla mörkhåriga tjejen log och skakade på huvudet.
"Nope!" sa hon glatt.
Ashlee såg på sin klasskamrat och bästa kompis Kyle, som stod en bit därifrån, och hennes mörka smaragdgröna ögon glittrade när hon tillade:
"Jag ska gifta mig med Kyle."
"Du ska alltid göra tvärtemot du Ash." skrockade en av killarna. "Vet Kyle om att du ska gifta dig med honom förresten?"
Ashlee skakade på huvudet.
"Nope, men jag ska tala om det för honom nu."
Ashlee sprang bort till Kyle och slog armarna om honom.
*
Blue Creek High School, maj 2010
"Tjejerna i den här skolan är så töntiga..." klagade en av killarna i 9:an. "Allt dom pratar om är Twilight och Edward...! Jag fattar inte hur man kan bli kär i en jäkla karaktär i en töntig bok och dålig film!"
Kompisarna höll med och de hånade tjejerna som gillade något så dumt som Twilight.
"Lägg av nu, böckerna och filmerna är bra!" protesterade Twilight-fantasterna förolämpat. "Och Edward är ju såååå snygg...!"
Killarna stönade över att de var tvungna att gå i samma klass som sådana här löjliga tjejer.
"Ashlee, du ska väl också gifta dig med Edward?" hånflinade en av killarna.
Den lilla mörkhåriga tjejen log och skakade på huvudet.
"Nope!" sa hon glatt.
Ashlee såg på sin klasskamrat och bästa kompis Kyle, som stod en bit därifrån, och hennes mörka smaragdgröna ögon glittrade när hon tillade:
"Jag ska gifta mig med Kyle."
"Du ska alltid göra tvärtemot du Ash." skrockade en av killarna. "Vet Kyle om att du ska gifta dig med honom förresten?"
Ashlee skakade på huvudet.
"Nope, men jag ska tala om det för honom nu."
Ashlee sprang bort till Kyle och slog armarna om honom.
*
tisdag, februari 08, 2011
SkrivPuff: Utmaning 2011:39 - 8 februari
Skriv om att ha koncentrationsförmåga.
Blue Creek High School, maj 2010
Ashlee tittade nästan oseende på provet med flervalsfrågor hon hade framför sig på bänken. Sedan flyttades fokus till blyertspennorna hon hade framför sig istället, hon lade dem i snygg ordning och lade radergummit prydligt intill pennorna.
Mrs. Adams, lärare i Engelska, satt vid katedern och såg på sin 14-åriga elev, som nu satt med hakan vilande i handflatan och rättade till sina pennor.
Hon reste sig och gick fram till Ashlee.
"Hur är det gumman, är det svårt att koncentrera sig idag?"
Ashlee suckade och nickade.
"Det är rörigt. Här."
Flickade pekade på sitt huvud.
"Rörigt på grund av din OCD och tics?" frågade Mrs. Adams.
Hon visste att Ashlee hade stora problem med sina tvångstankar och tics.
Ashlee nickade igen.
"Och jag är nog lite nervös... Jag ska till sjukhuset idag och göra ett sånt där EEG igen."
Hon knackade sig i huvudet med pekfingret.
"Men det går nog bra, Ashlee." sa Mrs. Adams lugnt och mjukt. "Det gick ju bra förra gången."
"Mmmm... men den här gången kanske dom hittar nåt fel."
Ashlee bet sig fundersamt i underläppen.
Mrs. Adams gav flickan en liten lätt kram.
"Vill du gå undan och prata lite om din oro en stund?"
Ashlee skakade på huvudet så att hennes mörka skruvlockar yrde omkring henne.
"Nej, jag måste göra klart resten av provet. Det är några frågor kvar och bara en halvtimme kvar av lektionen."
Flickan lutade sig över pappret och med mycket spänd koncentration läste hon frågorna och kryssade i svaren.
När hon var klar började hon rastlöst rätta till sina pennor igen.
"Mrs. Adams, jag är klar." viskade Ashlee. "Kan jag få lite extrafrågor?"
"Vi har inga extrafrågor lilla gumman." sa hennes lärare. "Vila hjärnan lite nu istället, det är bara tio minuter kvar."
"Okej." sa Ashlee.
Mrs. Adams såg lite oroligt på den speciella flickan.
Ashlee är så duktig och jobbar alltid så hårt med sina skoluppgifter, tänkte hon. Kanske lite för hårt?
Blue Creek High School, maj 2010
Ashlee tittade nästan oseende på provet med flervalsfrågor hon hade framför sig på bänken. Sedan flyttades fokus till blyertspennorna hon hade framför sig istället, hon lade dem i snygg ordning och lade radergummit prydligt intill pennorna.
Mrs. Adams, lärare i Engelska, satt vid katedern och såg på sin 14-åriga elev, som nu satt med hakan vilande i handflatan och rättade till sina pennor.
Hon reste sig och gick fram till Ashlee.
"Hur är det gumman, är det svårt att koncentrera sig idag?"
Ashlee suckade och nickade.
"Det är rörigt. Här."
Flickade pekade på sitt huvud.
"Rörigt på grund av din OCD och tics?" frågade Mrs. Adams.
Hon visste att Ashlee hade stora problem med sina tvångstankar och tics.
Ashlee nickade igen.
"Och jag är nog lite nervös... Jag ska till sjukhuset idag och göra ett sånt där EEG igen."
Hon knackade sig i huvudet med pekfingret.
"Men det går nog bra, Ashlee." sa Mrs. Adams lugnt och mjukt. "Det gick ju bra förra gången."
"Mmmm... men den här gången kanske dom hittar nåt fel."
Ashlee bet sig fundersamt i underläppen.
Mrs. Adams gav flickan en liten lätt kram.
"Vill du gå undan och prata lite om din oro en stund?"
Ashlee skakade på huvudet så att hennes mörka skruvlockar yrde omkring henne.
"Nej, jag måste göra klart resten av provet. Det är några frågor kvar och bara en halvtimme kvar av lektionen."
Flickan lutade sig över pappret och med mycket spänd koncentration läste hon frågorna och kryssade i svaren.
När hon var klar började hon rastlöst rätta till sina pennor igen.
"Mrs. Adams, jag är klar." viskade Ashlee. "Kan jag få lite extrafrågor?"
"Vi har inga extrafrågor lilla gumman." sa hennes lärare. "Vila hjärnan lite nu istället, det är bara tio minuter kvar."
"Okej." sa Ashlee.
Mrs. Adams såg lite oroligt på den speciella flickan.
Ashlee är så duktig och jobbar alltid så hårt med sina skoluppgifter, tänkte hon. Kanske lite för hårt?
Skratt- & puss-sjukan - 2
*
"Pojkar, jag särar på er nu." sa Miss Coleman, bestämt men ändå mjukt. "Ryan, du får sitta mellan Sheila och Maureen istället."
"Men dom är ju på puss-humör...!" protesterade Ryan.
Miss Coleman skrattade.
"Vad bra, då kanske du lugnar ner dig lite. Eller vill du hellre sitta vid katedern, framme hos mig?"
"Nej..." mumlade Ryan.
"Tänkte väl det." sa Miss Coleman log och mot honom.
Hon lade armen om pojkens magra axlar och ledde bort honom till bänkarna där Sheila och Maureen satt.
Så fort Ryan hade slagit sig ner mellan Maureen och Sheila, gav Sheila honom en puss på kinden.
Ryan såg mycket riktigt generad ut.
"Jag botade dig!" fnissade Sheila. "Du blev lugnare."
"Och dina öron är röda." påpekade Maureen fnissande.
Hon tyckte alltid det var lika kul att Ryans öron blev röda så fort han blev väldigt generad.
Ryan försökte hålla händerna över sina röda, varma öron och samtidigt skriva uppsats.
Det gick inte så bra.
"Vad sysslar du med, Ryan...?!" fnissade Maureen och petade Ryan i sidan.
"Ssssh...!" fnissade Ryan och skruvade kittligt på sig. "Du stör min koncentrationsförmåga."
"Åh Ryan," skrattade Maureen. "du är det sötaste som finns!"
Ryan skakde på huvudet.
"Tjejer..." muttrade han.
Men sedan log han.
"Pojkar, jag särar på er nu." sa Miss Coleman, bestämt men ändå mjukt. "Ryan, du får sitta mellan Sheila och Maureen istället."
"Men dom är ju på puss-humör...!" protesterade Ryan.
Miss Coleman skrattade.
"Vad bra, då kanske du lugnar ner dig lite. Eller vill du hellre sitta vid katedern, framme hos mig?"
"Nej..." mumlade Ryan.
"Tänkte väl det." sa Miss Coleman log och mot honom.
Hon lade armen om pojkens magra axlar och ledde bort honom till bänkarna där Sheila och Maureen satt.
Så fort Ryan hade slagit sig ner mellan Maureen och Sheila, gav Sheila honom en puss på kinden.
Ryan såg mycket riktigt generad ut.
"Jag botade dig!" fnissade Sheila. "Du blev lugnare."
"Och dina öron är röda." påpekade Maureen fnissande.
Hon tyckte alltid det var lika kul att Ryans öron blev röda så fort han blev väldigt generad.
Ryan försökte hålla händerna över sina röda, varma öron och samtidigt skriva uppsats.
Det gick inte så bra.
"Vad sysslar du med, Ryan...?!" fnissade Maureen och petade Ryan i sidan.
"Ssssh...!" fnissade Ryan och skruvade kittligt på sig. "Du stör min koncentrationsförmåga."
"Åh Ryan," skrattade Maureen. "du är det sötaste som finns!"
Ryan skakde på huvudet.
"Tjejer..." muttrade han.
Men sedan log han.
Skratt- & puss-sjukan - 1
Abraham Lincoln High School, maj 1971
Miss Coleman såg på sina elever. De jobbade flitigt med sina uppsatser.
Förutom två av pojkarna.
"Ryan och Clark, för tredje gången: nu får ni sluta viska och fnissa, koncentera er på era uppsatser lite istället, annars måste jag sära på er två."
"Vi ska skärpa oss, Miss Coleman." lovade Ryan.
Men i nästa sekund brast killarna ut i skratt igen.
Miss Coleman kunde inte låta bli att le åt dem.
"Har ni fått skrattsjukan idag igen, pojkar?"
Ryan nickade.
"Mmmm... den är obotlig."
"Jag kan bota dig, Ryan - med en puss." sa Sheila, i en kärleksfullt retsam ton och blinkade åt Ryan.
Hon visste ju hur generad och blyg Ryan alltid blev när hon eller någon annan tjej pussade honom.
"Åh jag vill ha en puss!" utropade Clark. "Plantera en här, mylady."
Han pekade på sin kind.
Sheila skakade på huvudet.
"Bra försök Clark." sa Ryan.
Clark såg på Sheila med en överdrivet besviken min.
Miss Coleman såg på sina elever. De jobbade flitigt med sina uppsatser.
Förutom två av pojkarna.
"Ryan och Clark, för tredje gången: nu får ni sluta viska och fnissa, koncentera er på era uppsatser lite istället, annars måste jag sära på er två."
"Vi ska skärpa oss, Miss Coleman." lovade Ryan.
Men i nästa sekund brast killarna ut i skratt igen.
Miss Coleman kunde inte låta bli att le åt dem.
"Har ni fått skrattsjukan idag igen, pojkar?"
Ryan nickade.
"Mmmm... den är obotlig."
"Jag kan bota dig, Ryan - med en puss." sa Sheila, i en kärleksfullt retsam ton och blinkade åt Ryan.
Hon visste ju hur generad och blyg Ryan alltid blev när hon eller någon annan tjej pussade honom.
"Åh jag vill ha en puss!" utropade Clark. "Plantera en här, mylady."
Han pekade på sin kind.
Sheila skakade på huvudet.
"Bra försök Clark." sa Ryan.
Clark såg på Sheila med en överdrivet besviken min.
måndag, februari 07, 2011
SkrivPuff: Utmaning 2011:38 - 7 februari
Skriv om medkänsla.
"Det är såna här känslor
som man har med sig hela tiden."
- Noel (snart 7 år)
"Det är såna här känslor
som man har med sig hela tiden."
- Noel (snart 7 år)
Montana Memories: Little Wildcat - del 5
*
”Vad heter du lille vän?” frågade damen.
”Sebastian Cooper.” svarade pojken.
”Åh kära barn!” utbrast damen. ”Då är du Anna Coopers pojke.”
Sebastian nickade. Hans ögon blev blanka när han hörde sin mors namn.
När damen såg den lille pojken tårblanka ögon bestämde hon sig för att inte prata mer om hans mor, hon ville inte riva upp sorg hos honom.
Istället stack hon ner handen i sin väska och fiskade upp ett par slickepinnar och räckte fram dem mot Sebastian.
”Får du äta sött?” frågade hon.
Pojkens ögon glittrade lyckligt, som om hon givit honom en stor skatt.
”Tack så mycket ma’am!”
Sebastian tog emot slickepinnarna. Han stoppade de söta skatterna i sina byxfickor, alla utom en - den stoppade han med detsamma i munnen.
"Mmmm...! Mumsigt!"
Damen log och klappade pojken på kinden.
”Ät inte upp alla på en gång nu lille vän.”
Sebastian fnissade.
”Det ska jag inte.”
Han vinkade adjö till den snälla tanten och gick vidare vägen fram.
”Vad heter du lille vän?” frågade damen.
”Sebastian Cooper.” svarade pojken.
”Åh kära barn!” utbrast damen. ”Då är du Anna Coopers pojke.”
Sebastian nickade. Hans ögon blev blanka när han hörde sin mors namn.
När damen såg den lille pojken tårblanka ögon bestämde hon sig för att inte prata mer om hans mor, hon ville inte riva upp sorg hos honom.
Istället stack hon ner handen i sin väska och fiskade upp ett par slickepinnar och räckte fram dem mot Sebastian.
”Får du äta sött?” frågade hon.
Pojkens ögon glittrade lyckligt, som om hon givit honom en stor skatt.
”Tack så mycket ma’am!”
Sebastian tog emot slickepinnarna. Han stoppade de söta skatterna i sina byxfickor, alla utom en - den stoppade han med detsamma i munnen.
"Mmmm...! Mumsigt!"
Damen log och klappade pojken på kinden.
”Ät inte upp alla på en gång nu lille vän.”
Sebastian fnissade.
”Det ska jag inte.”
Han vinkade adjö till den snälla tanten och gick vidare vägen fram.
Montana Memories: Little Wildcat - del 4
*
Tre långa månader hade gått sedan Sebastians älskade mor trampades ihjäl av en galen häst.
Far hade inte pratat med honom sedan dess.
Sebastian hade gråtit sig till sömns varje natt, för att hans saknade mor, och för att far inte tycktes älska honom längre.
Men den här morgonen vid frukostbordet hände något som förändrade den kalla tillvaron.
Far hade strukit Sebastian över håret och tittat på honom med blanka, sorgsna ögon.
Sebastian förstod.
Det betydde förlåt. Förlåt för den där hemska morgonen när far givit Sebastian en örfil och sedan skrikit åt honom. Och han ville be om ursäkt för att han knappt pratat med Sebastian på flera månader. Men han visste inte riktigt hur han skulle uttrycka sig.
Men det gjorde inte så mycket att far inte sa ‘förlåt’ rent ut, Sebastian tyckte nästan att fars mjuka, varma beröring kändes bättre än ett litet ord.
För det var sådan far var egentligen; varm och snäll. Han kunde vara en aning sträng ibland, men menade aldrig något illa.
När far gick ut för att jobba sprang Sebastian ut på äventyr.
Kanske jag har fått min far tillbaka, tänkte han.
Känslan gjorde pojken sprudlande lycklig. Han sprang över ängen och hjulade ett par gånger av pur glädje.
Han tumlade ner från den ganska höga, gräsbeklädda kullen.
När han hamnade nere vid en vägen, ställde han sig upp, en aning snurrig.
”Oj lille vän… gjorde du dig illa?” frågade en gammal dam.
”Nej då.” log Sebastian och borstade av sig spår av gräs och blommor och vägdamm. ”Jag ska bli akrobat, och då måste man ju öva lite."
Pojken fnissade glatt åt sitt tokiga påhitt.
Den gamla damen log varmt mot honom.
Vilken ljuvlig och söt liten busunge!
Tre långa månader hade gått sedan Sebastians älskade mor trampades ihjäl av en galen häst.
Far hade inte pratat med honom sedan dess.
Sebastian hade gråtit sig till sömns varje natt, för att hans saknade mor, och för att far inte tycktes älska honom längre.
Men den här morgonen vid frukostbordet hände något som förändrade den kalla tillvaron.
Far hade strukit Sebastian över håret och tittat på honom med blanka, sorgsna ögon.
Sebastian förstod.
Det betydde förlåt. Förlåt för den där hemska morgonen när far givit Sebastian en örfil och sedan skrikit åt honom. Och han ville be om ursäkt för att han knappt pratat med Sebastian på flera månader. Men han visste inte riktigt hur han skulle uttrycka sig.
Men det gjorde inte så mycket att far inte sa ‘förlåt’ rent ut, Sebastian tyckte nästan att fars mjuka, varma beröring kändes bättre än ett litet ord.
För det var sådan far var egentligen; varm och snäll. Han kunde vara en aning sträng ibland, men menade aldrig något illa.
När far gick ut för att jobba sprang Sebastian ut på äventyr.
Kanske jag har fått min far tillbaka, tänkte han.
Känslan gjorde pojken sprudlande lycklig. Han sprang över ängen och hjulade ett par gånger av pur glädje.
Han tumlade ner från den ganska höga, gräsbeklädda kullen.
När han hamnade nere vid en vägen, ställde han sig upp, en aning snurrig.
”Oj lille vän… gjorde du dig illa?” frågade en gammal dam.
”Nej då.” log Sebastian och borstade av sig spår av gräs och blommor och vägdamm. ”Jag ska bli akrobat, och då måste man ju öva lite."
Pojken fnissade glatt åt sitt tokiga påhitt.
Den gamla damen log varmt mot honom.
Vilken ljuvlig och söt liten busunge!
söndag, februari 06, 2011
SkrivPuff: Utmaning 2011:37 - 6 februari - 2
*
Belette böjde sig fram mot ungen för att plocka upp henne från marken.
Men lilla Soleil vägreade att låta sig släpas iväg av den här elaka typen. Hon skrek gällt och bet inspektören hårt i handen.
Belette svor till och släppte taget om flickan.
Barnet rusade iväg utan att vända sig om.
Nåja, tänkte Belette. Jag får tag i henne förr eller senare. Inga gatungar, tjuvar eller horor ska undkomma så länge jag lever och patrullerar på Paris gator.
Han borstade av händerna på sin rock, som om han fått smuts eller någon ännu värre på sig av den lilla flickan.
Sedan gick han mycket belåten vidare genom staden, mot polisstationen.
I skuggorna inne i en liten gränd kurade Soleil. Hon såg en belåten inspektör gå förbi.
Se inte så belåten ut, Monsieur Vessla, tänkte Soleil. Vår revolution är nära nu och när rättvisan segrar över förtrycket försvinner nog det där fula flinet ur ert ansikte.
När Soleil vågade sig ut ur gränden gick hon tillbaka till Café Coeur Rouge, visslande på glad liten trudelutt.
Belette böjde sig fram mot ungen för att plocka upp henne från marken.
Men lilla Soleil vägreade att låta sig släpas iväg av den här elaka typen. Hon skrek gällt och bet inspektören hårt i handen.
Belette svor till och släppte taget om flickan.
Barnet rusade iväg utan att vända sig om.
Nåja, tänkte Belette. Jag får tag i henne förr eller senare. Inga gatungar, tjuvar eller horor ska undkomma så länge jag lever och patrullerar på Paris gator.
Han borstade av händerna på sin rock, som om han fått smuts eller någon ännu värre på sig av den lilla flickan.
Sedan gick han mycket belåten vidare genom staden, mot polisstationen.
I skuggorna inne i en liten gränd kurade Soleil. Hon såg en belåten inspektör gå förbi.
Se inte så belåten ut, Monsieur Vessla, tänkte Soleil. Vår revolution är nära nu och när rättvisan segrar över förtrycket försvinner nog det där fula flinet ur ert ansikte.
När Soleil vågade sig ut ur gränden gick hon tillbaka till Café Coeur Rouge, visslande på glad liten trudelutt.
*
SkrivPuff: Utmaning 2011:37 - 6 februari - 1
Skriv om att veta för mycket.
Paris, Juni 1832
Inspektör Belette* haffade den lilla flickan i samma sekund som hon klev ut från Café Coeur Rouge.
Flickans bomullsklänning var blå, vit och röd. Precis som flaggan som vajade på en av husväggarna en bit därifrån.
"Du är visst en sann liten patriot du." kommenterade Belette.
Soleil såg storögd på den store polisinspektören.
"Patriote...? Vad betyder det, Monsieur?" frågade Soleil oskyldigt.
"Du är nog ingen dumbom." sa Belette och log lite mot flickan. "Du vet nog vad jag pratar om."
Soleil skakade på huvudet och försökte slita sig ur polisinspektörens grepp, men då tog han bara ett hårdare grepp om hennes arm.
"Du umgås mycket med ungdomarna därinne. Vad brukar de prata om?" lirkade Belette.
"Litteratur, Monsieur." svarade Soleil i en nästan drömmande ton. ”Molière och Voltaire.”
Sedan fnissade hon till.
”Molière och Voltaire! Hörde ni, inspektör’n, jag rimmade nästan. Molière och Voltaire… Gillar ni poesi?”
Belette suckade. Det skulle vara lättare att pressa vin ur en sten än att få ur den här trasungen uppgifter om den annalkande revolutionen som han hört folk viska så mycket om på Paris gator.
"Nu berättar du vad du vet om studenternas lilla revolution!" sa Belette skarpt.
Åh vilken nedrig snokare inspektören är! tänkte Soleil.
"Släpp mig din elaka vessla, annars skriker jag!" fräste hon.
Hon tänkte inte låta sig skrämmas av en stor drummel till inspektör.
Inspektör Belette blev mörk i ögonen. Ingen liten lortig trasunge skulle komma och vara uppnosig mot honom ostraffat.
Han skulle minsann se till att den lilla toviga saken spärrades in!
Det var en enkel sak. Han hade spärrat in gatungar förr. Pas de problème.
(*Belette = vessla)
Paris, Juni 1832
Inspektör Belette* haffade den lilla flickan i samma sekund som hon klev ut från Café Coeur Rouge.
Flickans bomullsklänning var blå, vit och röd. Precis som flaggan som vajade på en av husväggarna en bit därifrån.
"Du är visst en sann liten patriot du." kommenterade Belette.
Soleil såg storögd på den store polisinspektören.
"Patriote...? Vad betyder det, Monsieur?" frågade Soleil oskyldigt.
"Du är nog ingen dumbom." sa Belette och log lite mot flickan. "Du vet nog vad jag pratar om."
Soleil skakade på huvudet och försökte slita sig ur polisinspektörens grepp, men då tog han bara ett hårdare grepp om hennes arm.
"Du umgås mycket med ungdomarna därinne. Vad brukar de prata om?" lirkade Belette.
"Litteratur, Monsieur." svarade Soleil i en nästan drömmande ton. ”Molière och Voltaire.”
Sedan fnissade hon till.
”Molière och Voltaire! Hörde ni, inspektör’n, jag rimmade nästan. Molière och Voltaire… Gillar ni poesi?”
Belette suckade. Det skulle vara lättare att pressa vin ur en sten än att få ur den här trasungen uppgifter om den annalkande revolutionen som han hört folk viska så mycket om på Paris gator.
"Nu berättar du vad du vet om studenternas lilla revolution!" sa Belette skarpt.
Åh vilken nedrig snokare inspektören är! tänkte Soleil.
"Släpp mig din elaka vessla, annars skriker jag!" fräste hon.
Hon tänkte inte låta sig skrämmas av en stor drummel till inspektör.
Inspektör Belette blev mörk i ögonen. Ingen liten lortig trasunge skulle komma och vara uppnosig mot honom ostraffat.
Han skulle minsann se till att den lilla toviga saken spärrades in!
Det var en enkel sak. Han hade spärrat in gatungar förr. Pas de problème.
(*Belette = vessla)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)